När larmet tystnar hörs tonen
När larmet tystnarhörs tonen
Sofia Camnerin
© 2020 Sofia Camnerin och Verbum AB Omslag: Eva Lindeberg
Inlaga: Aina Larsson
Tryck: Dimograf, Polen 2020
ISBN: 978-91-526-3825-5
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
Verbum AB
Box 22543, 104 22 Stockholm
Tel 08-743 65 00 verbum.se
Innehåll
Förord – Att söka efter tonen
Vem är Du som omsluter våra oroliga hjärtan och kan lätta tyngden i vårt bröst, som lugnar magoron och hjälper oss tillbaka när ångesten har ristat hål i vår själ?
Vem ger en ny gryning och vem sätter en gräns för våldet? Vem är Du som stoppade dem, den där gången, de som sparkade vårt barn, så att han inte behövde skadas värre? Är det Du, Gud?
Vem är Du som ropar genom vinden, som både tolkar det redan erfarna och lockar oss vidare? Vem finns nära oss som vinden som lyfter våra spretiga hårtestar och som smeker oss på handen, som klappar oss på kinden?
Är det din Ande, Gud, närvarande från begynnelsen? Visheten, hon som blev kropp, tog gestalt, Sophia, som föddes innan djupen fanns till och när himlen spändes upp, när Gud satte en gräns för havet och lade jordens grundvalar?1
Jag tror att hon ropar hela tiden, Visheten. Hon ropar i vårt hjärta, manar oss på bussen, kallar oss i vinden, lockar oss i solen, söker oss i skogen, möter oss på stranden, kommer till oss och är redan här, har varit här, från begynnelsen. I natten, på torget, i väntrummet, i cellen, bakom den låsta dörren, i djupet och i höjden är hon med, Guds närvaro, Ordet, som blev kött.
Jag tror det. Det är därför jag är troende. Det är nog därför jag lever, helt enkelt, för att jag tror att hon ropar, leder, vakar och viskar, skyddar och bereder rum i himlen för oss när vi dör. Tonen från hennes närvaro klingar på alla platser och genom allt liv.
Men det kommer perioder i livet när hon är svår att höra. Jag vet det. Ofta är det först efter kaos, trauma och kris som det går att se och förstå att hon nog varit där, med. Det är när larmet tystnar som tonen hörs.
Jag vill förstå mer var hon ropar och vad det är hon ropar.2 Och jag vill förstå mer om mina egna rop och varifrån de kommer. Jag söker vidare genom tankar och trådar, bearbetat, eftersökt. Här.
Inledning
Jag tror på personliga berättelser för att vi alla är personer. Vi människor är relationella och djupt sammanvävda med allt skapat, med varandra och med tillvarons grund. Vi är gjorda för relationer och gemenskap. När jag här skriver om en ”ton” och ”toner” är det uttryck för tillhörighet och gemenskap, att vi är efterlängtade. Det är en bild för det jag tror är sant, en slags ton som kallar på oss, en sång som sjungs samtidigt som allt annat pågår.
Med andra före mig påstår jag att det personliga är politiskt.3 Detta uttryck står för att gemensamma problem inte kan lösas personligt. Här vill jag både ha sagt att gemensamma problem inte kan lösas individuellt och att det personliga kan kännas igen av andra. Det personliga berör större sammanhang än det egna. Inom en människa finns djup och höjd. Det vi erfar, våra personliga berättelser, kan skapa igenkänning hos andra. Djupen delar vi, och höjderna, de existentiella frågorna och konflikterna, kamperna för andra. Det vi tror på och längtar efter varierar, likaså anledningar till tomhet, ensamhet, erfarenheter av kärlek och svindlande skönhetsupplevelser. Men livet delar vi och därmed kan vi känna igen oss själva i varandra, och tolka våra liv i andras.
I den här boken skriver jag personligt om några år av mitt liv som har präglats av föräldraskap, ledarskap i kyrkan och kamp för ett av våra tre barn, ett underbart barn, ett barn med dubbla neuropsykiatriska diagnoser.4 Det är även år som har kännetecknats av stora omvärldsutmaningar: flyktingvågor, klimatförändringar och larm om nya virus.
