9789146224662

1.

Mannen de sköt i gränden dog för sent.

Han var strax över trettio, klädd i jeans, skjorta, vindtygsjacka. All­ deles för tunt för årstiden, men han var relativt nyduschad och relativt mätt – det var vad de hade lovat honom och det hade de också hållit.

Men ingen hade sagt vad som skulle hända sedan. Och nu stod han här.

Han hade tvärstannat mellan stenfasaderna bakom det gamla post­ kontoret, andfådd, tunna grå moln som föddes och löstes upp i mörkret framför honom i takt med andetagen. En återhållen panik över att galler­grinden i änden av den korta tvärgatan var stängd. Det hade varit en medveten chansning och nu stod han där utan någonstans att ta vägen medan ljudet av de tre reflexvästarna närmade sig bakom.

Egentligen hade han fortfarande varit vid liv när nyheten redan en kvart tidigare nådde de europeiska dagstidningarna, begravd i det stora flödet av telegram, tre korta rader om en man som påträffats död mitt i Berlin strax efter klockan fyra natten till torsdag. Det stod inte ut­ tryckligen att han var hemlös och drogpåverkad, men det var känslan man fick när man läste. Det var också meningen. Ska man ljuga ska man hålla sig till sanningen.

I mån av plats skulle notisen smyga sig in i morgondagens upplagor i en sidospalt mellan andra ickenyheter. Det var en säkerhetsåtgärd bland många, och förmodligen var den inte ens nödvändig. En förkla­ ring, ifall någon utomstående skulle se dem lyfta upp den livlösa krop­ pen i mörkret, bära ut den till den väntande ambulansen, skjuta igen bakdörren med en glidande smäll och köra iväg genom det finkorniga isande regnet med klädsamt roterande blåljus.

Inte till ett sjukhus. Å andra sidan fanns det ingenting ett sjukhus kunnat göra.

I bilen satt tre tysta män och hoppades att de hade kommit i tid.

Det hade de inte.

11

2.

Det hade bara tagit sekunder för polisen att forcera de vackra dubbel­ dörrarna mot trapphuset, krossa de blyinfattade fönsterrutorna och låsa upp inifrån.

Det som tog tid var gallergrinden innanför. Den var säkerhets­ klassad och tung och förmodligen jättedyr, och nu var den låst och det enda som hindrade dem från att komma in och hjälpa den medelålders mannen som enligt uppgift befann sig i lägenheten.

Om han fortfarande levde.

Samtalet hade kommit till Norrmalmspolisen tidigt på förmid­ dagen, och det hade gått en hel del tid medan växeln försökte försäkra sig om att kvinnan som ringde in var pålitlig och nykter och menade allvar. Kände hon mannen? Jo, det gjorde hon. Kunde han inte befinna sig någon annanstans? Nej, det var otänkbart. Hur länge hade hon saknat honom? Inte länge alls, de hade talat i telefon igår kväll och han hade varit lågmäld och pratat om annat. Och det hade skrämt henne – när han klagade visste hon var hon hade honom, men nu var han tapper och försökte låta positiv och hon hade inte kunnat sätta fingret exakt på varför. Det var som att han dolde något. När hon sedan ringde honom i morse och han inte svarade kom insikten som ett hugg inom henne.

Den här gången hade han verkligen gjort det.

Kvinnan hade varit välartikulerad och exakt och när den manlige växeltelefonisten äntligen låtit sig övertygas hade han larmat både polis och ambulans och gått vidare till nästa samtal.

Redan den första patrullen som anlände till platsen kunde konsta­ tera att kvinnan förmodligen haft rätt.

Dörrarna var låsta. Innanför dem syntes gallergrinden som ett sud­ digt mönster genom de färgade glasen. Och någonstans ännu längre bort hördes en radio spela klassisk musik, blandat med det porlande ljudet av vatten som strilade ner i ett redan överfullt badkar.

Det var ett väldigt dåligt tecken.

12

Två steg ner i det eleganta trapphuset stod Christina Sandberg, blicken rakt genom det svartlackerade stålgallret som omgav hisschaktet, upp­ märksamheten fastnaglad mot varje rörelse därborta vid entrédörren till det som en gång varit hennes egen lägenhet.

Gula, brinnande metallspån regnade från låssmedens vinkelslip medan han forcerade den förbannade gallergrinden, den som hon hade motsatt sig så länge, ända tills hon insåg att hon var tvungen att ­acceptera den efter den där kvällen när allting vände.

De satte upp den för att skydda sig. Och idag kanske han skulle dö på grund av den. Hade hon inte varit så fruktansvärt förlamande orolig hade hon varit fruktansvärt jävla arg.

