9789144153162

Socialtjänstens arbete med social hållbarhet

– Insatser på individ-, grupp- och samhällsnivå

BJÖRN BLOM MALIN ERIKSSON MARIE-LOUISE SNELLMAN (RED.)

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 44386

ISBN 978-91-44-15316-2

Upplaga 1:1

©Författarna och Studentlitteratur 2023

studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Jesper Sjöstrand/Metamorf Design Group

Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB

Formgivning omslag: Jens Martin

Omslagsbild: Supza/Shutterstock.com

INNEHÅLL

Författarpresentationer 11

Förord 15

Del I Utgångspunkter

1 SOCIALTJÄNSTENS ARBETE MED SOCIAL HÅLLBARHET 21

– en introduktion

Björn Blom, Malin Eriksson & Marie-Louise Snellman

Inledning 21

Om begreppet social hållbarhet 24

Socialtjänstens arbete med social hållbarhet och en hållbar

socialtjänst 27

Socialtjänstens arbete för social hållbarhet – på egen hand eller i samverkan? 31

Avslutning 35

Referenser 36

2 BEGREPPET SOCIAL HÅLLBARHET 39

– teoretiska innebörder och olika uttolkningar

Lovisa Högberg

Inledning 39

Social hållbarhet i litteraturen 40

Teoretiska innebörder 46

Reflektioner kring socialtjänstens roll 52

Avslutning 54

Referenser 54

3 SOCIALTJÄNSTEN OCH DEN (O)HÅLLBARA SAMHÄLLSPLANERINGEN 57

Verner Denvall

Inledning 57

Det hållbara idealet – social planering under tre epoker 58

Den reformoptimistiska epoken 59

Den nyliberala epoken 61

Samverkansepoken 63

Den logiska tankekedjan 64

Den ohållbara vägen – omvandling med förhinder 65

Tre möjliga förklaringar 66

Avslutning 70

Referenser 71

4 GAMLA OCH NYA SOCIALTJÄNSTLAGEN OM SOCIAL HÅLLBARHET 75

– vad blir skillnaden?

Pär Alexandersson

Inledning 75

En ny lag för en hållbar socialtjänst 77

Tydligare struktur som gör lagen lättare att tillämpa 79

Förebyggande perspektiv 80

Lätt tillgänglig socialtjänst 81

Vetenskap och beprövad erfarenhet 82

Samhällsplanering för social hållbarhet 83

Planering av insatser till enskilda 84

Insatser utan behovsprövning 85

Utformning av insatser till enskilda 86

Avslutning 88

Referenser 91

5 FÖREBYGGANDE INSATSER FÖR SOCIAL HÅLLBARHET 93

Nima Sanandaji

Inledning 93

HighScope Perry-projektet 95

Förebyggande satsningar kan vara samhällsekonomiskt

lönsamma 96

Vad särskiljer förebyggande insatser? 97

Kunskapssamhället höjer ribban 99

Tecken på framtida utanförskap – unga som varken arbetar eller studerar 100

Communities that care 101

Avslutning 102

Referenser 103

6 SOCIALA INVESTERINGAR OCH HÅLLBARHET I SOCIALTJÄNSTENS

VERKSAMHET 105

Lennart Nygren

Inledning 105

Vad är sociala investeringar? 106

Varför görs sociala investeringar? 107

Ekonomiska eller sociala värden som utfall av investeringar 109

Sociala investeringsfonder 110

Olika målbilder – budgetbalans eller ett gott liv? 113

Goda år (CALY) som mål för sociala insatser 114

Avslutning 116

Referenser 118

Del II Exempel

7 SAMHÄLLSPLANERING OCH HÅLLBART SOCIALT ARBETE I

SAMVERKAN 123

Pernilla Ouis

Inledning 123

Hållbar stadsutveckling i samverkan 125

Malmö Innovationsarena – innovationer i samverkan för hållbar

stadsutveckling 127

Kunskapsutbyte i forskningscirklar 129

Sociala relationer kopplade till fysiska platser 131

Platsen som utgångspunkt för social hållbarhet 132

Ekosociala interventioner för ett hållbart socialt arbete 135

Avslutning 136

Referenser 137

8

SOCIALT KAPITAL SOM VERKTYG I PLANERING FÖR SOCIALT HÅLLBARA

BOSTADSOMRÅDEN 139

Liv Zetterberg & Malin Eriksson

Inledning 139

Social hållbarhet, socialt kapital och socialt arbete 142

Socialt kapital i socialtjänstens medverkan för socialt hållbara bostadsområden – möjligheter och utmaningar 144