En viktig utgångspunkt för mig när jag skriver är att det
lilla hör ihop med det stora. Jag skriver om vardagslivet och vad det rymmer i det nära perspektivet, om kärlek, vänskap, ensamhet och ångest. Jag berör också bredare sammanhang som rör jordens och människors överlevnad. Jag skriver om mina sjukskrivningsperioder, intensiva arbetsperioder och om barn som flyttar hemifrån. Jag skriver om konst och musik, toner som kan kännas igen. Jag skriver om tiden, ljuset och tron på att det finns fler dimensioner i tillvaron att upptäcka, om människan och vad hon behöver, om längtan efter ord som skapar mening och toner som kan lugna magoro. En människa är gjord för att höra samman och hon är därför sökande efter det som kan koppla ihop tillvaron. Jag själv söker efter orden, eller tonen, i den här boken.
Berättelserna står i fokus. Med teologen Serene Jones menar jag att teologi föds ur berättelser, när vi finner våra berättelser och reflekterar över dem. Teologi betyder i strikt mening ”ord om Gud”. Om Gud uppfattas som tillvarons innersta och yttersta, betyder teologi ord om meningen, om livet, om de existentiella frågorna.5 Dessa ord kommer aldrig att kunna fånga det vi beskriver, då Gud per definition överskrider våra ord, samtidigt som vi är förbundna med det vi ska beskriva, om Gud uppfattas som tillvarons innersta och yttersta. Så när vi ska beskriva Gud, behövs ett språk som inte eftersträvar exakthet när det handlar om empiri eller stringens, utan snarare ord som uttrycks poetiskt eller musikaliskt. Detta kan beskrivas som teopoesi.6
Här prövar jag att skriva just teopoetiskt. Vissa avsnitt är kortare teologiska texter i poetisk form. Andra berättelser i boken är snarast återgivningar av händelser som har inträffat, vilka även till viss del är mer poetiska än beskrivande. Det finns även berättelser som redogör för känslor, tankar och
tillstånd. Vissa avsnitt är beskrivningar och analyser av filosofiska och teologiska perspektiv.
Som en röd tråd i boken finns min personliga berättelse om att vara förälder till ett underbart barn. Det är en ganska allvarlig berättelse, då de senaste åren har varit tämligen svåra. Jag har valt att beskriva tyngden, då jag tror att allvar ger insikter om vad som behövs för oss själva och för tillvaron i stort. Runt den berättelsen väver jag texter kring teman som vad en människa är och behöver, kyrkans roll i vår samtid, hur
Gud – som ingen har sett – kan beskrivas, och om det finns en kraft i lidandet. Jag skriver om en ton som ljuder genom universum och sökandet efter den tonen. Jag tror att den tonen alltid ljuder, som en påminnelse om en närvaro som aldrig överger, som ett rop på oss, ett slags ”Kom” och ”Var inte rädd”. Tonen hörs som tydligast när larmet omkring oss tystnar. Därför behöver en människa gå undan ibland, skala av, söka lugnare öppna platser, mellanrum.
Formen i den här boken är inte linjär, snarare cirkulär.
Men genom boken får du som läsare kronologiskt följa vissa avgörande händelser i mitt liv kopplade till en allt mer akut livssituation som leder till sjukskrivning för min del och myndighetsbeslut om större insatser för vårt barn. Boken handlar dock varken om sjukskrivning som sådan, eller om barn som flyttar hemifrån. Det är livsfrågorna som väcks i dessa skeenden som är i fokus, tolkningen av livet och tillvaron.
Jag tror att alla människor har behov av livstolkning. Det är därför jag har skrivit den här boken.
