9789151935188

kraxaforlag.se Copyright © Jonatan Olofsgård 2022 Omslag och grafisk form: Kraxa förlag Omslagsfoto: Sotick photography, med tack till Zoologiska samlingen vid Biologiska museet Lunds Universitet Författarfoto: Sotick photography Tryck: Booksfactory, Polen isbn 978-91-519-3518-8

Städa undan

Utanför bilrutan rusade skogen förbi. Granar i raka rader. De gled ihop, blev till ett virrvarr av bruna spiror och gröna kronor. Tom slog ned blicken, att titta på trädstammarna gjorde honom yr. I framsätet småpratade mamma, pappa lyssnade med en hand på ­ratten. Bredvid Tom var Lea försjunken i sin mobiltelefon. Förlorad, tänkte han, förlorad för världen. Han måste ha fått formuleringen från en bok, det kändes inte som något han hört hemma eller i skolan. Han fick mycket från böcker, antog han och plockade fram Min morbror trollkarlen för att läsa vidare. Vibrationerna, bilarna som passerade förbi i utkanten av hans synfält, ljudet av motorn och av däcken mot asfalten, tillsammans var det sövande. Det kändes som att befinn­a sig i limbo, både i rörelse och stilla. Intrycken bildade ett vitt brus som gjorde honom sömnig. L ­ imbo var ett nytt ord han lärt sig. Precis som vitt brus var ett nytt begrepp. Någonstans på motorvägen dåsade han till.

När han vaknade till hade de åkt en stund på grus­ vägen som ledde till sjön för de passerade precis den s­ ista avtagsvägen. Bilen rullade ned mot sjön, det sluttade brant. Det ojämna underlaget, ljudet från gruset som rörde sig under däcken, höjdsänkningen – det fick ­honom att förvirrat lyfta på huvudet. Leas plötsliga skrik, en kort ljudstöt, väckte honom på riktigt. De var halvvägs nere i dalen där sjön låg som ett penseldrag i tusch, en tjock, lite böjd linje. Solen stod lågt, den lyste rakt emot dem och tände eld på skogen. Hans syster, som under sommaren förvandlats från någon han känt till en främmande varelse, utstötte ett nytt förtvivlat ljud. Hon hade lockigt hår som mörknat till djupt brunt, hud som hon ofta klagade över och en platt men ganska bred näsa, precis som pappa. På något sätt som han inte riktigt kunde sätta fingret på hade hon blivit fylligare under sommaren, som ett streck någon fyllt i.

Hon tryckte frenetiskt på sin mobil. ”Vad hände ?” frågade pappa från förarsätet. Han hade fått bilen att stanna i backen. Mamma tittade på Lea över axeln. ”Ingen täckning”, sa Tom. Kanske skrattade han när han sa det. Lea slungade ut en arm, träffade honom med en knuten näve i sidan och han skrek till. Mamma återgick till att titta framåt.

Pappa satte bilen i rörelse igen.

5

”Slåss inte”, sa han, blicken på vägen och en hand på mammas lår. Hennes hand ovanpå hans.

Lea kastade en blick först mot spegeln i framsätet, sedan på Tom. Hon slog ut en gång till, Tom höjde en arm för att skydda sig men hans syster förutsåg honom och bytte riktning. Han fick slaget på axeln men vägrade skrika. Lea såg på honom, utmanade honom, och han såg tillbaka.

De kom ned på plan mark och körde över bäcken som var sjöns utlopp. Vägen svängde och de passerade Långsjö gård: fyra brunmålade byggnader där bilvägen skar igenom gårdsplanen. På sidan mot sjön fanns boningshuset, längst ned i en trädgård bakom en grind. Det var inte ens en riktig gård längre, tänkte Tom, utan bara en stor sommarbostad. Fönstren i bostadshuset var mörka.

En elledning löpte längs med vägen, två trådar fästa vid höga trästolpar. De körde förbi en tom hage, sedan kom de in i skogen igen. Utanför fönstret, mellan stammarna, anade Tom sjön. Solljus träffade fortfarande ytan, fick det att glittra mellan träden. De åkte förbi de två andra sommarstugorna som låg längs med sjön, ­också nedsläckta, och ännu en äng.

Sedan tog vägen slut i en vändplats och de var framme.

