9789146237693

1

En fluga landade på vattenglaset. Wisting viftade bort den och satte sig i skuggan under parasollet. Han drack halva glaset och tittade efter på mobilen hur många steg han gått.

Appen hade fått det till nästan fyra tusen, och klockan var inte ens tolv. De flesta hade registrerats medan han gick fram och tillbaka på tomten med gräsklipparen. Målet var att gå tio tusen steg varje dag under semestern, men han var nere på ett genom­snitt av knappt åtta.

Några år innan Ingrid dog hade de fått var sin stegräknare av Thomas i julklapp. Det var en liten digital sak som skulle fästas i bältet eller byxlinningen precis vid höften. Den registrerade rörelser i höftpartiet som steg. De första veckorna tävlade han och Ingrid om vem som kunde gå längst. Så småningom hamnade räkneverket i en låda, men mobilen hade han alltid med sig.

Han kisade mot skärmen och öppnade webbläsaren. Det skrevs om Agnete Roll. Hon hade försvunnit samma dag som Wisting gick på semester, men inte anmälts saknad förrän två dagar senare. De första artiklarna som dök upp hade handlat om sökinsatsen. Men för varje nyhetsuppdatering framstod det hela allt mindre som ett vanligt försvinnande. Det hade börjat likna något annat. Något som Wisting sett förut.

Nu var det inte längre den operativa chefen som berättade vilka områden som genomsökts. Ärendet hade gått in i en ny fas och det var Nils Hammer som uttalade sig. På tre ställen i artikeln refererade lokaljournalisten till Hammer som tillför­ ordnad chef vid utredningsavdelningen.

5

Inget nytt hade egentligen framkommit i ärendet. Trettio­ tvååriga Agnete Roll hade varit på stan tillsammans med sin man. De hade blivit osams och hon hade gått hemåt före honom. En halvtimme senare hade han sagt till sina vänner att han också skulle gå hem. Enligt tidningen hade den saknade senast setts när hon lämnade puben i centrala Stavern strax före midnatt. Det var för fyra dagar sedan.

Varje gång Wisting tog fram läsplattan väntade han sig att en av två saker skulle ha hänt: att liket efter Agnete Roll hade hittats eller att maken gripits och anhållits.

Han lade ifrån sig Ipaden och tog en ny klunk ur glaset.

Sträckte på benen och lutade huvudet tillbaka. En mås cirklade ovanför honom.

Han tyckte fortfarande att det var något särskilt med en pap­ perstidning, men det tog för lång tid att vänta till nästa dag för att få senaste nytt. Särskilt när något utvecklade sig fortlöpande.

Han ville kunna få en nyhetsuppdatering, när och var han ville.

Dessutom var det tillfredsställande att veta att han behärskade ny teknik och nya sätt att tillägna sig kunskap och information.

Det kändes ovant att stå vid sidan om och följa ett even­ tuellt mordfall, utan att själv ta aktiv del av den pågående utredningen. Utifrån de fakta som blivit kända genom media var det mycket som skorrade falskt. Agnete Rolls man var inte namngiven, men Wisting hade hittat honom på sociala medier. Erik Roll. Han var ett år äldre än hon och jobbade på ett lokalt dataföretag. Han hade väntat nästan två dygn innan han anmälde henne saknad. Det följde ett mönster.

Försvinnanden var alltid svåra, men han hade klart för sig hur han själv skulle ha lagt upp utredningen. Arbetet måste bedrivas både på bredden och på djupet. På bredden för att inte missa något, på djupet för att fokusera på det som stack ut och kunde ange riktningen för utredningen.

Han visste att Hammer och de andra var i full gång med det nu. Att Erik Roll var en person som de grävde på djupet kring.

6

Han hade kunnat logga in på polisens datasystem och läsa ärendehandlingarna på läsplattan, men hade medvetet låtit bli. Att stå i kulisserna var något han snart måste vänja sig vid, åldern pekade på att han om inte alltför lång tid måste lämna polishuset för gott.

Hur som helst kände han att nyfikenheten drog i honom.

Lösningen i den här typen av ärenden låg nästan alltid i ord och handlingar från dagarna innan en person försvann.

Ett ljud fick honom att glänta på ögonlocken. Det smällde i postlådelocket ute vid gatan på andra sidan huset.

Han satt kvar tills han hörde brevbäraren köra vidare. Först då reste han sig, gick genom huset och ut på framsidan. En grå katt hade legat i skuggan vid garaget. Den flög upp, sprang ut i gatan och försvann över till grannen.

Wisting kastade en blick mot dotterns hus. Han hade lovat att ta in posten åt henne. Hon hade varit borta i fem dagar.

Han gick till postlådan och tog ut innehållet. En samling reklamtidningar, men också ett adresserat brev. Ett vitt kuvert med hans namn och adress i prydliga versaler.

Han vände på det, men det saknade avsändare.

