Vi är inte övergivna
mikael mogren
Vi är inte övergivna
Verbum AB
Box 225 43, 104 22 Stockholm
08–743 65 00
verbum.se
© 2025 Mikael Mogren och Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
illustrationer © Lee Widegren Lundin
form : Maria Mannberg
omslagsfoto : Åke Paulsson
redaktör : Anna Ekman
Första upplagan, första tryckningen
tryck : Livonia, Lettland 2025 isbn 978-91-526-0228-7
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Riv av pärmen/omslaget och sortera som brännbart.
Resten lägger du i pappersinsamlingen så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.
Innehåll
Förord: Den långa kedjan av liv 7
Samhällsbygge i sakristian 13
De fattigas biskop och biskopinna 19
Den röda tråden 29
Marta och Maria i bergsmansgården 39
Änglarnas diktare från Falun 49
Bergslagens trollkarl 59
Julens starka traditioner 67
Kristen tro är inte opåverkad 77
Den judiska allmogen 89
Kristallkronan som togs från trollen 97
Folkkyrkan som ankare 105
Ökenvandringen och pingsten 113
Skimmer från evigheten 121
Kommer djuren till himlen? 127
Guds hand i Västerås 133
Skapade medskapare 139
Efterord 145
Den långa kedjan av liv
Jag växte upp i svenskt, sent 1900-tal och i min omgivning var det pinsamt med kyrka och kristen tro. Ledare inom den politiska och intellektuella eliten markerade hur antiintellektuellt det var med det kristna budskapet. Traditioner sågs ofta som en belastning och inför det religiösa arvet upplevde jag en hel del likgiltighet.
Så är det inte längre. Många av dem jag möter är öppna och vill veta mer om kristen tro och kyrka och det driver mig att lära mig mer om både tron och dess självklara plats i vår historia. Det här är min egen vetgirighet i bokform.
För tio år sedan skulle jag vigas till biskop. Före dess behövde jag välja ett valspråk. Det fanns ingen tid för tvekan. Mycket snart visste jag vad jag ville säga: ”Ordet blev människa.” Det är den centrala meningen i Johannesevangeliets prolog och enligt mig en av de mest betydelsebärande satserna i hela Nya testamentet.
Den talar om Ordet, grekiskans logos, som kan översättas med visheten. Här vill jag vara försiktig och stanna vid att logos är någon slags dimension av Gud, och att den dimensionen ingår i Guds väsen. Mer förmår jag inte förklara.
Jag prövar att komma vidare genom att säga att Guds väsen är förborgat. Det låter sig inte enkelt talas om Gud. Gud är för stort och anspråksfullt, jag vill helst närma mig gudsordet på knä och i tillbedjan. Det som är möjligt att tala om, och det riktigt gripbara och kroppsliga med kristen tro, det är Jesus. När Jesus föddes blev Ordet människa. När vi lär känna Jesus är det Ordet vi upplever.
Jesus var en historisk person. Där han gick blev det fotspår i sanden. Han var ingen idé eller föreställning utan en människa av kött och blod med skavsår och solbränna. Men även om han är född in i denna världen går han inte att skilja från Ordet eftersom djupdimensionen av Jesus är Ordet. Jesus berättar med hela sitt liv, död och uppståndelse om hur Gud är.
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud.
Världen är komplex och den är sårbar, så är också våra relationer och våra kroppar. Jag tänker att det är i just denna komplexa värld som Jesus föddes. Ordet blev
en människa av kött och blod. Att Ordet blev människa säger oss att det heliga ryms i det trasiga. Att upptäcka sin sårbarhet är inget navelskådande. Det är att acceptera sitt beroende, eftersom mitt jag är en del av ett vi som omfattar både medmänniskor och skapelsen. På samma sätt lever inte kyrkan av sig själv och heller inte för sin egen skull. De utsatta är Kristi kyrka, likaväl som de välmående. Det är förutsättningarna som är olika.
Finitum capax infiniti, hävdade de lutherska reformatorerna i debatter på 1500-talet: ”Det oändliga ryms i det ändliga.” Den Augsburgska bekännelsen från 1530 fixerade kännemärken för vad kyrkan är: den är de heligas gemenskap där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det är fortfarande en central och enande tanke inom hela den lutherska kyrkofamiljen. Den gången angav reformatorerna var vi hittar centrum. Idag vet vi att det inte finns enbart i en kyrka påverkad av den lutherska traditionen utan även i mötet med andra kyrkor: Guds ord och sakrament är centrum som förenar.
Det är en lång kedja av liv med alla generationer som samlats och hämtat kraft ur Guds ord och sakrament. Traditioner och relationer har befruktat varandra genom århundradena. Kring Guds ord och sakrament skapas miljöer. Så har det varit i tvåtusen år eftersom det behövs skydd mot väder och vind för alla som samlas. Vi vill också kunna sjunga och musicera tillsam-
mans och vi behöver dopfunt, altare, kärl för att rymma nattvardens bröd och vin samt punkter där Bibeln läses och utläggs. Där i närheten vill vi också begrava de döda. Kyrkorna står som heliga skrin vid sjökanter och åkrar; kyrktornen sticker upp som evangeliets fyrtorn ur städernas siluetter. Kyrkan är Kristus existerande som gemenskap och på samma gång höljet och organisationen kring Guds ord och sakrament. Jag föreställer mig kyrkan som fortsättningen på de fotspår som Jesus gjorde i sanden.
