9789151109787

Skolan som politisk organisation

Maria Jarl & Jon Pierre (red.) 4 UPPL.

Författarpresentationer

Paula Blomqvist är professor i statsvetenskap och verksam vid Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Hennes huvudsakliga forskningsområde är välfärdspolitik, med inriktning mot välfärdstjänster som sjukvård, skola och social omsorg.

Anders Fredriksson är legitimerad gymnasielärare och filosofie doktor i samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning, Göteborgs universitet. Anders har många års erfarenhet av arbete på statlig nivå, på Skolverket och Utbildningsdepartementet. Han är fristående expert och arbetar med analys och utveckling på uppdrag av statliga utredningar, myndigheter och kommuner inom skolområdet samt undervisar inom rektorsutbildningen vid Stockholms universitet.

Maria Jarl är filosofie doktor i statsvetenskap och lektor i utbildningsvetenskap vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. Hennes forskningsintresse är utbildningspolitik, utbildningsreformer samt organisation och ledarskap med särskilt fokus på rektorsrollen.

Hanna Stafhammar Kjellgren är filosofie doktor i statsvetenskap och verksam vid Högskolan Väst som kvalificerad utredare. Hon har lång erfarenhet av undervisning inom framför allt området offentlig förvaltning, bland annat på olika lärarprogram. Hon har forskat om medborgarfostran i skolan och statlig informationsverksamhet.

Daniel Nordholm är docent i pedagogik vid Uppsala universitet med inriktning mot pedagogiskt ledarskap. I sin forskning har han exempelvis intresserat sig för rektorers autonomi och identitet samt för skol-

förbättringsfrågor. Daniel har också en bakgrund som rektorsutbildare och är numera utbildningschef.

Sofia Persson är docent i sociologi och lektor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. Hennes forskningsintressen omfattar lärares villkor och organisering samt utbildningssystemets karaktär och förändring. Sofia har en bakgrund som grundskollärare i svenska och samhällsorienterande ämnen, och undervisar idag på olika lärarutbildningar.

Jon Pierre är professor emeritus vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Hans forskningsområden inkluderar governance, förvaltningspolitik och kommunal politik.

Ann Quennerstedt är professor i pedagogik vid Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet. Hennes forskningsområden innefattar frågor om barns rättigheter i utbildning, skolans demokratiuppdrag och utbildningspolitik.

Fredrik Sjögren är filosofie doktor och lektor i statsvetenskap vid Högskolan Väst, där han undervisar på internationella programmet för politik och ekonomi. Han har många års erfarenhet av arbete med demokrati-, mångfalds- och hållbarhetsfrågor vid högskolan och av olika chefsuppdrag vid Institutionen för Ekonomi och IT.

Wieland Wermke är professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet. Han forskar om skolprofessionernas (lärare, rektorer, skolchefer, specialpedagoger/lärare) utbildning, arbete och roll utifrån ett internationellt jämförande perspektiv.

Förord till fjärde upplagan

Att skriva om den svenska skolan är att skjuta på ett rörligt mål. När vi 2007 skrev den första upplagan av Skolan som politisk organisation misstänkte vi att det snart skulle bli aktuellt att revidera och uppdatera boken. Skolan är en mycket omdebatterad verksamhet och ett av de största ekonomiska åtagandena för staten och kommunerna. Skolpolitiken brukar spela en viktig roll i valrörelserna och lärar- och skolledarorganisationerna har starka åsikter om skolan och undervisningen. Under de senaste åren har reformerna duggat tätt och flera förslag till systemförändringar av den svenska skolan har diskuterats.

För den fjärde upplagan har vi arbetat med både stora och små revisioner. På ett övergripande plan har vi tonat ner genomgången av den historiska utvecklingen av den svenska skolan för att skapa utrymme för mer aktuell analys. Vi har också ändrat kapitelstrukturen, med ett nyskrivet kapitel av Paula Blomqvist om marknadsstyrningen av skolan. På detaljplanet har vi uppdaterat samtliga kapitel, inte minst med avseende på regelverken och styrsystemet på skolans område som är i ständig utveckling.

