9789146221371

Melanie McGrath

DÄR INGEN HAR GÅTT Översättning av Johan Nilsson

Wahlström & Widstrand

www.wwd.se Originalets titel: White Heat Copyright © Melanie McGrath 2011 GGP Media GmbH, Pössneck Tyskland 2012 isbn 978-91-46-22137-1

Till Simon Booker

1 Medan Edie Kiglatuk satte ett stycke isberg på gasolköket för

att koka te, funderade hon på hur det kom sig att den här jakt­ expeditionen hittills hade varit så osedvanligt misslyckad. Ett skäl var att de båda män som hon guidade var usla skyttar. Ett annat att Felix Wagner och hans kompis Andy Taylor inte verkade bry sig om ifall de fick något eller inte. Halva tiden under de senaste dagarna hade de suttit och tittat på kartor och gjort anteckningar. De kanske bara var ute efter polarromantiken, löftet om att få leva äkta vildmarksliv med eskimåer, som det stod i broschyren. Men ändå, tänkte hon, de skulle inte leva särskilt länge till om de inte lyckades nedlägga något byte.

Hon hällde upp det kokande isbergsvattnet på en termos som innehöll qungik, som de vita kallade skvattram, och sparade resten till sig själv. För att hitta vildväxande skvattram på tundran måste man bege sig över trehundra mil söderut från Umingmak Nuna, Ellesmereön, där de befann sig nu, men av någon anledning trodde sydlänningar att te bryggt på skvattram var autentiskt så därför serverade hon alltid det till sina jaktkunder. Själv föredrog hon engelskt frukostte av märket Soma, bryggt på isbergsvatten, sötat med rikliga mängder socker och smaksatt med en klick sälspäck.

En kund hade en gång berättat att i södern hade vattnet passerat genom inälvorna på dinosaurier innan det kom fram till kranen.

Isbergsvattnet hade däremot legat fruset och orört av människor och djur mer eller mindre sedan tidernas begynnelse. Det var bara ett av skälen, förmodade Edie, till att sydlänningar var be11

redda att betala tiotusentals dollar för att resa så här långt norrut.

Vad gällde Wagner och Taylor så var det definitivt inte jakten som drog.

Inom kort skulle de två få smaka på mer av det äkta Arktis än de hade räknat med, fast det visste de inte än. Medan Edie hade kokat te hade vindriktningen ändrats. Byiga östanvindar svepte nu in från det grönländska istäcket, vilket tydde på att en snöstorm var på väg. Inte genast, men ganska snart. Det fanns fortfarande gott om tid att fylla termosarna med te och ta sig tillbaka till den grusstrand där Edie hade lämnat de båda männen att få upp tälten.

Hon slängde på ytterligare en isbergsbit och medan vattnet värmdes upp tog hon fram en bit igunaq ur packningen och skar ett par skivor av de jästa valrosstarmarna. Att tugga igunaq tog sin tid, vilket var en del av poängen, och medan Edie malde på med käkarna tillät hon tankarna att återvända till ämnet pengar och därifrån till sin styvson Joe Inukpuk, som var den viktigaste anledningen till att hon befann sig här ute tillsammans med två män som inte kunde skjuta. Guidningen betalade sig bättre än det lärarjobb som upptog hennes övriga tid, och Joe behövde pengar till sina sjuksköterskestudier. Han kunde inte förvänta sig någon hjälp från sin far Sammy, som var Edies före detta man, eller från sin mor Minnie. Edie var inte lättskrämd – det krävdes en hel del för att skrämma en före detta isbjörnsjägare – men det var nästan otäckt hur gärna hon ville att Joe skulle kunna läsa vidare. I Arktis satt det qalunaat på alla poster som krävde utbildning – det var vita läkare, vita sjuksköterskor, jurister och ingenjörer. Det var inget fel på de flesta av dem, men det var dags för inuiterna att få fram en egen grupp av yrkesmänniskor. Joe var definitivt smart nog och verkade dessutom engagerad. Om Edie snålade och hade lite tur med guidningsuppdragen kunde hon troligtvis få ihop tillräckligt under den kommande sommaren för att finansiera hans första studieår. Att leda jaktgrupper var inte svårt, det var som att ha med sig ett gäng småbarn ut i terrängen.

12

Hon kände till varenda glaciär, fjord och rullstensås inom åttio mils omkrets. Och ingen visste mer om jakt än Edie.

Isbergsskärvan hade smält och hon höll just på att skruva på locket på den första termosen när en skarp, hård knall skar genom mörkret och skrämde henne så att hon tappade termosen. Den heta vätskan förvandlades genast till ett moln av iskristaller, som skälvde lätt i den splittrade luften. Jägaren i henne kände igen knallen, den kom från ett jaktgevär med sjumillimeters ammunition. Något i stil med de Remington 700 som hennes kunder använde.

Hon kisade ut över havsisen i hopp om att upptäcka någon ledtråd, men sikten över stranden doldes av isberget. Framför henne, öster om stranden, stirrade tundran uttryckslöst tillbaka på henne, väldig och kompromisslös. En vindstöt piskade upp snörök från packisen. Hon blev plötsligt irriterad. Vad fan trodde de där qalunaat att de höll på med, deras uppgift var ju att slå upp lägret? Sköt de på något djur? Med tanke på hur ointresserade de varit av jakten verkade det osannolikt. Kanske hade en björn kommit för nära och de hade skjutit ett varningsskott, men i så fall var det konstigt att Bonehead, hennes björnhund, inte hade känt vittringen och börjat skälla. En hund som var så känslig som Bonehead kunde känna björnvittring på flera kilometers avstånd.

Det var inget annat att göra än att undersöka saken. Fram till dess att de var tillbaka i Autisaq var männen formellt hennes ansvar, och nu för tiden tog Edie Kiglatuk allvarligt på sitt ansvar.

