9789146228998

Gunilla Boëthius

Ofri

En passion från 70-talet Roman

Wahlström & Widstrand

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Gunilla Boëthius 2015 Tryckt hos ScandBook, Falun 2015 isbn 978-91-46-22899-8

I rörelsens famn

Den där augustidagen 1969, när jag korsade Norra Bantorget för en anställningsintervju på fackförbundstidningen Stenarbetaren, hade jag inte minsta aning om min framtid.

Allt jag visste var att jag var på väg in i arbetarrörelsen.

Mina föräldrar i Saltsjöbaden hade alltid betraktat såväl facket som socialdemokratin med misstro, ja nästan förakt – var det där jag skulle hamna nu? Gruset knastrade när jag passerade monumentet där Hjalmar Branting hotfullt höjer sin knutna näve över folkmassan. På andra sidan gatan, bakom lövträden, skymtade LO-borgen. Jag tog sikte mot huset bredvid, ryckte upp den tunga ekporten och skyndade två trappor upp. Dörrskyltens mässing glänste: Sten- och betongarbetarförbundet. Så brutalt det lät: urberg, ursprung, bumlingar och stenblock. Jag tryckte på ringklockan.

Mannen i nylonskjortan placerade mig i en fåtölj, tog på sig glasögon och började bläddra i mina papper. Detta var alltså Harry Larsson, vice ordförande i Stenarbetarförbundet. Han var säkert jämnårig med min pappa. Det lite för långa håret hängde ner över skjortkragen, glasögonen åkte av och på. Varför var han så tyst? Dög inte mina meriter?

Fil.kand. och Journalisthögskolan. Lät det helt åt skogen i hans öron? Var tjugosex år för ungt för jobbet som ensamredaktör för Stenarbetaren? Var jag fel kön, fel klass? Jag 5

började svettas. Den blå sjalen som jag med sådan möda knutit om håret lossnade. Skamset stoppade jag den i fickan. Äntligen såg han upp från mina papper. Blicken var vänlig, men lite undrande: ”Många fina examina. Men vad har du att tillföra oss och tidningen?” ”Allt jag kan, hela mitt engagemang. Jag vill verkligen göra en bra tidning!” utbrast jag nervöst. ”Och du delar arbetarrörelsens värderingar?” Åter såg han på mig med sin vänligt forskande blick.

Ja, ja, ja! fick jag lust att ropa, som bara den kan som vuxit upp i kylig överklass. Som fått nog av snobbigheten i Saltsjöbadens läroverk och klasskamraternas fixering vid utseende och pengar. Man kan födas i fel miljö. ”Klart jag delar arbetarrörelsens värderingar. Annars skulle jag inte sitta här.”

Lät jag för ivrig? Eller mallig? Jag ville ju så gärna ha det här jobbet. Generat stirrade jag ner på mina ben som stack ut som två korvar under den korta kjolens kant. Ingen snygging precis. Det verkade inte spela någon roll här. Kvinnan i växeln hade lett uppmuntrande mot mig när jag vettskrämd steg in, ombudsmännen i korridoren hade nickat och hälsat utan att veta vem jag var. Själva rummet jag satt i, med slitna stuckaturer och utsikt över Norra Bantorget, utstrålade välvilja.

Så annorlunda mot UD:s presstjänst där jag sökt jobb förra veckan. Högt i tak, en enorm kristallkrona och därunder ett skrivbord så brett att det lade en ocean mellan den kylige presschefen med slickat hår och mig. Här däremot satt jag mindre än en meter från Stenarbetarförbundets vice och såg in i hans vänliga ansikte. Just då rynkade han pannan och sa: 6

”Jag som trodde ni universitetsungdomar var maoister hela bunten.”

Han skrattade till för att ta udden av sina ord. Även han svettades, märkte jag, nylonskjortan hade mörka fläckar under armhålorna. Maoister – var det så han såg på väns­ tern? Gick det att förklara den underbara känslan när jag började på Journalisthögskolan och varenda en brann av vilja att förändra samhället? Vilka skulle åstadkomma det?

Vi, såklart! Vi som var unga. Som journalister befann vi oss vid fronten. Varje artikel var en brandfackla som kastades ut och antände hundratals andra. Och allt skrev vi om i elevtidningen: fängelserna, mentalsjukhusen, utbildnings­ orättvisor, handelsbalansen och tredje världen.

Men någonting förändrades efter hand. Det var som om man aldrig räckte till, som om det ständigt krävdes djupare kunskaper, hetare engagemang, större offer. Inte kunde jag lita på mina egna tankar heller, ansåg vissa av kamraterna, de var borgerligt bråte som stod i vägen för samhälls­ omvandlingen. Jag ansträngde mig verkligen att tänka rätt i stället för fritt. Det gick inte.