Vi har också utvecklat analyserna av skolpolitiken, särskilt debatten om statligt eller kommunalt huvudmannaskap och om offentligt respektive enskilt ägda och förvaltade skolor. Vi har skrivit boken med utgångspunkt i vår forskning om skolans styrning och om förutsättningar för skolpersonalens yrkesverksamhet ur olika perspektiv.

Vi vill tacka våra vänner och medförfattare för sedvanligt gott samarbete och Hanna Wettermark med kollegor på Gleerups för hjälp och uppmuntran under arbetets gång. Tack också till många kollegor som bistått med råd och kommentarer på texterna.

Göteborg i december 2023

Maria Jarl och Jon Pierre

1. Decentralisering, styrning och värdekonflikter i skolan

Maria Jarl & Jon Pierre

Det handlar om skolan som en politiskt styrd verksamhet; om skolpolitik och om styrningen av skolan, men också om lärares och elevers vardag. Det handlar om hur lärarrollen förändras och om hur skolan försöker hantera nya utmaningar. Det handlar om hur gamla, till synes eviga, skolpolitiska mål som likvärdighet bryts mot decentralisering och ökad lokal kontroll. Frågorna om skolan och skolpolitiken har förmodligen aldrig varit så komplicerade och intressanta som just nu. Vi kallar boken Skolan som politisk organisation för att betona vikten av just den politiska styrningen för verksamheten i skolan.

Skolan och skolpolitiken är helt centrala delar av den offentliga verksamheten i Sverige. För staten och till viss del också kommunerna är skolan ett av de största ekonomiska åtagandena. Skolan är även en mycket diskuterad och debatterad verksamhet; skolpolitiken brukar vara ett ledmotiv i valrörelser, samtidigt som lärarorganisationer, elever och föräldrar har starka åsikter om undervisningens inriktning och organisation.

I ett samhällsvetenskapligt perspektiv framstår skolpolitiken och skolans verksamhet som motsägelsefull. Å ena sidan borde den stora samhälleliga betydelsen av skolan, den stora organisation som skapats för att leverera undervisning och olika intressegruppers starka organisationer leda till en hög grad av institutionalisering och trögrörlighet. Å andra sidan har den svenska skolpolitiken de senaste decennierna

präglats av en större dynamik än kanske något annat politikområde. Huvudmannaskapet för skolan har flyttats från staten till kommunerna, och det offentliga monopolet för att bedriva undervisning har ersatts av en modell där offentliga och privata skolor konkurrerar om elevunderlaget. Sverige, som länge ansågs vara bland de ledande länderna i världen på skolans område, rankas i internationella studier som PISA-undersökningarna idag kring genomsittet. Skolans värld idag ser alltså radikalt annorlunda ut, jämfört med till exempel 1980-talets skola.

Just decentraliseringen av skolan 1990 och 1991 beskrivs ofta som ett vägskäl i den svenska skolpolitiken. Samtidigt som reformerna implementerats har vi också sett andra förändringar, varav vissa kan relateras till decentraliseringen medan andra förklaras av andra processer; en alltmer märkbar resursknapphet och en växande utmaning med allt fler elever födda utanför Sverige hade sannolikt präglat dagens skola, även om den legat kvar under statligt huvudmannaskap.

På 1990-talet gick skolan dessutom från detaljerad regelstyrning till mål- och resultatstyrning, en reform som skapat ett mycket större utrymme för lokala skolpolitiska variationer. Skolorna ser betydligt mer olika ut i olika kommuner idag, än de gjorde när skolpolitiken var centraliserad och regelstyrd. Dessutom är friskolornas snabba framväxt i hög grad ett 1990-talsfenomen, men här kan vi se en mer indirekt koppling till decentraliseringen.

Under det senaste decenniet har idén att åter centralisera skolsektorn fått allt fler anhängare, i takt med att allt fler studier visar att det finns en stor variation mellan olika kommuner vad avser skolans ekonomi och kvalitet. Regelstyrningen har ökat inom skolans område som ett sätt att hantera den bristande likvärdighet och de allt större resultatskillnader mellan enskilda skolor som vi sett i spåren av 1990-talsreformerna. Med den ökade lokala handlingsfriheten för lärare, rektorer och kommunala skolpolitiker följer också ett ökat behov för staten att kontrollera att verksamheten i skolan håller måttet och att skolan når de mål som staten har definierat. Successivt har staten förstärkt sin inspektions- och kontrollverksamhet. År 2008 inrättades Statens skolinspektion och man har också infört betyg i tidigare åldrar och fler och tidigare nationella prov.

