9789147146994 by Smakprov Media AB

– en introduktion för professionsutbildningar är avsedd att ge en grundläggande introduktion till det juridiska ämnesfältet. Framställningen tar sin utgångspunkt i statsskickets uppbyggnad, lagstiftningsprocessen, rättens källor och konkreta juridiska arbetsmetoder när lagtext skall tillämpas och tolkas. En del av boken ägnas åt Europarättsliga frågor. Tanken är att boken skall kunna läsas av alla med ett intresse för rättsliga frågor. Den riktar sig särskilt till studenter med juridiska moment i sina respektive utbildningar och strävar efter att ge en övergripande bild av rättssystemet. Annika Staaf (red.) är jur. kand., fil.dr och docent i socialt arbete, inriktning rättsvetenskap vid institutionen för kriminologi, avdelning rättsvetenskap vid Malmö högskola. Hon undervisar i förvaltningsrätt, särskilt socialrätt, men även i mänskliga rättigheter och offentligrättsliga principer. Hon har skrivit flera böcker och artiklar inom dessa ämnesområden. Birgitta Nyström är professor i civilrätt vid Lunds universitet. Hennes forskning har främst rört arbetsrätt, med tonvikt på den kollektiva arbetsrätten och de svenska och nordiska systemen i förhållande till EU-rätten. Lars Zanderin är fil. lic. i statsvetenskap, fil.dr i rättssociologi och universitetslektor (em.) i politologi vid Linnéuniversitetet samt knuten till Enheten för rättssociologi vid Lunds universitet.

Libers serie en introduktion för professionsutbildningar är lämpliga för samhälls- och beteendevetenskapliga utbildningar, men även olika former av personalutbildningar. Böckerna ger på ett pedagogiskt och lätttillgängligt sätt tillräcklig kunskap inom centrala rättsområden för olika verksamheter med juridisk anknytning.

Best.nr 47-14699-4 Tryck.nr 47-14699-4

RÄTT OCH RÄTTSSYSTEM Annika Staaf (red.), Birgitta Nyström, Lars Zanderin

Rätt och rättssystem

3:E UPPLAGAN

RÄTT OCH RÄTTSSYSTEM – en introduktion för professionsutbildningar

Annika Staaf (red.) Birgitta Nyström Lars Zanderin

Rätt och rättssystem – en introduktion för professionsutbildningar

Annika Staaf (red.) Birgitta Nyström Lars Zanderin

Inn e h å l l

Förkortningar 6 Författarpresentationer

Introduktion 8 Kapitel 1 Rätten – definitioner, begrepp och rättsområden 9 1.1 Vad är rätten? 9 1.2 Rättsregler

1.3 Viktiga begrepp 12 1.3.1 Rättsfakta och rättsföljd 1.3.2 Rekvisit 12 1.3.3 Rättssubjekt 14 1.3.4 Rättssäkerhet 14

1.4 Rättssystemets indelning, rättsordningen 15 1.4.1 Civil- eller privaträtt 16 1.4.2 Offentlig rätt 17 1.4.3 Internationell rätt 20 Instuderingsfrågor 21 Kapitel 2 Rättens källor

2.1 Lagar, förarbeten och andra juridiska källor

2.2 Förarbeten, rättspraxis och andra juridiska källor 26 2.2.1 Inledning 26 2.2.2 Kommittédirektiven 27 2.2.3 Statens offentliga utredningar, SOU 27 2.2.4 Lagrådets yttrande 27 2.2.5 Proposition (prop:en) 28 2.2.6 Utskottsbetänkande 29 2.2.7 Rättspraxis som rättskällor 29 2.2.8 Sedvanerätten som rättskällor 32 2.2.9 Juridisk doktrin som rättskällor 32 2.2.10 Avslutande kommentar om rättskällorna 33 2.3 Tolkning och tillämpning 2.4 Regleringstekniker 36

inn eh å l l

2.5 Regler vid lagkollision

2.6 Att hänvisa till juridiskt källmaterial

Instuderingsfrågor 40 Kapitel 3 Svensk rätts internationella beroende 41 3.1 Inledning 41 3.2 Förenta nationerna (FN)

3.3 Europarådet 44 3.3.1 Europakonventionen 45 3.3.2 Europarådets sociala stadga

3.4 Europeiska unionen 52 3.4.1 Den rättsliga ramen 53 3.4.2 Fri rörlighet och icke-diskriminering 55 3.4.3 EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna 58 3.5 Laval – ett exempel 59 3.6 2008 års svenska diskrimineringslag 61 3.6.1 Diskrimineringsgrunder 63 3.6.2 Begreppet diskriminering 64 3.6.3 Undantag från diskrimineringsförbudet 66 3.6.4 Aktiva åtgärder 67 3.6.5 Sanktioner, bevisbörda och tillsyn 68 3.7 Frivilliga regelverk, privata aktörer 69 3.8 Avslutande kommentar

Ytterligare information 71 Instuderingsfrågor 72 Kapitel 4 Statliga organ

4.1 Inledning 73 4.2 Organisering och normgivning 73 4.2.1 Regeringen, departementen och den svenska förvaltningen 73 4.2.2 Departementen: Organisering och funktioner 75 4.2.3 Normgivningsmakten 75 4.2.4 Lagstiftning som sker utan stöd i regeringsformens 8 kap. 77 4.2.5 Lagrådet, kommittéväsendet och remissinstanser 77 4.2.6 Organiseringen av den centrala statliga förvaltningen: De centrala ämbetsverken 82 4.2.7 Regional statlig förvaltning: Län och regioner 83 4.2.8 Lokal statlig förvaltning 84

i n n eh ål l

4.3 Finansmakt och konstitutionell kontroll 84 4.3.1 Riksdagens finansmakt, regeringen och budgetpropositionen 84 4.3.2 Den konstitutionella kontrollen: Riksdagens kontroll av den svenska förvaltningen 86 Instuderingsfrågor 88 Kapitel 5 Kommuner och regioner

5.1 Fullmäktige, styrelse och nämnder i kommuner och regioner 5.1.1 Fullmäktige i kommuner och regioner 94 5.1.2 Kommunstyrelse och regionstyrelse 94 5.1.3 Nämnder i kommuner och regioner 95 5.1.4 Beredningar och utskott 96 5.2 Ett kommunalt ärendes handläggning och beslut

5.3 Regionernas ärendehantering 98 5.4 Ett kommunalt budgetärende

Instuderingsfrågor 100 Kapitel 6 Rättskipning, styrning och kontroll av förvaltningen 101 6.1 Rättsväsendet med anknytande organ 101 6.1.1 Tre olika typer av domstolar 102 6.1.2 Domstolsverket 107 6.1.3 Åklagarmyndigheten 107 6.1.4 Ekobrottsmyndigheten 108 6.1.5 En central rikspolismyndighet för hela Sverige 108 6.2 Styrning av förvaltningen 108 6.2.1 Den parlamentariska styrningskedjan 6.2.2 Statens förvaltningsstyrning 109

108

6.3 Kontroll av förvaltningen 111 6.3.1 Kontrollen av den statliga förvaltningen 111 6.3.2 Tillsyn och kontroll av statliga myndigheter och kommunala förvaltningsområden 113 6.3.3 Anmälan om missförhållanden 115 Instuderingsfrågor 117 Litteraturförteckning 118 Offentligt tryck 118 Litteratur 120 Rättsfall 121 Sakregister 122

