9789146241324

solvej balle

2 Översättning Ninni Holmqvist

wahlström & widstrand

Denna översättning har fått stöd från

Nordiska ministerrådet.

Wahlström & Widstrand

www.wwd.se

isbn : 978­91­46­24132­4

Copyright © Solvej Balle, 2020

Originalets titel: Om udregning af rumfang 2

Översättning: Ninni Holmqvist

Published by agreement with Copenhagen Literary Agency ApS, Copenhagen

Omslag: Sara R. Acedo

Tryck: ScandBook, EU 2023

# 368

Vad hade jag föreställt mig? Tiden som en karusell som man kan hoppa av och på? Året som en ström som rinner iväg under min artonde november?

Jag sitter vid fönstret i rum 16 på Hôtel du Lison. Jag har samlat dagar. 365 novemberdagar. Men vad skulle det hjälpa? Som om en hög av likadana höstdagar kunde bli ett år. Och vad skulle det hjälpa att gå omkring i slutet av ett sådant år och göra sig redo att hoppa? Eller dyka? Ett års väntan, och så blev det den artonde november igen, och jag skulle komma ur upprepningen på samma plats där jag hade kommit in. Var det vad jag föreställde mig: en artonde november med öppna dörrar och fri passage till en igenkännlig tid? Kanske. Men det är inte så det är.

Jag går omkring i min artonde november. Jag har spanat efter en utgång, men det finns ingen utgång. Jag har letat efter olikheter, men det finns inga olikheter. Det är samma dag, och nu förstår jag inte hur jag kunde tro att det under alla mina dagar låg ett vanligt år med en ny artonde november som långsamt närmade sig. Som om en sannare tideräkning befann sig någonstans i djupet, som om alla mina upprepningar bara var ytan och det riktiga året hade tagit skydd under en rad av artonde novembrar. Som om en ny artonde november skulle stiga upp i slutet av året och ta mig tillbaka. Eller passera förbi så att jag kunde hoppa på i farten från min malström av upprepningar.

Som om en räddningsplanka skulle komma flytande, en ny artonde november som kunde rädda mig ur mitt hav av upprepningar, ett stycke drivved som jag kunde ta tag i och klamra mig fast vid tills jag nådde fast mark, tills jag kastades i land i en nittonde november, in i en dag med en färsk tidning till kaffet, en ny receptionist bakom disken, en morgon utan regn. Eller med hällande regn, översvämning, åska, snö, vad som helst, bara något annat. Som om min dag nummer 365 var en magisk avslutning, inte bara ett tal i en oändlig rad. Som om min dag nummer 366 var en ny början, en ny artonde november. Med passage till den nittonde. Och tjugonde. Som om det fanns en utgång, inte bara en dag som försvann och gav plats för nästa artonde november och nästa igen, till dag nummer 367 och dag nummer 368 och i morgon 369.

Om inget hände skulle raden vara oändlig. Det har inte hänt något och raden är oändlig. Ingen ny och annorlunda artonde november kom förbi, inga sannare tideräkningar trängde upp ur djupet, inga räddningsplankor kom flytande, jag har inte kastats i land i den nittonde november, och det har inte blivit den tjugonde. Det är samma artonde november och ingen förändring syns till.

Jag vaknade tidigt i går. Jag hade fallit i djup sömn efter min hemkomst till hotellet, utmattad efter mina dagar i spänd väntan på en ny och förändrad novemberdag. Jag

vaknade med ett ryck och kände genast asken med den romerska sestertien, som Philip Maurel hade gett mig.

Den låg i sin påse bredvid huvudkudden och jag kom ihåg vad som hade hänt: att jag hade mött Philip och följt med honom till hans affär. Att Philip och Marie hade visat mig sin nya lägenhet. Jag kom ihåg vår vandring bland den tidigare invånarens föremål. Jag hade berättat alltsammans för dem: att tiden hade gått sönder, att jag hoppades återvända till en igenkännlig tid. De hade skickat iväg mig med en romersk sestertie i en påse.