Tittar vi bakåt i tiden ser vi alltså hur skolan på ganska kort tid genomgått mycket påtagliga förändringar. I slutet av 1980-talet arbetade skolan under ett statligt huvudmannaskap. Tunga, statliga myndigheter som Skolöverstyrelsen (SÖ) styrde skolan inom ramen för riksdagsbeslut. Länsskolnämnder utförde inspektioner och uppföljningar av hur skolan bedrev sin verksamhet. Statens styrning av skolan lades fast i detaljerade läroplaner. Skolans verksamhet var inte knuten till kommunerna, utan finansierades genom specialdestinerade statsbidrag. Kommunala politiker kunde inte påverka skolverksamheten, och friskolor förekom – med något enstaka undantag – inte.

Det rör sig således om genomgripande förändringar vad gäller skolans huvudmannaskap, dess styrning och finansiering samt antalet involverade institutionella nivåer. Eleverna noterar sällan de här förändringarna under sin vandring genom utbildningssystemet. Men för lärarna, rektorerna och skolcheferna blir förändringarna tydligare, eftersom de har längre erfarenhet av skolvärlden. Skolpersonalens bild av vad som kännetecknar den goda skolan är förmodligen mer trögrörlig än de reformer som genomförts. En reform som klubbas i riksdagen får inte direkt genomslag i skolan, eftersom skolans personal ibland upplever att reformen inte är till skolans fördel och därför visar lite entusiasm för att implementera beslutet. Skolans personal har tydliga professionella uppfattningar om hur skolarbetet ska bedrivas, och dessa uppfattningar behöver inte nödvändigtvis överensstämma med skolpolitiken. Den professionella normen om vad som kännetecknar ”den goda skolan” behöver inte vara relaterad till den dagsaktuella situationen i skolan, och professionella organisationer ställer sig ofta kritiska till reformer på det skolpolitiska området.

Decentraliseringen vid 1990-talets början och statens ökade styrning under senare år parallellt med att kommuner och enskilda huvudmän fortsatt har huvudansvaret för skolan har skapat en otydlig politisk styrning. Otydligheten beror till viss del på att ett större antal aktörer än tidigare formulerar mål och normer för skolarbetet – Utbildningsdepartementet, Skolverket och andra statliga myndigheter samt kommunala politiker och professionella organisationer – och på att dessa aktörer formulerar otydliga eller motstridiga mål. Den

2. Skolans organisation och styrning

Maria Jarl, Hanna Stafhammar Kjellgren & Ann Quennerstedt

Våren 2023 genomfördes demonstrationer mot besparingar inom skolans område på flera håll i landet. Lärare och rektorer protesterade mot kommunala neddragningar som de menade försvårar deras möjligheter att leva upp till den nationella skolpolitiken. I ett pressmeddelande från Sveriges Skolledare kunde man läsa att en skolledarenkät visat att 64  procent av rektorerna i grundskolan ansåg att de under 2023 skulle behöva genomföra ”så stora besparingar att de befarar att elevernas möjligheter att nå målen kommer att påverkas” (Sveriges Skolledare 2023). I en kommentar till undersökningen i den skolledarfackliga tidningen Skolledaren konstaterade en rektor att ”vi tycker att vi vrider och vänder på allt men ändå saknas det 1,5 miljoner utöver de stora besparingar vi redan har gjort” (Skolledaren 2023, s. 11).