Förkortn i n g a r ABL AFL AvtL

Aktiebolagslag (2005:551) Lag (1962:381) om allmän försäkring Lag (1915:118) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område BrB Brottsbalken (1962:700) Ds Departementsserien EKMR Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”Europakonventionen”) ESV Ekonomistyrningsverket FL Förvaltningslag (2017:900) FPL Förvaltningsprocesslag (1971:291) HD Högsta domstolen HFD Högsta förvaltningsdomstolen HSL Hälso- och sjukvårdslag (2017:30) IL Inkomstskattelag (1999:1229) JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen (Riksdagens ombudsmän) KL Kommunallag (2017:725) LOA Lag (1994:260) om offentlig anställning LPT Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LRA Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister LSS Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LVM Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga MBL Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet OSL Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) RB Rättegångsbalken (1942:740) RF Regeringsformen (1974:152) RO Riksdagsordningen (1974:153) RÅ Regeringsrättens Årsbok SFB Socialförsäkringsbalken (2010:110) SO Successionsordningen (1810:926) SoL Socialtjänstlag (2001:453) SOU Statens offentliga utredningar TF Tryckfrihetsförordningen (1949:105) ValL Vallag (2005:837) YGL Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

För fa tta rpre s e n ta ti o ne r

Annika Staaf (red.) är jur. kand., fil.dr och docent i socialt arbete, inriktning rättsvetenskap vid institutionen för kriminologi, avdelning rättsvetenskap vid Malmö högskola. Hon undervisar i förvaltningsrätt, särskilt socialrätt, men även i mänskliga rättigheter och offentligrättsliga principer vid flera lärosäten och myndigheter. Hon har skrivit flera böcker och artiklar i förvaltningsrätt, särskilt socialrätt, mänskliga rättigheter och kriminalvårdsrätt. Se till exempel Förvaltningsrätt för professionsutbildningar (tillsammans med Lars Zanderin, 6:e upplagan 2019). Birgitta Nyström är professor i civilrätt vid Lunds universitet. Perioden 2009–2014 var hon innehavare av Forskningsrådets för arbetsliv och socialvetenskap professur i arbetsrätt, med särskild inriktning mot EU-arbetsrätt och internationell arbetsrätt i ett svenskt och nordiskt perspektiv. Hon var ledamot av Europarådets Sociala kommitté 2007–2018. Hennes forskning rör främst arbetsrätt, med tonvikt på den kollektiva arbetsrätten och de svenska och nordiska systemen i förhållande till EU-rätten. Lars Zanderin är fil. lic. i statsvetenskap, fil.dr i rättssociologi samt universitetslektor i politologi (em.) vid Institutionen för samhällsvetenskap, Växjö universitet. Han har tidigare undervisat i arbetsmiljörätt, arbetsrätt, förvaltning och organisationsfrågor samt PA/Human resources vid Växjö universitet samt vid flera andra högskolor och universitet och är som seniorforskare knuten till Rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Han har skrivit ett flertal böcker i arbetsmiljörätt, arbetsrätt, förvaltning och mänskliga rättigheter, dels själv, dels tillsammans med olika kollegor och har lång erfarenhet av olika uppdrag inom förvaltning och näringsliv.

In trod u kt ion

Den här boken vänder sig främst till studenter inom professionsutbildningar som behöver grundläggande kunskap om hur vårt statsskick är uppbyggt, hur vårt rättssystem fungerar samt hur man finner vägledning när rättsregeln behöver tolkas och förtydligas för att eventuellt kunna användas i en aktuell fråga. Boken behandlar även de grundläggande tolkningstekniker som juridiken tillhandahåller uttolkaren genom juridisk metod. Inte sällan har professionsutbildningar relativt god kunskap om de särskilda rättsområden som behandlar just deras verksamhetsområde, medan övergripande juridiska kunskaper inte har inhämtats i motsvarande utsträckning. Detta ställer ibland till svårigheter i det praktiska dagliga arbetet i professionen, eftersom en förståelse för hur reglerna hänger samman i vårt rättssystem ibland är nödvändig för att man skall finna vissa tillämpbara regler, men även kunna tolka de regler som finns i den lagstiftning som redan är känd. Dessutom skapar kunskap om helheten en trygghet och förståelse för sambanden i de skiftande delarna av rättsordningen. Som undervisande lärare i olika professionsutbildningar upplever vi inte sällan tillfällen där studenten får en aha-upplevelse kring det egna specifika rättsområdet genom att det större rättsliga sammanhanget förklaras. En stor del av juridiskt beslutsfattande och myndighetsutövande åtgärder återfinns inom våra olika förvaltningsmyndigheter, som således har fått ett stort ansvar att noga känna till de rättsliga bestämmelser som gäller för verksamheten. Dessutom måste anställda känna till hur man finner rättskällor som kan tydliggöra rättsnormen och hur dessa bör läsas, i synnerhet om de är oklara och ställer till svårigheter i verksamheten. Tanken är att denna lärobok skall introducera ämnet juridik för studenten, som därefter har att fördjupa sig i de speciella delar av juridiken som reglerar hans eller hennes verksamhetsområden. Boken kan naturligtvis också läsas som en fristående introduktion för den som vill skaffa sig överblick över kunskapsområdet juridik. Malmö i februari 2022 Annika Staaf

Birgitta Nyström

Lars Zanderin

Kapitel 1

Rätten – definitioner, begrepp och rättsområden

1 .1 Va d ä r rä tte n ? Skulle frågan om vad rätten är ställas, kommer nog många av oss säga att rätten är alla de lagar och paragrafer, rättsregler, som finns i tjocka lagböcker och som reglerar våra liv och vårt samhälle till stora delar. Flera skulle nog även tillägga att lagarna finns i ett system av regler, rättssystemet, som är avsett att hänga samman och inte ge skiftande information i en och samma frågeställning, även om kanske inte exakt de ordvalen hade gjorts vid besvarandet. Skulle det uppstå problem eller tvister hur man skall tolka lagar, eller om en överträdelse av en rättsregel har inträffat, skulle man ange att det finns domstolar som skall tolka och tillämpa lagen i det aktuella fallet och i vissa fall skapa en praxis hur domstolar därefter skall bedöma likartade problem eller tvister. För att rättssystemet skall fungera, skulle vidare kunna tilläggas att det krävs offentliga institutioner eller myndigheter som ser till att lagar följs och som verkställer besluten som fattas i domstol, till exempel polis och kriminalvård. Dessutom skulle nog vissa koppla samman rätten med en demokratisk lagstiftningsprocess. Även om vi kanske inte riktigt kommer ihåg hur lagar faktiskt stiftas så vet vi att våra folkvalda representanter i riksdagen (eller om det nu var regeringen …?) har ett övergripande ansvar. Ibland uppkommer frågan vad rätten har för olika funktioner eller av vilken anledning det finns rättsregler i samtliga stater i världen. Ett svar på detta kan vara att rättsreglerna är politiska styrinstrument som finns för att få medborgarna i samhället att anpassa sina handlingar och beteenden på det sätt lagstiftaren önskar. Oönskade beteenden förbjuds, och ofta har det kopplats en sanktion eller påföljd vid överträdelser av rättsreglerna. Det är främst i denna styrande funktion som kritik mot rätten har infunnit sig och frågor om vilka grupper i samhället som varit styrande vid utform-

