Page 1

JEANETTE WINTERSON

EN K ÄRLEKSHISTORIA ÖVERSÄTTNING: LENA FRIES-GEDIN

WA HL S T RÖ M & W ID S T R A ND

I_Frankisstein.indd 3 Winterson_Frankissstein_titls.indd 3

2019-11-29 2019-11-13 13:46 11:51


Citat: Ur William Shakespeares En midsommarnattsdröm på s. 9, övers. Carl August Hagberg, Wahlström & Widstrand, 1968; ur William Shakespeares Sonett 53 på s. 10, 19, 34, 62, 325 övers. Eva Ström, Lind & Co, 2010 www.wwd.se isbn: 978-91-4-623598-9 Originalets titel: Frankissstein Copyright © Jeanette Winterson 2019 First published by Jonathan Cape, an imprint of Vintage, in 2019 Translation copyright © 2020 by Wahlström & Widstrand Översättning: Lena Fries-Gedin Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook EU, 2020

I_Frankisstein.indd 4

2019-11-29 13:46


Genèvesjön, 1816 Verkligheten är vattenlöslig. Det vi kunde se, klipporna, stranden, träden, båtarna på sjön, hade förlorat sin vanliga skärpa och flutit ihop till ett enda långt grått under en veckas regnande. Till och med huset, som vi trodde var byggt av sten, svävade inuti en tjock dimma och ur den dimman dök det ibland upp en dörr eller ett fönster likt en bild i en dröm. Alla fasta föremål hade lösts upp i sin vattniga motsvarighet. Våra kläder torkade inte. När vi kom in, och vi måste komma in eftersom vi måste gå ut, förde vi vädret med oss. Vattendränkt läder. Ylle som stank av får. Det är mögel på mina underkläder. I morse fick jag ingivelsen att promenera naken. Vad är det för mening med genomblöta kläder? Med dolda knappar så uppsvullna i knapphålen att jag fick lov att klippas ut ur min klänning i går? I morse var sängen lika våt som om jag hade svettats hela natten. Fönstren var immiga av min egen andedräkt. Där elden brann i spisen fräste veden som om den misströstade om naturen. Jag lämnade dig sovande och trädde tyst ned för den glatta trappan med våta fötter. Naken. 7

I_Frankisstein.indd 7

2019-11-29 13:46


Jag öppnade ytterdörren till huset. Regnet fortsatte, stadigt och likgiltigt. I sju dagar hade det fallit nu, inte snabbare, inte långsammare, inte ökande, inte avtagande. Jorden kunde inte svälja mer och marken var svampig överallt – grusgångarna dröp av vatten och flera källflöden hade brutit sig fram i den välskötta trädgården och gröpte ur jord som avlagrade sig i tjocka svarta pölar vid vår grind. Men den här morgonen var det bakom huset jag gick, högre uppför sluttningen, i hopp om en glipa i molnen där jag skulle kunna se sjön som låg nedanför oss. Medan jag klättrade uppåt funderade jag över hur det måste ha varit för våra föregångare, utan eld, ofta utan skydd, där de vandrade i naturen, så vacker och slösande, men så obarmhärtig i sina verkningar. Jag tänkte att utan språket, eller före språket, kan själen inte ge sig själv någon tröst. Och ändå är det våra tankars språk som plågar oss mer än något överflöd eller någon brist hos naturen. Hur skulle det vara – nej, vad skulle det vara? Det finns inget hur, ingen hurudant med den frågan. Vad skulle det vara, att vara en varelse utan språk – inte ett djur, men något som låg närmare mig? Här är jag nu i mitt bräckliga skinn, huttrande och med gåshud. En svag sorts varelse, utan en hunds nos och utan en hästs snabbhet och utan vingar som de osynliga vråkar vars skrik jag hör ovanför mig likt förlorade själar, och utan fenor och inte ens en sjöjungfrustjärt för detta hopplösa väder. Jag är inte lika välutrustad som den där hasselmusen som försvinner in i en spricka i klippan. Jag är en svag sorts varelse, bortsett från att jag kan tänka. I London var jag inte lika tillfreds som jag är här vid sjön och i Alperna, där man kan tänka i avskildhet. London är i oupp8

I_Frankisstein.indd 8

2019-11-29 13:46


hörlig rörelse; ett ständigt strömmande nu som hastar mot en försvinnande framtid. Här, där tiden varken är lika överfylld eller lika otillräcklig, föreställer jag mig att vad som helst kan hända, att vad som helst är möjligt. Världen befinner sig i början av någonting nytt. Vi är de skapande andar som formar vårt öde. Och även om jag inte är en uppfinnare av maskiner är jag en uppfinnare av drömmar. Ändå önskar jag att jag hade en katt. Jag befinner mig nu ovanför husets taklinje, med skorstenarna som sticker fram genom det ångande regnets fuktiga kläde likt öronen på ett jättelikt djur. Min hud är täckt med klara vattendroppar som om jag broderats med vatten. Det är något fint med min dekorerade nakenhet. Mina bröstvårtor är som en regnguds spenar. Mitt blygdhår, alltid lika tjockt, myllrar som ett mörkt stim. Regnet ökar stadigt som ett vattenfall, med mig inuti det. Mina ögonlock är genomdränkta. Jag torkar mina ögonklot med nävarna. Shakespeare. Han myntade det ordet: ögonklot. I vilken pjäs förekommer det? Ögonklot? Gjut i Lysanders öga denna saft Utav en ört, som har en sällsam kraft Att taga bort all villosyn och ge Åt ögonkloten vanlig makt att se Sedan ser jag den. Jag tror jag ser den. Vad är det jag tycker mig se? En gestalt, jättelik, klädd i trasor, som rör sig snabbt på klipporna ovanför mig, som klättrar bort från mig med ryggen åt mig, med säkra rörelser och samtidigt tvekande, likt en ung 9