Avslutning 148

Referenser 149

9 FOU-MILJÖERS BIDRAG TILL SOCIALTJÄNSTENS ARBETE MED SOCIAL

HÅLLBARHET 153

Carolina Klockmo, Camilla Carpholt & Sheila Zimic

Hållbar socialtjänst – förutsättning för arbete med social hållbarhet 153

Utmaningar i en föränderlig och hållbar socialtjänst 155

FoU-miljöer som ett statligt svar på socialtjänstens kunskapsbehov 156

FoU-miljöernas roll i skapandet av en hållbar socialtjänst 160

Exemplet FoU Västernorrland 160

FoU:s bidrag till en hållbar socialtjänst – från idé till forskningsprojekt 164

Avslutning 166

Referenser 167

10 SOCIALTJÄNSTENS ROLL I SAMHÄLLSARBETE FÖR SOCIAL

HÅLLBARHET 169

Päivi Turunen

Inledning 169

Samhällsarbetets många inriktningar 171

Att återupptäcka samhällsarbete för social hållbarhet 173

Från settlementarbete till områdesbaserat samhällsarbete i Mölndal 176

Utmaningar och möjligheter 179

Avslutning 181

Referenser 181

11

SOCIALTJÄNSTENS ARBETE MED SOCIAL MOBILISERING AV UTSATTA

GRUPPER 185

Arne Kristiansen

Inledning 185

Utmaningar för ett hållbart socialt arbete 186

Vad är social mobilisering? 187

Brukarrörelser i Sverige 188

Grunder för social mobilisering i socialtjänstens regi 190

Exemplet Health Connections Mendip 193

Avslutning 195

Referenser 196

12 SOCIALTJÄNSTENS ARBETE I UTSATTA OMRÅDEN 199

Torbjörn Forkby & Henrik Örnlind

Inledning 199

Urbanpolitisk problematisering av förorten 201

Realiseringar vid två frontlinjer 203

Mobiliserande trygghetsarbete 203

Medborgarkontoret 206

Förorten som rum för socialt hållbarhetsarbete 210

Avslutning 212

Referenser 213

13 BOSTAD FÖR ALLA 215

– socialt hållbar bostadsförsörjning för nyanlända flyktingar

Eva Wikström, Madeleine Eriksson & Minna Lundgren

Inledning 215

Bostadsförsörjning för nyanlända 218

Teoretiska utgångspunkter 219

Resultat av vår studie 220

Varierande kommunala bostadslösningar 220

Avslutning 228

Referenser 230

14

FAMILJECENTRALER OCH FÖRSTA LINJENS SOCIALTJÄNST FÖR

FÖREBYGGANDE OCH TIDIGA INSATSER 233

Marianne Gabrielsson

Inledning 233

Framväxten av familjecentraler 234

Tre nivåer av stöd 238

De fyra professionerna 240

Förutsättningar för samverkan, samordning och ledning på

familjecentralen 246

Avslutning 248

Referenser 249

15 SOCIALTJÄNSTENS FÖREBYGGANDE OCH UPPSÖKANDE

FÄLTVERKSAMHET 251

Marie Hansson, Helena Hedman, Ida Lundgren & Stefan Sjöberg

Inledning 251

Fältarbetets återkomst – exemplen Gävle och Sandviken 252

Fältarbetets verklighet – social exkludering och marginalisering 254

Fältarbetets metoder 257

Avslutning 265

Referenser 266

16 EFTERVÅRD SOM SOCIAL HÅLLBARHET PÅ INDIVIDNIVÅ 269 – socialtjänstens arbete med personer som varit institutionsplacerade

Peter Jonsson & Peter Gabrielsson

Inledning 269

Personlig eller privat 277

Avslutning 280

Referenser 281

Del III Utmaningar och möjligheter

17 SOCIAL HÅLLBARHET OCH DIGITALISERING AV SOCIALTJÄNSTEN 285

– exemplet äldreomsorg

Lupita Svensson

Inledning 285

Socialtjänsten och äldreomsorgen 287

Äldreomsorgen och digitaliseringen 290

En socialt hållbar äldreomsorg – utmaningar och möjligheter 294

Avslutning 297

Referenser 297

18 SOCIAL HÅLLBARHET OCH EN HÅLLBAR SOCIALTJÄNST 299

– utmaningar och möjligheter

Marie-Louise Snellman, Björn Blom & Malin Eriksson

Inledning 299

Definition och bakgrund 300

Samhällsplanering och platsanknytningens relevans 302

Förebyggande arbete, tidiga insatser och sociala investeringar – ett långsiktigt perspektiv 304

Samverkan och delaktighet 306

Hållbart socialt arbete och en hållbar socialtjänst 308

Från hållbar socialtjänst till ett socialt hållbart samhälle – hur hänger det ihop? 310

Varför har det inte hänt mer på samhällsnivå? 313

Vad behöver göras för att utveckla socialtjänstens insatser på samhällsnivå? 314

Avslutning 315

Referenser 316

Register 317

SOCIALTJÄNSTENS ARBETE MED SOCIAL HÅLLBARHET

– en introduktion

Den här antologin handlar om socialtjänstens arbete med social hållbarhet. Det är ett tema som per definition kan sägas vara betydelsefullt, men samtidigt är det oklart vad det innebär, både i teori och praktik. Vi förmodar att olika läsare närmar sig boken med skilda förväntningar och förkunskaper. Några frågor som antagligen kan infinna sig är: Vad är social hållbarhet? Vad finns det för koppling mellan social hållbarhet och socialtjänstens arbete? Är socialtjänstens arbete med social hållbarhet något nytt? Vilka behöver kunskap om socialtjänstens arbete med social hållbarhet och varför? I det här kapitlet för vi en introducerade diskussion i anslutning till dessa frågor. Därigenom läggs en grund för bokens övriga kapitel där olika aspekter av socialtjänstens arbete med social hållbarhet behandlas mer ingående.

Inledning

Begreppet hållbarhet har i tilltagande grad diskuterats i media och forskning sedan 1987 då Världskommissionen för miljö och utveckling, den så kallade Brundtlandkommissionen, på uppdrag av FN presenterade sin rapport Our common future (WCED, 1987). I rapporten, som fokuserade på sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring, användes begreppet hållbar utveckling, som därigenom fick en internationell spridning. I kommissionens rapport anges att begreppet har tre olika dimensioner1: ekonomisk, ekologisk/ miljömässig och social hållbarhet. Ibland inkluderas även en fjärde kulturell dimension (James, 2014). Allt sedan rapporten publicerades har hållbarhet

BJÖRN B l OM, MA l IN e RIKSSON & MARI e - l OUIS e SN ell MAN

1 Stundtals omnämns dimensionerna som sfärer eller domäner.

huvudsakligen diskuterats i termer av miljö och ekonomi; social hållbarhet har däremot rönt ett relativt begränsat intresse i den offentliga diskussionen. På senare tid har den sociala dimensionen emellertid fått ökad uppmärksamhet. Av de 17 globala målen för hållbar utveckling som återfinns i Agenda 2030 (FN, 2020) finns flera mål som tydligt och direkt knyter an till social hållbarhet, exempelvis: ingen fattigdom, minskad ojämlikhet, jämställdhet, samt fredliga och inkluderande samhällen (se även kapitel 6, 7 och 17). Icke desto mindre är social hållbarhet den minst definierade och minst förstådda hållbarhetsdimensionen (Langergaard & Dupret, 2020).

I Sverige är flera samhällssektorer, institutioner, organisationer och enskilda aktörer på olika sätt berörda av begreppet och företeelsen social hållbarhet. Det är alltifrån företag i den privata sektorn och organisationer i civilsamhället, till myndigheter i offentliga sektorn. De flesta av dessa aktörer har ingen lagstadgad skyldighet att arbeta med social hållbarhet. Incitamenten tycks i stället ofta handla om en organisations etiska ansvar eller image. Ett exempel är när privata företag inom detaljhandeln ger ekonomiskt bistånd till verksamheter som riktar sig till socialt utsatta grupper eller utbildningsprojekt i utvecklingsländer, även när detta ligger helt utanför företagens kärnverksamhet eller ansvarsområde. 2 En av de samhällsinstitutioner som kan sägas ha en lagstadgad skyldighet, åtminstone implicit, att arbeta med social hållbarhet är den kommunala socialtjänsten. I socialtjänstlagen (SFS 2001:453, SoL) finns på flera ställen formuleringar som på olika sätt antyder lagstiftarens intentioner i en sådan riktning, bland annat i 3 kap. 1–2 §§ SoL som anger några grundläggande arbetsuppgifter för socialtjänsten:

Till socialnämndens uppgifter hör att … medverka i samhällsplaneringen … främja goda miljöer i kommunen … främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden. … Socialnämnden ska … ta initiativ till … skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för … grupper som har behov av samhällets särskilda stöd.