ka pi te l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

ningen av reglerna har problematiserats. Har besuttna, medelålders, vita, heterosexuella män till exempel ett större inflytande på reglernas utformning, kan det finnas skäl att fundera på om andra gruppers intressen tagits till vara i lika hög utsträckning. En annan funktion som rätten tydligt har till uppgift är att agera konflikthanterare. Därmed inte sagt att rätten faktiskt löser uppkomna tvister och problem mellan personer, men rätten har till uppgift att hantera oenigheter vid tolkning av kontrakt och avtal, vid skilsmässor, bodelning och arv eller arbetstvister och även vid kränkningar på grund av brott. I första hand får den enskilde söka vägledning i lagarna om vad som gäller. Skulle inte svaret lätt finnas där så finns möjligheten att gå till domstol och få hjälp. Särskilda bestämmelser gäller vid misstankar om att brott har begåtts, eftersom polisen kopplas in i dessa fall. En annan dimension av rättens konflikthanterande funktion är dessutom att om det existerar klara och entydiga regler för uppträdande i samhället är det avsevärt enklare att förebygga konflikter eftersom medborgarna vet vad som gäller och (oftast) anpassar sig efter de uppställda reglerna, vilket reducerar konfliktområdena. Det är betydelsefullt att samhället och dess medborgare har förtroende för rättssystemet och dess förmåga att hantera konflikter på ett sakligt, objektivt och rättvist sätt. Rätten måste sålunda ha legitimitet hos dem som vänder sig till rätten för hjälp. Slutligen går det även att se rätten som ett socialt skyddsnät som riktar eller allokerar resurser till vissa myndigheter, såsom socialtjänst och hälso- och sjukvården, som sedan har till uppgift att skapa en skyddande barriär för medborgarna (och även de som vistas) i samhället. I en välfärdsstat som Sverige har det tydligt uttalats att den enskilde inte skall behöva lida nöd, och samhället har ett ansvar att tillse detta. Även rättens funktion som socialt skyddsnät är politiskt styrande, men skiljer sig från den förstnämnda genom att den inte direkt styr enskildas handlande, utan i stället styrs hela samhällskonstruktionen och dess utveckling på ett mera strukturellt och övergripande plan. Oavsett hur man väljer att se på rätten och dess funktioner, kvarstår faktum att sådana regler är av mycket stor betydelse i våra liv. Genom sin existens skapar de relativt förutsebara konsekvenser av våra handlingar.

1 .2 Rä tts re g l e r En rättsregel är således en generell regel eller norm som har antagits på ett i förväg bestämt och formaliserat sätt av ett angivet organ, till exempel regering eller riksdag. Se vidare om lagstiftningsprocessen och andra rättskällor i kapitel 2 och 4. Skulle inte rättsregeln följas, finns det även en i förväg bestämd påföljd eller sanktion för överträdelsen, vilket i synnerhet blir tydligt inom straffrätten. Straffrätten är den del av

ka p ite l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

rättssystemet som hanterar handlingar som har bestämts vara brottsliga i en ordning som ofta benämns rättsordningen. Häri ligger den stora skillnaden mellan rättsregler eller rättsliga normer och andra normer i samhället, sedvänjor eller sociala normer. Det finns även generella regler eller normer om hur vi bör uppträda mot varandra i olika situationer, en del sådana regler är relativt lokala, andra är globala. Normerna är dock inte formellt antagna, utan har ofta utvecklats över tid till att bli en sedvänja. Dessutom förändras de successivt utan att något, i förväg bestämt beslutsorgan, formaliserar en sådan ändring genom ett beslut. Vi hälsar på varandra på vissa, för kulturen godtagbara sätt, vi tackar för maten som vi blivit bjudna på och vi väntar på vår tur i kön till bussen (vissa accepterade undantag existerar naturligtvis, vilka vi även kommit överens om skall gälla i givna situationer). Skulle vi försumma detta så blev vi eventuellt inte bjudna på middag nästa gång, inte hälsade på, eller tillrättavisade till korrekt plats i kön (eller surt blängda på). Vissa påföljder eller sanktioner skulle alltså inträffa även om sociala normer eller regler överträddes, men de är dock inte i förväg bestämda av en för ändamålet tillsatt offentlig institution. Att en rättsregel är generell innebär att den gäller undantagslöst lika för alla och syftar till dels att skapa enhetlighet i rättssystemet, dels att upprätthålla allas likhet inför lagen, två av de viktigare rättssäkerhetsvärdena i en så kallad rättsstat. Lagstiftningen skall vara enhetlig och förutsebar. De personer eller institutioner som skall tolka och tillämpa lag skall vara sakliga och opartiska i syfte att inte diskriminera någon. Inom vissa rättsområden är dessa krav enklare att upprätthålla, medan andra områden måste ta hänsyn till en mångfald faktorer i det enskilda fallet. I sådana fall har lagstiftningen anpassats till en sådan flexibilitet, kallad ramlagstiftning, vilken ger upphov till kritik på grund av brister i likhet och lägre grad av förutsebarhet. Se mer om ramlagstiftningstekniker i kapitel 2. Det har i dag blivit alltmer betydelsefullt att inte enbart ha kunskap om den nationella rätten, det vill säga det svenska rättssystemet. I ökande grad har internationella lagar, som i stället benämns traktat eller konventioner, blivit betydelsefulla rättskällor. I synnerhet har Sveriges tillträde till Europeiska unionen (EU) skapat ett stort behov av kunskap om den så kallade EU-rätten. Se mer om EU-rätten i kapitel 3. I juridiska sammanhang brukar man skilja mellan juridik och rättsvetenskap. Juridik kan definieras som läran om rättsreglerna och deras tillämpning och är relativt praktiskt inriktad på att hantera uppkomna problem och tvister mellan olika parter. Rättsvetenskap eller jurisprudens däremot är en akademisk disciplin som huvudsakligen studerar teorier och filosofi om rätt, det vill säga det vetenskapliga studiet av juridik. Det finns olika åsikter om hur mycket av rättssociologi, rättsekonomi, rättshistoria och även i vissa fall kriminologi som ingår i den rättsvetenskapliga ämnesdisciplinen.

ka pi te l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

1 .3 V i kti g a be g re pp Vissa begrepp är nödvändiga att känna till för att kunna förstå hur rättssystemet är uppbyggt och hur lagrummen eller paragraferna är formulerade. Sådana begrepp är bl.a. rättsfakta, rättsföljd, rekvisit, rättsubjekt och rättssäkerhet.

1.3.1 Rättsfakta och rättsföljd Rättsfakta är de faktiska omständigheter som föreligger i fallet och som har juridisk relevans. Rättsföljd innefattar de konsekvenser som inträffar om vissa rättsfakta är uppfyllda. De uttrycks ofta i ”Om … så …-satser.” Om rättsfaktum 1, 2 eller 3 och så vidare är uppfyllda så inträder rättsföljden X. För att tydliggöra med ett exempel ur straffrätten, 3 kap. 7 § 1 st. BrB (brottsbalken): Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Om någon av oaktsamhet orsakat annans död (rättsfaktum) så döms denne till fängelse högst i två år eller vid ringa brott till böter (rättsföljd).

