9789151109169

Religioner, livsåskådningar och etik

Olof Franck, Christina Osbeck & Kerstin von Brömssen (red.)

Inledning

Olof Franck, Christina Osbeck & Kerstin von Brömssen

Att undervisa i ämnet religionskunskap är både spännande och roligt. Det är ett ämne som genom sitt innehåll ger lärare och elever möjligheter att mötas i samtal, diskussion och lärande kring frågor om tro, mening, rätt och orätt, gott och ont. Det är också ett ämne där elevers erfarenheter är viktiga att uppmärksamma och ta vara på. Etiska och existentiella frågor och funderingar har alla människor, barn likaväl som vuxna, och för religionsundervisningen utgör de en oumbärlig grund.

Samtidigt föreskriver läroplanen ett centralt innehåll att sätta i fokus för undervisningen, och betygskriterier i relation till vilka elevers ämneskunskaper ska bedömas. Detta ställer krav på en strukturerad, vederhäftig – och klok –undervisning.

För att utveckla en sådan undervisning behöver lärare och lärarstudenter kunskaper både om ämnesteoretiska och om religionsdidaktiska perspektiv. Under de senaste femtio åren, sedan det tidigare ämnet kristendomskunskap upphörde till förmån för religionskunskapsämnet, har mycket hänt. Det ickekonfessionella ämnet knyter an till olika områden inom religionsvetenskap, livsåskådningsvetenskap och etik, för att nämna tre huvudspår. Dessa områden förändras och utvecklas ständigt. Därför är det viktigt att lärare och lärarstudenter följer med i vad som händer inom forskning och vetenskapliga studier.

Den här boken har kommit till för att ge kunskap och inspiration för lärarstudenter och lärare att utveckla en rik, djup och angelägen undervisning om Religioner, livsåskådningar och etik, så som dessa ämnesområden skrivs fram i det centrala innehållet i grundskolans kursplan i religionskunskap i Lgr22, och gymnasieskolans ämnesplan1.

Det är breda ämnesområden som det här handlar om, och allt som är möjligt att diskutera i relation till bokens titel kan inte ges utrymme på de sidor som står tillbuds. Här har ett urval gjorts som vi anser ger intressanta och viktiga perspektiv som fördjupar och inspirerar lärarstudenter och lärare inför undervisning i religionskunskap.

1 Nu gällande ämnesplaner är nu föremål för revisionsarbete och nya ämnesplaner ska börja gälla 1 juli 2025.

Ämnesteoretiska och religionsdidaktiska kunskaper

Hur kan man, med utgångspunkt i det centrala innehållet för nämnda kurs- och ämnesplaner, utveckla en undervisning som är både intresseväckande, vederhäftig och angelägen? En ledtråd är att man som lärare är påläst och att man försöker följa vad som händer i aktuell debatt och forskning i sitt ämne. Den här boken är tänkt att vara en källa till att utveckla ämnesteoretiska och religionsdidaktiska kunskaper om det centrala innehållets olika punkter. Författarna till kapitlen i boken är alla verksamma i högskole- och universitetsutbildning och forskning. Genom att presentera sina ämnesteoretiska perspektiv på hur nämnda punkter kan uppfattas, vilka relevanta frågor som ur utbildningssynpunkt kan vara viktiga att uppmärksamma och vilka forskningsperspektiv som kan bidra till en djupare och mer dynamisk förståelse för punkternas innehåll, ger de en grund för hur man som lärare kan utveckla ämneskunskaper av vikt och värde i relation till det centrala innehållet.

Att använda sitt frirum

Syftet med den här boken är att ge lärare och lärarstudenter ett rikt och användbart underlag för att utveckla en undervisning där Religioner, livsåskådningar och etik kan behandlas med både djup och bredd. Det centrala innehållets rubriker i kursplanen är inte förhandlingsbara, men en lärare har frihet att planera och genomföra sin undervisning på de föreskrivna områdena på lite olika sätt. Det är en frihet som är viktig att ta vara på. Samtidigt ställer denna frihet krav på att man som lärare försöker sätta sig in i och nå kunskap om en lång rad av religionsrelevanta företeelser, föreställningar och skeenden. En fördjupad kunskap om de olika ämnesområdena kan ge stöd för att utveckla en undervisning som bär. Det är här den här bokens syfte kommer in i bilden.

Med fördjupade kunskaper kan man dessutom känna sig mer fri att uppmärksamma frågor och perspektiv som elever efterfrågar.

Att spegla en mångfald

Det är viktigt att se att de ämnesexperter som medverkar i den här boken representerar olika traditioner och discipliner. Syftet med boken är inte att skapa ett dokument som är ämnesteoretiskt och ämnesideologiskt likriktat. De medverkande författarna har inbjudits att närma sig och uppmärksamma de delar av det centrala innehållet där de har särskild kompetens, men det har inte funnits någon intention att det ska råda enighet mellan dem. De har sina olika utgångspunkter och varierande forskningsfokus i relation till frågor som är tänkta att spegla det centrala innehållet – och representerar därmed en bredd

som är angelägen att vara medveten om och spegla när man undervisar i ämnet religionskunskap.

Att försöka generalisera eller strömlinjeforma dessa olika närmanden till de religionsvetenskapliga frågor som aktualiseras genom det centrala innehållet skulle inte bara vara ett uttryck för okunskap och bristande kännedom om ämnets mångfald. Det vore dessutom att beröva de elever som tänks delta i en icke generaliserande undervisning ett tillfälle att sätta sig in i och lära sig mer om hur komplex och sammansatt religionernas, livsåskådningarnas och etikens värld är.

Perspektiviseringar och ett kritiskt förhållningssätt

Som lärare behöver man för att utveckla en pedagogiskt välgrundad och samtidigt dynamisk undervisning vara klar över de referenspunkter som ges i det centrala innehållet. En kursplan är ett politiskt styrdokument. Ett sådant dokument har sin roll att spela i skolans verksamhet.

På samma gång som en kurs- eller ämnesplan ska ge stöd och vägledning för lärare när de planerar och genomför undervisning, behöver det finnas utrymme för en kritisk hållning. Att vara kritisk i förhållande till skolans styrdokument betyder förstås inte att man måste underkänna dem till innehåll eller form. Snarare handlar ett kritiskt förhållningssätt om att se att det som står i dem, och det sätt på vilket ett innehåll formuleras, kunde ha skrivits fram på ett annat sätt, och att det är intressant att fundera över vad alternativa skrivningar hade kunnat antingen innehålla eller inte innehålla.

