Page 1

Surrad vid masten

Universum är Guds hjärna, tänkte Ellinor när hon vaknade. Det var dunkel morgon i skärgårdshavet. För ett ögonblick var allting glasklart. Hon var sömndrucken, lite mosig, rufsig i håret men hon förstod för en kort sekund universums hemlighet. Köket var ålderdomligt, där hade tiden stått stilla mycket länge. Vedspis och zinkvask och gamla tapeter i orange och blått. Blåmålad vedlår med lock, och mitt i allt detta ett avokado­grönt kylskåp från en senare tid. Fem i sex sände radion sjörapporten. Ellinor tänkte inte mer på universum. Hon lyssnade efter information om Svenska ­högarna, hennes närmaste väderstation. Ellinor Ingman, femtiofem år och flärdfri, förutom den ögonskugga som hon köpte en ask av varje år. Hon kunde ha varit en anslående kvinna om hon hade gjort minsta ansats. Något lite mer än skuggan från Dior. Färgen mauve. Men varför det? Tvål och vatten och en enkel snodd kring det långa, mörka håret fick räcka till vardags. Försvarets hudsalva. Hon lämnade kökssoffan som var hennes säng och gick över golvet. Hon haltade lätt. Sjörapporten varnade för isbildning i skärgårdshavet. Ellinor gnuggade sömnen ur ögonen och stoppade fötterna i ett par allvädersstövlar, drog på sig en fiskartröja och hörde tre knackningar i taket. Hon tog ett kvastskaft och knackade tillbaka. Ett morsesystem inne i huset. 9 


Hon tog en torr vedklabbe ur vedlåren och täljde vingar på den, så som man alltid gjorde på Hustrun. På andra öar hade man egna metoder. Ängeln fick sina vingar av fnöske som krullade sig och Ellinor tände med tändsticka. Hon suckade djupt. Det var en suck utan adress. Hon rätade på ryggen. I en fönstersmyg låg en fågel i lera, den rymdes i en öppen hand. Lite lång stjärtfjäder för att vara en gök. Den var av obränd lera, knådad och kramad av någon för länge sedan. Ellinor tyckte om den trots att hon inte mindes var den kom ifrån. Något hon hade strukit över. Hon kramade den hårt. Det kom en tår i ena ögonvrån. Men bara en. Och alltid en. En droppe minne. Inte tillräckligt för en berättelse. Hon hade inte tid för tårar, och vad skulle förresten det vara bra för? En tår om dagen, det fick räcka och vara mer än nog för den som stod surrad vid masten. Ellinor Ingman. Kvinnan på ön. Året var 2013. Inte ens ett ­nådens år.

1914 Februari. I en stor loge med glesa brädväggar är det dans. Ett tjugotal ungdomar svänger runt, pojke och flicka och flicka och flicka. Flickorna bär svarta kjolar och blommiga sjalar runt ­axlarna och flätorna är långa och tjocka med broderade band in­flätade. Band som de sytt när de kurat skymning. Pojkarna bär vadmalsbyxor, vita skjortor och väst. Snusnäsduk förstås. En doft av lavendel fyller rummet. Det spelas fiol och dragharmonika och trås en långsam dans till »Kristallen den fina«, som handlar om Jungfru Maria och det vet ungdomarna, för de är gudfruktiga. Den söta Kyra Ingman gör sig lös och tittar ut genom ett litet fönster med handblåst, bubbligt glas. Det är isrosor på fönstret 10 


och hon blåser imma och putsar med en öppen hand för att se bättre. Hon ropar, mitt i musiken: – Werner. Se, det snöar! Werner bara ler och tar Kyra om livet för en ny svängom. Det är ju så sällan det är dans. Men nu är det glada steg och stora ­leenden och Werners ena hand smeker Kyras nacke i dansen. Hon lutar sin kind mot hans axel. Det är gott att leva. Låt det snöa! * * *


De svävande

Ett jetplan drog ett tjockt vitt streck över himlavalvet. Det skar genom molnen som en vass kniv. På Hustrufjärden gick en råk, blixtsnabbt, ljudlöst, isen klövs. Den sprättades upp av en osynlig hand. Inne i flygplanet satt en man som med finlemmad vänsterhand drog ett kolstreck över ett skrovligt vitt papper. Det raspade om kolet. Handen hade en lustig lutning mot pappret. Strecket rundades och blev till en fågel i ett enda drag. En långsmal duva. Den amerikanska vandringsduvan. Den sista av sin art. Martha. Mannen lyfte handen i en gest och tecknade en likadan duva i luften.

