9789151999425

Tommy Persson

EN HISTORIENÖRD BERÄTTAR Svensk historia, folktro och mytologi DEL 1

tommy persson

En historienörd berättar Svensk historia, folktro och mytologi Del 1

ta c k Till min hustru Christine och våra tre barn som under många år tålmo­ digt accepterade min hängivenhet för detta bokprojekt. Jag lovar att nu bli flitigare med dammsugaren.

Ett stort tack också till Andreas Forsgren, arkeolog och kulturarvs­ pedagog på Stiftelsen Kulturmiljövård, som bidragit med bilder och som med sin sakkunskap lämnat värdefulla kommentarer till valda delar av manuset.

Låt mig inte heller glömma Ulf C. Persson, vars djupa kunskaper inom såväl historia som det svenska språket varit av stort värde.

Förord History is the science of people José Ortega y Gasset

historien är oändlig och tidsmässigt ofta svårgreppbar. Då jag, hustrun och vår lilla dotter besökte en utställning om dinosaurier på Malmö museum för många år sedan undrade dottern när dessa djur levde. Jag förklarade att de gick på vår jord för många miljoner år sedan, långt innan människors existens. Dottern tittade förundrad på mig och utbrast: ”Fanns inte ens farfar?”

I ett försök att råda bot på så uppenbart bristfälliga kunskaper fick mina barn under sina uppväxtår finna sig i att bli indragna på en mängd museer.

Jag vill inte påstå att detta väckte någon större entusiasm hos ätteläggen.

Medan jag själv med penna och papper i hand skrev ned intressanta ting verkade de vara mer intresserade av den glass som brukade avsluta besöket.

Inte heller skolan lyckades ge dem någon större historisk bildning.

Denna bokidé var initialt en ansats att göra något mina barn ansåg vara omöjligt, nämligen att göra svensk historia spännande och rolig. I denna bok kombinerar jag mitt stora intresse för citat med min livslånga passion för svensk historia, folktro och mytologi.

Boken ger en samlad beskrivning av historiska händelser från äldsta stenålder till och med Gustav Vasa – en kung som lyckades tillskansa sig tillräckligt mycket makt för att kraftigt omforma Sverige till något nytt.

Den nordiska mytologin samt folktron, det vill säga trosföreställningar inom det gamla bondesamhället, vävs fortlöpande in i berättelsen om vår historia. Då Sverige kristnades försvann tron på Oden, Tor och de andra asagudarna, men förkristen folktro med dess tomtar, troll, varul­ var, älvor, maror och gengångare var svårare för kyrkan att undanröja.

Folktron gav vägledning om hur människor skulle bete sig här och nu i vardagliga situationer – i dylika ting var Bibeln betydligt dunklare.

10

Många folkliga riter och trosföreställningar var levande ännu under 1800-talets andra hälft, stundtals till och med in på 1900-talet. Dessa berättelser finns inlagda under olika tidsepoker, men merparten har jag valt att förlägga till medeltidens början.

Boken särskiljer sig genom att jag konsekvent utgår från citat vid skri­ vandet. Dessa citat blåser förhoppningsvis liv i historien samtidigt som de utgör stommen i en sammanhängande berättelse. I texten dyker även ett och annat bevingat ord upp (sådana ord som är som bortflugna när man bäst behöver dem).

Historienörd har jag varit alltsedan barnsben. Därtill har jag läst mycket arkeologi och etnologi, och det är från dessa discipliner jag häm­ tat stoff då jag skriver om det som fascinerat mig mest. Inte minst har jag under många år uppdaterat mig inom arkeologin, där ständigt nya fynd snabbt gör äldre böcker inaktuella.