Jag klev genast ur sängen, klädde på mig och gick ner till receptionen. Jag visste inte vad klockan var, men tidningarna låg redan framme och det var samma tidningar. Från den artonde. Färska och orörda. I frukostrummet hade kaffet börjat rinna genom maskinen, borden var dukade och personalen höll på att arrangera bröd och croissanter på fat och i korgar. Jag slog mig ner och hoppades att något skulle vara annorlunda mot de andra novemberdagarna, men det var ingen skillnad, och snart hade jag sett morgonen upprepa sig. Jag hade sett välbekanta ansikten och rörelser. Jag hade sett en brödskiva falla mot golvet, ett lätt och lite svävande fall. Det var den artonde ännu en gång, självklart var det det.

Hela dagen, från det att jag vaknade tills jag gick och lade mig i går kväll, var allt precis som alla de andra dagarna, en dag full av igenkänning, och när jag vaknade i morse var det återigen den artonde november. Det är ingen skillnad. Jag har obehindrat gått in i år 2, eller rättare sagt: jag har kommit till den artonde november # 368 i

en tid utan år och utan årstider, en tid utan veckor och månader, utan något annat än en enda dag som går igen, och jag måste föreställa mig att det fortsätter. Jag kan inte föreställa mig något annat. Det är ett fel som inte går att rätta till. Det har blivit kroniskt. Det enda som återvänder är mitt dygn. Det blir morgon, och det blir kväll, och det blir natt, och det blir morgon igen, samma dag.

Jag sitter i rum 16 på Hôtel du Lison. I dag har jag inte ätit frukost. Jag hann inte längre än till receptionen, jag kastade en blick på tidningarna och sedan vände jag om och gick tillbaka till mitt rum. Jag vill inte se brödskivor sväva mot golv.

# 369

I dag vaknade jag långt innan det blev ljust. Jag vaknade för att hörnet på sestertiens ask skar in i min kind. Den låg fortfarande i sin påse vid huvudkudden, jag måste ha lagt mig på den i sömnen, men nu är jag vaken, jag är uppe, jag har varit ute i morgonmörkret och det är fortfarande den artonde. Det har inte blivit den nittonde, det har inte blivit den tjugonde, och det har inte blivit den tjugoförsta, och varför skulle det ha blivit det?

Det var alldeles för tidigt att stiga upp, men jag klädde på mig i alla fall. Jag drog på mig mina stövlar, jag knäppte min kappa, jag tog upp min väska från golvet, och innan

jag gick ut tog jag ut sestertien ur påsen på sängen, tog ut myntet ur asken, lade det i fickan och lade asken och påsen på bordet. Jag tog med mig nyckeln, receptionen var tom, och jag gick genom de nästan öde gatorna i mörkret.

När jag ett par timmar senare kom tillbaka till hotellet var det ljust och klockan var lite över sju. Jag hämtade en kopp kaffe vid buffén och tog den med mig hit upp, och nu har jag satt mig vid det lilla bordet i mitt rum. Jag vet att den artonde november fortsätter, jag vet inte vad jag ska ta mig till med dagen, men nu vet jag vad jag kan förvänta mig. Artonde novembrar, det är det jag kan förvänta mig. # 374

Varje dag besöker jag mina gator. Jag korsar boulevard Chaminade och går genom passage du Cirque. Jag sneddar över det lilla torget i slutet av rue Renart och fortsätter genom rue Almageste. Jag sätter mig på ett café eller på en bänk i en park.

Det finns ingen förändring och jag har inget jag måste hinna till. Det finns inga böcker att inhandla, inga auktioner att gå på, inga vänner att besöka. Jag har inget mönster av ljud och tystnad att ordna min dag efter, jag har inga planer, jag har ingen kalender. Tiden går, men den häller bara in dag efter dag i min värld, den går ingenstans, den

har inga hållplatser eller stationer, bara denna oändliga kedja av dagar.