Ellinor Ingman hade dragit på sig en varm rock, mullvadsbrun och sliten där lite foder kikade fram vid fickorna. Hon stack handen i en ficka och hittade en frökapsel från en jättevallmo. Kapseln var formad som en kon. Den kom aldrig i jorden i höstas. Frön skulle helst sås färska. Hon öppnade handen och sköt upp dörren och gick ut. Den kvardröjande nattkylan slog emot henne. Hon drog efter andan. Hon gick bort till tvättlinan som var knuten mellan två knotiga äppelträd. Ingrid Marie och Gravensteiner. De gav inte mycket frukt numera, men de kunde hålla en tvättlina. Hon tog ned lakan som var lite frusna och stela. Vita. Det var i mitten av mars månad och grådaskiga snöhögar blandades med fläckar av spirande grönt. 12 


Ellinor smekte med handflatan över vackert broderade monogram. Alla lakan var namnade. E I. A I. Och med ett ålderdomligt broderi: K I. Vid detta dröjde hennes hand ett ögonblick. Kyra Ingmans lakan. Broderat av henne själv för brudkistan. Ellinors hand var stark och senig. Hon bar inga ringar. Hon viskade, tyst för sig själv: Kyra, Kyra, Kyra. Ingman, Ingman, Ingman. Lakanen liknande stora isflak. Det knirrade när Ellinor häktade ned dem. Mannen vars hand kunde teckna en fågel i ett enda kolstreck var Herrman Engström, bördig från Hustrun. Något slags oklar femtioårsålder, varken gammal eller ung. Hans cendréfärgade hår var lite rufsigt. Han drog ofta en hand genom luggen. Ansiktet väderbitet. En man i sätet intill sa: – Du ritar fåglar, va? – Jag har väl tecknat en och annan, svarade Herrman. – Alltså, det är bra. Du skulle kunna slå dig på det där … Herrman kisade med grågröna ögon och leendet var snett, som ett gammalt staket. Vita tänder. Den sorgliga historien om den amerikanska vandringsduvan for genom skallen på ­honom. En gång fanns hon i miljarder. Hon var en flod av vingar där hon vällde fram över himlen. Hon var en solförmörkelse och hon jagades med skott och skramlor, med sten och svavelrök och skrik och skrän. Hon åts och ruttnade och miljarder duvor blev miljoner som blev tusental och hundratal och till sist var det bara Martha kvar. Hon dog i en bur i Cincinnati 1914. Vad hade hon gjort för ont? Levt på ollon och nötter … Varit duva.

13 


Ellinor hade kommit in igen och hoppat i ett par slitna Wrangler­jeans och dragit på sig en urtvättad T-shirt med tryck. Patti Smith, »Piss Factory«. Hon hade snott ihop håret till en slarvig knut, några slingor föll ned i ansiktet. Hon dukade en frukostbricka. Hon tog fram ett stort bröd med mönster av mjöl och skar en tjock skiva. Det frasade. Skärbrädan var sliten efter många års användning. Hon tog fram en ost. Stor, för den som levde på en ö utan landsförbindelse köpte stort och mycket. Det skulle räcka. Ellinor använde smör som fått stå i svalen under natten. Hon köpte kilopaket. Nu bredde hon smörgåsen och skar o ­ sten i tjocka skivor och tog fram en burk. Den hade en hemgjord ­etikett: »Svarta hönans smultronsylt«, och en liten bild av en svart höna. Ett ägg hade kokat på spisen. Det var stort och ljust rosa i skalet. Hon ställde det i en äggkopp föreställande en gul tupp. Hon tog fram ett seltersglas och hällde upp en kapsyl whisky. Four Roses. Sedan droppade hon elixir i glaset, tre olika sorters extrakt, och så en isbit. Inne i isbiten skymtade en liten blå blomma. Sist av allt kaffe i en stor mugg. Svart. Hon tog fram en bricka med en världskarta på, men stora delar av världen hade gnuggats bort i disken. Ellinor tänkte just ingenting under tiden hon gjorde i ordning denna frukost. Samma sak varje morgon. Morgnarna länkade till varandra som kulor på ett radband. Ave Maria! Hon blåste bort den retfulla slingan som envisades med att falla ned i ögonen. Ett och annat hårstrå var grått, hon hade räknat dem. Tolv. För några år sedan passerade hon menopausen, det blev aldrig några barn. Ibland sydde hon mjuka dockor till ett barnhem i Rumänien. Hon visste ju hur det var att inte ha 14 