En mjuk slänt sträckte sig ned till vattnet precis efter där sjön var som bredast. På andra sidan reste klipporna 6

sig höga, lodräta. Det fanns en stor öppen plan, ett ­å ldrat äppelträd och ett övergivet trädgårdsland. Skogen tryckte på mot en förrådsbyggnad som lutade in mot gården. Dasset fanns gömt där bakom, några steg in bland träden. Och så stugan med en gavel mot sjön och den andra mot vägen.

Tom steg ut, mamma och pappa också, Lea satt kvar.

Det luktade skog och fukt omkring honom. Solen rörde inte längre vid sjön men fick de höga klipporna på andra sidan att lysa röda. ”Vad ska vi egentligen göra här ?” frågade Lea. ”Städa upp för hösten.” Deras pappa öppnade bagage­luckan, tog ut två väskor. ”Klippa gräset. Sådana ­saker.”

Tom tog Min morbror trollkarlen i handen och ryggsäcken över axeln och vandrade efter föräldrarna. ­Mamma vred om nyckeln i låset och öppnade. Det ­luktade en aning unket och instängt. Mamma slog på ljuset, tog d ­ eras frysväska med till köket. Trappan knarrade under fötterna när Tom bar sina saker upp till kammaren han och Lea delade.

Stugan var liten, det minsta sommarstället i om­­rå­ det. Det fanns ett vardagsrum och ett kök på botten­ vånin­­gen och två små kammare med snedtak på vindsvåningen. Där trappan kom upp på vinden satt en affisch som föreställde en späd flicka som olyckligt 7

t­ ittade sig över axeln. Han och mamma hade satt upp den i början av sommaren. Tom undvek att titta på ­a ffischen. Flickans skrämda blick gjorde honom alltid obehaglig till mods. Dörren till kammaren kärvade, han fick knuffa till den med axeln. Där inne luktade det ännu mer instängt. På några ställen hade det bildats bubblor i tapeten och golvet sluttade mot murstocken i mitten av vinden. Han tömde ut sina saker i en hög på sängen, kläder och hans svarta anteckningsbok. Han lade den tillsammans med boken om Narnia på bordet under fönstret, på sin sida av bordet eftersom Lea ­vaktade sin halva av ytan. ”Jag förstår inte varför jag var tvungen att följa med”, klagade hon på våningen under. I köket skrattade ­mamma och pappa.

Tom gick ned igen, tittade in på föräldrarna som stod och trängdes vid köksfönstret. De var klara med att bära in saker. Nu fanns det bara en skärva av solljus kvar, ett rött fält på andra sidan skogen. ”Jag tänker gå och bada”, sa han.

Mamma strök pappas arm, en långsam, dröjande rörelse, och vände sig sedan mot Tom. Mätte honom med blicken. ”Lea, följ med Tom”, sa hon. ”Och stanna inte för länge.” ”Jag behöver inte ha med mig henne”, sa han och fort8

satte till vardagsrummet där badkläder och handdukar låg samlade i en flätad tvättkorg. ”Han behöver inte ha med mig”, ekade Lea. Hon satt i en av korgstolarna med benen i kors och blicken fixerad på mobilskärmen. ”Det gör han visst.” Pappa ropade från köket. ”Lea, var inte så le.” Föräldrarna skrattade tillsammans. ”Ta med dina badkläder, det är kanske sista chansen att bada i år.” ”Vad är det med dem ?” frågade hans syster när de gick ned mot vattnet. Slänten, skogen, vattnet och klipporna, allt låg i mörker. Bakom dem var himlen fort­ farande grå, på andra sidan sjön var den svart.

Tom brydde sig inte om att svara. Ja, det var något med dem. Det kändes bara inte som att det hade med honom eller Lea att göra.

Hon försökte igen med mobilen. ”Du vet att det inte finns någon täckning här”, sa han.

Hon blängde på honom men stoppade mobilen i fickan.

Det fanns en smal brygga. Stranden som tog vid efter gräset var bara två steg bred och mest gyttja. Bottnen var lerig men försvann snabbt undan. Sjön var djup, som ett knivsnitt i jordskorpan. Bryggan sviktade en aning ­under fötterna.