Bakom låssmeden stod fyra poliser, behärskat trampande i väntan på att kunna göra något, och bakom dem två lika rastlösa ambulans­ sjukvårdare. I början hade de ropat på honom – ”William”, hade de ropat, ”William Sandberg!” – men de hade inte fått något svar och till slut hade de gett upp och tystnat och låtit vinkelslipen göra sitt.

Och allt Christina kunde göra var att titta på.

Hon hade varit den sista på platsen. Hon hade slängt på sig jeans och en mockakappa, föst undan sina diskret blonderade slingor i en tofs och kastat sig ut till bilen trots att den stod på en gata som inte skulle städas förrän nästa vecka och att hon hade lovat sig själv att låta den stå fram till helgen.

Vid det laget hade hon redan försökt ringa honom flera gånger, först så fort hon klev upp, sedan på väg in i duschen, och sedan igen innan hon ens hade hunnit torka håret. Därefter hade hon ringt det där samtalet till larmcentralen, och där hade det tagit en evighet att få dem att tro på det hon redan visste. Det hon innerst inne hade vetat redan när hon vaknade, men försökt skjuta ifrån sig på samma sätt som det där dåliga samvetet hon alltid kände växa fram så fort de hördes av.

Egentligen hatade hon sig själv för att hon fortfarande höll kon­ takten med honom. Han hade tagit det hårdare än hon, inte för att sorgen var mindre för henne utan för att han var den av dem som hade tillåtit sig det, och trots två år av ältande och diskuterande och resonerande om varför och kanske och tänk om så kändes allting li­ kadant idag som det gjorde då. Hon fick den stora äran att bära bådas 13

sorg, plus en extra portion skuldkänslor över att hon inte tyckte den fördelningen var rättvis.

Men livet var inte rättvist.

Hade det varit det hade hon inte stått här nu.

Till slut gav gallret vika och polis och vårdare strömmade in i lägen­ heten framför henne, och sedan slutade tiden fungera. Ryggarna för­ svann in i den långa hallen och tomheten efter dem fortsatte och fort­ satte och verkade aldrig ta slut. Så efter ett outhärdligt antal sekunder eller minuter eller år hördes musiken stängas av därinne, och sedan vattnet, och sedan var det alldeles tyst och så förblev det.

Tills de äntligen återvände ut.

Undvek hennes ögon medan de knixade sig genom de skarpa vink­ larna, ut ur hallen, den smala passagen förbi hissen, skarp sväng för att ta sig mot den runda trappan utan att stöta emot de dyra, dekorations­ målade väggarna, och sedan nedåt, nedåt, fort men försiktigt, sakta men bråttom.

Christina Sandberg tryckte sig upp mot stålgallret för att låta båren passera, ner mot den väntande ambulansen på trottoaren.

Under den plastglänsande syrgasmasken låg den hon en gång kallat sin man. *** William Sandberg ville egentligen inte dö.

Eller rättare sagt: Det var inte hans förstahandsval.

Han skulle hellre leva och må bra, ha ett drägligt liv, lära sig glömma, hitta en anledning att tvätta sina kläder och vakna varje morgon och ta på sig dem och gå ut och göra något som betydde något för någon.

Det behövdes egentligen inte ens allt av det där. Ett par saker skulle räcka. Det enda han önskade var att få en anledning att sluta tänka på det som gjorde ont. Nu fick han inte det, och nästa alternativ på listan var att göra slut på alltihop.

Inte ens det hade tydligen gått sådär strålande. ”Hur mår kroppen?” frågade den unga sköterskan framför honom.

Han halvsatt redan upp i de stela, övertvättade sängkläderna, 14

nedbäddad på uråldrigt sätt med lakanet vikt över kanten på en gul landstings­filt, som om sjukvården fortfarande vägrade acceptera att påslakanet hade blivit uppfunnet.

Han såg på henne. Försökte undvika att visa hur plågad han var av det diffusa obehaget från gifterna som fanns kvar i kroppen. ”Sämre än du skulle vilja”, sa han. ”Bättre än jag hade tänkt mig.”

Det log hon åt, vilket förvånade honom. Hon var max tjugofem år, blond och dessutom ganska söt. Eller också var det bara resultatet av det mjuka motljuset från fönstret bakom henne. ”Verkar som att det inte var dags den här gången”, sa hon. Det var enkelt och nästan i samtalston och det förvånade honom också. ”Det kommer fler chanser”, sa han. ”Det är bra”, sa hon. ”Man ska vara optimist.”