I_Frankisstein.indd 9

2019-11-29 13:46


hund vars tassar är för stora för honom. Jag tänkte ropa men jag medger att jag var rädd. Och sedan var synen försvunnen. Om det är någon vandrare som gått vilse, tänkte jag, kommer han säkert att hitta vår villa. Men han klättrade bortåt, som om han redan hade hittat villan, och gick vidare. Oroad över att jag faktiskt hade sett en gestalt och lika oroad över att jag hade inbillat mig honom begav jag mig tillbaka till huset. Jag smög tyst in, den här gången genom en sidodörr, och tog mig darrande av köld uppför den svängda trappan. Min make stod på trappavsatsen. Jag gick fram till honom, naken som Eva, och jag såg hur mannen i honom rörde sig nedtill under hans skjorta. Jag var ute och gick, sade jag. Naken? sade han. Ja, sade jag. Han sträckte fram handen och rörde vid mitt ansikte. Vad är du gjord av, säg – vilken substans, när du miljoner skuggor ger dess form? Vi satt alla runt brasan den kvällen, rummet mer skuggor än ljus, för vi hade få levande ljus och kunde inte skaffa några förrän vädret blev bättre. Är det här livet en förvirrad dröm? Är världen utanför oss skuggan, medan substansen är det som vi inte kan se, eller röra vid, eller höra, och ändå uppfatta? Varför är då denna livets dröm så mardrömsaktig? Feberaktig? Mödosam? Eller är det så att vi varken är döda eller levande? En varelse varken död eller levande. Hela mitt liv har jag fruktat ett sådant tillstånd, och därför 10

I_Frankisstein.indd 10

2019-11-29 13:46


har det förefallit mig bättre att leva så som jag kan leva och inte frukta döden. Därför gav jag mig i väg med honom när jag var sjutton och de här två åren har varit livet för mig. Poeterna Shelley och Byron, Byrons livläkare Polidori, Mary Shelley och hennes styvsyster Claire Clairmont, Byrons dåvarande älskarinna, hyrde sommaren 1816 två egendomar vid Genèvesjön i Schweiz. Byron kände sig väl tillfreds i den ståtliga Villa Diodati, medan familjen Shelley valde ett mindre, mer charmfullt hus, lite längre ner på sluttningen. De båda familjerna var så ökända att ett hotell på bortre stranden av sjön satte upp ett teleskop för att gästerna där skulle kunna betrakta upptågen som bedrevs av de förmenta satanisterna och sexgalningarna som ägde sina kvinnor gemensamt. Det är sant att Polidori var förälskad i Mary Shelley men hon vägrade att ligga med honom. Byron kunde ha legat med Percy Shelley, om Shelley hade känt sig hågad för det, men det finns inga bevis för den saken. Claire Clairmont skulle ha legat med vem som helst – vid det här tillfället låg hon enbart med Byron. Familjerna tillbringade all tid tillsammans – och sedan började det regna. Min make avgudar Byron. Varenda dag tar de en båt ut på sjön för att prata om poesi och frihet, medan jag undviker Claire, som inte kan prata om någonting. Jag måste undvika Polidori, som är en kärlekskrank hund. Men sedan kom regnet, och de här dagarna då det vräker ner möjliggör inte något arbete på sjön. Åtminstone möjliggör vädret inte heller något stirrande på oss från den bortre stranden. Inne i staden hörde jag ryktet att 11

I_Frankisstein.indd 11

2019-11-29 13:46


en gäst hade fått syn på ett halvt dussin underkjolar som låg utspridda på Byrons terrass för att torka. Vad de såg var i själva verket sänglinne. Byron är visserligen poet men han tycker om att hålla sig ren. Och nu hålls vi fängslade av oräkneliga fångvaktare, var och en i form av en vattendroppe. Polidori har tagit med sig en flicka från byn att roa sig med, och vi gör vad vi förmår på våra fuktiga sängar, men anden måste få träning såväl som kroppen. Den natten satt vi runt den rykande brasan och pratade om det övernaturliga. Shelley är fascinerad av månskensnätter och den plötsliga upptäckten av ruiner. Han tror att varje byggnad bär ett avtryck av det förflutna, som ett minne, eller minnen, och att dessa kan släppas fria om tiden är den rätta. Men vad är den rätta tiden? frågade jag honom, och han undrade om tiden själv är avhängig dem som befinner sig i tiden. Om tiden använder oss som kanaler för det förflutna – ja, så måste det vara, sade han, eftersom vissa människor kan tala med de döda. Polidori håller inte med honom. De döda är borta. Om vi har en själ så återvänder den inte. Liket på stenhällen har inget hopp om återuppståndelse – vare sig i den här världen eller nästa. Byron är ateist och tror inte på ett liv efter döden. Vi hemsöks av oss själva, säger han, och det är tillräckligt för vilken människa som helst. Claire sade inget för hon har inget att säga. Tjänsteflickan kom med vin till oss. Det är en lättnad att få en vätska som inte är vatten. Vi är som de drunknade, sade Shelley. Vi drack vinet. Skuggorna bildar en värld på väggarna. 12