(Formuleringar inFörda i Sol mellan 1980 och 2015)

2 Företags samhällsansvar (eng. corporate social responsibility, CSR) avser att företag tar ansvar för hur de påverkar samhället, ur såväl ekonomiskt, miljömässigt som socialt perspektiv.

Även om det i socialtjänstlagen inte finns uttryckliga formuleringar om social hållbarhet, har de lagrum som tillkom innan Brundtlandkommissionen 1987 emellanåt tolkats i termer av samhällsarbete, förebyggande socialt arbete eller sociala investeringar. Därtill har dessa formuleringar i socialtjänstlagen på senare tid kommit att förknippas med socialtjänstens arbete för social hållbarhet, bland annat inom forskning, i kommunala policydokument och statliga utredningar. Trots formuleringarna i socialtjänstlagen och ett nyvaknat intresse för social hållbarhet förefaller inte socialtjänstens arbete på området haft något större genomslag i praktiken (se kapitel 3). Hittills tycks det kommunala arbetet med social hållbarhet framför allt ha skett på en diskursiv nivå, vilket bland annat kommit till uttryck i ett ökat antal handlingsplaner, policydokument och visioner.

I generell mening har den svenska socialtjänstens arbete, ända sedan socialtjänstlagens tillkomst i början av 1980-talet, varit reaktivt snarare än proaktivt (Börjeson, 2021), det vill säga, arbetet har framför allt handlat om att hantera sociala problem som redan uppstått, i stället för att försöka förebygga dem. I skrivande stund (år 2023) finns emellertid planer på att införa en ny socialtjänstlag, och mycket talar för att kommunernas lagstadgade skyldighet att arbeta med social hållbarhet därigenom kommer att förstärkas. I arbetet med att utforma den nya socialtjänstlagen betonas vikten av en socialtjänst som bidrar till social hållbarhet, genom att arbeta med ett tydligt förebyggande perspektiv på samhälls-, grupp- och individnivå (Dir. 2017:39; SOU 2020:47).

När den nya socialtjänstlagen trätt i kraft innebär det att socialtjänsten får en utvidgad skyldighet i arbetet med social hållbarhet, framför allt genom olika förebyggande insatser. Dessutom är det rimligt att anta att alla kommuner, oavsett vilka lagar som förändras, kommer att behöva arbeta med social hållbarhet framgent. Det kan därför förmodas att socialtjänsten kommer att ha en betydande roll i ett sådant arbete. En central utgångspunkt för den här boken är således att den kommunala socialtjänsten i ökad utsträckning kommer att arbeta med social hållbarhet, samt att politiker, chefer och personal inom socialtjänsten och andra människobehandlande organisationer behöver ha relevanta kunskaper som stöd för att fatta beslut och handla i linje med det arbetet. Först och främst finns behov av att definiera och bena ut vad ett arbete med och för social hållbarhet innebär, och en målsättning med den här boken är att ge ett sådant bidrag.

Ett professionellt arbete förutsätter att det finns en vetenskaplig kunskaps-

bas att utgå från (Brante, 2009). Det gäller för socionomer såväl som för andra högskoleutbildade professioner. För oss som utbildar socionomer och erbjuder vidareutbildningar till redan yrkesverksamma socialarbetare, finns därför behov av svenska läroböcker med tydligt fokus på social hållbarhet och socialt arbete, och framför allt socialtjänstens roll i detta avseende. Det övergripande motivet till att skriva den här boken var således att råda bot på bristen på specifik kurslitteratur inom detta område.

Om begreppet social hållbarhet

Som nämndes ovan har diskursen om hållbarhet hittills oftast handlat om tre dimensioner: den ekonomiska, den ekologiska/miljömässiga och den sociala. I den här boken står social hållbarhet och socialtjänstens arbete med socialt arbete i fokus. I kapitel 2 företas en noggrann genomlysning av begreppet social hållbarhet, men redan här presenteras en introducerande diskussion bland annat för att belysa begreppets ospecifika karaktär i relation till socialtjänsten, samt för att visa på bokens övergripande förhållningssättet till begreppet.

Diskussionen om social hållbarhet har sitt ursprung i Our common future, den så kallade Brundtlandkommissionens rapport från 1987 (se t.ex. FHM, u.å.). Som en konsekvens av rapporten infördes år 2003 begreppet hållbar utveckling i den svenska grundlagen. I 1 kap. 2 § 3 st. regeringsformen (RF) föreskrivs att ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer ” (SFS 1974:152; SFS 2002:903). Det är utan tvivel en mycket angelägen målsättning, men då formuleringen är utformad för att ange en generell policy ger den inte någon särskild vägledning för socialtjänstens arbete med frågan. En annan ganska vanlig ingång när social hållbarhet diskuteras är den definition som lanserades av nationalekonomen och filosofen Amartya Sen (Saunders m.fl., 2020; Sen, 2013). Han menar att social hållbarhet består av sex dimensioner3:

• Rättvisa: Samhället tillhandahåller rättvisa möjligheter och resultat för alla dess medlemmar, särskilt de fattigaste och mest utsatta medlemmarna i samhället.

3 Vår översättning.

• Mångfald: Samhället främjar och uppmuntrar mångfald.

• Sammankopplade/sociala sammanhållningar: Samhället tillhandahåller processer, system och strukturer som främjar kopplingar inom och utanför samhället på formell, informell och institutionell nivå.

• Livskvalitet: Samhället säkerställer att grundläggande behov tillgodoses och främjar en god livskvalitet för alla medlemmar på individ-, grupp- och samhällsnivå (t.ex. hälsa, boende, utbildning, sysselsättning, säkerhet).

• Demokrati och styrning: Samhället tillhandahåller demokratiska processer och öppna och ansvarsfulla styrningsstrukturer.

• Mognad: Individen accepterar ansvaret för konsekvent tillväxt och förbättring genom bredare sociala egenskaper (t.ex. kommunikationsstilar, beteendemönster, indirekt utbildning och filosofiska utforskningar).

Definitionen är visserligen mer utvecklad än den föregående, men den är likafullt relativt abstrakt eftersom även denna är global och tar sikte på hela samhället. Därför erbjuder inte heller Sens definition någon specifik anvisning för hur socialtjänsten eller liknande organisationer ska arbeta med social hållbarhet. Vi flyttar därför blicken från generell nivå till den svenska välfärden. I en statlig utredning, som bland annat haft i uppdrag att ge förslag på utformning av en socialtjänst som bidrar till social hållbarhet, anges att social hållbarhet handlar ”om att sträva mot ett samhälle där grundläggande mänskliga rättigheter uppfylls” (SOU 2020:47, s. 279). Ett socialt hållbart samhälle utmärks i sin tur av att det är ”jämställt och jämlikt samt att människor där lever ett gott liv med god hälsa och utan orättfärdiga skillnader” (a.a., s. 279).