Exemplet är intressant eftersom det tydliggör hur konflikter mellan kommunalpolitiska beslut gällande förskolan och skolan och nationellt ställda krav på dessa kan ta sig uttryck. Kommunen har i egenskap av huvudman för förskolan och skolan ansvaret för att anordna utbildning, och de kommunala politikerna ska i sina överväganden och beslut främja kommunens hela skolverksamhet. Samtidigt styrs förskolan och skolan av nationellt gällande mål för verksamheten, och dessa riktar sig direkt till de yrkesverksamma. Som anställd i den politiskt styrda organisation som skolsystemet

M. Jarl, H. stafHaMMar KJellgren & a. QuennersteDt är, kan man därför ställas inför vissa dilemman. Å ena sidan är rektorn i exemplet, precis som alla i verksamheten, skyldig att följa de beslut som fattas av politikerna i kommunen eller av den enskilda huvudmannen. Å andra sidan är det rektorns ansvar att verksamheten lever upp till de mål som staten har ställt upp. Förskolans och skolans professionella saknar inte möjligheter att påverka sin verksamhet inom de ramar som politikerna beslutat, men ytterst är det politiskt fattade beslut som reglerar verksamheten. Att hantera och navigera mellan olika politiska beslut är en central del av vardagen för de anställda inom förskolan och skolan.

Det relativt stora friutrymmet att besluta om prioriteringar och organisering av verksamheten fick huvudmännen under 1990-talet, då staten överlät en stor del av ansvaret för skolsystemet till kommunala och enskilda huvudmän genom de så kallade kommunaliserings- och marknadsreformerna. Reformerna ersatte den tidigare regelbetonade styrningen med mål- och resultatstyrning och innebar att ansvaret för lärares och rektorers löner och arbetsvillkor överfördes från staten till huvudmännen. Därutöver gavs föräldrar en lagstadgad rätt att välja skola åt sina barn och offentlig finansiering gjordes tillgänglig för fristående förskolor och skolor. Förändringarna på 1990-talet var så genomgripande att man brukar tala om ett systemskifte (Englund 2000). Skolan gick från att vara i huvudsak detaljreglerad och centralstyrd till att bli i huvudsak mål- och resultatstyrd med ett lokalt huvudmannaskap. Men staten fortsatte även efter reformerna att styra förskolan och skolan och under det senaste decenniet har den statliga styrningen tydligt förstärkts, till exempel när det gäller hur ekonomiska resurser fördelas till förskolor och skolor och genom mätningar och uppföljningar av resultat. I den dagsaktuella offentliga debatten ställs åter frågan om vem som ska ha ansvaret för förskolan och skolan, och när den här boken skrivs ligger flera statliga utredningar om ansvar och finansiering på bordet eller ska starta. Många aktörer menar att staten behöver ta ett större ansvar för skolan, men det finns olika uppfattningar om hur det ska ske.

I det här kapitlet beskriver och diskuterar vi hur skolsystemet är organiserat och styrs idag. Men vi gör också tillbakablickar och ger

exempel på hur skolan har styrts och organiserats tidigare. I vår framställning riktar vi särskild uppmärksamhet mot vilken roll staten respektive huvudmännen (kommunerna och de enskilda huvudmännen) spelar i skolans styrning.

Det svenska skolsystemets organisation

De skolformer som ingår i det offentliga skolväsendet är grundskolan och dess motsvarigheter för särskilda grupper, som anpassad grundskola1 för barn med intellektuell funktionsnedsättning, statliga specialskolor för barn med annan funktionsnedsättning samt sameskolan som motsvarar grundskolans klass 1–6 och har ett särskilt fokus på samiskt språk och kultur. Till detta kommer frivilliga skolformer som förskola, förskoleklass och fritidshem för de tidiga åren samt gymnasieskolan, anpassad gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning och utbildning i svenska för invandrare.

Vilka skolformer som finns i ett skolsystem kan tyckas vara en rent teknisk fråga, men den kan vara politiskt laddad. Införandet av en gemensam grundskola för alla barn 1962 ersatte de tidigare skolformerna folkskola och realskola. Reformen vilade på idén om att det var problematiskt att dela upp barn i olika skolor beroende på deras bakgrund och studieresultat. År 1971 ersattes det tidigare gymnasiet, fackskolor och yrkesskolor med gymnasieskolan och med det brukar man säga att enhetsskolan var genomförd. Idag menar vissa att de ökade skillnaderna mellan skolor i praktiken riskerar att ge samma resultat som det tidigare parallellskolesystemet, även om det på pappret är en enhetsskola.