Särskilt viktigt är det att lyssna till vad forskare och lärare med relevant ämneskompetens har att säga om de skrivningar som finns i styrdokumenten. Inte för att dessa skrivningar skulle sakna mening eller vara ogrundade, men därför att ett centralt innehåll, till exempel i ämnet religionskunskap, alltid kan vara föremål för diskussion och kritisk analys. Ämnesexperter är givetvis inga absoluta auktoriteter om med det menas att de skulle ha tillgång till sanningen och att det inte skulle vara möjligt eller tillåtet att förhålla sig kritisk också mot dem. Men även om det är på det sättet är det betydelsefullt att känna till hur personer med särskild ämneskompetens kan tolka och förhålla sig professionellt till det innehåll som skrivs fram.

Du som läser texterna i den här boken kan se att de ämnesteoretiker som medverkar inte sällan lyfter fram både kritiska synpunkter på det centrala innehållet och kommentarer med intentionen att förtydliga och utveckla det som i detta innehåll från en ämnesexperts utgångspunkt kan verka ofullständigt och lite svävande. Syftet med att ge dessa experter tillfälle att kommentera det centrala innehållet i kurs- och ämnesplaner för religionskunskap är att ge dig som lärare eller lärarstudent möjligheten att se olika ingångar till hur det

centrala innehållet kan förstås och tolkas, och också att odla en beredskap för hur man kan närma sig detta innehåll med kritiska ögon. I de olika kapitlen ges också flera referenser till litteratur som du kan använda dig av om du önskar fördjupa och bredda dina ämneskunskaper.

Du har det centrala innehållet och dess olika punkter att utgå från när du planerar din undervisning – och känner du dessutom till på vilket sätt man kan vidga blicken och betrakta detta innehåll från andra och ibland kritiska utgångspunkter, har du en kunskap som är viktig och användbar, både när du gör dina lektionsplaneringar och när du kommunicerar med elever och ska besvara deras frågor. Dessutom kan du genom att ta in olika synpunkter och tolkningar växa i din egen roll som undervisande ämnesexpert i klassrummet.

Disposition

Den här boken är strukturerad i sex teman: Religion och religionskunskapsundervisning – Några utgångspunkter, Religioner och livsåskådningar, Religion och samhälle, Livsfrågor, livsåskådning och identitet, Etik och Religionskunskapsundervisning i en pluralistisk tid.

Ett syfte med boken är att ge tillfälle till en ämnesfördjupning som kan utveckla undervisningen i religionskunskap. Ett annat syfte är att bredda uppfattningen om vad en sådan undervisning kan och bör innehålla, genom att lyfta in vidare och inte sällan problematiserande perspektiv på det centrala innehållet.

Begreppen religion och livsåskådning

Peder Thalén & Katarina Westerlund

Religionsämnet i grund- och gymnasieskola ska behandla religioner och livsåskåd ningar. Det är därför grundläggande att skapa en förståelse för vad dessa båda begrepp kan innebära och hur de förhåller sig till varandra. På en vardaglig nivå kan det tyckas självklart vad begreppen religion och livsåskådning betyder. Att religionsämnet innefattar och skiljer på dessa båda begrepp implicerar en viss förståelse av vad som är religion, liksom vad som är livsåskådning. De antas stå i ett visst förhållande till varandra, en uppfattning som har en historisk och kulturell bakgrund och som inte är märklig. Det här kapitlet ger en bakgrund till framväxten och användningen av begreppen religion och livsåskådning, och tydliggör och problematiserar hur relationen mellan religioner och livsåskådningar kan förstås.

Religion

Begreppet religion har länge haft ett rykte som svårhanterligt på grund av de svårigheter som det innebär att hitta en användbar definition. Redan för mer än hundra år sedan konstaterade religionspsykologen William James (1898–1944) att antalet definitionsförslag börjat bli oöverskådligt. Han föreslog att man skulle överge tanken på att försöka ringa in en begreppslig kärna i allt som kallats för religion (James 1974, s. 22–23).

I boken Vad är religion? ger religionshistorikern Eva Hellman en provkarta på vilka svårigheter det kan innebära att formulera en sådan innehållslig kärna:

Så snart vi försöker låsa fast begreppet stöter vi på problem. Krävs det tro på gudar eller andra övernaturliga väsen? Ja, då måste vi räkna bort buddhism, jainism och vissa postkristna idéströmningar. Krävs det gemensam kult? Ja, då ligger privatreligiositeten illa till. Om det krävs institutioner, så faller större delen av new age-strömningen och andra så kallade andliga miljöer utanför. Krävs det så kallade uppenbarade sanningar, som kodifierats i kanoniska skrifter? Ja, då försvinner såväl buddhism som skriftlösa religioner. (Hellman 2011, s. 16)

Hellmans lista på svårigheter är betydligt längre, men redan de inledande exemplen anger vilken typ av problem som omedelbart dyker upp för den som vill fixera en enhetlig betydelse.

Det finns emellertid andra problem utöver definitionsfrågan som omger begreppet religion. Ett tvivel har uppstått om begreppet över huvud taget går att använda som analytiskt redskap i vetenskapliga sammanhang (Thurfjell 2016). Denna kritik, som vuxit i styrka de senaste decennierna i den akademiska världen, handlar om att begreppet religion är starkt färgat av ett västerländskt synsätt. Dels finns en tydlig påverkan från upplysningstidens tänkande som handlar om att religionens intellektuella dimension får en ökad betoning (Hellman 2011), dels rymmer begreppet ett betydande inslag av kristet idéinnehåll, vilket bland annat innebär en fokusering på individens inre tro, kyrklig organisation, morallära och vikten av en helig skrift (Thurfjell 2016). Den förra påverkan leder till att beskrivningar av kristna företeelser före upplysningen lätt blir missvisande (Smith 1991), den andra till att beskrivningar av ”religiösa” företeelser utanför en västerländsk kontext blir vilseledande – man förleds till att uppfinna ”religion” på platser där det aldrig funnits någon sådan (Masuzawa 2005). De kulturellt betingade faktorerna gör alltså att det nedärvda begreppet religion inte kan ses som neutralt, utan tvärtom som normativt laddat.

Detta senare problemkomplex förstärks av sociala och politiska processer som globaliseringen och framväxten av pluralistiska samhällen i Väst, vilka utmanar en eurocentrisk religionsförståelse och dess normativa utgångspunkter. Av betydelse i detta sammanhang är också att begreppet religion sitter ihop med en kolonial historia, där det blev ett av instrumenten för att bringa ordning i och få kontroll över den koloniserade världen (Fitzgerald 2007).

