Juridik för socialt arbete
Therése Fridström Montoya & Tim Holappa (red.)
Innehåll
1. Socialt arbete i det allmännas tjänst
Anna-Sara Lind & Therése Fridström Montoya
1.1 En ny socialtjänstlag i en ny tid
1.3
2.
2.4 Rättigheter och grundläggande rättsprinciper
2.5 Kommunen och det sociala ansvaret
2.6 Något om domstolsorganisationen och instansordningen
2.7 Kontrollen av förvaltningens ansvar – några påpekanden
Therése Fridström Montoya
3.1 Inledning
3.2 Socialtjänstlagens karaktär – både ram och norm
3.3 Utgångspunkter för det sociala arbetet enligt SoL
3.4 Mål och övergripande principer enligt SoL
3.5 Närmare om kommunens ansvar för socialtjänsten
3.6 Om socialnämndens uppgifter
3.7 Utredning och dokumentation – frågor om integritet och rättssäkerhet
3.8 Socialtjänstens ansvar enligt andra författningar än SoL
3.9 Avslutande ord
4. Insatser till enskilda
Therése Fridström Montoya
4.1 Insatser som rättigheter, möjligheter och skyldigheter
4.2 Socialnämndens ansvar för att erbjuda insatser
4.3 Individuell rätt till insatser från socialtjänsten
4.4 Insatser får ges utöver det som enskild har rätt till
4.5 Avslutande ord
5. Insatser för olika slag av personliga behov
Therése Fridström Montoya
5.1 En bred kategori för många olikartade behov
5.2 Rätt till insats för personliga behov
5.3 Personliga insatser till äldre
5.4 Personliga insatser till personer med funktionsnedsättning
5.5 Personliga insatser till personer med skadligt bruk eller beroende/missbrukare
5.6 Avslutande ord
6. Insatser för ekonomiska behov
Tim Holappa
6.1 Socialtjänsten och människor i ekonomisk utsatthet
6.2 Utgångspunkter för rätten till ekonomiskt bistånd
6.3 Prövning av om rätt till ekonomiskt bistånd föreligger
6.4 Beräkning av ekonomiskt bistånd
6.5 Särskilt om enskildas boende och bostad
6.6 Barnperspektiv och ekonomiskt bistånd
6.7 Budget- och skuldrådgivning
6.8 Utvecklingstendenser framåt
6.9 Avslutande ord
7. Socialtjänstens särskilda ansvar för att stödja och skydda barn och unga 173
Pernilla Leviner
7.1 Stöd och skydd till barn och unga mellan frivillighet och tvång 173
7.2 Svensk social barnavård i förändring och internationell kontext 176
7.3 Barns rätt och rättsliga ställning samt föräldrars primära ansvar – en bakgrund till socialtjänstens ansvar och befogenheter 181
7.4 Grunden för samhällets ansvar för barn och unga –anmälningsplikt och socialtjänstens utredningsskyldighet 191
7.5 Handläggning och utredning i barnavårdsärenden – principer och krav 196
7.6 Rättsliga verktyg och befogenheter i utredningsarbetet 204
7.7. Omhändertagande med stöd av LVU 209
7.8 Genomförande av insatser – särskilt om placeringar utanför hemmet, dess upphörande eller fortsättning 221
7.9 Avslutande av utredning, uppföljning, överklagande och tillsyn 231
7.10 Avslutande ord 233
8. Socialtjänstens ansvar när barn och unga begår brott
Malou Andersson
8.1 En förändrad syn på unga som begår brott
8.2 Barnkonventionen och unga lagöverträdare
8.3 Vad är ett brott?
8.4 Särbehandling av unga i straffrätten
8.5 Unga lagöverträdare under 15 år
8.6 Den straffrättsliga bedömningen av unga lagöverträdare
8.7 Val av påföljd för unga lagöverträdare
8.8 De särskilda ungdomspåföljderna
8.9 Andra reaktioner på brott begångna av barn och unga
8.10 Avslutande ord
Socialtjänstens rättsliga grund
Therése Fridström Montoya
3.1 Inledning
I detta kapitel presenteras grunderna i socialtjänstens rättsliga reglering. Med socialtjänst menas enligt 1 kap. 2 § socialtjänslagen (2025:400), SoL, både verksamhet som bedrivs enligt SoL och verksamhet som bedrivs enligt en rad andra lagar eller förordningar av en socialnämnd eller Statens institutionsstyrelse. Av 1 kap. 4 § SoL framgår att för den som omfattas av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, finns bestämmelser om insatser även i den lagen.
Centralt i framställningen nedan är grundläggande principer och socialtjänstlagens karaktär samt det kommunala huvudmannaansvaret för socialtjänsten. För en övergripande förståelse av rättsområdet presenteras översiktligt, förutom socialtjänstlagen, även övriga vård- och omsorgslagar på socialtjänstens område samt viss annan relevant lagstiftning för socialtjänstens verksamhet. Avsikten är att skapa en överblick och helhetsbild och förklara hur de olika regleringarna hänger samman med varandra. Fördjupade kunskaper om rättsläget gällande centrala delar av socialtjänstens verksamhet följer i senare kapitel i boken.
Den socialtjänstlag som gäller från den 1 juli 2025 är resultatet av ett mångårigt utredningsarbete.93 Utredningen, med namnet Framtidens socialtjänst som startade år 2017, lämnade sitt slutbetänkande år 2020. Under de år som förflutit mellan utredningens start och den färdiga lagen har samhällsdebatten i allt högre grad handlat om bristande integrering för nyanlända, gängkriminalitet, grova våldsbrott som begås av barn och unga personer och välfärdsbrottslighet. Den utvecklingen avspeglas i vissa delar av SoL, och när den nya SoL nu har trätt i kraft har samtidigt flera nya utredningar presenterats med förslag som ytterligare kommer förändra rättsläget för socialtjänsten, om de förverkligas. Därtill pågår även flera utredningar som gäller socialtjänstens verksamhet.
93 SOU 2020:47.
3.2 Socialtjänstlagens karaktär – både ram och norm
3.2.1 Socialtjänstlagen som ramlag
SoL karakteriseras som en målinriktad ramlag. 94 Inom den så kallade speciella förvaltningsrätten, det rättsområde som samlar speciallagar för olika förvaltningsmyndigheters verksamhet, är ramlagar vanligt förekommande. Dessa kännetecknas av att de föreskriver just ramar för en myndighets verksamhet, vanligen i form av målsättningsstadganden, men saknar detaljerade handlingsdirektiv för vad som ska utföras och hur, eller vad enskilda kan förvänta sig av myndigheten.95 Som närmare framgår nedan innehåller SoL även rättighetsstadganden som är av en annan karaktär än målregleringen, men för närvarande ska vi uppehålla oss vid vad det innebär att SoL karakteriseras som en målinriktad ramlag.