Modigt mötte jag Harrys blick: ”Jag är sosse!”

Fundersamt drog han fingrarna genom håret. Hur såg mitt eget hår ut sedan sjalen glidit av? Inte tänka på det nu.

Harry böjde sig nyfiket fram mot mig och sa: ”Varför blev du socialdemokrat?” ”Olof Palme.” ”Vad i all världen, Palme?”

Kunde jag berätta om kårhusockupationen? Hur jag satt där timme efter timme medan självsäkra unga män steg upp i talarstolen och deklarerade vilket ruttet samhälle vi 7

levde i. Som utsänd av vår elevtidning borde jag förhålla mig objektiv, men allt individuellt tänkande spolades bort i den upproriska hettan, det var bara att flyta med i skeendet.

Var det så revolutionen började? Inte vågade jag gå därifrån heller. Men ett glas vatten … jag tog mig till toaletten, böjde huvudet under kranen och drack och drack.

När jag återvände hade stor oro utbrutit i salen. Strålkastare tändes, nya människor skyndade till och kameror började surra. In trädde en liten ekorrlik man med pigga ögon, utbildningsminister Olof Palme. Det var inte helt lätt för honom att göra sig hörd. När han talade om demokrati skrek någon: Vem vill anpassa sig till det här jävla samhället? Då grep han hårdare om talarstolen, log vänligt och vidhöll att varje människa hade rätt att framföra sin åsikt.

Han hade blivit avbruten förr, sa han, i Tjeckoslovakien där talkörer hade vrålat Stalin tills han inte längre hördes.

I Kårhuset höll han ut i tre timmar, utan att vika en tum. ”Jag var med och lyssnade på Palme i Kårhuset”, modigt mötte jag Harry Larssons blick, ”det gjorde mig till socialdemokrat.”

Harry strök med handen över tinningen. Lät jag för dramatisk? Eller var det Palme han inte gillade? För att han, precis som jag, kom från överklassen? Gick det inte att förlåta? Men vad Harry tyckte fick jag aldrig veta. Han kom på fötter, intervjun var över. Bara att gå hem och vänta. Tänk om UD hann före och ville anställa mig? Nej, där hade allt skurit sig från första stund. Och det var här jag ville vara.

En vecka senare ringde Harry. Jobbet var mitt. Varje morgon den hösten vaknade jag i en kokong av lycka. Så lätt det var att ta sig upp ur sängen i den mörka lägenheten på Lilla 8

Essingen, göra frukost och skynda Essinge Brogata ner till busshållplatsen. Vid Norra Bantorget såg jag fönstren lysa uppe på min arbetsplats. En doft av kaffe slog emot mig när jag kom in, arbetskamraterna gick omkring med muggar och småpratade. Jag befann mig mitt i arbetarrörelsen, detta blodomlopp genom landet som jag hade hört baktalas under hela min uppväxt. Och vart jag än begav mig på reportageresor, från betongfabriker i norr till stenbrott på Öland och Gotland: överallt, på varje liten ort togs jag emot med samma värme. Vi alla tillsammans! Ingen ställdes utanför, alla var välkomna: ful, vacker, tjock, smal, ung, gammal, inte ens vi med borgerligt ursprung uteslöts.

Så annorlunda mot min uppväxt i kyliga Saltsjöbaden, där mammas återkommande depressioner mellan de maniska perioderna gjorde hemmet till en vårdinrättning.

Där jag och pappa förvandlades till trötta skuggor i hennes närhet. Som om vi båda bara fanns till för henne, för att hålla liv i hennes sköra existens genom vår oändliga kärlek och omsorg. Arbetarrörelsen var min väg ut. Den tog emot mig med öppna armar.

Varje dag vid lunchtid brukade någon av ombudsmännen knacka på och fråga om jag ville följa med ut och äta.

Så härligt att bli tillfrågad. Och aldrig att de gav mig de där ögonkasten uppifrån och ner för att värdera mig som kvinna, för att sedan ointresserat titta bort. Nej, här var jag en syster och kamrat. Alla ombudsmännen hade varit grovarbetare innan de kom hit. Det syntes på deras kroppar, numera klädda i skjorta och kavaj. I denna krets var jag den enda kvinnan, övriga kvinnor var förbundets kontorister.

Underligt att dela kön med dem och status med männen. En gång om dagen, klockan tre på eftermiddagen, blandades 9

vi alla i fikarummet. Där satt jag med Ellen, Berit och Vera eller vilka det nu var och lyssnade på deras prat medan jag med tankarna på annat håll bet i en veteskiva. Skulle jag någonsin bli avspänd ihop med dem?