Historiska perspektiv på begreppet religion

Genom en exposé över hur ordet ”religion” skiftat betydelse under historiens gång blir det möjligt att få en tydligare bild av det västerländska religionsbegreppets särart. Det språkliga ursprunget finns i latinets ”religio”. Under senantiken var en vanlig betydelse hos ordet ”religio” att ”korrekt och med vördnad ( pietas) utföra de föreskrivna riterna till de romerska gudarna” (Hellman 2011, s. 30). All kult riktad till icke romerska gudar betecknades som ”superstitio”, vilket också inkluderade kristen rituell praktik. I fornkyrkan gjorde man senare en uppdelning mellan sann religio och falsk religio, där det förra betecknade en rituell praktik med Kristus i centrum. I denna förmoderna betydelse av ”religio” är alltså termen knuten till rituella handlingar som görs med vördnad för objektet (Hellman 2011, s. 32). Tanken att det skulle finnas något som heter ”religion” och som skulle handla om något inre hos människan eller bestå i ett omfattande av allmänna intellektuella övertygelser var ännu inte född.

Termen ”religio” är sparsamt förekommande fram till den moderna epoken, som inleddes på 1600-talet i Europa. Under medeltiden talade man om olika grupper – judar/hebréer, kristna och muslimer/saracener, kaldéer, egyptier och så vidare – men inte om olika religioner (Hellman 2011, s. 33). En början på ett nytt språkbruk kan skönjas under renässansen. Teologer som Nicolaus Cusanus (1401–1464) försökte att utifrån nyplatonska utgångspunkter hitta en bakomliggande enhet i alla varierande riter och ibland motstridiga trosföreställningar. Termen ”religio” kom att beteckna denna bakomliggande enhet, vilket innebar att ”religio” nu betecknade något abstrakt – en evig princip – bakom de synliga fenomenen. Här används för första gången också språkbruket att tala om skilda religioner i pluralis, något som skulle bli allmänt förekommande långt senare.

Vad som är intressant med denna renässansteologi är inte bara att den utgör en övergång till den moderna periodens religionssyn genom skapandet av ett abstrakt religionsbegrepp, utan det skapar också förutsättningar för att kunna göra en uppdelning mellan religiöst och sekulärt. Man kan här även idéhistoriskt spåra uppkomsten av idén att det skulle vara meningsfullt att försöka definiera vad religion är, alltså försöka fånga in en kärna eller ett väsen. De havererade definitionsförsöken på 1800- och 1900-talen hade omedvetet anammat Cusanus synsätt. Bakom dessa försök döljer sig en liknande platonsk strävan som hos renässansteologin, en drift att söka sig bortom de konkreta fenomenen till något universellt.

För att fördjupa det historiska perspektivet kan det här vara värt att nämna att termen ”religio” inte var central hos någon av reformationens förgrundspersoner. I den mån termen över huvud taget förekommer hos dem (hos Martin Luther enbart på några enstaka ställen) syftar den på en inre bestämd hållning riktad mot Gud, vilket visar på en kontinuitet med förmoderna betydelser (Hellman 2011, s. 37). Ingen av de protestantiska reformatorerna förespråkar en religion i motsats till en annan. För dem fanns inte detta distanserade språkbruk, utan deras fokus ligger på gudsrelationens art, det vill säga ett val av förhållningssätt på ett existentiellt plan. För Luther handlade valet om huruvida vi ska förlita oss på tro eller gärningar.

Det är först under den moderna perioden som religionen börjar uppfattas som ett system av trosföreställningar, som kan vara sanna eller falska och som vi skulle kunna välja mellan. Ett tydligt exempel på benägenheten att omskriva religionen som ett system av trosföreställningar finns hos den engelske upplysningsfilosofen och deisten Lord Herbert i hans bok Om sanningen från 1624 (Hellman 2011, s. 40). Han likställer religion med metafysik och lösgör den från verksamheter som politik, lagstiftning och vetenskap. Religionen blir för honom en fråga för individen. Eva Hellman, som i sin tur hänvisar till W. C. Smith, sammanfattar Herberts grundsyn på följande vis:

6

Buddhism – regler och ritualer

Katarina Plank

När buddhismen började bli känd i väst fick den tidigt ett rykte om sig att vara en världsfrånvänd religion med fokus på meditation och försakelse. I mitten av 1800-talet började filologer, språkforskare, översätta ett urval av buddhistiska texter. De ville i sina översättningar vaska fram ”buddhas rena lära”, fri från kulturell påverkan, och de framställde buddha mer som en vanlig människa än någon som färdas mellan olika världar och kommunicerar med både gudar och människor. Buddhism kom att framstå mer som en filosofi än en religion (Faure 2009). De tidiga läsningarna och översättningarna av ett urval urkunder tog inte hänsyn till hur buddhister själva värderade sina texter eller hur de användes (Bechert 1984). Visserligen finns det kontemplativa grenar, där meditation är viktig och där nirvana hålls som mål (McMahan 2008), men buddhister är i än högre grad världstillvända, politiskt aktiva och socialt engagerade (King 2009).

Cirka 7 procent av världens befolkning är buddhister. Merparten lever i asiatiska länder där buddhistiska traditioner har en lång historia och mångskiftande uttryck. Antalet buddhister uppgår i dag till cirka 488 miljoner. I Europa lever cirka en miljon buddhister, och i Sverige uppskattas mindre än 1 procent av befolkningen vara buddhister. Majoriteten av dessa är asiatiska migranter som kommit till Europa för att arbeta eller bilda familj och personer som har flytt från krig (Plank 2015a). Buddhism som levd religion innefattar en stor variationsrikedom både inom och mellan buddhistiska traditioner (Harding 2012).

Buddhismen är också en religion som lockar konvertiter, och har dessutom i en sekulär form, mindfulness, kommit att bli en del av medicinsk och terapeutisk behandling (Plank 2014a).

Termen buddhism omfattar tusentals historiska och nutida skolbildningar som härleder sina traditioner tillbaka till den historiske buddha som levde på 400-talet före vår tideräknings början. För att bringa ordning i denna mångfald brukar forskare göra antingen geografiska, historiska eller filosofiska indelningar.

De buddhistiska traditionerna kan delas upp i två större grenar: theravada och mahayana. Theravada, ”de äldstes lära”, återfinns i syd- och sydostasiatiska länder som Sri Lanka, Thailand, Kambodja, Laos och Burma. Dessa länder

delar samma kanon skriven på språket pali. Mahayana, ”den stora vagnen”, är den största grenen med en utbredning i östasiatiska länder som Kina, Vietnam, Korea, Japan, Tibet och Mongoliet. Mahayana saknar en enhetlig kanon och inkluderar en stor mängd olika skolbildningar, där även tantriska grenar återfinns. Ibland kallas den buddhistiska tantriska grenen för vajrayana, ”diamantvagnen”, och omfattar de grenar av nordlig buddhism som återfinns i Himalayaregionerna.

