9789144154084 by Smakprov Media AB

Att möta människor i trauma LILJA CAJVERT

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39596 ISBN 978-91-44-15408-4 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2018, 2022 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund

Printed by Eurographic Group, 2022

Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson Ombrytning inlaga: Siv Rudholm Formgivning omslag: Jens Martin Omslagsbild: Ms Moloko/TWINS DESIGN STUDIO/ Shutterstock

Innehåll

Förord till andra upplagan 9 Inledning 13 Läsanvisningar 15 1 Bemötande och sa mtal 19 Att tillsammans skapa ett sammanhang för förståelse 20 Hur mycket av sig själv bör man som professionell lämna ut? 28 2 Tr auma 35 Vad är ett trauma? 36 Trauma hos barn och ungdomar 39 Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) 42 Traumabearbetning 47 Den traumadrabbades behov av stöd från omgivningen 54 3 Att ställa fr ågor 57 Olika sätt att ställa frågor 59 Syftet med frågandet 65 Frågornas inverkan på klienten 68 Låt uppdraget bestämma frågorna 70

4 Stödjande sa mtal 71 Att skapa tillit och förtroende 72 Arbetsalliansen – att bygga en trygg bas 77 Aktivt lyssnande 79 Att kommunicera empati 83 Att bemästra svåra samtal 88 Svårigheter på olika nivåer 91 Avslut och separation 93 5 Omedvetna processer 97 Omedvetna processer – ett teoretiskt perspektiv 101 6 Processer i ar betsgruppen 133 Vad är en grupp? 135 Arbetsgruppens utvecklingsfaser 142 Omedvetna processer i arbetsgruppen 153 7 R esiliens – motståndskr aft 169 Vikten av stöd, samhörighet och gemenskap 170 Aktiviteter och lek ökar resiliensen 174 Känslan av sammanhang – KASAM 175 8 Ett professionellt för hållningssätt 179 Och till slut 183 Det patogena och det terapeutiska rummet 185 Referenser 189

1 Bemötande och samtal

I detta kapitel beskriver jag vad som är viktigt i mötet mellan professionell och klient i allmänhet och mellan professionell och klient som upplevt trauma i synnerhet. I ett professionellt möte handlar den professionellas uppgift om att göra den andra delaktig, om att vara nyfiken och förstå grunderna för sin egen förståelse. Det handlar om att ge den andra utrymme och om att möta hen utifrån hens egna förutsättningar och erfarenheter – om att skapa någonting gemensamt. Ingen professionell är ett oskrivet blad, men som professionell har man i uppgift att inte låta sina egna värderingar, erfarenheter eller teoretiska kunskaper styra ens förväntningar om hur klienten bör tänka, känna och handla. Ett professionellt förhållningssätt innebär att vara professionell och personlig och att kunna bedöma när man kan vara privat, om vad och i vilket syfte. Ett möte är framgångsrikt när det karakteriseras av genuint intresse för klienten och av tolerans för det som är oklart och ofärdigt hos klienten. Som professionell bör man gå in i sin yrkesroll med ett äkta intresse: man måste vara intresserad av hur klienten tänker och vilja förstå så mycket som möjligt av klientens sätt att se på saker och ting. Det handlar om ett ömsesidigt åtagande: om att själv vara aktiv och kunna ringa in problem men samtidigt förmå klienten att ta ansvar för sin egen förändringsprocess. Även om klienten ska vara beredd att dela med sig och vara mottaglig för återkoppling och

1 Bemötande och sa mtal

gensvar, bör det finnas en medvetenhet hos den professionella om att processen kan ta längre tid när det gäller traumadrabbade personer. Det handlar om att klienten måste få utrymme att lära sig urskilja vilken respons från den professionella som kan vara till nytta och kunna vara en delaktig medskapare av ”det egna ödet”. För den professionella handlar det om att vara lyhörd för och kunna känna igen när klienten är mogen och redo att öppna sig och gå in i en relation.