I_Frankisstein.indd 12

2019-11-29 13:46


Det här är vår Ark, sade jag, befolkad, flytande, i väntan på att vattenmassorna ska dra sig tillbaka. Vad tror ni att de talade om i Arken, sade Byron, instängda med den varma stanken av djur? Trodde de att hela jorden satt i ett hölje av vatten, som fostret i livmodern? Polidori avbröt honom upphetsat (han är mycket för att avbryta upphetsat). Under läkarutbildningen hade vi en hel rad av sådana foster, i varierande utvecklingsstadier, allihop aborterade; med fingrar och tår hopkrökta mot det oundvikliga och ögonen slutna mot ljuset som de aldrig skulle få se. Ljuset syns – sade jag – moderns hud som är spänd över det växande barnet släpper in ljuset. De vänder sig glädjefyllt mot solen. Shelley log mot mig. När jag var havande med William brukade han lägga sig på knä när jag satt på sängkanten och hålla min mage i sina händer likt en sällsynt bok som han inte hade läst. Det här är världen i litet format, sade han. Och den morgonen, åh, så väl jag minns det, satt vi i solen tillsammans och jag kände hur mitt lilla barn sparkade av glädje. Men Polidori är läkare, inte en mor. Han ser saker och ting på ett annat sätt. Jag tänkte just säga, sade han, lite stött över att bli avbruten (som de som själva avbryter ofta är), jag tänkte just säga att vare sig det finns en själ eller inte finns en själ så är ögonblicket av medvetande mystiskt. Var finns medvetandet i livmodern? Pojkbarn blir tidigare medvetna än flickbarn, sade Byron. Jag frågade vad som fick honom att tro det. Han svarade: Den manliga principen blir tidigare färdig och är aktivare än den kvinnliga principen. Detta ser vi i livet. Vi ser att män underkuvar kvinnor, sade jag. Jag har en egen dotter, sade Byron. Hon är foglig och passiv. Ada är bara sex månader! Och du har inte sett henne alls 13

I_Frankisstein.indd 13

2019-11-29 13:46


sedan kort efter hennes födelse! Vilket barn, av mans- eller kvinnokön, gör något mer än att sova och suga när det är nyfött? Det handlar inte om deras kön, det handlar om deras biologi! Ja, sade Byron, men jag tror att hon skulle ha blivit en lysande begåvad pojke. Om jag måste bli far till flickor, då hoppas jag att de gör ett gott gifte. Finns det inte mer i livet än giftermål? frågade jag. För en kvinna? sade Byron. Inte över huvud taget. För en man ingår kärleken i livet och är en sak för sig. För en kvinna är den hela hennes tillvaro. Min mor, Mary Wollstonecraft, skulle inte hålla med dig, sade jag. Och ändå försökte hon ta livet av sig för kärleks skull, sade Byron. Gilbert Imlay. En charmör. En lycksökare. En krämarsjäl. En man med flyktigt sinnelag och förutsebart uppförande (varför är det så ofta på det viset?). Min mor som hoppade från en bro i London med kjolarna som en fallskärm för hennes fallande kropp. Hon dog inte. Nej, hon dog inte. Det kom senare. När hon födde mig. Shelley såg hur sårad och illa till mods jag blev. När jag läste din mors bok, sade Shelley och tittade på Byron, inte på mig, blev jag övertygad av henne. Det älskade jag honom för – då som nu – första gången han sade det till mig var jag en ung flicka på sexton år och den stolta dottern till Mary Wollstonecraft och William Godwin. Mary Wollstonecraft: Till försvar för kvinnans rättigheter. 1792. Din mors verk, sade Shelley, blyg och självsäker på det där sättet som är hans, din mors verk är anmärkningsvärt. 14

I_Frankisstein.indd 14

2019-11-29 13:46


Jag skulle önska att jag själv kunde åstadkomma något, sade jag, för att vara värdig hennes minne. Varför vill vi så gärna lämna ett avtryck efter oss? sade Byron. Är det bara fåfänga? Nej, sade jag, det är hopp. Hopp om att det en dag kommer att finnas ett mänskligt samhälle som är rättvist. Det kommer aldrig att inträffa, sade Polidori. Såvida inte varenda människa utplånas och vi börjar om på nytt. Utplåna varenda människa, sade Byron, ja, varför inte? Och då är vi alltså tillbaka vid vår flytande Ark. Gud hade den rätta idén. Börja om igen. Ändå skonade han åtta, sade Shelley, för världen måste befolkas. Vi är väl själva en liten halvark här, konstaterade Byron. Vi fyra i vår vattenfyllda värld. Fem, sade Claire. Jag glömde, sade Byron. Det kommer att bli revolution i England, sade Shelley, som det har blivit i Amerika, och i Frankrike, och då ska vi sannerligen börja om på nytt. Och hur ska vi undvika det som följer på en revolution? Vi har bevittnat det franska problemet i vår egen tid. Först Terrorn, då varje människa blir en som spionerar på sin granne, och sedan Tyrannen. Napoleon Bonaparte – ska han föredras framför en kung? Franska revolutionen gav ingenting åt folket, sade Shelley – och därför söker de efter en stark man som säger sig kunna ge dem det som de inte har. Ingen kan vara fri om han inte först får mat. Tror ni att mänskligheten skulle vara fulländad om alla människor hade tillräckligt med pengar, tillräckligt med arbete, tillräckligt med ledig tid, tillräckligt med kunskap och inte 15