någon mamma. Gohjärtemor på ön gav famn och tröst och det var hon som lärde Ellinor att sy dockor. Någon gång skulle hon vilja resa till det där barnhemmet och fråga barnen vilka namn de hade gett dockorna. Men hon satt lika fast som ett träd. Hon lyfte frukostbrickan och balanserade den vant. Isbiten med den livgivande blomman hade börjat smälta. Smörgåsarna nästan pöste. Ägget vickade i sin ståtliga kopp. Brödet fick alltid jäsa i ett handgjort tråg med familjen Ingmans bomärke i ­botten. Timglaset. Hon passerade ett rum med små fönster som satt mycket högt, som i kajutan på en båt. I fönstersmygarna stod spirande plantor av röd basilika, gul tomat och röd paprika. Med lite hönsskit och gröna fingrar skulle det nog ta sig även i år. Några gamla innanfönster lutade mot söderväggen brukade duga som växthus. Hon kom fram till trappan, den var trång och brant. Längs högra väggen hängde gamla fotografier, inramade. Det var svartvita bilder av allvarsamma män och kvinnor och barn. En helt ung kvinna log på ett av fotona. Kyra Ingman. Ett av trappstegen knakade till. Brädan satt löst. Ellinor sparkade till den utan att tappa balansen. Det knackade ifrån ett rum med stängd dörr till vänster ovanför trappan. Det fanns en dörr till höger också. Den var alltid låst. Ett fragment av ett dikt av Edith Södergran for genom hennes skalle. Något i stil med att nyckeln till hemligheten ligger i gräset vid hallonsnåret. Var fanns nyckeln till det låsta rummet? Det knackade igen. Brickan vinglade till. – Räddningen är nära, hojtade Ellinor och liksom sträckte på sig. Sedan sjönk hon ihop. Hon haltade och bar brickan på vänster arm samtidigt som hon öppnade dörren med den högra. 15 


1914 Musiken spelar ännu i den stora logen med glesa brädväggar. Det är den fjortonde februari. Vintern har varit mild men isen har lagt sig och gjort det möjligt för ungdomarna från Tasslan och Hustrun att samlas till dans. Först har det förstås varit bönemöte, men som ungdomarna säger, de tycker bättre om sången än om psalmen. De unga från Hustrun har samlats i en liten klunga. Det är så skumt inne i logen att allt är svartvitt med gråa nyanser. De blommiga sjalarna har förlorat sin färg. Flickornas svarta ­kjolar hänger rakt ned och de unga männen rättar till sina västar. ­Werner Engström håller armen runt midjan på Kyra Ingman. Lite i smyg, och hon ler hemlighetsfullt. De är fem flickor och två unga män från Hustrun. Kyra viskar: – Det är så våldsamt mörkt ikväll och det snöar. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett ett sådant mörker. Werner ger henne en lätt tryckning med armen. – Det är sent, svarar han med trygg stämma. Men vägen är rösad. Det är ju bara en kilometer till Hustrun, man kan nästan kasta hem skepparmössan! Alla skrattar. Werner drar av sig mössan och singlar den i luften. – Vi dansar hem, skrattar han triumferande. Han halar upp en liten kompass ur fickan. Han är så stolt över den. Han fick den för några år sedan vid konfirmationen. Kyra tittar och ­nickar gillande. Werner skroderar lite: – Vi vet alltid var norr är och då hittar vi Hustrun, billigt som i en ficka. Kyra drar sin sjal om huvudet. Hon är nog ändå lite orolig. – Det är ett sällsamt mörker, viskar hon, men hennes ord drunknar i musiken. En sista svängom och Kyra känner Werners kraft och glädje.

16 


Så dumt att oroa sig för ingenting. Stampa takten! Och sväva ett ögonblick! Men bara ett litet ögonblick till, för nu tystnar musiken och spelmännen packar ihop sina instrument. En känsla av vilsenhet sprider sig, är det över nu? Är det redan slut? Det kanske dröjer ett år till nästa dans. Men det är bara att foga sig. Nu bär det hemåt. * * * Herrman Engström hade landat på Arlanda och stod med sitt handbagage vid transportbandet. Det hackade igång och han sökte ivrigt med blicken efter sina väskor. Där kom hans staffli, han fiskade upp det. Mannen som suttit bredvid honom på flyget närmade sig nyfiket. Det var en sådan där karl med händerna i byxfickorna och slängig gång. Försäljare, förmodligen. Ett omotiverat leende. Mannen sa: – Du skulle verkligen kunna slå dig på det där med fåglar, make a living. Herrman öppnade sitt handbagage och fiskade upp en stor bok. Ett praktverk. Det hette De svävande och omslaget pryddes av en flamingo. Mannen gjorde en förvånad min. – Det var som faen! Han fick boken. Herrman spanade efter resten av sitt bagage. Ellinor petade upp den gamla spegeldörren med vänster fot och kom för ett ögonblick ur balans. En gammelmanslukt slog emot henne, men hon var van. Den var lite kväljande. Hon andades ut, inte in. Rummet var murrigt och övermöblerat och mitt i röran satt pappa Algot i sin ålderdomliga rullstol med träram. Han var en gammal man och det som varit starkt hade blivit 17 