Förskolan blev en egen skolform först i 2010 års skollag. Historiskt sett har barnomsorgen och förskolan tillhört familjepolitiken snarare än skolpolitiken. Under 1970-talet diskuterades ett närmande mellan förskolan och skolan, och på 1980-talet fick förskolan en tydligare

1 Före 2023 kallades den anpassade grundskolan för grundsärskola, och den anpassade gymnasieskolan för gymnasiesärskola.

M. Jarl, H. stafHaMMar KJellgren & a. QuennersteDt pedagogisk inriktning. Under 1990-talet integrerades förskolan stegvis i det svenska utbildningsväsendet och flyttades därmed från det familjepolitiska till det utbildningspolitiska området. Skolverket tog 1996 över ansvaret för förskolan från Socialstyrelsen, förskolan kom att lyda under skollagen istället för under socialtjänstlagen, och förskolan fick 1998 sin första läroplan (Folke-Fichtelius 2008).

Det svenska skolsystemet är organisatoriskt decentraliserat, med olika typer av huvudmän. I figur 2.1 ges en översikt över nivåer och aktörer i skolsystemet. Huvudman är den juridiska benämningen på den som bär det huvudsakliga ansvaret för en verksamhet, och skollagen reg-

Statens skolverk (Skolverket)

Ska främja likvärdig utbildning, följa upp och utvärdera utbildningen, samla statistik, föreslå läroplaner och styrdokument, hantera nationella prov.

Riksdagen Utbildningsutskottet

Regeringen Utbildningsdepartementet Ministrar

Statens skolinspektion (Skolinspektionen)

Ska kvalitetsgranska, utöva tillsyn, pröva huvudmannatillstånd för fristående skolor.

Kommunal huvudman Kommunfullmäktige Kommunstyrelsen

Nämnd

Utbildningsförvaltning Område Skola

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM)

Ska verka för likvärdig utbildning för barn och elever med funktionsnedsättning, stödja skolan inom det specialpedagogiska området.

Sameskolstyrelsen

Ska stödja utbildning i sameskolan.

Skolforskningsinstitutet (SKOLFI)

Ska bidra till vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt i förskolan och skolan.

Enskild huvudman (t.ex. aktiebolag, stiftelse, ideell förening, ekonomisk förening) Styrelse Ägare Koncern Skola

Figur 2.1 Det svenska skolsystemet.

lerar vilka som kan vara huvudman för olika skolformer (SFS 2010:800, 2 kap.). Inom det offentliga skolväsendet anordnas utbildning av det allmänna (kommuner, regioner och staten) och av enskilda huvudmän som till exempel aktiebolag, föreningar och stiftelser. Kommunerna är huvudmän för en majoritet av förskolorna och skolorna och har ett särskilt ansvar att erbjuda skolplats för elever i den egna kommunen. Kommunerna utövar huvudmannaskap för samtliga skolformer, förutom specialskolan och sameskolan: för dessa är staten huvudman. Regioner får vara huvudman för gymnasieskola, anpassad gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna.

En enskild aktör har enligt gällande lagstiftning rätt att verka inom det offentliga skolväsendet under samma villkor som de kommunala skolorna, under förutsättning att en ansökan har godkänts. Enskilda aktörer ansöker hos Skolinspektionen om att starta fristående skolor och hos berörd kommun om att starta fristående förskolor. Enskilda kan vara huvudman för förskolor, förskoleklass, grundskola, anpassad grundskola, gymnasieskola, anpassad gymnasieskola och fritidshem. Kommunerna har rätt att yttra sig kring behovet av nya utbildningsplatser i kommunen samt hur den nya skolan förväntas påverka kommunens förmåga att bedriva sin utbildningsverksamhet, men de har ingen vetorätt då en enskild aktör ansöker till Skolinspektionen om att starta en fristående skola. I denna mening har enskilda aktörer fri etableringsrätt inom ramen för det offentliga svenska skolsystemet, en ordning som sticker ut i ett internationellt perspektiv.

Under senare år har kraven vid ägar- och ledningsprövning skärpts, med avseende på de ekonomiska förutsättningarna att bedriva skolverksamhet samt särskilda krav vad gäller skolor med konfessionell inriktning. Detta gäller inte för de privata utbildningsanordnare som verkar inom den kommunala vuxenutbildningen, vilka upphandlas av kommunerna. Vid en upphandling är det kommunerna som bestämmer vilka krav de privata utbildningsanordnarna ska uppfylla och det är dessa krav som anbuden sedan prövas mot (SFS 2016:1145; Holmqvist 2022).