I Lines postlåda låg likadan reklam, men inget annat. Han lade alltihop i tunnan för returpapper och gick hem, nyfiken på brevet han fått.

Det var sällan han fick brev, i alla fall av det här slaget. Han fick nästan inga räkningar heller längre. De gick direkt till internetbanken.

Texten på kuvertet var speciell. Den var svart och såg nästan tryckt ut. W:na i William och Wisting var nästan identiska så han tänkte att det måste handla om adresserad reklam, men samtidigt skilde sig i:na åt en aning och det talade för att de faktiskt var handskrivna.

Han tog en vass kniv ur kökslådan, sprättade upp kuvertet och plockade ut innehållet. Det var ett ensamt papper som vikts två gånger. Det såg ut att ha skrynklats ihop innan det 7

slätats ut igen. Mitt på arket stod en sifferföljd: 12-1569/99.

Siffrorna var skrivna på samma sätt som adressen på kuvertet.

Prydligt och noggrant. Stelt och rakt.

Han blev stående med arket i handen. Han visste vad han tittade på, men förstod ändå inte.

Det var ett ärendenummer, så som ärendena varit ordnade när han började inom polisen. Nu fick nya brott åttasiffriga referensnummer, men tidigare byggdes ärendenumret upp på ett sätt som gjorde att man kunde utläsa något av det. Det sista ledet, efter snedstrecket, var årtalet. 1999. De två första siff­ rorna angav vilket polisdistrikt ärendet tillhörde. Tolv var den gamla polisstationen i Porsgrunn. 1569 var själva ärendenum­ ret. Ett löpnummer som tilldelades nya ärenden kronologiskt.

Det gick inte ihop.

Han lade ifrån sig pappret på köksbordet och stod kvar och tittade på det.

Polisdistrikt 12 omfattade även polisstationen i Bamble.

Det var granndistriktet, men Wisting hade aldrig jobbat där.

I storlek var det ungefär som hans eget distrikt, cirka 50 000 invånare. De hade ungefär lika många ärenden per år, runt tre tusen. Ärende 1569 borde därför vara från sommaren 1999.

Det var så länge sedan att ärendet förmodligen hade rensats bort från de elektroniska journalerna. Han skulle inte hitta det i något datasystem, men det borde fortfarande ligga i ett arkiv.

Han försökte tänka tillbaka, om det hänt något särskilt sommaren 1999, men kom inte på något. Line och Thomas fyllde sexton i juni det året och skulle börja gymnasiet på hösten. Han kunde inte minnas att de hade åkt på någon semesterresa. Line hade sommarjobbat på en glassbar i Sta­ vern, eller var det kanske först året efter? Thomas hade haft jobb i båthamnen.

Han lät brevet ligga och gick ut på terrassen igen, satte sig med Ipaden och sökte på året 1999. De stora tidningarna hade haft egna hemsidor redan då, men det var svårt att ladda upp 8

artiklar. Däremot fanns det hemsidor som listade de största händelserna varje år. Trippelmordet på Orderud gård begicks den 23 maj. Boris Jeltsin avsatte regeringen i Ryssland, 15 000 hade mist livet i en jordbävning i Turkiet. I Norge var det kommunalval, och Bill Clinton hade besökt Oslo.

Han gjorde en kombinerad sökning på Porsgrunn och årta­ let, men fick bara fram en oöverskådlig lista med träffar. En del artiklar handlade om polisen, men där fanns inget som gjorde honom klokare. Ärende 1569 måste inte vara ett ärende som fått stort utrym­ me i media, men den anonyma avsändaren borde ha haft en tanke med att skicka numret till honom. Det måste vara ett ärende som han på ett eller annat sätt hade en koppling till.

Eller inte.

Han hade fått en del anonyma brev som utredare. De var i allmänhet långa, fulla med konspirationstankar och osam­ manhängande påståenden. Några siktade in sig på honom och ärenden som han hade jobbat med, medan andra bara hittat fram till honom i egenskap av utredare.

Han gick in igen, tittade på den särskilda utformningen av bokstäverna. Avsändaren måste ha använt en svart tusch­ penna. Strecken var cirka en millimeter breda. Det satt ett frimärke på kuvertet och det var poststämplat dagen innan, men det framgick inte var någonstans brevet hade postats.

Det kändes som ett intrång att få ett brev av det här slaget hem i postlådan. Det var inget hot, men kändes hur som helst olustigt. Oroväckande, som om det var en signal om att det skulle komma mer.

Han öppnade en kökslåda och tog fram en rulle fryspåsar.

Han rev av två stycken och tog hjälp av en gaffel för att peta ner brevarket i den ena och kuvertet i den andra.

Hela saken började irritera honom. Det var inte något han bara kunde strunta i. Han blev tvungen att spåra upp vilket ärende det rörde sig om.