knotigt. Benen bar knappt längre. Han stödde ena handen mot en gammal bössa. Det var med den han knackade i det golv som var Ellinors tak. Hans morsesignaler. En vithårig och knarrig gubbe, sträv som grovt sandpapper. Men blicken var vaken och klar. Isblå. Han kallade sitt rum för kommandobryggan. – God morgon, kapten. Ellinor ställde brickan på ett litet sidobord. – Du har väl inte glömt mixturen, Ellie? Jag tror på de där dropparna. Benen kanske börjar sprattla igen? Han klappade sig på de nästan odugliga benen. De som tagit honom över isar, de som burit honom till båten, de som kunnat gå och gå till Verldens Ende, så hette en udde på ön. Ellinor pekade på det rosa ägget. – Fyra minuter och femton sekunder, exakt. – Men bara en smeka med sylt? Algot granskade brickan med kritisk min. Synade allt och rynkade pannan. – Du måste äta något nyttigt också, pappa. Och sylten ska räcka ändå till sommaren när jag kan plocka nya smultron på Kålskär. Egendomligt att ingen annan har upptäckt det stället. – Vem tar sig ända ut till Kålskär? Algot såg uppriktigt för­ vånad ut. – Jag gör det. Har vi nån körning idag? – Jaa, en herr Man, jag uppfattade inte riktigt namnet. – Du borde skaffa hörapparat, svarade Ellinor. – Hur sa? Gubben plirade. – Hur dags är körningen? – Klockan tio vid ångis på Tasslan. Jag har för övrigt en formi­dabel hörsel, Ellie. Påstå inget annat. Har du tagit hand om djuren? – Det gör jag alltid efter din frukost, pappa. Hur skulle det se ut om alla hade det som du? – Inte alla, bara jag. Den där körningen gällde visst något om 18 


fåglar. Herr Man och fåglar. Det kan bli många fina körningar, Elliestumpan. Och ören gör kronor! – Minns du att jag brukade leka fågel när jag var liten? Ellinor skrattade. Minns du det, pappa? – Du såg ut som en skadskjuten kråka. – Jag var en ejder. En åda. Jag ska snart se om deras bon inför sommaren. – Onödigt trams, bet gubben av. – Kanske inte så tramsigt ändå, svarade Ellinor, och var ­ådorna ruvade var hennes väl bevarade hemlighet. Herrman Engström var en bred och muskulös man med skarpskuret ansikte. Han rörde sig smidigt, han tycktes nästan rulla fram. Nu stod han dock vid informationsdisken på flygplatsen och människor rundade honom som vore han en boj. Det mesta av hans bagage hade kommit bort. Allt det han så noga förberett, van vid expeditioner i vildmarken. De varma underställen i merinoull, de torra sopporna, täckande kläder och vantar och mössa och frystorkat kött och fisk och – allt var på avvägar. Det stod en kvinna före honom vid disken och han hade god lust att fösa undan henne, hon tjafsade om en hatt. Det verkade vara själve Trollkarlens hatt, tänkte Herrman. Så blev det äntligen hans tur. – Jag har förlorat en stor ryggsäck och en resväska. De kom kanske bort vid bytet i Nice? Jag kommer från Labrador, ­Kanada. Och jag är på väg till en ö precis vid människo­ gränsen. – Människogränsen? – Glöm det. I resväskan har jag kilovis med akvarellfärger från Lefranc & Bourgeois, den bästa färgen på marknaden. Jag har också torrskaffning och underställ och vindjacka. – Jaha? Kvinnan anlade en förstående min. Hon sa: 19 


– Jag hör vad ni säger. Jag är hemskt ledsen men sånt händer ibland. Vi ska försöka reda ut det. Får jag se på biljetten? – Jag reser på tummen, svarade Herrman. Vill du se tummen? Jag kommer från den magnetiska nordpolen. – Det tror jag ändå inte har någon betydelse, sa kvinnan med tålmodigt tonfall. – För faen i helvete, for det ur Herrman Engström. – Vi ska göra vad vi kan, svarade kvinnan i exakt samma ton som tidigare. Fyll i den här blanketten. Vilket hotell ska ni bo på? – Hotell? Jag ska hem till Hustrun. – Hem till frun alltså? – Det är en ö. Ön heter Hustrun. Den ligger precis vid människogränsen. Ni måste faktiskt hjälpa mig. Han såg ned på sig själv. En urblekt linnekostym, de lätta mockaskorna, han suckade djupt. Kvinnan behöll den bekymrade min som antagligen ingick i henne anställning, hon sa medkännande: – Kan jag få mobilnumret? Herrman förstod att han inte skulle komma längre med det här.