I_Frankisstein.indd 15

2019-11-29 13:46


förtrycktes av dem som stod över dem eller fruktade dem som stod under dem? frågade Byron oss i sin negativa släpiga ton, säker på svaret, och därför föresatte jag mig att göra honom besviken. Det gör jag! sade jag. Det gör inte jag! sade Byron. Människosläktet söker sin egen död. Vi hastar mot det som vi fruktar mest. Jag skakade på huvudet. Jag befann mig nu på fast mark i denna ark som var vår. Jag sade: Det är männen som söker döden. Om en enda av er bar ett liv i sitt sköte i nio månader, bara för att få se detta barn dö som spädbarn, eller i tidiga barnaår, eller på grund av svält eller sjukdom, eller därefter krig, skulle ni inte söka döden på det sätt ni gör. Men ändå är döden heroisk, sade Byron. Och livet är det inte. Jag har hört, avbröt Polidori, jag har hört att några av oss inte dör, utan lever, i liv efter liv, på andras blod. De öppnade nyligen en grav i Albanien, och trots att liket var hundra år gammalt, ja, hundra år gammalt (han gjorde en paus för att låta oss förundras), var det perfekt bevarat, med färskt blod som syntes vid munnen. Kan du inte skriva ned den där historien? sade Byron. Han reste sig och hällde upp vin ur krukan. Hans haltande gång blir mer påtaglig i fukten. Hans vackra ansikte var upplivat. Ja, jag har en idé: om vi nu måste sitta instängda här som Arkivarier kan väl var och en av oss berätta en historia om det övernaturliga. Din, Polidori, ska handla om de Odöda. Shelley! Du tror ju på spöken … Min make nickade: Jag har förvisso sett sådana, men vad är mest skrämmande? En påhälsning av de döda, eller av de odöda? Mary? Vad säger du? (Byron log mot mig.) Vad säger jag? 16

I_Frankisstein.indd 16

2019-11-29 13:46


Men herrarna var upptagna av att hälla upp mer vin. Vad säger jag? (Till mig själv säger jag …) Jag kände aldrig min mor. Hon dog när jag föddes och förlusten av henne var så total att jag inte kände den. Det var inte en förlust utanför mig – som det är när vi förlorar någon vi känner. Då finns det två människor. En som är du och en som inte är du. Men vid en barnafödsel finns det inget jag/inte jag. Förlusten fanns inuti mig liksom jag hade funnits inuti henne. Jag förlorade något av mig själv. Min far gjorde sitt bästa för att ta hand om mig som barn, moderlös som jag var, och detta gjorde han genom att överösa min hjärna med det som han inte kunde ge till mitt hjärta. Han är inte en kall man; han är en man. Min mor var, trots all sin begåvning, hans hjärtas härd. Min mor var den plats där han stod och lät lågorna värma sitt ansikte. Hon glömde aldrig den kärlek och den medkänsla som är naturlig för en kvinna – och han berättade för mig att mången gång när han var utledsen på världen var hennes armar runt honom bättre än någon bok som dittills skrivits. Och jag tror lika innerligt på det som jag tror på böcker som ännu inte skrivits, och jag tillbakavisar att jag måste välja mellan min hjärna och mitt hjärta. Min make har samma inställning. Byron är av åsikten att kvinnan är av mannen född – hans revben, hans lera – och jag finner detta märkligt hos en så intelligent man. Jag sade: Visst är det underligt att du godtar skapelsehistorien som vi läser i Bibeln när du inte tror på Gud? Han ler och rycker på axlarna medan han förklarar: Det är en metafor för skillnaderna mellan män och kvinnor. Han vänder sig bort och antar att jag har förstått 17

I_Frankisstein.indd 17

2019-11-29 13:46


och därmed är saken avgjord, men jag fortsätter och ropar honom tillbaka då han haltar i väg som en grekisk gud. Kan vi inte rådfråga doktor Polidori här, eftersom han som läkare måste veta att alltsedan skapelsehistorien har ingen levande man ännu fött något levande? Det är du som är skapad av oss, sir. Herrarna skrattar överseende åt mig. De respekterar mig fram till en viss punkt, men den punkten har vi nu nått fram till. Vi talar om den livgivande principen, säger Byron långsamt och tålmodigt som till ett barn. Inte jorden, inte bottenlagret, inte behållaren, utan livsgnistan. Livsgnistan är manlig. Avgjort! sade Polidori, och om två herrar är överens måste det naturligtvis vara tillräckligt för att avgöra saken för vilken kvinna som helst. Ändå önskar jag att jag hade en katt. Spaghetti, sade Shelley senare, i sängen med mig. Män har gjutit liv i en bit tunn spaghetti. Är du avundsjuk? Jag låg och smekte hans långa, smala armar, med mina ben över hans långa, smala ben. Han anspelade på doktor Darwin, som tycks ha sett något bevis på frivillig rörelse i en spaghettibit. Nu retas du med mig, sade jag – du som är en kluven tvåfoting som visar vissa tecken på ofrivillig rörelse där bålen förgrenar sig. Vad är det för något? sade han mjukt och kysste mitt hår. Jag vet vad det innebär när hans röst börjar spricka på det här sättet. Din kuk, sade jag, med handen på den då den fick liv. Det här är hälsosammare än galvanism, sade han. Och jag önskade att han inte hade sagt det, för just då distraherade det mig och fick mig att tänka på Galvani och hans elektroder och hoppande grodor. 18