9

Det fanns inte längre någon polisstation i Porsgrunn, men med lite tur hade ärendet följt med flyttlasset till det nya polis­ huset i Skien. Då kunde han kanske få svar redan i dag. I värsta fall hade handlingarna hamnat i riksarkivet och i så fall skulle det ta några dagar.

Han ringde Bjørg Karin på polisarkivet. Hon var civilanställd, men hade en av de viktigaste funktionerna inom den dagliga verksamheten. Hon hade varit på polisen längre än han, kände alla irrvägar och var den han alltid gick till för att få veta vart i systemet han borde vända sig. Hon visste antagligen vem i grannlänet hon kunde ringa och be titta efter i arkivet.

Innan han kom till saken måste han redogöra för hur semes­ tern hade varit dittills, lite om vädret och vilka planer han hade för resten av sommaren.

Han sa inget om det anonyma brevet, bara att det gällde ett gammalt ärende från granndistriktet. ”Kan du rekvirera akten åt mig?”

Bjørg Karin ställde inga frågor. ”Jag ringer Eli”, svarade hon. ”Då ligger den här när du kommer tillbaka.”

Wisting antog att Eli hade en motsvarande tjänst som Bjørg Karin. ”Jag vill gärna få den skickad så snart som möjligt”, sa han. ”Jag förstår”, svarade Bjørg Karin utan att det egentligen lät som om hon gjorde det. ”Vi får internpost i morgon vid tolvtiden.” ”Det vore bra.”

De skulle just avsluta samtalet. ”En sak till”, sa Wisting och kastade en ny blick på brevet. ”Kan du be Eli ta reda på vilken sorts ärende det är och med­ dela mig?”

Han förstod på Bjørg Karin att hon tyckte det var märkligt att han bad om att få ett okänt ärende skickat till sig, men hon sa ingenting, utan lovade bara att göra som han bad henne.

10

Wisting gick ut på terrassen igen och satte sig med nät­ tidningarna. Efter en halvtimme ringde Bjørg Karin tillbaka. ”Jag har pratat med Eli”, sa hon och hejdade sig kort: ”Kan det stämma att det gäller ett mordfall?” ”Jag antar det”, svarade Wisting. ”Jag har bara ett ärende­ nummer.” ”Hon skickar över det till oss i morgon”, fortsatte Bjørg Karin. ”Det finns här vid lunchtid.” ”Toppen”, sa Wisting.

Han reste sig och gick fram till räcket. Stirrade ut över stan nedanför honom. ”Vem var det som blev mördad?” frågade han. ”Tone Vaterland”, svarade Bjørg Karin.

Namnet sa honom ingenting. Han upprepade det för sig själv, men det väckte inga associationer. ”Då träffar jag dig i morgon?” frågade Bjørg Karin. ”Du kommer förbi kontoret?” ”Vi ses i morgon”, bekräftade Wisting.

11

2

4 juli 1999, kl. 20.48 Tone Vaterland satte sig på cykeln. Pedalen skrapade mot kedjeskyddet för varje tag på tramporna. När hon fått upp farten började cykeln skaka. Den hade blivit så där efter att hon kört i diket i höstas. Frambromsen fungerade inte heller som den skulle. Men det spelade ingen roll. Snart skulle hon inte behöva den längre. Hon fyllde arton om sex veckor och körskolläraren hade lovat uppkörning i början av september.

Hon skulle ta över mammas bil.

Vinddraget från en passerande lastbil fick henne att vingla till. Hon hittade balansen och trampade vidare.

Hon hade inget annat val än att cykla längs E18. Det var tredje året som hon sommarjobbade på gatuköket på Nor­ heimsletta. Det första året hade någon av föräldrarna skjutsat och hämtat henne. För det mesta var det mamma. I år var de på semester norrut. Hon var ensam hemma i fyra veckor.

Det handlade bara om några kilometer längs den trafikerade vägen. Varma dagar som den här brukade hon stanna till vid Stokkevannet och ta ett kvällsdopp. Tvätta bort frityrlukten ur håret och byta om till rena kläder. Det var det värsta med job­ bet. Lukten av stekos och frityrolja. Den satte sig överallt. Hon hade en väska med ombyte stående utanför, bredvid cykeln, för att lukten inte skulle fastna i kläderna. Annars var det ett helt okej jobb. Hon fick bra betalt och det var inte för mycket att göra, men tillräckligt för att tiden skulle gå fort. De flesta som stannade var människor på semester, på genomresa, men de 12

hade en del stamkunder också. Några var äckliga. De kom med snuskiga kommentarer som hon lärt sig att ignorera. Sedan var det moped-Rolf som aldrig sa något, annat än nummer åtta och cola. Nummer åtta var den meny han åt. Lövbiffburgare med en halvliter läsk. Han gick alltid på toa före och efter maten.

Ibland kunde han vara där inne en kvart. Nu hade hon inte sett honom på några dagar.

Mellan träden på höger sida kunde hon se att det glittrade i sjön.