När väskan är packad
Alla föräldrar känner förmodligen pulsen gå upp när förskolan ringer eller det ringer från skolan. Skillnaden är att det troligtvis, för de flesta, är tämligen sällan det ringer från förskola eller skola. För oss har det ofta ringt. Jag tror inte heller de flesta föräldrar får förhöjd puls när de ser att något av deras barn ringer. Det får vi. För när vårt underbara barn ringer kan budskapet vara alltifrån ”Jag sitter i en polisbil” till ”Jag har blivit misshandlad”. Vårt barn ringer dessutom tämligen ofta. De flesta gånger säger han inte ”Jag har blivit misshandlad”, som tur är, utan oftare ”Kan ni sätta över pengar för jag vill köpa en hamburgare”, eller så behöver han pengar till hårvax eller en tröja, eller vad det nu kan vara. Vårt barn ringer än oftare för att förhandla om något, ändra på något redan beslutat. Vårt underbara barn har fått en idé om något och vill genomföra det nu, och då betyder det verkligen nu. Om vi då inte har möjlighet att svara på detta nu eller faktiskt inte kan lösa det nu, så får man så lugnt man kan – mitt i sitt möte eller vad man nu gör, håller på med – försöka hantera och lugna ner sitt barn. Alltför ofta slutar det med att han får som han vill, för det är svårt att förhandla och dividera när man sitter i ett möte. Fokus är på att avsluta samtalet så fort det går. Jag har ofta tänkt att det inte går att arbeta samtidigt som man är förälder till ett barn med särskilda behov. Jag har ändå arbetat, min man likaså, även om jag för egen del har varit sjukskriven under två perioder. Att det till stora delar har gått att arbeta bygger på att min man både haft kapacitet och möjlighet i sitt arbete att just svara i telefon och kunna rycka
ut dagtid. Han har på många sätt varit vårt barns faktiska ledsagare. På grund av att svårigheter har intensifierats de senaste åren och även på grund av det faktum att tid nöter ut, har även min man blivit sliten. Han har inte samma kraft och tålamod längre och inte samma flexibilitet i sitt arbete. Detta har fått som konsekvens att jag har fått ta mer ansvar och därmed att mer har fallit mellan stolarna. Jag är nämligen inte helt tillförlitlig i logistisk verkställighet.
Vårt underbara barn ringde mig en gång när jag satt på ett tåg. När jag svarade utbrast han uppskärrat: ”Tack och lov att du svarar! Jag är rädd att det har hänt pappa något!” Jag försökte lugna och fråga varför det skulle ha hänt något, varpå barnet replikerade: ”Pappa har inte svarat i telefon och inte varit online på trettio minuter!” Då kunde jag lugna med att det inte alls hänt pappa något (troligtvis, helt säker kan man ju aldrig vara) och att jag skulle be pappa ringa upp när tillfälle gavs.
Nu var i alla fall min väska packad. Jag hade på mig en nyinköpt orange kofta som skulle vara snygg såhär på hösten. Det hade nyss blivit oktober. Även håret var slingat, för första gången på drygt tjugo år. Jag kände mig fin och förberedd inför konferensen där jag skulle vara föredragshållare. Det var en intressant konferens och jag såg fram emot att få lära mig något nytt. Jag anser sällan att jag får höra något nytt, något som jag själv aldrig tidigare tänkt på. Detta kan definitivt vara ett utslag av hybris, eller ett tecken på att jag inte alltid lyssnar så noga på vad andra säger.
Men på den här konferensen skulle vi lära oss mer om naturvetenskap och teologi, ett ämne jag hade längtat efter att få fördjupa mig i. Naturvetenskap får mig att känna mig okunnig. Redan när våra barn gick på mellanstadiet insåg jag att de kunde mer än jag. Kunskapsgapet har ökat obarmhär-
tigt, och det fortsätter bara att öka. Det vi i min generation fick lära oss om universums uppkomst och solsystem och energier stämmer inte längre. Kunskapsfältet har som bekant exploderat. Som teolog och predikant är detta extra utmanande. Om vi inte kan tolka tillvaron inom ramen för faktisk etablerad kunskap framstår vi som dumma.
Ett sådant påtagligt exempel uppstod när jag under en annan tågresa hamnade i samspråk med en tämligen överförfriskad person som förstod att jag var ”präst”. Han började ifrågasätta och ställa frågor om hur Gud kan passa in i en tillvaro som rusar fram både runt sin egen axel i 1 670 kilometer i timmen, och i sin omloppsbana i 107 000 kilometer i timmen. Han fick alla mina påståenden om ”Guds allnärvaro” och ”allvetande” att falla till marken och hånskrattade när han försökte undervisa mig om universums oändlighet och ständiga expansion. ”Vi vet att det finns galaxer 2,5 miljoner ljusår bort och att ljus förflyttar sig i en hastighet av cirka 300 000 000 meter i sekunden. Vad blir det av din gudstro och tilltro till Guds ingripande utifrån sådana fakta?” frågade han. ”Och Jesus”, fortsatte han, ”vilken pinsam världsbild du har om du på fullaste allvar tror att en person, under en millisekund av oändlig tid, på en prick i världsalltet, skulle ha en sådan avgörande betydelse att han kallas världens frälsare.”