Fotspåren intresserar mig. Jag kan helt enkelt inte låta bli att undersöka vilka avtryck kristen tro har gjort genom århundradena. Kulturhistorien är för mig spåren av mänskligt liv i samspel med de stora skeendena över generationerna. Akademiskt är jag fascinerad av dogmatik, alltså mötet mellan kristen tro och filosofi. I det ämnet är mitt problem att det kan bli torrt så det knastrar om begrepp och slutledningar. Kanske är det därför jag dras till livberättelser och livsmiljöer. Jag får energi av att beskriva människor i deras miljöer. Det kan jag inte dölja i den här boken.
Samhällsbygge i sakristian
Jag erkänner. Jag tillhör dem som inte alltid förstått det djupa sambandet mellan samhälle och kyrka i vårt land. Det är mycket lättare att beskriva Sveriges historia och nutid utifrån ekonomiska förutsättningar och politiska inriktningar. Alltmer har jag insett vilket tuggmotstånd det ger att sätta sig in i det underifrånperspektiv som visar att det är ur kyrksocknarna vår svenska välfärd vuxit fram. Det är kanske inte allas kunskap att läskunnighet och socialvård, liksom sparbankerna och vaccinationerna, spreds över landet via just kyrksocknarna.
Varje gång jag kommer till en ort som har en kyrka börjar jag därför alltid med att undersöka miljön runt omkring kyrkan. Före 1860-talet fanns varken kommuner eller regioner och allt som idag sker i deras regi var på den tiden kyrksocknens ansvar. Vård, skola och omsorg var kyrkans områden och den viktigaste
bebyggelsen låg ofta runt sockenkyrkan. Bevarade gamla byggnader från den tiden berättar om offentliga funktioner och skapandet av ett samhälle med omsorg som ideal, även om resurserna var ynkliga i Fattigsverige.
Det tog tusen år att bygga välfärdsstaten Sverige. Organiseringen började när Sverige kristnades i skarven mellan vikingatid och medeltid. Drivkraften var kristen tro. Övergången mellan asatron och kristen tro på Skandinaviska halvön verkar ha genomförts utan större konflikter. Den senaste forskningen visar att skiftet mellan hedendom och kristendom måste ha varit i det närmaste harmoniskt. Hade det varit konfliktfyllt skulle aldrig kristna kyrkor fått hedniska namn som är fallet på många håll. I landskapen runt Mälaren finns Odensvi kyrka, alltså Odens altare, Torsåker, Tors åker, Fröslunda, Frös lund och så vidare. Detsamma gäller kalendern; skulle det hedniska ha uppfattats som farligt för de kristna ledarna hade veckans dagar inte behållit sina hedniska gudanamn.
Fortfarande har vi en följd av dagar med namn efter gudarna: Tyrs dag, Odens dag, Tors dag och Frejas dag. De skulle ha tagits bort ifall de hade ansetts strida mot den nya religionen.
Men det är inte bara husen intill kyrkan i ett sockencentrum som berättar om den långa kedja som tog sin början när Sverige kristnades. I Dalarna syns välfärdsstatens framväxt också inne i sockenkyrkorna.
Ingenstans har jag sett sakristior så stora som i flera
dalakyrkor. I Stora Tuna kyrka är den verkligen jättestor och i Hedemora, Mora, Leksand och Rättvik är sakristiorna som mindre familjebostäder. I Bjursås kyrka byggdes en sakristia som till formatet var som en liten kyrka. Därför används den numera som just lillkyrka.
Dessa väldiga sakristior är helt klart byggda för fler behov än förvaring av liturgiska kläder, enskilda samtal och kyrkvärdarnas förberedelse inför gudstjänsterna. Deras storlek beror i första hand på alla som skulle rymmas i dem när de användes för undervisning långt före folkskolestadgan 1842. Där undervisades socknens invånare, något som har satt djupa spår i historien. Urban Claesson, professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och med ett förflutet vid Dalarnas högskola, har i sin forskning utrett de rymliga sakristiornas ursprung som lärosalar och visar att det kan dras en lång linje från undervisningen i sakristiorna till både Dalarnas kyrksamhet, samhällsbyggande och företagsamhet. Det är också kyrkbåtar och kyrkliga storhögtider – folkdräkten och släkten – som har bidragit till turistindustrins framgångssaga i landskapet. När jag lär känna människor ute i församlingarna slår det mig ofta att de är ”bärare”. De bär kristen tro lika självklart i sitt hjärta som de förvaltar kunskap om bygden. Befinner vi oss i Dalarna är ofta både dräkten och släkten närvarande på de stora högtiderna. Det är långa linjer bakåt i tiden som de här individerna företräder men jag ser också hur de bidrar till sammanhåll-
ningen i bygden genom att ta ansvar och ge av sin tid till det gemensamma. Så bärs kristen tro genom generationerna. Fotspåren fortsätter.
Efter tio år som biskop ger sig Mikael Mogren ut på spaning efter de fotspår kristen tro har lämnat under århundradena. Resan går via kulturen och vetenskapen, in i det gemensamma kulturarvet. I en svindlande färd genom tiden möter vi Malin Hising och hennes make Johannes Rudbeckius, donkosackerna, Lydia Lithell och många andra. Berättelserna bildar en lång kedja av liv med alla som samlats och hämtat kraft i traditioner och relationer genom århundradena. Boken lyfter fram ett stort sammanhang som kan ge riktning och tröst också i vår tid.
… en kunskapsresa och en läsupplevelse skriven av en av svensk kristenhets mest inspirerande företrädare.
david tjurfell
Illustrationer av Lee Widegren Lundin, illustratör och arkeolog, med ett stort intresse för kulturhistoria, mytologi och fantasy. Hen är verksam och boende i Dalarna.
ISBN 978-91-526-0228-7 9789152602287