9789152636961 by Smakprov Media AB

MOD ATT VARA KYRKA

Fredrik Modéus är biskop i Växjö stift och en flitigt anlitad föreläsare kring ämnen som församlingsbygge och gudstjänstutveckling.

FREDRIK MODÉUS

Svenska kyrkan står idag inför utmaningen att bygga livskraftiga gudstjänstfirande församlingar. Mod att vara kyrka förmedlar positiva erfarenheter från ett sådant församlingsbygge. I Helgeand i Lund har församlingen aktivt arbetat med söndagens högmässa i centrum. Vägledande begrepp har hela tiden varit igenkännandets glädje och delaktighet. Resultatet har inte låtit vänta på sig: Den gudstjänst firande församlingen har vuxit rejält i antal. Tillsam mans har man i Helgeand byggt en församling där man vill låta mänsklig sårbarhet få utrymme och där omsorg och relationer är viktigare än aktiviteter och programutbud. Mod att vara kyrka vill vara en källa till inspiration för andra församlingar. Boken innehåller praktiska metoder och konkreta modeller från Helgeand, men beskriver också hur församlingen tänker teologiskt kring sitt arbete. Att finna vägar framåt är Svenska kyrkans framtid.

MOD ATT VARA KYRKA – om församlingsbygge och kyrkans identitet FREDRIK MODÉUS

ISBN 978-91-526-3696-1

789152 636961

FREDRIK MODÉUS

MODATT VARA KYRKA – om församlingsbygge och kyrkans identitet

Mod att vara-inlaga.indd 1

2017-05-08 16:13

© 2005 Fredrik Modéus och Verbum AB Första upplagan, print on demand Omslag och formgivning: Lena Eklund Typsnitt: Bell Gothic och Sabon Tryck: Publit Sweden AB, Stockholm 2017 ISBN 978-91-526-3696-1 Verbum AB, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Mod att vara-inlaga.indd 4

2017-05-08 16:13

INNEHÅLL

Förord 7

ÖDESFRÅGAN På jakt efter en levande församling – några utgångspunkter 12

BAKGRUND OCH FÖRGRUND Vart tog den gudstjänstfirande församlingen vägen? – om huvudlinjen i svensk kyrkoteologi 22 Återupptäck gudsfolkstanken – den första utmaningen 42 Betona gemenskapen – den andra utmaningen 55 Börja i gudstjänsten – den tredje utmaningen 66 Utgå från minoriteten – den fjärde utmaningen 73

GUDSTJÄNST OCH DELAKTIGHET Igenkännandets glädje – om gudstjänsten 84 Få gör inte allt, många gör något – om delaktighet i praktiken 1 104 Bara fantasin sätter gränser – om delaktighet i praktiken 2 123

MOD OCH SÅRBARHET Kropp med sårbar hud – om församlingens trosmiljö 144 Att bära varandra ömsesidigt – om församlingens bön 159 Ett tillitsfullt samtal – om församlingens förkunnelse 171

VIDARE För att världen ska leva – om syftet med alltsammans 186 Vägar framåt? – sex teser 201

Noter 210 För vidare läsning 227 Bilagor 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10.

Gudstjänstgruppernas förberedelsematerial 240 Barnens agenda 244 Att vara söndagsskoleledare i högmässan 248 Att vara ministrant och ministrantledare i högmässan 250 Några av barnens textintroduktioner 253 Att vara barnministrant och barnministrantledare i högmässan 254 Att vara assisterande präst eller diakon i högmässan 256 Att vara försångare i högmässan 257 Att vara instrumentalist i högmässan 259 Terminsschema för instrumentalister och försångare 261

Förord Jag har alltid tänkt på kristen tro som ett gemensamhetsprojekt. Inte något jag klarar ut på egen hand. Ingen andlig soloåkning. Den här boken handlar om arbetet i den församling i Svenska kyrkan där jag tjänstgör, Helgeands församling i Lund. Under en följd av år har den gudstjänstfirande gemenskapen hos oss vuxit och fördjupats. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det har blivit så. Att goda medarbetare och ett stödjande kyrkoråd spelar en viktig roll är uppenbart. Liksom att arbetet ständigt faller tillbaka på bön om Guds andes ledning. Själva sättet att arbeta i församlingen är en viktig orsak till det som hänt. Boken är ett utkast till en pastoral teologi med söndagens högmässa i centrum och med delaktighet som vägledande begrepp. Och jag skriver för att andra om möjligt ska få inspiration i sitt församlingsarbete. Tanken är inte att arbetssättet i Helgeand ska kopieras. Ett församlingsarbete måste alltid hålla samman teori och praktik. Därför innehåller boken båda delar. Den som vill kan naturligtvis hoppa över de teologiska avsnitten och bara läsa om praktiken i del tre. Balansen är dock viktig. Reflektionen kring kyrkans identitet får inte bara bli en angelägenhet för universitet och kyrkans utbildningsinstanser. Inte heller är det bra om man bara arbetar praktiskt i en församling. På sikt resulterar detta både i ett splittrat arbete och i modlösa kyrkoarbetare. 7