Den som ska tillämpa en ramlag ska fatta beslut målrationellt, vilket betyder att reglerna ska tolkas på så sätt att det blir möjligt att genom deras tillämpning uppnå de angivna målen. Exakt hur – på vilket sätt – målen ska nås anges inte, vilket i sin tur betyder att tillämparen av lagen har en stor frihet att ta ställning till hur måluppfyllelsen ska ske, baserat på sakkunskaper inom det område som den målrelaterade ramlagen reglerar. Som exempel kan nämnas att social nämnden enligt 13 kap. 10 § SoL ska erbjuda insatser till den som behöver stöd eller vård för att komma ifrån ett skadligt bruk eller beroende av alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar. Den enskildes frihet från det skadliga bruket eller beroendet är alltså målet, men det anges inte närmare vilket slag av stöd eller vård som ska ges eller i vilken omfattning. Sådana bedömningar har lämnats över till rättstillämparna – socialtjänstens tjänstemän och de beslutande politikerna i kommunens socialnämnd.96 Målrationellt beslutsfattande skiljer sig från det annars vanligen förekommande sättet att fatta rättsliga beslut normrationellt, vilket innebär att de i lagen angivna förutsättningar (kriterier) som ska vara uppfyllda för regelns tillämplighet prövas mot den faktiska situationen. Är kriterierna uppfyllda ska den rättsföljd inträda som lagen anger.97
SoL anger olika slag av målsättningar, både allmänna och mer specifika, men
94 Prop. 2024/25:89, s. 170 och 181.
95 Prop. 2000/01:80, s. 82 f.
96 Som klargörs i kapitel 2 behöver inte den kommunala socialnämnden lyda under namnet ”socialnämnden”. Detta beror på den fria nämndorganisationen enligt kommunallagen (2017:725). Det är vanligt att socialtjänstens verksamhet är uppdelad på flera olika nämnder, exempelvis benämnda ”individ- och familjenämnden”, ”nämnden för omsorgsfrågor”, ”barnoch ungdomsnämnden” eller liknande. Varje enskild nämnd är i sådant fall att betrakta som en egen förvaltningsmyndighet.
97 Se Hydén, H. (2002) Rättssociologi som rättsvetenskap, s. 146 f.; se även Alexius, K. (2009). I: Hollander, A. & Alexius, K. (red.) Juridik och rättsvetenskap i socialt arbete.
föreskriver alltså i normalfallet inte hur dessa mål ska nås. Följaktligen finns en stor flexibilitet för socialtjänsten att välja de insatser och åtgärder som bäst gagnar måluppfyllelsen, vilket bland annat innebär att behovsstrukturen i kommunen får bestämma vad socialtjänstens verksamhet ska inriktas på. En annan konsekvens av ramlagskonstruktionen är att den nyss nämnda flexibiliteten gör det möjligt med anpassning i enskilda ärenden utifrån de individuella behoven hos de personer som kommer i kontakt med socialtjänsten. Samtidigt innebär ramlagstiftningen att det är svårt att förutse hur socialtjänsten kommer att ställa sig till vissa hjälpbehov som framförs av enskilda, eller vilka åtgärder som kommer att vidtas i enskilda fall; målsättningsstadgandena ger nämligen ett stort tolkningsutrymme. I förlängningen kan detta innebära att samma typ av hjälpbehov kan bemötas olika, beroende av i vilken kommun en individ söker hjälp – eller kanske till och med beroende av vilken handläggare som individen möter. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är detta förstås mindre tillfredsställande. Vid en avvägning mellan för- och nackdelar med ramlagskonstruktionen har lagstiftaren ändå valt att behålla SoL:s karaktär som ramlag.98
Vissa rättsvetenskapliga författare menar att det beskrivna förhållandet, där rättstillämpningen delvis styrs av andra faktorer än vad som enligt rättskälleläran anges som rättskällor, skapar rättsosäkerhet för enskilda och att socialtjänstlagstiftningen genom bruket av målstadganden förlorar i rättslig legitimitet.99 Andra beskriver ett ofrånkomligt ”pluralistiskt” rättsläge, där rättens innehåll inte bestäms av ett normgivningssystem med en rättskällelära, utan av flera parallellt verkande.100 I det här sammanhanget ska vi inte närmare fördjupa oss i dessa frågor, utan nöjer oss med att konstatera att rättsområdet ibland kritiseras av dessa anledningar och att det är viktigt att vara medveten om vilken typ av argument man stödjer sig på i sin rättstillämpning.
3.2.2 Socialtjänstlagen som skyldighetslag med rättighetsinslag
Förutom som en målinriktad ramlag karakteriseras SoL även som en skyldighetslag med rättighetsinslag. Med en skyldighetslag menas att socialnämnden genom sociallagstiftningen är ålagd en rad skyldigheter, exempelvis att under angivna
98 Prop. 1996/97:124, s. 42 f.; prop. 2000/01:80, s. 85 f.; prop. 2024/25:89, s. 182.
99 Se t.ex. Vahlne Westerhäll, L. (red.) (2007) Legitimitetsfrågor inom socialträtten, en antologi som ur olika perspektiv ifrågasätter bruket av ramlagstiftning vad gäller reglernas legitimitet inom socialrätten. Se även Svensson, G. (2000) Skälig levnadsnivå och goda levnadsvillkor, för fördjupning i frågan om rättighetsstadgandens tillämpning inom socialtjänsten. 100 För en redogörelse av olika forskares synvinklar på rättens pluralistiska karaktär inom socialrätten, se Gustafsson, H. (2002) Rättens polyvalens, s. 158 f. Gustafsson lanserar själv en tes om rättens ”polyvalens”, s. 161 ff., särskilt s. 169.
förutsättningar utreda individers behov av hjälp eller åtgärder från nämndens sida eller att erbjuda vissa slag av insatser till vissa grupper. Att skyldigheter för socialnämnden föreskrivs i SoL är dock inte något som innebär att enskilda personer med stöd av en sådan skyldighetsbestämmelse kan utkräva något från socialnämnden. Skyldigheten innebär ”bara” att socialnämnden måste följa lagen och fullgöra det som lagstiftaren bestämt att nämnden i sin egenskap av förvaltningsmyndighet, det vill säga en del av det allmänna, ska ta ansvar för. Av betydligt större värde för enskilda hjälpbehövande är istället de stadganden i SoL som är utformade som individuella rättigheter, närmare bestämt de bestämmelser som avser rätten till insatser för personliga behov och rätten till ekonomiskt bistånd (se närmare om dessa rättigheter i kapitel 4–6). Rättigheterna är knutna till de individer som uppfyller de förutsättningar som anges i 11 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § SoL, och de är utkrävbara. Det sista betyder att rättigheten är sammanbunden med en möjlighet för den enskilde att få en ny prövning av sitt ärende genom överklagande till förvaltningsdomstol.101 För att en rättighet ska ha verklig tyngd bör lagen ha en precis formulering vad gäller såväl förutsättningarna för att rättigheten ska föreligga som vad den består i.102 Sammanfattningsvis kan sägas att det för enskilda är en stor skillnad om lagstiftningen har rättighets- eller skyldighetskaraktär. Skyldighetslagstiftning innebär att den enskilde är eventuell mottagare av eller föremål för något som socialnämnden tolkar (eller inte tolkar) som sin skyldighet att erbjuda eller göra. Rättighetslagstiftning innebär att den enskilde är rättighetsbärare med makt att genom överklagandeinstitutet, det vill säga möjligheten att överklaga beslutet till domstol, kunna utkräva något som han eller hon har rätt till från socialnämnden. Genom rättighetsbestämmelserna sker en förskjutning av den maktposition och det tolkningsföreträde av lagstiftningen som socialtjänsten annars har. De individuella rättighetsbestämmelserna i SoL, som behandlas närmare i kapitel 4, 5 och 6 i denna bok, är med andra ord av största betydelse för de enskilda hjälpbehövande.