Hon svängde in på det som fanns kvar av den gamla vägen och ställde ifrån sig cykeln där stigen började.

Det stod inga andra cyklar där och hon hörde inga ljud ner­ ifrån vattnet. Antagligen fick hon vara ensam.

Hon slängde ryggsäcken på axeln och sprang sista biten av stigen ner till klipporna. Några våta fläckar på stenarna sa henne att det inte var så länge sedan någon varit där.

Hon såg sig omkring. Tvärs över sjön satt det någon i en kanot, det var allt.

Hon drog den lila skjortan från Bamblegrillen över huvudet, klev ur skorna och tog av sig byxorna.

För två kvällar sedan hade hon badat naken.

Hon såg sig omkring igen och funderade på om hon skulle göra det nu också. Kanotisten var på väg åt andra hållet. Ingen syntes till på stigen. Allt som hördes var det avlägsna trafik­ bruset från E18.

Hon tog handduken och lade den nere vid vattenbrynet tillsammans med schampoflaskan, så att de skulle bli lätta att nå. Sedan skyndade hon sig av med kläderna, gömde trosorna under ryggsäcken och ställde sig upp för att dyka i.

Hon kände sig så fri där hon stod. Snart arton år. Ensam hemma hela sommaren. Tjänade egna pengar. Men det var inte allt. Det var äntligen slut med Danny också.

Hon tog ett litet steg till, närmare kanten, sträckte upp armarna i luften och förde händerna över huvudet. Sedan 13

gungade hon lite med fötterna innan hon dök i. Hon gled flera meter under vattnet med slutna ögon innan hon bröt vattenytan.

Vattnet var ännu varmare i dag än kvällen innan. Det långa håret klibbade mot ansiktet. Hon strök undan det med ena handen och tittade upp mot land. Fortfarande inga tecken på andra människor.

Hon simmade några tag på rygg innan hon vände sig om och fortsatte med lugn bröstsim. Lyfte och sänkte ansiktet över och under vattenytan. Hittade en rytm.

Hon skulle jobba i morgon också, men sedan skulle hon vara ledig två dagar. Hon och Maria skulle ta bussen till Lange­ sund. Kanske kom de in på Tordenskiold. Maria kände en av dörrvakterna.

Tjugo meter från land vände hon och simmade tillbaka.

Hon fick fotfäste och vinglade över den steniga bottnen in till schampoflaskan.

Några fåglar lyfte ur ett träd vid stigen, men i övrigt var det fortfarande alldeles stilla.

Hon fyllde handflatan med schampo och lät flaskan ligga och flyta i vattnet medan hon masserade in det i håret. Sedan reste hon sig till hälften och tvättade av sig på resten av krop­ pen med schampot samtidigt som hon höll ett öga på stigen.

Därefter tog hon några simtag ut från land, dök och sköljde av sig innan hon snabbt torkade och klädde sig.

Det var precis i tid, för hon hörde att det kom någon på stigen.

14

3

Wisting vaknade som vanligt strax före klockan fyra på natten.

Han svängde fötterna över sängkanten, reste sig och tog sig halvsovande ut till toaletten. Lät bli att tända lampan för att lättare kunna somna om igen när behovet var uträttat.

De sömniga tankarna gick till ärendet från 1999. Det hade plågat honom resten av dagen och gjort det svårt att somna.

Fortfarande malde det i huvudet. Ärende 12-1569/99.

Det stod inte så mycket på nätet om det gamla mordfal­ let, men han hade förstått att det var uppklarat. Av det han läst sig till framstod det som ett solklart fall. Redan efter tre dagar hade en man gripits. Senare dömdes han till sjutton års fängelse.

Den tunna, svaga strålen framför honom träffade vattnet längst nere i skålen.

Vad som framför allt upptog tankarna var brevet. Någon ville uppenbarligen rikta hans uppmärksamhet mot det gamla ärendet, och vederbörande hade lyckats. Han förstod bara inte varför.

Han gjorde sig klar och förstod att han hur som helst inte skulle kunna somna om än på ett tag om han gick och lade sig igen. I stället gick han ut i köket och fyllde ett glas vatten.

Kuvertet och brevet låg kvar på bänken. Han lyfte påsen med brevarket och höll upp det mot ljuset vid diskhon. Han hade haft ärenden där avtryck från det som skrivits på andra ark i samma block hade bidragit till att avslöja avsändaren, men här fanns inget sådant. Själva pappret skulle kunna analyseras 15

för att hitta tillverkare och försäljningsställe, men det skulle inte bli aktuellt att lägga ner några sådana resurser. Dessutom var allt i pappersväg massproducerat. Han hade antagligen både kuvert och papper av samma sort inne i arbetsrummet.

Det skulle också finnas mikroskopiska avtryck på pappret som gjorde att man kunde få fram vilken skrivare som hade använts. Men det här brevet hade inte gått genom någon skri­ vare. Det var handskrivet, även om det fanns något stelt och precist över formen.