Detta bokprojekt har varit pågående under ett flertal år. Då jag har en bakgrund som en förhållandevis framgångsrik maratonlöpare har jag kanske naturligt den uthållighet som krävs för att få ett arbete av detta slag i hamn. Mitt födelseår är 1954, så i mina tre barns ögon har jag själv blivit något som hör forntiden till. Min yngsta dotter var inte heller särskilt imponerad då jag berättade att jag av cirka 50 avverkade mara­ tonlopp vunnit drygt tio, däribland Stockholm maraton 1985. Hennes kommentar: ”Du menar att du sprang 50 maratonlopp, och så sabbade du mer än 30 av dom”. Förhoppningsvis låter ni er imponeras mer av mitt manus än vad dottern lät sig göras av mitt, i hennes ögon, rumphuggna idrottsliv.

Tommy Persson Malmö, hösten 2021

11

Bältesspänne från cirka 500, Finnestorp, Västergötland. Spännet anses visa hur Oden offrar ett öga i jätten Mimers brunn för att få tillgång till visdomen i brunnens vatten.

När spännet öppnades vickade Odens ansikte ned i brunnen, i vilken Odens offrade öga sitter på en pinne. Foto: Gunnar Creutz.

Ett namn som under många år klingat högt inom arkeologin är Skedemosse. Här, centralt på Öland cirka 15 km sydost om Borgholm, hade bönder under 1900-talets början irriterat sig på alla de ben och järnfragment som dök upp vid arbetet på den uppdikade jordbruksmarken.

Många av benen brändes upp medan andra benbitar förvandlades till benmjöl som kunde användas som gödslingsmedel. En del av de funna järnföremålen förvärvades av en lokal samlare, redaktör J.E. Melander i Borgholm, och snart var Riksantikvarieämbetet informerat om att bönderna gjorde rika fynd på Skedemosse.

Några mindre grävningar gjordes, men det var först 1959 det blev riktig fart på de arkeologiska aktiviteterna. Detta år hittade 11-årige Birger Karlsson en hoprullad arm- eller halsring i guld. Detta skedde då han hjälpte sin pappa att lägga igen ett täckdike. Då antikvarien K.G. Petersson fick klart för sig att pojkens farfar tio år tidigare funnit en liknande guldring bara några meter från pojkens fyndplats blev det riktigt intressant, och de närmsta åren undersöktes denna del av Skedemosse noggrant under ledning av Ulf Erik Hagberg.

Det står idag klart att Skedemosse, en gång en sjö, varit en offerplats under mycket lång tid – åtminstone från 400-talet f.Kr. till vikingatidens slut. De vapen som lagts ned i sjön – svärdsknappar, spjutspetsar, pilspetsar, sköldbucklor och betselkedjor – har dock lagts ned under en mer begränsad period, mellan 200-talets senare del och en bit in på 500-talet.

Det vill säga den oroliga tid då vapen lades ned i våtmark på många andra platser i Nordeuropa.

I Skedemosse fann man mycket mer än vapendelar. Under grävningarna påträffades fem arm-/halsringar i guld som medvetet gjorts oanvändbara genom att rullas ihop för att sedan hårdhänt bearbetas med svärd.

Med de två tidigare hittade ringarna och två senare (2010-talet) är det totalt nio guldringar som hittats i Skedemosse, alla daterade till senare delen av romersk järnålder. Vidare fann man rester efter minst 38 offrade människor, såväl män, kvinnor som barn, samt spår efter cirka 100 hästar som ingått i offermåltider.

Människooffren har pågått in i den tid då många blivit kristna.

Jan-Henrik Fallgren, arkeolog och forskare vid Institutionen för arkeo-

93

logi och antik historia på Uppsala universitet, säger i en föreläsning från 2021 (Sörby borg och Skedemosse, Youtube): De yngsta offrade djuren och de yngsta offrade människorna är sam­ tida med när man bygger de första stenkyrkorna på ön, till exempel Resmo kyrka som byggs på 1080-talet En vanlig tolkning av förleden skede i Skedemosse är att det hänger ihop med det fornnordiska skeið, ”kapplöpning, kapplöpningsbana”. Kanske anordnades här rituella hästkapplöpningar då man valde ut vilka hästar som skulle ges till gudarna. Troligen var det de bästa hästarna som gick ett dystert öde till mötes – om man ville vinna gudarnas välvilja kunde man knappast nedlåta sig till att offra de halta och lytta djuren. Hästar­ nas glädje över vinsten förvandlades raskt till besvikelse då de insåg vad som väntade. De fålar (unghästar) som vattnas av Staffan Stalledräng är säkert gladare – detta sker som bekant annandag jul i samband med Staffansritten, även kallad Staffansskede.