101 Se 35 kap. 1 § SoL angående vilka beslut enligt SoL som får överklagas till förvaltningsdomstol. För en problematisering av möjligheten att få ändring till stånd av ett förvaltningsbeslut, se Warnling-Nerep, W. (2018) Solidariteten i förvaltningen – Hur ändrar man beslut? I: Erhag, T., Leviner, P. & Lind, A-S. (red.) Socialrätt under omvandling – om solidaritetens och välfärdsstatens gränser.
102 Vad som ska krävas för att en individuell social rättighet ska anses föreligga har varit föremål för diskussion inom rättsvetenskapen. Se Lind, A-S. (2009) Sociala rättigheter i förändring. En konstitutionellrättslig studie, s. 34 ff. för en översikt över denna diskussion, och t.ex. Hollander, A. (1995) Rättighetslag i teori och praxis, s. 27 ff.
3.3 Utgångspunkter för det sociala arbetet enligt SoL
3.3.1 Bärande tankar bakom SoL då och nu SoL tillkom ursprungligen år 1982 då socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft. År 2002 trädde en moderniserad SoL i kraft (2001:453) som i hög grad var samma lag men omstrukturerad och moderniserad språkligt. I stora delar är det alltjämt samma lagtext som fortfarande gäller enligt den nya SoL som trädde i kraft den 1 juli 2025. Det betyder att många rättskällor av äldre datum, såsom tidigare ursprungliga propositioner103 och ett stort antal rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten), fortfarande är relevanta vid tolkningen av SoL.
I hög grad är även de bärande tankarna bakom SoL alltjämt desamma år 2025 som år 1982. När SoL infördes 1982 ersatte den en rad andra lagar inom det sociala arbetet och föregicks av ett omfattande reformarbete. Före socialtjänstreformen 1982 fanns separata lagar om vård av barn, om vård av missbrukare och om möjlighet att erhålla ekonomisk hjälp från socialtjänsten. En av de bärande idéerna med socialtjänstreformen var att det kommunala sociala arbetet istället skulle regleras i en och samma lag, med gemensamma utgångspunkter och målsättningar oavsett vilka människor eller sociala problem som de enskilda handläggarna mötte. Genom en sådan samlad lag avsåg man att forma det sociala arbetets praktik på ett gemensamt sätt, och ett antal bärande utgångspunkter för det sociala arbetets praktiska förhållningssätt kan urskiljas som bakomliggande motiveringar till SoL:s utformning – såväl då som nu.104 Ibland omtalas dessa utgångspunkter, även av lagstiftaren, som principer. I denna bok, se kapitel 1 och 2, används dock begreppet (rätts)princip för sådana normer som är av direkt betydelse när man tar ställning till gällande rätt i situationer då rätten ska tillämpas. De grundtankar av stor vikt för det sociala arbetet, som behandlas i detta kapitel under etiketten ”utgångspunkter”, anger istället riktlinjer för den faktiska verksamheten inom socialtjänsten. Det betyder att utgångspunkterna visserligen kan inverka på beslut som fattas, men inte i den rättsliga kärnbedömningen utan i de delar av beslutsprocessen som kräver expertkunskaper om sociala problem och vad som är lämpliga lösningar på dessa. Lagstiftaren har i sin behandling av dessa utgångspunkter betonat vikten av att fortlöpande ta till vara ny kunskap inom forskningen om samhället.105
103 Prop. 1979/80:1 och prop. 2000/01:80.
104 Prop. 1979/80:1 Del A, s. 124 ff.; prop. 2024/25:89, s. 171.
105 Se exempelvis prop. 1979/80:1 Del A, s. 126.
3.3.2 Helhetssyn
Den första utgångspunkten för socialtjänstens verksamhet, som tydligt anknyter till tanken om att samla allt socialt arbete under samma lag, är helhetssyn. Innan SoL infördes 1982 var som nämnts ovan kommunernas sociala arbete uppdelat i olika lagar och olika verksamheter beroende på typen av social problematik – exempelvis missbruk eller ekonomiska svårigheter. Med helhetssyn avses att socialtjänsten i sin (samlade) verksamhet istället ska beakta hela människan i hennes miljö och hennes samlade behov. Helhetssyn som idé för det sociala arbetet grundas i ett antagande om att människors sociala problem ofta har komplexa förklaringsmodeller, och att lösningar därför sällan nås om man beaktar enbart en faktor i en människas livssituation. Även i propositionen till 2025 års SoL lyfts helhetssynen fram som en bärande utgångspunkt.106
3.3.3 Tilltro till människans egen förmåga och egenansvar
En andra utgångspunkt är att socialtjänstens verksamhet ska bygga på tilltro till människans egen förmåga. Denna utgångspunkt formulerades som ett förkastande av ett tidigare paternalistiskt107 förhållningssätt inom det sociala arbetet, där socialtjänsten förväntades veta bäst vad som behövdes för den som av olika anledningar inte själv förmådde styra upp sitt liv. Socialtjänsten ska istället ha en service- och hjälpfunktion – inte styra och ställa i människors liv. Lite klichéartat uttryckt kan denna utgångspunkt förstås som att socialtjänsten ska erbjuda ”hjälp till självhjälp” istället för att ta över ansvaret för människors livsöden. I SoL framgår nu i 2 kap. 2 § att socialtjänsten ska inriktas på att utveckla enskildas och gruppers egna resurser och samtidigt beakta den enskildes ansvar för sin och andras sociala situation. Socialtjänsten ska inte ta över detta ansvar.108
3.3.4 Normalisering
En tredje utgångspunkt för socialtjänstens verksamhet är normalisering. Med normalisering menas inte att en likriktning av människors sätt att leva ska eftersträvas, utan att alla människor oavsett olikheter ska ha möjlighet att kunna leva så likt andra som möjligt, med samma möjligheter att utforma sitt liv så som man önskar leva det. Ibland omtalas denna utgångspunkt som
106 Prop. 2024/25:89, s. 181 f. och 196.
107 Med en paternalistisk (jfr latinska pater = fader) relation menas ett vertikalt maktförhållande, där den ena parten tar en omhändertagande och bestämmande roll i förhållande till den andra parten, liksom en förälder i förhållande till ett barn. Det förutsätts att den förstnämnda parten ”vet bäst” vad som är bra för den andra parten.