Han lade ifrån sig brevet och väckte liv i Ipaden. Han tömde glaset samtidigt som han kollade nättidningarna, men de hade inte uppdaterats med något av intresse. Det viktigaste att gå ut med under natten var en ny kostrapport, enligt Verdens Gang. Ändå stod han kvar och stirrade på den lysande skärmen. En tanke hade slagit honom. En möjlighet som han ville testa innan han gick tillbaka till sängen.

Han tog med sig Ipaden och påsarna med brevet och kuver­ tet in i rummet som gjorts om till arbetsrum. I en av lådorna förvarade han kuvert, i en annan olika blyerts- och kulspets­ pennor. Han valde en svart tuschpenna och stoppade ner Ipaden i ett kuvert. Skärmen lyste igenom pappret, så att han fortfarande kunde läsa rubriken. Han använde tuschpennan för att skriva av den. Köttkonsumtionen måste halveras.

När han tog ut Ipaden ur kuvertet stod budskapet kvar med närmast tryckta bokstäver.

Det kunde vara så avsändaren burit sig åt, använt en data­ skärm som ljusbord och skapat en handstil utan särdrag.

Han lät resultatet av experimentet ligga kvar på skrivbordet och gick in i sovrummet igen. Fönstret stod på glänt. Han förde gardinen åt sidan och tittade ut. Några insekter kretsade kring ljuset från lyktstolpen ovanför postlådan.

Det skulle inte stanna vid detta enda, tänkte han. Det skulle komma fler brev.

16

4

5 juli 1999, kl. 11.17 Det var tredje gången hon försökte ringa, men hon fick inget svar nu heller.

Oda Vaterland lade på luren. Ängslan hade växt till oro. En gnagande känsla av att något var fel.

Tone hade varit ensam hemma i snart tre veckor. De hade talats vid på telefon varje dag. Överenskommelsen var att Tone skulle ringa när hon kom hem på kvällarna. Det hade hon inte gjort igår.

Det hade hänt en gång förut. Då hade hon varit hos Maria och tittat på film. Hon hade kommit hem sent och inte velat ringa och väcka dem. Men hon hade svarat i telefon nästa morgon. Den stod i hallen, precis utanför hennes sovrum. Hur trött hon än var skulle hon höra att det ringde.

Oda vände sig mot sin man. Det hade varit hans idé att de skulle åka upp till Beisfjord och lämna Tone ensam hemma. ”Hon svarar inte”, sa hon. ”Jag undrar om jag ska ringa till Maria.”

Arne nickade och tuggade i sig det sista av en smörgås.

Det var Marias mamma som svarade. Oda förklarade vad saken gällde och fick Maria på tråden. ”Har du pratat med Tone?” frågade hon. ”Inte sedan igår. Hon jobbar kväll den här veckan.”

På väggen bakom Arne närmade sig klockan halv tolv. Dot­ tern skulle vara på jobbet om två och en halv timme. ”Jag får inte tag i henne, förstår du”, sa hon. ”Jag kan säga att du har ringt när jag träffar henne.”

17

Oda tvekade. ”Tror du att hon är hos Danny?” frågade hon.

Svaret kom med eftertryck: ”Nej. Det är helt slut.”

Det var skönt att höra. Hon hade aldrig gillat Danny Momrak och var glad att det tagit slut mellan dem. Samtidigt högg det till i mellangärdet. Att hon skulle ha varit med honom var det enda logiska hon kunnat tänka sig. ”Vet du om hon har träffat någon annan?” frågade hon. ”Inget seriöst”, svarade väninnan. ”Inte som jag känner till i alla fall.” ”Ja, du ska ha tack i alla fall.”

Hon avslutade samtalet. Arne hade rest sig. ”Tycker du att jag ska ringa Danny?” frågade hon, men fick en annan idé: ”Jag kan ringa till Erna och Torfinn.”

Arne nickade.

Erna och Torfinn var grannarna. De var pensionärer och hade suttit barnvakt åt Tone när hon var liten. Hon kunde numret utantill.

Det var Torfinn som svarade. ”Är något på tok?” ville han veta. ”Ni kommer väl inte hem förrän i nästa vecka?” ”Det stämmer”, svarade Oda och blev osäker på hur hon skulle lägga fram sitt ärende. ”Jag undrar bara om det kan vara något fel på telefonen”, drog hon till med. ”Tone svarar inte. Kanske ligger inte luren på ordentligt.” ”Jag förstår”, muttrade mannen i grannhuset. ”Jag kan gå över.” ”Du vet var nyckeln ligger?” sa Oda. ”Om hon inte skulle öppna.”

Den låg uppe vid taket till carporten. De somrar som Tone följt med norrut hade Erna och Torfinn sett efter huset. De hade tagit in posten och vattnat blommorna.

