Yxan Stig på, doktorn. Ja, det är här. Ja, det var jag som ringde. Min man har råkat ut för en olycka. Ja, jag tror att det är allvarligt. Rentav mycket allvarligt. Vi måste gå en trappa upp. Han är i vårt sovrum. Den här vägen. Ni får ursäkta, sängen är inte bäddad. Ni förstår, jag blev lite upprörd när jag såg allt blod. Jag undrar hur jag ska orka städa upp. Jag tror kanske att jag ska flytta någon annanstans. Här är sovrummet, kom in. Där ligger han, på mattan bredvid sängen. Han har en yxa i skallen. Vill ni undersöka honom? Ja, undersök honom. Det är verkligen en fånig sorts olycka, eller hur? Han föll ur sängen i sömnen, och så föll han på yxan. Ja, den där yxan tillhör oss. I vanliga fall står den i vardagsrummet, bredvid öppna spisen, den används till att spänta ved. Varför den låg bredvid sängen? Jag har ingen aning. Han måste själv ha ställt yxan mot nattygsbordet. Kanske var han rädd för inbrottstjuvar. Vårt hus ligger ganska avskilt. Är han död, säger ni? Jag trodde direkt att han var död. Men jag tänkte att det var bäst att låta en läkare konstatera saken. Vill ni ringa? Självklart! På ambulans, inte sant? På polis? Varför på polis? Det här är en olyckshändelse. Han
5
föll ur sängen helt enkelt och landade på en yxa. Ja, det är ovanligt. Men det finns en massa saker som bara råkar hända så där, helt i onödan. Aha! Ni tror kanske att det var jag som ställde yxan vid sängen så att han skulle falla på den? Men inte kunde väl jag förutse att han skulle falla ur sängen! Ni kanske rentav tror att jag knuffade honom, och att jag sedan somnade i lugn och ro, äntligen ensam i vår dubbelsäng, där jag slapp höra honom snarka, slapp känna hans lukt! Snälla doktorn, inte ska ni komma med sådana teorier, inte kan ni … Det stämmer att jag har sovit gott. Jag har inte sovit så gott på många år. Jag vaknade först klockan åtta på morgonen. Jag tittade ut genom fönstret. Det blåste. Molnen var vita, grå, runda och lekte i solens åsyn. Jag var lycklig, och jag tänkte att man aldrig säkert kan veta med moln. Kanske skulle de skingras – de färdades så snabbt – kanske skulle de samlas och störta ner över våra axlar i form av regn. Det kunde kvitta vilket. Jag tycker mycket om regn. Förresten kändes allting underbart i morse. Jag var så lätt till sinnes, befriad från en börda jag burit på så länge … Det var då jag vände mig om och fick syn på den här olyckshändelsen, och så ringde jag er direkt. Jaså, ni vill också ringa. Varsågod, här är telefonen. Ni ringer efter ambulans. Ni låter hämta kroppen, eller hur? Säger ni att ambulansen är till mig? Nu förstår jag inte. Jag är inte skadad. Jag har inte ont någonstans, jag mår utmärkt. Det här blodet på mitt nattlinne, det är bara min mans blod som sprutade när …
6
Ett tåg mot norr En skulptur i en park, nära en övergiven järnvägsstation. Statyn föreställer en hund och en man. Hunden står upp, mannen ligger på knä med armarna om hundens hals och huvudet lite på sned. Hundens blick är riktad mot slätten som breder ut sig milsvitt till vänster om järnvägsstationen, mannens blick stirrar rakt fram, bort över hundens rygg, följer rälsen som är överväxt med ogräs och där det inte har gått några tåg på länge. Byn som den nedlagda järnvägsstationen hörde till har övergivits av sina invånare. Enstaka stadsbor förtjusta i natur och avskildhet vistas där fortfarande under sommarsäsongen, men alla har bil. Där finns också en gamling som stryker runt i parken och som påstår sig ha skulpterat hunden och att han under en kram – han var mycket fäst vid hunden – själv blivit förstenad. När man frågar honom hur det kommer sig att han trots allt står där, livs levande och av kött och blod, svarar han frankt att han väntar på nästa tåg mot norr. Man har inte hjärta att upplysa honom om att tågen mot norr har slutat gå, att det inte går några tåg över huvud taget. Man erbjuder sig att skjutsa honom dit i bil, men han skakar på huvudet.