Jag kunde inte svara så att han blev nöjd, kände mig dum och obildad. Därför var det extra bra att jag nu skulle på den där konferensen. Jag var precis på väg ut till bilen med min packade väska när telefonen ringde. Det var min man. Vårt barn hade kollapsat på skolan, hade fallit ihop handlöst och nu bad maken mig styra upp situationen.
Jag började dirigera om, ringde en kollega som lovade meddela att jag skulle bli sen till konferensen. Min plan var att åka förbi skolan på vägen dit och titta till vårt barn, ta med
en medicin som kanske kunde hjälpa. På vägen dit, i bilen, började jag betrakta mig själv lite utifrån. Tyckte mig se en hysterisk människa som levde utanför verkligheten, någon som försökte lappa och laga, trixa och fixa, någon som inte kunde se klart. Jag blev också arg, drabbades av genuin vrede och tänkte på medicinen jag hade packat ner. Fick en känsla av att det finns två vägar att välja på och att jag tenderar att välja den destruktiva, att ge lite mer medicin, droga ner, så att barnet blir trött och lugnt. Den andra vägen är mer krävande, troligen smalare. Den innebär att grundförutsättningarna måste förändras. Det är nämligen inte barnet det är fel på, utan omständigheterna: brist på skydd, rutiner och struktur. Behovet är ständig omsorg, rätt bemötande, rätt utmaningar, på alla livets områden. Det hjälper inte ens att skolan är världsbäst, specialinriktad, har pedagoger som kan bemötande och förstår att anpassa miljö och utmaningar. Om inte hela livet ser ut så, faller vårt barn igenom. Drabbas. Far illa. Blir stressad. Det hade nu hänt igen. För vilken gång i ordningen? Hur länge skulle vi orka?
När jag kom fram till skolan var både lärare, resurs och skolsyster där. Vårt barn såg mycket trött och tagen ut. Jag sjönk ihop i en soffa bredvid vårt barn, som halvlåg i sin resurs knä. Jag kände tröttheten, kraften som rann ifrån. Jag orkade knappt sitta upp. Skulle jag åka härifrån till en konferens och lämna mitt barn i skolan? Det var en omöjlig tanke. Jag insåg att jag behövde ställa in min medverkan och skickade ett sms till kollegan.
Jag satt kvar länge där i soffan. Säkert ett par timmar. Det kändes så. Vårt barn fick gå och lägga sig i en annan soffa, fick mat serverad till sig, tittade på film. Jag pratade med resursen och läraren.
Sedan åkte jag och mitt barn hem.
Ordet och människan
Jag tror att vi människor behöver ord som kan förlösa och lägga tillrätta. Ord som skrivs fram utan tanke på målgrupp eller lämplighet. Det fria skrivandet. Det nödvändiga. Ord som kan hela. Bilder och tankar i huvudet som behöver struktureras. Trots att struktur låter låsande är det ändå struktur det handlar om, att samla fragment, söka helhet, begriplighet.
Det finns kraft i bilderna och i orden. Ordet som allt skapats genom, orden som tolkar våra världar och skapar meningarna. Meningen.
Vi lever alla genom orden. De är språkets byggstenar. Orden kan hjälpa oss att landa i allt det som livet rymmer – tyngd och nåd, allvar och glädje.
Det finns en plats där det börjar för mig, när jag måste skriva ut orden. Det är när tillvaron blivit övermäktig. Då handlar det om att försöka sortera bland orden, bena ut dem. Om de inte delas upp grumlas tillvaron. Det osorterade och överväldigande blir som en slags låsning som konkret fysiskt visar sig i att jag börjar bita ihop käkarna, spänna musklerna. Då är det dags att skriva. Känslorna och tankarna behöver sorteras och skrivas ut.
Vi människor är skapande varelser, evighetslängtande och meningssökande. En människa förtvinar om hon inte får uttrycka sig, bearbeta det hon möter i livet, och om hon inte får utlopp för sin kreativitet. Hon behöver förlösas. Det kan vara genom att fläta korgar, baka bröd, älska, gräva i landet, arbeta kroppsligt, använda händerna, musklerna, arbeta, men också att förkovra sig, studera, läsa och ibland bara få vila sitt tänkande, sin själ och sin ande.
Vi människor har olika sätt att hantera det övermäktiga, som stresspåslag, oro, sorg som förlamar, den överväldigande glädjen. Starka känslor behöver tas om hand. Somliga hugger ved, andra springer, somliga målar tavlor, andra skapar i lera, vissa spelar innebandy, andra tystnar, vänder sig inåt. Jag skriver.