18

”Vilket nummer har ni där uppe?” frågade Torfinn. ”Så ringer jag tillbaka till dig.”

Hon blandade ihop siffrorna när hon skulle säga numret.

Arne hjälpte till så att det blev rätt. Sedan lade hon på.

De väntade under tystnad. Oda dukade av bordet. Arne stod vid fönstret och skrapade loss färg från fingrarna, väntade med att gå ut och fortsätta arbetet. Huset i Beisfjord var hans barndomshem. De hade pratat om att sälja det, men det hade inte blivit av. Kanske mest för att det inte fanns så många intresserade köpare.

Tio minuter gick. Telefonsignalen fick det att knyta sig i mellangärdet.

Det var Torfinn. ”Det är inget fel på telefonen”, sa han. ”Var Tone hemma?” frågade Oda. ”Nej”, svarade han.

Arne hade vänt sig om och stod med ryggen mot fönstret. ”Fråga om cykeln”, bad han. ”Är hennes cykel där?” frågade Oda. ”Hon brukar ställa den precis utanför.” ”Den står inte där”, svarade Torfinn. ”När såg du henne senast?”

Torfinn harklade sig i luren. ”Jag måste höra med Erna.”

Hon hörde dem diskutera och komma fram till att Erna hade sett henne för två dagar sedan. ”Det var i söndags”, vidarebefordrade han. ”Men vi ska hålla utkik efter henne. Jag kan be henne ringa när hon dyker upp.”

Oda tackade och avslutade samtalet. Hon lyckades hålla sig lugn på rösten, men förtvivlan fick handen att darra. Hon fumlade när hon skulle lägga på luren och stod sedan kvar med en känsla av hjälplöshet. Avståndet var så stort. Det hade tagit dem två dagar att köra hit. Även utan stopp för övernattning skulle det ta över ett dygn att komma hem.

19

”Du har numret till grillen?” frågade Arne. ”Kanske har hon bytt pass med någon.”

Det var förstås en möjlighet. Det skulle förklara mycket.

Tone kunde ha lagt sig tidigt igår och varit tidigt uppe i dag.

Fingrarna fumlade efter rätt sida i adressboken. När hon hittade numret räckte hon boken till Arne. ”Ring du”, bad hon.

Arne tog telefonen och ringde. Presenterade sig och frågade efter Tone. Svaret var kort. ”Jag förstår”, sa Arne. ”Men hon jobbade igår kväll?”

Oda förstod vad samtalet landade i. Hon tog en stol och satte sig. ”Ring Danny”, bad hon när Arne hade lagt på. ”Det kan ju tänkas …”

Hon såg att han drog sig för det. ”Har du numret?”

Hon läste upp det för honom.

Signalerna gick fram länge.

Danny bodde med sin mamma. Föräldrarna hade aldrig varit gifta och hade flyttat isär strax efter att Danny föddes.

Han var ett år äldre än Tone. De hade varit ett gulligt par, men han var inte bra för henne. Efter högstadiet hade han gått två år på ett mekanikerprogram. Han jobbade lite i morbroderns verkstad, men inget fast. Hon hade hört historier om festande och slagsmål. Det hade talats om hasch och hon visste att Dan­ ny blivit ertappad med att stjäla i köpcentret. Det hände inte när hon jobbade, men det hade ändå känts obehagligt första gången Tone tog med sig pojkvännen hem. Han var artig, men det hade varit svårt att föra ett samtal med honom. ”Är Danny hemma?” hörde hon Arne fråga.

Det kom ett kort svar. Det måste vara mamman. Oda fick intrycket att sonen låg och sov. ”Vi får inte tag i Tone”, fortsatte Arne.

Det sades något i andra änden.

20

”Jag vet”, svarade Arne. ”Jag undrade bara om han kanske ändå kunde veta något.”

Oda reste sig igen och gick närmare. ”Hon går och frågar honom”, förklarade Arne.

Dannys mamma var snart tillbaka i luren. Oda stod tillräck­ ligt nära för att höra vad hon sa. ”Han har inte sett henne sedan före helgen”, löd svaret. ”Beklagar.”

Luren lades på. ”Hon brukar bada ibland”, sa Oda. ”På hemväg från jobbet.

Ensam.”

Tanken hade legat där länge, som en pyrande glöd. ”Kanske har det hänt något”, avslutade hon. ”En olycka.” ”Vi väntar tills klockan blir två”, sa Arne. ”Om hon inte dyker upp på jobbet får vi ringa polisen.”

21

5

Posten hade inte kommit när Wisting åkte hemifrån. Han tittade i Lines postlåda också, bara för säkerhets skull.

Han körde den korta biten ner till Stavern, genom det lilla samhället och in till Larvik. Längs vägen mötte han två brand­ bilar under utryckning. Först en manskapsbil och sedan en tung stegbil. Han körde ut i vägkanten för att lämna plats.