I alla länder där buddhismen slagit rot har den både kommit att påverkas av och påverkat de lokala traditioner som återfinns där. Buddhistiska traditioner samexisterar ofta med andra religiösa system, vilket innebär att buddhister även kan omfatta andra religiösa praktiker eller tankesystem, som shinto i Japan eller folkreligioner i Thailand och Kina. Det är därför inte helt enkelt att skriva en kort översikt över ”världsreligionen” buddhism. Termen världsreligion bygger på en föreställning om att andra religioner liknar kristendom, med en grundare, heliga texter och doktriner, religösa ämbeten, heliga påbud att leva efter, och är i grunden ett sätt att klassificera religion som kommit att forma religionsstudiet (Masuzawa 2005) som sällan stämmer överrens med hur religion levs i vardagen (McGuire 2008; Ammerman 2013).

I buddhistiska texter finns dessutom inget begrepp motsvarande ”religion”; i stället refererar man till dharma, buddhas lära, som också syftar på den lagbundenhet som anses genomsyra universum och som läran förklarar, eller till sasana, det budskap buddha förmedlade. När denna lära ska presenteras, är det lätt att göra en livsåskådning av den, det vill säga att man fortsätter arvet från de tidiga filologerna som ville vaska fram ”buddhas rena lära”. De buddhistiska traditionerna är så många, och sinsemellan olika, att det är svårt att på ett rättvisande sätt skriva en kort introduktion.

Kapitlet kommer att beröra hur den religiösa organisationen av munkar och nunnor ser ut, vilka regler de lever efter och vilka regler lekfolk förväntas leva efter. Därefter följer en kort genomgång av buddhas liv och de skolbildningar som uppstått genom åren. Kapitlet behandlar därefter några ritualer, för att sedan visa på hur buddhism och politik är nära förbundna med varandra. Kapitlet avslutas med en kort genomgång av buddhism i Sverige.

Religiös organisation

Den ursprungliga buddhistiska församlingen som instiftades av buddha, bestod av fyra delar: män och kvinnor som lämnat familjelivet för att vara kringvandrande asketer och enbart ägna sig åt andlig fördjupning, och män och kvinnor som fortsatte att leva ett lekmannaliv med ansvar för arbete och familj. Gemensamt för dem alla var att de tog sin tillflykt till de tre juvelerna, det vill säga buddha, läran (dharma) och gemenskapen av utövare (sangha). I dag brukar

den buddhistiska församlingen referera till de ordinerade munkarna och nunnorna, och det är även i den betydelsen sangha används fortsatt i kapitlet. Det finns ett nära utbyte mellan lekfolk och ordinerade, där lekfolket har ett ansvar för att stödja munkarna och nunnorna med mat och förnödenheter. I gengäld får de undervisning och vägledning. Till skillnad från kristna kloster, som ofta är avskilda från omvärlden, fungerar buddhistiska tempelkloster som viktiga nav i lokalsamhällena och de är öppna för besökare.

Organisationsstrukturen i buddhistiska traditioner skiljer sig markant från hur kristna kyrkor organiseras, och därför finns det heller inga tydliga församlingar där man kan räkna medlemmar. Buddhister kommer till tempel av olika anledningar: för att fira födelsedagar med välsignelser, för att få undervisning eller rådgivning av munkar, för att fira buddhistiska eller nationella högtidsdagar eller för att stötta sanghan – munkarna och nunnorna. Buddhister kan också komma till templen på dagar som anses lyckobringande, eller för att de behöver få religiösa ritualer utförda för en person som är döende eller som har dött.

Religiösa regler

Buddhism kan betecknas som en ”dubbelreligion”, som har olika regler för lekmän och för ordinerade (Berglie 1996, s. 99). Män och kvinnor som lever familjeliv och arbetar följer ett mindre antal moraliska föreskrifter. För de män och kvinnor som avsagt sig det världsliga livet för att ta ordination och leva som munkar och nunnor, uppgår antalet regler till flera hundra. Reglerna som styr livet i sanghan finns angivna i vinaya, som är en viktig del av den buddhistiska kanon Tripitaka, som betyder ”tre korgar”, det vill säga de tre korgar där man samlade lärotalen, reglerna för klosterlivet samt texter som förklarar de buddhistiska dogmerna. I dag finns det tre olika varianter av dessa regelsamlingar: Theravada (Syd- och Sydostasien) som har 227 respektiver 311 regler för munkar och nunnor, Dharmagupta (gäller för buddhistiska traditioner i Ostasien) med 250 respektive 348 regler, och Mulasarvastivada (Tibet, Nepal, Mongoliet, Bhutan, Ladakh) med 253 respektive 364 regler.

För att en ordination ska vara giltig behöver fem munkar, som redan är ordinerade inom en av dessa linjer, vara närvarande, och när nunnor ordineras behöver minst fem munkar och fem nunnor närvara. Om för få munkar och nunnor är närvarande, förlorar ordinationen sin legitimitet, och om ordinationslinjen bryts och går förlorad kan den inte återinstiftas – endast en buddha kan instifta ordnar för munkar och nunnor.

Den kvinnliga ordenslinjen inom theravada gick förlorad på 1200-talet, då det inte fanns tillräckligt många nunnor som kunde närvara vid ordinationsritualerna. I dag är det därför svårt för kvinnor att ta fullordination i Sri Lanka,

Thailand och Burma. Det pågår emellertid en diskussion om hur kvinnor kan ges möjlighet att leva som fullordinerade nunnor, och några har tagit ordination via Dharmagupta – vilket är kontroversiellt eftersom de tillhör theravada men tar ordination inom en mahayanalinje. Den kvinnliga monastiska linjen av Mulasarvastivada nådde aldrig Tibet, och det finns därför inga fullordinerade nunnor där. De fullordinerade kvinnornas regler är mer omfattande än männens, och försätter dem i en underordnad position gentemot manliga munkar. Frågan om kvinnors rätt till fullordination har drivits av konvertiter som en jämställdhetsfråga. I asiatiska länder är frågan mer komplex; det finns kvinnor i theravadabuddhistiska länder som hellre lever i separata nunnekloster och avstår från att driva frågan om fullordination eftersom de därigenom får en större autonomi än om de skulle behöva underordna sig i sanghan som fullordinerade nunnor (Lindberg Falk 2002, 2004).