1.3.2 Rekvisit Ett annat betydelsefullt begrepp är rekvisit som kan sägas vara rättsreglernas byggstenar och anger vilka omständigheter eller förutsättningar som har relevans i den juridiska bedömningen av fakta, rättsfakta. För att rättsregeln skall vara tillämplig måste dessa kriterier vara uppfyllda på det sätt lagstiftaren angivit. För att återgå till exemplet ovan så måste någon (X) ha orsakat någon annans (Y:s) död, och detta måste ha skett på grund av att denna någon (X) var oaktsam. Dessa omständigheter har betydelse i bedömningen för att rättsföljden fängelse eller böter skall kunna inträda. Ibland måste samtliga rekvisit vara uppfyllda, som i ovan nämnda exempel, medan det i andra fall kan finnas olika alternativ angivna i lagtexten och minst ett måste vara uppfyllt. De benämns antingen alternativa, om X eller Y så inträder Z, eller kumulativa. De kumulativa rekvisiten måste samtliga vara uppfyllda för att bestämmelsen skall gälla, det vill säga om X och Y så inträder Z. Inte sällan uttrycks lagtext i viss turordning, där huvudregeln kommer i den första bestämmelsen eller stycket, och därefter undantagen. Dessa kan behöva läsas ihop för att helt kunna förstås. Ju mer komplext samhället blir, desto fler undantag från huvudreglerna lär behövas, i synnerhet inom mera detaljreglerad lag. Lagstiftning har

ka p ite l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

blivit allt mindre detaljstyrd inom många olika rättsområden, delvis i syfte att undvika alltför omfattande uppräkningar av undantag. Ett exempel på olika typer av rekvisit hämtas från 20 kap. 1 § BrB första meningen som behandlar tjänstefel. Här förekommer för övrigt exempel på alternativa rekvisit: om X eller Y, så … Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.

Rekvisit finns av två olika huvudslag, objektiva och subjektiva. De objektiva rekvisiten anger konkreta, faktiska omständigheter som skall vara uppfyllda för att en rättsföljd skall kunna inträda. Någon skall här genom handling eller underlåtenhet att handla vid myndighetsutövning ha åsidosatt det som gäller. Se NJA 1994 s. 108 om tjänsteansvar för präst som vigde senildement person som inte var rättskapabel att ingå äktenskap. En anställd präst har med tjänsten erhållit vissa befogenheter, i detta fall att viga personer i äktenskap. Dessa personer måste dock vara rättskapabla och förstå vilken rättshandling de utför, vilket en av parterna i rättsfallet inte kunde anses ha gjort. Detta har prästen en skyldighet att kontrollera, och om så inte befinns vara fallet, får prästen inte handla, det vill säga viga personen. Gör prästen det i alla fall skall han eller hon ställas till ansvar för tjänstefel. De subjektiva rekvisiten är av tre huvudslag: uppsåt (dolus), det vill säga en medveten avsikt eller total likgiltighet inför att nå viss effekt, oaktsamhet (culpa) som ibland benämns vårdslöshet och slutligen våda (casus), olyckshändelser som inte kan anses vara orsakade av vårdslöshet eller med avsikt. Den effekt som inträder genom handlandet skall vara något så när typisk eller tänkbar. Det skall ligga i farans riktning att en sådan effekt hade kunnat inträffa vid en viss handling, vilket gör att fullständigt otänkbara olyckshändelser inte har straffbelagts. Det vill säga, det skall finnas adekvat kausalitet mellan handling och effekt. Subjektiva rekvisit handlar således om vad som pågår inne i gärningspersonens huvud, vilka som är hans eller hennes motiv till de faktiska handlingarna, de objektiva rekvisiten. Visste prästen i det tidigare exemplet faktiskt att personen var senildement och inte rättskapabel, det vill säga inte fick företa rättshandlingar, men vigde personen trots detta? Eller undersökte prästen inte detta alls eller alltför slarvigt och var därigenom oaktsam, vårdslös vid sin myndighetsutövning, eftersom det föreligger en skyldighet att kontrollera sådant i prästens tjänst?

ka pi te l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

1.3.3 Rättssubjekt Det ovan angivna rättsfallet för oss vidare till begreppet rättssubjekt som betyder att subjektet har rättskapacitet, det vill säga kan ikläda sig rättigheter och skyldigheter och vara part i domstol eller andra juridiska processer. Rättssubjekt är av två slag: fysiska personer, vilka har en rättslig handlingsförmåga (det finns vissa undantag där den rättsliga förmågan dock är inskränkt, såsom för barn), och juridiska personer, det vill säga juridiska konstruktioner som landet godkänt. De juridiska personerna delas ofta in i två slag: offentligrättsliga juridiska personer och privaträttsliga juridiska personer. Offentligrättsliga juridiska personer är stat, förvaltningsmyndigheter, kommun, utländska stater med flera övergripande sammanslutningar. De viktigaste privaträttsliga juridiska personerna är aktiebolag (AB), handelsbolag (HB), ideella och ekonomiska föreningar, stiftelser, EU-rättsliga juridiska personer (EEIG). Ett rättssubjekt kan således ha rättigheter och skyldigheter. Juridiken är i mycket uppbyggd kring ett rättighets- och skyldighetstänkande. Tydligast blir detta i en av våra grundlagar, regeringsformen (RF) som i 2 kap. talar om medborgares grundläggande fri- och rättigheter; rättigheter som staten har en korresponderande skyldighet att ge eller upprätthålla, både aktiva och passiva rättigheter. I uppräkningen finns framför allt politiska, civila och andra grundläggande medborgerliga rättigheter, men sociala rättigheter är till viss del också uppräknade, även om de tydligast framträder i andra lagar.

1.3.4 Rättssäkerhet Begreppet rättssäkerhet är centralt i såväl rättssystemet som i studier av detsamma och har definierats på flera olika sätt. Framför allt har begreppen formell och materiell rättssäkerhet varit aktuella i de rättsteoretiska diskussionerna (Aubert 1989, Frändberg 2000, Gustafsson 2002, Jareborg 1992, Peczenik 1990, 1995, Staaf 2005). Den formella rättssäkerheten prioriterar främst värdet av rättslig förutsebarhet genom legalitetsprincipen och har till syfte att skapa trygghet för individen vid kontakter med det allmänna, ofta olika myndigheter. I den formella rättssäkerhetens definition ingår även principen om rättslig likhet samt opartiskhet och saklighet hos beslutsfattaren. Genom att det finns tydliga, enhetliga och nedtecknade regler i samhället förbättras enskilda medborgares möjligheter att förutse konsekvenserna av olika handlingar, såväl sina egna som offentliga myndigheters. Detta har till syfte att skapa en känsla av trygghet och sammanhang för individen i samhällsgemenskapen. Den materiella rättssäkerheten understryker vikten av de formella värdenas komplettering med en avvägning av vad som är etiskt godtagbart beslutsfattande. Såväl form som innehåll och effekter eller resultat av juridiska beslut bör beaktas i be-