7
– Nej, inte i bil. Jag blir mött på järnvägsstationen. Man erbjuder sig att skjutsa honom till järnvägsstationen, till valfri station i norr. Han skakar ånyo på huvudet. – Nej tack. Jag måste ta tåget. Jag har skrivit brev. Till min mor. Och till min fru. Jag har skrivit att jag anländer med åttatåget på kvällen. Min fru står och väntar med barnen på stationen. Min mor står också och väntar. Sedan far dog väntar hon på att jag ska komma till begravningen. Jag har lovat att komma till begravningen. Jag räknar också med att få träffa min fru och mina barn igen som jag har … övergivit. Ja, jag har övergivit dem. För att bli en stor konstnär. Jag har ägnat mig åt måleri, och skulptur. Nu längtar jag hem. – Men allt det där, brevet till er mor och fru, er fars begravning, när hände egentligen allt detta? – Allt det där hände … efter att jag förgiftat min hund, för att han inte ville släppa iväg mig. Han bet sig fast i min jacka, i mina byxor, han ylade när jag ville kliva på tåget. Därför förgiftade jag honom, och begravde honom under skulpturen. – Fanns skulpturen redan då? – Nej, den gjorde jag dagen därpå. Jag skulpterade min hund här, på hans grav. Och när tåget från norr rullade in gav jag honom en sista kram, och … förstenades runt hans hals. Till och med som död vägrade han släppa iväg mig. – Och ändå står ni här nu, och väntar på ett tåg. Gamlingen skrattade: – Jag är inte så galen som du tror. Jag vet mycket väl att jag inte lever, jag är av sten och hänger kring min hunds hals. Jag vet också att tågen har slutat gå här. Jag vet också
8
att min far för länge sedan är begravd, att min mor, även hon död, inte längre står och väntar på någon station, att jag är väntad av ingen. Min fru har gift om sig, mina barn har blivit vuxna. Jag är gammal, mycket gammal, mycket äldre än ni tror. Jag är en staty, jag tar mig ingenstans. Allt detta är numera bara ett spel mellan min hund och mig, ett spel som vi har spelat i åratal, ett spel som han vann på förhand i samma stund som vi möttes.
9
Hemma Kommer det att ske i detta livet eller i ett annat? Jag ska resa hem. Ute tjuter träden, men de skrämmer mig inte längre, inte heller de röda molnen, inte stadens ljus. Jag ska resa hem, till ett hem jag aldrig haft, eller så är det alltför fjärran för att jag ska minnas, därför att det inte fanns, inte var hemma på riktigt, aldrig. I morgon ska jag äntligen ha ett hem, i en fattig stadsdel i en stor stad. En fattig stadsdel, för hur ska jag kunna bli rik på ingenting, när man kommer från någon annanstans, från ingenstans, och saknar strävan att bli rik? I en stor stad, för i små städer finns bara enstaka hus för utblottade, endast stora städer har gränder och mörka gator i oändlighet där varelser av min sort kurar. På de gatorna ska jag vandra mot mitt hus. Jag ska vandra på dessa gator som piskas av vinden och lyses upp av månen. Tjocka kvinnor som tar en nypa luft kommer att se mig gå förbi utan att säga ett knyst. Själv ska jag hälsa på alla, salig av lycka. Halvnakna barn kommer att tumla runt där jag går, jag ska räcka dem handen till minne av mina egna som är stora, rika och lyckliga någonstans. Jag ska smeka denna anonyma avkomma och skänka dem blänkande och
10
sällsynta föremål. Den berusade mannen som har fallit i ån ska jag också hjälpa upp, och trösta kvinnan som vrålande springer i natten, jag ska lyssna på hennes klagan, lugna henne. Väl hemma kommer jag att vara trött, och lägga mig på sängen, vilken som helst, medan gardinerna svävar så som moln svävar. Och på så vis kommer tiden att förflyta. Och på insidan av mina ögonlock kommer mardrömmen som varit mitt liv att rulla. Men bilderna kommer inte att plåga mig längre. Jag kommer att vara hemma, ensam, gammal och lycklig.
11