108 Prop. 2024/25:89, s. 200.
4
Insatser till enskilda
Therése Fridström Montoya
4.1 Insatser som rättigheter, möjligheter och skyldigheter
Insatser från socialtjänstens sida kan vara riktade mot såväl individuella behov som vissa grupper, situationer eller problem. I det här kapitlet står insatser till enskilda, ett begrepp som innefattar både individer och familjer, i fokus. Avdelning IV i 2025 års SoL bär rubriken ”Insatser till enskilda” och omfattar kapitel 10 till 13. Kapitel 10 anger socialnämndens ansvar för att erbjuda insatser, kapitel 11 handlar om insatser för personliga behov, kapitel 12 handlar om insatser för ekonomiska behov och kapitel 13 reglerar vissa insatser som socialnämnden ska erbjuda. Uppdelningen i lagen mellan personliga och ekonomiska behov är en nyhet i SoL från 2025; två olika bestämmelser gäller nu för prövning av om någon har rätt till insats beroende av om insatsen syftar till att tillgodose personliga eller ekonomiska behov. Socialnämnden har också i den nya SoL fått utvidgade möjligheter att ge insatser till enskilda utan individuell behovsprövning, vilket behandlas särskilt nedan i avsnitt 4.2.3. Några förändringar i sak jämfört med vad som gällt enligt tidigare lag har dock inte varit lagstiftarens mening –socialnämndens skyldigheter och ansvar gentemot enskilda hjälpbehövande ska alltså inte ha ändrats.163
Nedan behandlas först vad som generellt anges i SoL om socialnämndens ansvar och skyldigheter att erbjuda insatser av olika slag till enskilda. Därefter följer i avsnitt 4.3 en övergripande redogörelse för den gemensamma konstruktionen av de individuella rättighetsbestämmelserna, det vill säga under vilka förutsättningar som enskilda kan utkräva insatser från socialnämnden. I kapitel 5 fördjupas förståelsen för den individuella rätten till insatser för personliga behov, med fokus på tre stora grupper som socialtjänstens verksamhet traditionellt
163 Det påpekas ofta i propositionen till SoL att några ändringar i sak inte är avsedda vad gäller enskildas möjligheter att få hjälp och socialnämndens skyldigheter att ge insatser, se exempelvis prop. 2024/25:89, s. 317 och 330.
omfattar, medan rätten till bistånd för ekonomiska behov behandlas på djupet i ett eget kapitel 6. I samband med fördjupningen i kapitel 5 gällande rätten till insatser för personliga behov enligt SoL redogörs även för förutsättningarna för att två andra lagar ska aktualiseras: lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Särskilda regler som gäller socialnämndens ansvar för barns och familjers personliga behov behandlas först i kapitel 7, och de särskilda regler som aktualiseras när barn och unga misstänks för eller har begått brott i kapitel 8.
4.2 Socialnämndens ansvar för att erbjuda insatser
4.2.1 Vad socialnämnden ska erbjuda
I 10 kap. SoL finns inledningsvis en bestämmelse om socialnämndens generella ansvar för att erbjuda insatser av olika slag för att tillgodose enskildas behov. Uttrycket insatser används genomgående i lagen för alla slag av hjälp till enskilda, vilket innebär att insatserna kan ha mycket olikartad karaktär.164 Av 10 kap. 1 § SoL framgår att socialnämnden ansvarar för att erbjuda rådgivning, omsorg, vård, stöd och annan hjälp till enskilda som behöver det. Insatser till individer kan ges både efter individuell behovsprövning och utan individuell behovsprövning.165 Förutsättningarna för att ge insatser utan individuell behovsprövning förklaras närmare nedan i avsnitt 4.2.3, innan fokus skiftas till insatser efter behovsprövning i avsnitt 4.3 om den individuella rätten till insatser i SoL.
Med enskilda menas som redan sagts både individer och familjer, men alla människor som befinner sig i Sverige omfattas inte av rätt till insatser enligt SoL. Enligt andra stycket i 10 kap. 2 § SoL omfattar socialnämndens ansvar för att erbjuda insatser till enskilda inte personer som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Dessa personer har varken rätt till insatser enligt 11 kap. 1 § eller till sådant ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 § som motsvarar förmåner enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Inte heller har dessa personer rätt till ekonomiskt bistånd för bostadskostnader.166
164 Uttrycket insats omfattar alltså även ekonomiska behov, men gällande just den insatsen har regeringen valt att behålla uttrycket ekonomiskt bistånd. Prop. 2024/25:89, s. 300.
165 Enligt 2001 års SoL gavs normalt insatser enbart efter individuell behovsprövning enligt bestämmelsen i 4 kap. 1 § SoL om rätt till bistånd. Möjlighet fanns dock att ge insatser till specifikt äldre personer utan individuell behovsprövning enligt 4 kap. 2 a §.
166 Lagrummet motsvarar vad som i 2021 års SoL framgick av 2 kap. 1 §. Någon ändring i sak är inte avsedd, däremot är avsikten att förtydliga vilka slag av insatser som socialnämnden ska erbjuda enskilda, prop. 2024/25:89, s. 299 f. Personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd och håller sig gömda för att undvika avvisning från landet har dock begränsad rätt till insatser, se HFD 2017 ref. 33. För EU-medborgare gäller som huvudregel att det krävs uppehållsrätt för att rätt till insatser ska föreligga.
Av 10 kap. 1 § SoL framgår vad socialnämnden ska göra, men inte hur. Regeringen resonerar i propositionen till 2025 års SoL kring att socialnämnden ska vara fri att organisera sin verksamhet på det sätt som bedöms lämpligt för att kunna fullgöra skyldigheterna i SoL, och därför finns inte längre några regler i lagen med krav på tillhandahållande av särskilda slag av tjänster eller verksamheter, exempelvis en socialjour.167 Var gränsen ska dras mellan vad och hur är emellertid inte helt enkelt att se. Många hur-frågor regleras trots allt i SoL. Ett första exempel är att det av 10 kap. 7 § SoL framgår att den som får hemtjänst ska erbjudas en fast omsorgskontakt, om det inte är uppenbart obehövligt. Denna omsorgskontakt ska kunna tillgodose den enskildes behov av trygghet, kontinuitet, individanpassad omsorg och samordning.168 I vilka fall det skulle kunna vara uppenbart obehövligt med en sådan kontakt framgår inte i propositionen. Ett annat exempel är att det i 10 kap. 6 § SoL specifikt anges att digital teknik får användas för personer som får hemtjänst eller som bor i särskilda boendeformer enligt 8 kap. 4 § SoL. Med digital teknik menas ”tekniska verktyg, system och programvaror som finns digitalt, t.ex. trygghetslarm med gps-funktion, läkemedelsrobotar och kamera för tillsyn i bostaden”.169 Sådan teknik får dock enligt lagrummet endast användas utanför den mänskliga kroppen. Att ett tydligt lagstöd för sådana tekniska insatser finns i SoL är viktigt enligt regeringen.170
Även i 8, 9 och 13 kap. SoL återfinns regler om vad socialnämnden ansvarar för i förhållande till enskilda. Vissa av dessa regler behandlas mer ingående nedan i kapitel 5 om insatser för olika slag av personliga behov.