Före reformerna i början av 1990-talet var antalet fristående skolor i Sverige litet och som också framkommer av kapitel 3 har det

3. Marknadsstyrning i den svenska skolan – varför och vilka blev effekterna?

Paula Blomqvist

Under 1990-talets början genomfördes friskolereformen, en reform som gav elever och föräldrar rätt att välja skola samtidigt som en marknadsliknande konkurrens skapades mellan skolorna genom att finansieringen baserades på elevernas val. Reformen innebar också att skolor drivna av enskilda organisationer, så kallade fristående skolor, gavs rätt att fritt etablera sig i landet om de uppfyllde vissa grundläggande krav. Friskolereformen förändrade den svenska skolan i grunden och etablerade en ny form av styrning, marknadsstyrning, inom skolsystemet. Marknadsstyrning kan ses som en samlande beteckning för offentlig styrning som bygger på marknadsprinciper som konkurrens, prestationsersättning och valfrihet (Blomqvist & Rothstein 2000). Fristående skolor, som varit ovanliga i Sverige tidigare, kom efter reformen att utgöra en växande andel av skolorna, samtidigt som konkurrensen om eleverna blev en realitet som påverkade alla skolor. Friskolereformen är unik i sitt slag och har väckt viss förundran bland internationella observatörer. Hur kom det sig att Sverige, som gjort sig känt för att ha ett starkt offentligt dominerat skolsystem med social jämlikhet som ett centralt mål, introducerade en så radikalt marknadsinriktad reform? Friskolereformen har även varit kontroversiell i Sverige. Kritikerna hävdar att konkurrensen gynnar friskolorna på bekostnad av de kom-

munala skolorna och leder till segregation och ökade kvalitetsskillnader mellan olika skolor, vilket undergräver likvärdigheten i systemet. Förespråkarna menar tvärtom att friskolorna höjer kvaliteten i skolsystemet och dessutom är nödvändiga för att bevara värden som mångfald och valfrihet inom skolan.

I detta kapitel beskrivs bakgrunden till friskolereformen och dess genomförande. Det visas att reformen, även om den introducerades av en borgerlig regering och speglade en högerorienterad politisk agenda, till stora delar byggde vidare på tidigare lagändringar av Socialdemokraterna. Utan den breda samsyn som rådde i svensk politik under 1990-talets början kring värdet av marknadsmekanismer som valfrihet och konkurrens för att utveckla välfärdstjänsterna skulle friskolereformen inte kunnat genomföras. I kapitlet ges också en översikt över den debatt om friskolornas roll som följt i reformens spår och som kom att intensifieras efter 2010. Debatten har handlat om frågor som vinst, elevsegregation och skolans likvärdighet. Den avspeglar skilda uppfattningar när det gäller hur effekterna av friskolereformen ska tolkas, men också grundläggande värdekonflikter angående individens rättigheter i förhållande till kollektivets behov, och vilken grad av kontroll offentliga aktörer bör ha över skolan. Framställningen berör främst grundskolan och bygger på offentliga dokument som riksdagstryck och myndighetsrapporter samt publikationer från forskarvärlden.

Bakgrund – kraven på valfrihet

Under 1980-talet ökade kritiken mot skolan i Sverige. Moderaterna hade sedan länge krävt att det i det närmaste offentliga monopol som rådde inom skolsektorn skulle upphöra och att privat drivna skolor skulle ges bättre ekonomiska förutsättningar. Nu anslöt sig de andra borgerliga partierna till kraven, samtidigt som kritiken mot skolan i allt större utsträckning kom att orienteras kring bristen på valfrihet för föräldrar och elever. Det faktum att en elev i praktiken hänvisades till den närmaste offentliga skolan och att föräldrarna hade mycket litet eller inget inflytande över var barnet placerades, sågs som inskränkande på den individuella friheten. Dessutom ansåg de