Jevla minnen de är emot mig

Kapten Algot, kallad så i skämtsam ton, intog sin frukost och kände en viss oro, för att inte säga olust. Det kunde väl inte vara Herrman Engström som var på väg tillbaka? Där fanns ett smärre problem med en brevväxling som Algot ångrade. I alla fall lite. Det där brevet han skrivit om att Ellinor bodde i Frankrike med en fransos som kunde teckna en kyrka i ett enda drag, till och med kyrktuppen! Det var gement. Men å andra sidan – Ellinor verkade inte ha saknat Herrman en enda minut sedan han for. Hon var lycklig här med sin far och sina sysslor. Hon hade ju egen häst!

Ellinor hade dragit på sig ett par sköna gummistövlar av märket Kamelen, Le Chamaux. De bästa. Hon köpte dem för sju år ­sedan och de höll än. Pappa Algot tyckte att de var löjeväckande dyra. Det var på den tiden de ännu hade gemensamt konto. ­Ellinor firade sin femtioårsdag med vaktelägg och eget bankkonto. Det löjeväckande var nog att hon hade dröjt så länge med detta. Hon hade delat allt med sin far, utom säng. Hon gick ut. Det var tolv steg till det lilla hönshuset. Hon bar en kastrull med nykokt spagetti i handen. Hon öppnade luckan och ut trippade hennes hönor, en efter en, liksom kisande mot den nya dagen. Det var svarta hönor, Orpington, en tung ras, och Ellinor hade tänkt på romanen Fem svarta höns av Nevil Shute när hon valde dem. Det fanns också en orange tupp av samma sort, han hette Apelsin. Han hade överlevt en sortering 21 


som kyckling och var köpt som ruvande höna. Gula Orpington var kända för att ruva bra. Den gula hönan betedde sig redan tidigt mycket underligt. Det hela klarnade när han började gala. En tupp i hönsgården. Han fick leva. Allt bar på en historia. Hela detta lilla hemman, alla platser, som prickar på en karta, men laddad verklighet för Ellinor. Hon stod inne i hönsgården och som så ofta tänkte hon på något annat. Hönorna flockades omkring henne. Men hon såg en skogspärlemorfjäril för sin inre syn. En sådan vars larver äter violer. En brun och ganska skygg fjäril med svarta prickar på vingarnas ovansida. Den bevingade levde på tistlar. Från viol till tistlar, tänkte Ellinor där hon stod med byttan i handen och hade de vilt kacklande hönorna kring benen. Violer. Tistlar. Ett citat av Strindberg flöt upp: »Jevla minnen de är emot mig.« Ellinor skrattade till. Hon hällde ut maten på den frusna marken och hönorna kucklade nu, gutturala ljud, och Apelsin ställde sig mitt i maten och spred ut den åt alla håll. Jevla minnen! Strindberg hade ju levt en tid i skärgårdshavet och gjort det full rättvisa i sina skrifter. Det tyckte de inte om, havsborna. Han var inte välkommen tillbaka. Hur skulle skärgården kunna skildras nu? funderade Ellinor. Den skärgård som hade dödat hennes mamma. Inte hastigt, med hugg eller skott, nej, långsamt, nötande, utmattande, segt och klistrigt. Ingen skyldig! Hertha Ulendorff. Så olyckligt att Hertha Ulendorff som ung följde med sina föräldrar till sommarvistet på Hustrun. En skärgårdssommar skulle bringa kraft och fröjd till familjen. Hon ansågs lite klen, drömmande, hon kunde ibland höras tala för sig själv. Ja, i alla fall viska. Nog skulle friska vindar och böljande vågor göra gott. Familjen Ulendorff var tyskar i förskingringen men Hertha 22 