Under många år var fornborgen Sörby borg märkligt försvunnen. Den hade omnämnts i en avhandling om Öland från 1704, dock utan att dess exakta lokalisation angavs. Många har därefter försökt hitta borgen, men utan framgång. Tills nu. År 2021 tillkännagav Jan-Henrik Fallgren att han återupptäckt borgen, den största på Öland. Och den låg på en dåtida ö i Skedemosse (som rimligen haft ett annat namn när det var en offersjö).

Sörby borg låg alltså på ”en helig ö i en helig sjö” (Fallgren). Öns namn var Kvinnön, och kloka personer har spekulerat kring att kvinn i Kvinnön kan vara ett noanamn (ord som på grund av rädsla eller respekt används istället för det riktiga) för gudinnan Freja eller Odens hustru Frigg. Innanför borgområdet finns spår av husgrunder, och Fallgren tror att människor samlats här i samband med kalendariska högtider. Vid dessa har troligen hästkapplöpningar varit populära evenemang, om än inte för de hästar som efter avslutad tävling offrades till gudarna.

Kring Skedemosse finns platsnamn såsom Torsåker, Viängarna (vi = helig plats), Helgetomterna och Frökullen, vilket indikerar att här funnits ett vid­ sträckt geografiskt område som varit viktigt för många ölänningars gudstro.

94

En välklippt lillfingernagel Guldgubbarnas storlek enligt arkeologen Jan Peder Lamm

från folkvandringstid har vi också fynd av mindre krigisk karaktär.

Arkeologer har hittat isläggar – ben från häst eller nötkreatur – som an­ vändes för skridskoåkning. Att ta skär som man gör med dagens skridskor var knappast möjligt. Troligen har åkaren använt sig av en stav, eventuellt försedd med en spets i ena änden, för att få fart. Då den danske kröni­ kören Saxo Grammaticus, verksam årtiondena kring 1200, berättar att asaguden Ull kunde segla på havet på en benknota är det rimligen skrid­ skoåkning som avses. Detta gick lätt nog då det på gudens benknota fanns ristade trollformler. Ull var för övrigt också en mycket skicklig skidåkare.

Medan det Östromerska riket levde vidare, senare med namnet Byzans eller Bysantinska riket, skulle Västrom ända sina dagar under 400-talet i samband med de stora germanska folkvandringarna. Vi brukar ange ett specifikt årtal för detta, 476 e.Kr. Detta var året då den siste kejsaren, Romulus Augustus, abdikerade. Detta tycks dock inte ha vållat någon större uppmärksamhet i sin samtid då Västrom hade varit på nedgång under många år.

Under folkvandringstiden kom mycket guld i omlopp bland de nordeuropeiska germanfolken, och mycket av detta kom troligen i form av mynt. Det anses allmänt att män från Norden under denna oroliga tid tog plats som legosoldater i den romerska armén. De har i detta samman­ hang fått sin avlöning, sin sold, i guldmynt (guldmyntet solidus infördes av kejsar Konstantin den store på 320-talet, därav soldat, sold och solid).

Av de guldmynt som kom till Norden gjordes ibland hängsmycken, medan andra mynt smältes ned i lokala verkstäder. Det nedsmälta guldet kunde användas för dekoration av vapendetaljer, men mest iögonfallande är några föremål som förvaras i Historiska museets guldrum i Stock­ holm: tre världsunika halskragar, massiva halsringar och guldbraktea­ ter (runda hängsmycken, vanligen präglade på bara ena sidan). Dessa guldföremål har en kvalitet och detaljrikedom som förbluffar nutidens guldsmeder som knappast tror sig om att kunna utföra något dylikt, och folkvandringstiden med sina spektakulära fynd har ibland kallats Nordens guldålder.