4.2.2 Enskildas önskemål och självständighet
Under den något missvisande rubriken ”Den enskildes önskemål och självständighet ska vägas in” följer tre bestämmelser av olikartad karaktär i 10 kap. 3–5 §§ SoL. Att rubriken kan betraktas som missvisande beror på att uttrycket ”ska vägas in” antyder att den enskildes självbestämmanderätt bara är en av flera faktorer att ta hänsyn till när det handlar om insatser till enskilda. Som tidigare framgått i kapitel 3 i denna bok så anges dock i andra stycket 2 kap. 1 § SoL att socialtjänstens verksamhet ska bygga på respekt för enskildas självbestämmanderätt och integritet. Att ”väga in den enskildes önskemål” skulle kunna uppfattas som något annat än att enskildas självbestämmanderätt och
167 Prop. 2024/25:89, s. 302.
168 Prop. 2024/25:89, s. 309. Bestämmelsen infördes ursprungligen i 2001 års SoL genom prop. 2021/22:116.
169 Prop. 2024/25:89, s. 307. Bestämmelsen infördes ursprungligen i 2001 års SoL genom prop. 2022/23:131.
170 Prop. 2024/25:89, s. 308.
integritet är centrala i socialtjänstens verksamhet. Regeringen framhåller också i propositionen att bestämmelsen i 10 kap. 3 § SoL, vilken anger att insatser ska planeras och genomföras tillsammans med den enskilde, ska förstås som en regel som understryker betydelsen av den enskildes aktiva roll och bestämmande över sin situation.171
Av 10 kap. 3 § SoL framgår vidare att insatser till enskilda ska planeras i samverkan med andra samhällsorgan och enskilda organisationer. Som påpekats ovan i kapitel 3 i denna bok är samverkan en av grundtankarna bakom SoL, en tanke som hänger nära samman med grundtanken om helhetssyn.172 Samverkan får dock inte ske om inte den enskilde samtycker till det. För den som samtidigt behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården finns ofta ett behov av att dessa insatser samordnas. En individuell plan ska enligt 10 kap. 8 § SoL i dessa lägen upprättas om kommunen eller regionen bedömer att en sådan behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda – och den enskilde samtycker till det. Det är kommunen som ansvarar för att en sådan upprättas tillsammans med regionen, och arbetet med den individuella planen ska påbörjas genast. Av 10 kap. 9 § SoL framgår vidare att den individuella planen ska upprättas tillsammans med den enskilde när det är möjligt, men ibland kan en persons tillstånd vara sådant att denne inte kan medverka i planarbetet. Av samma lagrum följer också att närstående till den enskilde ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen om det är möjligt och den enskilde inte motsätter sig deras medverkan.
Oberoende av vilket slag av insats som ges till enskilda så ska dessa enligt 10 kap. 5 § SoL utformas i syfte att stärka den enskildes möjligheter till ett självständigt liv. Detta syfte gäller oavsett om insatserna ges efter eller utan individuell behovsprövning.173 Även denna bestämmelse kan knytas till det grundläggande stadgandet i 2 kap. 1 § SoL om respekten för enskildas självbestämmanderätt och integritet, men bör också förstås i ljuset av att insatser enligt SoL är det yttersta skyddsnätet i samhället när ingen annan hjälp är möjlig att få, samtidigt som enskilda i första hand har ett egenansvar för sin livssituation. Att människor har olikartade möjligheter till ett självständigt liv i skiftande livssituationer behöver dock alltid beaktas vid utformningen av insatser.174 Förutsättningarna att utforma insatser i syfte att stärka den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv kan också variera beroende av om insatsen ges efter eller utan en individuell behovsprövning. Lämnas insatsen utan behovsprövning behöver den enskilde ta en mer aktiv roll vad gäller att uttrycka sina behov och hur insatsen
171 Prop. 2024/25:89, s. 303.
172 Prop. 2024/25:89, s. 303.
173 Prop. 2024/25:89, s. 306.
174 Prop. 2024/25:89, s. 306.
behöver utformas för att möta dessa när denne söker upp en utförare för att få en insats, än när insats ges efter en individuell behovsprövning som baseras på en utredning från socialtjänstens sida.175 Vad som närmare gäller för insatser utan behovsprövning följer i nästa avsnitt.
4.2.3 Insatser utan individuell behovsprövning
En av nyheterna i SoL år 2025 är att socialtjänsten har fått en utvidgad befogenhet – i betydelsen möjlighet, inte skyldighet – att erbjuda insatser för personliga behov utan föregående individuell behovsprövning. Tidigare fanns sådan möjlighet endast för så kallade serviceinsatser, som var allmänt inriktade och generellt utformade, samt för vissa slag av insatser till äldre.176 Av 11 kap. 5 § SoL framgår nu att socialnämnden utan individuell behovsprövning får tillhandahålla insatser för att tillgodose personliga behov. Avsikten med denna utvidgade befogenhet är att socialtjänsten genom ett utbud av insatser utan behovsprövning ska kunna vara mer lättillgänglig för enskilda när behov av hjälp uppstår.177
”Trösklarna” till att få hjälp från socialtjänsten tänks alltså bli lägre; enskilda ska när de är motiverade snabbt kunna få hjälp utan fördröjning av en behovsutredning, vilket i sin tur kan betraktas som ett sätt att förebygga mer långtgående problematik men också att nå ut till fler hjälpbehövande. Ytterligare ett skäl till att utvidga befogenheten att erbjuda insatser utan individuell behovsprövning är att resurser som annars skulle gå till handläggning av ärenden, istället kan läggas på de faktiska insatsutförarnas verksamhet.178
Insatser som erbjuds utan behovsprövning kan vara utformade på olika sätt och vara riktade till en viss grupp, situation eller ett visst problem. Om insatser riktas mot något särskilt kan socialnämnden behöva ställa upp vissa villkor för att någon ska kunna få del av insatsen ifråga. Sådana villkor måste i så fall utgå från objektiva och sakliga grunder, så att inte kommunen särbehandlar vissa kommuninvånare i strid med den kommunala likställighetsprincipen enligt 2 kap. 3 § kommunallagen eller objektivitetsprincipen enligt 1 kap. 9 § RF.
