9789146221333

ETT ”Mamma, ni får inte komma än, vi gör frukost åt er!”

Mollys förväntansfulla ögon kikar in genom sovrumsdörren, och så är hon borta igen. Cecilia kan inte låta bli att le, trots att hon vill gå upp. Stoltheten bultar i bröstet. Över att de vill och kan och växer. Över att de vill göra något för henne och Josef.

Hon anar en förändring, utan att kunna sätta ord på den. En oåterkallelig framåtrörelse som hon både vill stanna och skynda på. Kanske en sovmorgon utan att någon pockar på uppmärksamhet? Någonstans i framtiden. Utan en bebis som vill bli upplockad eller ett barn som kommer in och vill sova i sängen och sparkar på smalbenet på natten. Ett liv där det finns utrymme för egna saker.

Det känns overkligt att tänka på.

Hon hör slamrandet från köket och känner en lätt vidbränd doft. Hon kan se framför sig hur Fred beordrar Molly att duka fram tallrikar och ta fram det han behöver för att tillreda frukosten. Gröten som kommer att vara lite för rinnig, löskokta, på gränsen till råa ägg, rostat bröd som antingen är orostat eller bränt. Hon kommer att låtsas för att göra dem glada och försöka äta av allt, för att sen slänga i smyg medan 9

Josef kommer att skratta högt och säga att det var den jävligaste frukost han någonsin ätit gjord av de finaste barnen i hela världen. Fred och Molly kommer att vara nöjda med sin pappas betyg och se igenom Cecilias överdrivna entusiasm.

Josef sover fortfarande tungt, trots att Ivar är förkyld och har vaknat gång på gång under natten i spjälsängen. Inte en enda gång har han hört Cecilias vyssjande och Ivars snörvlande och gråt. Inte hört hennes sånger i natten. Hon har alltid fascinerats över hur han kan sova igenom allt. Inte ens om blixten slog ner i sovrummet skulle han vakna. Precis som han med Fred, sen Molly och nu Ivar sover sig igenom spädbarnskolik och nattskräck.

Cecilia ligger kvar i sängen, sträcker på kroppen och tittar ut genom fönstret mot den lilla innergården och gräsplätten som de delar med fem andra lägenheter i flerfamiljshuset. Det låter som om någon sätter ner en spade i marken och sen skrapar mot sten, något slags vårstök, antar hon. Marssolen släpper ner sitt ljus genom eken som står som ett skyddande draperi bara en liten bit från huset. Det är söndagsmorgon och om ett par timmar ska de åka över till ­Josefs föräldrar och fika innan det är dags för dagens stora höjdpunkt: Fred ska ha sin första solokonsert i Essinge kyrka i samband med gudstjänsten. Det var prästen som frågade, efter att han hört Fred spela med de andra barnen vid skolavslutningen i julas, om det skulle vara möjligt att få låna honom någon gång under våren.

10

”Jag har aldrig hört en så liten pojke spela så vackert. Där har ni nästa Mozart, ett geni!”

Deras hjärtan hade svällt av stolthet och trots att ingen av dem ansåg sig religiös hade de med glädje sagt ja.

Det var märkligt att de hade fått en son som var ett musikaliskt geni när de själva var näst intill tondöva.

Det hade börjat tidigt: redan som bebis sken Fred upp när han hörde musik, och så fort han var stor nog att komma i närheten av ett instrument så briljerade han. Bara sju år gammal bemästrade han cellon bättre än många dubbelt så gamla barn.

Cecilia är glad för hans skull. Det känns ibland som ett slags revansch på hennes egen uppväxt med de äldre tvillingbröderna Rickard och Stefan som alltid var lite snabbare, lite bättre. Nu är det hennes son som slår alla, också hennes bröder, med häpnad. ”Nu är det klart!”