revolterade mot oskrivna lagar och föredrog den franska flärden framför den tyska plikten. Bon mots. Men – violer blev tistlar. Det fanns så gott om små styvmorsvioler ute på klipporna, snart sagt varje skreva var prydd av en vild rabatt. Men det fanns manshöga tistlar också. – Det där var gott, sa Ellinor till hönorna. Duktig Apelsin som sprätter ut maten! Det var nät kring hönsgården men hon öppnade nätdörren och lät hönorna gå ut i det fria. Det var bara på höstkanten som hon höll dem inne i hönsgården, för att skydda mot de duv­hökar som just hade blivit flygga och ofta misslyckades med jakten. De slog mot hönsen och Ellinor hade tagit hand om flera hökar och haft dem i voljär över vintern. De fick köttfärs och äggulor och brukade ta sig bra. Hon släppte dem till våren. Det märkliga var att det tycktes finnas ett litet klockspel inne i huvudet på dem. En bjällra. Ingen annan hade hört den men de hade kanske inte haft så många hökar som hon. Hon gav dem namnet Ewert. Denna vinter Ewert den sjuttonde. Nästan kungligt! Också han hade bjällra. Kanske spelade alla dessa duvhökar, som levde tack vare Ellinor, upp ett litet klockspel tillsammans? En bjällerklang? Hon hade försökt slå upp fenomenet i en fågelbok, men inte en enda rad om klockspel. Det var ändå ett faktum. Vädret var ostadigt, isen låg på fjärden. Hon skulle få gå i ­ränna idag, tänkte hon. Herr Man? Vem kunde det vara? Hon gick de fyrtio stegen till ladugården, som också var stall. Ytterväggarna hade varit vitrappade men var nu grå. Slitet, sprickor, fläckar av fukt och mossa. Så mycket som borde göras! Så många måsten och borden. Och pappa Algot ofärdig. Taxibåtsrörelsen Algots Sjötaxi drevs numera av Ellinor. När pappa drev den hade han haft hjälp av henne. Ett handtag med det mesta på hemmanet. Mor var aldrig till någon större nytta. Hon var en skogspärlemorfjäril som inte fann sin kärrviol. 23 


Hästen hette Edison. Han gnäggade igenkännande när hon närmade sig stalldörren. Han var en isabellfärgad ardenner, medel­ hög över manken. Den svarta katten Ramses strök sig mot ­Ellinors ben. Hon steg in i det dunkla stallet. Några vilsna solstrålar letade sig in genom det blyinfattade fönstret. Det var format till en halvmåne. Den stora hästen trampade otåligt. Ellinor gick in i spiltan där Edison stod tjudrad med en läderring kring nacken. Hon tryckte sin människokropp mot hästens tunga djurkropp för en stund, hon gjorde alltid så. Hon kunde ibland förnimma hur han tryckte tillbaka. Hon visste att en häst var symbolen för en man. Hon nöjde sig med symbolen. Sedan var det dags att gå till hagen. Hon tog en höbal i ena handen och gjorde loss hästen med den andra. Han backade ut av sig själv och hon la en hand över hans man. Han lydde henne blint. Sexhundra kilo kraft lät sig ledas av en lätt kvinnohand över nacken. – Det blir nog en fin dag idag, sa Ellinor. Det får bli hagen vid stranden. Lite saltgräs ska väl passa. Snön har tinat bort på vissa fläckar. Edison frustade till. Hon haltade svårt där hon gick mot saltängen. De passerade en liten gravplats där sju stenar stod och vinglade. De liksom vickade mot tidens tand, som om tanden var lös. Det fanns ett litet kapell också, men ingen klockstapel. Hästen lunkade lugnt intill Ellinor. Höbalen slog mot hennes friska ben. Hon kastade en hastig blick mot gravarna och rös till. Hon kom att tänka på en dikt från Malaga. Estrada någonting hade skrivit en förteckning över grymma ädelstenar. Ellinor mindes några rader om granaten. När flickan som han älskade dog kysste Lorenzo Romano, filosof och diktare, under fem års tid (räknat efter den så kallade stora saknadens mått) en granats 24 


köttfärgade kyla. På något förunderligt vis, så som bara dikter kan, fångade dessa rader en djupt känd känsla inuti henne. »Räknat efter den stora saknadens mått.« Herrman Engström satt i en taxi på väg mot ångbåtsbryggan på Tasslan. Vägen var en gammal kostig, den slingrade fram genom Roslagen. Han passerade Husby Sjuhundra kyrka, taxin svängde skarpt vänster, de for över en bro och ned på motorvägen ett stycke. Sedan en mindre och smalare väg igen, skarpt vänster vid Penningby slott, ut mot kusten. Öarna hade legat under slottet en gång i tiden, men sedan blev skärgårdsfolket fritt. Själv­ ägande. Sig själva ägande? Därefter två färjor och sedan taxibåt från Tasslan. Det var ingen enkelt och lättvindig tillvaro att leva och bo där ute i skärgårdshavet. Han såg ned på sina händer. Han var på väg hem. En ovan tanke. Hemma? Det var så länge sedan han var hemma på Hustrun. En gång hade han rest sin väg och sedan dess hade han på sätt och vis förblivit resande. Resande i fåglar. Nästan fyrtio år. Och ändå; en hemkänsla när han återvände. Bilen knixade i välkända ­kurvor, böjar, slingor – nu passerade de en vik där det brukat finnas ett trofast svanpar. Hade deras stora bal till bo gått i arv? De for förbi den höga tallskog där havsörn brukade häcka. Herrman hade hört talas om ett örnprojekt där man lagt ut vilt och matat upp stammen till en högre nivå. Hemma? Hemma var förstås Labrador, men han hade inte glömt eller kapat sina rötter. Han mindes Öjan, den runda viken där han badade som barn, han kunde när som helst minnas de många grunda gölarna på ön där han samlat grodyngel i glasburkar 25 