95

I Timboholm, strax öster om Skövde, fann 1904 några arbetare Sve­ riges största bevarade guldskatt. Denna vägde drygt sju kilo och bestod av ett flertal ringar och tackor i 23–24 karat guld, sannolikt formade av nedsmälta romerska solidusmynt. Skatten kan ha lagts i jorden som ett offer, men mer troligt är att det rör sig om ett råvarulager. Då två av våra tre kända guldhalskragar i likhet med Timboholmsskatten hittats i Västergötland är det uppenbart att detta landskap rymde en välbärgad aristokratisk elit.

Den allra största guldskatt som hittats i Sverige, kring 12 kg, gick ett tragiskt öde tillmötes. Det var 1774 som en stor guldskatt påträffades på sätesgården Tureholms ägor i Södermanland. Säteriets ägare, greve Nils Adam Bielke, meddelade fyndet till kung Gustav III som lät lösa in en mindre del av skatten. I detta ingick en massiv halsring, men då statsfinanserna inte medgav inlösen av hela fyndet behöll Bielke kring Sjuringad guldhalskrage från Möne, Västergötland, Våra tre kända guldhalskragar har ibland kallats ”Sveriges första riksklenoder”. Foto: Marieke Kuijjer.

96

90 procent av guldet. Den del av skatten han behöll sägs ha bestått av spiralformade guldstänger, så kallat betalningsguld. Då han hade dragit på sig en del skulder valde han att smälta om detta guld till dukater som kunde lösa hans problem. En del av det svenska kulturarvet från folk­ vandringstid gick därmed till vinhandlaren Uhlen, bryggaren Reen och andra hantverkare som utfört diverse för greven omistliga tjänster.

Om folkvandringstiden var de stora tunga guldföremålens tid är den efter­följande vendeltiden (550–800) en guldfattigare period då man tvingas hushålla med den dyrbara metallen. Dock kunde man kosta på sig rent guld till de guldgubbar som påträffats, då dessa viktmässigt inte är tyngre än ett frimärke. Guldgubbar är små tunna figurativa guld­ bleck som dateras till 550–800. Arkeologen Jan Peder Lamm liknar dem storleksmässigt vid ”en välklippt lillfingernagel” och styrkemässigt med ”stanniolpapper”. Benämningen guldgubbar är något oegentlig då man hittat guldbleck som avbildar även kvinnor, barn och djur. Ofta är det en man och en kvinna som i profil omfamnar varandra på det lilla blecket, där detaljer som klädesstil, hårmode och dräktspännen kan urskiljas. Överlägset flest guldgubbar har man funnit på den danska boplatsen Sorte Muld (svarta jorden) på Bornholm, mer än 2 500 stycken, betydligt fler än vad som påträffats i hela Sverige.

Guldgubbarna hittas i de stora hallbyggnader den yngre järnålderns aristokrati uppförde för boende (i den anglosaxiska hjälte­dikten Beowulf sover kung­ ens hird i hallen) och inte minst för storslagna gästabud. Även i kulthuset i det skånska Uppåkra (som vi strax kommer till) fann man guldgubbar. Vanligen finner

Guldgubbe. Foto: SHM.

97

arkeologerna dessa guldbleck i eller intill de hål där byggnadens inre takbärande stolpar stått eller längs husgrunden. En rimlig tanke är att de på något sätt varit fastlimmade på stolpar och väggar för gästerna att beskåda. Det har även föreslagits att de kanske lades ned i stolphål/ husgrund i syfte att skydda huset. Ofta tolkas figurerna på guldgubbar­ na som mytologiska varelser. Ville möjligen stormannaparet med dessa guldbleck visa att de hade gudomliga förbindelser, rentutav gudomlig härstamning? Ingen vet hur de tänkte.