Molly kommer inspringande och försöker dra upp Cecilia ur sängen. Hon kryper över till Josef och kittlar honom i skägget så att han vaknar. Han blinkar yrvaket och tar ett brottargrepp runt sin dotters midja och hon kiknar av skratt när han bär henne mot köket. Ivar har vaknat igen och gnäller i sin spjälsäng. Cecilia reser sig och går fram och plockar upp honom. Han borrar in sitt mjuka bebisansikte i hennes halsgrop och gnyr innan han snabbt somnar om mot hennes bröst. Hon undrar hur något kan dofta så ofattbart gott som små bebisar. Trots slem och snor och skrik är Ivars nacke det godaste och mjukaste 11

som finns. Hon drar in hans doft i ett djupt andetag.

Den gör henne trygg. Lugn. Hon smeker honom och går fram till fönstret. Hon ser grannens hukande rygg där nere, han gräver och gräver. Hon vill stanna tiden och stå kvar här. Före frukosten och fikat på förmiddagen och konserten i eftermiddag. I stunden av före och efter. Före alla måsten och blöjbyten och amningar. Hon vill stå här och lukta på Ivar och höra de andra ett rum bort, veta att hon är en del av dem, en viktig kugge, att allt det här har hon och Josef skapat.

Deras familj. Den som måste älskas så att det gör ont.

12

Det är mörkt och tyst här. Så fruktansvärt mörkt och tyst. Jag är omgärdad av oändlig skog. Blåsvart himmel och skuggor och träd reser sig mot skyn som taggiga jättar. Bara pannlampan på mitt huvud visar vägen. Jag borde vara rädd, men jag är inte rädd. Mina fötter mot den snötäckta stigen är min trygghet. Jag är ett med dem och med marken. Ljuset från lampan studsar i takt med att jag springer. Min andhämtning pulserar med mitt hjärta. Mina dubbar fäster i snön och jag ökar farten. Känner blodsmak i munnen och mjölksyra i benen. Det är bra. Smärta är bra. Jag ökar takten ännu mer. Det måste göra ont. Jag rör fötterna snabbare. Mer smärta. Vänder pannlampan mot pulsklockan på armen. Drygt nio kilometer. Nästan framme. Jag måste springa hela milen. Jag måste känna smärtan fullt ut. Jag måste känna att jag lever.

Jag vet inte vem jag är. Jag vet bara att jag måste springa.

13

T VÅ Praktiken som Cecilia delar med Josef och ytterligare tre terapeuter ligger högst upp i ett sekelskifteshus på Riddargatan i Stockholm. Det kan låta flott med en mottagning på Östermalm och en sån fin adress, men paradvåningen levererar inte riktigt vad läget lovar. Den har visserligen en imponerande takhöjd, omfattande stuckatur, genomgående parkettgolv och originaldetaljer, som det lilla siffersystemet i köket genom vilket man förr i tiden kallade på tjänarna.

Men under den pittoreska ytan döljer sig en ganska nedgången mottagning som inte har rustats upp på länge. De en gång vackra ekgolven är slitna och skulle behöva slipas och vaxas för att återfå sitt guldskimmer. I stuckaturen anar man sprickor, och taffliga ansatser att laga trasiga partier med gips har bara gjort det värre. Spegeldörrarnas vita färg har svällt och bildat blåsor.

Cecilia och hennes kollegor har försökt att göra det hemtrevligt och skyla över. I hallen finns en soffa och en bunt magasin för de väntande patienterna att förströ sig med, ibland kompletteras högen med en modetidning eller vetenskaplig tidskrift som passar klientelet. En inramad Musse Pigg-affisch hänger på 14

väggen intill en toalett som alltid luktar svagt av kloak och för starkt parfymerad tvål.

Josef säger att det bara förstärker intrycket av att de koncentrerar sig på annat än yta, och att pråliga terapi­mottagningar snarare skrämmer bort kunder än lockar dem till sig, men hon är osäker på om hans tes stämmer. Hon tycker att han gör om argumenten som det passar honom och hon är övertygad om att hade de haft råd hade Josef varit den första att hävda motsatsen. Att en dyr soffa eller en iögon­fallande lampa i entrén skulle vara det som lockade nya patienter.