Även dessa formuleringar är tämligen allmänt hållna och ger därför inga särskilda anvisningar om hur socialtjänsten ska arbeta. Vi går därför vidare i socialtjänstutredningens4 arbete för att se vad som mer specifikt rör socialtjänsten. I utredningen noteras att Brundtlandkommissionens arbete i Agenda 2030 har specificerats i ett antal globala målsättningar för hållbar utveckling

4 Av pedagogiska och stilistiska skäl använder vi stundtals den populariserade benämningen

Socialtjänstutredningen när vi syftar på utredningen Översyn av socialtjänstlagen (Dir. 2017:39). Trots att risken för missförstånd är minimal vill vi peka på att det tjugo år tidigare fanns en statlig utredning med det officiella namnet Socialtjänstutredningen (S 1997:16).

(UNDP, u.å.). Med utgångspunkt i Agenda 2030 skriver utredningen bland annat följande om social hållbarhet i relation till socialtjänsten:

De globala målen i Agenda 2030 syftar till att utrota fattigdom och hunger, förverkliga de mänskliga rättigheterna för alla, uppnå jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor […] Målen i Agenda 2030 harmonierar med socialtjänstlagen, bland annat med mål om att bekämpa fattigdom, bidra till hälsa och en inkluderande stadsplanering.

(Sou 2018:32, S. 39)

I sin slutrapport två år senare skriver socialtjänstutredningen, i samma anda, om socialtjänsten och social hållbarhet:

Socialtjänsten är en viktig aktör för arbetet med hållbar utveckling i Sverige. Vad som gäller för social hållbarhet överensstämmer i hög grad med de övergripande mål som sedan länge gäller för socialtjänsten, dvs. att främja ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och ett aktivt deltagande i samhällslivet (1 kap. 1 § SoL).

(Sou 2020:47, S. 280)

När det gäller socialtjänsten uttrycks alltså i en statlig diskurs att det övergripande målet för social hållbarhet ligger i linje med de generella målsättningarna i den befintliga socialtjänstlagen (SFS 2001:453). Med ett sådant synsätt är arbetet för social hållbarhet inte något nytt för den svenska socialtjänsten, eftersom dessa målsättningar i nuvarande socialtjänstlag formulerades redan i början av 1980-talet. Trots att de ovan anförda citaten fokuserar på den svenska socialtjänsten är formuleringarna allt annat än specifika, vilket förstärker bilden av att det för närvarande saknas konkret vägledning för socialtjänstens arbete med social hållbarhet.

Trots den låga grad av konkretion som de omnämnda dokumenten uppvisar, framgår att det från statens sida finns en ambition att förändra socialtjänstens arbete med social hållbarhet genom att utveckla både målsättningar och medel. Mötesplats social hållbarhet är ett forum som drivs gemensamt av Folkhälsomyndigheten (FHM) och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för att utveckla välfärden på ett hållbart sätt. Där konstateras att social hållbarhet är avgörande för samhället, samtidigt betonas explicit behovet av att klargöra vad begreppet social hållbarhet betyder.

För att social hållbarhet ska bli relevant bör det tydligare definieras och omsättas i praktiken utifrån de behov och förutsättningar som kan finnas på lokal, regional respektive nationell nivå.

(Fhm, u.å.)

Oklarheten om hur socialtjänsten ska arbeta med social hållbarhet tycks alltså bero på att centrala aktörer hittills inte haft en bestämd uppfattning om hur begreppet ska avgränsas och tillämpas i olika verksamheter. Därför uttrycker den ovanstående formuleringen, om att precisera begreppet utifrån förutsättningar och behov på olika administrativa nivåer, en rimlig hållning, men den är likväl inte oproblematisk. En sådan anpassning kan antagligen berika och utveckla begreppet, samtidigt som det finns en risk att begreppets innebörd blir så mångfacetterad att det uppstår en annan slags oklarhet. Oaktat vad som kommer att hända förefaller detta (i skrivande stund) vara ett utvecklingsarbete i vardande.

Vi redaktörer har valt att inte på förhand slå fast vad social hållbarhet ska avse i denna bok, i stället har de medverkande författarna fått förhålla sig till begreppet efter eget gottfinnande och själva ange hur de ser på social hållbarhet. Anledningen är, som illustrerats ovan, att det är oklart vad socialtjänstens arbete med social hållbarhet betyder – både i teorin och i praktiken – samt att bokens ambition är att ringa in och diskutera vad detta arbete kan innebära. Kapitelförfattarna har fått ”ta ut svängarna” och kan därigenom bidra till att socialtjänstens arbete med social hållbarhet framledes får ett mer utvecklat och substantiellt innehåll.

Socialtjänstens arbete med social

hållbarhet och en hållbar socialtjänst

Våren 2017 initierade regeringen en socialtjänstutredning som fick i uppdrag att se över socialtjänstlagen och vissa av socialtjänstens uppgifter. I instruktionerna från Socialdepartementet (Dir. 2017:39) togs hållbarhet upp i två avseenden; dels fanns formuleringar om en socialtjänst som bidrar till social hållbarhet, dels uttrycktes ambitionen att åstadkomma en hållbar socialtjänst. Direktivet var, trots formuleringarna om hållbarhet, inte explicit sprunget ur Brundtlandkommissionen eller Agenda 2030. Det var snarare utvecklingen i

omvärlden, samt en mängd förändringar och tillägg i socialtjänstlagen som skapade ett behov av en mer sammanhållen lagstiftning. Däremot gjordes under själva utredningsarbetet en uttrycklig koppling till Brundtlandkommissionens rapport och diskussionen om hållbarhet. När utredningen hösten 2020 lämnade sitt förslag till regeringen fick rapporten titeln Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag (SOU 2020:47).

Det kan alltså noteras att i Sverige kopplas socialtjänstens arbete med social hållbarhet, via en statlig diskurs, samman med målet att få till stånd en hållbar socialtjänst. Det motiverar att här diskutera vad som avses med dessa båda målsättningar och hur de relaterar till varandra. En lämplig utgångspunkt är att se hur uppdraget till den statliga utredningen formuleras.