Stormannens hallbyggnad var liksom ”vanligt” folks hus av lång­ hustyp. Vid denna tid var långhusen treskeppiga, vilket innebar att två längsgående takbärande stolprader delade in huset i ett mittskepp och två sidoskepp (bondestenålderns långhus hade varit tvåskeppiga). Medan en småkonungs guldgubbeprydda hallbyggnad rymde en stor gästabuds­ hall (en mjödhall) för hirdfolket var naturligtvis andra långhus betydligt enklare.

Ofta hade hallbyggnaden sin plats på ett upphöjt läge, antingen en na­ turligt formad kulle eller en av människohand skapad terrass. Arkeologin visar på en hög grad av platskontinuitet för dessa aristokratiska långhus som i bokstavlig mening var upphöjda maktsymboler i landskapet. Sekel efter sekel stod byggnaden där, ett iögonfallande riktmärke för alla de som hade vägarna förbi och som levde under betydligt enklare förhållan­ den. Då det blev dags att resa en ny hallbyggnad uppfördes det nya huset alldeles i närheten av det gamla, och ibland återanvände man till och med några av stolphålen från det äldre huset.

Inte långt bortom långhuset låg gravfältet som tycktes ha funnits där sedan urminnes tider, och de dödas närvaro gav – rätt eller orätt – hävd­ vunnen legitimitet åt de nu levandes arvsanspråk på vida jordarealer. Så­ dan jord, ärvd genom flera generationer, känner vi från senare tid såsom odaljord.

Så sent som år 2020 fann arkeologer ett flertal guldgubbar i Aska och Ströja i Östergötland, två maktcentra där stormän residerade i stora hall­ byggnader under yngre järnålder. I kulthuset i skånska Uppåkra, beskri­ vit i nästa citat, fann man många guldgubbar, långt över hundra.

98

Bägaren och glasskålen antyder att man mött gäster med en välkomstskål. Med en skål beseglades även eder eller överenskommelser. Det råder heller inte någon tvekan om att aktiviteter av ceremoniell och rituell art har utförts i byggnaden Arkeologen Lars Larsson om kulthuset från 200-talet e.Kr. i skånska Uppåkra.

guldgubbar av det slag som omnämnts ovan har påträffats bland annat i det skånska Uppåkra strax söder om Lund. I början av 2000-talet gjordes här fynd som var tillräckligt omfattande för att arkeologer skulle tala om ett samhälle med stadsliknande karaktär redan under 400-talet.

Sedermera har arkeologer valt att tala om ett stort jordbruksgods med en mängd underlydande gårdar. Då endast en mindre del av området är utgrävt kan naturligtvis uppfattningen om vad Uppåkra var komma att modifieras mer än en gång.

Fynd av importerade föremål visar att maktcentrumet i Uppåkra under 400–500-talen hade nära kontakt med det kontinentala Europa.

Detta livliga järnålderssamhälle blomstrade ända tills den kristna staden Lund med stöd från den danske kungen anlades vid 1000-talet. Därefter sjunker Uppåkra ned i anonymitet som en bland flera medeltida byar kring den nygrundade staden. Uppåkra var till ytan större och i tid mer långlivat än vikingastaden Birka, men då detta samhälle inte dyker upp i äldre skrifter var fyndet på den skånska slätten överraskande.

Nära härskarfamiljens hallbyggnad i Uppåkra byggdes redan under 200-talet ett kulthus i trä. Denna upptäckt var en smärre sensation då en vanlig uppfattning bland arkeologer var att germanerna inte byggde tem­ pel. Detta är något vi återkommer till i citatet som inleder medeltiden, då vi ska granska det omtalade och ifrågasatta hednatemplet i Uppsala (del 2).

Kulthuset i Uppåkra var inte stort, knappt 14 meter långt. Stolphålen visar att de takbärande stolparna varit tjocka, cirka 70 cm i diameter.