ka p ite l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

dömningen huruvida besluten är etiskt godtagbara och därför rättssäkra. Utförs inte denna avvägning mellan den rättsliga regelns formella karaktär och uppfyllandet av vad som uppfattas vara rättvisa domslut, skulle den rättsliga beslutsfattaren kunna minska eller kanske även förlora sin legitimitet hos medborgarna. Vid juridiskt beslutsfattande måste beslutsfattaren finna en balans eller ett ”jämviktsläge mellan den av lagstiftningen skapade stabiliteten och den vid tillämpningen nödvändiga flexibiliteten” (Peczenik 1995 s. 95). Reduceras förtroendet för rättvisans institutioner kommer rättssäkerheten att påverkas indirekt. En vidare koppling till begreppet rättstrygghet är då fruktbar. Begreppet fokuserar på relationen mellan individ och individ, inte mellan individ och myndighet. Staten skall tillhandahålla säkerhet och trygghet till liv, hälsa och egendom för alla som vistas där (SOU 1984:15). Man skall inte behöva bli utsatt för brott, utan ett rättssäkert samhälle är ett samhälle där man effektivt skyddar medborgarna mot brott (SOU 1984:15). Rättssäkerhet upprätthålls i sådana fall inte förrän samhället kan anses ha ett betryggande antal poliser som effektivt kan förhindra, men även utreda och lösa begångna kriminella handlingar. Det måste även finnas tillräckligt många domstolar som kan skipa rättvisa utan alltför långa väntetider och slutligen verkställighetsmyndigheter tilldelade tillräckliga resurser för att kunna genomföra adekvata påföljder. Den brottsutsatte skall då erhålla rättstrygghet under samma process, måls ägandeförhör, domstolsprocess och verkställighet. Därutöver skall medborgarna ha en generell rätt till skydd och trygghet ute i samhället, i syfte att undgå att drabbas av brott. I dag har de båda begreppen rättssäkerhet och rättstrygghet i någon mån kommit att smälta samman, varvid begreppet rättssäkerhet har givits en utvidgad innebörd genom att även tryggheten har vägts in som ett rättssäkerhetsvärde. Diskussioner om ett sådant vidgat perspektiv på rättssäkerhet återfinns inom flera offentliga utredningar och rättsvetenskapligt orienterad litteratur (SOU 1998:32, SOU 2004:3, Gustafsson 2002, Vahlne-Westerhäll 2002, Staaf 2005). Diskussioner om rättssäkerhet är av central betydelse för myndighetsutövande tjänstemän vid våra olika förvaltningsmyndigheter.

1 .4 R ä tts s ys te m e ts inde l n ing, r ä tts o rd n i n g e n Rättssystemet är indelat i en viss ordning, som benämns rättsordningen. De två traditionella övergripande rättsområdena är: •

Civilrätt

•

Offentlig rätt

ka pi te l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

I civilrätten regleras i huvudsak privaträttsliga frågor, det vill säga frågor om personers inbördes förhållande vad avser till exempel köp, avtal, arv och familj. Den offentliga rätten reglerar offentliga institutioners uppbyggnad och funktioner, inte sällan även deras relation till enskilda personer. Indelningen är dock klumpig och viss mån föråldrad. Anledningen till att den traditionella uppdelningen i mycket lever kvar i juridiska utbildningar och upplägg av juridisk översiktslitteratur är att man i pedagogiskt syfte önskar förenkla systemet för läsaren eller studenten. Dessutom följer den faktiskt strukturen som återges i regler om så kallad normgivningskompetens i regeringsformen, RF, en av våra grundlagar. Se mer om detta i kapitel 2. Det existerar dock flera rättsområden som ligger utanför dessa två, och även andra som har inslag av båda rättsområdena, till exempel: •

Straffrätt

•

Processrätt

•

Internationell rätt

1.4.1 Civil- eller privaträtt Civil- eller privaträtten (ius civile) reglerar rättsförhållandet mellan två olika privaträttsliga subjekt, till exempel två makar eller två avtalsparter. I privaträtten är avtalet mellan olika parter av avgörande betydelse. Medborgare skall inbördes kunna komma överens om olika saker utan att rättsordningen behöver ingripa. I vissa fall kan det dock uppstå svårigheter vid tolkning av ett avtal, eller så kan avtalsvillkoren drabba enskilda oskäligt hårt. I sådana fall kan tvisten komma att avgöras på rättslig nivå. Det finns rättsregler som ger förslag på hur överenskommelser kan se ut, men sådana rättsregler är inte tvingande för enskilda utan dispositiva regler, vilket innebär att de är fullt möjliga att avtala bort. Tvingande rättsregler benämns indispositiva regler. Privaträttslig lagstiftning träder även in om avtalsförhållandet är oklart. Det är vid denna typ av lagstiftning tydligt att lagstiftaren har lämnat över en stor del av ansvaret för utformningen av regler till enskilda parter och att rättsordningen endast träder in på arenan när parter önskar detta, såsom vid konflikter eller annan oenighet. Se mer om tolkning och tillämpning av oklara regler eller avtal i kapitel 2. Civilrätten kan vidare delas in i flera underområden som berör olika typer av rättsförhållanden, såsom förmögenhetsrätt, där underkategorierna avtals- och köprätt ofta används för de ekonomiska transaktioner som kan förekomma i ett samhälle och där kontrakt och avtal har central betydelse. Inom avtals- och köprätten finns det flera regler som har till syfte att jämna ut alltför stora skillnader mellan enskilda konsumenter och företagare eller näringsidkare samt vid alltför oskäliga avtalsvillkor. Ett särskilt område är arbetsrätt, det vill säga hur olika rättsliga förhållanden skall

ka p ite l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

regleras i förhållande till arbetsmarknaden, såsom till exempel anställning, arbetstid, lön och uppsägning. Arbetsrätten ligger nära avtalsrätten, då en relativt omfattande del av arbetsrätten regleras via så kallade kollektivavtal. Sådana avtal finns såväl på Europanivå som på nationell nivå, till exempel det kända Saltsjöbadsavtalet från år 1938. I förmögenhetsrätten ingår även fastighetsrätt, som är en form av avtal mellan parter vad avser fast och lös egendom och skadestånds- eller ersättningsrätten, som reglerar ersättning vid skada på personer eller saker. Så kallad ideell skada existerar också, vilket innebär att skadan inte kan uppskattas efter sedvanliga ekonomiska ersättningsregler. Ett välkänt exempel är ersättning för så kallad sveda och värk. Ett annat civilrättsligt område är familjerätt, där äktenskap, samboskap, partnerskap, bodelning, vårdnad och umgänge med gemensamma barn regleras. Sådana regler kommer de flesta av oss i kontakt med under våra liv. Dessutom finns det här regler om god man och förvaltare som har till uppgift att bistå enskilda som antingen själva anser att de behöver bistånd vid personliga, ofta ekonomiska angelägenheter eller där samhället anser att någon behöver ett sådant bistånd, till exempel omyndiga. Slutligen är vi framme vid arvs- (eller successions-) rätten som utgör ett eget område inom civilrätten. Här finns regler om hur egendom skall fördelas efter någons död, vilka som är berättigade att ärva, hur testamente skall skrivas för att vara giltigt, hur man klandrar och ogiltigförklarar testamente och regler om dödsbo.