Hon tog upp termosen, arg på sig själv för att hon hade tappat den och spillt ut vattnet, varefter hon kontrollerade sitt gevär och började gå i sin vanliga jämna takt genom djupa snödrivor mot snöskotern. När hon kom fram lyfte Bonehead, som var bunden vid släpet, på huvudet och viftade på svansen. Om han hade känt minsta antydan till björnvittring skulle han ha varit helt galen vid det här laget. Edie klappade hunden och surrade köksgrejorna.

Just när hon stuvade in termosarna under presenningen flög ett högt, andlöst skrik förbi och ekade ut över havsisen. Bonehead 13

började skälla. Edie kände hur hon stelnade till och det började bulta i bröstet. Fram tills nu hade det inte slagit henne att någon kunde vara skadad.

En röst började ropa på hjälp. Vilken av de jäkla idioterna det än var, så hade han glömt hennes förmaningar om att hålla nere rösten medan de var ute. Här uppe kunde man få en isvägg eller en lavin av pudersnö över sig om man hojtade på det viset. Man kunde också dra till sig isbjörnar. Hon funderade på att ropa till idioten att han skulle sluta gasta, men hon befann sig i vindriktningen från de båda jägarna och visste att rösten inte skulle bära.

Hon väste åt Bonehead att vara tyst och sa sedan till sig själv: ”Ikuliaq! Håll dig lugn!”

Den ena av männen måste ha råkat ut för en olycka. Sådant hände ibland. Under de tolv år som Edie hade guidat sydländska jägare hade hon sett mer av den varan än det fanns röding på en lekplats: uppblåsta egon som var i Arktis för första gången och kom lastade med självtillräcklighet och högteknologiska prylar, folk som trodde att det skulle bli ungefär som när de var på andjakt i Iowa förra thanksgiving eller på hjortjakt i Wyoming vid nyår. Så kom de ut på havsisen och plötsligt var det inte så enkelt längre. Om isbjörnarna inte gjorde dem spaka brukade den svidande kylan, den piskande vinden, den skoningslösa solen och packisens dån vanligtvis sköta om den saken. De höll rädslan stången med hjälp av sprit och ett nonchalant övermod, och det var då olyckorna inträffade.

Hon fick igång skotern, tog sig runt isberget och genom en tuniq, en uppråk. Vinden hade tilltagit i styrka och blåste in iskristaller i huden runt hennes ögon. När hon tog på sig snöglasögonen flyttade kristallerna till den känsliga huden kring munnen. Så länge ingen var allvarligt skadad, sa hon till sig själv, kunde de bara vänta ut stormen och tillkalla hjälp när vädret lugnat ner sig.

Hon kunde bygga en igloo så att de höll sig varma och hon hade en första hjälpen-låda och kunskap nog för att kunna använda den.

14

För ett kort ögonblick undrade hon vad de äldste skulle säga om det här. Med undantag för Sammy var de inte särskilt förtjusta i att en kvinna skulle guida män. De letade ständigt efter ursäkter för att kunna ta jobbet ifrån henne. Hittills hade de inte hittat någon. De visste att hon var den bästa jäkla guiden i norra Arktis.

Hon hade aldrig förlorat en kund fram till nu.

Skotern studsade över ett område med rutten is, vilket fick henne att återvända till nuet. Som morfar Eliah brukade säga: spekulation är en sjukdom för vita. Men så var hon ju till hälften vit själv, så kanske kunde hon inte rå för det. I vilket fall som helst så dög det inte just nu. För att kunna rädda alla ur knipan, vad än knipan visade sig bestå av, gällde det att fokusera på nuet. I Arktis fanns aldrig plats för något annat än nuet.

På andra sidan råken dök en mänsklig gestalt upp i dunklet, det var den magre killen, Wagners assistent. Det tog en stund för Edie att minnas vad han hette. I hennes hjärna hade han förvandlats till Halvan, fast utan dennes charm. Andy var det, Andy Taylor. Han viftade frenetiskt med armarna. När hon närmade sig grusstranden sprang han tillbaka till sin chef, som låg utsträckt på rygg. Edie stannade skotern vid isens slut och fortsatte till fots över det snötäckta skiffergruset. Taylor gestikulerade, han försökte få henne att skynda på, den jäveln. Hon fortsatte i samma takt som förut. Om man sprang blev man svettig, och om man blev svettig blev man snart nedkyld.

När hon kom närmare såg hon att läget var allvarligare än hon hade tillåtit sig att befara, och med ens förstod hon till viss del Taylors panik. Den skadade mannen rörde sig inte. En stor blodpöl hade bildats under hans högerarm och smälte den omgivande snön, som sedan frös till en lilaaktig sorbet. Ett litet stråk av ånga ringlade upp från platsen. ”Vad hände?” ”Jag var där borta på andra sidan”, mumlade Taylor. ”Jag hörde smällen, jag sprang.” Han pekade på några spår som snabbt höll på att suddas ut av vinden. ”Där, där, ser du, ser du?”

15

Tänk, kvinna. Trots sällskapet – eller kanske på grund av sällskapet – kände hon sig oerhört ensam. Det första hon måste göra var att ringa Robert Patma eller Joe på satellittelefonen och få prata med någon av dem. Älskade Joe, som hade arbetat som frivillig på vårdcentralen i ett år nu och verkade ha lärt sig lika mycket som sjuksköterskan Patma kunde. Hon sneglade bort mot den skadade. Nej, vid närmare eftertanke måste hon allra först få stopp på blödningen.

Hon gick tillbaka till skotern, tog fram första hjälpen-lådan och skyndade sig tillbaka över stranden till den skadade mannen.