Detta innebär att huset bör ha varit ovanligt högt; kanske fanns det två våningar. I stolphålen upptäckte man åtskilliga guldgubbar. Under husets golvplan hittades en blomstermönstrad glasskål, troligen från svartahavsområdet, och en bägare gjord i silver och brons. Bägaren som

99

var guldfolierad och dekorerad med tidig nordisk djurornamen­ tik tros vara lokalt tillverkad och dateras till omkring 500 e. Kr. I aktuellt citat beskriver Lars Lars­ son hur det gick till vid fint besök i det skånska Uppåkra.

Också utanför kulthuset hittades spår av rituella handlingar. Såväl söder som norr om huset har ett flertal vapen­ fynd gjorts, främst spjut- och lansspet­ sar. Många av dessa var deformerade så som beskrivits vid andra offerfynd, och vapnen antas ha tillhört besegrade fien­ der. Kulthuset i Uppåkra genomgick ett flertal ombyggnader men var i bruk fram till 900-talet.

Bägaren från Uppåkratemplet. Foto: Martin Persson.

Nästa sida, övre bilden: Ett bronsbeslag hittat strax utanför hallbyggnaden i Uppåkra, daterat till cirka 900 e.Kr. Är det möjligen Völund smed som, iförd sin fågeldräkt, flyr från sin fångenskap? Enligt kvädet om Völund i den fornisländska Poetiska (Äldre) eddan fängslades han på en ö där han skulle smida vackra föremål till en kung Nidud. På drott­ ningens inrådan hade Völunds knäsenor skurits av för att han inte skulle kunna fly. Detta hindrade inte honom från att med sin fågelhamn lämna ön efter att ha dödat kungaparets två söner samt våldtagit deras dotter (som blev gravid). Attributen till denna berättelse återfinns på en av de tio run- och bildstenar som 1900–02 hittades i golvet i Ardre kyrka på Gotland, vilket visar att Völund smed var välkänd också här. Foto: Martin Persson.

Nästa sida, nedre bilden: Bildsten från kyrkan i Ardre, Gotland, detalj. Stenen är daterad till 700–800 e.Kr. Till höger om smedjan ligger de två halshuggna kungasönerna, och i smedjan ser vi Völunds två hammare och två tänger. Till vänster om smedjan flyger Völund iväg. Foto: Ola Myrin/SHM.

100

I vårt land finns åtskilliga fornborgar, ofta lokaliserade på någon högt belägen bergsknalle (så var inte fallet för Sörby borg som vi redan stiftat bekantskap med). Borgen skyddas ofta på sina ställen av branta stup, och i övrigt kompletterades skyddet med resandet av kraftiga stenmurar och träpalissader. En hypotes är att många fornborgar fungerade i samverkan med de vårdkasar som troligen funnits. Stridsberett folk kunde mobi­ liseras medan de som inte var i stridbart skick kunde söka skydd med bygdens djur i en närliggande borg.

Några fornborgar är belägna på platser där det kan ha funnits be­ hov av utkik och försvar mot gränser och farleder. Andra fornborgar har tillskrivits diverse olika funktioner: marknadsplatser, boskapsfållor, fångsfällor för älg och platser för rituella handlingar. Flertalet borgar har varit belägna på mager utmarksjord, vilket skiljer dem från de medeltida borgarna som vanligen placerades i odlingsbygden. Detta tyder på att fornborgarna sällan var avsedda för långvarigt boende.

Fornborgarna uppges traditionellt vara uppförda under romersk järnålder eller folkvandringstid, men nyare undersökningar visar att några av dem anlades redan under bronsåldern (Kaliff och Oestigaard).

En sådan borg var Predikstolen tre km söder om Hågahögen. Borgen på bergsklippan anses ha tillkommit omkring 1200 f.Kr., och möjligen hade människorna inom borgområdet en vaktfunktion för det central­ område vari Hågahögen restes.