Mannarna i framsätet gjorde sig redo. De knäppte jackan och spände fast hjälmen. Wisting kastade en blick i spegeln när han körde vidare för att se om han såg någon rök, men han såg ingenting.

Det fanns många lediga parkeringsplatser på polishusets innergård. Han ställde bilen så nära personalingången som möjligt, låste upp och gick in.

I källaren hälsade han på ett par sommarvikarier som han inte kom ihåg namnen på. Högre upp i våningsplanen var det tyst och stilla. Inget tydde på att det hade skett något genom­ brott i försvinnandet eller någon annan form av dramatisk utveckling.

Utanför Bjørg Karins kontor ställde han sig i dörröppningen och sa hej. ”Akten har kommit”, sa hon. ”Den ligger inne hos dig.”

Hon nickade i riktning mot hans kontor. ”Och jag har nytt kaffe i kannan.”

Wisting tackade och log. ”Jag går och hämtar en kopp”, sa han.

Bjørg Karin hällde upp när han kom tillbaka. ”Hur har ni det här?” frågade han.

22

”Vi klarar oss”, försäkrade Bjørg Karin. ”Christine Thiis är sjukskriven. Hon var inte här igår heller, så vi är utan åklagare.”

Wisting stod kvar och smakade på kaffet. ”Något allvarligt?” ”Jag tror inte det. Hon hade varit hos läkaren och blivit tillsagd att ta det lugnt några dagar. Hammer är på möte i Drammen, om du ville prata med honom.” ”Jag kom för att titta på det där gamla ärendet”, sa Wisting.

Bjørg Karin satte sig igen och kastade en blick på dator­ skärmen. ”Vet du var det brinner?” sa Wisting. ”Det är Kleiser-huset”, svarade Bjørg Karin. ”Igen?” frågade Wisting förvånad.

Bjørg Karin bytte skärmbild och fick upp loggen från larm­ centralen. ”Det kom in ett larm för tjugo minuter sedan om att bran­ den blossat upp”, förklarade hon. ”Den måste ha legat och pyrt länge.”

Branden hos Antonia Kleiser var det sista ärende han haft innan han gick på semester. Teknikerna menade att orsaken var det gamla husets elledningar, men rapporten var inte klar.

Branden hade börjat på natten. Antonia Kleiser var åttiotvå år gammal och änka. Hon hittades död på golvet bredvid sängen.

Wisting tackade för kaffet, gick vidare och låste upp dörren till sitt arbetsrum. Skrivbordet var lika prydligt som när han gått på semester, frånsett den stora arkivkartong som nu stod mitt på bordet.

Han lyfte på locket och ställde sig att plocka ut innehållet.

Totalt sex ärendemappar med gröna pärmar, hopsatta med torra gummiband. Namnet på den misstänkte stod utanpå varje pärm. Efternamnet i stora bokstäver, följt av förnamnet.

MOMRAK, Dan Vidar.

Varje mapp var numrerad med romerska siffror från ett till fem.

23

Mapp två innehöll alla uppgifter om offret, inklusive Anmälan om saknad person, som var den blankett som satt igång utredningen.

Mapp tre innehöll de tekniska undersökningarna, mapp fyra förhörsprotokollen, och i mapp fem fanns allt samlat som hade med den misstänkte att göra.

I mapp ett hade man samlat diverse beslut från varje gång ärendekomplexet skickats runt i systemet. Först flera beslut från den lokala åklagaren som skickat ärendet vidare till tings­ rätten med begäran om häktning, sedan svar med häktnings­ beslutet. I skrivelsen till domstolen fanns ett utkast till åtal mot bakgrund av en sammanställning där man pekade på bevisen i ärendet. Det var inte sällan den mest intressanta läsningen i arkiverade akter. Oftast en prydlig översikt som gav en snabb introduktion i ärendet.

Tillsammans med beslutshandlingarna låg också domen, både från tingsrätten och efter överklagande i hovrätten. Han bläddrade fram till sista sidan för att läsa sammanfattningen och beslutet om påföljd.

Den åtalade har visat ett tydligt hämndmotiv och verkar i dag helt sakna ånger. Handlingen framstår som särskilt självisk och är utförd med hänsynslös aggressivitet. Han saknar all trovärdighet i sitt vittnesmål i rätten, och det finns inget som verkar i förmildrande riktning. Åklagaren har yrkat att den åtalade döms till ett fängelsestraff på sjutton år, med avdrag för 168 dagars avtjänad häktningstid. Rätten har valt att gå på åklagarens linje.

Han hade väntat sig att den anonyma avsändaren skulle rikta hans uppmärksamhet mot ett olöst fall, eller åtminstone ett fall där det fanns tvivel i skuldfrågan, men den här domen framstod som genomarbetad, klar och tydlig.

En dom på sjutton år betydde att Dan Vidar Momrak var ute nu. Dataregistren skulle kunna berätta var han befann sig och vad han gjorde.