Han slängde av kläderna och bytte snabbt om medan Lea tjurade. Vattenytan var helt svart nu, när han tog 9

sats och hoppade kändes det som att kasta sig ut i ingenting. Sedan var han under ytan och det var kallt, egentligen för kallt, och det fanns varken upp eller ned. ­Sekunden efter var han uppe med huvudet över vattnet och drog häftigt efter andan. ”Kom i !” ropade han till sin syster. ”Nej.” Hon stod på bryggan, prövade mobilen igen.

Han kunde precis se vad hon gjorde i mörkret. ”Jo. Sista gången för i år.” ”Nej.” Skärmen lyste blått på hennes ansikte.

Han trampade vatten. Kylan stack i tårna. Plötsligt var det väldigt viktigt att Lea också badade. Han ville inte vara ensam i det här kalla mörkret. ”Det är varmt.” ”Du är en äcklig liten lögnare”, svarade hon. ”Kom igen.” Snart skulle han vara tvungen att komma upp. Vattnet var så kallt. Huden knottrade sig. Han visste inte varifrån han fick impulsen, det var pappas ­replik – och inte ens en särskilt bra replik. ”Lea, var inte så le.” Han härmade pappas sätt att forma orden.

Lea tittade upp från mobilen med ett märkligt uttryck i ansiktet, argt och förskrämt på samma gång. ­Sedan stoppade hon mobilen i fickan, plockade åt sig ett badlakan och började omständligt byta om med ryggen mot honom.

Vattnet var så kallt att det gjorde ont i fingrar och tår.

10

c Efteråt, när Lea tänkte tillbaka, var det som att det fanns en särskild laddning den kvällen, något som fick föräldrarna att glöda. Det fanns i hur pappa vilade ­handen på mammas lår i bilen. Hur mamma skrattade och såg på honom, glittret i hennes ögon. Saker som inte ­varit där på länge, inte på hela sommaren. Luften var tätare mellan dem, ljuset böjde sig annorlunda när det passerade där. Det var något magiskt med dem. Men allt det tänkte Lea på efteråt. Hon var upptagen av annat just då.

Hon stod kvar vid bilen och stirrade ut över sjön när de andra släpade in väskorna. En djup vattenfylld spricka i marken orsakad av någon våldsam slitning för länge sedan. Formad som ett böjt pekfinger eller ett ögonbryn höjt i överraskning. En liten holme låg nära den västra stranden ungefär där sjön var som bredast. De hade hunnit med ett antal kanotturer dit. På östsidan reste sig urberget nästan femtio meter, klipporna stupade mot vattnet och träden klamrade sig fast i skrevor. Det gick precis att se det enda huset på andra sidan och vägen som ledde dit i serpentiner.

Allt var öde.

Hon kollade telefonen trots att det var meningslöst.

Skogen omkring henne hade börjat skifta i färg, det fanns gula fläckar bland det mörkgröna. Med tummen 11

jagade hon bakåt, läste igenom konversationerna, tittade på bilderna. Det kittlade i magen trots att hon redan läst det som stod.

Okej, jag gör det Ja, eftersom du vill det Vänta, jag ska skicka en bild Hon skrattade igen, det var nästan men inte riktigt som första gången hon såg det. William i frisörstolen, håret uppkammat och fäst med klämmor. Frisören som höll upp färgproverna. Rosa och blått på gränsen till turkos.

Lea gick några planlösa varv på tomten, förbi äppelträdet, men alla staplar på telefonen förblev tomma.

Hon tittade på de små hjärtan hon skickat, på sina uppmaningar. Tittade på den sista bilden av William med ett stort leende och håret mörkt av färgningsvätska.

Bilden var fantastisk, förstås. William strålade mot henne, bakom honom såg frisören ut att skratta åt något. Men, hon bet på läppen, William satt med händerna under kappan som frisören spänt på honom. Frisören stod bakom. Tänderna pressade hårdare om underläppen. Och det betydde att någon annan höll telefonen för att ta bilden, någon William inte nämnt.

Smaken av blod spred sig över tungan. Hon slutade bita. Slickade bort tonen av järn från läpparna. Sjönk ned på huk med ryggen mot äppelträdet. Trädet var 12

gammalt, barken grov, den skrapade mot ryggen. ­Hennes sista ord lyste emot henne på skärmen.