Taylor, som såg skräckslagen ut, satt på knä bredvid Felix Wagner. Han trevade febrilt över Wagners kropp och försökte lätta på hans anorak. Edie knäböjde bredvid Taylor och gestikulerade till honom att flytta på sig. ”Skottet kom från ingenstans, jag svär.” Taylors röst var både gnällig och gäll. Något fladdrade hastigt förbi i hans ansikte, en tillfällig förtvivlan. Som om han själv förstod hur osannolik hans förklaring lät upprepade han: ”Ingenstans.”

Edie hade aldrig sett en så svårt skadad person förut. Fradga skummade ur munnen, han flämtade och ögonen vändes inåt.

Ansiktsfärgen var som kalksten. Det luktade urin, men Edie kunde inte särskilja de båda männens lukter tillräckligt väl för att avgöra vem av dem det var som pissat på sig. Hon drog Wagners anorak åt sidan och studerade såret genom hans fleecetröja. Det såg ut som om kulan hade gått in vid bröstbenet, precis ovanför hjärtat. Blodet sipprade ut, det sprutade inte, vilket hon tolkade som att kulan inte hade träffat någon pulsåder. Det största hotet mot Wagners liv skulle vara om lungan kollapsade. Hon vände sig hastigt mot Taylor. ”Såg du inte någonting, någon?” ”Det var fan inte jag som sköt, om du tror det.” Rösten stockade­sig och han höll upp båda händerna som om han gav sig. ”Som jag sa så var jag där borta, jag stod och pinkade.” Hon mötte mannens blick och mindes att hon hade ogillat honom 16

redan när han steg av planet för två dagar sedan. Inget han gjort under de senaste minuterna hade fått henne att ändra uppfattning om honom. ”För guds skull, det här har ingenting med mig att göra.” ”Det stämmer inte”, sa hon och vände åter uppmärksamheten mot den skadade. ”Det har massor med oss båda att göra.”

Wagners puls var snabb och svag och han svettades ymnigt.

Edie hade sett djur i det tillståndet. Chock. Även om lungan höll skulle det bli svårt för Wagner att klara sig. Hennes första prioritet var att stoppa blodflödet och hålla honom varm. Med tanke på sårets läge framstod det som extremt osannolikt att Wagner skulle ha skjutit sig själv av misstag, men hennes instinkt sa henne samtidigt att Taylor inte ljög. Hon sneglade bort mot honom: hans handskar bar inga spår av att han skulle ha avlossat något skott.

Såvida hon inte misstog sig helt så var det inte han som hade skjutit. Hon tittade närmare på såret, plockade ut ett par benfragment ur köttet och tecknade åt Taylor att komma närmare. Wagner flämtade till lite och lugnade sig sedan. ”Pressa mot såret och håll kvar trycket. Jag ringer efter hjälp.”

För ett ögonblick såg Taylor ut som om han skulle svimma. ”Pressa? Med vadå?” ”Med handflatan, vem bryr sig?” Använd kuken om du måste.

Hon tog av sig sin halsduk för att ge honom något att trycka mot såret. Taylor tog emot den och gjorde som han blivit tillsagd. ”Tänk om skytten kommer tillbaka då?”

Hon gav honom en lång, hård blick. ”Du är ju jägare, inte sant?”

Satellittelefonen låg i sitt isolerade fodral längst ner i den väska där hon packat den. De äldstes råd i Autisaq hade bestämt att alla lokala guider måste ha satellittelefon med sig när de var ute med sydlänningar. Annars hade hon det aldrig. Kylan gjorde batterierna opålitliga och det var ofta störningar på linjen. Hur som helst hade hon aldrig behövt använda telefonen förrän nu.

Sammys röst hördes i luren. Edie tog ett djupt andetag. Tänk att hennes före detta man skulle ha jouren i radiorummet just i 17

dag av alla dagar. Hon tittade på klockan. Ytterligare en sydländsk ovana, skulle Sammy säga. Den var två på eftermiddagen. ”Vi har råkat ut för en jaktolycka.” Hon höll det enkelt tills vidare. ”Det ser rätt illa ut. Skottskada i bröstet. Om vi har tur kan vi stoppa blödningen, men killen verkar vara på väg in i chocktillstånd. Vi behöver få hit Robert Patma och ett plan.” ”Var är du?” ”På Craigön. Vid Uimmatisatsaq. Patma vet var det är. Joe tog med honom hit på en fisketur en gång.”

Sammy sög in luft mellan tänderna. Av sättet som hans andetag rörde sig på, förstod hon att han skakade på huvudet. ”Vänta medan jag kollar planerade flygningar och väderprognosen.”

Medan Edie väntade rotade hon runt i packväskan, fick fram en polyuretanskiva, tog fram sin kniv och hackade loss en ojämn fyrkant.

Telefonen sprakade till och hon hörde hastigt svaga spår av ett annat samtal, två röster som samtalade på ett språk hon inte förstod. Sedan skramlade Sammys röst till i luren igen. ”Det är en snöstorm på väg, Edie.” ”Javisst.” Kors i valspäcket vad den karln kunde vara enerverande. ”Det är bara en sådan där vårstorm som snabbt blåser förbi.” ”Men vi kan inte skicka ut ett plan förrän den har gjort det.” ”Flygambulans från Iqaluit?” ”Jag har redan kollat. Det blåser för mycket.”

Edie gick igenom sina valmöjligheter. ”Om vi får hit en sjukvårdskunnig person så kan vi klara det. Robert Patma kan ta skotern hit.”

Tyst i luren, sedan en ny röst: ”Kigga.” Det var Joe. Det gick som en stöt genom Edie.

Kiggavituinnaaq, falken, det var hans smeknamn på henne.

Han hade alltid sagt att hon levde i sin egen värld, högt uppe i det blå. Egentligen var hon inte hans styvmor längre, inte rent formellt i alla fall. Men hon var fortfarande Kigga.