fyllda med grumligt vatten. En och annan salamander hade han också hittat. Salamander var ett ord han som pojke hade funnit magiskt. Trolleri: Sim Salamander! Kunde Ellinor ha återvänt? Nej, hon var borta. Hon hade flugit sin kos. Hans ungdoms stora kärlek hade träffat en fransman för länge sedan. Hon hade väl barn och barnbarn som sa ça va? Små f­ roggar, han log för sig själv. Tänk att han ännu log när han tänkte på henne. Ellinor, som han hade glömt så omsorgsfullt. En sådan skönhet som hon! Det var fortfarande Algots Sjötaxi som körde, gubbfaen ­måste vara gammal som gatan. Ont krut förgås inte så lätt, tänkte Herrman, inte utan bitterhet. Ellinor, ja. Jeune fille au chapeau fleuri de marguerites. En skulptur av Rodin så porträttlik Ellinor som ung. Och det var ju bara så han hade känt henne. Som en jeune fille. Taxin passerade en liten gård i Roslagen. Skrotbilar på gårdsplanen. Jag återvänder för att avsluta, tänkte han. Jag säljer. Jag säljer Verldens Ende och Goda Hopp. Ellinor stod i sin jordkällare där det välvda taket liknade en sakristia. Hennes heligheter var potatis i en binge, Blå K ­ ongo, morötter av en gammal sort som hette Mormor Smålands goda morot, söt, saftig. Där fanns också kål, stora, härliga ­huvuden. På hyllor burkar med sylter. Svarta hönans smultron­sylt från Kålskär, utseglingsön mot Kökar i Ålands skärgård. Nyponen i Svarta hönans nyponmarmelad var plockade hemma på ­Hustrun där det fanns gott om vresrosor. Hon torkade nyponen innan hon kokade marmelad. Det blev sötare då. Det luktade mull i jordkällaren. Luften var lite fuktig och kylig. Där 26 


fanns också krusbärsmarmelad. Endast Sverige svenska krusbär har. Hon hade många burkar. Röd vinbärs­gelé och svart. Och en säck med musselskal, till hönorna. Blåfärgade flaskor med saft på vildhallon från fallet vid hygget. Det var fint att ha hallonsaft hemma till våren, när sommargästerna började komma ut över helgerna. Tänk alla dessa barn som kom hem till Ellinor. Hon var inte överdrivet förtjust i barn, men ungarna tyckte om henne, hela hennes värld var lockande. Och kanske också hon själv, i sin strävhet. Kanske det faktum att hon hela tiden arbetade med något, och lät barnen hjälpa till. Allt var på riktigt hos Ellinor Ingman. Djuren, dofterna, äggen, allt. Detta var en värld som hennes mamma Hertha aldrig lärt sig trivas i. Hon med sitt fina bordsskick, sina glosor, sina bon appétit, för­kortade bon ap! Som om alla skulle begripa vad det b ­ etydde. Une femme fatale i gummistövlar. Röda rosetter i håret på ­Ellinor. Det blev hon retad för. Propellrar! Film noir, kunde Hertha drömma. Vad betydde några öbarns retsamhet mot Jean Paul Belmondos leende? »Eviga ros, eviga intet«, tänkte Ellinor så ofta när tankarna snuddade vid mor. José Infante. Hon höll noga reda på de diktstrofer som hjälpte henne att tänka. »Eviga ros, eviga intet.« En diktrad för en jordkällare! Äktenskapet mellan hennes far Algot Ingman, skärkarl, dansant och gladlynt och kärv och misslynt, och Hertha ­Ulendorff, vacker och skör som ett äggskal, hade varit allt annat än lyckligt. Ett barn. Ellinor. Frampustat. Ännu ett l­itet barn. En lillebror. Elvin. En tillfällighet. Tanken på mor kom alltid som på beställning när Ellinor var i jordkällaren. Det hemska mor gjorde när hon sänkte sig. Ellinor försökte glömma, varje dag i livet försökte hon glömma, men redan det var ju en påminnelse. 27 