Vem fotar ?

Hon ville ta tillbaka dem, sudda ut dem. Eller egentligen inte, det hon ville ha var ett svar som inte öppnade ett djupt hål i henne. Det är min mamma eller det är Oscar eller någonting, vad som helst. Borde hon skrivit Är du där med någon ? Ja, det borde hon, inte ställa krav, inte förhöra.

Hon ville bara veta. Veta att han inte ens var i när­ heten av någon annan än henne.

Hon tänkte på hans läppar och på hans ögon och hans händer (på henne) men mest på hans läppar och kände hur det sög till inuti kroppen. Fortfarande på ett fantastiskt sätt, bara att det nu också öppnade sig en ­avgrund inuti henne.

Ett äpple lossnade från trädet och föll ned i det höga gräset. Hon hörde de andra inne i huset, de hade lämnat dörren öppen och nu skulle det säkert bli fullt med mygg inne. De skulle surra över dem i kammaren som hon var tvungen att dela med sin gnagarlika lillebror, något hon gjort alldeles tillräckligt den här sommaren. Hon skulle komma tillbaka till stan helt sönderäten, ansiktet täckt med bett. ”Ta in dina saker !” ropade mamma från huset.

Hon var tvungen att gå på dasset först.

13

Det var egentligen inte så illa för att vara ett dass, men det låg bakom uthuset och lite för långt in ibland träden.

Skogen sträckte sig in över tomten här. Marken höjde sig kraftigt, stora stenblock stack fram ur gräset och mellan träden. Som tänder, tänkte hon. En bit längre in bröt berget fram ur jorden, höjde sig rakt upp och blev en del av klipporna som omgärdade ena sidan av sjön. Innan dess var det knotiga granar och tallar som slog henne i ansiktet när hon gick längs med stigen. Undervegetationen var full av taggiga snår.

Det luktade av barr och av kåda och nästan inte alls av skit och piss (fast ändå lite, det gick inte att glömma var man var) och om det inte varit så mörkt skulle det vara ganska trevligt. Men kallt om skinkorna, det var inte så mycket sommar kvar.

Lea använde skärmen för att få ljus och kunde inte låta bli att stirra på den sista bilden igen. Hon ville gråta.

Utanför klagade någon fågel hon inte visste namnet på och hon önskade att den skulle falla ned död. ”Varför fick jag inte stanna hemma över helgen ?” ­frågade hon när hon kom in i köket. Föräldrarna stod och dukade bordet. ”Det får du göra när du blir äldre”. ”När då ?”

Pappa såg upp, gjorde en min. I ansiktet hade han fortfarande skrapsår och blåmärken från förra gången 14

de var i stugan, när han cyklat omkull längre bort på ­vägen. Tom hade fått hans utseende, det knotiga och ­seniga, med undantag för den stora näsan som pappa skänkt henne. I övrigt liknade hon sin mamma, rund och mjuk och definitivt söt men aldrig mer än så. Aldrig strålande. Och mitt i – en alldeles för stor näsa.

Fast det hade inte William brytt sig om. ”När du fyllt femton får du stanna hemma själv”, sa pappa. Mamma nickade.

Det är ju ett helt år tills det, sa Lea inte utan gick bara ut ur rummet. Hon slängde sig i en av korgstolarna i vardagsrummet. Salongen, som mamma och pappa kallade det. Rummet upptog det mesta av bottenvåningen och hade en stor teglad eldstad (som fyllde stugan med rök om man använde den). Det var sparsamt möblerat: ut­ över två korgstolar hade hennes föräldrar ställt en nätt hylla och ett slitet köksbord i rummet. Några böcker om trädgårdsskötsel, ett schackspel och en gammal klumpig kikare stod i hyllan. En ålderdomlig kökssoffa hade stått under fönstret mot sjön när de kom hit och stod fortfarande kvar. Mamma hade försett soffan med en mjuk dyna som ändå inte gjorde den särskilt mjuk. ­Tapeterna var i en kaffelattefärg med små medaljonger på och Lea avskydde dem också. ”Jag förstår inte varför jag var tvungen att följa med ?”

De skrattade åt henne från köket.