I_Frankisstein.indd 18

2019-11-29 13:46


Varför slutade du? frågade min man. Vad hette han? Galvanis nevö? Boken som du har hemma? Shelley suckade. Och ändå är han den tålmodigaste av män: En redogörelse för de långt framskridna förbättringarna inom galvanismen, med en rad märkliga och intressanta experiment utförda i närvaro av Franska Nationalinstitutets medlemmar och nyligen upprepade i Londons anatomisalar. Till vilken lagts ett appendix, som innehåller författarens experiment utförda på kroppen av en brottsling som avrättats i Newgate … 1803. Ja, just den, sade jag med förnyad energi, trots att min glöd hade strömmat uppåt till hjärnan. Med en lätt rörelse rullade Shelley över mig på rygg och lirkade sig in i mig; ett nöje som jag inte motsatte mig. Vi har hela det mänskliga livet här, sade han, som låter oss göra vad vi behagar med våra kroppar och vår kärlek. Vad ska vi med grodor och spaghetti till? Med grimaserande, krampaktigt ryckande lik och elektriska strömmar? Stod det inte i boken att hans ögon öppnade sig? Brottslingens? Min make slöt ögonen. Han spände sig och sprutade sina halvvärldar in i mig där de mötte mina halvvärldar, och jag vred på huvudet och såg ut genom fönstret där månen hängde som en lampa i den för tillfället klara skyn. Vad är du gjord av, säg – vilken substans, när du miljoner skuggor ger dess form? Sonett 54, sade Shelley. Sonett 53, sade jag. Han var uttömd. Vi låg och tittade ut genom fönstret tillsammans på de jagande molnen som drev på månen. I all välsignad form din bild man lagt. 19

I_Frankisstein.indd 19

2019-11-29 13:46


Den älskandes kropp inpräglad i världen. Världen inpräglad i den älskades kropp. På andra sidan väggen ljudet av lord Byron i färd med att penetrera Claire Clairmont. En sådan mån- och stjärnenatt. Regnet hade gjort oss svultna på sådana syner och nu föreföll de ännu underbarare. Ljuset föll på Shelleys ansikte. Så blek han är! Jag sade till honom: Tror du på spöken? På allvar? Det gör jag, sade han, för hur skulle kroppen kunna vara herre över anden? Vår tapperhet, vårt hjältemod, ja, till och med våra hatkänslor, allt det vi gör som formar världen – är det kroppen eller anden? Det är anden. Jag funderade på detta och svarade: Om en människa någonsin lyckades återuppliva en kropp, med hjälp av galvanism eller någon fortfarande oupptäckt metod, skulle då anden återvända? Det tror jag inte, sade Shelley. Kroppen ger vika och går förlorad. Men kroppen är inte sanningen om vad vi är. Anden återvänder inte till ett förstört hus. Hur skulle jag älska dig, min vackre gosse, om du inte hade någon kropp? Är det min kropp du älskar? Och hur kan jag säga till honom att jag sitter och ser på honom när han sover, medan hans sinne är stilla och hans läppar tysta, och att jag kysser honom för kroppens skull – kroppen som jag älskar? Jag kan inte dela dig itu, sade jag. Han slog sina långa armar om mig och vaggade mig i vår fuktiga bädd. Han sade: När min kropp sviker, skulle jag, om jag kunde, gjuta in min ande i en klippa eller en ström eller ett moln. Min ande är odödlig – jag känner att den är det. Dina dikter, sade jag. De är odödliga. 20

I_Frankisstein.indd 20

2019-11-29 13:46


Kanske, sade han. Men en annan sak. Hur kan jag dö? Det är omöjligt. Ändå ska jag dö. Så varm han är i min famn. Så långt ifrån döden. Har du tänkt ut en historia än? sade han. Jag sade: Ingenting kommer på befallning och jag har ingen fantasiförmåga. De döda eller de odöda? sade han. Ett spöke eller en vampyr; vilket väljer du? Vad skulle skrämma dig mest av allt? Han begrundade det ett ögonblick medan han stödde sig på armbågen för att se rakt på mig, med ansiktet så nära att jag kunde andas in honom. Han sade: Ett spöke, hur hemskt eller skräckinjagande det än såg ut, hur hemskt dess tal än vore, skulle fylla mig med bävan men inte skrämma mig, för det har en gång varit levande, såsom jag har varit, och blivit förvandlat till ande, som jag kommer att bli, och dess materiella substans finns inte längre. Men en vampyr är något smutsigt, något som när sin förvittrade kropp på andras vitala kroppar. Dess hull är kallare än döden, och den har inget medlidande, bara aptit. De Odöda alltså, sade jag, och medan jag låg med ögonen vidöppna av allt jag tänkte på, somnade han. Vårt första barn dog när han föddes. Jag höll honom i famnen, så liten och kall. Strax efteråt drömde jag att han inte var död, och att vi gned in honom med konjak och lade honom intill brasan och han återvände till livet. Det var hans lilla kropp jag ville röra vid. Jag skulle ha skänkt honom mitt eget blod för att återge honom livet; han hade varit av mitt blod, en frossande vampyr, under nio mörka månader i sitt gömställe. De Döda. De Odöda. Åh, jag är van vid döden, och jag hatar den. 21