1.4.2 Offentlig rätt Den offentliga rätten reglerar, till skillnad från privaträtten, de offentliga institutionernas verksamhet på statlig och kommunal nivå. Den rättsliga relationen existerar här mellan olika offentliga institutioner (det allmänna) och enskilda, såväl individer som juridiska personer. Dessutom reglerar den offentliga rätten relationerna mellan och inom olika offentliga institutioner, genom administrativa och organisatoriska regler. I offentlig rätt ingår förutom förvaltningsrätt även statsrätt (eller konstitutionell rätt) och skatterätt. Förvaltningsrätten delas sedan in i underdiscipliner (speciell förvaltningsrätt) såsom socialrätt, socialförsäkringsrätt, hälso- och sjukvårdsrätt, polis-/politirätt och skolrätt. Ytterligare en del av förvaltningsrätten är kommunalrätten som reglerar kommunala organs sammansättning, organisation och verksamhet, deras kompetensområde och regler för överklagande. Kommunala nämnder är ansvariga för olika myndigheters verksamhet, som regleras av specialförvaltningsrättsliga regler. Till exempel socialförvaltningen har en politiskt tillsatt nämnd, ofta benämnd socialnämnd, som ansvarig för förvaltningens arbete. Statsrätt eller konstitutionell rätt reglerar hur de högsta statsinstitutionerna, såsom riksdag och regering, får utöva makt i förhållande till enskilda, men även hur deras

ka pi te l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

organisatoriska uppbyggnad och inbördes relation skall se ut. Sådana regler kommer främst till uttryck i våra grundlagar, regeringsformen (RF) och successionsordningen (SO), men även i annan anslutande lagstiftning, till exempel riksdagsordningen (RO) och vallagen (ValL). Ytterligare grundlagar såsom tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ingår i statsrätten. Regeringsformen är den av våra grundlagar som tydligt anger grunderna för vårt statsskick och vilka grundläggande fri- och rättigheter som staten eller det allmänna har att skydda och upprätthålla. Förvaltningsrätten behandlar hur olika statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter skall handlägga ärenden inom de verksamhetsområden som dessa myndigheter ansvarar för. De förvaltningsrättsliga reglerna har kommit att bli allt fler och alltmer omfattande i takt med att Sveriges välfärdsinstitutioner blivit flera. Exempel på områden i vilka förvaltningsrättsliga överväganden krävs är skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknad, polisens verksamhet, socialförsäkrings- och miljöområdet. Förvaltningsmyndigheter har delegerats en beslutsrätt av staten att utöva myndighet, dvs. enskilda tjänstemän har erhållit befogenheter att fatta juridiskt bindande beslut mot enskilda, vilket ställer krav på regler om insyn, kommunikation och en rättssäker beslutsprocess samt tydliga regler om överklagande till domstol. Skatterätten behandlar frågor om hur skatte- och fördelningsfrågor skall hanteras. De offentliga institutionernas olika verksamheter måste finansieras via skatteintäkter. Skatteintäkternas konstruktion kan variera och de direkta skatterna såsom inkomstskatten är troligen de mest dominerande. Indirekta skatter såsom mervärdesskatt är också en omfattande intäktskälla för staten. Därutöver har viss varu- och tjänstekonsumtion utsatts för olika punktskatter vars syfte i viss mån har varit att begränsa konsumtionen, till exempel på alkohol, cigaretter och liknande. I Sverige har de offentliga myndigheternas socialpolitiska ingripanden varit ett vanligt sätt att använda och därefter fördela resurser på, men i en allt högre omfattning har privata alternativ, framför allt inom vård, skola och omsorg, kommit att accepteras av statsmakten. Straffrätten innehåller regler som hanterar det allmännas förhållande till enskilda. I vidsträckt mening kan det därför hävdas att även straffrätten ingår i den offentliga rätten. Skillnaden är dock att straffrättsliga regler initieras först när enskilda parters inbördes förhållanden behöver tryggas. Rättsområdet har preciserat vilka typer av handlingar som enskilda inte får utföra, eftersom sådana handlingar stör ordning och trygghet. Vissa handlingar har därför definierats vara brottsliga, och påföljder eller straff inträder om enskilda bryter mot gällande regler och begår brott. Lagstiftningen på detta område är tvingande och skiljer sig härmed från en stor del av privaträtten. En viktig rättslig princip inom straffrätten är legalitetsprincipen

ka p ite l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

som innebär att den offentliga makten skall utövas under lagarna – det vill säga, för att en handling skall kunna rubriceras som brott skall den vara preciserad i lag som brottslig. I 1 kap. 1 § BrB stadgas att: Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är stadgat.

Det betyder också att de handlingar som inte preciserats i lag är icke-brottsliga, straff fria. I detta stadgande inryms även ett viktigt förbud mot retroaktiv lagstiftning, det vill säga att något som inte var definierat som brott när gärningen begicks inte kan bestraffas i efterhand, retroaktivt. Inte heller får strängare straff eller påföljd dömas ut än det som var föreskrivet för brottet när det begicks. Se 2 kap. 10 § RF om detta retroaktivitetsförbud. Legalitetsprincipen ger uttryck för ett viktigt rättssäkerhetsvärde, nämligen förutsebarhet, vilket redan diskuterats i kapitlet. Det skall finnas klara, tydliga och nedtecknade regler som enskilda kan ta del av, för att därigenom kunna förutse statens reaktion på våra handlingar och därigenom göra tillvaron mer begriplig och hanterbar. Processrätten återfinns i flera olika lagar och innehåller formella regler om hur handläggningen av olika ärenden i domstol skall utformas. Här brukar indelningen utgöras av civilprocessrätt, förvaltningsprocessrätt och straffprocessrätt. Civilprocessen kan leda till att eventuella beslut behöver verkställas genom utsökning och konkursförfarande som ett resultat av rättens beslut. Dessa förfaranderegler brukar även anses höra till processrätten. Civilprocessen eller tvistemålet styrs av regler framför allt i rättegångsbalken (RB) och hanterar konflikter mellan enskilda parter. Vissa av de processrättsliga reglerna är dispositiva och kan avtalas bort, medan andra är indispositiva. De indispositiva civilrättsliga målen innefattar tvister mellan enskilda och kan gälla till exempel äktenskapsskillnad och vårdnadstvister. Är avtal oklart formulerade eller kontrakt vid fastighetsaffärer oskäliga tas de upp av allmän domstol med hjälp av civilrättsliga regler. Förvaltningsprocessen hanteras i förvaltningslagen (2017:900; FL) och framför allt i förvaltningsprocesslagen (1971:291; FPL). Dessa processuella regler är tvingande i hög omfattning. Ibland kan begreppet besvär användas i stället för överklagande av beslut. Ett överklagande innebär en ny prövning av saken hos en högre instans. Detta är särskilt viktigt, eftersom beslutsfattande ofta sker av förvaltningsmyndigheter och kan avse relativt inskränkande och betydelsefulla beslut i den enskildes liv. Reglerna är dels av handläggande karaktär, dels ett skydd mot det allmännas hantering av myndighetsutövande i förhållande till enskilda rättssubjekt, och skall garantera insyn i och tillgänglighet till rätten. Straffprocessens regler hanterar den konflikt som kan uppstå mellan enskilda när den ena parten (målsägande) blivit utsatt för brott av annan part (tilltalad). Det är

ka pi te l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

i dessa fall åklagarmyndigheten som driver processen och tillvaratar samhällets intresse av att alla medborgare följer de regler som ställts upp. Egentligen är det sålunda åklagare och tilltalad som är parter under straffprocessen, även om brottsoffret (måls äganden) naturligtvis också har intresse av målets utgång. I anslutning till rättsprocessen kan målsägande även anföra krav på ersättning av den skada och kränkning som brottet föranlett. Reglerna är tvingande och innefattar till stor del olika rättssäkerhetsavvägningar i den tilltalades intresse.