Han tände skärmen på skrivbordet. I ögonvrån noterade 24

han att någon dök upp i dörröppningen. Han vände sig om och log mot Maren Dokken. ”Tillbaka?” frågade hon. ”Bara som hastigast”, svarade han.

Maren Dokken var omplacerad från patrullsektionen efter att ha blivit allvarligt skadad i en explosion. Hon hade ett ärr på vänster kind, vid örat, som hon dolde när håret var utsläppt.

Axeln hade tagit den värsta smällen, och vänster­armens användning var begränsad. Det gjorde henne oförmögen till operativt arbete. Att hon var hänvisad till ett jobb som utreda­ re var ren personalpolitik, men i en tid när omorganisationen tömde dem på lokala resurser var hon ett välkommet tillskott.

Dessutom var hon duktig. För över trettio år sedan hade Wis­ ting jobbat tillsammans med hennes farfar. Hon hade samma egenskaper som han. Tålamod och noggrannhet. Dessutom kunde hon överblicka stora, komplexa ärenden, hitta detaljer och se samband. ”Är det försvinnandet?” frågade han med en nick mot pap­ pren hon höll i famnen.

Maren nickade. ”Alla jobbar med det.” ”Åt vilket håll pekar det?” ”Mot hennes man.” ”Vad har ni?” ”Ingenting konkret, men det är något som inte stämmer.”

Wisting lutade sig tillbaka i stolen, som tecken på att han ville höra mer. ”Han har hörts tre gånger”, började Maren. ”Först av patrullen som åkte hem till honom när hon anmäldes saknad, därefter i två förhör. Det är samma berättelse varje gång.”

Wisting lade huvudet på sned. Att en misstänkt började ändra sin berättelse var ofta ett första tecken på skuld. ”Alltså ordagrant”, fortsatte Maren. ”När man ska berätta samma historia flera gånger blir det lätt en del nyanser. Små 25

detaljer hoppas över, och något annat nämns i stället. Man formulerar sig lite annorlunda, använder andra adjektiv eller begrepp. Runt klockan tio blir vid tiotiden. Sådana saker. Erik Roll håller fast vid exakt samma berättelse, som om han har tränat in replikerna. Förstår du?”

Wisting förstod vad hon menade. Att fritt återberätta en uppdiktad historia var svårt. Lögnaren koncentrerade sig på att hålla sig till samma skildring av ett händelseförlopp. Det gjorde det svårare för utredarna att angripa uppgifterna, men det krävdes en del skådespelartalanger för att framstå som trovärdig. ”Vad handlade bråket om?” frågade han och syftade på det han läst i tidningen. ”Det som fick henne att gå hem före honom?” ”Pengar. Det började med tjafs om vem som skulle betala i baren och växte till att gälla hela familjeekonomin. Den är ansträngd.”

Det handlade inte sällan om det. Pengar eller svartsjuka.

En telefon ringde längre bort i korridoren. ”Det är min”, sa Maren och gick.

Wisting koncentrerade sig på pappersbunten framför sig och plockade fram det första dokumentet. Anmälan om saknad person. Det var alltid intressant att se var ett ärende tog sin början.

Rapporten var skriven av en polis som hette Kathe Ulstrup.

Namnet var inte bekant för Wisting. Själva rapporten var kort och hade upprättats mot bakgrund av ett telefonsamtal från Tone Vaterlands far. Utifrån vad de fått fram hade dottern senast setts när hon åkte från jobbet klockan 20.30 kvällen före. När anmälan togs emot hade det gått sjutton timmar.

De första förhören bekräftade att hon måste ha försvunnit någonstans på vägen mellan gatuköket där hon jobbade, och huset hemma på Damstien. Det handlade om en sträcka på tre kilometer. Arbetskamrater berättade att hon hade åkt från 26

jobbet som vanligt, men inga grannar hade sett henne komma hem.

Det verkade som om huvudhypotesen i de inledande under­ sökningarna var att Tone Vaterland hade drunknat. Det kom snabbt uppgifter om att hon brukade stanna till för att bada i en sjö längs vägen. Det gjordes inga fynd på land, varken kläder, cykel eller ryggsäck. Ändå drog man igång ett sökande.

Först två dagar senare hittades liket, och det stod klart att det rörde sig om ett mord.

Det var svårt att koncentrera sig på läsningen. Något störde honom. Blicken drogs mot fönstret. Ett stort segelfartyg var på väg in i fjorden. Han sköt ut stolen från skrivbordet, reste sig och gick ut till Bjørg Karin. ”Har de släckt branden?” frågade han.

Hon bytte skärmbild. ”Det är loggfört att brandkåren har kontroll”, svarade hon. ”Inget mer än det.”

Han gav henne en nick till tack och gick tillbaka till kontoret.

Där stängde han mapparna han läst i, drog ett gummiband runt dem och lade tillbaka dem i arkivkartongen. Sedan tog han med sig hela lådan.

27