Den ytmässigt största fornborgen i Sverige, cirka 20 km2, är platå­ berget Halleberg vid Vänern i Västergötland. Via ett fåtal väl försvara­ de uppfarter kunde lokalbefolkningen i orostider söka skydd på berget, där riklig tillgång till vatten, fisk och vilt möjliggjorde uthärdandet av långvariga belägringar. Ännu under 1600-talets dansk-svenska krig var borgen i funktion.

En fornborg som antas ha haft en liknande skyddsfunktion är den väl­ diga Torsburgen på Gotland som började resas på 300-talet. Med natur­ liga branter och en två km lång hög kallmur (utan murbruk) av kalksten innesluter Torsburgen ett område tillräckligt stort för att rymma hela Gotlands dåtida befolkning.

Den fornborg som just nu är i allas blickar är Sandby borg på sydöstra Öland där utgrävningarna lär pågå många år framöver. Här, alldeles

102

Sandby borg, Öland.

nära fridfullt betande kor och brusande hav, drabbades en stor grupp människor för cirka 1 500 år sedan av ond bråd död. Den exakta omfatt­ ningen av massakern i borgen är ännu okänd då endast runt tio procent av borgen har grävts ut (2020), men arkeologer på platsen tror att det kan röra sig om sammanlagt två-trehundra döda. Så här långt har ett 30-tal skelett från våldsdödade män och barn påträffats i borgområdet, alla offer för en överrumplande attack. Ännu har endast en kvinna påträffats trots att man funnit flera pärlor och kvinnosmycken. Efter denna om­ välvande händelse som dateras till 400-talets slut har kropparna, vilka aldrig blev gravlagda, övertorvats. 1 500 år senare grävs de nu fram ur glömskan i den position de hade i dödsögonblicket – likt Ölands mini­ atyr av Pompeji.

103

Arkeologernas tolkning är att det rört sig om en intern maktkamp på ön och att förövarna efter massakern i Sandby borg tagit med sig alla vapen för att sedan stänga portarna med avsikten att de skulle förbli stängda. Ingen har därefter vågat gå in i borgen med alla dess öde hus och döda kroppar. Ingen dristade sig till att ge de döda en värdig begravning av rädsla för att själva behandlas på samma sätt. Detta tyder på att förö­ varna hade sin hemvist på ön. Sandby borg blev ett tabubelagt område som man inte skulle beträda. Detta tabu levde kvar i folkminnet, och ännu under 1900-talet har barn fått höra att de inte skulle leka här. Varför de inte skulle göra så hade öborna glömt bort, men nu vet såväl de som så många andra mer om det hemska som skett här.

Ytterligare ett exempel på en av Ölands ofta refererade fornborgar är Ismantorp. Den är cirkelrund med en diameter på 125 meter, och antalet portar in i borgen var nio – ett tal som ofta återkommer i den nordiska mytologin (möjligen relaterat till det antal månvarv en kvinna är gravid).

Inne i borgen är kvarvarande husgrunder synliga, men vetskapen om vem som en gång vandrat omkring i dessa hus har sedan länge försvunnit i historiens töcken.

Vad gäller stridskulturen hos oss i norr, om vilken vi saknar skriftliga käl­ lor, gör vissa omständigheter att vi kan göra rimliga antaganden utifrån engelska förhållanden (Jeanette Varberg). Romarna hade vid 400-talets början tvingats evakuera England då de romerska legionerna bättre be­ hövdes vid Rhengränsen i samband med de germanska anstormning­ arna. De i England boende kelterna, kallade brit(t)er (därav romarnas beteckning på ön: Britannia), fick sköta sig själva.

Dock kom snart stora germanska folkgrupper även till England: ang­ ler och saxare från områdena vid Nordsjökusten samt jutar från danska Jylland. Vad som skedde med de i England boende britterna är ovisst.