Hon sätter nyckeln i låset och känner den svaga men distinkta lukten av bränt kaffe från bryggaren som tycks stå på dygnet runt.

I dag är hon först och får tända upp hela sexrummaren, inklusive den ringlande serveringsgången som leder till sällskapsytor som har blivit konferensrum och tidigare sovrum som nu tjänar som terapirum. Förr gjorde hon och Josef ofta sällskap till jobbet, men numera har de så olika tider. Cecilia arbetar sjuttiofem procent och Josef har fullt upp med alla de föreläsningar, kurser och artiklar som han försöker positionera sig inom tvångstankar och fobier med att de nästan aldrig är på praktiken samtidigt. De tre andra terapeuterna John, Liselotte och Anders brukar däremot ofta vara där tidigt.

Hon sköljer ur en kopp med motiv målat av något av hennes tre barn och bränt i keramikugnen på ­Moderna museet. Hon minns inte vad det heter.

Rum för barn? Eller är det Kulturhusets verkstad som 15

­ eter så? De har vuxit ifrån den typen av aktiviteter h nu, men Josef älskade att åka dit när de var små. Det var han som propsade på besöken, han ville ge dem självförtroende i skapandet. Vem kunde argumentera mot det? Vem kan argumentera mot att man måste älska de fula små koppar och teckningar som de producerat och stolt tryckt upp under hennes näsa? Inte ­Cecilia. Så vackert, älskling. Du är fantastisk. Kan mamma få en teckning till?

Patienterna brukar tycka att det är charmigt. Koppen med spretig barnkonst och ett ojämnt plastpärlehalsband runt halsen. Sånt ger pluspoäng, både hos barnen och hos patienterna.

Hon går in i arbetsrummet och tittar i sin almanacka.

Måndag 08.30.

Dan och Viveca kommer snart att sitta här i varsin stol. Ibland jobbar hon tillsammans med Josef, men på senare år har hon föredragit att arbeta ensam. Det blir på något sätt lättare så. Att hantera patienterna utifrån sitt eget perspektiv och mål med behandlingen.

Dan och Viveca.

Han har varit otrogen, och de vill försöka rädda äktenskapet. ”Jag älskar ju dig, Viveca, det handlade inte om kärlek, det betydde ingenting.” ”Men varför gjorde du det, varför? Ditt jävla svin.

Hur ska jag någonsin kunna ta i dig igen? Lita på dig?” ”Du vill ju aldrig ha sex längre.” ”Så jag ska bara ställa upp för att du är kåt?”

16

”Nej, men skulle vi ha sex när du är kåt får vi vänta i tio år. Du är ju aldrig kåt längre. Är jag så jävla äcklig?” ”Ja, det är du.” ”Men varför sitter vi här då?” ”Du var inte äcklig innan. Nu är du äcklig.”

Cecilia kan höra dem upprepa samma tröstlösa dialog som förra gången och gången före det. Ibland vill hon skrika åt dem att hålla käften. Att skicka in skilsmässohandlingarna och ge upp. Detta är inte kärlek.

Det är bara dött. Och bittert. Det är försent. Ge upp.

Men det gör hon naturligtvis inte. Det är ­deras jobb att komma fram till det. ”Viveca, vad skulle du behöva av Dan för att återfå förtroendet?” ”Dan, hur känns det när Viveca säger att du är äcklig?” ”Viveca, kan du förstå Dans sexuella frustration?” ”Hur skulle ni vilja ha det?” ”Först när man lär känna sin egen sexualitet kan man lära känna någon annans.” ”Ni måste våga uttrycka era viljor och behov. Våga sätta ord på det ni känner.”

Cecilia anses vara en bra parterapeut. Många kommer tillbaka eller rekommenderar henne vidare. Vissa skiljer sig. Vissa fortsätter tillsammans. Hon får små tackkort ibland. Det står att hon räddat deras förhållande, deras kärlek. Ibland undrar hon om de skulle känna likadant om de visste någonting om henne. Hennes skav. Hennes molande smärta i magen. Hennes törst.

Snart kommer Dan och Viveca Olofsson att sitta 17

framför henne och hon kommer att lägga ena benet över det andra i fåtöljen med fårskinn. Hon kommer att se förbi dem och ut genom det ena av rummets två runda fönster. Hon kommer att lyfta blicken över taknockarna och se alla de tinnar och torn som sträcker sig över Östermalm och tänka att hon tycker om stadsdelen. Ja, kanske skulle hon till och med kunna tänka sig att bo här om de hade råd. Hon tycker om lugnet och avsaknaden av människor. Känslan av att något är stilla och insomnat. Hennes tankar kommer att vandra och sen kommer hon som vanligt att bli avbruten av Vivecas snyftningar. Bli påmind om att hennes patienter är kvar i rummet. Att de står och stampar på samma fläck. Människor som letar efter sanningen likt förvirrade insekter.

Cecilia tittar på klockan. 8.27. De är snart här.

18

TRE ”Vad gör du, morsan?”

Cecilia rycker till. ”Planerar lite bara.”

Fred skakar på huvudet och går mot kylskåpet.

Som om han resignerat konstaterar att hon verkligen är den idiot han hela tiden vetat att hon är. ”Borde inte du sova? Du har ju skola i morgon.” ”Borde inte du sova? Du har ju jobb i morgon.”

Hårdheten i Freds röst. Det ironiska härmandet.

Hon har svårt att vänja sig vid det fast det har pågått ganska länge nu. Han öppnar kylskåpet, tar fram ett mjölkpaket och halsar djupa klunkar. Hon vet att han bara gör det för att provocera henne. Hon tänker inte låta sig luras i den fällan. ”Du tvingar oss att införa spelförbud om du sitter uppe så här på nätterna. Det kommer att gå ut över skolarbetet. Och cellon.” ”Så länge jag har MVG i alla ämnen har du knappast någon anledning att klaga.”

Fred smäller igen kylskåpet och passerar henne där hon sitter vid köksbordet med sina planerings­listor.

Finnig och liten till växten. Lockigt hår, och mu­sta­ schen som har börjat växa på överläppen och som 19

han inte rakar bort trots att Josef säger att det bara ser pubertalt ut. Hennes barn. Hennes älskade barn som håller på att förvandlas. Försvinna från henne.

Cecilia känner ett starkt behov av att krama honom. Det var länge sen. Hon reser sig upp och följer efter honom genom vardagsrummet mot hans sovrum. Hon går med snabba steg för att komma ifatt honom. ”Fred!”

Han vänder sig om. ”Vad?” Hon står tyst med armarna hängande längs sidorna och munnen halvöppen. Cecilias gröna ögon tittar in i Freds bruna. Det är något med de där ögonen som får henne att känna sig i underläge. Han vet det.

Han läser henne och ler. Hennes röda hår uppsatt i en slarvig tofs. Hon känner sig gammal och trött fast hon inte ens fyllt fyrtio. ”Ville du något, eller?” ”Jag tänkte …” ”Vadå, att du ville ha en kram?”

Cecilia står tyst. Är det så uppenbart? Är hon så pinsam? ”Fan, morsan, gå och lägg dig, det är du som behöver sova.”

Så är han borta. Sovrumsdörren stängd. Hon hör hur han vrider om nyckeln inifrån och börjar prata med någon på engelska i datorn. ”Just my crazy mom. She’s up all night and is on about something … Yeah, I know … Did you hear what Wolfhead said last night? No? … Well …”

20

Han pratar med dem han spelar med. Människor över hela världen. Män, kvinnor, unga, gamla. Han pratar med dem, men inte med henne.

Cecilia går tillbaka till köket. Hon kommer inte att kunna sova på länge än.

Det är becksvart utanför köksfönstret. En dov taklampa är enda ljuskälla och på Essingeleden glider en taxibil förbi. Hon sitter insvept i Josefs stora morgon­ rock. Den är varmare än hennes, skönare. Hon lånar morgonrocken utan att fråga och utan dåligt samvete. Hon har faktiskt köpt den till honom, eftersom hon vet exakt vilket material han tycker om. Ett märke som bara har ekologisk bomull och som bara finns på NK. Stockholms dyraste varuhus. Josef säger att det är viktigt, att det visserligen är dyrare men då kan de vara säkra på att det inte är något stackars barn i ­Indien som tillverkat den. Deras samvete är rent.

Dyrt, men rent.

Cecilia själv bryr sig inte så mycket om material. Det kan kvitta. Barnarbetare eller inte. Som det mesta nu för tiden. Hon vet inte ens vad hon gillar för sorts mat längre. För pålägg. För frukost. Hon som älskade att sova länge har svårt för det, trots att hon konstant känner sig trött. Men hon vet vad Josef gillar. Hon vet att han gillar ägg som helst ska vara så rinniga att kaviaren blandar sig med äggulan till en orangegul smet.

Hon vet att han föredrar Svenska Dagbladet framför Dagens Nyheter eftersom han tycker att formgivningen och layouten är renare i den förstnämnda, och att han aldrig köper kvällstidningar eftersom han anser 21

att de är själsligt gift för folket och mental skräpmat.

Hon vet att han tycker om V-ringade tröjor i svart ylle och att han aldrig skulle sova naken, inte ens efter att de haft sex, eftersom han tycker att det är ohygieniskt. Sex ska inte vara slabbigt, anser Josef. Det ska vara rent och snyggt och inte vulgärt.

Hon funderar ett ögonblick på att tända ett ljus för att mysa till det. Hon är bra på att mysa till det och gör det ofta för familjen. Doftljus i badrum som lyser upp hemtrevligt för gäster, stora blockljus på soffbordet. Ett stilla brinnande ljus i köksfönstret en vanlig vardagskväll och värmeljus på rad i sovrummet gör allting så mycket mysigare. ”För allas trevnad”, brukar hon säga, och ”för att det gör mig glad att se er glada”. Fast egentligen är det väl något hon har lärt sig snarare än kommit på själv. Mamma Gun skulle alltid tända ljus ”för allas trevnad” när Cecilia var liten.

Inte för att det hjälpte när man bodde i ett höghus i Farsta som var fult som stryk.

Då är det lättare att få till det i en modern lägenhet på Stora Essingen med en man som tycker om att gå till Nordiska Galleriet på helgerna. Nu har de sällan råd med något därifrån, men man kan ju alltid få inspiration och drömma sig bort en stund, som Josef brukar säga. Det finns alltid billiga kopior på Ikea och med lite enkla knep kan man få en tretusenkronorsmöbel från Kungens kurva att se ut som en designfåtölj från Danmark. Eller i alla fall nästan. De har faktiskt en soffa från Nordiska Galleriet och ett matbord, köpt på Blocket och begagnat visserligen, men ändå. Det var på Josefs initiativ de hade sparat ihop till dessa möb22

ler. Ändå är han den som alltid hävdar att det materiella är oviktigt. Helt oviktigt, faktiskt. Han tycker om att se sig själv på det sättet. Som att han står över sånt och är mer intresserad av det inre. Att hans fåfänga när det kommer till både utseende och inredning och andra statusprylar har utvecklats till en ganska central del av hans personlighet är ingenting hon kommer att säga till honom. Hon har knappt formulerat det för sig själv. Hon låter det passera som en taxibil i natten. Det är ju inget fel i att vara fåfäng. Hon tillåter Josef att vara den han är och det är hon stolt över. Hon tänker inte gå i den fälla som så många andra gått i. Äktenskap som förvandlas till krigs­zoner där allting går ut på att forma och förändra den andra. Utan lust.

Utan glädje. Det är såna människor hon träffar på praktiken. Som sitter i hennes rum och beklagar sig över att sexlivet är dött och att gnistan försvunnit och att någon jävel har varit otrogen. Såna som Dan och Viveca.

På ekbordet framför henne ligger långa listor. Hon har olika listor för olika delar av sitt liv. Den privata familjelistan där hon skriver upp saker som måste fixas i hemmet. Matsäckar till friluftsdagar som måste ordnas, tandläkarbesök, läxläsning, hjälpa mamma och pappa med olika saker, köpa present till kalas och komihåg till parmiddagar, påminna Josef om att boka semesterresor eller lämna in bilen på besiktning. Sen är det jobblistan där hon skriver upp arbetsrelaterade saker. Kvitton till revisorn. Förbereda månadsmötet på praktiken. Fakturera patienter.

Så är det hennes egolista. Listan för sånt som bara 23

rör Cecilia. Ta hand om sig själv. Egentid. Käka middag med tjejgänget. Inte för att hon är särskilt intresserad av att träffa dem, men det förväntas av henne.

Det är sånt som kvinnor gör. Umgås med tjejkompisar då och då. Tar ett glas vin tillsammans. ”Det är bra för dig”, säger Josef, ”du kommer att få trevligt, slappna av, du jobbar så hårt, tar hand om oss, jag vill att du bara ska tänka på dig själv någon gång.”

Ja, det är bra att hon kommer ut. Tänker på sig själv. Hon säger att hon ser fram emot det, till och med. Att det ska bli så himla trevligt att träffas och bara snacka skit med Lena, Irma och Soffan. Farsta­ tjejerna från förr. Nu spridda över stan med egna familjer och jobb, men ändå håller de kontakten och ses med jämna mellanrum. Födelsedagsluncher och julmiddagar. Inte tänka på man och barn. Bara umgås med varandra några timmar och prata om annat.

Att hon känner sig helt likgiltig inför tjejkompisarna är det ingen som vet. Vad Cecilia anbelangar skulle de lika gärna kunna försvinna. Hon vet att det låter hemskt, men det är så det känns. De är oviktiga. De finns men de berör henne inte. Hon tröttnade på dem innan de gick ut högstadiet och förlorade oskulden på samma fyllefest bara för att det var det man skulle göra.

Men ändå åker tjejmiddagarna upp på hennes egolista. Det passar in i hennes liv precis som att det blir påsk och jul och sommar och att födelsedagar kommer och går. Ett ständigt flöde av återkommande händelser. Det är inte bra. Det är inte dåligt. Det bara är. Som att födas och att dö.

24

På egolistan finns också en rad för målbilder och drömmar. Sånt Cecilia vill göra någon gång i fram­ tiden. Om det står där så finns det och då kommer hon omedvetet att sträva ditåt. Hon läste att det fungerar så i en bok någon gång. Hon minns inte vilken, men det var en av alla dessa självhjälpsböcker som passerat hennes läslista. Ja, hon har en sån också.

Josef hånar henne ofta för den där listan men hon tycker att den är praktisk. Självhjälpsböckerna läser hon mer i studiesyfte, för att hålla sig uppdaterad, men ibland tycker hon faktiskt att det kan stå något intressant i dem.

Hon stannar pennan vid drömmar och mål. Vad vill hon egentligen? Vad drömmer hon om? Blyertspennan ligger mot pappret och väntar, beredd att börja formulera Cecilias önskningar. Hon blickar ut i mörkret. Försöker se någonting där. En bil, en nattbuss, en svag aning av svartblå himmel med tunt skiktade vita moln. Hon sluter ögonen, tänker hårt, söker i sitt inre efter någonting hon längtar efter. Öppnar ögonen och tar sen sats igen med pennan.

En Eames-fåtölj Är det verkligen det bästa hon kan komma på? En designfåtölj? Det är dessutom Josef som alltid pratat om att han vill ha en Charles Eames Lounge Chair i fyrtio­talsoriginal innan han dör eftersom hans föräldrar hade haft en sån i kollektivet på Söder när han var liten. Josef hade med stark inlevelse berättat för Cecilia om sin uppväxt under sextiotalet. Fri­heten, 25

kritorna som de fick rita med på väggarna och festerna med dans när barnen fick vara uppe hela nätterna.