Syftet med uppdraget är att utforma en socialtjänst som bidrar till social hållbarhet med individen i fokus och som med ett förebyggande perspektiv ger människor lika möjligheter och rättigheter. I uppdraget har ingått att lämna förslag beträffande följande områden […] en hållbar socialtjänst som främjar långsiktigt strukturellt förebyggande arbete och bidrar till hållbarhet samt minskar behovet av individuella insatser.

(Sou 2020:47, S. 230)5

Av citatet framgår att social hållbarhet avser ett resultat; något centralt som ska uppnås genom bland annat socialtjänstens arbete. Med hållbar socialtjänst tycks däremot menas en förutsättning för socialtjänstens arbete, det vill säga något som ska bidra till att uppnå hållbarhet. Vi går vidare i texten och tittar på några centrala förslag som utredningen anser kan skapa förutsättningar för en hållbar socialtjänst.

… en förebyggande och lätt tillgänglig socialtjänst, … övergripande planering och planering av insatser, en kunskapsbaserad socialtjänst och … möjligheten att tillhandahålla insatser utan föregående behovsprövning.

(Sou 2020:47, S. 238)

Textutdraget illustrerar att förslagen betonar hur socialtjänsten ska vara och arbeta gentemot allmänheten; i förvånande liten utsträckning berörs vilka

5 Våra kursiveringar.

organisatoriska förutsättningar som krävs för att arbetet för en hållbar socialtjänst ska kunna genomföras. Sådana förutsättningar – som är centrala för att människobehandlande organisationer ska vara hållbara, i betydelsen väl fungerande över tid – brukar handla om ekonomi, personal, arbetsmiljö, styrning, organisationsmodeller, samverkan etcetera (Harrison, 2005; Hasenfeld, 2010). Socialtjänstutredningen tycks alltså mena att en hållbar socialtjänst framför allt kan uppnås genom att arbeta på ett annat sätt, snarare än att förändra det som inom organisationsforskning vanligtvis menas med förutsättningar. Längre fram i utredningstexten finns dock formuleringar som tyder på att utredningen, åtminstone delvis, tagit sedvanliga organisatoriska förutsättningar i beaktande.

Dessutom måste frågor om personalens förutsättningar, kompetens och kompetensförsörjning samt olika sätt att styra, leda och organisera verksamheten uppmärksammas för en hållbar socialtjänst.

(Sou 2020:47, S. 282)

Följaktligen verkar begreppet hållbar socialtjänst omfatta både förutsättningar och arbetssätt. Vidare förfaller förutsättningarna handla om dels vad socialtjänsten ska vara i en övergripande mening, dels organisatoriska villkor. Även om denna korta genomgång av begreppet bringat viss klarhet i dess betydelse, är det ändå inte självklart vad som avses med en hållbar socialtjänst. Att det råder oklarhet bekräftas av formuleringar om begreppsdefinitionen i den statliga socialtjänstutredningen.

En del av arbetet med att utveckla en hållbar socialtjänst är att konkretisera vad begreppet kan betyda och skapa samsyn om det. Hållbarhet har inte varit ett centralt begrepp inom socialtjänsten och inte uppmärksammats vid tidigare översyner av socialtjänstlagen.

(Sou 2020:47, S. 281)

Även om hållbar socialtjänst är något eftersträvansvärt i den statliga diskursen, framgår således att det varken före eller under utredningen har funnits en bestämd uppfattning om vad det är. Citatet pekar på att begreppet behöver fyllas med innehåll och att det ska göras genom arbetet mot en hållbar socialtjänst. Flera formuleringar i utredningens direktiv och rapporter tyder därför

på att begreppet social hållbarhet hittills i stor utsträckning varit en så kallad semantisk magnet som dragit till sig olika positivt laddade, men tämligen ospecifika, betydelser.

FYRA BETYDELSER AV SOCIAL HÅLLBARHET

I ett försök att sammanfatta och visa hur begreppen tycks hänga samman, menar vi att det går att urskilja fyra relativt distinkta betydelser av social hållbarhet i den statliga diskursen: 1) hållbar socialtjänst som förutsättning, i betydelsen vad socialtjänstens ska vara, 2) hållbar socialtjänst som förutsättning, i betydelsen organisatoriska villkor, 3) hållbar socialtjänst som arbetssätt, och 4) social hållbarhet som resultat. Ett rimligt antagande är att dessa aspekter hör ihop; det blir därför viktigt att i diskussioner om socialtjänstens arbete med social hållbarhet även beakta behovet av en hållbar socialtjänst.

I boken behandlas samtliga dessa aspekter, men i varierande grad och på olika sätt. Framför allt avhandlas social hållbarhet som resultat (t.ex. kapitel 3, 5 och 6). I stor utsträckning behandlas även hållbar socialtjänst som arbetssätt (t.ex. kapitel 4, 9 och 16). I flera kapitel berörs hållbar socialtjänst som förutsättning, dels i betydelsen vad socialtjänstens ska vara (t.ex. kapitel 4, 10 och 11), dels i betydelsen organisatoriska villkor (t.ex. kapitel 9, 14 och 15). De organisatoriska villkoren diskuteras minst, trots det är de av central betydelse i detta sammanhang. I likhet med Dellgran menar vi att ”förutsättningarna för en förbättrad socialtjänst … vilar tungt på en lång rad organisatoriska och resursmässiga omständigheter …” (Dellgran, 2018, s. 56). Det är såldes viktigt att ta större hänsyn till socialtjänstens förutsättningar i termer av organisatoriska villkor. Det må formuleras hur välmenande ambitioner som helst – exempelvis en skyldighet att arbeta med social hållbarhet i en ny socialtjänstlag – men om socialtjänsten inte har förutsättningar, i betydelsen adekvata organisatoriska villkor (goda arbetsförhållanden, hög personalkontinuitet, bra ledarskap och lämpliga organisationsmodeller etc.), så är det tveksamt om det blir någon större skillnad. Risken är att historien upprepar sig och att vi får se en repris på de grusade ambitioner som följde i kölvattnet av den nuvarande socialtjänstlagens införande 1981 (se kapitel 3).

Socialtjänstens arbete för social hållbarhet

– på egen hand eller i samverkan?

I boken diskuteras social hållbarhet primärt i relation till socialtjänsten. Men trots att socialtjänsten är en väletablerad samhällsinstitution, som generellt sett har ett vidsträckt mandat och ansenliga materiella och immateriella resurser, är det angeläget att reflektera över socialtjänstens uppdrag jämfört med andra aktörers. Hur mycket kan vi egentligen förvänta oss av socialtjänsten när det gäller arbetet med social hållbarhet? Var går gränserna för socialtjänstens skyldigheter och ansvar? Vad är möjligt och vad är befogat inom ramen för socialtjänstens uppdrag? I det här avsnittet behandlas dessa frågor relativt ingående; dels för att de är av central betydelse i sammanhanget, dels för att de inte diskuteras sammanhållet i bokens övriga kapitel.