Efter varje kapitel finns några samtalsfrågor. Det är min förhoppning att boken kan användas i den samtalsgrupp kring kyrkans framtid som väl finns i din församling? Eftersom delaktighet är viktigt i Helgeand, har också arbetet med boken präglats av delaktighet. Tjugotvå personer – nya gudstjänstfirare, blivande kyrkoarbetare, anställda och andra – har skrivit korta texter om hur de uppfattar arbetet i församlingen. Jag har sammanställt deras bidrag i Röster om Helgeand och citerar dem löpande i texten. Följande personer har skrivit: Josefin G. Andersson, Örjan Axelsson, Sara Berg, Ellinor Björnson, AnnSofi Crona, Frida Danielsson, Elisabet Hansson, Patrik Ingemansson, Sara Johansson, Lars-Olof Karlsson, Ditte Lindström, Kristina Markström, Magnus Persson, Maria Romås, Maud Rydén, Inna Sellberg, Maria Stenberg, Hans Sternudd, Johanna Svensson, Olof Söderberg, Elisabeth Tullberg och Eva Queckfeldt. Delaktigheten i arbetet med boken innebär att gudstjänstfirare i Helgeand står sida vid sida med den akademiska teologins giganter i litteraturlistan. Vi bidrar med olika perspektiv när vi bygger kyrka. Jag tycker om den tanken. Många har bidragit till bokens tillkomst. Jag vill rikta ett tack till den gudstjänstfirande församlingen i Helgeand, till församlingens kyrkoråd och till härliga medarbetare i ett arbetslag med massor av inspiration och goda idéer. Tack också till alla er som läst hela eller delar av boken och givit mig synpunkter, biskop em. Jonas Jonson som gav mig idén att skriva, Birgit och Sven Håkan Ohlssons stiftelse för ett stipendium som möjliggjorde tre månaders heltidsarbete med boken och till Lotten Wesslén och Stefan Klint på Verbum Förlag. Sist men inte minst vill jag rikta ett tack till min fru Carina för stöd och hjälp på alla tänkbara sätt samt till mina barn 8

Erik, Ida och Arvid som stått ut med att ständigt och jämt ha pappa instängd i källaren. Jag har valt att ge boken titeln Mod att vara kyrka. Någon har sagt att mod inte handlar om frånvaron av rädsla, utan om att göra det man tror på trots att man är rädd ibland. lund i fastan 2005 Fredrik Modéus Kyrkoherde i Helgeand

ÖDESFRÅGAN

På jakt efter en levande församling – några utgångspunkter

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Apg. 2:42

Att längta efter Gud Kyrkan finns inte för att världen ska bli kyrkligare utan för att den ska bli mänskligare. En församlings liv får därför aldrig vara slutet och stängt, inte exklusivt tillbommat. Det måste hela tiden stå i en medveten relation till det vanliga livet. Om detta ska fungera måste vi som är kyrka leva djupt förankrade i livskraftiga gudstjänstfirande gemenskaper. Arbetet med att skapa sådana gemenskaper är Svenska kyrkans ödesfråga just nu. Idag längtar alltfler människor efter att finna goda andliga miljöer.1 Man behöver platser där människor ber och firar gudstjänst tillsammans och där samtalet om trons liv och vardagens frågor kopplas samman. I Helgeand har vi fått uppleva att människor som tidigare inte haft så mycket kontakt med kyrka och kristen tro har hittat vägen in i församlingens gudstjänstliv: 12

Inna berättar att hon alltid har haft Gud nära sig: ”Tills för två år sedan var jag ensam. Jag levde i en sekulariserad värld och hade aldrig hört talas om kristna som påminde om mig och min syn på tillvaron. Jag var van att inte tro att det fanns likasinnade.”2 Lars-Olof säger att han alltid har ”haft ett andligt intresse. Först nu tror jag mig ha hittat det forum som ger mig den tillfredsställelse jag så länge sökt.”3 Eva utbrister förundrat: ”Tänk att få sitta och diskutera sådant som verkligen är viktigt. Det var en egendomlig och mycket spännande upplevelse.” 4 Ditte berättar att hon hade lämnat Svenska kyrkan 1978, ”dock hade jag aldrig sett mig som ateist utan snarare som sökare. När jag kom till en gudstjänst i Helgeand tänkte jag: Kan det vara så här i kyrkan finns det hopp.” 5 Ibland är det svårt att hitta levande gudstjänstfirande gemenskaper i Svenska kyrkan. I det följande vill jag visa på fyra problemområden som vi måste komma tillrätta med om våra församlingar ska kunna leva. Dessa problemområden handlar i tur och ordning om trevlighetsidealet, anonymitetens dilemma, sammanblandningen av centrum och periferi samt om svårigheten att komma till rätta med minoritetens relation till majoriteten. Namnen i exemplen är fingerade och situationerna avidentifierade. Björnen sover Bengt var en sökande människa. Under lång tid hade han övervägt att ta kontakt med en kristen församling. Den söndagsmorgon då han steg in i den välfyllda kyrkan var det på darriga ben. Prästen välkomnade alla gudstjänstbesökare. Han berättade 13