1.4.3 Internationell rätt I allt högre utsträckning har Sverige blivit beroende av att ha god kunskap om annat än den nationella rätten. De internationella rättsakterna har olika utseende – konventioner, traktat, resolutioner, direktiv och överenskommelser. En systematisk genomgång av de internationella regler som inverkar på svensk rätt återfinns i kapitel 3. Europarätten innehåller EU-rätten, det vill säga de interna reglerna för den gemensamma marknaden, men även senare tillkomna regler om bland annat säkerhet och samarbete i EU samt EKMR. Eftersom Sverige är medlem i Europeiska unionen sedan 1995 måste lagstiftningen anpassas till de regler som denna överstatliga organisation lagstiftar om. Det gäller framför allt regler om gemensam marknad, jordbruks-, asyl- och transportpolitik, vilket brukar benämnas den första pelaren. Den andra pelaren innefattar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den tredje pelaren utgörs av samarbete i rättsliga och inrikes frågor; det polisiära samarbetet gäller främst organiserad brottslighet, narkotika och terrorism. Den internationella privaträtten hanterar frågor som rör enskildas konflikter men där flera olika länders rättsregler kan bli aktuella. I dessa fall måste de olika parterna kunna komma överens om vilket lands lagstiftning som skall råda eller äga företräde. Det finns vissa konventioner som strävar efter att enhetliggöra dessa regler. Ett exempel: låt oss anta att jag gifter mig i Frankrike med en ryss, att vi skaffar barn i Peru och sedan bosätter vi oss i Australien, där vi begär äktenskapsskillnad. Vilket lands regler skall hantera vårdnad, boende och umgänge med våra gemensamma barn? Folkrätten reglerar frågor om olika länders relationer till varandra och rör framför allt frågor om hur mänskliga rättigheter skall skyddas, men även hur miljöfrågor, nedrustning och patenträttigheter skall hanteras mellan staterna. Regleringarna författas i konventioner som länderna undertecknar eller ratificerar, och först då skall konventionen följas. Ibland uppställs villkoret att ett visst antal länder måste ratificera konventionen innan den träder i kraft. Ofta finns det dock ingen möjlighet att sanktionera brott mot konventionen, även om det i dag finns internationella domstolar, såsom Internationella domstolen i Haag (ICJ), eller Internationella brottmålsdomstolen (ICC), också den i Haag, där enskilda individer kan dömas för brott begångna un-

ka p ite l 1. r ä t ten – def i n i t i on er, b e g repp o ch r ät tsomr åden

der krig. Vissa handelsembargon och ekonomiska sanktioner kan Förenta nationerna (FN) besluta om vid brott mot mänskliga rättigheter. Olika organ inom FN har till uppgift att undersöka om det förekommer brott mot mänskliga rättigheter i medlemsnationerna, och till exempel Human Rights Council och särskilda utsända observatörer undersöker nationernas hantering av undertecknade konventioner. Inom folkrätten regleras även den humanitära rätten – hur krigsföring får utföras, vilka vapen som får användas, hur krigsfångar skall behandlas och hur civilbefolkningen skall bemötas i samband med väpnade konflikter. I detta kapitel har olika synsätt på rätten och viktiga juridiska begrepp presenterats samt hur en traditionell uppdelning av rättens olika områden ser ut. Tanken är att skapa en överblick över ämnesfältet så att nästkommande kapitel kan vidga förståelsen för rätten och vårt rättssystem.

In st u d e ri n g sf rå g o r 1. Vad är en rättsregel? 2. Förklara vad begreppen rättsfakta och rättsföljd innebär. 3. Vad är ett rekvisit och vilka olika sorter av rekvisit finns det? 4. Formell och materiell rättssäkerhet vad innebär det? 5. Beskriv rättsordningens indelning. 6. Vilken är skillnaden mellan dispositiva och indispositiva regler?

Sa kre gi s te r

adekvat kausalitet 13 allmänna domstolar 102 allmänna insatser 92 allmänna kommunala kompetensen 92 allmänna råd 114 allmännyttig verksamhet 92 allmänt intresse 91 analogisk tillämpning 35 andra pelaren 20 anslagsstyrning 109 Arbetsdomstolen 30, 104 arbetsmiljöområdet 90 Arbetsmiljöverkets författningssamling 81 arbetsrätt 16 arvsrätt 17 avgifter 85 beredningar 93 beskattningsrätten 85 bevisbörderegler 62 bisyssla 112 bokstavstolkning 35 budgetlagen 85 budgetpropositionen 84 budgetunderlag 86 budgetåret 84 casus 13 civilprocessrätt 19 civilrätt 16 codes of conduct 70 core conventions 43 Corporate social responsibility 70 culpa 13 de fyra friheterna 55 delegation 76 deltidsarbetande 62 den formella lagkraftens princip 38 den konstitutionella kontrollen 73, 86 den parlamentariska styrnings kedjan 108 departement 74 departementsberedning 74 departementschef 75 departementsserien 27 det allmänna 17 direkt diskriminering 64 direkt effekt 53 direktiv 25 direktivkonform tolkning 53

diskriminering 61 diskrimineringsersättning 69 diskrimineringsombudsmannen 68 dispositiva regler 16, 19 dolus 13 Domstolsverket 107 Ds-serien 75 egendom fast 17 lös 17 Ekobrottsmyndigheten 108 Ekonomistyrningsverket 112 elever 62 enskilda rättssubjekt 49 ersättningsrätten 17 etnisk diskriminering 62 etnisk tillhörighet 63 EU 41, 52 EU-domstolen 52 Europadomstolen 45, 46 Europakonventionen 41 Europarådet 41 Europarådets sociala stadga 50 Europeiska gemenskapernas domstol 52 Europeiska kommittén för so ciala rättigheter 50 Europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna 41 Europeiska unionen 41, 52 EU-rätt 41 EU-rätten 77 expeditionschef 75 expertutredningar 74 extensiv tolkning 35 familjerätt 17 fast egendom 91 finansmakt 73, 84 finansutskottet 85 FN 41 FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 43 folkbokförd 91 folkrätt 43 FPL 113 Frankovichprincipen 55 fri rörlighet 55, 57 fullmäktigeförsamling 93 funktionshinder 62 funktionshindrade 90