Som nämnts tidigare är begreppet social hållbarhet oklart definierat, inte minst i förhållande till socialtjänstens uppdrag inom området. I heuristiskt syfte har vi därför valt att här utgå från socialtjänstutredningen och betrakta social hållbarhet med utgångspunkt i de globala målen i Agenda 2030, samt anta att dessa mål ”harmonierar med socialtjänstlagen” (SOU 2018:32, s. 39).

Även om vi bortser från det faktum att det råder stor variation mellan Sveriges kommuner och föreställer oss att alla socialtjänstorganisationer har hög och likartad kapacitet, är uppdraget att uppnå social hållbarhet icke desto mindre både omfattande och komplext. Beaktar vi dessutom den stora variation som finns mellan olika kommuner, bland annat beträffande utmaningar och resurser, kan vi anta att socialtjänsten i en del kommuner kommer att ha betydande svårigheter att nå målet om social hållbarhet.

Oavsett vilka möjligheter socialtjänsten i en viss kommun har, finns det anledning att betrakta arbetet med social hållbarhet som en så kallad samhällsutmaning. Detta eftersom det handlar om ett problemområde som berör hela eller stora delar av samhället, och som är så komplext att en enskild aktör eller samhällssektor inte kan hantera problematiken på egen hand (Prop. 2016/17:50; Vinnova 2016). Flera forskare har dessutom kopplat samman samhällsutmaningarna med det engelska begreppet wicked situations, vilket avser komplexa och svårlösta situationer där det finns olika uppfattningar om vad som behöver göras och där flera parter måste enas om kontroversi-

ella handlingsalternativ (Frishammar & Ericson, 2018; Westin, Calderon & Hellquist, 2016).

Det är utan tvekan befogat att socialtjänsten ges en framskjuten roll i arbetet med social hållbarhet, eftersom det är en institution som generellt sett har god kännedom om människors levnadsvillkor, sociala utsatthet och möjligheter på det lokala planet. Dessutom har socialtjänsten i hög grad resurser som svarar mot olika sociala problem och utmaningar. Samtidigt finns det legala och organisatoriska gränser för socialtjänstens uppdrag som, i kombination med att resurserna alltid är begränsade, gör att socialtjänsten inte på egen hand kan säkerställa att social hållbarhet uppnås. Flera statliga myndigheter och forskare påpekar att möjligheten att hantera samhällsutmaningar ofta ligger bortom en enskild organisations makt, mandat och förmåga. Ofta behövs därför insatser från andra samhällssektorer och organisationer i form av samverkan (Prop. 2016/17:50; Westin, Calderon & Hellquist, 2016). Även i socialtjänstutredningen (SOU 2020:47) betonas att samverkan är nödvändig när det gäller socialtjänstens arbete med social hållbarhet.

Samverkan kallas ibland ”välfärdsstatens nya arbetsform” (Danermark & Kullberg, 1999) eftersom den antas överbrygga en del av de svårigheter som sektorisering och organisatorisk specialisering för med sig, bland annat minskad helhetssyn och fragmentiserade insatser. Men att samverka har i många sammanhang visat sig vara svårt, även om involverade parter är välvilligt inställda och det parterna samverkar om bedöms vara angeläget. Samtidigt finns det flera exempel på samverkan som fallit väl ut och som fört komplexa processer framåt (Danermark, 2000). Samverkan är emellertid inte ett nytt fenomen, Päivi Turunen visar i kapitel 10 att samverkan (mellan socialarbetare, forskare och boende i utsatta områden) förekom redan i slutet av 1800-talet. Däremot har samverkan ökat i omfattning och betydelse i takt med att samhället förändrats.

Oavsett om samverkan ska betraktas som ett gammalt eller nytt fenomen tycks det i nuläget råda enighet om att samverkan är en fundamental förutsättning för socialtjänstens arbete med social hållbarhet. I bokens efterföljande kapitlen berörs samverkan i varierande utsträckning och på lite olika sätt. I några kapitel är samverkan ett explicit och centralt inslag (t.ex. kapitel 8 och 10). I andra kapitel berörs frågan mer implicit eller diskuteras i termer av exempelvis samarbete och medverkan, vilket kan göra det svårt för läsaren att få en tydlig överblick över samverkansaspekten. I pedagogiskt syfte behandlar

vi därför samverkan mer sammanhållet, genom att i det följande problematisera några aspekter som är centrala inom samverkansforskningen (Axelsson & Bihari Axelsson, 2013; Danermark & Kullberg, 1999).

En av dessa aspekter är inomorganisatorisk samverkan i socialtjänsten.

Socialtjänsten består av flera delar, vilka ofta benämns individ- och familjeomsorg, funktionshinderomsorg respektive äldreomsorg. Dessa inomorganisatoriska enheter vänder sig till olika målgrupper och har delvis olikartade uppdrag och målsättningar. Generellt sett omfattar målsättningen ”social

hållbarhet” alla människor, vilket i princip innebär att socialtjänstens samtliga delar ska inkluderas i detta arbete. I nuläget är det emellertid oklart om och hur dessa delar inom socialtjänsten kommer att samverka rörande social

hållbarhet, inte minst eftersom socialtjänstutredningen huvudsakligen fokuserar på de människor och sociala problem som vanligtvis faller inom ramen för individ- och familjeomsorgens ansvar (barn, unga och vuxna i riskzonen för t.ex. missbruk, våld och kriminalitet). Frågor som därför behöver hanteras

är bland annat hur alla delar inom socialtjänsten ska kunna involveras i ett socialt hållbarhetsarbete, samt hur det ska kunna ske i samverkan.

En annan aspekt är inomorganisatorisk samverkan i kommunen. I det här sammanhanget är en kommun en administrativ enhet (en organisation), där flera olika politiska nämnder, förvaltningar och verksamheter kan behöva arbeta tillsammans med socialtjänsten i syfte att uppnå social hållbarhet. Det ligger nära till hands att enbart tänka sig samverkan mellan ”mjuka” verksamhetsområden, såsom skola, barnomsorg och kultur. Men givet ambitionerna i Agenda 2030 kommer socialtjänsten även att behöva samverka med aktörer i den egna kommunala organisationen, till exempel de som hanterar plan- och byggfrågor, räddningstjänst, samt miljö- och hälsoskydd. Anledningen är att sociala, miljömässiga och ekonomiska hållbarhetsaspekter i realiteten ofta är sammanflätade och påverkar varandra på olika sätt. Frågor som relaterar till denna form av inomorganisatorisk samverkan är huruvida tekniska eller sociala kommunala sektorer ska sätta agendan för arbetet med social hållbarhet, och vilken tyngd social hållbarhet ska ges när den vägs mot ekonomisk och miljömässig hållbarhet i ett kommunalt prioriteringsarbete.