Jag går förbi antikvariaten i området men jag går inte in. Jag tittar på böckerna i skyltfönstret, jag tvekar lite men sedan går jag vidare. Jag gör mina cirklar större och finner andra gator. På rue d’Ésope stannade jag till utanför ett antikvariat som jag inte kände till. Jag fick lust att gå in och titta närmare på ett par av de verk som låg i skyltfönstret, men jag stod kvar utanför. Jag har inget att göra där inne, det är det förflutnas butiker, och jag är inte längre T. & T. Selter.

Jag har gått förbi Philip Maurels affär och ett par gånger har jag gått fram och ställt mig vid fönstret och kastat en blick ner i butiken. Jag gör det när Marie är ensam, jag vill inte bli igenkänd, jag vet när Philip kommer och går, och jag vill inte möta honom.

Sestertien har jag fortfarande. Den ligger i kappfickan, och Marie har ställt fram ett annat mynt på disken. I går kväll, när jag gick och lade mig, glömde jag att ta upp myntet ur fickan och lägga det under huvudkudden, men när jag vaknade i morse låg det fortfarande i fickan. Jag kan känna det när jag går omkring på gatorna. Om jag hade haft en hund hade jag kunnat säga att jag tog en promenad med hunden. Nu tar jag en promenad med ett romerskt mynt. En märklig ledsagare.

#

376

Det känns på gatorna. En tomhet. Som om något försvunnit. Jag känner det i gruset på rue Desterres och när jag skyndar mig över rue Almageste. En kondensering som har lösts upp. Det finns färre detaljer nu. Det känns konkret, närmast fysiskt, som om trafiken tunnats ut eller fotgängarna försvunnit, som om ljuset och ljuden förändrats, som om avståndet mellan husen växt, gatorna blivit bredare, men jag vet ju att ingenting har förändrats, det finns fortfarande människor och fortfarande trafik, varken ljuden eller ljuset har förändrats. Det är jag som inte längre har något att göra här. Jag går på samma gator, men det är bara rutiner och gamla vanor som bär mig runt. Jag har alltid haft goda skäl att vara här, men nu känner jag mig överflödig. Jag går omkring i staden utan någon annan uppgift än min egen övergång från dag till dag. Jag är bara en människa som cirkulerar på gatorna, kanske inte ens en människa, kanske snarare ett djur av något slag, varken jagande eller jagat, varken hungrande eller mätt, bara en varelse på vandring utefter husen.

# 378

Jag vaknade sent i dag och det blev eftermiddag innan jag gick ut. Jag följde en annan rutt än jag brukar, men återigen slogs jag av denna känsla, en form av tomhet, som om något saknades.

Medan jag gick omkring på gatorna började jag känna mig yr. Jag frös och såg mig omkring efter någonstans att gå in, men det var som om det inte fanns plats. Det fanns inga naturliga ställen att söka sig till, inga ställen där jag kunde dra mig tillbaka och där jag spontant kunde slå mig ner en stund. Jag såg mig om efter en park eller en bänk, men det fanns ingenstans där jag kunde passas in. De ställen jag brukar gå till verkade avvisande och slutna. Ingen av de bänkar eller caféstolar som jag fick syn på var för mig. Inga trottoarer eller övergångsställen passade för mina steg. Jag kände mig malplacerad, en främmande kropp. Jag hörde inte till, och det fanns ingenting jag kunde göra.

Till slut gick jag in på ett nästan tomt café där jag försökte sätta mig vid ett fönsterbord, men det kändes som om stolarna försökte skaka mig av sig. Först var det bara en stol som kändes lite vinglig under mig, men när jag reste mig och tog en annan stol kändes det som om det nu var bordet som det var något fel på. Jag drog lite i bordet och flyttade lite på stolen som jag hade satt mig på. Jag kände mig förvirrad och orolig, och när jag äntligen hade fått möblemanget i balans fanns det ingen som kunde ta emot min beställning, så jag lämnade caféet och gick tillbaka ut på gatorna.

Det gjorde ingen skillnad. Gatorna kändes öde. Det var som om atmosfären var förändrad, luften tunnare, som om ett material hade försvunnit ur asfalten och gjort den

porös, en nyansskillnad i färgen på husens fasader, jag vet inte. Det var något som var borta, något i färgerna, kanske ljuden, som om ett av världens grundämnen med ens hade runnit bort, eller kanske snarare som en ny form av tomhet, en okänd tomhetsart.

Jag försökte promenera av mig känslan under min väg genom gatorna. Jag svängde runt hörn och fann trafikerade gator och befolkade passager, och bit för bit började världen bli sig lik. Jag drogs in på land, tillbaka i världen, och under större delen av eftermiddagen promenerade jag omkring och försökte navigera runt den där känslan av tomhet. Jag gick genom parker, på grusgångar, förbi bänkar och lekplatser, men utan att sätta mig någonstans bortsett från ett par minuter då jag försökte sätta mig på en något fuktig bänk vid fontänen i passage du Cirque.

Sent på eftermiddagen kom jag tillbaka till hotellet, köpte en smörgås i receptionen och gick upp till mitt rum. På väg uppför trappan tittade jag ner på mig själv med en känsla av att det var något slitet över min framtoning: något trasigt, sjaskigt, fransigt, men jag kunde inte komma på vad det var. Det var inte kläderna. Jag såg mig i en spegel just som jag svängde in i korridoren mot mitt rum. Det var inte mina kläder som var mer slitna än när jag senast var här, stövlarna hade använts under många av mina promenader från rummet i Clairon, men särskilt slitna var de inte. Jag hade en klänning på mig, en annan än senast jag var här, den gamla hade jag lämnat i Clairon,

den här var nyare, det var inget fel på den, och min kappa såg ut som den brukade, det är möjligt att jag behöver en ny, men det är inte iögonenfallande. Ändå var det som om jag hade ställts undan i ett vindsförråd, sliten, dammig och urmodig.

Jag vet naturligtvis att det bara är jag: att jag har förlorat min riktning. Det saknas inget grundämne. Det är ingen nyupptäckt tomhetsart. Det är bara det att jag inte kan komma på ett skäl att röra mig genom gatorna. Jag går förbi affärerna men ska inte gå in i dem. Jag sneddar över en gata eller går genom en park, och jag känner mig illa till mods, överflödig, utmattad, fel. Jag är inte längre Tara Selter, antikvariatsbokhandlare med sinne för detaljer och blick för böcker med samlarpotential. Jag är inte Tara Selter på jobbet. Jag är ingen inhandlare av böcker för firman T. & T. Selter. Hon har försvunnit: Tara Selter, som kommer in för att fråga, förhandla, betrakta, köpa, avtala, organisera. Det är Tara Selter, antikvariatsbokhandlare, som är borta, en människa på jobbet och med ett företag under uppbyggnad, med framåtanda, en näringsidkare med kunder och kollegor. Det är Tara Selter med en framtid som är borta. Det är Tara Selter med drömmar och förväntningar som har fallit ur bilden, kastats av världen, sprungit ut över kanten, hällts ut, förts bort med strömmen av artonde novembrar, förlorad, förångad, driven till havs.

På rummet lade jag ifrån mig smörgåsen på bordet och tog av mig kappan och stövlarna, men när jag en stund senare försökte äta den halvtorra smörgåsen gick hotellets brandalarm plötsligt igång. Först förvånade det mig, för jag hade inte hört alarmet förut, men det måste bero på att jag inte hade varit på hotellet lite över klockan fem någon av de andra dagarna. Alarmet oroade mig inte. Det måste vara falskt alarm, för hotellet hade ju inte brunnit ner och jag hade inte sett några tecken på eldsvåda vid något tillfälle, så jag gjorde ingenting, och strax därefter upphörde alarmet också. Jag reste mig och tittade ut genom fönstret. Det stod människor på gatan, och jag tänkte att den artonde november alltså innehöll ett falskt alarm på Hôtel du Lison. Vad är det med det då? tänkte jag. Ingenting. Jag såg en brandbil anlända, men det fanns inga tecken på eldsvåda och slangen rullades inte ut. En brandman stod och pratade lugnt med hotellets receptionist och jag satte mig ner igen och tog ännu en tugga av min smörgås.

Först efteråt gick det upp för mig vad det betydde: att jag inte längre är på min vakt, att jag inte spanar efter räddningsplankor, att jag inte ens såg det som en möjlighet att det kunde brinna på Hôtel du Lison, att det kunde ha varit en ny artonde november, att det kunde vara ett hopp in i en ny tid, att hotellet kunde hålla på att brinna ner och att jag kunde vara i livsfara just som tiden hoppade tillbaka till sitt normala förlopp. Istället antog jag utan vidare att det var falskt alarm.

För några få dagar sedan skulle jag ha hoppat upp och vädrat förändring, men jag satt bara med en halväten smörgås och gjorde ingenting, och den ligger fortfarande här på bordet bredvid mig, inte för att den har lämnats i hast på grund av en evakuering, utan för att den är torr i kanterna. Jag tror inte längre på variation, jag tittar inte efter skillnader, och inte ens några brandalarm kan ändra mina förväntningar på en dag som återkommer om och om igen.

Jag kan fortfarande höra röster i korridoren utanför min dörr, men trottoaren mittemot hotellet har för längesedan tömts på människor. De sista hotellgästerna är på väg tillbaka till sina rum, brandbilen lämnade snabbt platsen och det är ingen fara å färde. Det är en lugn dag på Hôtel du Lison. Det finns inga skadade och inga sårade. Jag sitter i ett hotellrum, jag är i säkerhet, Thomas är i säkerhet i sin artonde november i Clairon, han har blivit genomvåt av regnet och kommit till ett hus som har blivit kallt, men inget annat har hänt. Han är tillbaka i sitt vardagsrum, han har tänt i öppna spisen, han har hämtat en purjolök i trädgården och några gula lökar i trädgårdsboden. Det finns ingen anledning till oro. Jag har en man som anser att det är bäst att jag kommer på en lösning på egen hand. Jag har vänner som inte anser att de kan hjälpa till och som kanske inte ens tror att jag talar sanning, och som har skickat bort mig med en romersk sestertie i en påse. Tara Selters sista uppdrag: uppför trappan och ut med soppåsen. Och nu går jag omkring på gatorna, överflödig och

urmodig. Det är ingen katastrof. Det är inte ingenting, men det är inte heller särskilt mycket.

# 379

Och nu, när den artonde november har blivit kronisk: mina dagar är enkla, jag rör mig på välbekanta gator, men jag hör inte till. Jag hör steg bakom mig. Jag blir orolig. Jag vänder mig om. Jag tänker att det finns några där som vill mig något, och det de vill mig inte är något bra. Men de är inte där, det är mina egna steg jag hör, och till och med ljudet av mina steg är överflödiga. Jag går i ett utrymme som borde vara tomt. Den plats jag upptar borde stå öppen, men av oförklarliga skäl har Tara Selter tagit platsen.

Omkring mig går människor till jobbet. De öppnar butiker och rör sig mot metrostationer, de går i formationer, de har riktningar, de dras iväg men det som drar dem kan jag inte känna själv, det är ett snöre som jag saknar, det är något som jag inte är en del av. Jag får inget grepp. Eller om det är något som spolar dem genom gatorna, en ström som för iväg dem, men det är en ström som inte når mig. Eller om det kanske är en inre mekanik. Något som styr deras steg genom gatorna, en inre drivkraft som inte finns i mig, en fjäder som inte kan spännas, en mekanism som saknas. Jag vet inte om de blir dragna, om de förs iväg av en ström eller om det är en inre mekanik som sänder

dem genom gatorna, men jag vet att det är något som inte fungerar på mig.

Jag är omringad av människor i rörelse, plötsligt går de i samma riktning, jag ser mig omkring och det finns mycket riktigt en metrostation, och det är dit de ska. Där finns människorader som pekar mot nergången. Jag är utanför raderna. Om jag kommer för nära deras rader är jag i vägen. Jag är en främmande kropp, ett fel. Jag är Tara Selter borttappad i den artonde november. Inte förlorad, bara borttappad. Jag har fallit ur dagen, men det är inte tragiskt, det är inte komiskt, jag har bara fallit av världen, jag har inte kommit till skada i fallet, jag har rest mig och borstat bort lite grus från knäet, det är allt.

Jag heter Tara Selter. Jag befinner mig i den artonde november, det finns ett eko omkring mig. Jag är en underlig varelse som inte borde röra sig bland människor med riktning. Som borde vara på väg vidare. Som är i vägen när människor försöker hinna med det de ska hinna med.

Jag rör mig ut ur de hektiska raderna, jag stiger åt sidan. Jag hittar gator jag inte är bekant med, jag svänger runt främmande hörn, jag hittar caféer där jag aldrig har varit förut. Jag bär mitt eko med mig, en särskild tomhet i ljudet när jag drar ut stolen vid ett bord och sätter mig i ett hörn. Jag ställer väskan på stolen bredvid mig. Väskan

är tillräckligt stor för att jag ska se ut som om jag var på resande fot, och tillräckligt liten för att jag ska kunna ha

den med mig hela dagarna. Den får det att se ut som om det är något jag ska hinna till. Jag är fortfarande i vägen, men då och då hittar jag ett hörn av världen där jag kan sitta en liten stund. Jag andas. Jag håller mig lugn.

Jag kan räkna mina dagar, och det gör jag. Jag kan skriva om dem, och det gör jag. Jag har en liten anteckningsbok med streck och siffror. Jag har en mapp med noteringar från den artonde november, jag har pengar och kreditkort. Jag har en kulspetspenna med texten 7ème Salon Lumières, jag kan skriva vad jag vill, jag kan resa vart helst jag önskar, jag saknar ingenting.

Jag går längs med en avgrund, jag räknar dagar och skriver ner. Jag gör det för att minnas. Eller så gör jag det för att hålla ihop dagarna. Eller så gör jag det kanske därför att pappret minns vad jag säger. Som om jag finns till. Som om det finns någon som lyssnar.

# 383

Jag hade trott att jag skulle återvända. Till Clairon­sousBois. Till Thomas. Om ingenting hände. Om ett år inte betydde något. Om det inte fanns en utgång i slutet av året. Kanske skulle jag först besöka Philip och Marie.

Jag föreställer mig att jag skulle fråga dem till råds, att vi skulle ha satt oss vid disken, att de skulle ha föreslagit olika lösningar, den ena märkvärdigare än den andra. Att

vi hade funnit situationen komisk. Vi skulle ha skrattat. Vi skulle ha pratat om damm och brännsår medan vi skrattade åt tidens märkvärdighet. Jag hade väl tänkt att de skulle kunna hjälpa mig, att de ville försöka, att de skulle låtsas som om de försökte. Att de åtminstone skulle skratta med. Och om det inte fanns någon utväg skulle jag säkert ta tåget tillbaka till Clairon. Jag skulle vandra genom regnet, jag skulle berätta för Thomas att jag hade kommit tillbaka därför att tiden hade kört fast, att jag hade försökt hoppa tillbaka, att jag hade varit beredd, att det var det jag ville: återvända. Till Thomas, till Philip och Marie, till människorna på gatan, till strömmar och rader, till den gemensamma rytmen, till Tara Selter, antikvariatsbokhandlare med papperskänsla och sinne för detaljer. Att det inte var för att jag inte ville följa deras tid. Det var för att jag inte kunde göra något. Jag hade försökt.

Men kanske är jag bara ensam. Kanske hör jag inte till. Kanske kan det inte vara på något annat sätt, men jag försöker, jag tar sats, och ibland när jag kommer in i en ström av människor på gatan, om jag går förbi en busshållplats just när bussen stannar och jag plötsligt är fångad i en grupp av väntande passagerare, om jag följer med strömmen upp i bussen, om jag kommer från rätt håll och går i rätt takt vid en metrostation, så passar min rytm plötsligt in, jag följer med, ibland blir jag nästan buren, jag stiger in och ut, jag blir visad vägen, det är nästan som att bli förstådd, som att få ett råd. Om man lyssnar.