Hennes leende var en perfekt avvägning: Tillräckligt stort för att markera ironin i det hon hade sagt men tillräckligt litet för att inte sticka hål på den torra humorn, och plötsligt kunde han inte komma på något svar och drabbades av en obehaglig känsla av att samtalet var över och att hon hade vunnit.

Under flera minuter låg han bara tyst och såg henne arbeta i rummet.

Effektiva rörelser, ett givet schema: Droppflaska som byttes ut, mängd som reglerades, saker som noterades och kontrollerades mot en journal. En tyst effektivitet, och till slut började han undra om han missuppfattat allt­ ihop och hon faktiskt aldrig hade skämtat med honom över huvud taget.

Så var hon klar med sina uppgifter. Rättade pliktskyldigt till hans lakan utan att åstadkomma någon skillnad. Och stannade upp. ”Försök nu inget dumt medan jag är borta”, sa hon till slut. ”Så länge du är här blir det bara onödigt jobb för både dig och oss.”

Hon blinkade ett vänskapligt hejdå, sneddade ut i korridoren, lät den självstängande kulan längst upp på karmen göra sitt jobb och dra igen dörren efter henne.

Kvar i sängen låg William och kände sig märkligt obekväm. Inte för att det fanns någon egentlig anledning. Han var bara obekväm. Varför?

För att hon inte hade gett honom det där vårdande tonfallet han hade bestämt sig för att reta sig på? Eller för att hennes torra kommentarer hade varit så oväntade att han för ett ögonblick tillåtit sig att känna sig utmanad, nästan road?

15

Nej. Det tog honom bara ett par ögonblick innan han visste.

Han bet ihop.

Det var humorn. Precis den där humorn.

Alltihop var precis vad hon skulle ha sagt.

Plötsligt besvärades han inte alls av det där obestämbara surret i kroppen längre – var det saltbrist eller vattenbrist eller för mycket av någon främmande skit som alla piller hade lämnat kvar i hans trötta femtiofemåriga kropp till ingen nytta och som nu skulle brytas ner? – eller av den svidande smärtan från snitten som höll på att läka under gasbindan de hade lindat runt handlederna på honom. Istället besvärades han av något annat. Känslan, den som alltid, alltid kom tillbaka, träffade honom med dubbel kraft varje gång han tillät sig att glömma av den, den som fått honom att gå ut i badrummet igår kväll och bestämma sig.

För att han inte hade kunnat tyda tecknen.

Det var det enda sättet att formulera det på, hur ironiskt det än var.

Han. Inte kunnat tyda.

Fan också.

Han skulle ha bett henne om något lugnande medan hon var kvar.

Eller något smärtstillande, eller valium, eller gärna ett skott i pannan om hon kunde hjälpa honom med det, men det kunde hon nog inte.

Han befann sig på samma plats som igår kväll: Det där ändlösa fal­ let genom det mörka röret som aldrig ville ta slut, den där destruktiva längtan efter att åtminstone nå botten och förhoppningsvis lyckas slå ihjäl sig och slippa alla de där tankarna som hela tiden lyckades be­ stämma över honom. Som gav honom små ljusa ögonblick av hopp, bara för att komma tillbaka och örfila honom med full kraft och visa att det var de som hade makten och inte han.

Han sträckte sig efter kabeln som hängde på väggen. Drog till sig den tubliknande knappen för att ringa efter hjälp. Han hoppades att det inte skulle vara samma sköterska som kom tillbaka, det skulle vara ett irriterande nederlag att gå från syrlig och välformulerad till att be­ höva be henne om något att sova på. Men om han kunde få lov att somna bort en stund fick det väl vara värt det, då.

Tänkte han, och tryckte på knappen.

16

Till hans förvåning hördes det ingenting.

Han tryckte igen, längre.

Fortfarande ingenting.

Kanske inte så konstigt, intalade han sig själv. Det var ju inte sig själv han ringde på. Det räckte ju att det ringde i ett rum någonstans där läkarna satt och gjorde vad det nu är läkare gör, så att någon kunde rea­ gera och skicka en sköterska för att höra efter vad det var han behövde.

Sedan såg han lampan. En röd, konformad plasthylsa på väggen precis ovanför kontakten där sladden stack ut. Borde inte den lysa, åt­ minstone? Om han nu inte hörde signalen, borde inte lampan lysa upp som ett kvitto på att han tryckt rätt?

Han tryckte igen. Och en gång till. Men ingenting hände.

Han var så upptagen av den bristande funktionen hos larmsystemet att han ryckte till när dörren gick upp. Han kisade mot den, försökte bestämma sig för om han skulle välja attack eller försvar: Skälla över att lampan var trasig eller be om ursäkt för att han ringt så hysteriskt?