18

”Robert Patma åkte till södern i går. Hans mamma har dött i en bilolycka, pappan ligger på sjukhus. De sa att de skulle skicka en annan sköterska tillfälligt, men det har inte dykt upp någon.”

Edie suckade. ”De” syftade på ”myndigheterna”, som hölls ansvariga för allt och inget, som i ”Andarna var arga på min syster så de såg till att myndigheterna inte behandlade hennes tuberkulos i tid”. ”Om det här blir känt kan Autisaq glömma fler guideuppdrag.”

Hon var arg, inte på Robert utan på ett system som gjorde dem alla så sårbara.

Joe sa: ”Visst.” Han lät irriterad över att hon fokuserade på en sådan sak just nu, även om det bara var för en kort stund. ”Men karln andas, eller?” ”Nätt och jämnt. Om vi kan stabilisera hans tillstånd och få stopp på blödningen …” ”Har du någon plast?” ”Jag har redan skurit till en bit.”

Något slags energi flödade mellan dem. Kärlek, beundran, kanske en blandning av båda. ”Jag packar vårdcentralens skoter och kommer dit”, sa Joe. ”Om snöstormen drar förbi under tiden så skickar de planet. Fortsätt göra det du gör och stoppa ingenting i munnen på honom.”

Hans röst blev mjukare. ”Kigga, inget du gör kan försämra hans tillstånd.” ”Joe …” Hon tänkte säga åt styvsonen att vara försiktig, men han hade redan lagt på.

Edie gick tillbaka till de båda männen, tog fram tältet från Taylors släp och reste det över den sårade på några minuter. Det hade börjat snöa. Om några timmar skulle snöstormen vara över dem. Hon knuffade undan Taylor, lutade sig över Wagners ansikte och kände efter puls och kroppstemperatur. Sedan tog hon fram polyuretanbiten, skar upp hans fleecetröja med sin kniv och pressade plasten mot såret. En tanke fladdrade förbi. För bara tre dagar sedan hade den här kraftfulle mannen trott att han skulle 19

ut på ett stort äventyr, något han efteråt skulle kunna berätta om i baren på golfklubben hemma i Wichita. Oddsen för att Felix Wagner skulle få se klubbhuset igen hade just försämrats rejält.

Hon vände sig mot Taylor. ”Gör allt du kan för att se till att det inte kommer luft i såret, för i så fall kan lungan kollapsa. Jag tänker bygga upp ett snöskydd. Om stormen blir hård kommer tältet inte att hålla. Ropa på mig om läget förändras, okej?”

Taylor sa: ”Ska du inte leta efter den som gjorde det här?”

Edie svalde irritationen. Var det något hon inte tålde så var det gnällspikar. ”Vill du leka polis eller vill du att din vän ska överleva?”

Taylor suckade. Hon lät honom försvinna in i tältet, sedan tog hon skotern bort till några äldre snödrivor högst upp på stranden, invid klippan. Hon följde klapperstenen uppför sluttningen till den högsta punkten, alltmedan hon sökte efter fotavtryck och tomma patronhylsor. Hon unnade inte Taylor att få veta vad hon gjorde. Likväl ville hon försäkra sig om att skytten inte var kvar.

Här uppe låg den snöfyllda vinden redan på hårt. Om det hade funnits några spår var de borta nu. Hon vände skotern och kom precis förbi en klippa när hon fick syn på något på marken. Hon bromsade tvärt, hoppade av och gick tillbaka för att titta. Där var det, återstoden av ett ensamt fotavtryck, skyddat från den värsta vinden av ett litet klippblock. Hon tog en noggrannare titt och tänkte på Taylors avtryck, som hon sett tidigare. Det här var inte likadant. Det som gick att säga var att avtrycket framför henne kom från en man och det var färskt. Det kunde vara Wagners.

Annars sannolikt skyttens. I en sekund eller två stod hon kvar och registrerade allt, hon memorerade sulans sicksackmönster och vad som såg ut att vara en isbjörn mitt på, medan vinden bit för bit blåste in snö i avtrycket. När hon reste sig upp igen kunde hon nätt och jämnt urskilja de snabbt försvinnande fördjupningar som visade åt vilket håll spåret ledde − rakt ut på tundran. Om det var skyttens spår så var han redan långt härifrån.

20

Hon tog sig tillbaka till stranden och koncentrerade sina krafter på att hitta rätt slags byggsnö. Om den var för hård gick det inte att foga samman blocken, om den var för lös riskerade hela bygget att rasa samman. I en lärobok i skolan hade hon en gång läst att den perfekta byggsnön skulle ha en densitet på 0,30–0,35 g/cm3 och en fasthet på 150–200 g/cm3. Hon hade lagt siffrorna på minnet eftersom de var så abstrakta och absurda. När man var ute i markerna fick man göra sina egna beräkningar.

Lyckligtvis hittade hon precis rätt sorts treskiktig snö i en driva vid strandens norrände. Med sin snökniv av valrosselfenben sågade hon till ett antal rektangulära byggklossar, stora som cementblock, vilka hon staplade på skotersläpet och körde i omgångar från drivan under klippan till tältet. Det tog ett tag eftersom hon arbetade sakta för att inte börja svettas. När klossarna var klara dök hon in i tältet igen för att kolla hur det stod till med den sårade Wagner. Han var tyst nu, och andningen var snabb och grund. Hon kollade hans sulor. Ingen isbjörn. ”Blöder han fortfarande?”

Taylor skakade på huvudet. ”I så fall måste du hjälpa till.”

