9789144158082 by Smakprov Media AB

Att kommunicera vetenskap Forskaren och omvärlden Marie Demker Bengt Johansson

Marie Demker Bengt Johansson

Att kommunicera vetenskap Forsk ar en och omvär lden

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 45101 ISBN 978-91-44-15808-2 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2023 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund

Printed by Eurographic Group, 2023

Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson Formgivning omslag: Karl Stefan Andersson

Innehåll

Förord 7

I Forskning, kunsk ap, ansvar 1 Vetensk apen i sa mhället 11 2 Sa mver k an och forsk nings kommunik ation 19 3 Ak ademin i det demokr atisk a sa mtalet 27

II Omvär ld och kommunik ation 4 R ätt kunsk ap till r ätt målgrupp 41 5 Kommunik ationsp laner ing 51 6 Att fr a mtr äda i medier 67

III Tala, skriva och ager a 7 Det dunk elt sagda … 91 8 Att finnas till digitalt 101 9 På osäk er mar k 115 Att läsa vidare 121 Register 125

3 Ak ademin i det demokr atisk a samtalet

Att lärosäten i Sverige har en lagstadgad uppgift att samverka med det omgivande samhället och se till att forskningsresultat kommer till nytta innebär inte att varje enskild anställd har den uppgiften. Det är viktigt att komma ihåg att det är lärosätet, inte individen, som har fått samverkansuppgiften sig ålagd. Lärosätet har skyldigheten att underlätta och ge möjlighet till samverkan för den enskilde forskaren och läraren. På de flesta lärosäten finns numera ledningsuppdrag på flera nivåer inom akademin som är specifikt inriktade mot samverkan. Och det finns ofta arbetsgrupper och lärosätesgemensamma nätverk som arbetar just med samverkansfrågorna. Intresset i samhället för den forskning och undervisning som bedrivs vid lärosätena skiftar över tid. Under en period kan det exempelvis vara helt fokuserat på frågor om AI-teknik och under en annan period på ny batteriteknik. Områden som historia, kulturarv, politik, medier, litteratur och kultur har en tendens att alltid finna en intresserad allmänhet, men områdenas potential för långsiktig samverkan skiftar lika mycket som för mer tillämpade vetenskaper. Lärosätena har ett ansvar inte bara för att ge förutsättningar för samverkan och för att sprida forskningsresultat utan också för att vårda de specialiserade nischer av akademisk kunskap som universiteten traderat under flera generationer eftersom dessa kunskaper kan komma att bli avgörande för framtida frågor. Efterfrågan och

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

intresse bör därför inte ensamt styra universitetets inriktning och forskningsfält. Plats måste finnas för områden som för stunden inte är lika populära i opinionen eller hos den politiska makten. Om lärosätena låter andras efterfrågan på samverkan och omvärldens intresse för forskningsresultat styra tilldelning och utvecklingsmöjligheter för områden som kan tyckas mindre relevanta, finns risken att grunden för lärosätenas auktoritet undergrävs. Finansieringen av forskningen med hjälp av externa forskningsmedel kan riskera att premiera mer forskning om populära ämnesområden trots att dessa kanske inte bidrar till ny kunskap. Ämnesområden som inte omedelbart upplevs lika populära eller lätta att tillgängliggöra kan utarmas trots att de kanske utgör en central del av en vetenskaplig disciplin. Vi har en skyldighet mot dem som kommer efter oss att upprätthålla och utveckla de kunskapstraditioner som våra föregångare lämnat över till oss. Ett enkelt exempel är att ämnet statsvetenskap från sin start som akademisk disciplin i början på 1900-talet länge hade politiska konstitutioner/författningar och konstitutionell rätt som centrala studieobjekt. Under perioden från 1970 och framåt blev det området allt mindre centralt och andra forskningsfrågor dominerade, till exempel väljarbeteende och politiska partiers organisation. När Sverige efter valet 2014 och en lång tid framåt hamnade i vad som nog måste kallas en konstitutionell kris med oklara riksdagsmajoriteter, och landet stod nära extraval vid minst två tillfällen fanns få akademiska experter att tillgå i frågor om vår författning. Ämnesområdet hade fallit i träda, få yngre forskare hade ägnat det något större intresse och samhället runt omkring hade inte heller efterfrågat kunskapen. Forskningskommunikation och samverkan hänger också samman med den individualiserade karriärplanering som kännetecknar forskare och lärare vid lärosätena under 2020-talet. Att ha en persona på sociala medier eller ofta vara med i medier som når