Hon hade lagt in mycket svamp föregående höst. Där fanns en hel hylla full med Svarta hönans blodriska, av vilken man inte fick äta för mycket, då blev man dyster. Där fanns gul trumpet som hon hade plockat i kanten av gölarna i det inre av ön. Svarta hönans stolta fjällskivling också, den smakade mandel och var god till kött. När den var färsk kunde hon steka en hel hatt och äta som en omelett. Om hon plockat två stycken, vill säga, för annars var det pappa som fick den. Häxan Hu. Nu var tanken där igen. Mors initialer H U, bokstäver som namnat hennes lakan när hon kom till ön, blev i folkmun ett skämt om Häxan Hu. Hertha drog aldrig på munnen åt det. Hon fann det gement. Hu – skämtet gav sig självt. Ellinor kom ingen åt. I alla fall inte numera. Ellinor tog ned en burk nyponmarmelad från hyllan. Doften av fukt och jord stack i näsan. Hustrun var en ö som låg så lång ut i skärgården att det var precis i kanten av ljungblåvingens utbredning. Det var en blå ­liten fjäril med diffust svarta kanter runt vingarna. Larven tyckte om ljus och växten solvända och därför odlade Ellinor ett snår med solvändor, som följde solens varv under dagen. Blomman nickade fint och vände sig mot ljuset. Som en flicka med en hatt av margeriter. Hon lämnade jordkällaren och var försiktig så att hon inte halkade på de glatta isfläckarna som dröjt sig kvar. Två burkar med nyponmarmelad i famnen, den tomma kastrullen från hönorna. För inte så länge sedan hade hunden Kompis led­sagat henne, men inte längre. Hon funderade på att köpa en valp, en röd och vit setter, samma ras om Kompis, men »man blir så bunden av ett djur«, skojade hon med sig själv. Hon hade en katt. Ramses fick vara inne när han hade lust, men han hölls mest i skog och mark. 28 


Hon önskade att detta med mors öde någon gång kunde ta slut inom henne. Att mor skulle sluta göra ont. Hon hade öppnat en dörr. Mor hade öppnat en dörr. En dörr till eviga intet. ­Ellinor sköt igen den, gång efter gång. Den gick upp igen. Belle de jour. En dagfjäril. Det var mor. Mor blev galen här ute i havet. Och hon hade skäl att bli det. Hon sänkte sig med stenar i plastpåsar som hon hade surrat med rep. Ingen hade väntat sig det. Skulle hon bara tiga och lida? Ellinor hade varit tio år när det hände. Det var som en isfläck inom henne. En plats där det alltid var halt. Glansis. Svallis. Stöp! Den vackra Hertha Ulendorff hade framsläpat sina dagar på Hustrun under namnet Häxan Hu. Det var som om man hade målat över henne med svart färg. Som om den diffusa svarta kanten på ljungblåvingen hade spridit sig över det blå. Morgonbestyr. Ellinors egna, sist av allt. Eld i spisen, dra ur sladden till radion och sätta i kontakten till en liten cd-spelare i stället. Hon spelade en skiva med Laleh som hon kommit över på rea. »Bjurö Klubb.« En sång om havet. Med sin djupa altröst, rund och mjuk, sjöng hon med: »Han sa: Jag har sett dig när du vandrar. Varje kväll du tänker högt och viftar armar. Den sa: Jag är en blåval, jag kan ta dig härifrån.« Hon kokade kaffet och drack det på bit, efter gammalt. Hon hällde lite på fatet, sörplade. Hon stoppade en vedklabb i ­spisen, en gul AGA-spis som var modern som en månlandare när den var ny. Sedan satte sig Ellinor vid köksbordet och började ­skriva. Med blyerts mot ett raspigt papper. Så som hon gjorde varje morgon. 29 


Hon skrev: Pappa! Jag är trött på dina evighetslånga tråkigheter och din utspottade bitterhet. Ellie Hon läste dessa rader med kritisk min och insåg än en gång att detta kunde hon inte posta till postmästare Algot på övervåningen. Det gick bara inte. Förresten menade hon det kanske inte. Bara delvis och i stunden. Korta stunder av leda och utmattning och längtan efter en blåval. Hon pustade lite. Så knycklade hon ihop pappret och stack in det i spisen. Det sprakade till, sedan var det över. Skivan levde sitt eget liv där i köket. Nu sjöng Laleh »Lär mig om«. Jaja. Ellinor tog fram försvarets hudsalva och smorde in läppar och kinder. Hon knackade två gånger i taket. En signal till pappa att hon tog körningen nu. Det knackade två gånger tillbaka.

Profile for Smakprov Media AB

9789146223009  

9789146223009  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded