D
u trodde att du var en kristallklar bäck, befriad från bråte, särskilt från den enorma mängd fakta och citat du tidigt hade fått lära dig och senare trängt undan, så att du till slut hade blivit precis det Den gamle så föraktfullt hade kallat dig, en ”filmentusiast”. Men i själva verket var du en flod av skräck, uppdämd och grumlig och med din egen mörka underström. Du vet hur djupt flodens lopp var när du märker vad som har flutit upp från dess dyiga botten, en hel värld av begravd läsning. Du minns plötsligt Tolstojs ”Tre dödsfall”. Du minns hur du läste berättelsen, om det första dödsfallet och sedan det andra, och började känna en anspänning när slutet närmade sig utan att någon tredje person hade dött och det inte fanns någon mer som sannolikt skulle göra det. Då, med en yxa liggande över axeln, kommer en arbetare traskande över en begravningsplats i riktning mot ett stort träd. Vid det första yxhugget känner du det stora trädet skälva. Dess utbredda grenar skakar i panik. Du känner trädets fasa i varje darrande löv. Med varje hugg försvagas det och livskraften sinar tills det mördade trädet slutligen med ett jämrande knakande faller och blir berättelsens tredje dödsfall. Nu virvlar fyra dödsfall runt dig som de kvarvarande spill9