Ytterligare en aspekt är mellanorganisatorisk samverkan på horisontell nivå som handlar om att socialtjänsten kan behöva samverka med lokala aktörer, såsom hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Polisen, samt privata vårdgivare, eftersom dessa verksamheter har samhällsupp-

drag som både överlappar och kompletterar socialtjänstens åligganden. Dessa så kallade människobehandlande organisationer (Hasenfeld, 2010; Johansson, Dellgran & Höjer, 2015) finns på olika administrativa nivåer – statlig, regional och kommunal – men har uppdrag som innebär att de riktar sig direkt till individer och grupper. Socialtjänstens uppdrag gör att den redan nu vanligtvis är ”spindeln i nätet” när dessa verksamheter arbetar tillsammans, det vill säga det är ofta socialtjänsten som initierar och koordinerar samarbetet med olika externa aktörer. Om det kommer att vara så även när det gäller arbetet med social hållbarhet är i nuläget en öppen fråga. Det hänger antagligen samman med frågor om hur social hållbarhet ska definieras, och vilka ekonomiska resurser som knyts till hållbarhetsarbetet. Visar det sig att social hållbarhet exempelvis får en mer folkhälsovetenskaplig innebörd, kan hälso- och sjukvården komma att ges ett överordnat ansvar för arbetet med social hållbarhet. Alternativt kan det uppstå en så kallad domänkonflikt (Grape, 2006) där en oklar definition medför att olika aktörer börjar konkurrera om hur begreppet ska förstås, och vem som ska göra vad för att uppnå social hållbarhet. Huruvida mellanorganisatorisk samverkan kan övergå till konkurrens när det gäller arbetet med social hållbarhet är i nuläget svårt att sia om; det är emellertid relevant att ta en sådan utveckling i beaktande, eftersom den kan påverka socialtjänstens möjligheter att agera.

Den sista samverkansaspekten som tas upp här är mellanorganisatorisk samverkan på vertikal nivå. Det är den typ av samverkan som sker mellan socialtjänsten och verksamheter på metaorganisatorisk (Ahrne & Brunsson, 2008) eller statlig nivå. På metaorganisatorisk nivå finns framför allt SKR som är en nationell medlems- och arbetsgivarorganisation för Sveriges kommuner och regioner.6 På statlig nivå finns exempelvis Folkhälsomyndigheten (FHM), Socialstyrelsen, samt Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Dessa organisationer är i hög grad berörda av arbetet med social hållbarhet. Samverkan med socialtjänsten innebär emellertid råd, stöd, styrning och tillsyn, snarare än att tillsammans genomföra konkreta hållbarhetsinsatser på lokal nivå. Givet att aktörerna på olika nivåer har olika mycket makt infinner sig frågan om i vilken utsträckning en sådan samverkan kan vara ömsesidig, eller om det blir ett top-down-samarbete där lokala socialtjänstorganisationer

6 Det finns även regionala kommunförbund som kan räknas till metaorganisationer i relation till socialtjänsten, de faller emellertid utanför vår diskussion eftersom de har en så pass lokal anknytning.

primärt förväntas implementera beslut rörande social hållbarhet som fattats på metaorganisatorisk eller statlig nivå. Med andra ord, trots formuleringar i den statliga diskursen som explicit uttrycker att arbetet med social hållbarhet kräver en lokal anpassning7 kan det komma att motverkas av en styrningslogik (Hertting & Vedung, 2006) som finns i verksamheter på metaorganisatorisk och statlig nivå. Genom att beakta en sådan möjlig utveckling ökar möjligheterna att både förhålla sig till och påverka den här typen av samverkan.

Vi som är redaktörer för denna bok menar att socialtjänsten både kan och bör ha en betydande roll i arbetet med social hållbarhet. Vi har dock i detta avsnitt belyst att socialtjänsten är en myndighet på kommunal nivå, som trots ett omfattande samhällsuppdrag, varken har skyldighet eller möjlighet att göra allt som behövs för att uppnå social hållbarhet. Ska målet om social hållbarhet nås krävs samarbeten, dels med företrädare för andra delar av den offentliga sektorn, dels med näringslivet och civilsamhället. Det här är frågor som berörs på andra ställen i boken varför vi här avrundar denna diskussion.

I bokens sista kapitel återvänder vi emellertid till frågan om samverkan för att där diskutera hur samverkan relaterar till individers och gruppers delaktighet och inflytande.

Avslutning

Bokens innehåll är strukturerat i tre delar: utgångspunkter, exempel samt utmaningar och möjligheter. I den första delen presenteras några centrala utgångspunkter för socialtjänstens arbete med social hållbarhet. Här sätts bokens tematik in i ett historiskt, juridiskt och institutionellt sammanhang, bland annat genom att beskriva och diskutera relevanta aspekter av socialtjänsten och socialtjänstlagen, samt förändringar över tid. Dessutom avhandlas begreppet social hållbarhet med avseende på olika teoretiska definitioner och uttolkningar. I del två, som utgör bokens huvuddel, ges ett antal konkreta exempel på socialtjänstens arbete med social hållbarhet på tre olika nivåer: samhällsnivå, gruppnivå, och individnivå. Bokens tredje och sista del är sammanfattande och framåtblickande. Här presenteras lärdomar från socialtjänstens arbete med social hållbarhet och vad som är möjligt att göra i dag.

7 För mer information, se FHM:s webbplats (https://www.folkhalsomyndigheten.se/motesplats-socialhallbarhet/social-hallbarhet/).

Därtill blickar vi i det avslutande kapitlet framåt, genom att resonera kring utmaningar, möjligheter och kunskapsbehov i relation till socialtjänstens framtida arbete med social hållbarhet.

Eftersom det här är den första svenska boken som specifikt fokuserar på socialtjänstens arbete med social hållbarhet har vi valt att ta ett ganska brett grepp. Det innebär att temat belyses och diskuteras på flera nivåer och ur olika perspektiv. Trots denna bredd har ambitionen inte varit att täcka in allt

antologin är snarare en grundbok med ambitionen att vara introducerande, utforskande och inspirerande. Boken utgör en helhet, men det går utmärkt att läsa enstaka kapitel i valfri ordning. Vi rekommenderar likväl att inledningsvis ta del av kapitel 2, eftersom genomgången av begreppet social hållbarhet sannolikt ger ett mervärde vid läsning av övriga kapitel. Som avslutning på detta inledande kapitel och inför läsningen av bokens övriga bidrag vill vi erinra om att arbetet för social hållbarhet, med Brundtlandkommissionens ord, handlar om vår gemensamma framtid.