borgerliga partierna att skolsektorn behövde en större mångfald och ökat inslag av privat entreprenörskap för att utvecklas kvalitativt. Även inom vänstern framfördes under samma period kritik mot skolan och dess organisation. Den handlade framför allt om vad man uppfattade som en rigid statlig styrning och brist på möjligheter att påverka verksamheten för elever och föräldrar (se kapitel 2 samt t.ex. Englund 1996; Börjesson 2016). Lösningarna som pekades ut inom vänstern var till en början främst decentralisering genom ökat inflytande av kommunala politiska företrädare och stärkande av elevdemokrati och föräldrasamverkan (Lundgren 2010). Mot 1980-talets slut hade emellertid idéerna om valfrihet som ett sätt att stärka föräldrars och elevers makt inom skolan vunnit insteg också inom vänstern, även om man i första hand tänkte sig att valfriheten skulle råda inom den offentliga verksamheten genom att föräldrarnas skulle få framföra önskemål när kommunen placerade skolelever (Socialdemokraterna 1989; Millares 2015).

Bakom både högerns och vänsterns kritik mot skolan under 1980-talet fanns en mer allmän kritik av den offentliga sektorns organisation och styrning. Den omfattande apparat för offentlig tjänsteproduktion som byggts upp under efterkrigstiden kom att ses som hierarkisk, oflexibel och ineffektiv. Den mer kritiska synen på offentlig sektor avspeglade en internationell idéutveckling där nyliberalismen, en politisk ideologi som omhuldar den fria marknaden och har en kritisk syn på staten och dess styrning, fått starkt genomslag (Self 1990; Clarke & Newman 1997). Nyliberalismens utgångspunkt är att tillväxt och välstånd gynnas bäst av fri konkurrens och privat entreprenörskap, där prisbildningen blir ett resultat av utbud och efterfrågan. Statlig inblandning i ekonomin ses som att dessa krafter rubbas vilket leder till en onödigt kostsam produktion där resurser allokeras fel och kvaliteten blir bristfällig. Samtidigt ses individens frihet och möjlighet att styra sitt liv genom självständiga val som ett centralt värde, både inom den ekonomiska sfären och inom den sociala. Nyliberalismen växte fram som en motreaktion på statens expansion och allt större inblandning i ekonomin efter 1945. En central föreställning inom denna ideologi är därför att statens roll i samhället bör reduceras, exempelvis

Skolan som politisk organisation

Maria Jarl & Jon Pierre (red.)

FJÄRDE UPPLAGAN

Styrningen av skolan sker i ett spänningsfält mellan stat och kommunala och enskilda huvudmän, och mellan politiker och de som arbetar i skolan. Staten bestämmer de övergripande målen för skolan, men det är huvudmännen som ansvarar för genomförandet av skolpolitiken. De statliga politiska målen är ibland svåra att tolka och genomföra i den lokala skolmiljön där förskollärare, lärare och rektorer har professionella uppfattningar om vad som kännetecknar en god skola. Den politiska agendan förändras dessutom ständigt: myndighetsmål eller marknadsmål, integration eller mångkulturalism, utvecklingslära eller kreationism? Resultaten av styrningen ovanifrån blir därmed att lokala och varierande praktiker och rutiner utvecklas för att skolprofessionerna ska ha riktlinjer för sitt vardagliga arbete och för att de ska veta hur olika situationer bör hanteras.

SKOLAN SOM POLITISK ORGANISATION belyser dessa frågor i den samtida skolpolitiken tillsammans med historiska tillbakablickar och framåtblickande diskussioner. Boken ger exempel på värdekonflikter som kan uppstå i skolan och visar på strategier som används för att hantera dessa konflikter. Sammantaget är boken en bra introduktion till området för studenter på läraroch rektorsutbildningarna, förskollärare, lärare och rektorer, politiker i stat och kommun och andra med intresse för skolfrågor.

I den fjärde upplagan har analysen av skolpolitiken uppdaterats och boken är kraftigt omarbetad. Denna upplaga innehåller bland annat ett nyskrivet kapitel om marknadsstyrning i skolan. Författarna är Paula Blomqvist, Anders Fredriksson, Maria Jarl, Hanna Stafhammar Kjellgren, Daniel Nordholm, Sofia Persson, Jon Pierre, Ann Quennerstedt, Fredrik Sjögren och Wieland Wermke.