Han kom inte längre i tankarna förrän ögonen vande sig vid mot­ ljuset och båda alternativen försvann.

Mannen som stod vid hans fotända var varken läkare eller sköterska.

Han var klädd i kostym, skjorta utan slips och ett par oproportioner­ ligt grova kängor med tanke på vad han hade på sig i övrigt. Han var förmodligen runt trettio, men det var alltid svårt att bedöma åldern på män som hade rakat av sig håret, inte minst när kroppshållningen så tydligt skvallrade om lång, hård träning. Kanske såg han äldre ut än han var. Eller tvärtom. ”Är de till mig?” sa William, i brist på något bättre.

Han nickade mot blommorna som kostymmannen höll i händerna, och ynglingen tittade ner på dem, nästan som att han glömt dem själv.

Han svarade inte. Lade ifrån sig buketten, platt ner i handfatet. De hade bara varit ett redskap för att smälta in och kunna ta sig genom korridorerna utan att sticka ut. ”William Sandberg?” frågade han. ”Med en hårsmån”, sa William. ”Men ja.”

Mannen bara stod där, stod i tystnad medan de båda såg på var­ andra. Mätte varandra med blicken, kändes det som, även om Wil­ liam knappast skulle kunnat bjuda något motstånd där han låg. Hela 17

s­ituationen var oerhört märklig, och William kunde känna hur han skärpte sig inombords. ”Vi har sökt dig”, sa mannen till slut.

Jaha? William försökte förstå vad han syftade på. Han kunde inte påminna sig att någon hade kontaktat honom på senaste tiden, men å andra sidan var han inte säker på att han skulle ha märkt om de faktiskt hade gjort det. ”Jag har haft en del att tänka på.” ”Vi har förstått det.”

Vi? Vad fan var det här?

William satte sig lite rakare, ansträngde sig för att le torrt. ”Jag skulle gärna bjuda på något, men de är inte fullt så generösa med morfinet här som jag hade hoppats.” ”Vi kommer att behöva din hjälp.”

Det kom tvärt, lite för fort, och det var något i rösten som fick ­William att släppa garden för ett ögonblick. Den unge såg på W ­ illiam med en blick som visserligen fortfarande var stabil, men som sam­ tidigt skvallrade om något mer. Angelägenhet. Kanske till och med rädsla. ”Då tror jag du har fått tag på fel person”, sa William och slog ut med armarna. Det vill säga, så gott det gick. Droppslangar och EKGkablar begränsade hans rörlighet och tjänade bara till att förstärka vad han försökte säga: William Sandberg var knappast i ett läge att hjälpa någon med någonting.

Men den vältränade mannen skakade på huvudet. ”Vi vet vem du är.” ”Och vilka är vi?” ”Det är inte viktigt. Det viktiga är du. Det viktiga är vad du kan.”

Känslan som skar genom kroppen på William var både bekant och oväntad på en gång. Det här var ett samtal han hade väntat sig för tio år sedan, eller ännu hellre tjugo. Då hade han varit förberedd. Men idag?

Mannen vid fotändan pratade utmärkt svenska, men någonstans i botten fanns en brytning. För slipad för att kunna placeras. Men defi­ nitivt en brytning. ”Varifrån kommer du?”

Ynglingen såg på honom. Låtsat besvikna ögon. Som om William 18

borde inse att han inte skulle få svar, och som att det var under hans värdighet att fråga. ”SÄPO? Försvaret? Främmande makt? ”Jag är ledsen. Jag kan inte säga det.” ”Okej”, sa William. ”Du får hälsa dem och tacka för blommorna, då.”

Han sa det i avslutande ton: Samtalet var över, och för att markera det lyfte han kabeln med signalknappen igen. Tryckte med tummen på knappen, länge, blicken kvar på den unge mannen, som för att visa hur oerhört väldigt mycket över samtalet faktiskt var. Ingenting hände den här gången heller. ”Om den hade fungerat hade du sett det på lampan”, sa mannen.

Oväntat. William såg på honom. Återigen ett ögonblick som förflöt medan deras blickar mätte krafter med varandra, och så släppte William kabeln, lät den falla ner över magen, tvärs över den gula landstingsfilten. ”Jag är femtiofem”, sa han. ”Jag har inte jobbat på flera år. Jag är Bodens fästning, jag var viktig för längesedan men idag står jag bara och förfaller.” ”Mina chefer gör en annan bedömning.” ”Och vilka är dina chefer?”