Svårast hade jag för sekreterarna i min egen ålder, när jag såg dem komma smattrande i korridoren i höga klackar, vita skjortblusar och fluffigt hår. Så odrägligt ärtiga. I rummet bredvid hade jag en egen sekreterare, Irene, som jag delade med studieombudsmannen Gert. Vad skulle jag med henne till? Generat hälsade vi på varandra när vi sågs. I smyg kikade jag på de långa kalvbenen, de stora uggleglas­ögonen och luggen ner i pannan. Ombudsmännen kallade in sekreterarna för att diktera brev och skrivelser. Det skulle jag aldrig kunna göra. Helst ville jag inte ha någon sekreterare alls, men när korrekturet till Stenarbetaren kom behövdes hon.

Så några dagar i månaden satt Irene i besöksstolen i mitt rum och läste med entonig röst upp den ena artikeln efter den andra medan jag följde texten med pennan i handen. Det var inte bara korrekturfel jag hakade upp mig på. Någon gång ville jag ändra en formulering och stoppade henne: ”Vänta, låter inte den här meningen konstig?”

Jag ville dra in Irene i diskussionen, vi var ändå jämnåriga tjejer. Vad hade hon för åsikt? Men hon stirrade glasartat på mig och teg. ”Om jag säger så här i stället, låter det bättre?”

Fortfarande satt hon tyst, var hon döv? ”Vad tycker du, nåt måste du väl tycka?” undrade jag otåligt.

Då slätade hon till den snäva kjolen och sa utan att se på mig: ”Jag vet inte. Jag tänker inte på vad jag läser.”

10

Gick det inte att få en enda åsikt ur denna människa? ”Men det är ju vår egen tidning. Är den så ointressant?”

Irritationen gick inte att dölja. Sekunderna tickade i väg.

Det började bli pinsamt. Tills hon äntligen öppnade munnen och sa: ”Kan vi inte bara få det här gjort?”

Det var verkligen noll kontakt mellan oss. Om jag vore man skulle stämningen ha blivit en annan, lite skämtsam, på gränsen till flörtig. Var det så omöjligt att vara kvinna och överordnad? Det var som om hon bestraffade mig med sin likgiltighet och tystnad. Vad var mitt brott? Att jag tagit mig upp ur kvinnoträsket och nu var jämställd med männen. Obegripligt att föreställa sig att denna tråkiga nolla senare skulle få en sådan betydelse i mitt liv.

Senare samma höst utsågs Palme till partiledare av en entusi­ astisk partikongress. Alva Myrdal steg upp på podiet och presenterade nya jämlikhetsidéer, låginkomstutredningen diskuterades och en rad talare krävde en radikalare Vietnampolitik. Allt tog man itu med. Det var i själva verket vi och inte maoisterna som förändrade Sverige!

Några korta månader levde jag i denna lyckliga tro – tills tillvaron svängde 180 grader.

En morgon i december fladdrade oro i luften redan när jag steg in på jobbet. Varken skratt eller småprat hördes.

Utanför mitt rum stod Gert med kaffemuggen och väntade. ”Har du läst? Fy fan”, mumlade han. ”Fy fan, fy fan!”

Han höll upp Dagens Nyheter. Den vilda gruvstrejken i Norrbotten fyllde hela första sidan. ”Och hörde du på nyheterna? Nu strejkar varenda jävel däruppe. Över femtusen.”

11

Jo, jag hade hört. ”Men är du förvånad? Facket har ju inte lyssnat på dom”, utbrast jag oförsiktigt. Gert glodde chockad på mig.

Stödde jag en vild strejk? Var jag emot facket? Emot den solidariska lönepolitiken?

I det ögonblicket insåg jag att inte heller här var jag fri att tycka vad jag ville. Inte om jag tänkte ha jobbet kvar. Sam­ tidigt slöt hela övriga Sverige gruvarbetarna i Norrbotten till sitt hjärta. Hur kunde man annat när de på sin vackra norrländska berättade om hur illa de behandlades? Bara inom fackföreningsrörelsen uppstod en hemsk tystnad. Och värst av allt: gruvorna ägdes av statliga LKAB, vilket innebar att även socialdemokratin befläckades.

I februari 1970 avbröts äntligen strejken, efter två månader. Några veckor senare samlades fackliga företrädare från vårt förbund för att diskutera framtiden. Det var bestämt sedan länge, men nu rykande aktuellt.

Isvindar svepte över gatorna när jag skyndade från tunnel­banan vid Rådmansgatan mot ABF-huset, små hårda snökorn piskade mig i ansiktet. Mötet var redan i gång i Katasalen. Jag slog mig ner och tog fram kollegieblocket.

Talare efter talare bredde ut sig om vikten av att facket höll samman, att reformer genomfördes, att facket ökade sin makt. Som ett outtalat hot fanns gruvarbetarstrejken där.