I_Frankisstein.indd 21

2019-11-29 13:46


Jag steg upp, för rastlös för att kunna sova, drog täcket över min make, svepte en sjal omkring mig och ställde mig vid fönstret och tittade ut över kullarnas mörka skuggor och den glittrande sjön. Kanske det skulle bli fint i morgon. Min far skickade bort mig en tid till Dundee, där jag skulle bo hos en kusin, vars sällskap han hoppades skulle råda bot på min ensamhet. Men det finns något av en fyrvaktare i mig, och jag är inte rädd för ensamhet, inte heller för naturen i hela dess vildhet. Under den tiden fann jag att mina lyckligaste stunder var utomhus och allena, då jag hittade på historier av alla de slag och så långt avlägsna från mina verkliga levnadsomständigheter som möjligt. Jag blev min egen stege och fallucka till andra världar. Jag var min egen förklädnad. Skymten av en figur, långt borta, stadd på sin egen färd, var tillräckligt för att sätta i gång min fantasi om en tragedi eller ett underverk. Jag var aldrig uttråkad utom i andras sällskap. Och hemma tilläts jag av min far, som hade föga intresse för vad som var lämpligt eller annorledes för en ung moderlös flicka, att sitta osedd och tyst medan han underhöll sina gäster, och de talade om politik, om rättvisa, och mer än det dessutom. Poeten Coleridge var en regelbunden besökare i vårt hus. En kväll läste han sin nya dikt Balladen om den gamle sjömannen högt för oss. Den börjar – så väl jag minns det – Det är en gammal sjöman, och han hejdar en av tre på väg. ’Med ditt långa grå skägg och din glittrande blick varför hejdar du mig, så säg?’

22

I_Frankisstein.indd 22

2019-11-29 13:46


Jag kröp ihop bakom soffan, bara en liten flicka, trollbunden av att få höra historien som berättades för bröllopsgästen och i mina tankar föreställa mig den hemska färden på havet. Över sjömannen vilar en förbannelse för att han dödat den vänligt sinnade fågeln, albatrossen, som följde efter skeppet under bättre dagar. I en helt fasansfull scen befolkas skeppet med sina sönderslitna segel och ramponerade däck av sina egna döda, återupplivade i fruktansvärd styrka, ohelgade och lemlästade, medan fartyget driver fram mot landet av is och snö. Han har vanhelgat livet, tänkte jag, då som nu. Men vad är livet? Kroppen som dödas? Medvetandet som utplånas? Naturens förstörelse? Döden är naturlig. Sönderfallet oundvikligt. Det finns inget nytt liv utan död. Det kan inte finnas någon död om det inte finns liv. De Döda. De Odöda. Månen var molntäckt nu. Regnskyarna återvände snabbt till den klara himlen. Om ett lik återvände till livet, skulle det då vara levande? Om dörrarna till benhuset öppnades och vi döda vaknade upp … då … Mina tankar är febriga. Jag vet knappt vad jag själv vill i natt. Något rör sig i min själ som jag ej förstår. Vad fruktar jag mest? De döda, de odöda, eller, en besynnerligare tanke … det som aldrig har varit levande? Jag vände mig om och såg på honom, sovande, orörlig, ändå levande. Kroppen i sömn är en tröst trots att den härmar döden. Om han vore död, hur skulle jag leva?

23

I_Frankisstein.indd 23

2019-11-29 13:46


Även Shelley var en besökare i vårt hus; det var på så sätt jag träffade honom. Jag var sexton. Han var tjugoett. En gift man. Det var inte något lyckligt äktenskap. Om sin hustru Harriet skrev han: Jag kände det som om en död och en levande kropp hade länkats ihop i en motbjudande och hemsk gemenskap. Det var en natt när han vandrade en dryg halvmil till sin fars hus – och under den natten trodde han i drömlik trans att han redan hade mött den kvinna som var ämnad att bli hans. Snart nog möttes vi. När jag var färdig med mina hushållsplikter hade jag för vana att smita i väg till min mors grav på St Pancras kyrkogård. Där ägnade jag mig åt min läsning, stödd mot hennes gravsten. Snart började Shelley möta mig där i hemlighet; med min mors välsignelse över oss, tror jag, där vi satt på vardera sidan av graven och pratade om poesi och revolution. Poeterna är livets okända lagstiftare, sade han. Jag brukade fundera över henne i kistan där under jorden. Och jag tänkte aldrig på henne som förruttnad, utan lika levande som hon är på pennteckningarna av henne, och ännu mer levande i sina skrifter. Trots det ville jag vara nära hennes kropp. Hennes stackars kropp som inte var till någon nytta för henne nu. Och jag kände, och jag är säker på att Shelley också kände det, att vi var där alla vi tre, vid graven. Det fanns tröst i det, inte Guds eller himlens, utan trösten i att hon fortfarande var levande för oss. Jag älskade honom för att han förde henne tillbaka till mig. Han var varken morbid eller sentimental. Den sista viloplatsen. Han är min viloplats. Jag kände till att min far hade säkrat hennes kropp mot gravplundrarna som gräver upp alla lik de kan för kontanter, och de är nog så förnuftiga – vad har man för användning av kroppen 24