Han sa det med skärpa i rösten. Han var trött på samtalet nu, han ville ha sina sömntabletter och försvinna iväg, inte leka kallt krig med en övertränad snorvalp som var flera decennier för sen.

Men det var ynglingen som avslutade samtalet först. ”Jag är ledsen”, sa han igen. Suckade beklagande, innan han lade över tyngden på foten närmast dörren och vände sig bort.

För att gå, tänkte William. Ett märkligt slut på ett märkligt möte.

Men när mannen öppnade dörren till korridoren stod två andra män där och väntade på att få komma in. *** Klockan var tio minuter över ett på eftermiddagen när läkarteamet vand­ rade genom ekande korridorer i Karolinska Sjukhusets akutav­delning för att se hur läget utvecklade sig för patienterna på avdelningen.

19

De hade betat av halva ronden utan några större överraskningar, och nästa patient var en man i femtioårsåldern som försökt ta livet av sig: Tablettförgiftning och skärsår i armarna. Knappast något som skulle motivera en längre vistelse på akutavdelningen. Han hade fått blod, både för att kompensera förlusten från skärsåren och för att minska koncentrationen av medicinerna han stoppat i sig, men hans värden hade inte varit livshotande när han kom in och antingen hade han stoppat i sig för lite av misstag eller också var han bara ytterligare ett av alla riskfyllda försök att påkalla uppmärksamhet från anhöriga som inte ville lyssna.

Hur som helst var det ingen tvekan om att han snart inte skulle vara deras ansvar, och doktor Erik Törnell stannade upp utanför dörren, stängde journalen han bläddrade i, nickade kort åt kollegerna: Det här skulle bli ett snabbt besök.

Det första de såg när de klev in i rummet var den tomma sängen.

En bukett med blommor låg i handfatet, vasen på sängbordet hade vält och gått sönder, lakanen var nedrivna på golvet och droppslangen hängde fritt från sin ställning.

Badrummet var tomt. Skåpet tömt på alla tillhörigheter patienten hade kommit in med. Och lådan i den lilla byrån var utdragen och vänd upp och ner.

William Sandberg var borta.

Efter en timmes sökande kunde man konstatera att han inte befann sig på sjukhusområdet över huvud taget, och att ingen hade en aning om varför.

3.

Ambulansen som inte var en ambulans stod uppställd mitt på ett stort fält av slumpmässig, självsådd växtlighet – vilda växter som envist stod kvar trots alla omedvetna försök att utplåna dem från jordens yta, och som gång på gång kommit tillbaka för att rota sig i kratrar och gropar och spränghål. Det fanns en mild ironi i all den där livskraften, men det var en ironi som var förlorad på alla som kände till att platsen över huvud taget existerade.

Männen som förut hade burit reflexvästar och sjukvårdskläder var redan långt därifrån, duschade, besprutade, avsköljda och på väg ­genom alla de föreskrivna säkerhetsprocedurerna.

Kvar i ambulansen låg bara den hemlöse mannen.

De hade tagit hans liv, det var ingen tvekan om det, men hade de inte också gett honom ett nytt? Ett bättre? Vem vet om han inte rentav fått leva längre på det här viset – kanske skulle gatan redan ha tagit honom om han fått stanna kvar? Nu hade han fått mat, kläder, husrum. Syssel­ sättning. Motion. Till och med ett slags utbildning.

Det var bara ingen som hade räknat med skräcken han skulle behöva uppleva.

Symptomen.

Vem hade kunnat veta att det skulle gå så långt? ”Det är som det är”, sa den kortklippte unge piloten, som om var­ enda en av Connors tankar hade kommit ut i klartext på en telexremsa någonstans. Han satt i sätet framför, de obligatoriska kommunika­ tionslurarna på huvudet, lika mycket för att kunna höra varandra som för att stänga ute det eviga smattret från rotorerna ovanför.

Connors hörde hans röst i sina. Nickade tillbaka. Som påstående var det inte mycket att argumentera emot.

Det var onekligen som det var. ”Ska vi?” frågade piloten.

Trummade med fingrarna mot reglagen.

Den här gången dröjde Connors med nickningen, men båda visste 21

att den skulle komma. Utan kikare var ambulansen bara en glänsande prick i den tidiga gryningen, men han vägrade ändå släppa den med blicken.

Som om det hjälpte att kämpa mot det oundvikliga.

Som om han satt med facit i ena handen och skolboken i den andra och försökte räkna fram något helt annat, gång på gång, trots att han visste vad svaret skulle bli.

Ansvar. Vad fan skulle man med det till.

Men nu var det som det var.