15

Tom kom stampande nedför trappan. För en gnagare var han inget vidare på att smyga. Han ställde sig ute i hallen vid trappans fot så att han kunde se in både till henne och till föräldrarna i köket. ”Jag tänker gå och bada”, sa han.

Lea kastade en blick ut genom fönstret. Det var nästan helt mörkt nu. ”Lea, följ med din bror”, sa mamma. ”Och stanna inte för länge.”

Hon klagade och försökte slingra sig undan men fick bara mer skratt emot sig. ”Lea, var inte så le”, ropade pappa och hon tog bad­ kläder och följde efter Tom bara för att slippa höra ­honom. ”Vad är det med dem ?” sa hon rakt ut.

Ute på bryggan var Tom genast i vattnet. Sjön var helt svart nu. Hon kollade telefonen igen. Ingen förändring.

Det är ingenting, intalade hon sig. Det är bara en kompis som tar en bild. Bara William inte tycker jag är klängig.

Jag önskar att jag inte skickat det sista. ”Kom i ! Sista gången för i år.” ”Nej.” Hon hade ingen som helst lust att bada. ”Det är varmt.” ”Du är en äcklig liten lögnare”, sa hon och gav upp om telefonen. ”Kom igen”, sa Tom. ”Lea, var inte så le.” Han fick till 16

och med tonfallet rätt, hundra procent pappa när han var som sämst. Jävla unge, passerade det genom henne.

Jag ska trycka ned dig under vattnet tills du inte kan hålla andan längre. Hon vände ryggen till, virade handduken om sig och fick på badkläderna.

Nu fanns det inget ljus kvar.

Hon tog sats ut i ingenting och sedan var hon under ytan, långt under. Kylan slog in i henne. Hon kom upp med ett skrik. ”Var är du ?” ”Jag kommer i igen”, ropade Tom från bryggan. ”Visst var det skönt ?” Hon kunde höra att han skakade av köld.

Sedan ett plask när han träffade vattenytan.

Hon simmade mot honom. Huden var redan knottrig, det var som att ha en filt av is virad om kroppen, men hon ville fortfarande ge sig på honom. Hon spark­ ade sig framåt med benen, sköt iväg, och sedan högg något till i låret. En hård knöl av smärta, som en knut, och hon gav ifrån sig ett skrik. Ögonblicket efter var hon under ytan. Benet vägrade hjälpa henne, det ­k rampade så hårt. Hon slog med händerna för att ­k ämpa sig uppåt men kom ingenstans. Istället sjönk hon djupare. Längre ned var vattnet ännu kallare. Hon måste upp, upp ur vattnet, men hon kom ingenstans.

Knuten drogs åt i låret och hon måste skrika igen men fick bara vatten i munnen.

17

Tom grep om henne, drog henne upp. Hon förstod inte hur han orkade, en klen liten nioåring som höll ­henne över ytan. ”Vad är det med dig ?” ”Jag har kramp”, fick hon ur sig.

Faaan, vad jag hatar det här stället, tänkte hon när de var på bryggan igen. Det krampade fortfarande, gjorde ont så in i helvete. Paniken dröjde kvar i kroppen. Om inte Tom varit där. ”Din lilla skit”, sa hon. ”Det var så jävla kallt.”

Han ryckte på axlarna.

Hon borde säga att han räddade henne, att hon kunde ha drunknat, men hon gjorde det inte.

Några stjärnor syntes på himlen ovanför dem. Hon virade handduken om kroppen och stirrade ut i mörkret. På andra sidan sjön, uppe på klipphyllorna, lyste en rektangel av ljus mot dem. Ljus som föll ut genom glasdörrarna, förstod hon. ”Udo är hemma”, sa hon.

Tom tittade upp mot klipporna, ryckte på axlarna igen.

Det var, slog det Lea, det enda huset utöver deras egen stu­ga där någon var hemma. Alla de andra sommarstugor­ na var nedsläckta, Långsjö också. Udo bodde förstås i sitt hus, åtminstone antog hon att han gjorde det. Han hade varit hemma varje gång de kommit till sommarstugan.

18

”Vi går in.”