Hon visade hur han skulle placera byggklossarna och sedan foga samman dem, och medan han jobbade grävde hon ut isgolvet och jämnade till det. Slutligen byggde de en liten entrétunnel, som sluttade nedåt för att inte släppa ut varmluften. Det var primitivt, men det skulle duga. Tillsammans lyfte de in Wagner och lade honom på några renfällar. Edie tömde hans fickor som innehöll en vit kulspetspenna, en fickkniv och ett par mynt och slängde ner sakerna i sin väska. Sedan gick hon ut igen för att samla ihop sina tillhörigheter och hämta Bonehead. Vindavkylningen var fruktansvärd vid det här laget, det var kanske -45 grader och luften skummade av iskristaller. Hon byggde en enkel liten tillbyggnad bredvid igloon, sänkte ner Bonehead och byggde ihop taket. Snön skulle hålla honom varm. Sedan gick hon in, hällde upp te, räckte över en mugg till Andy Taylor och höjde sin egen till en skål: 21

”Nu du, nu har vi allt klantat till det igen”, sa hon.

Andy lyfte blicken från teet och stirrade på henne. Kanske för att han inte förstod. Troligare för att han föraktade henne. ”Det är ett citat från Helan och Halvan.” ”Jag vet det.” Andy Taylor skakade på huvudet och kluckade som en indignerad and som fått boet förstört. ”Herregud, fattar du hur olämpligt det är?”

Edie rynkade näsan och tittade ner på sina händer. Hon var tvungen att uppbåda alla krafter för att inte slå till honom. Om han varit inuit skulle hon inte ha behärskat sig. I ett läge som detta berättade man historier, man drack te och man skämtade.

Det var det enda som kunde få en att behålla förståndet. De satt tysta en kvart. Snöstormen var fortfarande långt borta. De skulle få vänta länge.

Efter ett tag sa hon: ”Vi borde äta.” Det var flera timmar sedan de åt senast och Andy och hon hade förbrukat en hel del energi när de byggde igloon. Hungriga människor fattade dåliga beslut.

Hon hällde upp mer te, tog upp en påse med snörning ur packningen och gav sig på innehållet med fickkniven. Hon räckte en skiva av den kompakta klumpen till Andy Taylor. Han tog emot den och synade den misstänksamt.

Hon karvade loss en skiva åt sig själv och började tugga, sam­ tidigt som hon gjorde tummen upp mot Taylor. ”Gott.”

Taylor tog ett bett. Hans käkar började sakta röra sig. Snart förvreds hans ansikte i en krampaktig grimas. Han spottade ut köttet i handsken. ”Vad i helvete?” ”Igunaq. Jäst valrosstarm. Det är nyttigt. Håller en varm.”

Vinden tjöt. Edie tuggade. Taylor satt tyst. Hagel trummade mot igloon som avlägsen åska. Taylor utstrålade ängslighet. ”Den där personen som är på väg hit”, sa han plötsligt. ”Vet han vad han gör?” Han var tvungen att skrika för att överrösta larmet från blåsten. ”Hur ska vi kunna veta att han kommer fram?”

Det var en konstig fråga, en sådan som sydlänningar ställde.

22

Varför skulle Joe ge sig iväg om han inte var så säker som man kunde vara på att han skulle nå sitt mål? ”Riktigt så illa är det inte”, sa hon.

Taylor såg ursinnigt på henne. ”Det låter väldigt illa. Och om det inte är illa, varför i helvete har de då inte skickat ut ett plan?” ”För att vinden kommer från öster.”

Taylor torkade av ansiktet med handsken. Hans röst bar spår av ilska, eller kanske frustration, tänkte Edie. Men hon kunde förstås ha fel. Sydlänningar var svåra att tolka. Hon förklarade att när vindarna här pressades in genom bergspassen blev de starkare­, mer koncentrerade och katabatiska, som små tromber.

Planet skulle vara tvunget att flyga igenom de här vindarna, vilket kunde vara otroligt farligt, men på marknivå var det lite lugnare. Färden skulle bli skakig – alltför skakig för att de skulle kunna klara den med Felix Wagner på släpet – men Joe hade stor erfaren­het av att färdas under svåra förhållanden. Han skulle ha med sig riktig medicinsk utrustning och hade dessutom större sakkunskap än hon.

Edie skar till en ny igunaq-skiva och började tugga. Hon märkte att Taylor ryggade tillbaka. ”Du förstår väl att jag inte hade något med det här att göra?” ”Om du frågar mig så tror jag inte det.” Hon funderade på att berätta om fotavtrycken men bestämde sig sedan för att han inte förtjänade att få veta det just nu. ”Men det lär bli svårt att bevisa.”

En vindstöt kastade sig över snöhyddan och lite fogsnö rasade ner på Wagner, som började gnälla igen. ”Tänk om din vän inte hittar oss då?”

Edie skar till ännu en skiva. ”Du borde verkligen äta något”, sa hon. ”Men för helvete, vi har en skadad person här!”

Edie tittade bort mot Wagner. ”Jag tror inte han är hungrig.”

Taylor tog av sig mössan och gned sig i håret. ”Finns det inget som kan rubba dig?”

23

Edie tänkte efter en stund. Frågan var inte särskilt intressant men det var det första han sagt som kunde föra samtalet framåt, så det var ändå ett framsteg. ”Det finns en scen i Fötterna först …”, började hon. ”Scen?” Hans röst lät gäll som hos en brunstig räv. Trots det bistra läget märkte Edie att hon tyckte det här var riktigt kul. ”Ja, det är en Harold Lloyd-film. I den scenen som jag menar hänger Harold Lloyd i en byggnadsställning utanpå en jättehög skyskrapa, det är som om han klamrade sig fast vid en klippkant medan vinden drar i allting.”

Andy Taylor såg på henne som om hon var galen. ”Vad fan? En film?”

Folk gjorde alltid det misstaget. Edie måste jämt förklara. ”Visst är det en film, men Harold Lloyd gjorde sina egna stunttrick.”

Taylor skrattade, fast antagligen inte på något bra sätt. ”Det var på riktigt”, sa hon. ”Inga stand-in, inga stuntmän, inga kameratrick, ingenting.”

Den magre qalunaat torkade sig i pannan och skakade på huvudet. Efter det sa han inget på en stund. Tiden gick. Vinden ökade till fruktansvärd styrka. Taylor blev orolig och började skruva på sig. ”Brukar inte ni här uppe berätta historier i sådana här lägen, om djur och förfäder och sådant där?” Ni här uppe. Det var för dråpligt, tänkte Edie. En av oss har betalat för att få vara som ”ni här uppe”, och det är inte jag. ”Jag gjorde ju precis det.” ”Nej, nej, jag menar riktiga historier, eskimåskit.” ”Aha.” Det började bulta i Edies högeröga, det tjöt i öronen – det var symtom hon kände igen. När hon var liten brukade hennes morfar säga att det var förfäderna som rörde sig inuti henne. ”Lyssna”, brukade han viska, ”någon av dina förfäder vill berätta sin historia.” Hon blundade så att de kolsvarta pupiller som Sammy hade sagt liknade solförmörkelser doldes bakom ögonlocken­.

24

Hennes vackert formade ögonbryn välvde sig likt jordklotets krökning över en bred, platt panna. Hon tänkte på sin mormor Anna, som kommit hit ända från Quebec och träffat Eliah på en jakttur, och på Eliah som flyttat ända från Etah på Grönland för att få vara tillsammans med henne. Tankarna gick vidare till Eliahs gammalfarfar Welatok, som hade guidat vita män och färdats hela vägen från Baffinön innan han slutligen slog sig ner i Etah. Sedan tänkte hon på Maggie, sin mamma, som flugit ner till Iqaluit för att leta efter sin man, men som inte hade hittat honom eftersom han hade lurat henne och inte var där. ”Ja, vi kanske skulle ta en förfädershistoria”, sa hon. ”Du kan väl börja?” ”Va?” Taylor såg förvirrad ut. ”Berätta om dina förfäder.” ”Mina vadå?” Taylor lät nervös, sedan knycklades hans ansikte ihop som om han försökte pressa musten ur det. ”Inte fan vet jag.” Han viftade med ena handen. ”Min morfar emigrerade från Irland. Vi har aldrig varit särskilt intresserade av släkthistoria.”

Häftigheten i hans reaktion, föraktet i hans tonfall, väckte minnen hos henne. ”Hur kan man leva så, utan att veta varifrån man kommer?” ”Det går fint. Det går jävligt fint faktiskt.” ”Min morfars gammelfarfar guidade vita upptäcktsresande.” ”Wow, det är ju fantastiskt”, sa han sarkastiskt. ”Vilket trevligt familjeföretag, ni har tydligen många generationers erfarenhet av att lämna folk att dö mitt ute i ingenstans.” ”Han hette Welatok”, sa hon och struntade i Taylors tonfall. ”Han guidade en man vid namn Fairfax.”

Andy Taylor ryckte till. ”Jaså?” Han letade i fickan, fick upp en plunta och såg med ens lugnare ut. Han smuttade lite och viftade med pluntan. ”Tror du Felix skulle vilja ha lite?” ”Han sover.”

Taylor stoppade ner pluntan i fickan igen. Hon visste varför 25

han inte erbjöd henne en klunk. Inuiter och sprit: en satanisk kombination. Hon skulle ha tackat nej hur som helst. Den tiden då hon drack låg bakom henne sedan länge. ”Felix vet en hel del om de där polarforskarna, alla de gamla hjältarna: Peary, Stefansson, Scott, Fairfax, Frobisher. Rätt intressant faktiskt”, sa Taylor. ”Har han sagt något om Welatok?” frågade hon.

Taylor ryckte på axlarna. ”Troligtvis inte”, sa hon. ”Vi fick sällan något erkännande.”

Bredvid dem började Wagner jämra sig tyst. Edie tänkte på Joe, som just nu kämpade sig fram över havsisen på väg mot dem, och på vilket slags framtid som väntade honom i det som eventuellt fanns kvar av Arktis när alla exploatörer och oljeletare och forskningsresande var färdiga med det. Det var girighet som drev dem, det visste hon trots att hon själv aldrig hade känt något i den vägen. Jo, eventuellt hade hon känt en viss form av girighet: ett begär efter kärlek, till och med efter sex, men aldrig efter ägodelar. Edie ansåg, som de flesta inuiter, att man skulle äga lagom mycket, jaga lagom mycket, äta lagom mycket och lämna efter sig lagom mycket för att barnen och deras barn skulle respektera en.

Det handlade inte om att skapa överskott. Det handlade om vad som var tillräckligt.

En stund senare hörde Edie hur Bonehead började krafsa och sno runt i sin snöhundkoja. Andy Taylor hade somnat. Wagner låg stilla, men andades fortfarande. Edie slängde på sig sälskinns­ anoraken och kröp ut genom tunneln. Ute var luften full av frampilande kristaller och köldrök, och vinden tjöt som en sårad björn.

Edie tog sig runt igloon, fick fram snökniven och skar upp en lucka i Boneheads hundkoja. Hunden tog ett språng ut ur fången­ skapen så att snön sprutade, hälsade snabbt på henne och stack sedan iväg i mörkret för att möta Joe. Hon kröp in igen, väckte Taylor och talade om att Joe var på väg. Ingen av dem hörde hans skoter förrän den var helt nära.

Strax därefter dök Joe upp i entrétunneln.

26

”Vad hände?” Innan någon hann svara kröp Joe bort till den skadade. Han tog av sig handskarna och tryckte höger pek- och långfinger mot Wagners hals för att kontrollera pulsen i halspulsådern. Han tog fram en blå skrivbok ur ryggsäcken och antecknade något.

