Surrad vid masten
Universum är Guds hjärna, tänkte Ellinor när hon vaknade. Det var dunkel morgon i skärgårdshavet. För ett ögonblick var allting glasklart. Hon var sömndrucken, lite mosig, rufsig i håret men hon förstod för en kort sekund universums hemlighet. Köket var ålderdomligt, där hade tiden stått stilla mycket länge. Vedspis och zinkvask och gamla tapeter i orange och blått. Blåmålad vedlår med lock, och mitt i allt detta ett avokadogrönt kylskåp från en senare tid. Fem i sex sände radion sjörapporten. Ellinor tänkte inte mer på universum. Hon lyssnade efter information om Svenska högarna, hennes närmaste väderstation. Ellinor Ingman, femtiofem år och flärdfri, förutom den ögonskugga som hon köpte en ask av varje år. Hon kunde ha varit en anslående kvinna om hon hade gjort minsta ansats. Något lite mer än skuggan från Dior. Färgen mauve. Men varför det? Tvål och vatten och en enkel snodd kring det långa, mörka håret fick räcka till vardags. Försvarets hudsalva. Hon lämnade kökssoffan som var hennes säng och gick över golvet. Hon haltade lätt. Sjörapporten varnade för isbildning i skärgårdshavet. Ellinor gnuggade sömnen ur ögonen och stoppade fötterna i ett par allvädersstövlar, drog på sig en fiskartröja och hörde tre knackningar i taket. Hon tog ett kvastskaft och knackade tillbaka. Ett morsesystem inne i huset. 9