Ytterligare ett äpple lossnade från trädet och föll till marken när de passerade. Hon tittade på ljuset från Udos fönster en gång till och kom ihåg första gången de kom hit. Också en kväll men helt annorlunda för det var på våren när solen stod högt, den lyste klargult på ­himlen. Skolan hade inte slutat än. Det var någon av de där helgerna som låg utspridda i slutet av maj, hon höll aldrig koll på dem. De kom åkande, precis som idag, men istället för att åka nedför backen till Långsjö svängde de skarpt åt höger.

Vägen gick brant nedåt, nästan ända ned till sjön.

Landskapet var som en våg som frusit fast här, träden kämpade för att inte falla ut i avgrunden. Vatten rann under vägen genom olika rör. Barrträden var så mörkt gröna att de påminde henne om glansen hos skalbaggar, smaragdgrönt med inslag av svart och blått. Sjön kom närmare, träden föll bort, vattnet bredde ut sig nedanför dem. Vägen vände uppåt igen. Klipporna stupade brant mot sjön. ”Vi ska hämta nyckeln av han som äger stugan”, sa mamma.

Bilen körde tätt intill kanten, det stupade verkligen ned mot sjön här. När Lea tittade ut kittlade det i magen på henne. Inte på ett behagligt sätt heller. Sedan gjorde vägen en tvär sväng, hundraåttio grader, och de klättra19

de uppåt, sedan ännu en vändning. Som ett band som legat hopvikt i en låda och behåller vecken när man tar ut det, tänkte hon. Sjön låg långt nedanför dem, skogen föll undan för urberg och hon såg ett hus en bit fram. ”Bor han här ?” frågade hon. ”Han har varit naturfotograf, tror jag”, sa pappa. ­”Eller kanske fågelskådare. Han gillar säkert utsikten här uppe.”

Det låg precis vid kanten, nej, det lutade ut i avgrunden. Platt och avlångt, en enda våning som följde randen på stupet. Kraftiga stag av metall höll uppe en stor altan som gick längs med hela sidan av huset och lite längre.

Det fanns ingenting som liknade en trädgård, bara en grusplan där det stod en stor bil. Hon läste förkortningen längst bak på fordonet, 4wd, när de parkerade intill.

Föräldrarna verkade för ett ögonblick vilsna, osäkra på vad de skulle göra, för de blev alla sittande i bilen.

Stämningen var helt vrickad, Lea kunde känna det. Till sist var det hon som öppnade dörren och klev ut.

Hon blev stående och stirrade på dörren till huset. I bilen hade hon inte riktigt fått syn på den. Klarröd mot de vita väggarna på kortsidan av huset. När hon stod här ute såg hon att vägen faktiskt slutade vid dörren, att den gick ända fram. Ett stickspår ledde till grusplanen men det var här, vid dörren, som vägen upphörde. De hade klättrat uppför kurvorna, alldeles för nära kanten, för 20

att komma till den här dörren, inte till någon parkering.

Och den var röd som blod.

Då hälsade någon på henne.

Han kom runt hörnet, klev ned från altanen som fortsatte en bit ut från huset, och sa god dag. Bakom henne steg resten av familjen ut ur bilen. ”Hej”, sa hon.

Mannen som stod framför henne var äldre, äldre än hennes föräldrar i alla fall, och klädd i ett par slitna jeans och en vit skjorta som hängde ned över låren. Hon kom ihåg det för att skjortan var så udda, utan krage. Hans hår var grått och nästan men inte riktigt långt. Det påminde om manen på ett åldrat lejon. På näsan bar han ett par runda glasögon av den typen som inte hade någon metall runt glasen. Hon borde säga något mer men ingenting kom för henne. Han betraktade roat henne och hon lade märke till att ögonen var väldigt blåa, en nyans som klar is.

Pappa räddade henne, kom fram och hälsade och presenterade dem. Mannen tog hans händer i sina, tryckte dem, och därefter gick han fram och kysste luften intill mammas kinder. Det fick Tom att fnittra. Sedan vände sig mannen mot dem och Tom blev alldeles tyst. ”Tom och Lea, vilka trevliga namn.” Han skakade ­deras händer. Tryckte dem hårdare än vad som var ­behagligt. ”Jag heter Udo.” 21

Han ledde dem ut på altanen, fick dem att sätta sig i några stolar medan han hämtade nycklarna till stugan.