Edie gjorde tummen upp, men Joe bara ryckte på axlarna. Hon såg på honom medan han undersökte såret och kände som så ofta hur stoltheten över hennes pojke strömmade genom kroppen. ”Hur mycket blod har han förlorat?” ”Mycket, kanske över en liter.”

Ur ryggsäcken tog Joe fram ett par antibakteriella våtservetter­ och började tvätta händerna. Fem minuter senare hade Felix Wagner fått dropp med en saltlösning, med kodein tillsatt för smärtan. Läget var ganska allvarligt, förklarade Joe. Wagner hade nu gått in i ett hypovolemiskt chocktillstånd. Hans chanser att överleva berodde på hur svår chocken var och det kunde inte fastslås förrän han kom under riktig sjukhusvård. Om chocken var svår skulle njursvikt inträda och hans organ skulle efter hand sluta fungera, ett efter ett. Det kunde ta några timmar eller så lång tid som en vecka, men såvida inte Wagner hade enorm tur skulle utgången bli densamma. ”Vi måste få hit ett plan, Sammy.” Edie hade ringt upp på satellit­telefonen igen. ”Det vräker fortfarande ner här.” ”Kan du få Thule att rycka ut?” Det var mycket begärt. Den amerikanska flygbasen på andra sidan sundet, på Grönland, hade bättre plan som var rustade för att klara av arktiska förhållanden på ett helt annat sätt än de Twin Otter-plan som fanns i Autisaq. Amerikanerna ville för det mesta inte lägga sig i vad de betraktade som kanadensiska problem, såvida det inte handlade om utbrott av tuberkulos eller mässling eller andra smittsamma sjukdomar, men Wagner var en av dem, en amerikan.

När svaret kom några sekunder senare hörde hon knappt någon­ting och bad Sammy att upprepa det. Därefter bröts kon27

takten tvärt. Efter några minuters väntan ringde telefonen igen.

Signalen var fortfarande dålig men Edie kunde nätt och jämnt urskilja en mansröst genom knastret. Han sa något om sikten. ”Sammy, hör på.” Hon var tvungen att skrika för att överrösta vindens tjut. ”Vad säger Thule?” Men telefonen var redan död. ”Är de på väg?” Joe såg förhoppningsfull ut.

Taylor öppnade munnen för att säga något. ”Säg inget.” Edie höll upp en hand. ”Var bara tyst.”

De drack upp det te som fanns kvar i termosarna och väntade.

Vädret var fortfarande hårt, men vinden hade svängt mot nordväst och börjat mojna lite. En kort stund senare började Bonehead skälla och klia sig. Edie lade örat mot marken och uppfattade motorvibrationer. Martie. Det måste vara hon. Ingen utom Edies moster skulle vara galen nog att flyga rakt in i sluttampen av en snöstorm.

På nolltid stuvade de in patienten, snöskotrarna och utrustningen i Martie Kiglatuks Twin Otter. Martie var storväxt, åtminstone efter inuitmått, hade en hudfärg som en gammal resväska och en röst som en tågkrasch i en tecknad film. Hon råkade dessutom vara Edies bästa vän.

Planet följde den landfasta isen vid South Cape och svängde sedan västerut utmed Ellesmereöns kust. Snart hade det klarnat upp så pass att Edie kunde se land segla förbi. Hon slogs, som alltid under sina sällsynta flygningar, av hur snabbt Arktis höll på att krympa, isflak för isflak, glaciär för glaciär. Att bevittna det var som att se en älskad gammal förälder gradvis och obönhörligt tyna bort. För varje år lite mer död och döende och lite mindre liv.

Hon undrade om det skulle finnas något kvar över huvud taget om tretton år, när Joe var lika gammal som hon var nu.

De branta klipporna mjukades upp efter hand och övergick i en platt kustlinje. Det lilla samhället Autisaq dök upp i synfältet – det liknade en uppsättning mycket gamla tänder som, slitna av 28

ålder och användning, med möda bet sig fast vid en smal strandremsa. Bakom henne tjoade Joe till.

Martie sa: ”På med säkerhetsbältena, gott folk, vi går in för landning.”

Edie kände hur det som vanligt slog lock för öronen när de började gå ner och sedan hörde hon, dämpat men omisskännligen, Joes röst igen. Den här gången lät han orolig och när hon vände sig om såg hon att det kom fradga ur Felix Wagners mun, att p ­ upillerna höll på att försvinna upp under ögonlocken och att det ryckte och spände i hela hans kropp, samtidigt som Joe frenetiskt tecknade åt Andy Taylor att hålla fast den skadade medan han fyllde en spruta. Tiden krökte sig och tänjdes ut.

Edie noterade att planet sjönk brant och hörde fragmentariska rop och fram­vrålade instruktioner. Hon försökte knäppa upp säkerhetsbältet för att kunna hjälpa till, men fick inte grepp om det.

Bakom henne pumpade Joe med händerna mot mannens hjärta och andades in i hans mun, medan planet krängde och dök mot landnings­banan. Plötsligt ropade Martie: ”På med säkerhetsbältena nu. Tuarvirit! Snabbt!” och de båda männen föll av Felix Wagner som vissna blomblad.

Några sekunder senare signalerade det välbekanta skrapet och slirandet från däck mot grus att de hade landat, och när Edie vände sig om såg hon Felix Wagners arm sticka ut under filten.

Martie taxade till slutet av landningsbanan och stängde av motorn. ”Hur ser det ut?”

Joe sa: ”Illa.” Han hade lämnat sin plats och låg på knä bredvid Felix Wagner. Han var förkrossad. ”Vår qalunaat dog just.” ”Iquq, fan också.” Martie sneglade ut genom fönstret och upptäckte att en mottagningskommitté bestående av Sammy Inukpuk och dennes bror Simeonie, tillika Autisaqs borgmästare, var på väg mot dem. ”Det är väl bäst jag berättar den glada nyheten.”