När han väl gav sitt samtycke var huvudrörelsen så diskret att den lika gärna hade kunnat vara en skakning från en luftgrop, men den unge kortklippte mannen registrerade den och gjorde vad han skulle.

Dosan höll han redan i handen, och allt han behövde göra var att trycka på knappen.

När ambulansen exploderade i ett gult moln var uppdraget slutfört.

Och en ny generation vildgräs och ängsblommor hade fått en krater att erövra.

4.

När William Sandberg vaknade för andra gången den dag då han egentligen hade planerat att inte vakna alls befann han sig åtskilliga tusen meter upp i luften.

Insikten gjorde honom omedelbart klarvaken.

Han satt i en läderfåtölj, mjuk och varm och tillräckligt djup för att platsa i en hemmabio i vilken villaförort som helst, och utanför det fläckade plexiglasfönstret lyste en flack sol rakt emot honom, tvärs över ett inbjudande, vitt bomullslandskap av täta moln.

Han befann sig i ett flygplan. Och han hade drömt.

Som vanligt dröjde sig drömmen kvar, utan konturer men med en känsla av obehag. För ett ögonblick övervägde han att göra som han lärt sig, att låta hjärnan gå på upptäcktsfärd tillbaka in längs känslan och leta efter vad det var som hade utlöst den. Oftast var det samma sak.

Och oftast gjorde det bara ännu ondare att vända tillbaka och väcka bilderna igen. Samtidigt visste han att det var det effektivaste sättet att skaka dem av sig.

Men istället lät han bli. Tvingade tankarna att stanna kvar där han befann sig, satt orörlig kvar som om minsta rörelse skulle få dem att upptäcka att han vaknat och komma in till honom för att oskadliggöra honom.

De? Vilka då?

Det visste han inte.

Det enda han visste var att hans sista minne var tre kostymklädda män i ett sjukhusrum, att han hade en oändligt torr känsla i munnen, och att han befann sig i sällskap med någon som hade pengar.

Det var inte första gången han satt i ett privat jetplan. Däremot, konstaterade han, var det här det flådigaste han sett från insidan. Hans rum – för det var verkligen ett helt litet rum: en likadan fåtölj som hans egen stod monterad mittemot, och mittemellan hängde ett väggfast bord som en gemensam arbetsplats – var avdelat mot resten av planet med en stabil panelvägg. En dörr i välgjort låtsasträ ledde ut till vad 23

som gissningsvis var en mindre korridor längs planets babordssida.

Antagligen var den låst. Säkert inte svår att forcera om man tog i. Men säkert låst. Å andra sidan, frågade han sig själv, varför var det så säkert?

Det fanns ingenting som signalerade att han var en fånge. Bältet som låg försiktigt spänt över midjan på honom var bara det vanliga säkerhetsbältet, och när han drog i locket så släppte det som det skulle och ingenting höll honom kvar i sätet mer än han själv.

En ström av frisk luft från fläkten i taket ovanför. En mjuk värme från solen utanför. Igår hade han proppat sig full av tabletter, och idag satt han här. Iförd sjukhusets vita skjorta och formlösa byxor, nedsjun­ ken i en fåtölj som förmodligen kostade en mindre årslön. Om det här var döden så hade döden en märklig humor.

Han var förvånad över att sitta här. Och på sätt och vis retade det honom att han var det. Under en lång period av sitt liv hade han varit ständigt beredd, beredd på precis det här, eller på saker som var ännu värre.

Under slutet av 1980-talet, när William var i trettioårsåldern och världen bestod av två stormakter i varsin färg, hade han blivit för­ följd av fordon genom Stockholm vid flera tillfällen. Han hade stan­ nat sin bil och promenerat i komplicerade mönster genom köpcentra och varu­hus, precis som han hade blivit instruerad att göra, och varje gång hade han blivit av med sina förföljare. Han hade fått ta taxi hem och låtit en kollega hämta upp hans bil några dagar senare, helt enligt protokollet. Hemma i villan där han bodde hade man monterat över­ vakningskameror och larmsystem, näst intill osynliga och enastående högteknologiska för sin tid, men det hade inte hindrat att han med jämna mellanrum kunde höra oförklarliga klickljud i telefonen eller att hans grannar fick märkligt frekventa besök av tavelförsäljare som efter sina misslyckade försäljningsrundor dröjde kvar i sina fordon, parkerade med uppsikt över Williams hus. Han hade helt enkelt varit ett högintressant mål, och det var ingenting annat än en bieffekt av hans arbete.

Men det var då. Då, när han var aktiv, ung och lovande – det gick över, som han brukade säga – och på den tiden som hans kunskap var exceptionell och eftertraktad. Idag var han avdankad och överbliven.