Frågade dem om de ville ha något att dricka. Tom bad om vatten och Lea önskade att han låtit bli. Resten av minnet var inte lika klart. Bara att hon stått vid räcket och tittat ut över sjön och att Udo ställt sig bredvid och pekat ut stugan för henne. En röd kloss i en öppning i skogen, ljusare grönt gräs omgivet av mörkare gröna barrträd. ”Rakt över på andra sidan, där nere. Jag kan gå ut och vinka till er härifrån.”

Bakom Lea smattrade det till när äpplena föll från trädet, ett litet regn. De landade med ett stumt ljud i gräset. Fortfarande hårda kart, små sura frukter.

Det var sant, insåg hon, hon hatade att vara här. Hon kände det i kroppen, i magen. ”Kommer du ?” frågade Tom och Lea insåg att hon blivit stående på gräsmattan, blicken på ljuset som från Udos hus.

Dörren till stugan stod fortfarande öppen. Det skulle verkligen vara fullt med mygg i huset.

De åt inne i rummet, kring köksbordet med grå­ laminerad skiva. ”Det här är en aning segt.” Pappa log mot mamma när han sa det. De kämpade allihop med köttet, Lea såg hur käkarna arbetade på de andra. Kände sina egna mala.

Hon borde kanske bli vegetarian.

22

”Det måste ha hänt när jag värmde upp det.” Mamma log tillbaka, oberörd av kritiken. Hon sträckte ut en hand och rörde vid pappas arm.

Lea tittade bort. Hon passade på att ta fram telefonen ur fickan och se efter. Fortfarande ingen täckning. Hon hoppade över att gå ut till dasset igen. I köket borstade hon sina tänder och var glad över att stugan åtminstone hade vatten och el. Vattnet fanns bara sommartid men det var egentligen lika bra, annars skulle de säkert släpa med henne hit på vintern också. De andra var redan uppe på övervåningen.

Hon släckte efter sig och ropade god natt in till föräldrarnas kammare. Tom låg i sin säng och skrev i anteckningsboken som han fått i början av sommaren. Den som han alltid hade med sig, oavsett var. Hon hörde ­blyertspennan skrapa mot pappret. Ur väskan plockade hon upp ett nattlinne. Det var ett fånigt plagg, barnsligt, med Princess tryckt i glittriga bokstäver över bröstet men det var för kallt att sova utan. Hon stod stilla ett ögonblick, sedan gick hon ut i hallen. Hon visste inte varför och senast de varit här hade hon inte ens tänkt på saken, men hon ville inte byta om inför sin bror. Istället stod hon vid krönet till trappan, under snedtaket, och drog hastigt av sig kläderna. Luften drog kallt mot huden.

Bakom Lea tittade flickan med pärlörhänge på henne över sin axel, läpparna märkligt röda mot den ljusa hyn.

23

Som körsbär. Lea kastade en blick på den docksöta flickan med sin klänning i orange och turban i blått och guld, den stora pärlan som hängde från örat. Önskade sig hennes näsa och perfekta hy. Hon trädde linnet över huvudet och skyndade sig tillbaka. Golvet var kyligt mot hennes bara fötter. Dörren till deras kammare kärvade och ville inte gå igen ordentligt. Lea lämnade den på glänt.

Hon kröp ned i sängen. På sin sida släckte Tom lampan och det blev mörkt i rummet. Hon hörde hur hans andetag ändrades, visste från en inandning till en utandning att nu sov han. Själv låg hon vaken. Lyssnade efter mygg. Genom taket och fönstret hördes nattljud från skogen. Huset hade sina egna ljud, små knäppar och suckar. Inga insekter som surrade, det kanske var för sent på sommaren. Sedan hörde hon något från föräldrarnas rum, klagande och rytmiskt. Vad gör de, undrade hon precis som ljudet försvann. Hon hörde deras röster istället, för lågt för att några ord skulle gå fram. Viskningar och sedan mer skratt. ”Nej, de sover.” Hennes mamma. Vad pappa svarade gick inte att höra.

De lät främmande, som några hon aldrig tidigare hört. Ljuden kom tillbaka. Det måste vara sängen förstod hon. Och över det ljudet av deras andhämtning.

Nej, tänkte hon, jag vill inte höra. Hon pressade ­händerna över öronen. Det hjälpte inte.

24