Britternas språk har i princip inte lämnat något spår alls i engelska språ­ ket; istället är det från anglerna vi har orden engelsk och England. På 1100-talet formades sagan om den brittiske kung Arthur som med sitt svärd Excalibur och sina riddare vid runda bordet huserade på slottet Camelot, men förgäves försökte skydda sitt land mot de från kontinenten anstormande germanerna.

104

Då angler, saxare och jutar kom till England kom man till ett kristet land där munkar skrev ned vad som skedde i världen. Därför vet vi ganska mycket om de stridigheter som jämnt pågick mellan de olika kungadö­ men som dessa folkgrupper grundade (det var först på 900-talet England enas till ett rike). Under 600-talet berättas i de anglosaxiska skrifterna om inte mindre än 22 slag, vilka orsakade tolv kungars död. Att kriga var helt enkelt något som ingick i kungens uppgifter. Med sina förtrogna skulle kungen leda striden mot närliggande riken – striden skulle naturligtvis föras på motståndarens territorium. Guld och ära skulle vinnas. Högt uppsatta personer kunde kidnappas för att friges mot höga lösensummor.

Ingångna förbund och generositet med gåvor var härvid helt avgörande för en hövdings maktställning och möjlighet att lyckas. En kung som inte levde upp till det förväntade kunde lätt ersättas.

Den anglosaxiska hjältedikten Beowulf, vanligen daterad till 700–900-talen, vittnar om nära förbindelser mellan krigareliten i Eng­ land och södra Skandinavien. Beowulf, känt i ett enda manuskript, byg­ ger märkligt nog på dansk-svenska hjältesagor. I kvädet (dikten) hem­ söks en dansk konungs hallbyggnad av draken Grendel som inte visar kungens män någon större aktning då odjuret helt enkelt äter upp dem.

Denna drake dödas av den geatiske hjälten Beowulf varefter drakdöda­ ren belönas rikligt. Geater i sammanhanget har vanligen tolkats som götar, och dikten visar på några för tiden viktiga saker. En klok kung bör vara givmild och dela ut förnäma gåvor till sina närmsta förtrogna, inte minst om de dödar drakar eller gör någon annan hjältemodig insats för sin kung. En sann krigare är skyldig sin kung och sig själv att på slagfältet visa mod. Något annat är inte ägnat att ge krigaren någon heder. Om krigarna gör vad som förväntas av dem bör kungen se till att de rikligt undfägnas med mat och dryck. Detta är självklarheter som återfinns också i den isländska litteraturen.

Den etablerade synen på Beowulf som ett självständigt arbete av en fornengelsk poet har utmanats av Bo Gräslund, prof. emeritus i arkeolo­ gi, som noga granskat arkeologiska och historiska detaljer i diktverket.

I Beowulfkvädet, den nordiska bakgrunden (utgiven 2018) argumenterar han för att den hedniska kärnan i diktverket tillkommit på skandinavisk mark redan under 500-talet:

105

”Då det stod klart för envar vilken roll Loke haft i detta antogs det allmänt att det var Loke som i skepnad av Tökk vägrat gråta för Balder som förblev hos Hel. Då den samlade gudomliga visheten bör ha varit stor förstod de säkert det som fångats i ett kinesiskt ordspråk: Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga rede i ditt hår.”

Boken En historienörd berättar är uppdaterad med det senaste inom arkeologi och ger i sina två delar en gedigen genomgång av svensk historia från istid till och med Gustav Vasa.

Invävt i den sammanhängande berättelsen serveras rikliga portioner nordisk mytologi och folktro; här får ni möta allt från asagudar och folktrons väsen till kungar, adel, präster, bönder och löndahoror.

Det har sagts att historia är ett register över mänsklighetens brott, dårskaper och misslyckanden. I denna bok finns många exempel på sådana tillkortakommanden, men här finns också glädje och många dråpligheter, ibland direkt rörande situationer – allmän­mänskliga i såväl dåtid som nutid.

Del 1 Istid till vikingar/nordisk mytologi Del 2 Medeltid till Gustav Vasa, en kung som hade tillräcklig makt för att forma Sverige till något nytt