Istanbul O’nun eli
Hon drog handen genom det tjocka alltför röda håret Glesa hjässor dansade under oss i trängseln till musik som var gammal redan på 80-talet. Natten var sen länge morgon Jag tänkte på deras kroppar, svettiga och muskulösa under glansiga kostymer Hennes hand la sig lätt på mitt lår »She’s got a wonderful voice« »Yeah, she’s great that girl«, men din hand som aldrig skall finna bröstet innanför min skjorta, lårets långa hårda muskel under tyget, och som brinner av denna förlust, de aldrig levda liv vi ständigt förlorar, är mitt hem i världen, i språket Istanbul, den trötta tonen i sången. Ansiktena i trängseln, människor lika centrala i sina komplicerade liv som jag i mitt, men utan namn. Tjänarblicken brinner av hat och skräck för slaveriet. Vem skulle vilja vara en härskardruva i din näve? Du får mig att tappa andan, långa rad Den heliga visdomens tystnad. Mitt vinglande minne kastar sig plötsligt mot muren i en gränd där märket av en hand ännu lyser svart Minnet av en dikt, en Dīwān, eller vägen hit då jag som i rus bara tänkte på att röra vid dina höfter
11