Att tillsammans skapa ett sammanhang för förståelse Vi skapar själva vår världsbild genom att ingå i ett språkligt sammanhang. Vår förståelse visar sig i handling. Vi lär oss ordens betydelse och ordens användning i för oss skilda sammanhang. Klienten och den professionella tror sig förstå varandra eftersom de använder samma ord och begrepp – men ord och begrepp kan ha olika mening för olika människor och även sammanhanget påverkar betydelsen. Den professionella bör därför försäkra sig om vilken innebörd orden har och hur de används av den enskilda klienten. Detta är särskilt viktigt i mötet med klienter som utsatts för våld och övergrepp, för klienter som flytt från krig eller som kommer från en annan kultur än den professionella själv. Även i förhållande till klienter som man delar grundläggande erfarenheter och kultur med är det dock viktigt att som professionell inte försöka tolka klienten utifrån sin egen erfarenhet eller utgå från att man förstår klientens situation och känslor. Mötet mellan klient och professionell innebär också ett möte mellan klients och professionells erfarenheter, tankar, känslor, åsikter, attityder och värderingar. Som professionell blir uppgiften att förstå det som sägs utifrån klientens förståelse och användning av orden. Ur den gemensamma strävan att förstå varandra uppstår ett samspel och både klienten och den professionella är delaktiga i att skapa detta sampel och sammanhang.

1 Bemötande och sa mtal

Dialog – konsten att gör a den andr a delaktig I det professionella samtalet utbyter den professionella och klienten erfarenheter, åsikter och idéer. Dialogen ger tillfälle för de medverkande att reflektera över egna antaganden, analyser, tolkningar och slutsatser. Att samtala har enligt Crafoord (1994) ”inte med teknik att göra utan mer med självreflektion, med att lära känna sig själv och den andra, att tillägna sig en åskådning” (s. 19). Samtalandet blir mer än bara en metod när själen, såväl hos den professionella som hos den som söker hjälp, är med. Crafoord talar om den personliga relationen och om att ha en plats i den andras inre – om att uppleva den andras närvaro. Kontakten med den andra uppstår inte förrän den professionella visar sig som person, bland annat genom sitt sätt att vara, sin personlighet och sin attityd. Vissa är mer öppna och har lätt att knyta kontakt, medan andra vill ha mer distans och värnar om sin personliga sfär. I mötet bör det enskilda – det specifika – uppmärksammas. Båda parters personliga erfarenheter och upplevelser av verkligheten har betydelse för dialogen. Generella teoretiska förklaringar och uppfattningar om hur den enskilde känner, tänker eller bör göra, räcker inte för att åstadkomma en dialog där båda är delaktiga. Arbete som sker i dialogform handlar inte om att tolka den andras agerande utifrån en teori för att kunna förklara vari problemet ligger, det handlar om att lyssna och följa den andras berättelse som sådan. Dialogen har karaktären av konversation, samspel och ömsesidighet. En förutsättning för att det ska uppstå verklig dialog är att bägges ord är lika betydelsefulla i diskussionen: ”den som förstår, blir själv delaktig i dialogen” (Seikkula 1996, s. 180). Utöver det måste dialogen också präglas av genuin nyfikenhet och vilja att förstå den andra som hen är. Det krävs att man litar på den andras egna resurser och hjälper hen vidare i sin utveckling och mognad.

1 Bemötande och sa mtal

Äkta samtal, enligt Buber (1990), äger rum när vi accepterar den andra och när våra ord riktas till just honom eller henne som hen är, även om hen till sitt väsen och sin existens är annorlunda än vi: jag accepterar de olikheter som finns mellan oss och hävdar min egen åsikt, samtidigt som ”jag bejakar den person jag ger mig i strid med” (s. 48). Buber menar att man inte på förhand kan disponera ett äkta samtal, även om man förstås kan ha ett upplägg att utgå från när man påbörjar samtalet. Oavsett om det är som socionom, psykolog, läkare, lärare eller fritidspedagog man möter en traumadrabbad person, bör samtalet ha formen av en dialog. Det skapar en personlig relation, vilket bjuder den hjälpsökande att vara deltagande i samtalet och mötet. Dialogen gör också att den professionella blir mer närvarande i mötet. Som professionell handlar uppgiften om att med frågor, öppenhet och nyfikenhet främja samtalet, vara ett stöd och ge råd när det behövs. För att samtalet ska kunna få formen av en dialog krävs att man som professionell: • är nyfiken och väcker nyfikenhet hos den andra, • inte för tidigt försöker förstå innebörden i det sagda samt • intar en ”icke-vetande” hållning.