Dörren till cockpiten öppnades och Martie steg ut. En stunds 29

diskussioner följde, varefter Martie tecknade åt någon att öppna stora dörren och fälla ner trappan. Sammy och Simeonie steg ombord.

Simeonie, som var slugare och mer beräknande än sin bror, vände sig mot Edie: ”Förstår den magre qalunaat inuktitut?”

Andy Taylor reagerade inte. ”Där har du ditt svar”, sa Edie. Hon tyckte inte om Simeonie.

Hade aldrig gjort det, inte ens när han var hennes svåger. ”Hade han något med det här att göra?”

Edie såg hur hans hjärna redan gick på högvarv, hur han försökte koka ihop alla fakta till den version av sanningen som skulle tjäna Simeonie Inukpuk bäst.

Hon tänkte igenom alltsammans. Andy Taylor hade haft två gevär med sig, en Remington modell 700 och en Weatherby Magnum. Felix Wagner hade framhärdat i att ha med sig tre bössor: en Remington, en 30-60 Springfield och en Winchester, troligtvis en 308:a. Bägge männen hade använt sina Remingtongevär under förmiddagens misslyckade harjakt, men inte sedan dess.

Hon övervägde för ett ögonblick möjligheten att Fredrik Wagner skulle ha skjutit sig själv, men med tanke på sårets läge framstod det som så osannolikt att det knappt var lönt att tänka tanken. ­Sedan var det fotavtrycket, med ett sicksackmönster och en isbjörn i mitten. Med ens tog en teori form. ”Jag tror att en jägare måste ha misstagit Wagner för ett djur och skjutit honom”, sa Edie på inuktitut. Jägaren var förmodligen just i denna stund på väg tillbaka till Autisaq eller någon annan av de små bosättningarna i närheten. Det troligaste var att han skulle ligga lågt ett par dagar och sedan erkänna. Det hade hänt förr, och qalunaat hade skrivit under ett kontrakt som friade ­lokalbefolkningen från ansvar i händelse av en olycka. Det som skett var olyckligt men ingen katastrof. De äldste skulle mumla ayaynuaq, det gick inte att rå för, en generös försäkringssumma skulle betalas ut till Wagners familj och alltsammans skulle glöm30

mas bort. Arktis var fullt av faror. Hon hade försäkrat sig om att Felix Wagner hade förstått det.

Simeonie hostade till och sneglade mot Taylor för att försäkra sig om att karln inte förstod vad de pratade om. Sedan reste han sig i sin fulla längd och sa: ”Spekulation är en sjukdom för vita. Ta med den andra qalunaat till hotellet och se till att han har allt han behöver.”

Hon nickade. ”Jo, en sak, han har ingen satellittelefon med sig, va?”

Edie skakade på huvudet. ”Bra. Låt honom inte ringa några samtal.” Han vände sig mot Andy Taylor. ”Vi beklagar verkligen den här olyckan, mr Taylor.

Vi måste be er att inte resa härifrån förrän vi har undersökt vissa saker närmare. Det handlar om småsaker, rena detaljer bara.”

Andy Taylor blinkade att han förstod.

Joe lutade sig fram och sa tyst: ”Inget av det här är Edies fel, farbror.”

Simeonie ignorerade honom och återgick till inuktitut: ”De äldstes råd kommer att sammanträda i morgon och besluta vilka åtgärder som ska vidtas”, sa han. Han lät hotfull på rösten.

Han steg ur planet och ut på landningsbanan igen.

Joe skakade på huvudet. ”Aitiathlimaqtsi arit.” Åt helvete med dig också.

På hotellet visade Andy Taylor inget som helst intresse för att ringa någon. Han ville bara duscha och få vila. Det var en man som inte var van vid döden, tänkte Edie när hon såg honom bära sin packning längs korridoren, bort mot sitt rum. Det slog henne att hon borde gå hem och vänta på Joe. Hon hade plågats av onda aningar, en känsla av att Joe och hon höll på att dras in i något.

Hon kunde inte sätta fingret på det än, men hon gillade inte det som Simeonie Inukpuk hade sagt. Hon hade aldrig riktigt litat på karln, inte ens när de var släkt. Hon litade ännu mindre på honom nu.

31

Hon väntade på hotellets entrévåning tills hon hörde Taylor snarka, sedan gick hon hem. Redan när hon stod vid trappan till snöverandan visste hon att Joe väntade där inne. På samma sätt som en frusen fjällripa gradvis tinar upp om man lägger den vid elementet, var det som om huset levde upp när Joe var där. Hon öppnade dörren till snöverandan, tog av sig stövlar och ytterkläder och steg in i huset.

Joe satt på soffan och tittade på en dvd. Charlie Chaplin körde sin bordsbalett med två gafflar instuckna i varsitt bröd. Hon damp ner bredvid sin styvson och strök honom över håret. ”Jag kan inte låta bli att tänka att det var mitt fel, Kigga.” ”Är du galen? Ingen klandrar dig, inte för ett ögonblick. Och om de gör det kommer de att få med mig att göra.” På tv:n fortsatte Charlie Chaplin att svänga brödbitarna i piruetter och pas de bourrées. ”Det var en olycka. Någon från Autisaq eller kanske från någon av de andra byarna. Kanske såg han inte ordentligt, kanske hade han druckit lite. Sådant händer.”

Joe sa: ”Tror du det?” ”Javisst”, sa hon. ”Det blåser över, ska du se.”

Brödballerinan bugade sig för publiken och Edie stängde av dvd:n. För ett ögonblick fanns en sorg mellan dem.

Joe sa: ”Det är bara det att en människa är död.”

Hon såg på honom och skämdes över sitt tillfälliga avsteg från sina principer. Hon blev sitt bästa jag när hon var tillsammans med honom, det såg han till.

32