Underbara barn
Det har gått några år sedan jag skrev samman min livsberättelse om att få leva nära ett underbart barn, ett barn i behov av särskilt stöd, ett barn med dubbla neuropsykiatriska diagnoser. Min ambition var att i boken När livet stramas åt skärps blicken berätta personligt utan att utelämna för mycket.
Jag skrev utifrån hjärtat, det hjärtat var fullt av. Jag beskrev sårbarheten och skönheten, gåvan att få leva nära underbara barn. Jag beskrev orättvisor som drabbar barn i behov, förslitningen som föräldrarna drabbas av när de bollas mellan instanser och förväntas relatera till uppemot tio olika aktörer samtidigt –samtidigt som de ändå ska stå kvar, orka, vara samordnare, skydda barnet från överhängande livsfara, lotsa barnet, helst försöka fostra men framför allt älska, älska, älska. Jag skrev om tro, och om Gud, var Gud är, vem Gud är, vad försoning är när man är mitt uppe i kaos eller bokstavligen är inlåst. Jag beskrev lidande och famnat lidande, att lidande går att känna igen – i det lilla personligt erfarna och i de stora kamperna. Att förändring föds nedifrån, att vi behöver mötas hjärta till hjärta och sänka garden. Vi behöver våga ärliga möten. Responsen har varit överväldigande. Jag var beredd på det mesta och förstår mycket väl att alla synpunkter inte når mig. Jag kan förstå kritiken (som inte når mig), men var inte förberedd på förlösningen. Jag har fått ta del av så många berättelser. Sms, mejl, mess, brev, andra som i möten börjar berätta: ”Jag är också mamma, pappa, mormor, lärare … Jag har själv diagnoser, har aldrig berättat det tidigare …” Att ge ut den boken föregicks av stor vånda. Man brukar ju få höra det, att det gör ont att släppa ifrån sig ett konstverk, en
bok, att föda ett barn. Först med denna publicering erfor jag den riktiga våndan. Det var ett stort steg att berätta ärligt. När Dagens Nyheter hade ett uppslag med stor bild, blev det tydligt att vad som nu var publicerat var offentligt, tillgängligt för alla. Jag kände mig i upplösningstillstånd, upplöst. Mitt liv var blottlagt. Men de starka känslorna la sig och ganska snabbt uppstod en nödvändig distans till boken. Livet pågår. Det står aldrig still och det som var då, är inte nu.
Jag har under en stor del av mitt liv arbetat med försoning och då utgått ifrån befrielseteologi och feministisk teologi.
Med dessa perspektiv är identiteter betydelsefulla och ett viktigt fokus är att undertryckta grupper ska få komma till sin rätt, få plats. Teologi som förstärker underordning och tal om att lyda, uthärda och stå tillbaka, ska kritiseras. Istället är det viktigt att den som stått tillbaka får kliva fram och får tillträde till rummen.
Tolkningar av försoning och det kristna korset som håller fast vid lidandet, som stannar kvar i det och beskriver lidandet som nödvändigt för att exempelvis nå räddning behöver enligt den här utgångspunkten ifrågasättas. Lidande ska inte i sig framhållas som meningsfullt eller ännu värre som eftersträvansvärt, som en förutsättning för att nå något högre och bättre, och så bli medel. Istället ska lidandet betraktas som ett faktum, något som är. Korset berättar att Gud i Jesus delar allt lidande, alla faktum, famnar förtvivlan, är närvarande i ensamheten, bekämpar lidande, död, destruktion och övervinner det. Jag ser fortfarande denna kritik och konstruktion som nödvändig, men behöver nu också närma mig frågor om lidande från ett annat håll. Det beror på att erfarenheten har lärt mig att det är i smärtpunkten kraften föds. Detta måste dock uttryckas med stor försiktighet, för inte heller nu ska lidande glorifieras eller underordning befästas. Det är viktigt
att skilja på ”nödvändigt lidande” och ”onödigt lidande”. Det finns mycket som vi människor kan förändra och det finns mycket onödigt lidande. Men det finns också lidande som hör till sårbarheten, som är, därför att sårbarheten och skönheten är. När livet är som allra mest sant och skimrande, förlösande, är det i det icke-stabila, i det sköra, det som aldrig kan slås fast, i det öppna, i det brutna brödet. Det är min erfarenhet.
Jag vill försöka förstå varför kraften föds i smärtpunkten, vad det är som förlöses där. Jag tror att det är viktigt att försöka förstå vad uttrycket ”kraften föds i svaghet” betyder. Det är utmanande för mig som befrielsefeministisk teolog som vill motverka lidande och svaghet och snarast stärka den som är förtryckt. Samtidigt har jag som sagt insett att det föds en kraft i sårbarheten.
Vid ett föreläsningstillfälle kom jag att tala med en mamma till ett annat underbart barn. I samtalet med henne beskrev jag gåvan man får när man lever med ett underbart barn, en människa som är här och nu, som har bevarat en slags känselkunskap, en förmåga att känna – inte självklart en empatisk förmåga, men en intuitiv kunskap som vi nog alla bär med oss från födseln, fast den trycks undan i takt med att andra intelligenser utvecklas. Det är en slags rak och ren energi vi får ta del av, som säkert har att göra med att underbara barn inte ältar så mycket, inte tänker så mycket framåt, utan är här och nu och bokstavligen uppfattar allt här och nu. Jag försökte beskriva det med att det är något med den raka kommunikationen och det oförställda, samt detta med att tänka konkret, inte abstrakt, inte ironiskt, inte symboliskt. Ett ja är ett ja, ett nej ett nej. Vrede är definitivt vrede, men kärlek är också definitivt kärlek. En kram är en kram. Det finns en slags samlad energi.
Den andra mamman bekräftade och sa att hon ofta tänkt
att hon får ta emot kärlek i den renaste form. Äkta kärlek. Den kärlek som aldrig kräver, bara är, flödar. Och att hon önskade att alla skulle få ta del av den, gåvan man får som förälder till ett autistiskt barn.
Mötet med denna mamma förlöste en slags kraft. Vi stod där i våra respektive föräldraskap och samtalade ärligt om det vi kämpar med. Vi kunde mötas. Samtidigt beskrev vi kraften och kärleken vi får av våra underbara barn. Barn som är sårbara på så många sätt och samtidigt så starka. Samtalet med henne, och gåvan man får av underbara barn, samt responsen på boken jag gett ut och de erfarenheterna det har gett har inneburit att jag vill nå längre i förståelsen av vad kraft i sårbarhet innebär.
Det föds en kraft när vi möts med endast våra ärliga jag, när vi släpper ner armarna och ser varandra i ögonen, när vi sjunker ner i en soffa i skolans hall, när vi kommer till en punkt där vi inte orkar mer.
En dag tar det stopp. Sofia Camnerin blir sjukskriven. Hon är förälder till ett barn med dubbla neuropsykiatriska diagnoser, och har kämpat för honom under många år. Nu är orken slut.
Finns det en kraft i lidandet? Ja, svarar Sofia Camnerin. Inte så att man känner kraft mitt i lidandet, inte heller så att lidandet är nödvändigt för att erfara kraft. Men i sårbarheten och det delade lidandet finns det en kraft.
Genom personliga berättelser om vänskap, att bli utredd av Socialtjänsten, musik, ledarskap i kyrkan och barn som måste flytta hemifrån, och genom analytiska texter kring klimatförändringar, djupen inom oss och försoning, hjälper hon oss att tolka våra egna liv.
Sofia Camnerin vet att när larmet tystnar hörs tonen – tonen av den närvaro som lugnar magoron, som finns lika nära oss som vinden som lyfter våra spretiga hårtestar och hjälper oss tillbaka när ångesten har ristat hål i vår själ.
När larmet tystnar hörs tonen är en fristående fortsättning på När livet stramas åt skärps blicken.
Sofia Camnerin är teologie doktor, pastor och biträdande rektor på Enskilda högskolan Stockholm. Mellan 2012 och 2020 var hon biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan.
Sofia Camnerins ord är inte bara djupt berörande och därför livgivande, de vidareutvecklar dessutom den akademiska teologin. Hon visar att det personliga är teologiskt, för vad vore det annars?
PETRA CARLSSON docent systematisk teologi Enskilda Högskolan Stockholm
Genom att måla livshändelser med hjälp av framför allt teologi, men också andra vetenskaper, bjuder Sofia Camnerin in till en reflektion som hjälper mig till glädje, tårar, livsglädje och bestörtning.
KARIN WIBORN
generalsekreterare Sveriges kristna råd