Fick den inte ens nämnas? Jo, en och annan talare snuddade vid den som en pinsam incident och skyllde på vänstern: Jan Myrdal, Sara Lidman och Norrskensflamman. Hur kunde de vifta bort en strejk som engagerat varenda människa i landet? Jag förstod dem inte.

Då uppstod en spänning i salen. En okänd man i vit skjorta äntrade talarstolen. Vem var han?

12

”Kamrater.” Hans bleka ansikte blickade ut över oss i några sekunder. Det blev alldeles tyst. Jag slog upp en ny sida i kollegieblocket och väntade. ”Fattar ni inte? Vilken misstroendeförklaring gruvstrejken är. Att vi måste rannsaka oss själva.”

Han tystnade och såg nästan sorgset ut över salen, som om han inte väntade sig något som helst gensvar men ändå måste fortsätta: ”Vad beror strejken på? Avgrundsvänstern? Sara Lidman? Snacka inte skit! Den beror på oss, oss själva, vi har svikit gruvarbetarna. Hur? Vi har varit så förbannat måna om att bli starka och slagkraftiga uppåt att vi skitit i dom vi företräder. Vunnit makt men sålt vår själ. Ni vet hur det gått till. I flera år har vi slagit ihop våra fackliga avdelningar till jättelika ohanterliga storavdelningar. Flyttat bort mötena från vardagen och köken till centralorten. Vem fan tar sig dit? Inte medlemmarna. Amputation är vad vi sysslar med.

Vi kan vänta oss fler vilda strejker!”

Efteråt ekade tystnaden. Inga applåder. Jag fick nästan hjärtklappning. En som vågade gå emot sina egna. Enighet var arbetarrörelsens första budord, det hade jag lärt mig utan och innan. Hur höll man annars ihop denna väldiga organisation? Och nu denne man i sin vita skjorta.

Han klev ner från talarstolen. Vissa vände sig demonstrativt bort. Andra strömmade mot honom. Lynchning eller sympati? Fanns det folk som höll med? Jag fick syn på Harry på första bänk och skyndade fram till honom: ”Vem var det där?”

Han skrattade till, men såg lite besvärad ut. ”Vår egen vilde. Har du inte stött på honom tidigare?” ”Nej, aldrig.”

13

”Bengt Hellberg. Ombudsman, nej, kung av Norrköping.

Oj, vad han tar i. Han ska då alltid vara värst!”

Hur kunde Harry skoja om denne man som utstrålade ett så blodigt allvar? Som vågade gå emot sina egna, i förtvivlan över vad som höll på att ske. Kungen av Norrköping?

Ombudsman i vårt eget förbund? Var det så arbetarrörelsen bemötte motstånd? Man skojade bort det?

Senare såg jag samme man sitta ensam i cafeterian med en öl framför sig medan han läste Aftonbladet. Han utstrålade tydligt att han ville vara ensam, men någonting måste jag ändå kunna säga. Så jag gick fram till bordet och sträckte ut handen: ”Hej. Anna Jäger, den nya redaktören för Sten­arbetaren.”

Han tittade upp, små sura ögon, ansiktet orakat. Tänkte han ens ta emot handen? Äntligen grep han den: ”Hej, hej! Bengt Hellberg.”

Han återvände till Aftonbladet. ”Får jag slå mig ner?” ”Visst.”

Jag drog ut stolen och satte mig. Han släppte inte blicken från sportsidan en sekund. ”Modigt av dig att ta upp gruvstrejken.” ”Säger du det?”

Fortfarande lyfte han inte blicken. Ny tystnad. Han fortsatte läsa. Vad var det för fel på honom? Jag gjorde ett sista försök: ”Ditt tal … jag skulle gärna intervjua dig …” Äntligen lade han ner tidningen. Ögonen var ljusa. Allt på honom var ljust: hyn, ögonbrynen, det tjocka, rödlätta håret. Hur gammal var han? Fyrtio? ”Så här förhåller det sig”, sa han på bred östgötsk 14

dialekt, ”vill jag ha nåt sagt, skriver jag det själv.”

Jag svalde impulsen att snoppa av honom. Måste vara tillmötesgående. ”Du är välkommen! Min tidning står öppen.”

Häftigt slog han ut med armen: ”Din? Den är inte din!”

Vad menade människan? Adrenalinet började pumpa. ”Jag är faktiskt chefredaktör.” ”Våra skitiga arbetsplatser och dina vita frökenhänder.

Det går inte ihop.”

Jag stirrade ner på mina händer, så små och barnsliga de såg ut. Hans nävar låg utslängda som två släggor på bordet nu när han släppt Aftonbladet. Frökenhänder? Jag svalde hårt. ”Jag gör faktiskt en bra tidning.”

Han gav mig en kylig blick. ”Gratulerar.”

Några ögonblick stirrade vi på varandra. Sedan for jag upp och gick min väg. Denne man tänkte jag inte ödsla en sekund till på.