Referenser

Ahrne, G. & Brunsson, N. (2008). Meta-organizations. Cheltenham: Edward Elgar.

Axelsson, R. & Bihari Axelsson, S. (red.). (2013). Om samverkan: För utveckling av hälsa och välfärd. Lund: Studentlitteratur.

Brante, T. (2009). Vad är en profession? Teoretiska ansatser och definitioner. I: M. Lindh (red.), Vetenskap för profession. Rapport nr 8. Borås: Högskolan i Borås, s. 15–34. Börjeson, M. (2021). Framtidens socialtjänst: Ett icke önskvärt remissvar. Lund: Studentlitteratur.

Danermark, B. (2000). Samverkan – himmel eller helvete? En bok om den svåra konsten att samverka. Stockholm: Gothia.

Danermark, B. & Kullberg, C. (1999). Samverkan: Välfärdsstatens nya arbetsform. Lund: Studentlitteratur.

Dellgran, P. (2018). Forskningens roll i den statliga kunskapsstyrningens tid.

I: M. Dahlstedt & P. Lalander (red.), Manifest: För ett socialt arbete i tiden. Lund: Studentlitteratur, s. 45–58.

Dir. 2017:39. Översyn av socialtjänstlagen.

Frishammar, J. & Ericson, Å. (red.). (2018). Addressing societal challenges. Luleå: Luleå University of Technology.

Folkhälsomyndigheten (FHM). (u.å.) Mötesplats social hållbarhet. Hämtad 2023-03-16

från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/motesplats-social-hallbarhet/ social-hallbarhet/

Förenta nationerna (FN). (2020). Globala målen för hållbar utveckling. Hämtad 2020-09-15

från: https://fn.se/globala-malen-for-hallbar-utveckling/

Grape, O. (2006). Domänkonsensus eller domänkonflikt? Integrerad samverkan mellan myndigheter. I: O. Grape, B. Blom & R. Johansson (red.), Organisation och omvärld: Nyinstitutionell analys av människobehandlande organisationer. Lund: Studentlitteratur, s. 47–72.

Harrison, M.I. (2005). Diagnosing organizations: Methods, models and processes. (3 uppl.). Thousand Oaks, Calif.: Sage Publications.

Hasenfeld, Y. (red.). (2010). Human services as complex organizations. (2 uppl.). Los Angeles: Sage.

Hertting, N. & Vedung, E. (2006). Utvärdering och styrningslogik i den svenska storstadspolitiken. Evalueringsnyt, (10), 8–14.

James, P. (2014). Assessing cultural sustainability: Agenda 21 for culture. Barcelona, Spain: UCLG. Hämtad 2023-03-16 från: https://www.academia.edu/15885475

Johansson, S., Dellgran, P. & Höjer, S. (red.). (2015). Människobehandlande organisationer: Villkor för ledning, styrning och professionellt välfärdsarbete. Stockholm: Natur & Kultur.

Langergaard, L.L. & Dupret, K. (red.). (2020). Social bæredygtighed: Begreb, felt og kritik. Frederiksberg: Frydenlund Academic.

Proposition 2016/17:50. Kunskap i samverkan – f ör samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft.

S 1997:16. Socialtjänstutredningen.

Saunders, F., Gilek, M., Ikauniece, A., Tafon, R.V., Gee, K. & Zaucha, J. (2020). Theorizing social sustainability and justice in marine spatial planning: Democracy, diversity, and equity. Sustainability, 12(6), 2560.

Sen, A. (2013). The ends and means of sustainability. Journal of Human Development and Capabilities, 14(1), 6–20.

SFS 1974:152. Kungörelse om beslutad ny regeringsform.

SFS 2002:903. Lag om ändring i regeringsformen

SFS 2001:453. Socialtjänstlag.

SOU 2018:32. Ju förr desto bättre – vägar till en förebyggande socialtjänst. Delbetänkande av utredningen Framtidens socialtjänst.

SOU 2020:47. Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag. Slutbetänkande av utredningen Framtidens socialtjänst.

UNDP i Sverige (u.å.). Globala målen. Hämtad 2023-03-16 från: https://www.globalamalen.se

Vinnova (2016). Utmaningsdriven innovation. Hämtad 2023-03-16 från: https://www.vinnova.se/contentassets/25079a19a2c249bf9745064793aa19d7/ vi_16_07t.pdf

Westin, M., Calderon, C. & Hellquist, A. (2016). Att leda samverkan. En handbok för dig som vill hantera komplexa samhällsutmaningar. Lund: Media-Tryck. Hämtad 2023-03-16

från: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1040497/FULLTEXT01.pdf

World Commission on Environment and Development (WCED). (1987). Our common future. Oxford: Oxford University Press. Hämtad 2023-03-16 från: https://sustainabledevelopment.un.org/content/documents/5987our-common-future.pdf

Björn Blom (red.) är socionom och professor i socialt arbete, Malin Eriksson (red.) är socionom och professor i socialt arbete och Marie-Louise Snellman (red.) är socionom och lektor i socialt arbete. Samtliga är verksamma vid Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Socialtjänstens arbete med social hållbarhet

– Insatser på individ-, grupp- och samhällsnivå

Att arbeta för social hållbarhet är nödvändigt då det i grund och botten handlar om vår gemensamma framtid. I Sverige är socialtjänsten en nyckelaktör i detta arbete. I den här boken diskuteras bland annat vad social hållbarhet är, kopplingen mellan social hållbarhet och socialtjänstens arbete, samt hur socialtjänsten arbetar med frågor som rör social hållbarhet.

I boken ger forskare och yrkesverksamma praktiker initierade och konkreta exempel på socialtjänstens arbete med social hållbarhet på olika samhällsnivåer. Författarna beskriver även hur arbetet med social hållbarhet har sett ut över tid och med utgångspunkt i lagförslag och aktuell forskning diskuteras hur socialtjänstens framtida arbete med social hållbarhet kan utvecklas.

Socialtjänstens arbete med social hållbarhet vänder sig framför allt till studenter på socionomprogrammet och till studerande på andra professionsutbildningar inom det samhälls- och beteendevetenskapliga området. Boken kan med fördel läsas även av yrkesverksamma socionomer och annan personal i människobehandlande organisationer. Den är också relevant för beslutsfattare, lärare och forskare.