I många fall förväntas insatser utan behovsprövning att utföras av så kallade privata utförare, och enskilda kommer kunna vända sig direkt till dessa utförare för att få insatsen. I propositionen till SoL lyfter regeringen fram JO:s farhåga om att denna ordning kan innebära ”en beaktansvärd risk för att den enskilde tillhandhålls insatser som varken är adekvata eller tillräckligt omfattande”179 och att socialnämnden därmed får sämre möjligheter att uppfylla sitt yttersta
175 Prop. 2024/25:89, s. 307.
176 4 kap. 2 a § 2001 års SoL.
177 Prop. 2024/25:89, s. 324.
178 Prop. 2024/25:89, s. 326.
179 Prop. 2024/25:89, s. 330.
ansvar att ge enskilda den hjälp och det stöd som de behöver. Regeringen tonar emellertid ned denna risk och framhåller följande:
Detta måste dock sättas i relation till de svårigheter som idag finns att nå utsatta grupper i ett tidigt skede, vilket också riskerar att leda till att socialnämnden får svårt att ta sitt ansvar för dem som behöver stöd och hjälp. Regeringen anser att möjligheten att ge insatser utan individuell behovsprövning ger socialtjänsten ökade möjligheter att komma i kontakt med enskilda, vilket enligt regeringen innebär att socialtjänsten får bättre förutsättningar att ta sitt ansvar att erbjuda stöd och hjälp och därmed uppfylla sitt yttersta ansvar.180
Det finns ingen begränsning i 11 kap. 5 § SoL avseende vilka slag av personliga behov som får ges utan individuell behovsprövning. Regeringen ger i propositionen till SoL en rad exempel på insatser som idag ges efter behovsprövning, men som istället skulle kunna ges utan behovsprövning, såsom föräldragrupper eller riktat föräldrastöd, insatser riktade till personer som utsatts för eller utövat våld i nära relation, insatser riktade till barn och unga som riskerar att hamna i kriminalitet, öppenvård för personer med skadligt bruk eller beroende av alkohol, narkotika eller annat som är beroendeframkallande, hemtjänst, insatser till anhöriga samt boendestöd.181
Vissa slag av insatser kräver dock alltid en individuell behovsprövning enligt 11 kap. 5 § SoL, nämligen:
1. kontaktperson, kontaktfamilj eller kvalificerad kontaktperson,
2. vård i familjehem,
3. vård i LVM-hem,
4. vård i särskilda ungdomshem,
5. vård av barn eller unga mellan 18 och 20 år i jourhem, stödboende, skyddat boende och andra hem för vård eller boende utöver sådana hem som avses i punkterna 3 och 4,
6. bostad i ett boende för äldre eller för personer med funktionsnedsättning som närmare regleras i 8 kap. SoL, samt
7. vård i hem för viss annan heldygnsvård.
Skälen till att dessa insatser inte får ges utan individuell behovsprövning är att det kan finnas risk för att enskilda av olika skäl ”kan lida men av” att sådana insatser inte har föregåtts av en behovsprövning och ett beslut baserat på denna. Regeringen framhåller i propositionen att det är viktigt att behålla behovsprövningen för dessa insatser för att socialnämnden ska ha möjlighet att kontrollera deras kvalitet, men också på grund av vikten för enskilda av att exempelvis en
180 Prop. 2024/25:89, s. 330.
181 Prop. 2024/25:89, s. 338 och 672.
Insatser för ekonomiska behov
Tim Holappa
6.1 Socialtjänsten och människor i ekonomisk utsatthet
Som en del av socialtjänstens övergripande mål att främja enskildas ekonomiska och sociala trygghet, jämlika och jämställda levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet har socialtjänsten ett ansvar att stötta människor i ekonomisk utsatthet. Att människor lever i ekonomisk utsatthet, har låga inkomster eller har låg ekonomisk standard kan bero på en rad omständigheter. Låg ekonomisk standard kan leda till svårigheter att tillgodose grundläggande behov, såsom mat, kläder och en (bra) bostad, men också göra det svårare att delta i samhället, exempelvis i olika kulturella eller andra aktiviteter, på lika villkor som andra. Människor i ekonomisk utsatthet löper därmed risk för social exkludering. Det finns också forskning som visar att ekonomisk utsatthet leder till risker för människors, både vuxnas och barns, hälsa och välbefinnande på både kort och lång sikt.243 Människor i ekonomisk utsatthet kan i sin tur ha vitt skilda behov av hjälp som inte bara handlar om ekonomi. När socialtjänsten möter människor är det därför viktigt att ta hänsyn till individens hela situation, behov och förutsättningar.
Socialtjänstens ansvar för människor i ekonomisk utsatthet kan realiseras genom en rad insatser. Enskilda som inte själva kan tillgodose sina ekonomiska behov har exempelvis rätt till ekonomiskt bistånd från socialtjänsten, men socialtjänsten ska även erbjuda andra insatser, såsom budget- och skuldrådgivning. Socialtjänstens ansvar för ekonomiskt bistånd har en lång historia och härrör från de allmosor som den katolska kyrkan under medeltiden delade ut till medellösa. Under de århundraden som följde reformationen kom detta att utvecklas till en på kristendomen grundad fattigvård som senare även kom att regleras i lag. Under 1900-talet reformerades fattigvården, först genom 1950 års socialhjälpslag, och sedermera 1980 års socialtjänstlag, då grunderna för det
243 Folkhälsomyndigheten (2023) Folkhälsan i Sverige, Årsrapport 2023, särskilt s. 21 f.
ekonomiska biståndet som vi känner det idag lades fast i lag. Sedan dess har de rättsliga ramarna för det ekonomiska biståndet reformerats flera gånger. I 2025 års socialtjänstlag (2025:400), SoL, har det ekonomiska biståndet reglerats i ett eget kapitel.
I det här kapitlet beskrivs rätten till ekonomiskt bistånd och socialtjänstens ansvar att i övrigt stötta människor i ekonomisk utsatthet. Avstamp för kapitlet tas i de mänskliga rättigheter som socialtjänsten behöver beakta i sin verksamhet samt de övergripande utgångspunkter och principer som regleras i både grundlag och i SoL. Fokus i kapitlet ligger därefter på att beskriva hur prövningen av om rätt till ekonomiskt bistånd föreligger samt hur det ekonomiska biståndet ska beräknas. Frågor kopplade till socialtjänstens ansvar för boendefrågor, barns rättigheter i arbetet med ekonomiskt bistånd samt budget- och skuldrådgivning ingår också i kapitlet.
6.2 Utgångspunkter för rätten till ekonomiskt bistånd
6.2.1 Rätten till ekonomiskt bistånd som ett sätt att förverkliga mänskliga rättigheter
Rätten till skälig levnadsstandard är en mänsklig rättighet som regleras i flera internationella konventioner som Sverige ratificerat och därmed är bundna av. Denna rättighet kommer till uttryck i artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i flera andra FN-konventioner, såsom artikel 11 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Barns rätt till skälig levnadsstandard framgår särskilt av barnkonventionen, som sedan den 1 januari 2020 är inkorporerad i svensk rätt. Det innebär att barnkonventionen är en svensk lag som ska beaktas av alla rättstillämpare och i den offentliga förvaltningen.244 Sociala och ekonomiska rättigheter nämns även i RF:s målsättningsstadganden. Av 1 kap. 2 § andra stycket RF framgår att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Vidare framgår att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.