Det är inte bara vid ordinationen som reglerna reciteras; det sker även var fjortonde dag i templen vid full- och nymåne.

Sanghans ritualer är orienterade mot den buddhistiska läran där högtiderna som firas framför allt är förknippade med buddhas liv och undervisning. En av sanghans viktigaste uppgifter är att bevara läran, och genom århundradena har man därför ägnat sig åt att kopiera texter på palmblad för att de ska överleva tidens gång (Gombrich 1988).

I theravadabuddhistiska länder är det vanligt att män och kvinnor förväntas följa de fem föreskrifterna som en allmän moralisk hållning i sin vardag. De moraliska föreskrifterna ses som träningsregler, något man tränar sig på att förbättra, och innefattar att avhålla sig från att döda, stjäla, missbruka sin sexualitet, fara med osanning och berusa sinnet. I samband med tempelbesök och fullmånedagar kan lekfolk intensifiera sin utövning genom att följa ytterligare tre föreskrifter och tillfälligt leva i celibat. Detta kombineras ofta med meditation eller undervisning i templet eller på ett meditationscentrum.

Bland mahayanautövare kan lekfolket även ta bodhisattva-löften, som ett sätt att bekräfta att man vill verka för alla varelsers befrielse. De strävar då att utveckla de sex dygderna ( paramitas): generositet, moral, tålamod, kraft, meditation och visdom.

Buddha

Buddha är en hederstitel som betyder ”den uppvaknade” eller ”den upplyste”, och syftar på en person som på egen hand nått fullständig insikt om hur världen anses vara beskaffad. Insikten som gjorde Siddharta Gautama till en buddha var att han såg vad det var som gjorde att människan var fast i samsara, kretsloppet av död och återfödelse. Inte bara människor anses födas, dö och återfödas – även andra livsformer och till och med världar anses födas, dö och

Den sekulära normen – perspektiv på svensk icke-konfessionell

religionskunskapsundervisning

Karin K. Flensner

I den lokaltidning som finns där jag bor pågick i julas en debatt på insändarsidan om huruvida julen hade med kristendomen att göra eller inte. Trots att vi varje år slår föregående års rekord för pengar spenderade i julhandeln, tidningarna översvämmas av råd och tips för hur vi ska slippa julstressen och hur vi enkelt lagar julens godaste mat och Sveriges alla föräldrar slår knut på sig själva för att hinna med och ordna kläder till alla julspel, julkonserter, luciatåg och julavslutningar, existerade det vitt skilda uppfattningar kring varför vi gör allt detta. Har detta med religion att göra eller inte? Och spelar det någon roll huruvida en företeelse benämns som en religiös eller kulturell tradition?

Att Sverige är sekulariserat, till och med världens mest sekulariserade land, är en beskrivning som upprepas i många olika sammanhang. Det finns olika definitioner av begreppet sekularisering, men sammanfattningsvis innebär det en beskrivning av religionens förändrade roll i samhället, som till exempel att tro och religiösa traditioner får minde betydelse för individer, institutioner och samhället i stort. Begreppet sekularism är däremot ett normativt begrepp och omfattar inställningen att religion och religiösa uttryck i det offentliga rummet är problematiska. Forskning om svensk religionskunskapsundervisning visar att sekularistiska förhållningssätt många gånger är framträdande i religionskunskapsundervisningen och att icke-religiösa, sekularistiska, ofta ateistiska, perspektiv framhålls som neutrala förhållningsätt till religion. Men samtidigt som det skett en tilltagande sekularisering har mångfalden av både religiösa och icke-religiösa livsåskådningar ökat i Sverige. Parallellt med berättelsen om Sverige som världens mest sekulariserade land måste Sverige också beskrivas som ett mångreligiöst land. I svensk skola går elever med en mängd olika åsikter och erfarenheter av tro och religion och variationen inom och mellan klassrum och skolor är stor, vilket lärare behöver förhålla sig till. I detta kapitel diskuteras och problematiseras begreppen sekularisering, sekularism och den sekulära

normen i relation till icke-konfessionell religionskunskapsundervisning som syftar till att ge elever förståelse för vad tro och religiösa traditioner kan betyda för olika individer och samhällen.

Sekularisering

Begreppet sekularisering försöker beskriva en process där religion får en allt mindre betydelse för kulturer, samhällen, institutioner och individer. I Europa har den politiska och religiösa makten varit nära förbundna med varandra i århundraden och den politiska makten har historiskt hämtat sin legitimitet ur den religiösa makten. Upplysningen beskrivs ofta som startskottet för sekulariseringen i Europa. Upplysningens förespråkare var ofta starkt religionskritiska. De menade att religionen hade förtryckt och omyndigförklarat mänskligheten i århundraden. Genom vetenskap, rationalism och förnuft skulle mänsklighetens befrias. År 1789, i samband med franska revolutionen, antog en folkvald församling Deklarationen för mänskliga och medborgerliga rättigheter (Déclaration des droits de l’homme et du citoyen) vilket är en föregångare till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och denna innefattade åsiktsfrihet även i religiösa frågor. Under franska revolutionen avskaffades religion officiellt av revolutionsmyndigheterna och religion ersattes med en ateistisk ”förnuftskult”. Senare introducerades även en kult av ”Högsta Väsendet”, kyrkans tillgångar beslagtogs och präster förföljdes och fördrevs. Efter Robespierres avrättning 1794 avtog förföljelsen och även dessa kulter avskaffades och staten förklarades i stället religiöst neutral. Relationen mellan den franska staten och katolska kyrkan återupprättades av Napoleon 1801 men den franska staten är sedan denna tid en sekulär stat och dessa händelser kan ses som ett avstamp för den västerländska sekulariseringen (Collins 2007).

Den franske filosofen Auguste Comte (1798–1857), som brukar refereras till som ”sociologins fader”, såg den historiska utvecklingen i stadier där det högsta, vetenskapliga (och det bästa) stadiet domineras av rationalitet, vilket Comte antog automatiskt skulle leda till att religionerna försvann. Religion ställs mot ett vetenskapligt och rationellt sätt att förhålla sig till tillvaron, förknippas med irrationalitet och ses som en företeelse som hör till tidigare stadier av den historiska utvecklingen. Denna deterministiska och linjära syn på utvecklingen och det kausala sambandet mellan modernitet och sekularisering har präglat mycket av det sociologiska tänkandet om religion. En grundläggande föreställning i denna idétradition är att utvecklingen till ett modernt, urbant och demokratiskt samhälle med automatik kommer att medföra sekularisering då det innebär ökad rörlighet, mångfald och pluralism. Om det inte existerar ett åsiktmonopol utan många åsikter sida vid sida blir det svårare för alla att hävda en absolut sanning och sekularisering blir en ofrånkomlig konsekvens av detta, enligt dessa antaganden (Davie 2007; Demerath III 2007).