I_Frankisstein.indd 24

2019-11-29 13:46


när den inte duger någonting till över huvud taget? I dissektionssalar över hela London finns det kroppar av mödrar, kroppar av äkta män, kroppar av barn, likt mitt, som har tagits för leverns och mjältens skull, för att krossa skallen, såga i benen, nysta upp inälvornas hemliga längder. De dödas livlöshet, sade Polidori, är inte vad vi fruktar. Vi fruktar snarare att de inte är döda när vi lägger dem till sista vilan. Att de vaknar upp till mörker och kvävning och därför dör i ångest och vånda. Jag har sett en sådan ångest i ansiktet på några nyss begravda som förts in för att dissekeras. Har du inget samvete? sade jag. Inga skrupler? Har du inget intresse för framtiden? sade han. Vetenskapens ljus brinner klarast i en blodbestänkt veke. Himlen ovanför mig slets isär av sicksackblixtar. Den elektriska kroppen hos en man såg ut att lysas upp en sekund och sedan slockna. Åskmuller över sjön, och så återkom det gula sicksackandet av elektrisk kraft. Från fönstret såg jag en mäktig skugga störta till marken som en ihjälslagen krigare. Dunsen från fallet skakade fönstret. Ja. Jag ser det. Ett träd träffat av blixten. Sedan återigen regnet som trummandet från en miljon mi­­ niatyrtrumslagare. Min make rörde på sig men vaknade inte. På avstånd blev plötsligt hotellet synligt, övergivet, med tomma fönster och vitt, likt de dödas palats. När du miljoner skuggor ger dess form … Jag måste ha gått tillbaka till sängen, för jag vaknade igen, satt där upprätt, med upplöst hår och med handen i ett hårt grepp om sängförhänget. Jag hade drömt. Hade jag drömt? Jag såg den bleke studeranden av gudlösa konster knäböja bredvid det ting han hade satt ihop. Jag såg den vederstyggliga 25

I_Frankisstein.indd 25

2019-11-29 13:46


spökgestalten av en man som låg utsträckt och såg hur han sedan, med hjälp av någon kraftalstrande maskin, visade tecken på liv och började röra på sig med en klumpig, halvt livaktig rörelse. En sådan framgång skulle skrämma konstnären; han skulle skräckslagen rusa i väg från sitt motbjudande konsthantverk. Han skulle hoppas att den lilla livsgnista som han hade frambragt skulle dö ut av sig själv; att tingesten som hade upplivats så bristfälligt skulle sjunka ihop till död materia och att han skulle kunna sova i tron att gravens tystnad för alltid skulle släcka det fasanfulla likets kortvariga existens, det lik som han betraktat som livets vagga. Han sover, men han väcks upp; han öppnar ögonen, och se!, den hemska tingesten står vid hans sängkant, öppnar hans sängförhängen och tittar på honom med gula, vattniga, men forskande ögon. Jag slog upp mina i skräck. På morgonen tillkännagav jag att jag hade tänkt på en berättelse.

26

I_Frankisstein.indd 26

2019-11-29 13:46


Berättelse: en rad sammanhängande händelser, verkliga eller imaginära. Imaginära eller verkliga. Imaginära Och Verkliga

I_Frankisstein.indd 27

2019-11-29 13:46


I_Frankisstein.indd 28

2019-11-29 13:46


Verkligheten kröker sig i hettan. Genom ett skimmer av hetta står jag och tittar på byggnader vars gedigna stabilitet vibrerar som ljudvågor. Planet landar just. Där är en skylt: Välkommen till Memphis, Tennessee. Jag är här för den globala Tec-X-Pon om robotteknik. Namn? Ry Shelley. Utställare? Demonstratör? Köpare? Press. Ja, här har jag er, mr Shelley. Det är dr Shelley. The Wellcome Trust. Är ni läkare? Ja, det är jag. Jag är här för att skärskåda hur robotar kommer att påverka vår mentala och fysiska hälsa. Det är en bra fråga, dr Shelley. Och vi får inte glömma Själen. Jag är inte säker på att det är mitt område … Vi har alla en Själ. Halleluja. Och vem är ni här för att intervjua? Ron Lord. (Kort paus medan datorn söker efter Ron Lord.) Ja. Här har vi honom. Utställare Klass A . Mr Lord väntar på er i Framtidssviten För Vuxna. Här har ni en karta. Jag heter Claire. Jag är er kontaktperson i dag. Claire var lång, svart, vacker och välklädd i en skräddarsydd 29

I_Frankisstein.indd 29

2019-11-29 13:46


mörkgrön kjol och en blekgrön sidenblus. Jag kände mig glad över att hon var min kontaktperson i dag. Claire skrev ut min namnbricka med en snabb, välmaniky­ rerad hand. Handskrift – en märkligt gammaldags och rörande identifieringsmetod på en futuristisk teknikutställning. Claire – förlåt – mitt namn – inte Ryan, bara Ry. Jag ber om ursäkt, dr Shelley, jag känner inte till engelska namn – och ni är väl engelsman? Ja, det är jag. Trevlig accent. (Jag ler. Hon ler.) Är det här ert första besök i Memphis? Ja, det är det. Tycker ni om BB King? Johnny Cash? Och THE King? Martin Luther King? Njaa, jag menade Elvis – men när ni nu har fått mig att tänka på saken verkar vi faktiskt ha en massa Kings – kanske det har att göra med att den här stan heter Memphis – om man ger en plats samma namn som Egyptens huvudstad antar jag att man får se en del faraoner, eller hur? Namngivande är makt, säger jag till henne. Det är det verkligen. Adams uppgift i Edens lustgård. Javisst, att namnge allt efter sin art. Sexbot … Förlåt? Tror du att Adam skulle ha tänkt på det? Hund, katt, orm, fikonträd, sexbot? Jag är tacksam för att han inte behövde det, dr Shelley. Ja, jag är säker på att du har rätt. Så säg mig, Claire, varför kallade de den här platsen för Memphis? Menar ni långt tillbaka, 1819? Då stan grundades? Medan hon talar ser jag för min inre syn en ung kvinna som tittar ut tvärs över sjön genom ett regndränkt fönster. 30

