och reflektera Johan Berlin
Till Elsie och Herman
”Utan tvivel är man inte riktigt klok.”
Tage Danielsson
innehåll
1. Opponering 10
Introduktion 10
Uppsats eller avhandling 13
Valet av opponent 15
Vänlig nyfikenhet 18
2. Att ta sig in i texten 21
Läsning 21
Frågandets konst 25
Titel och övergripande struktur 28
Nyckelord 29
Problemformulering 31
Syfte 33
Avgränsning 37
Teorier och teoretiska perspektiv 39
Data 40
Generativ AI 42
Urval 43
Etiska frågor 45
Resultat 48
Diskussion 49
Sammanfattning 51
3. Genomförande 54
Inledning 54
Stämning och atmosfär som verktyg 58
Rumslig och teknisk förberedelse 61
Stå gärna 62
Bildspel 63
Kontakt i förväg 64
Följdfrågor 66
Kollegialt lärande 66
Rytm och tempo 67
Skoj, skämt och ordvitsar 68
Analogt, digitalt eller hybrid 69
Roller 70
Takt och ton 72
Positiva motfrågor 72
Den röda tråden 73
Lyssna mer än du pratar 74
Korta frågor 75
Vänta på svar 76
Lösa mysterium 76
Beröm 77
Avslutning 79
Efter opponeringen 80
4. Formalia 83
Formella och informella krav 83
Begrepp 84
Referenser 86
5. Avslutande reflektioner 89
Kontroll, kunskapsutbyte eller ceremoni 89
Avspänt och konstruktivt samtal 90
Bra och mindre bra opponering 93
Opponeringens betydelse 94
Idéutbyte mellan forskargrupper 96
Studiens framtida betydelse 97
Referenser 99
opponering som företeelse har alltid fascinerat mig. Kanske handlar det om blandningen av tvivel, utbyte, kunskapsutveckling, interaktion och polarisering. Situationen gör att frågorna fastnar. Det är dock inte bara jag som minns opponering och opponenter. Flera av mina seniora kollegor kan beskriva opponenters frågor, diskussioner och reaktioner, trots att det var flera decennier sedan de ägde rum. Frågor från opponenter verkar ge starka minnen, vilket gör att personer påverkas lång tid efter det att opponeringen ägt rum.
En annan anledning till att jag successivt har kommit att intressera mig för opponering är att jag vid flera tillfällen fått frågan om att vara opponent på avhandlingar. Jag har för det mesta tackat ja, eftersom jag har tyckt att det har varit en stimulerande uppgift att få läsa in mig på spännande ämnen, ställa frågor och tillsammans med respondenten försöka förstå resultaten. Att vara opponent är också ett bra tillfälle att sätta sig in i ett forskningsområde och få kontakt med andra forskargrupper, nationellt och internationellt. Ambitionen från min sida har alltid varit att med konstruktiv blick vända och vrida på fenomen och uppmuntra till reflektion. För det mesta har jag gjort det med glimten i ögat. Jag har löpande försökt vända på resonemang, figurer och flödesscheman för att stimulera till diskussion och ge nya insikter om de fenomen som studerats. Det har varit lärorika tillfällen som jag har uppskattat mycket och minns med värme.
Till min förvåning har jag inte kunnat hitta något riktigt bra svenskt läromedel som beskriver opponering mer fullödigt. Det är angeläget att det finns bra litteratur som kan ge god inspiration och exempel på generella frågor som kan vara användbara vid opponering. Men litteraturen ska också ge och bidra med goda förebilder
som publiken kan lära sig av och imitera. Denna bok fokuserar på opponering före, under och efter den har ägt rum. På så sätt får läsaren relevanta verktyg och kan därmed förbereda uppgiften så att opponeringen blir ett bra lärtillfälle för alla. Men framför allt är bokens syfte att ge goda och konstruktiva inspel som kan påverka blivande studenter/doktorander positivt i framtiden.
Inför arbetet med denna bok har jag intervjuat ett tiotal seniora forskare om deras erfarenheter av att vara opponent, bli opponerade på eller lyssna på opponering. Dessa forskare är från olika lärosäten och ämnesdiscipliner. På så sätt har jag kunnat ta del av en bredd av olika tillvägagångssätt. Seniora forskare har ofta god erfarenhet av alla tre situationerna. Det är därför angeläget att deras kunskap tas till vara. Deras problematiseringar, favoritfrågor och verktyg har jag vävt in och använt på olika sätt för att göra boken så informativ, kreativ och idérik som möjligt. Jag vill därför rikta ett stort tack till professorerna Sven-Erik Sjöstrand, Ulrika Winblad, Ingalill Rahm Hallberg, Kerstin Sahlin, Nils Brunsson, Lars Engwall, Sven Siverbo, Sten Jönson och Björn Brorström, som har ställt upp och berättat om sina egna erfarenheter av att vara opponent och som också delat med sig av en hel del historiska erfarenheter, trender, utmaningar och lärdomar som de i olika sammanhang har haft som opponenter. Bokens exempel är främst hämtade från det samhällsvetenskapliga området. Opponering är dock inte kopplad till något specifikt vetenskapsområde, varför boken går bra att använda inom samtliga vetenskapliga discipliner. Texten kan läsas från början till slut, men det går också att ta del av enskilda kapitel. Boken är skriven både för dig som är student och ska vara opponent på en examensuppsats, och för dig som är senior forskare och ska opponera på en doktorsavhandling. Spännvidden däremellan är ganska stor, men grundfrågorna, utgångspunkterna och upplägget är ändå relativt lika. Ambitionen är att både du som ska opponera och du som letar efter en bra opponent ska hitta förslag till tankemönster, frågor och struktur så att opponeringen blir genomtänkt, kreativ och lärorik.
Du som ska vara respondent har också god nytta av boken när du ska förbereda dig för den kommande opponeringen.
Avslutningsvis vill jag också rikta ett stort tack till professor Martin Molin, Högskolan Väst, professor Staffan Höjer, Göteborgs universitet och fil. dr Anneli Larsson, Göteborgs universitet för att ni läste mitt manuskript och kom med konstruktiva förslag om hur texten kunde bli tydligare. Er insats gjorde att texten blev mer pedagogisk, innehållsrik och strukturerad.
Johan Berlin
Göteborg, september 2025
Opponering
Introduktion
Ordet ”opponera” kommer från det latinska ordet ”opponere” som betyder invända, sätta emot. Att opponera handlar således om att framföra invändningar mot något. I synonymordlistor återfinns ord som bestrida, anmärka, motsätta sig, ta avstånd, reagera mot och ställa frågor.
I akademisk kontext handlar opponering om att ta på sig rollen som diskussionsledare och på olika sätt pröva om det som påstås är rimligt. Opponering är ett sätt att pröva giltigheten och sanningshalten i de argument och påståenden som framförs. De frågor som opponenten kan tänka på under läsningen är exempelvis:
• Är det som hävdas rimligt, och i så fall på vilka grunder?
• Hur har studien kommit fram till detta?
• Hur har studiens metod påverkat resultatet?
• Vilka utgångspunkter bygger studiens antagande på?
• Är det fenomen som studeras tidsbundet eller inte?
• Vilket är det studerade fenomenet?
Opponenten kan ställa flera frågor som fångar en text tämligen väl, men för att genomföra en bra opponering behöver hen använda sig av ett strukturerat tillvägagångssätt. Denna bok syftar till att ge dig som blivande opponent relevanta verktyg och synsätt så att du kan genomföra uppgiften på ett så bra sätt som möjligt.
Redan nu är det viktigt att lyfta fram att de vetenskapliga metoder som inte specifikt handlar om opponering inte kommer att behandlas i denna bok. Det är en relevant avgränsning för att i så stor utsträckning som möjligt kunna fokusera på frågorna om opponering. Den som vill läsa om olika vetenskapliga metoder hänvisas
till den metodlitteratur som finns inom varje sakområde (till exempel Andersson, 2003; Birkler, 2022; Kvale och Brinkman, 2014; Alvesson och Sköldberg, 2017; Bryman m.fl., 2025). Denna bok fokuserar på de centrala tillvägagångssätten. Den ger även tips om hur en opponeringsuppgift kan genomföras. Samtidigt bygger en god opponering på att det uppstår ett förutsättningslöst intuitivt och förtroendefullt samtal mellan två parter. Genom att det uppstår ett förtroende kan de premisser, hypoteser och resultat som anförs även diskuteras, ifrågasättas och kritiseras. På så sätt testas resultaten, vilket också är utgångspunkten för akademins grundläggande uppgift och ligger till grund för hur nya antaganden och ny kunskap framkommer. Prövningen utgår i flera fall från de utgångspunkter som respondenten har använt, trots att de antaganden och de resultat som har lyfts fram kan vara rimliga i sig. När resultaten från flera oberoende studier verifieras antas resultaten bli mer gedigna och robusta; därmed uppfattas de i högre grad också som pålitliga. Opponentens roll är att pröva hållfastheten och undersöka om olika resultat kan ifrågasättas, till exempel om det går att hävda att det även finns andra aspekter, utgångspunkter och hypoteser som behöver vägas in. Det logiska förhållandet mellan olika fenomen är också angeläget att diskutera. Opponenten kan då pröva om det går att vända på det resonemanget. Vad händer då? Kan det vara tvärtom?
Förenklat skulle man kunna se det som att kunskapsutveckling sker på två sätt. Det första är att konstruktivt förstå, fördjupa, förtydliga och nyansera. Det andra är att kritiskt granska, ifrågasätta, falsifiera och tvivla. Som opponent är det viktigt att bli så pass skicklig att du kan utgå från båda perspektiven och använda dem i rätt sammanhang. Det handlar då om att väga ihop olika utgångspunkter så att det går att fatta informerade beslut med opponeringen som grund. För att åstadkomma detta gäller det att använda båda perspektiven växelvis. Boken kommer löpande att diskutera och ge exempel på hur, när och vad som krävs för att bättre förstå och pröva en vetenskaplig studie och dess resultat.
Genom att väva ihop olika bitar prövar opponenten vad som passar ihop och inte samt om det finns logiska strukturer som kan ifrågasättas och prövas. Det är lärorikt att sätta ihop och pröva de grundläggande antagandena. Det gör att det går att sätta fingret på eventuella svagheter som kan antas ha betydelse för resultatens giltighet. Det kan också göra att opponenten och respondenten tillsammans hjälps åt med att se nya strukturer, vilka kan ligga till grund för nya antaganden och ny kunskap. Utifrån den diskussionen kan oväntade aspekter tona fram. Opponeringen kan på så sätt ge nya insikter. Ur polariteten framkommer något nytt som inte tidigare har framgått lika tydligt. Det ger nya perspektiv, tolkningar och framkallar nya frågor. Det är dessa antaganden som ligger till grund för hur ny kunskap genereras. Opponeringen kan göra att antaganden, hypoteser, utgångspunkter, metoder och slutsatser testas och därmed leder till att kunskapen utvecklas och förfinas.
Boken är disponerad enligt följande: I det första kapitlet behandlas den inledande frågan om valet av opponent, frågornas betydelse och vänlig nyfikenhet. Valet av opponent är centralt för att det ska bli ett bra samtal. Vid detta val kan olika principer tillämpas och få stor betydelse för samtalets inriktning samt för vad som värdesätts i hanteringen och problematiseringen av den text som ska behandlas. Vidare handlar opponering till stor del om att ställa frågor och att föra ett frågedrivet samtal. Det är även viktigt vilken ansats och ton som tillämpas. Vänlig nyfikenhet är ett förhållningssätt som en opponent kan tillämpa för att få till ett informativt och idérikt samtal. Det andra kapitlet tar upp frågor om själva texten. Här behandlas betydelsen av läsning, forskningsproblemets formulering, syftets betydelse, avgränsning, urval, nyckelord, datainsamling, teori och resultat, men också hur texten kopplas ihop så det blir en röd tråd mellan syfte, resultat och slutdiskussion.
Det tredje kapitlet beskriver opponeringens genomförande. Här behandlas frågor om stämning och atmosfär, rumslig och teknisk förberedelse, placering, bildspel, kontakt med respondenten, vikten av att ställa följdfrågor och kollegialt lärande. Frågorna är viktiga för att ge opponeringen en bra inramning, skapa trygghet och förutsägbarhet. Vidare behandlas olika opponentroller, positiva motfrågor, betydelsen av att lyssna (och inte prata så mycket själv), ställa korta frågor och värdet av att vänta på svar. Opponeringens avslutning behandlas också. Generellt är opponeringens avslutning något av en bortglömd genre som skulle behöva beskrivas och problematiseras mer.
Det fjärde kapitlet beskriver hur opponenten kan tänka runt formaliafrågor. Här behandlas särskilt struktur, referenser och begreppens betydelse. I det femte och avslutande kapitlet ges ett par avslutande reflektioner om opponeringen som genre. Utgör opponeringen ett tillfälle till kunskapsutbyte eller är det en ceremoni? Här beskrivs också vikten av att få till ett konstruktivt samtal, liksom dess betydelse för den blivande adeptens framtid. Vad minns hen av opponeringen om ett år? Vilka spår har opponenten lämnat? I bokens samtliga kapitel ges exempel på frågor som blivande opponenter kan ställa under arbetet med uppgiften.
Uppsats eller avhandling
Denna bok är främst inriktad på opponering i akademiska sammanhang, det vill säga allt från examensuppsatser till doktorsavhandlingar. Men opponering som metod kan även användas i andra delar av arbetslivet, till exempel vid förhandling, tillsyn, revison och journalistisk granskning. Inom akademin tillämpas opponering främst på uppsatser och avhandlingar i samband med examination. Det handlar då om en kontrollfunktion där respondenten ska visa att det är hen som har skrivit och designat studien och också kan svara muntligt för de ställningstaganden och de val som
hen har gjort. Men opponering kan också tillämpas vid granskning av vetenskapliga artiklar, manuskript, forskningsansökningar och forskningsrapporter. Det gör att metoden har flera användningsområden. Övergripande handlar det om att ge uppslag för att förbättra texter samt göra dem tydligare, mer nyanserade och stringenta. Olika akademiska traditioner lägger olika tonvikt vid dessa moment. Det gör att opponeringens tillvägagångssätt och funktion kan variera. Grunderna är dock relativt lika, vilket gör att företrädare för samtliga akademiska discipliner kan tillämpa tillvägagångssättet och sannolikt känner igen sig i de olika moment som beskrivs här. Boken vänder sig både till den som ska opponera på en uppsats och den som ska opponera på en doktorsavhandling. Spannet mellan dessa är stort, och redan här är det bra att visa på några skillnader som kan vara bra att känna till inför uppgiften som opponent. Den första skillnaden är akademisk nivå och djup. När det gäller en uppsats fokuserar opponenten ofta på struktur, tydlighet och grundläggande vetenskaplig metod, medan en avhandling kräver en djupare och mer avancerad granskning av teori, metod, vetenskaplig originalitet och bidraget till forskningsfältet. Den andra skillnaden handlar om textens omfattning och förberedelsetid. Uppsatsen är en kortare text (vanligen cirka 25–45 sidor), vilket innebär att opponeringen blir mer överskådlig och tar mindre tid att förbereda. Avhandlingen kan bestå av flera hundra sidor och kräver därmed mer omfattande förberedelser, inläsning och kunskap om forskningsfältet samt om de teoretiska begrepp och ansatser som används och hur de korresponderar med resultaten. En tredje skillnad handlar om ansvar och kontroll. Uppsatsens opponent är oftast en student som läser samma kurs på samma akademiska nivå och vars uppgift är att lära sig snarare än att utöva ett formellt ansvar. Avhandlingens opponent är en erfaren forskare med officiellt ansvar för att kritiskt och sakligt granska avhandlingen för att betygsnämnden ska få ett underlag för att fatta beslut. En fjärde skillnad handlar om publik och sammanhang. Opponering av
uppsats sker oftast i en mindre grupp, oftast med endast en handledare och andra studenter närvarande. En disputation av en avhandling är ett offentligt evenemang med närvarande publik, betygsnämnd och ofta många kollegor som är verksamma inom akademin. Det gör att samtalet oftast handlar om olika företeelser och förs på en helt annan akademisk nivå än vid opponering av en uppsats. En femte skillnad handlar om ton och kritisk nivå. Uppsatsen har oftast en mer pedagogisk inramning för att hjälpa studenterna att lära sig och utvecklas. Vid disputationen kan stämningen vara mer formell och i vissa fall mer kritisk. Opponenten har då i uppdrag att konstruktivt utmana doktorandens slutsatser, metodval och teoretiska bidrag. Genom att lyfta fram och visa på några skillnader står det klart att de krav och förväntningar som ställs är olika i olika sammanhang. Löpande i texten kommer det också att visa sig att det är en hel del som förenar dem båda och att sammanhangen på olika sätt påminner om varandra.
Valet av opponent
Ett inledande steg är att välja ut den person som kan fungera som opponent. Vid examinering av uppsatser är det oftast kursansvarig eller kursexaminator som tar fram en opponentlista. Det är vanligt att medstudenter får opponera på kurskamraternas uppsatser, och opponentskap fördelas oftast när samtliga studenter har lämnat in sina uppsatser. Opponeringen blir bäst när det inte finns någon personlig relation mellan opponent och respondent. Man bör därför inte välja personer som står varandra nära. Den som tillfrågas behöver ha relevant ämneskunskap och ha fördjupat sig i ett liknande område/tema. Det bör även finnas beredskap för hur man ska hantera förhinder som meddelas samma dag.
Det är viktigt att skapa goda förebilder för hur en väl genomförd opposition kan genomföras. Traditionellt har opponering varit en sådan aktivitet som lärs ut genom att ”se hur andra gör”. Här har
förberedelsen från den som opponerar stor betydelse. Hen behöver tid, bra instruktioner och genomtänkta frågor som gör att studien granskas samtidigt som publiken lär sig något av att vara med och lyssna. Genom att öva på och ge exempel på god opponering skapas goda förutsättningar för detta.
Även för doktorander är det viktigt att den opponent som utses inte är jävig, det vill säga inte har någon personlig koppling till respondent eller handledare. Det är också viktigt att hen tar del av vilka interna regler som gäller för jäv. Mellan personer kan det finnas tidigare samarbeten och relationer som man vid en första anblick inte tänker på, men den person som föreslås bör vara oberoende så att hen obehindrat och fritt kan genomföra uppgiften och ställa vilka frågor som helst.
För doktorander är det vanligt att huvudhandledaren i samråd med bihandledare och doktorand tar fram förslag till opponent. Rekommendationen är att ta god tid på sig och låta flera föreslå/ pröva olika namn. När en opponent ska föreslås inför en disputation finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Den första är ämneskompetens, det vill säga att det är en person som har forskat om eller inom ämnet och är väl insatt i det som respondenten har studerat. Det behöver dock inte vara en person med bakgrund inom samma ämne, men hen bör ha en förståelse av ämnets karaktär och kunskapsdomän. Ofta är det en person som har varit aktiv inom området men som inte har studerat exakt den typ av frågeställning som avhandlingen behandlar. Den andra är personlighet, det vill säga att opponenten har förutsättningar att matcha respondentens personlighet på ett bra sätt och att hen är en trygg person som på ett konstruktivt sätt kan granska texten. Opponenten ska kunna påvisa alternativa tolkningar, andra nyanser och diskutera andra presumtiva samband. Den tredje är tidigare erfarenhet. Finns det någon som har tidigare erfarenheter av opponenten? Har hen i så fall gjort en god insats? Ställde hen då relevanta frågor, framförde relevanta synpunkter och gjorde en bra sammanfattning? Ibland är
dessa tre aspekter svåra att uppfylla för en enda person, varför man får göra en helhetsbedömning av om det finns goda förutsättningar att genomföra en bra opponering. Den fjärde aspekten är opponentens tillhörighet till ett annat lärosäte, nationellt eller internationellt. Idealt bör det finnas en distans till personer vid det egna lärosätet. Det femte är att det ska finnas en balans mellan kvinnor och män i bedömningsgruppen. Efter att en tänkbar kandidat har tillfrågats och tackat ja är det ofta exempelvis en dekan, vice rektor eller studierektor för forskarutbildningen som formellt fattar beslut om vem som ska utses till opponent. Om hen inte har möjlighet kan nästa person på listan tillfrågas.
Denna bok lägger starkt fokus på att opponenten granskar och ställer kreativa frågor till respondenten. Men båda parter är ”på scen” och granskas från olika perspektiv. De som är med och följer opponeringen bedömer också i hög grad opponenten, exempelvis valet av upplägg, frågefokus, följdfrågor, beröm, kritik, granskning, stämning, sammanfattning och avslutande bedömning av det vetenskapliga arbetet. Att även opponenten granskas är kanske inte något man tänker på, och det är heller inte så omskrivet i litteraturen, men att bli vald som opponent vid en disputation är en fråga om tillit och förtroende. Som blivande opponent är det bra att ha detta i åtanke. Uppfattas opponenten ha gjort en mindre god insats tillfrågas hen sannolikt inte igen.
I intervjuer med seniora kollegor framkom det flera aspekter att ta i beaktande. Den första är att det är viktigt att lägga tid och engagemang på att säkra valet av en bra person. Flera kunde berätta historier om motsatsen, något som man helst vill undvika. Det gällde därför att höra efter i sitt nätverk och läsa in sig på personens forskningsprofil. Den andra var att goda personliga erfarenheter trumfade meritering och ämneskunskap. Den tredje var att inte ta för stora risker. Ofta undviker man därför oerfarna personer med ojämnt rykte. Sammanfattat tillfrågades ofta en erfaren person med goda erfarenheter och relevanta ämneskunskaper. Det var också vanligt
att den opponent som engagerades hade ett brett forskningsområde, eftersom det bäddade för en bredare diskussion. Att vara opponent är ett sätt att utveckla och behålla sitt vetenskapliga nätverk. Det är därför hedrande och förtroendefullt att bli tillfrågad om att granska en vetenskaplig studie.
Vänlig nyfikenhet
Opponering kan göras med olika takt och ton. En poäng som lyfts fram i denna bok är att göra det med vänlig nyfikenhet. Vad innebär då det? Det handlar om att opponenten ska försöka få respondenten att berätta och utveckla så att utgångspunkter, tillvägagångssätt och resultat blir begripliga. Det gör det samtidigt möjligt att reda ut missförstånd. Det handlar om att med en konstruktiv och vänlig ton ödmjukt dels ställa frågor utan att skynda förbi, släta över eller linda in, dels ta reda på utgångspunkterna och binda ihop svaret till en helhet. Ett sätt kan vara att ställa några ”självklara” frågor. Dessa frågor fyller två funktioner: kommunikation och systematik. Att få vissa delar kommunicerade och bekräftade gör att opponenten får tillgång till uppgifter som hen annars inte hade fått. När kommunikationen väl har kommit i gång är det också enklare att leda in samtalet på mer avancerade frågor. Den vänligt nyfikna opponenten leder samtalet vidare och gör att åhörarna får reda på mer. Hen går också systematiskt igenom område för område och utesluter inte det ”självklara”. Även om frågorna kan kännas enkla, banala och självklara kommer det att visa sig att svaren sällan är det. Några exempel på frågor:
• Hur skulle du beskriva den här företeelsen?
• Hur kom det sig att du valde den här utgångspunkten?
• Hur skulle du beskriva skillnaderna mellan begreppen X och Y?
• När avslutade du datainsamlingen?
• Vad är du mest nöjd med? Varför var det viktigt?
isbn 978-91-47-14420-4
© 2026 Johan Berlin och Liber AB
Text- och datautvinning ej tillåten.
Förlagsredaktör: Christina Brynolfsson
Projektledare: Annika Sandström
Förläggare: Kristina Iritz Hedberg
Grafisk form: Nette Lövgren Design
Omslagsbild: GettyImages/Skynesher
Omslag: Anna Hild
Första upplagan 2026
1
Repro: Integra Software Services, Indien
Tryck: People Printing, Kina 2026
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.
Intrång i upphovshavarens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm
www.liber.se/kundservice
www.liber.se
Att vara opponent är en stimulerande uppgift som gör det möjligt att sätta sig in i ett nytt ämne, ställa frågor och tillsammans med respondenten försöka förstå resultaten.
Opponering – att konstruktivt granska, utmana och reflektera fokuserar på tiden före, under och efter opponeringen. Boken ger blivande opponenter de verktyg som de behöver för att kunna förbereda och genomföra opponeringen på bästa tänkbara sätt. Ambitionen är också att ge både opponent och respondent förslag på tankemönster, väl utformade frågor och en struktur som gör att opponeringen blir så genomtänkt, kreativ och lärorik som möjligt.
Boken vänder sig till såväl studenter som seniora forskare inom alla vetenskapliga discipliner. Den kan läsas från början till slut, men kapitlen går också att läsa helt fristående.
Johan Berlin är professor i företagsekonomi, med särskild inriktning mot offentlig organisation, vid Högskolan Väst. Han har god erfarenhet av opponering och av att ställa konstruktiva frågor om vetenskapliga texter i olika sammanhang.