Ingen av dessa rättigheter innebär dock i svensk rätt att enskilda kan rikta sig till en myndighet eller domstol och kräva en insats eller någon typ av stöd. Detta gäller även för barnkonventionen som, trots att den är svensk lag, inte innebär att barn eller deras föräldrar kan kräva en viss insats hos en myndig-
244 Prop. 2017/18:186.
het eller en domstol.245 Istället är tanken att rätten till skälig levnadsstandard förverkligas genom andra bestämmelser i svenska lagar. Utgångspunkten är emellertid att enskilda (vuxna) har ett eget ansvar att tillgodose sina egna och sin familjs behov, i första hand genom arbete.
För människor som av olika anledningar inte kan tillgodose sina ekonomiska behov finns inom ramen för socialförsäkringen ett antal olika typer av stöd, såsom barnbidrag, bostadsbidrag, sjukpenning, sjukersättning och äldreförsörjningsstöd. Många av dessa bidrag och ersättningar inom socialförsäkringen baseras på inkomstbortfall eller omfördelning av skattemedel till vissa grupper med generellt behov av ekonomiskt tillskott. Vem som har rätt till dessa stöd skiljer sig åt. Barnbidrag lämnas exempelvis för alla barn därför att det anses att barnfamiljer behöver ekonomiskt stöd från de gemensamma skattemedlen.
Bostadsbidrag lämnas istället till barnfamiljer och unga vuxna med låga inkomster. Den som normalt arbetar men blir sjuk har vidare rätt till sjukpenning, som baseras på tidigare intjänade inkomster. Personer som inte har möjlighet att tillgodose sina ekonomiska behov genom vare sig arbete eller andra bidragsformer via socialförsäkringen har möjlighet att ansöka om ekonomiskt bistånd från kommunens socialtjänst. Rätten till ekonomiskt bistånd är tänkt att tillgodose enskildas ekonomiska behov när den enskilde själv inte kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt. Det ekonomiska biståndet är alltså en viktig del i säkerställandet och förverkligandet av den mänskliga rätten till skälig levnadsstandard.
6.2.2 Ekonomiskt bistånd i ljuset av socialtjänstlagens mål, utgångspunkter och principer
Kommunen har enligt 4 kap. 1 § SoL det yttersta ansvaret för att enskilda får de insatser som de behöver. Socialtjänstens ansvar inskränker inte andra huvudmäns ansvar, utan det yttersta ansvaret innebär att socialtjänstens ansvar tar vid där den enskildes egna möjligheter och andra aktörers ansvar tar slut. Exempelvis behöver enskilda i första hand tillgodose sina behov genom arbete eller genom att ansöka om socialförsäkringsförmåner. Tanken har helt enkelt varit att socialtjänstens ansvar ska utgöra samhällets yttersta skyddsnät. Det yttersta ansvaret konkretiseras genom bland annat rätten till ekonomiskt bistånd.
Socialtjänstlagens mål, utgångspunkter och principer ska vara vägledande för arbetet med ekonomiskt bistånd. Det innebär utöver det ovan sagda bland annat att socialtjänsten ska inriktas på att enskilda får leva ett värdigt liv och
245 Holappa, T. (2020) Barns rätt till social trygghet och skälig levnadsstandard. I: Åhman, K., Leviner, P. & Zillén, K. (red.) Barnkonventionen i praktiken: rättsliga utmaningar och möjligheter.
känna välbefinnande. Vidare ska verksamheten bygga på respekt för enskildas självbestämmande och integritet. Slutligen är det värt att poängtera vikten av att beakta helhetssyn i det sociala arbetet. Många människor som möter socialtjänsten har komplexa behov som kan kräva insatser av olika slag. I detta kapitel behandlas särskilt frågor om ekonomiska behov och ekonomiskt bistånd, men det är viktigt att socialtjänsten även i detta arbete ser hela människans behov och förutsättningar och vid behov även utreder och beviljar insatser för personliga behov som behandlas vidare i kapitel 5 (och kapitel 7 avseende frågor kopplade till barn och unga).
Arbetet med ekonomiskt bistånd innebär ett tudelat uppdrag. Å ena sidan ska socialtjänsten inriktas på att utveckla enskildas och gruppers egna resurser och samtidigt beakta den enskildes ansvar för sin och andras sociala situation. Det innebär bland annat att socialtjänsten ska verka för och stötta enskilda som har behov av ekonomiskt bistånd att bli självförsörjande. Å andra sidan har socialtjänsten också ansvar för att bistå enskilda i behov med det ekonomiska stöd och den hjälp som de behöver. Detta innebär att arbetet med ekonomiskt bistånd alltid kräver en avvägning mellan å ena sidan den enskildes egenansvar för sin situation och å andra sidan socialtjänstens yttersta ansvar för att enskilda får det bistånd de behöver.
6.2.3 Ekonomiskt bistånd och den enskildes självbestämmanderätt och integritet
En utgångspunkt för socialtjänstens verksamhet är att den ska bygga på den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Detta innebär inte att enskilda fritt kan välja insats hos socialtjänsten. Socialtjänsten är, som det brukar heta, inte kravlös. Istället får, och ska i vissa fall, socialtjänsten ställa krav på enskilda för att rätt till ekonomiskt bistånd ska föreligga. Detta innebär dock inte att socialtjänsten ska överta enskildas ansvar för sin egen situation eller att socialtjänsten får ”gå över huvudet” på enskilda.
Enskildas självbestämmanderätt innebär som huvudregel bland annat att socialnämnden inte kan påbörja en utredning eller bevilja bistånd utan en ansökan om bistånd eller ett samtycke från den enskilde. Undantag finns dock i vissa fall för vuxna och barn som kan bli föremål för tvångsmässiga insatser, vilket behandlas i andra kapitel i boken.
JO har i ett intressant ärende kritiserat en socialnämnd för att inte ha inlett en utredning i samband med att nämnden fått kännedom om en förestående vräkning. Socialnämnden hade fått kännedom om den enskildes situation och gjort vissa försök att kontakta hen. Den enskilde hördes dock inte av och vräkningen verkställdes, vilket ledde till att den enskilde levde i hemlöshet i över ett år. Det var enligt JO inte tillräckligt att nämnden försökt kontakta
den enskilde, utan nämnden borde ha inlett en utredning. Enligt 14 kap. 2 § SoL ska socialnämnden genast inleda en utredning om nämnden får information om något som skulle kunna leda till en åtgärd av nämnden. JO menar att socialnämnden inte hade gjort tillräckligt. Beslutet är intressant eftersom JO menar att nämnden borde ha inlett en utredning, trots att den enskilde själv varken lämnat in en ansökan eller samtyckt till att en utredning påbörjades. Vilka utredningsåtgärder som nämnden hade stöd för att vidta får dock anses oklart och är inte heller något som JO berör i sitt beslut.246
Frågor om respekt för enskildas integritet väcks också i samband med socialtjänstens hantering av ärenden om ekonomiskt bistånd. Det kan konstateras att den behovsprövning som görs i samband med en ansökan om ekonomiskt bistånd i sig innebär ett visst intrång i enskildas integritet. Exempelvis behöver den enskilde uppge och redovisa både sina behov och tillgångar, vilket innebär att socialtjänsten får tillgång till integritetskänslig information. Det finns dock gränser för vilka åtgärder som socialtjänsten får vidta. Något som varit föremål för flera JO-beslut är frågan om hembesök som ett led i socialtjänstens utredning.