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

många, gärna med rörliga bilder, kan vara gynnsamt för den egna akademiska framgången. Men det finns en överhängande risk, särskilt för yngre forskare, att den mediala framgången underbygger en auktoritet som man faktiskt inte har. Var och en behöver tänka igenom och skilja på vad som faktiskt är relevant utifrån ett vetenskapligt perspektiv – utifrån rollen som forskare inom en ämnesdisciplin – och vad som kan vara de egna favoritargumenten oavsett fråga. Att påpeka att det finns oenighet inom ett område och därefter säga att ”min uppfattning i frågan är …” ligger klart inom ramen för den vetenskapliga auktoriteten. Ifrågasättande av de frågor man får eller de teman man förväntas täcka är också en viktig del av rollen som forskare i samhället. Synlighet är för det mesta bra för den egna rollen som forskare; man skapar kontakter och får möjlighet att fördjupa sina kunskaper i relation till andra aktörer. Men det finns också en frestelse i att vara i centrum och kanske bli den som alltid svarar på alla frågor oavsett om man har den kunskap som krävs. Balansen är viktig att upprätthålla. Journalister och den intresserade allmänheten kan inte förväntas kunna formulera de intervjufrågor som tydligast lyfter fram de mest relevanta forskningsresultaten. Rollen som forskare i offentligheten innebär också att utföra en form av tolkningsarbete i relation till sitt eget område. Tyvärr finns det ibland en nedlåtande syn på forskare som deltar i offentligheten eftersom man ofta får säga ganska enkla eller till synes banala saker. Vad som ofta glöms bort, enligt vår erfarenhet, är att forskningskommunikation omfattar mer än det som syns eller hörs av den enskilde forskaren i den journalistiska slutprodukten. Som forskare har vi ju ofta fört långa resonemang, ibland vid flera tillfällen, medan allt som blir publicerat är en mening eller två. Men det innebär ju inte att de meningarna var de enda bidragen till forskningskommunikationen. I de allra flesta fall påverkar samtalen och resonemangen både upplägg, vilka andra

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

som intervjuas, vilka dokument som läses eller vilka frågor som ställs. Ibland leder samtalen till att hela frågan försvinner. Bidraget är ju faktiskt hela det kunskapsinnehåll som ställs till förfogande i en intervju eller ett samtal.

Att själv delta i det offentliga samtalet En viktig aspekt av samverkan och forskningskommunikation är att forskaren deltar i kraft av sin roll som forskare, alltså i sin anställning. När andra intressen än det allmänna vill använda forskarens kunskap uppstår ett dilemma. Hur långt kan samverkan och forskningskommunikation gå när aktörens syfte är att tjäna pengar till ett företag, använda innehållet i reklamsyfte eller för egen vinnings skull få del av data och resultat som skapats inom ramen för det offentliga uppdraget? Här finns en gråzon och det kan vara svårt att navigera som enskild forskare. Ett exempel där svaret skulle bli nej kan vara att få en fråga om att ta fram nya resultat för en viss geografisk region med hjälp av insamlade opinionsdata. Samverkan måste vara ömsesidig och därmed behöver en sådan fråga ställas till lärosätet och innebära att resurser måste skjutas till från den som önskar samverka. Ett annat exempel är om en forskare kan medverka i publika arrangemang med höga entréavgifter eller som har en målgrupp på grundval av exempelvis kön. Här blir svaret: det beror på. Medverkan i ett relevant sammanhang och att nå fram till personer som utgör målgruppen för den egna forskningen är viktigt – men många stängs ute från vad som faktiskt är offentligt finansierad verksamhet. Att ta betalt av en mediekanal för en intervju som rör den egna forskningen bör inte vara förenligt med att svenska lärosäten är en del av det allmänna, är offentligt finansierade och reglerade i lag och förordning. Inte heller att förmedla resultat och slutsatser enbart till dem som betalar för exklusiv tillgång. Varje