Att vara nyfiken och att väcka nyfikenhet Vikten av att vara nyfiken är någonting som ofta framhålls i förhållande till hjälpprocessen. Det tas för givet att professionella intar en position av nyfikenhet i samtalet med sina klienter. Som professionell är det emellertid lätt att tappa sin nyfikenhet om man har inställningen ”jag vet bäst” eller om man utgår från sina egna slutsatser och erfarenheter. Då känner klienten inte längre att det är hen och hens erfarenheter som står i fokus och klienten kan då i stället tystna.

1 Bemötande och sa mtal

Även när man lyssnar utifrån en sympatisk inställning är det lätt att tappa intresset för vad klienten berättar och förklarar. Sympatin innebär att fokus är på de egna erfarenheter, upplevelser och känslor man kommer i kontakt med när man lyssnar på klientens berättelse. Det egna blandas med den andras, man får olika associationer och gränsen mellan det egna och den andras suddas ut. Risken finns att man blir mindre nyfiken på klienten och att samtalet inte fördjupas: egna föreställningar eller eget obearbetat och omedvetet material hamnar i vägen för arbetet. Genom att ställa frågor och vara mentalt närvarande i klientens berättelse kan man emellertid väcka klientens egen nyfikenhet och hjälpa hen att själv vara aktiv, delaktig och närvarande.

Att inte försöka förstå för tidigt Wittgenstein (1978) hävdar att det är svårt, rentav omöjligt, att veta hur en annan människa uppfattar eller upplever saker, till exempel smärta. Vi kan bara förstå det andra säger mot bakgrund av vår egen erfarenhet: min smärta är bara min – jag vet inte hur din är, men jag förstår hur det är att känna smärta. Han menar att vi lär oss begrepp som smärta med språket. Barn lär sig använda ord genom det som Wittgenstein kallar språkspel och vars funktioner i vardagslivet han illustrerar genom att utgå från olika uttryck och fenomen i vardagen. I språkspel ingår inte bara det verbala språket utan även icke-verbala uttryck, såsom gester och minspel, och inte minst det aktuella sammanhanget. Vi lär oss begrepp genom att benämna fenomen och ting, men förståelse för ett språkspel utvecklar vi först genom att reflektera över hur språket används. Mitt språkspel är begripligt för mig, men eftersom vi använder samma ord och begrepp tror jag också att jag förstår andra. Missförstånd uppstår lätt, men omedvetet: vi tror att vi förstått varandra och handlar utifrån det. När klienten talar om sina erfarenheter eller problem söker hen

1 Bemötande och sa mtal

förståelse, empati och stöd. Den professionellas vilja att lyssna, stödja och förstå är en naturlig del av arbetet och av att vara en professionell hjälpare. Ofta har den professionella stora krav på sig att förstå och tror sig också förstå vad klienten menar när hen säger ”jag känner mig ledsen”, ”jag är besviken” eller ”jag saknar min mamma”, ”jag orkar inte”,”det finns ingen mening med något”. Den professionella förstår orden men inte automatiskt vilken innebörd de har för den enskilda klienten. Att fråga efter ordens innebörd för klienten blir därmed ett sätt att säkerställa att man inte bara gissar sig fram i samtalet med den hjälpsökande. Målet med att fråga bör vara att kontrollera vad som är gemensamt i klientens respektive de egna benämningarna och innebörderna av orden. Detta förhållningssätt ska ligga till grund för den professionellas vetande: man lär känna klientens språkspel och bygger sitt vetande på grundval av det. Om den professionella inte frågar vidare löper hen risk att hjälpa och stödja utifrån sitt eget perspektiv och sin egen förståelse, som bygger på hens personliga eller yrkesmässiga erfarenhet snarare än på klientens förutsättningar och förståelse.

Att inta en ”icke-vetande” hållning Vi kan aldrig utgå från att vi använder ord och uttryck på samma sätt som den vi är i samtal med om vi inte lärt oss ordens betydelser och deras användning inom ramen för ett gemensamt språkspel. Anderson och Goolishian (1992) förespråkar en ”icke-vetande” hållning och menar att den professionella bör ”lyssna från en ’ovetande’ position och utifrån nyfikenhet som inspirerar till frågor. Frågor som motiveras av det intresset kan ge samtalet en inriktning av ömsesidig fundering där både klienten och den professionella är engagerade i en gemensam process. Det blir en process av förenad expertis. Denna möjlighet står i motsats till att se den professionella som den som ensidigt intervjuar, definierar och löser problem” (s. 110).