24

Det mesta av hans arbete kunde förmodligen ersättas av några rader kod och en fyratusenkronorsdator från stormarknaden.

Han skakade av sig tankarna. Det var knappast utvecklingen som hade gjort att han blev förflyttad. Och det var inga yttre krafter som gjorde att han till slut blev så omöjlig att behålla i organisationen att man gav honom den där chansen att dra sig tillbaka redan vid dryga femtio. Han grävde en grop åt sig själv, hoppade ner i den, och fortsatte gräva. Han visste det själv, hela tiden med en oförklarlig njutning av att se allt som han byggt upp smulas sönder omkring honom.

Och nu satt han här. Med stela muskler och sträv tunga och ett snitt i varje handled. Ombord på ett hypermodernt jetplan. Bortförd av vad som av allt att döma måste vara en militär makt.

Det fanns ingen logik över huvud taget.

William Sandberg hade blivit kidnappad.

Men det hade hänt åtminstone tio år för sent. *** Den unge praktikanten fäste precis lika lite uppmärksamhet vid nyhe­ ten som alla andra på redaktionen den förmiddagen.

Han satt vid den stora skärmen och kände sina sömniga tankar tappa greppet om artikelunderlaget han egentligen höll på att skriva, och precis som han brukade flydde han över till den långa feeden av telegram, låtsades fördjupa sig och hålla sig informerad, när det enda han egentligen gjorde var att undvika att arbeta en stund utan att det skulle synas.

Han fokuserade blicken så gott han orkade. Såg den eviga ström­ men av sakliga redovisningar från nyhetsleverantörer runtom i världen, korta notiser på engelska om allt som inte var stort nog att förmedlas som flashar.

Det var oändligt tråkigt. Men det var snäppet mindre tråkigt än att för tusenfemte dagen i rad försöka summera debatten kring ombygg­ naden av Slussen. Och även om tio av tio telegram kunde sorteras bort med ett tryck på backspace-tangenten, antingen för att nyheten var för liten eller oviktig eller bara inte berörde tidningen rent geografiskt, så gick det att hävda att det han gjorde var ett riktigt jobb. Om någon 25

frågade vad han gjorde, kunde han svara att han läste telegram. Det lät mycket bättre än att han var för bakfull för att orka skriva.

Nu satt han med ytterligare en ointressant notis framför sig på skär­ men, och med höger ringfinger redo på backspace. En hemlös man hade under natten hittats död i en gränd i Berlin, och även om det inte bokstavligen gick att utläsa så var det uppenbart att han tagit en överdos eller druckit för mycket och somnat i kylan och frusit ihjäl. Det var en lokalnyhet, och knappt det. Och bara en av hundratals notiser han ögnat igenom utan att göra något med.

Han kämpade mot en gäspning, men förlorade. ”Sent igår?”

Det var en kvinnoröst. Och den var nära. Och han hade fortfarande munnen öppen.

Skit också.

Han hade medvetet låtit bli att ta av sig kepsen när han kom in, men lika bra som den var på att stänga människors blickar ute från hans ansikte, lika effektivt gjorde den att han inte såg vad som hände ovanför kanten på monitorn med mindre än att han vinklade huvudet uppåt.

Och det hade han inte gjort. Och nu hade hon stått där, hur länge? ­Åtminstone tillräckligt för att se honom vädra svalget för hela redak­ tionen. ”Nej. Utan, vad heter det, nej”, svarade han samtidigt som han tog av sig kepsen och försökte få det att se ut som något han hade tänkt göra i alla fall.

Kvinnan sa ingenting, precis som han visste att hon inte skulle göra, och det gjorde honom ännu mer osäker, precis som han visste att det skulle. Christina Sandberg var säkert tjugo år äldre än han själv, men hon var attraktiv på ett nästan oförklarligt sätt, snygg, naturlig, irrite­ rande trevlig. Inte irriterande för att trevligheten var tillkämpad eller störande, utan för att han hellre hade sett att hon hade något oförlåtligt fel som skulle hindra honom att ständigt kasta blickar i hennes riktning och lika ständigt tappa förmågan att konstruera fullständiga meningar så fort han försökte prata med henne. ”Du har, jag skickade, i din”, sa han och hoppades att en svag huvud­ nickning skulle komplettera det han inte lyckades få fram själv.

En av hans outtalade uppgifter hade blivit att ta emot meddelanden 26

när hon inte var tillgänglig, och hon nickade ett okej till beskedet, fort­ satte till sitt rum med korta hälsningar mot andra medarbetare på vägen.