Cassanova (2003) beskriver sekularisering som en differentieringsprocess där sekulära institutioner alltmer tar över tidigare religiöst dominerade områden och normer, en minskning av religiösa föreställningar och religiöst motiverade handlingar och en förskjutning av religionen från den offentliga sfären till den privata. Sekularisering på den samhälleliga nivån innebar till exempel att utbildningssystem, sjukvård och socialtjänst övergick från kyrkans till statens ansvarsområden. Med andra ord kan välfärdsstatens framväxt där staten står som garant för medborgarnas trygghet ses som en bidragande orsak till sekulariseringen. Andra, som till exempel Wilson (2016), menar att sekularisering inte innebär att religionen försvinner, däremot minskar inflytandet från religiöst tänkande, religiösa praktiker och religiösa institutioner på samhället i stort. Religion och politik skiljs åt; den vetenskapliga kunskapen tar över som den giltiga kunskapen. I och med detta ställs också krav på att människor ska sköta sina liv utifrån rationella principer. Bruce (1996) understryker individualismens betydelse för sekulariseringsprocessen. Han ser reformationen som startskottet för både ökad rationalitet och individualism vilket underminerade kollektiva religiösa föreställningar.

Andra betonar pluralismens betydelse för sekulariseringen. Berger (1969) myntade uttrycket ”the sacred canopy”. Canopy refererar till någon form av tak, baldakin eller himmelsäng och Berger menar att alla människor behöver någon typ av skyddande meningssystem som besvarar livets stora frågor. Detta meningssystem aktiveras speciellt vid livskriser då frågorna om livets mening och mål ställs på sin spets. För många människor har religionen erbjudit denna typ av meningssystem. Sekularisering kan ses som ett förändrat och fragmenterat förhållningsätt till de narrativ och praktiker som tidigare generationer använde sig av för att förstå sig själva och sin omvärld (Hervieu-Léger 2000). Det som händer i samhällen som karaktäriseras av pluralism och en stor mångfald av erfarenheter, livsval och åsikter är att det uppstår konkurrerande meningssystem och att välja att tro på Gud och omfatta en religiös tradition blir ett val bland alla andra val som människor i moderna samhällen gör (Berger 1969; Taylor 2007).

Lever vi i en sekulariserad värld?

Förutsägelsen om religionernas ofrånkomliga och nära förestående död har empiriskt inte visat sig stämma, framför allt inte utanför västra Europa. I de flesta delar av världen har till exempel pentakostala rörelser (dvs. karismatiskt kristna kyrkor dit t.ex. den svenska pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan, EFK hör), katolska kyrkan och muslimska rörelser de senaste decennierna vuxit. Religion och religiösa identiteter har seglat upp som centrala frågor i ett stort antal internationella konflikter och också som en faktor i den politiska polarise-

ringen vi ser i många länder. Religiöst grundade värderingar tar sig till exempel uttryck som starka åsikter om aborträttigheter, hbtqi-personers rättigheter eller rätt/skyldighet att bära/slippa bära slöja. Religion och religiösa föreställningar och traditioner har fortfarande stort inflytande över människors sätt att handla och tänka (Halldorf 2018; Thurfjell 2015). Demerath III (2007) påpekar att man ibland förväxlat religiös förändring med sekularisering. Det finns också stora variationer i religiöst engagemang och inflytande mellan religioner i olika samhällen, men också mellan olika grupper inom religionerna. En annan fråga är hur vi mäter religiös aktivitet. I det postmoderna samhället organiserar vi oss inte på samma sätt i formella medlemsorganisationer utan i mer löst sammansatta nätverk och grupper, går kurser, deltar i pilgrimsvandringar och retreater, tar del av böcker, poddar och Youtubeklipp. Om forskningen bara fokuserar på medlemsstatistik i traditionella religiösa institutioner har vi svårt att uppfatta det religiösa engagemang som finns (Demerath III 2007; Plank & Enstedt 2018; Thurfjell 2015). Nu talas det i det religionsvetenskapliga fältet om religionens återkomst, religionens nya synlighet eller det postsekulära samhället (Halldorf 2018; Sigurdson 2009).

Så är Sverige ett sekulariserat land? Om man tittar på vilken roll religion spelar på samhällsnivå och på organisationsnivå har stat och religion separerats. Även på individnivå har religionens betydelse i vardagsliv och som utgångspunkt för livstolkning minskat. På frågan om man tror på Gud instämde bara 36 procent, och 5 procent deltog regelbundet i religiösa samlingar. 64 procent svarar att de inte tror på Gud (Willander & Stockman 2020). Dessa siffror pekar på att Sverige är sekulariserat och att religion inte spelar någon större roll i majoritetens liv. Samtidigt utgår detta från en relativt snäv definition av vad religion och religiositet är. Om man däremot omformulerar frågan till huruvida man tror på ”någon slags ande eller livskraft” svarar 53 procent ja på denna fråga, och ungefär hälften tror att livet fortsätter i någon form efter döden (Thurfjell 2015). Man tror på ”någonting”, men detta är ofta vagt formulerat och därmed också lättare att förena med den individualism som är så dominerande i Sverige. Studier pekar på att denna ”nånting-ism” är den dominerande trosföreställningen i norra Europa (Margry 2012).

Religionskunskap och sekularisering

Avvägningarna och valen kring utformning av undervisning om religion i det offentliga skolsystemet kan ses som en indikator på hur relationen mellan staten och majoritetsreligionen i respektive samhälle ser ut. Debatter och förändringar i denna relation är också synliga i religionskunskapsundervisningen och Sverige är ett tydligt exempel på denna utveckling. All undervisning balanserar mellan att förmedla tidigare generationers erfarenheter och de traditioner som

Livsfrågor i litterär gestaltning – att våga ställa frågan om livets mening och leva med det uteblivna svaret

Maria Essunger

Konstnärliga uttryck av skilda slag (skönlitteratur, film, måleri etc.) kan ses som ogripbara existentiella skatter som bländar oss med sin rikedom och mångfald, som vi kan spegla oss i och som vi bara kan begära, inte äga. Konstnärliga uttryck har en förmåga att på en och samma gång aktualisera allmänmänskliga filosofiska problem och gestalta särskilda mänskliga erfarenheter. Konstnärliga uttryck utgörs till stor del av vad jag kallar ”kreativ tystnad”, eftersom de hellre formulerar angelägna frågor än levererar färdiga svar, lämnar utrymme för det oavslutade och speglar livet på ett så paradoxalt sätt att det känns sant mot den egna livsupplevelsen. Mycket konst karaktäriseras också av rop på gensvar eller reaktion, annorlunda uttryckt, den kräver tolkning.