funktionsnedsättning 63, 115 följdmotion 29 förarbeten 26 föreningsfrihet 47 negativ 49 Förenta nationerna 41 föreskrifter 76 förhandsavgöranden 53 förmögenhetsrätt 16 förordningar 24, 25, 76 första pelaren 20 förvaltningsbesvär 112 förvaltningsdomstolar 103 förvaltningsprocessrätt 19 Förvaltningsrättslig Tidskrift 33 förvaltningsstyrning 109 gemensam beredning 74 generalklausul 30, 36, 112 grundlagar 24, 76 grundläggande rättigheter 42 HD 101 hoppande majoriteter 74 HSAN 113 humanitär rätt 21 hyresnämnderna 106 hyres- och arrendenämnderna 106 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd 113 hälso- och sjukvårdslagen 92 Högsta domstolen 30, 101 icke-diskriminering 55 icke-spekulativ verksamhet 91 ILO 42 implementering 53 indirekt diskriminering 64 indispositiva regler 16, 19 informationsstyrning 110 inre marknaden 56 Inspektionen för vård och omsorg (IVO) 116 International Labour Organization 42 internationella överenskommelser 41, 42 intressejäv 112 IVO (Inspektionen för vård och omsorg 116 JK 111 JO 87 juridik 11 Juridisk Tidskrift 33

sak re g i ster

jurisprudens 11 Justitiekanslern 31, 111 Justitieombudsmannen 31 Justitieombudsmännen 87 jämställdhet 61 jävsbegreppet 112 jävsregler 112

Miljörättslig tidskrift 33 Miljööverdomstolen 104 missgynnande 64 motsatsslut 35 myndighetsföreskrifter 24 målsägande 19 människorättsdeklarationen 43

KL 90, 112 kollektivavtal 17 Kommittédirektiven 27 kommittéväsendet 75 kommun 90 kommunala företag 94 kommunalbesvär 112 kommunalförbund 93 kommunal kompetens 90 kommunalrätt 17 kommunal självstyrelse 90, 91 kommunmedlem 90 kompetens 91 konstitutionella rättsbestämmelser 26 kontroll 101 konventioner 42 konventionskonform tolkning 43 kungörandelagen 23 kön 63 könsöverskridande identitet eller uttryck 63

normgivning 77 normgivningskompetens 16 normgivningsmakten 73 Nytt juridiskt arkiv 30 nämnder 93 näringslivet 92

l’acquis communautaire 53 lag (2003:778) om skydd mot olyckor 92 laga ordning 91 lagar 24, 76 lagen om kommunalförbund 90 lagen om stöd och service till funktionshindrade 92 laglighetsprövning 112 lag om fullmaktsanställning 102 Lagrådet 27, 73, 75 landsting 83 Laval 54 legalitetsprincipen 19 legitimitet 10, 15 lexikalisk tolkning 36 likabehandling 56 likställighetsprincipen 91 LOA 112 lokaliseringsprincipen 91 LSS 113 LVM 113 LVU 113 Migrationsdomstolen 105 Migrationsöverdomstolen 30, 105 Miljöbalken 92 miljö- och hälsoskydd 90

oaktsamhet 13 offentlighets- och sekretesslagen 90 offentlighetsprincipen 111 offentlig rätt 16 offentligrättslig juridisk person 90 opartisk domstol 47 orderstyrning 109 organisationsklausuler 48 organisationsstyrning 109 organiseringsstyrning 110 OSL 90 parlamentarismens princip 73 partssammansatta organ 93 Patent- och marknadsdomstolen 105 plan- och bygglagen 92 positiv särbehandling 66 preamble 26 primär rättskälla 22, 26, 33 primärrättsliga normer 53 privaträtten 16 promulgationslag 23 promulgera 29 proportionalitetsprincipen 56 proposition 75 prövningstillstånd 30 ramlag 37 ramlagstiftning 26, 30 regelstyrning 109 regeringen 73 regeringsformen 101 regeringssammanträde 74 region 89 regionala miljödomstolar 104 regioner 89 regleringsbreven 84 rekryteringsstyrning 110 rekvisit 12 alternativa 12 kumulativa 12 objektiva 13 subjektiva 13

123

respekt för privatlivet 46 restriktiv tolkning 35 retroaktiv lagstiftning 19 retroaktiv verkan 91 revisionslag 87 revisorer 93 RF 101 riksdagen 73 riksdagens kontrollmakt 86 riksdagsarbetet 77 riksrevisionen 87 rättigheter 14 rättschef 75 rättsfakta 12, 36 Rättsfall från hovrätterna 31 rättsföljd 12, 36 rättskapacitet 14 rättskällor 11 rättslig normhierarki 33 rättsordningen 11 rättspositivism 22 rättspraxis 29 rättsregler 9 rättsstat 11 rättssubjekt 14 rättssystemet 9 rättssäkerhet formell 14 materiell 14 rättstrygghet 15 rättsvetenskap 11 sakägarjäv 112 samhällsstyrning 109 sekundärrätten 53 sekundär rättskälla 26, 33 sexuella trakasserier 65 sexuell läggning 62, 63 självförvaltningsorgan 93 skadeståndsrätt 17 skatter 85 skollagen 92 skyldigheter 14 släktskapsjäv 112 sociala dimensionen 57 socialtjänst 90 socialtjänstlagen 92, 113 soft law 53 SoL 113 SOU-serien 75 specialdomstolar 30, 104 speciallagsreglerade kompetensen 92 stabsorgan 75 statens inkomster 85 Statens offentliga utredningar 27 Statskontoret 112 statsministern 74 statsråd 75 statssekreterare 75

124

s a k re g i ster

straffprocessrätt 19 stridsåtgärder 48 studenter 62 styrning 101 subdelegation 23 subsidiär lagstiftning 38 subsumera 36 subsumtionstekniken 36 successionsrätt 17 sveda och värk 17 Svensk författningssamling 81 Svensk Juristtidning 33 teleologisk (ändamålsenlig) tolkning 35

textuell tolkning 36 tidsbegränsad anställning 62 tillsynsmyndigheten 115 tilltalad 19 trakasserier 65 tredje pelaren 20 tryckfrihetsförordningen 90, 111 tvåinstansjäv 112 tystnadsplikt 116

vinstsyfte 92 våda 13

uppsåt 13 utredning 74 utskott 93 utskottsbetänkande 29

övergångsbestämmelse 23 överklagande 112

åklagarmyndigheten 107 ålder 63 årsredovisning 86 äganderätt 49 äldre 90

Rätt och rättssystem. En introduktion för professionsutbildningar ISBN 978-91-47-14699-4 © 2022 Annika Staaf, Birgitta Nyström, Lars Zanderin och Liber AB Förläggare: Calle Gustavsson Projektledare: Helene Ågren Omslag: Birgitta Dahlkild Grafisk formgivning: Fredrik Elvander Ombrytning och repro: Integra Software Services, Indien

Upplaga 3:1

Tryck: Graphycems, Spanien 2022

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 Kundservice.liber@liber.se www.liber.se

Best.nr 47-14699-4 Tryck.nr 47-14699-4

RÄTT OCH RÄTTSSYSTEM Annika Staaf (red.), Birgitta Nyström, Lars Zanderin

Rätt och rättssystem

3:E UPPLAGAN

RÄTT OCH RÄTTSSYSTEM – en introduktion för professionsutbildningar

Annika Staaf (red.) Birgitta Nyström Lars Zanderin