1 Bemötande och sa mtal

För den professionella är det, i mötet med klienten, således viktigt att ha en ”icke-vetande” hållning – att kunna vara närvarande och aktivt lyssnande, nyfiken och försöka förstå utifrån klientens förståelse. Det innebär inte att man som professionell är ett oskrivet blad, utan att man har en medvetenhet om sig själv och de egna erfarenheterna, hur de kan påverka och påverkas i det professionella arbetet. Den professionellas uppgift är att hjälpa klienten att uttrycka sin kunskap och att förstå sina handlingar bättre – inte att förmedla sina egna färdiga svar på ett problem utan att hjälpa klienten att hitta egna svar och att stimulera hen att bli medveten om sina egna utvecklingsmöjligheter. En ”icke-vetande” hållning tvingar den professionella att fråga vidare, vara uppmärksam och engagera sig i klienten, lyssna på berättelsen och göra klienten delaktig i samtalen. Uppmärksamheten och de fördjupade frågorna hjälper också klienten att sätta ord på det hen känner, att belysa sina svårigheter och finna egna lösningar.

Grunder för förståelse Att man som professionell kan förstå tankar och känslor hos klienten, såsom sorg, lidande och smärta, och också klientens upplevelser och handlingar, är viktigt i mötet med traumadrabbade. Klienten har lättare att känna tillit till den professionella som förmedlar förståelse. Men det är också viktigt att man som professionell själv förstår grunderna för sin förståelse. Kräver förståelse erfarenhet? Kan man förstå bara det man själv har erfarenhet av? Kan man förstå det som den drabbade berättar och anförtror sig? Vilket är syftet med att säga ”jag förstår”? Vad vill man förmedla med ett sådant uttalande? Hur hjälper förståelsen relationen och hjälpprocessen vidare? När man säger ”jag förstår” gör man det utifrån någon av följande utgångspunkter:

1 Bemötande och sa mtal

• Man förstår utifrån sin egen erfarenhet av de problem den andra har eller utifrån upplevelser som liknar dem den andra berättar om. Man har kanske själv varit i en liknande situation, till exempel själv förlorat en närstående person, och vet därmed hur en sådan sorg kan kännas. Man har kanske själv befunnit sig i fara, även om man inte själv upplevt krig och behövt fly. Man finner överensstämmelser mellan sina egna erfarenheter och den andras och har upplevt känslor som liknar dem den traumadrabbade berättar om, trots att känslorna inte är identiska eller har samma orsaker. Man utgår då från sin egen känsla och erfarenhet när man säger ”jag förstår”. Förståelsen bygger på sympati för den andra. • Man saknar egen erfarenhet och utgår i sin förståelse från vad den andra har berättat, varit med om och känt. När man förstår sammanhanget och får del av den traumadrabbades erfarenhet kan man identifiera mig med hen och bekräfta att man i en liknande situation och med liknande erfarenheter skulle ha kunnat känna eller reagera på samma sätt. Man bekräftar att det är naturligt och rimligt att känna eller göra som den andra gör utifrån hens specifika erfarenhet och historia. Man gör inte anspråk på att veta hur det känns för den traumadrabbade individen, utan bekräftar känslan utifrån en föreställning om hur man själv skulle tänka och känna i en liknande situation. Förståelsen bygger på identi fikation med den andra. • Man vidgar sin egen förståelse genom att intellektuellt och känslomässigt leva sig in i den andras berättelse, upplevelser och känslor. Man försöker se tillvaron med den andras ögon, vilket förutsätter ett djupare engagemang och att det finns något slags relation till den andra. Man känner inte sympati och blandar inte sina egna erfarenheter och känslor med