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

forskare behöver dock ta ett väl övervägt beslut för varje enskilt fall. Principen om öppenhet och transparens bör vara vägledande i ett sådant övervägande och i vissa fall kan det vara rimligt att stämma av med lärosätets juridiska kompetens. Det finns anledning att också vara tydlig med att forskningskommunikation och journalistik inte är samma sak. Forskaren ska inte vara sin egen journalist. Medielandskapet i vårt land består av en mängd aktörer och kanaler, en del mer journalistiskt och seriöst inriktade och andra mer åsiktsdrivna och underhållande. Forskningskommunikation är bron mellan å ena sidan det vetenskapliga resultatet såsom det framställs till exempel i ett vetenskapligt seminarium, och å andra sidan intervjun i en podd eller texten i dagstidningen. Om journalister och aktörer som fyller kanalerna med innehåll ska kunna värdera och bedöma nyhetsvärdet och intresset för forskningens innehåll krävs idag forskningskommunikation. En del medier har möjlighet att ha särskilda redaktioner eller journalister som arbetar just med forskning och vetenskap, men det gäller långtifrån alla. Även för dessa journalister krävs emellertid en bro mellan vetenskapens internt diskuterade betydelse och relevans och det intresse och nyhetsvärde som finns i samhället i övrigt. En vetenskapsjournalist får kasta sig mellan ämnesområden från den ena dagen till den andra, hen kan inte förväntas omedelbart uppfatta värdet i en ny vetenskapligt publicerad artikel om till exempel integrationspolitik eller om malariamedicin. De bästa förutsättningarna för intressant journalistik om vetenskapliga resultat är om journalisten är van att hantera forskningsresultat och om forskaren är duktig på att kommunicera vetenskap. Forskarens första och enda plikt är att söka sanningen. Det kan låta anspråksfullt, och det är anspråksfullt. Skillnaden mellan medieaktörernas behov av att fylla kanaler, sidor och tid och deras önskan att nå en bred publik är viktig att ha i åtanke. I valet mellan

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

sanningsenlighet och förmåga att nå ut måste det förstnämnda alltid komma först. Nu är det ju sällan så enkelt, men vi är många forskare som har varit i situationer där det funnits en önskan om att förenkla resultaten för att kunna göra innehållet lättsmält, vilket helt enkelt inte är acceptabelt. Att svenska väljares ökade vilja att rösta på Sverigedemokraterna är en fråga om ekonomisk utsatthet är visserligen en del av bilden, men då det är långt ifrån hela sanningen är det inte är rimligt att låta forskningsresultaten förenklas till detta. Å andra sidan har vi som forskare också varit i situationer där forskningsresultaten är entydiga men programledaren velat ifrågasätta och spekulera på ett sätt som underminerar resultatet. Att svenska folket under hela 1990-talet blev allt mindre negativa till att ta emot flyktingar är en enkel sanning som många journalister önskade hitta sätt att motbevisa genom att ifrågasätta forskningens metoder och material, ifrågasättanden som aldrig uppkom när liknande undersökningar rörde skatter eller välfärd. Som forskare och universitetslärare är vi delar av en högskolesektor som i sin tur är en del av myndighetssverige. Forskare finns också inom andra sektorer och ibland är anställningsförhållandet en fråga som underminerar förmågan att vara oberoende. Forskning om koldioxidutsläpp utförda av ett bilföretag är mindre trovärdiga än om de görs på ett lärosäte. Oberoendet är en del av universitetets särskilda auktoritet och det är avgörande att bevara det för forskningens egen skull. Trovärdigheten i resultaten påverkas av vem, var och hur de tillkommit, och därför värnar den traditionella akademiska världen att granska och bedöma varje litet ord innan det får publiceras offentligt. Inom många områden är det svårt att förhålla sig neutral, och valet av forskningsområde och forskningsfråga ligger inom ramen för det sammanhang där forskaren är verksam. Det kan handla om var man bor, vilket kön man har, vilken ålder, erfarenhet och språk man talar. Ingen människa är opåverkad av sina livserfarenheter.

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

Och de erfarenheterna präglas av vem man är, vem man har blivit och vilka möjligheter och begränsningar man mött. Särskilt inom områden som är politiskt brännbara som klimatfrågor eller genusfrågor brukar forskningen beskyllas för att vara ”politiserad”. Men forskarsamhället ser strängt på hur de resultat som publiceras har granskats. Det sammanhang genom vilket forskningen legitimeras eller görs trovärdig är lika för alla och har en internationellt gemensam rutin. Vetenskapsteoretiskt bör vi skilja på det sammanhang i vilket själva forskningsfrågan väcks och det sammanhang i vilket resultatet och metoden blir legitimt, något som filosofen Mario Bunge (1919–2020) har påpekat. Att en forskningsfråga uppkommer ur personliga erfarenheter eller tillfälligheter är helt i sin ordning. Men dessa erfarenheter eller tillfälligheter är aldrig ett tillräckligt villkor för att ge resultat och metod vetenskaplig legitimitet. Oavsett om forskningsfrågorna uppkommer ur forskarens personliga erfarenheter eller inte måste de igenom den eklut som kollegial granskning, seminariebehandling, bedömning och rangordningar innebär. Och den processen sker om och om igen. En publicerad artikel eller bok bedöms gång på gång när forskaren söker medel, anställningar eller närvarar på konferenser. För den forskare som ofta deltar i allmänna debatter och samtal, medverkar i medier och själv publicerar populära texter är förstås oberoendet fortsatt viktigt. Det betyder inte att forskaren upphör att vara en människa som tänker och känner. Rollen som expert är en sida av forskarrollen, men också rollen som intellektuell (public intellectual) som driver debatt och lyfter frågor, liksom rollen som aktivist inom det egna – eller något annat – område är möjlig att välja. Faktum är att lärosätena enligt högskolelagen har som uppdrag att främja hälsa, hållbarhet, rättvisa och jämställdhet. Lärosätena ska också främja breddad rekrytering och livslångt lärande. Ifråga om demokrati finns heller ingen tvekan: enligt regeringsformen ska det

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

allmänna verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden, men också för att alla ska bli delaktiga och uppnå jämlikhet i samhället. Statliga lärosäten är myndigheter och därmed en del av ”det allmänna”. Att förhålla sig neutral till värden som demokrati och mänskliga rättigheter låter sig således inte göras om man som forskare vill förbli en del av ett lärosäte: en myndighet eller forskare får medel som ställts till förfogande av statliga eller europeiska finansiärer. Forskningskommunikation innebär ibland att påvisa hur den egna forskningen och de resultat som framkommer förhåller sig till just främjande av de mål som anges i högskolelag och regeringsform. Genusvetenskapen har med jämna mellanrum fått utstå förakt från debattörer liksom ifrågasättande internationellt. Med tanke på de uppgifter som lärosätena åläggs enligt ovan är det svårt att inte se genusvetenskap som en central forskningsgren inom samtliga vetenskapsområden. Samma sak gäller forskning kring klimatförändringar, främlingsfientlighet och narkotikamissbruk, för att nämna några fält.

Forskaren är inte alltid populär Tyvärr möts den medialt aktiva forskaren då och då också av motstånd av ett mindre konstruktivt slag. Att få mothugg, kommentarer och ifrågasättanden är något alla behöver lära sig att leva med. Men att möta hat, förakt, hån och ibland också hot är förstås helt oacceptabelt. Det är lätt att känna sig ensam och utsatt när sådant inträffar. I det mediala klimat som råder under 2020-talet är emellertid den typen av reaktioner relativt vanliga och inget som man bör ta personligt. För det mesta känns det tyngst för den som blir påhoppad, medan andra runtomkring tar det med en nypa salt. Det finns dock ingen som helst anledning att gå i diskussion med personer som använder förakt, hån, hat eller hot som del i sin argumentation. Istället bör sådana personer negligeras och sorteras bort ur det egna flödet eller mejlboxen.

3 Ak ademin i det demok r atisk a sa mtalet

Som statsanställd har man dock skyldighet att svara på mejl från allmänheten om de innehåller frågor som går att besvara, men inte i en evig mejlkonversation. Om man själv kan hålla huvudet kallt och svara vänligt och neutralt brukar det ha god effekt, såväl på sociala medier som på mejl och i andra kanaler. Oftast ger sig de så kallade trollen iväg när de inte får något gehör eller lyckas provocera. Alla former av hot bör anmälas till säkerhetsansvarig på arbetsplatsen och/eller till polisen. Arbetsgivaren har ett mycket långtgående ansvar för en anställd som i egenskap av forskare eller universitetslärare utsätts för hot eller olika former av hatbudskap. Som anställd bör man också ha löpande kontakt med sin närmaste chef och även kunna få råd av säkerhetsansvarig för att känna större trygghet i situationen. Att låta bli att delta i debatten är, om det inte rör särskilda omständigheter eller kortare perioder, inte ett alternativ. För en del av oss känns det mer naturligt att delta i debatt och samtal i offentligheten än för andra. Självklart ska man inte göra våld på sin natur i dessa avseenden. Kunskapens röst är central, och som forskarsamhälle behöver vi enträget upprätthålla den – lågmält och vänligt ibland, högljutt och fräckt ibland – för att utgöra en balanserande faktor i en debatt som då och då kanar i diket. En av oss fick för många år sedan höra av en polis som lade ned en utredning om hatbrott att vi ”stack ut hakan” och fick skylla oss själva. Mogenheten inom de rättsvårdande myndigheterna är betydligt större idag och frågor om hot och hat på nätet tas på stort allvar.

Gemensamma problem och lösningar Akademin, i bred mening, är ett kollektiv. Vi står på varandras axlar i bildlig mening, både över tid och i rummet. Vetenskapen är öppen och kraven på dess öppenhet har ökat över tid. Men det finns också

Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Bengt Johansson är professor i journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet.

Att kommunicera vetenskap Forskaren och omvärlden Forskning och vetenskap har högt förtroende i det svenska samhället. Universiteten och den högre utbildningen står stadigt när vindarna med konspirationsteorier och fabricerade fakta blåser. En av förutsättningarna för att det ska förbli så är att forskare fortsätter att dela med sig av sina forskningsresultat och söka olika former av samverkan med andra aktörer i samhället. Men hur kan man utveckla förmågan att kommunicera vetenskap? I den här boken varvas resonemang om vad samverkan med det omgivande samhället innebär för forskarrollen med konkreta råd om hur forskning kan göras mer tillgänglig för en bredare publik. Här finns också avsnitt om kommunikationsplanering, vad forskaren bör tänka på vid intervjuer och hur forskningskommunikation fungerar i en medieoffentlighet där sociala medier blivit allt viktigare. Boken tar också upp offentlighetens baksidor i form av hat och hot mot forskare och hur forskaren kan tänka och agera i sådana situationer. Att kommunicera vetenskap riktar sig till alla som är intresserade av att nå ut brett i samhället med sin forskning.

Art.nr 45101

studentlitteratur.se