Alla var välkomna och folk kom och gick, flyttade in och flyttade ut. Matlag och näbbstövlar. Cecilia hade blivit minst sagt förvånad första gången hon träffade Josefs föräldrar och de visade sig vara stockkonservativa och mycket mer traditionella än vad hennes föräldrar någonsin varit. De bodde visserligen på Söder, men i ett hem som lika gärna hade kunnat vara taget ur ett inredningsmagasin. Var längs vägen som näbbstövlarna hade ersatts av exklusiva märkeskläder och linssoppan bytts mot lyxiga ostbrickor hade hon svårt att lista ut.

En Eames Lounge Chair.

Det måste vara något fel på henne. Är hon så grund?

En resa till Himalaya hade känts bättre. Eller att sadla om till ett annat yrke. Flytta till ett annat land. Lära sig ett nytt språk. Börja måla, rita, skriva, fotografera. Normala drömmar och mål. Sånt som verkliga människor drömmer om. Inte en fåtölj. Hon drar ett streck över det hon skrivit. För att markera att det här verkligen inte är okej. Att hon inte tänker stå för det.

Inte någonstans. Det är materiellt, statusfixerat, patetiskt, ytligt och tomt. Hon är en intressant kvinna med drömmar och mål i livet. En intressant kvinna som andra vill lära känna. Som vill utvecklas. Som håller spänningen vid liv i sitt äktenskap. Som skaffar nya vänner. Som utforskar nya sidor av sig själv.

Hon tar en klunk ur vattenglaset på bordet bredvid.

26

Förverkliga mig själv.

Göra något för mig själv.

Uppleva.

Hon tycker att det ser bättre ut nu. Inte helt tillfredsställande eftersom det är uppenbart luddiga mål och drömmar. Inget konkret utan mer en diffus längtan.

Som hon inte ens känner. Hon måste locka fram den.

Hon måste ge sig själv tid.

Hon reser sig från stolen, skjuter ut den med ett skrap mot golvet. Samlar ihop sina listor och återvänder till sovrummet, där Josef sover tungt. Hon kryper ner i sängen och lägger sig intill honom. Det är som om hon inte kan komma tillräckligt nära. Hon försöker klistra sig själv mot hans rygg men ju närmare hon ligger desto starkare blir känslan av avstånd. Av törst.

Hon betraktar hans skägg och grova hår som en gång var som en lejonman men som nu börjat tunnas ut uppe på hjässan. Hullet som lagt sig under hakan och näsan, som är barnslig och vuxen på samma gång.

Det blir varmt och klibbigt. Josef stönar i sömnen.

Trycker omedvetet bort henne för att få plats. Sårad rullar hon över på sin kant. Vänder blicken åt andra hållet. Känner hur kroppen blir stel och hård. Hon klarar sig nog, ska han se. Hon klarar sig här på sin kant utan att få sin törst släckt.

Plötsligt vet hon exakt vad hon drömmer om.

En egen säng.

Att få breda ut sig och inte behöva ligga på sin kant.

En egen säng.

27

En känsla av att vilja något. Det pirrar till i henne.

Först är hon på väg upp ur sängen för att hämta egolistan och skriva in det. Men sen inser hon det patetiska. Det är inget mål. Ingen dröm. Att slippa ligga på kanten, att få bre ut sig. En patetisk impuls för att hon kände sig avvisad av Josef i sömnen. Det krävs ingen psykoterapeut för att analysera det.

Tröttheten ligger som bly i henne. Klockan är efter tre, kanske snart halv fyra, hon vågar inte se efter. Vågar inte kolla om Fred har lagt sig ännu eller om han fortfarande sitter uppe och spelar. Han får ta eget ansvar. Det är bra för tonåringar att ta eget ansvar. Hon måste försöka sova. Om två och en halv timme ska hon upp igen. Det är så det är.

28