Av JO:s praxis framgår sammanfattningsvis följande. Hembesök får inte användas rutinmässigt utan måste användas med stor försiktighet. En förutsättning för att socialtjänsten ska få göra hembesök är att den enskilde samtycker till besöket, och samtycket måste vara verkligt, vilket innebär att den enskilde inte får känna sig tvungen att lämna samtycket. Oanmälda hembesök får i princip inte genomföras annat än om socialtjänsten misstänker att det föreligger en nödsituation. Frågan om hembesök ska enligt JO tas upp i god tid innan ett besök. Den enskilde måste få en chans att överväga om hen vill acceptera det integritetsintrång som ett hembesök innebär. Den enskilde behöver i det sammanhanget få information om syftet med hembesöket och vilka konsekvenser ett uteblivit hembesök kan leda till.247
Att socialtjänsten inte utan den enskildes samtycke får göra hembesök följer också av den rätt till skydd som var och en har mot intrång i sitt privatliv och hem som följer av 2 kap. 6 § RF och artikel 8 EKMR. För att en myndighet utan samtycke ska få bereda sig tillgång till en enskilds bostad krävs enligt dessa rättigheter stöd i lag. Något sådant stöd finns inte enligt lagar som reglerar socialtjänstens verksamhet.
246 JO 2018-10-31 dnr 1638-2017.
247 JO 2011/12 s. 392; JO 2014/15 s. 373; JO 2019/20 s. 473; JO 2008-12-25 dnr 2383-2007 och 148-2008; JO 2012-11-08 dnr 2737-2011; JO 2018-11-19 dnr 3655-2016; JO 2019-01-09 dnr 4233-2017 och JO 2024-01-26 dnr 9539-2022.
6.3 Prövning av om rätt till ekonomiskt bistånd föreligger
6.3.1 Ekonomiskt bistånd förutsätter en individuell behovsprövning
Insatser för ekonomiska behov regleras i 12 kap. SoL. Genom 2025 års SoL har rätten till ekonomiskt bistånd reglerats i ett separat kapitel och därmed åtskilts från rätten till insatser för personliga behov. Detta innebär en skillnad från vad som annars gällt sedan 1980 års SoL, där rätten till bistånd – oavsett vilken typ av bistånd det var fråga om – reglerats i samma bestämmelse.248 Även om vissa språkliga ändringar har gjorts i bestämmelsen i 2025 års lag, framgår av förarbetena att några ändringar i sak inte var avsedda genom 2025 års lag.249 Detta innebär bland annat att den rättspraxis gällande rätten till ekonomiskt bistånd som finns sedan tidigare fortfarande är relevant för uttolkning av gällande rätt. Rätten till ekonomiskt bistånd regleras i 12 kap. 1 § SoL och har följande lydelse:
En enskild som inte själv kan tillgodose sina ekonomiska behov och inte heller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt att få ekonomiskt bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sina levnadskostnader i övrigt.
Den enskilde ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå genom biståndet.
Rätten till ekonomiskt bistånd är en individuell rättighet, vilket innebär att enskilda som uppfyller förutsättningarna i paragrafen har rätt till bistånd. Rättigheten är utkrävbar, vilket betyder att enskilda kan överklaga ett avslag om bistånd till domstol. Ekonomiskt bistånd förutsätter att en individuell behovsprövning görs; socialtjänsten har alltså inga möjligheter att erbjuda ekonomiskt bistånd utan behovsprövning. Den individuella behovsprövningen utgår från den enskildes behov och den enskildes möjligheter att själv eller på annat sätt få behoven tillgodosedda. Vad som skiljer ett ekonomiskt behov från ett personligt behov (som behandlas i kapitel 5 i denna bok) regleras inte i SoL. Av förarbetena framgår dock att det som lagstiftaren framför allt haft för ögonen var att med ekonomiska behov avses sådana behov som kan tillgodoses med ekonomiskt bistånd.250
I kapitel 4 har en metod för prövning av om rätt till insatser beskrivits. Denna metod är användbar för prövning av om rätt till såväl insatser för personliga behov som till ekonomiskt bistånd föreligger. Det innebär alltså att om en en-
248 I socialtjänstlagen (2001:453) reglerades rätten till bistånd i 4 kap. 1 §.
249 Prop. 2024/25:89, s. 353.
250 Prop. 2024/25:89, s. 352 ff.
Juridik för socialt arbete
Therése Fridström Montoya & Tim Holappa (red.)
Den här boken ger en bred introduktion till juridiken på socialtjänstens område. Utgångspunkten är socialtjänstens mål och principer och särskilda ansvar för att möta vissa slag av behov med insatser – inte minst för att därigenom kunna förverkliga mänskliga rättigheter för enskilda. Genom den nya socialtjänstlagen från år 2025 är den politiska avsikten att förebyggande, tidiga och tillgängliga insatser ska få en framskjuten plats i socialtjänstens verksamhet samtidigt som rättssäkerheten ska värnas.
Det är viktigt – såväl för enskilda hjälpbehövande som av rättssäkerhetsskäl – att den som är verksam på socialtjänstens område är förtrogen med de lagar som reglerar verksamheten och kan använda juridiken som ett verktyg i det sociala arbetet. Detta gäller både för de som handlägger enskildas ärenden, för de som ska verkställa beslutade insatser och för socialarbetare som av annan anledning kan behöva hjälpa enskilda att tillvarata sin rätt i kontakt med socialtjänsten.
Bokens femte upplaga är kraftigt reviderad och omstrukturerad med utgångspunkt i 2025 års nya socialtjänstlag. Ett nytt kapitel har tillförts om socialtjänstens ansvar samt den straffrättsliga regleringen avseende barn och unga som begår brott.
Therése Fridström Montoya (red.), docent och universitetslektor i civilrätt, Uppsala universitet. Tim Holappa (red.), universitetslektor i förvaltningsrätt, Uppsala universitet. Anna-Sara Lind, professor i offentlig rätt, Uppsala universitet. Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt, Stockholms universitet. Malou Andersson, universitetslektor i straffrätt, Uppsala universitet.
FEMTE UPPLAGAN