att det var en alldeles vanlig gudstjänst denna dag. Man skulle sjunga enkla sånger och budskapet i predikan skulle vara enkelt. Avsikten var att alla skulle kunna hänga med, både små och stora. Församlingen skulle inte fira nattvard. Väl framme vid predikan satte sig Bengt till rätta för att lyssna. Texten handlade om den förlorade sonen. Större delen av predikan ägnade prästen åt att berätta om hur sonen hade det i främmande land, där han arbetade hårt bland djuren. I ett tillstånd av pedagogisk extas slängde prästen sig plötsligt ner på golvet. Viss förvirring uppstod eftersom församlingen under en kort stund inte visste var deras präst hade tagit vägen. Så dök han upp bakom dopfunten på alla fyra, iförd grisöron och knorr, med avsikt att visa barnen i församlingen hur grisarna bökade omkring i stian där sonen i berättelsen gjorde tjänst. Prästen till och med lät som en gris, rakt in i mikrofonen. Gudstjänsten sändes via hörslinga på stadens ålderdomshem. Bengt gick hem en stund senare, efter att prästen hade bytt ut doppsalmen mot Björnen sover, för att barnen skulle orka med resten av gudstjänsten innan det blev saft och kaka. En tid därefter citerade Bengt någon som hade sagt följande om kyrkan: Skälet till att många inte går i kyrkan är mycket enkelt: De har varit där förut. Bakom alla försök att forma gudstjänster som tilltalar människor finns naturligtvis vällovliga ambitioner. Men jag är rädd att dessa gudstjänster inte åstadkommer det vi tror att de gör. För barnens del är det svårt att urskilja att det är en gudstjänst överhuvudtaget. Och för de vuxnas del blir det lätt ett trevligt barnarrangemang bland många andra. Trevlighetsidealet är svårt att komma åt eftersom det både bottnar i goda föresatser och på många sätt faller i god jord 14

hos människor som kommer till kyrkan. Likväl tror jag att det finns en risk att det som avsågs som ett arbete med att göra mötet med kyrkan lättillgängligt aldrig leder längre än till upplevelsen av att man varit på en trevlig tillställning. Och tänk om det egentligen bor en Bengt i de flesta som kommer. Ingen såg mig Lena berättade för mig att hon firat gudstjänst i ett halvt år i sin nya församling. Hon hade gått dit med föresatsen att lära känna andra kristna. Den församling på annan ort som hon kom ifrån hade fungerat väl och nu ville hon rota sig i sin nya hemförsamling. Ingen hade hälsat på henne. Ingen hade brytt sig om att hon var där. Lena kunde berätta att de fåtaliga som var där på ett märkligt sätt tycktes ha nog med sitt eget. Det verkade nästan som att de tyckte att det var lite pinsamt att hon dök upp. Efter ett tag slutade hon att gå dit och bestämde sig för att vara kristen på egen hand. Efter omständigheterna var Lena ganska nöjd med beslutet och grep sig an sitt projekt. Läsa Bibeln därhemma, be och fundera kring trons frågor. Andaktslitteratur köptes in och lades vid sängen, nya läsband i Bibeln. Och så levde hon sitt kristna liv alldeles ensam, utan gemenskap med andra. Tills tron dog. I en kyrklig tidskrift berättades det för några år sedan om en man som hade varit i kontakt med sin församling. Vi kan kalla honom Roland. Vad som hade hänt kan återges på följande sätt:

På sjuttiotalet hade Roland lämnat kyrkan – anledningen hade han nästan glömt. Nu var det dags att återinträda. Skälen var inte att säkra möjligheten till en kyrklig begravning. Nej, han var nyfiken. Han sa: Tänk om trons liv är för mig. Tänk om Gud finns. Som många andra sökte Roland sig fram via Internet och hamnade på hemförsamlingens hemsida. Där kunde han själv skriva ut en blankett och fylla i om han ville bli tillhörig Svenska kyrkan. Blanketten låg några veckor hemma i köket, men till slut tog Roland mod till sig och skickade iväg sitt brev. Det gick fyra veckor. Sedan fick han ett brev från församlingen. Det var ett kopierat papper, lite snett och vint, där det stod att han nu var tillhörig Svenska kyrkan. Inget namn, ingen underskrift, ingen hälsning och inget välkommen. Där fanns i alla fall en snygg stämpel, suckade han – men pappret var skrynkligt. Lena och Roland ställdes på två olika sätt inför anonymitetens dilemma. Lena stängdes ute av människor som borde ha lett henne in i sin gemenskap. Roland fick inte ens chans att träffa någon. Vilse i verksamhetsdjungeln En dag slås dörren till församlingshemmet upp och i entrén står Gun. Hon undrar om jag kan hjälpa henne att bli en kristen. Hon vill hitta en gudstjänstfirande gemenskap, läsa Bibeln och be tillsammans med andra. Gun berättar som sina tidigare erfarenheter och om tillfälliga besök i församlingar av olika slag. En av hennes berättelser under vårt två timmar långa samtal har jag ännu inte glömt. Hon hade ringt till pastorsexpeditionen i sin hemförsamling. 16

En vänlig röst hade svarat och Gun hade framställt sitt ärende. På frågan om det fanns någon grupp av kristna som läste Bibeln i församlingen hade hon fått följande svar: Nej, tyvärr – just nu kan vi inte erbjuda någon sådan verksamhet här. Då ringde Gun runt till stadens studieförbund. På tbv kunde man erbjuda henne plats i en grupp där man studerade och diskuterade Bibelns böcker. Det kostade en del pengar och Gun beskrev det som en spännande tid. Men kristen blev hon inte. För en del år sedan ansvarade jag för en samtalsgrupp. Till gruppen kom ett tiotal personer i olika åldrar. En kväll när gruppen skulle samlas kom jag en stund tidigare än vanligt till församlingshemmet och då var Ruth, en av de äldre kvinnorna i gruppen, redan på plats. Hon stod vid ett ställ med informationsbroschyrer och såg vilsen ut. Hon berättade att hon ville ta reda på vad som var viktigast i församlingens arbete. Hon bläddrade i församlingsbladet och tittade på mig och sa, lätt uppgivet: Här verkar finnas så mycket att göra. Men vad är egentligen viktigast? Ibland är vi i Svenska kyrkan bra på att erbjuda bredd när det gäller verksamheter. Vi ordnar soppluncher och bebisträffar, syföreningar och förskolor, trevliga föredrag och roliga arrangemang för barn. Verksamheter och aktiviteter som naturligtvis är både trevliga och viktiga för människor. För den som vill bli kristen kan det ibland vara svårare. Man får helt enkelt gå till det finstilta för att hitta fram till möjligheten att läsa Bibeln, ta del av andlig vägledning och att dela trons frågor med andra. Det är så lätt att blanda samman centrum och periferi. Guns förvirring efter samtalet med sin hemförsamling är lätt att förstå. Vi är nog många som också har lätt att förstå Ruths käns17

la av att ha gått vilse i verksamhetsdjungeln: Här verkar finnas så mycket att göra. Men vad är egentligen viktigast? Majoritetsmuller från vapenhuset För några år sedan firade en god vän vid namn Per högmässa. Förutom präst, kantor, vaktmästare, tjänstgörande kyrkvärd och Per var ytterligare en gudstjänstfirare på plats. Gudstjänsten började klockan elva och halv tolv hördes röster från vapenhuset. Först bara några stycken, sedan fler och till slut riktigt många. När klockan var tio över tolv och gudstjänsten nästan var slut upplevdes rösterna som ett dovt muller från vapenhuset. Dop skulle förrättas efter gudstjänsten. Per berättade för mig att det kändes lite märkligt att veta att fyra barn skulle infogas i kyrkans gemenskap när de som firade gudstjänst hade gått hem. När gudstjänsten var slut gick den gudstjänstfirande församlingen – inalles alltså sex, varav tre avlönade – ut ur kyrkan. Per berättade att den lilla skaran flankerades av säkert ett hundra dopgäster som var på väg åt andra hållet. Allt var som en enda stor gestaltning av hur svårt det är att komma till rätta med minoritetens relation till majoriteten. Genom att förlägga högmässa och separata dop så nära varandra i tid visades på ett närmast övertydligt sätt den verklighet i vilken Svenska kyrkan lever: Ut gick den lilla minoriteten gudstjänstfirare. Och in kom den stora majoriteten för att ta del av en kyrklig handling. Båda grupperna tittade nyfiket på varandra. Och problemet mullrade under ytan.

MOD ATT VARA KYRKA

Fredrik Modéus är biskop i Växjö stift och en flitigt anlitad föreläsare kring ämnen som församlingsbygge och gudstjänstutveckling.

FREDRIK MODÉUS

MOD ATT VARA KYRKA – om församlingsbygge och kyrkans identitet FREDRIK MODÉUS

ISBN 978-91-526-3696-1

789152 636961