S P R Ä N G Ä N G E L N ! Somliga tyckte att det var farligt att känna hen-
ne, andra såg henne som en prästinna i diktens tempel. Men hon var också en modern ung kvinna, en som älskade att bada, spelade tennis, åkte skidor, suddade bort nätter på nattklubbar. Hon var påfallande kortvuxen. Ibland nådde hennes ben inte ned till golvet när hon satt på en stol. Hon var dottern i en övre medelklassfamilj, blev buddhist, sedan kristen, socialist och till sist politiskt desillusionerad. Eftervärlden har gjort henne till staty i strikt vardagsklänning – själv gladdes hon åt de klänningar och underkläder som hon hade köpt utomlands. Som ung student i Uppsala liknade hon mest en akademisk tant i stram hårknut. Tio år senare var hon en modeklippt och prisbelönt författare som sökte efter unga kvinnor på Berlins dambarer. Sådant gillade hon att berätta om för de allra närmaste vännerna. Kanske var det en befrielse från den offentliga bilden av henne som förandligad och städad, ett sätt att spränga andras uppfattning av henne som en poesins ängel och ett privatlivets helgon. Som många andra författare hade hon förmågan att lämpa sin personlighet efter det sociala sammanhang hon vistades i. Tydligast syns det i de olika namn hon gick under: Misse, Pull, Teo, Emanuel, Barbara, fru Björk. Hon var författare, lärare, feminist, politisk aktivist. I slutet av april 1941, mitt i andra världskrigets bistraste mörker, tog hon sitt liv. Men detta slut var inte hennes livs mål. Väsentligare är hur hon levde. För döden är inte hennes facit. Lika litet som man måste förstå en cancerdöd manlig författares liv utifrån hans rökande och alkoholmissbruk, ska man tolka hennes liv baklänges utifrån hennes självmord. Hon bländade omgivningen med sitt leende, men lät sig nästan enbart
· 11 ·