1 Bemötande och sa mtal

den andras, utan kan skilja mellan ”mitt” och ”den andras”. Förståelsen bygger på empati med den andra. • Man förstår utifrån ett slags arketypisk medkänsla och medmänsklig förståelse för den traumadrabbades situation som innebär engagemang men inte förutsätter någon personlig relation. Sådan förståelse kan man känna till exempel när man på tv ser människor som lever i krig, fattigdom eller på flykt, eller ser dokumentärer om utsatta barns och ung domars situation, övergrepp eller våld. Förståelsen bygger på en universell medkänsla med den andra. När man säger ”jag förstår” handlar det inte om att man känner den andras känsla utan om att man vill bekräfta den andras känsla och upplevelse. Det finns en benägenhet hos vissa professionella att alltför snabbt påstå sig förstå hur klienterna känner och menar. Man ”förstår” utan att egentligen ha försäkrat sig om samstämmigheten i sin och klientens förståelse och uppfattning. Klienten erbjuds hjälp utifrån den professionellas förståelse, men det är inte alltid detsamma som adekvat och ”rätt” hjälp. Den professionella bör därför skapa utrymme för frågor och dialog innan hen föreslår åtgärd, ger råd eller behöver konfrontera klienten med det som berättats eller sagts. Som professionell bör man dröja med att säga ”jag förstår” eftersom förståelsen är en process och bör inte bara basera sig på det man tror sig veta. Följande frågor kan vara viktiga att ställa sig under denna process: • • • • •

Vad är det jag förstår? På vilka grunder bygger jag min förståelse? Förstår jag med känsla? Förstår jag vad klienten säger och även vad hen menar? Förstår jag klientens känslor och upplevelse av problemet?

1 Bemötande och sa mtal

• Hur har jag kommit fram till min förståelse? • Är det analys som ligger till grund för mitt påstående att jag förstår? • Förstår jag utifrån min yrkeserfarenhet eller min egen personliga erfarenhet? Därutöver kan det vara värdefullt att också ref lektera över följande frågor: • Vad vet jag om hur klienten tänker eller känner om det som hen uttrycker? • Hur påverkar detta klienten? • Hur påverkas klientens situation? • Kan klienten ge uttryck för sina tankar och känslor i sin omgivning och på vilket sätt gör hen i så fall det? Att reflektera kring dessa frågor är ett sätt att problematisera sin egen förståelse – att bli medveten om grunderna för den. Ett oreflekterat ”jag förstår” kan få klienten att tystna, att sluta berätta. Det kan bli förvirrande också. Vem är i fokus? Klienten kan dra sig tillbaka och bli osäker: ”Ska jag fortsätta min berättelse? Lyssnar den professio nella på mig? Eller är hen upptagen av det egna som liknar mitt?”

Hur mycket av sig själv bör man som professionell lämna ut? Varje professionell har någon gång ställts inför det dilemma det kan innebära att behöva avgöra var gränsen mellan att vara professionell, personlig och privat bör gå: kan jag berätta för den traumadrabbade vad jag tänker, kan jag visa mina känslor, kan jag dela med mig av mina erfarenheter och berätta om mig själv?

Lilja Cajvert är lektor i socialt arbete, legitimerad psykoterapeut, handledare och författare. Hon har lång erfarenhet av att, både i Sverige och internationellt, utbilda och handleda professionella inom människovårdande yrken och att arbeta med trauma drabbade individer.

Att möta människor i trauma Att möta människor i trauma handlar om hur vi kan bemöta traumadrabbade individer – barn, ungdomar och vuxna. Hur kan den enskilda professionella och arbetsgruppen påverkas av dessa möten? Syftet med boken är att den ska kunna fungera som en kunskapskälla för professionella som i sitt arbete möter individer med upplevd trauma. Boken bidrar också till en bättre förståelse för de reaktioner man som enskild professionell eller arbetsgrupp kan uppleva i mötet med traumadrabbade. En sådan förståelse och kunskap kan förhoppningsvis i sin tur underlätta utvecklingen av ett professionellt bemötande i arbetet med traumadrabbade individer. Det är viktigt att kunna se traumadrabbade personers resurser och motståndskraft och inte enbart se på traumadrabbade som offer som är olika oss andra. Bokens första upplaga kom i en tid när vi hade den stora vågen med ensamkommande barn 2015 med traumatiska upplevelser. Denna andra kraftigt omarbetade upplaga blev klar våren 2022, det år då Europa utan motstycke sedan andra världskriget möter en ström av krigsdrabbade flyktningar från Ukraina. Att möta människor i trauma vänder sig till studerande samt till professionella inom vård och omsorg, socialarbetare, fritidspedagoger, personal på HVB-hem och i familjehem, men också till läkare och lärare som i vardagen möter traumadrabbade personer.

Andra upplagan

Art.nr 39596

studentlitteratur.se