Han kom på sig själv med att tänka att hon såg dystrare ut än van­ ligt. Men han skakade det av sig, han kände henne inte, och han hade tillräckligt med självinsikt för att ana att hans liv knappast skulle bli lättare av en obesvarad kärlek till en tjugo år äldre, våldsamt fram­ gångsrik redaktionschef.

Han återvände till skärmen. Texten om den döde hemlöse mannen i Berlin. Med ett snabbt knapptryck förpassades de tre raderna till den elektroniska skräpkorgen, och den unge mannen lät sina trötta ögon vandra över till nästa ointressanta nyhet.

Christina stängde dörren till sitt kontor, hängde upp mockakappan på kroken bredvid glasväggen, och tillät sig att blunda ett par sekunder.

Kanske kunde någon se henne, men då fick de väl det, då. Om några minuter skulle hon vara på topp igen, snabb i repliken och initiativrik, och när dagen var över skulle ingen komma ihåg de där slutna ögonen i alla fall.

Det hade varit en tuff morgon. Och den hade avlöst en tuff natt.

Hon hade sett sin före detta man bäras ut och försvinna i en ambulans, och kanske hade det varit mänskligare att sätta sig i bilen och åka efter.

Kanske hade det varit mänskligare att tillbringa förmiddagen på en galonsits i en korridor i väntan på att han skulle vakna, så att hon kunde få sätta sig på en annan galonsits vid sidan av hans säng och prata och älta och fråga varför.

Men Christina hade varit mänsklig länge. Hon hade varit mänsklig tills hon inte orkade längre, och sedan hade hon varit mänsklig lite till och sedan hade det fått räcka. William var som en bil man borde gjort sig av med för längesedan – det var hans egna ord – en sådan som man öser pengar och omsorg över men som ohjälpligt passerat gränsen och bara fortsätter gå sönder på tre nya ställen för varje två man tror att man har lagat. Han kunde inte bli frisk igen, för han ville inte bli frisk. Han hade tappat tron eller lusten eller vad det nu är som får folk att göra saker med sina liv, och i fallet hade han nästan dragit med sig Christina, tills hon inte hade orkat längre och bara trampat ut ur lägenheten den där dagen för två år sedan.

27

Hon hade inte varit där igen förrän idag. Visst hade han fortsatt ringa, och visst tärde det på henne varje gång hon svarade, men hon lyckades hålla honom på avstånd, och långsamt, långsamt, hade hon blivit sig själv igen. Inte för att sorgen var borta, men för att den fick lov att finnas där tillsammans med allt det andra.

Hon ville hålla det så. Hon hade inte råd att låta honom ta henne med sig ner i det mörka igen. Och istället för att tillbringa dagen på sjukhuset ringde hon in till tidningen och sa att hon inte kunde komma in förrän efter lunch.

Hon stannade ute på stan i nästan fyra timmar. Hon försökte varva ner på samma sätt som hon alltid gjorde: Hon stängde av sin telefon, gick till den stora bokaffären på Mäster Samuels­gatan, valde ut en jätte­hög med tidningar och magasin från avdelningen med importerade tidskrif­ ter, trots att de flesta fanns att läsa gratis på redaktionen. Och så satte hon sig i bardelen på Grand Hotel, beställde in en osannolikt dyr frukost trots att hon redan hade ätit, och blev sittande till dess världens alla stora hän­ delser hade fått hennes egna problem att framstå som små, oviktiga baga­ teller. När hon var färdig med det promenerade hon genom november­ kylan, genom hela stan, tillbaka till redaktionen på Kungsholmen.

Straffet skulle komma nu, det visste hon. Tusen frågor från alla med­ arbetare, samtal hon borde ha ringt, texter som redan borde ha varit skrivna. Men nu var hon redo att klara av dem.

Hon slog på sin mobiltelefon. Började bläddra bland sina internmejl medan telefonen sparkade igång, förhandlade med närmaste mast, och slutligen tog sig ut på nätet och rapporterade till olika servrar att den var tillbaka.

För Christina kom beskedet som ett slag i ansiktet från flera håll.

Precis samtidigt som telefonen pep för att informera henne om att hon hade trettio missade samtal, såg hon de fyra mejlen från praktikan­ ten som berättade att sjukhuset hade sökt henne och bett henne ringa.

Om hennes arbetskamrater möjligen skulle ha glömt att Christina Sandberg började dagen med att blunda, så var det ingen som glömde att hon avslutade den fyra minuter senare. Rusande genom kontoret med andan i halsen och en mobiltelefon i ena handen. *** 28