Av detta kan man sluta sig till att det finns en utmanande interaktion mellan konstnärliga uttryck och mänskligt liv som med fördel låter sig beforskas ur ett livsåskådningsperspektiv. En livsåskådning kan minimalistiskt beskrivas som ”människans olika sätt att försöka svara på frågan om vad det innebär att leva som människa i världen, tillsammans med andra, och hur man kan hantera de existentiella frågorna” (Bråkenhielm m.fl. 2013, s. 10–11). En livsåskådning kan vara mer eller mindre sammanhängande, mer eller mindre genomtänkt och mer eller mindre föränderlig. Den kan också beskrivas som mer eller mind re ”religiös” eller ”icke-religiös”. En strikt uppdelning av vad som kan anses vara ”religiöst” och vad som inte är det är dock svår och föga meningsfull att göra (jfr t.ex. Kurtén 2013). Många livsåskådningar/livsåskådningsuttryck är samtidigt knutna till vissa mer religiösa föreställningar/minnen/artefakter och till mer sekulära sådana, menar jag. Sällan är någon enskild människas livsåskåd ning jämförbar med en tydligt definierad trosåskådning; den är oftare ett slags agglomerat av värderingar, verklighetsuppfattningar och erfarenheter som härrör ur såväl religiösa som icke-religiösa traditioner och minnen. Konstnärliga uttryck är en skatt av såväl ”religiöst” som ”icke-religiöst” material att ösa ur,

om man vill analysera, diskutera och kritisera livsåskådningsproblematik som både relaterar till mer traditionella teologiska frågor (som synd, förlåtelse eller försoning) och mer allmänna filosofiska problem (som kärlek, lidande eller död). Livsåskådningsforskningen, med sina rötter både i teologi och filosofi, är ett givande perspektiv att anlägga på just konstnärliga uttryck.

I det här bokkapitlet vill jag å ena sidan föra mer principiella resonemang om konstnärliga uttrycks potential att väcka intresse för, problematisera och konstruktivt bidra till såväl lärares som elevers förmåga och vilja att reflektera över livsfrågor som rör både dem själva och andra. Å andra sidan vill jag genomföra korta och konkreta livåskådningsanalyser av två exempel på konstnärliga uttryck: en fabelroman och en filosofisk barnbok. Utan teoretiska redskap och konkreta exempel är det svårt att uppnå det övergripande ämnessyfte som formulerats i Skolverkets kursplan för Religionskunskap vad gäller delområdet Identitet och livsfrågor: ”Undervisningen ska stimulera eleverna att reflektera över olika livsfrågor, sin identitet och sitt etiska förhållningssätt. På så sätt ska undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva” (Lgr11). Syftet med min text är således dels att inspirera blivande och verksamma lärare i grundskolan att själva gå i didaktisk dialog med konstnärliga uttryck i sin undervisning, exempelvis i filosofi och religion, dels att låta dem, och i förlängningen också deras elever, utmanas av kunskap som inte är – och inte heller blir – färdig eller otvetydig, men som just därför är särskilt angelägen (jfr Olof Francks kapitel i denna bok). Att undervisa om och själv reflektera kring livsåskådningsfrågor kräver mod och engagemang. Det övergripande målet med min text är att delge redskap och exempel för att ingjuta just detta. Metodologiskt tar jag min utgångspunkt i en tidigare formulerad definition av livsåskådningsfrågor och en vidare reflektion kring dessa frågors särskilda verkningskraft i konstnärliga uttryck. Enligt undertecknad är livsåskådningsfrågor existentiella öppna frågor som inte har några slutgiltiga svar, men som karaktäriseras av en hög angelägenhetsgrad (jfr Essunger 2005, s. 31). Annorlunda uttryckt, frågor som stör och berör, och som har en avgörande betydelse för den egna livsupplevelsen, exempelvis: Vad innebär det att leva ett gott liv? Hur ska jag hantera vetskapen om min egen dödlighet? Vilka värderingar hindrar mig från att möta den jag inte känner på ett omedelbart och uppriktigt sätt? Livsåskådningsfrågor i konstnärliga uttryck iscensätter experimentella eller möjliga förhållningssätt till livet. De kan utmana oss att relatera till, diskutera, ifrågasätta eller förkasta det vi läser och tar intryck av, men framför allt kan de uppmana oss till att ställa egna existentiella frågor, laborera vidare med livsåskådningsalternativ och skapa upplevelser som innebär att vi inser att vi mycket sällan kan få några (slutgiltiga) svar. Genom att gå i dialog med fiktiva personer, händelser, omständigheter, sammanhang och utmaningar upparbetas

en beredskap att hantera tyngden av frågan som ställer det egna livet på sin spets – varför är jag här?

Mitt analysmaterial utgörs dels av den sydkoreanska författaren Sun-mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga (2000/2015), som ifrågasätter normer och hierarkier på ett fantasifullt men allvarligt sätt, särskilt i relation till frågor som rör familjekonstellationer, kärlek och utanförskap, och den franske författaren Antoine de Saint-Exupérys Lille Prinsen (1946/1993), som använder humor och poesi för att sjunga kärlekens och vänskapens lov samtidigt som den inte vänder verkligheten ryggen, den verklighet som vittnar om människans dårskap och dödlighet. Båda texterna aktualiserar modigt, men på skilda vis, frågan om livets mening. Ingen av dem lämnar tydliga svar. Jag vill visa hur de, likväl, både etiskt och estetiskt tar ställning för vikten av att våga leva med frågan och, möjligen, också bidrar till att kunna leva med visshet om det uteblivna svaret. Texterna är valda med tanken att de med fördel kan utgöra underlag för såväl läraren i dennes undervisningsförberedelser som för eleverna i deras lärsituation i klassrummet.

Upplägget för kapitlet är tredelat. Först delger jag tre oumbärliga mementon i tolkningsprocesser, det vill säga sådant man inte får glömma när man arbetar med texttolkning. Dessa kan ses som konkreta redskap i analysarbetet, för lärare och elever som ska analysera skönlitterära texter i undervisningssammanhang och för min egen analys av de utvalda verken i denna text. Därefter genomför jag korta livsåskådningsanalyser genom närläsningar av dessa verk. Slutligen reflekterar jag kring utfallet av analyserna i relation till det syfte som formulerats inledningsvis.