I_Frankisstein.indd 30

2019-11-29 13:46


Jag säger till Claire: Ja. 1819. Frankenstein var en månad gammal. Hon rynkar pannan. Nu förstår jag inte vad ni menar … Romanen Frankenstein – den publicerades 1818. Killen med bulten genom halsen? Ja, något åt det hållet … Jag såg teveshowen. Det är därför vi är här i dag. (Jag såg ett uttryck av förvirring i Claires ansikte när jag sa detta, så jag förklarade.) Jag me­ nar inte rent existentiellt Varför Vi Är Här I Dag – jag menar varför Tec-X -Po är här. I Memphis. Det är en sådan sak som organisatörer gillar; en förbindelselänk mellan en stad och en idé. Memphis och Frankenstein är båda tvåhundra år gamla. Vad menar ni? Teknologi. AI . Artificiell Intelligens. Frankenstein var en vision av hur man skulle kunna skapa liv – den första icke-mänskliga intelligensen. Men änglar då? (Claire ser på mig, allvarlig och övertygad. Jag tvekar … Vad är det hon vill säga?) Änglar? Ja, just det. Änglar är icke-mänsklig intelligens. Åh, jag förstår. Jag menade den första icke-mänskliga intelligensen som skapats av en människa. Jag har besökts av en ängel, dr Shelley. Det låter underbart, Claire. Jag gillar inte att människan leker Gud. Jag förstår. Jag hoppas att jag inte har sårat dig, Claire? Hon skakade på huvudet med dess glänsande hår och pekade på kartan över staden. Ni frågade mig varför de kallade den Memphis år 1819 och svaret är: eftersom vi ligger vid en flod – Mississippi – och det gamla Memfis låg vid Nilen – har ni sett Elizabeth Taylor i filmen om Cleopatra? 31

I_Frankisstein.indd 31

2019-11-29 13:46


Ja, det har jag. Vet ni att hon bar sina egna smycken? Tänk – bara en sån sak. (Jag tänkte på bara en sån sak.) Ja, alla var hennes egna smycken, och de flesta av dem hade Richard Burton köpt. Han var engelsman. Walesare. Var ligger Wales? Det ligger i Storbritannien, men det ligger inte i England. Det låter förvirrande, tycker jag. Storbritannien består av England, Skottland, Wales och ett stycke av Irland. Jag fattar … okej. Nåja, jag ska inte besöka det inom den närmaste tiden, så jag behöver inte bekymra mig om några anvisningar. Titta här på kartan, ser ni var vi är nu? Det här är också ett deltaområde, precis som Nilens område runt det första Memfis. Har du varit i Egypten? Nej, men jag har varit i Vegas. Väldigt verklighetstroget. Väldigt mycket Egypten. Jag har hört att de har en animatronisk sfinx i Vegas. Ja, det har de. Man skulle kunna kalla det för en robot. Det skulle man. Jag gör det inte. Vet du allt om den här platsen? Ditt Memphis? Jag vill gärna tro det, dr Shelley. Om ni är intresserad av Martin Luther King borde ni besöka National Civil Rights Museum som ligger på samma plats som Lorraine Motel, där han sköts ihjäl. Har ni varit där än? Inte än. Men ni har väl varit på Graceland? Inte än. Beale Street? Där Memphisbluesen kom till? 32

I_Frankisstein.indd 32

2019-11-29 13:46


Inte än. Ni har en massa Inte Än i ert liv, dr Shelley. Hon har rätt. Jag är en människa som befinner sig på tröskeln, i brytpunkten, mittemellan, i vardande, i transit, en som tvekar, prövar sig fram, en igångkomling (eller är det en uppkomling?) i mitt eget liv. Jag sa: Ett enda liv är inte tillräckligt … Hon nickade åt mig. Nej. Så sant som det är sagt. Det är sanningen. Men förtvivla inte. Långt bort på andra sidan finns livet utan slut. Claire tittade ut i fjärran och hennes ögon lyste av övertygelse. Hon frågade mig om jag skulle vilja följa med till hennes kyrka på söndagen. En riktig kyrka, sa hon, inte den vite mannens vitblask. Ett pip i hennes hörlurar följdes av ett knastrigt meddelande som jag inte kunde höra. Hon vände sig bort från mig för att göra ett tillkännagivande över högtalaren. I mitt huvud rörde sig tankarna lättjefullt kring skillnaden mellan längtan efter liv utan slut och längtan efter mer än ett liv, det vill säga mer än ett liv men ett som levs samtidigt. Det kunde vara jag och ”me too”. Om jag kunde göra kopior av mig själv – ladda upp mina tankar och printa min kropp i 3D , då skulle en Ry kunna vara på Graceland, en annan Ry i Martin Luther Kings helgedom och en tredje Ry uppträda som bluesmusiker på Beale Street. Senare skulle vi mötas alla tre, berätta om vad vi upplevt under dagen och återförenas i den ursprungliga person som jag gärna tror är jag.

33

I_Frankisstein.indd 33

2019-11-29 13:46

Profile for Smakprov Media AB

9789146235989  

9789146235989  

Profile for smakprov