Genrebestämning

I varje tolkningsprocess är det viktigt att försöka genrebestämma den text som man arbetar med och låta det inverka på analysen, som en del av själva textanalysen. Genrebestämningen behöver då inte nödvändigtvis ske i och med en schematisk typologisering (surrealistisk roman, episkt poem, realistiskt drama etc.), utan snarare genom en nyanserad beskrivning av det material man faktiskt har för handen. Vilken typ av text är det jag läser? Hur presenteras de karaktärer, miljöer och händelser jag möter i framställningen? Om man noga beaktar konstnärliga texters särart – då de exempelvis är fyllda av lakuner och saknar (direkta) krav på rationalitet – liksom man beaktar deras möjliga gemensamma nämnare med vetenskaplig facklitteratur – då de till exempel också kan fungera riktningsvisande och driva en tes – är förutsättningarna goda för att nå långt i förståelse av såväl texternas form som innehåll. Både form och innehåll är viktigt att ta hänsyn till i möte med alla texter – vetenskapliga texter i allmänhet, men konstnärliga texter i synnerhet (som ju i en mycket högre grad

laborerar med framställningssätt och gestaltning). Hur något uttrycks är ofta lika viktigt som vad som uttrycks. Inte sällan samspelar form och innehåll på så vis att de inbördes förstärker varandra, men ibland kan de också kontrasteras mot varandra och då blir detta något särskilt intressant att begrunda: Varför är det så? Vad betyder det för förståelsen av texten i fråga? Genom att dra ut konsekvenserna av det som man har iakttagit kan man ofta få både djupare och nya perspektiv på såväl text som uttolkare (jfr mina resonemang i Livet enligt människan. Om livsåskådningsforskning, 2013, s. 65–94).

De konstnärliga texter som ställer frågor av livsåskådningskaraktär, eller med relevans för livsåskådningsforskning, är mångtydiga och genomsyras av insprängda tomrum med plats för eftertanke och krav på tolkningsinsats från läsaren kan man kalla existentiella arenor. Litterära existentiella arenor som bjuder läsaren motstånd, triggar igång egen livsåskådningsmässig reflektion och avkräver läsaren engagemang och ansvar i tolkningsprocessen (jfr t.ex. Tyrberg 2002). Här bjuds läsaren in att ta del av en pågående livsåskådningsdiskussion men utfallet av diskussionen är ovisst och direkt avhängigt läsarens egen tolkningsinsats. ”Tolkning är att förstå sig själv bättre”, hävdade den franske filosofen och språkvetaren Paul Ricœur (1986). Kommer man dithän i möte med en text kan man med fog hävda att litteraturen i fråga är en existentiell arena, en fruktbar plats för frågor som har en avgörande betydelse för den egna livsupplevelsen.

I berättelser, textuella eller visuella, aktualiseras allmänmänskliga erfarenheter, känslor, drömmar, farhågor och frågor genom ett särskilt (mänskligt eller icke-mänskligt) öde. I möte med och tolkning av detta öde tvingas den som möter, uttolkaren, att förhålla sig till möjliga livsförhållanden och skeenden. Ur detta förhållningssätt springer nya insikter och erfarenheter och nytt ljus faller över såväl berättelsen som uttolkaren. Liksom berättelsen kommer till uttolkaren med ett budskap kommer uttolkaren till berättelsen med sitt livsbagage och först i varje unikt möte vet vi hur utfallet blir av just denna ömsesidiga interaktion. Livsbagaget – som varje uttolkare bär med sig – bör ses som något positivt, något som möjliggör kritisk och konstruktiv nytolkning, om uttolkaren är medveten om det.

Textsyn

Att förstå en text är att följa dess rörelse från betydelse till referens, från vad den säger till vad den talar om, menar Paul Ricœur. Även om han tar sin utgångspunkt i texten utesluter han därmed varken en primär författarintention som finns ”före” texten eller en senare tolkning som pekar utöver texten och som finns till först ”efter” texten, i tillägnelsen av densamma. Text är i mina ögon ett slags kommunikation. Liksom Ricœur menar jag att i likhet med talakten

Religioner, livsåskådningar och etik

För lärare årskurs 4–9 och gymnasiet

Olof Franck, Christina Osbeck & Kerstin von Brömssen (red.)

Att undervisa i ämnet religionskunskap är både spännande och roligt. Det är ett ämne där lärare och elever kan mötas i samtal om tro och mening, rätt och orätt, gott och ont. Det är också ett ämne där elevers erfarenheter är viktiga att ta vara på. Alla människor funderar över etiska och existentiella frågor och för religionsundervisningen utgör de en oumbärlig grund. Samtidigt finns bedömnings­ och betygskriterier (Lgr22) samt kunskapskrav (gymnasiet), och utifrån dessa ska elevers ämneskunskaper bedömas. Detta ställer krav på en strukturerad, vederhäftig och klok undervisning.

Det centrala innehållets rubriker i nationella kurs­ och ämnesplaner är inte förhandlingsbara, men lärare har frihet att planera och genomföra sin undervisning på olika sätt. Det är en frihet som är viktig att ta vara på. Samtidigt ställer denna frihet krav på att man som lärare är påläst och försöker följa vad som händer i aktuell debatt och forskning.

Innehållet är strukturerat i sex teman: Religionsundervisning i ett kontextuellt perspektiv, Religioner och livsåskådningar, Religion och samhälle, Livsfrågor, livskådning och identitet, Etik och Religionsundervisning i en pluralistisk tid.

Genom att presentera ämnesteoretiska och religionsdidaktiska perspektiv på hur det centrala innehållet kan uppfattas, vilka frågor som kan vara viktiga att uppmärksamma och vilka forskningsperspektiv som kan bidra till en djupare och mer dynamisk förståelse, ger boken en grund för hur man som lärare kan utveckla sina ämneskunskaper.

Denna andra upplaga av RELIGIONER, LIVSÅSKÅDNINGAR OCH ETIK är kraftigt omarbetad med fokus på nya kurs­ och ämnesplaner för religionskunskap.

Bokens redaktörer är Olof Franck, professor i ämnesdidaktik, Christina Osbeck, professor i ämnesdidaktik, båda verksamma vid Göteborgs universitet, samt Kerstin von Brömssen, professor i utbildningsvetenskap vid Högskolan Väst.