Politikens former
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 44023
ISBN 978-91-44-15097-0
Upplaga 1:1
©Författaren och Studentlitteratur 2022
studentlitteratur.se
Studentlitteratur AB, Lund
Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson
Formgivning omslag: Karl Stefan Andersson
Printed by Eurographic Group, 2022
Innehåll Förord 9
1 Statsvetenskapen och politikens former 13
Modern och klassisk politisk analys 14
Kunskapsströmmar och kunskapens ABC 17
Produktion av kunskap 23
Produktion av okunskap 28
Avslutning: ABC-modellen och bokens disposition 31
2 Institutioner och organisationer 37
Synlig och osynlig organiserad makt 37
Organisering, institutionalisering och oligarki 41
Max Webers saklighetsnorm och den digitala
offentligheten 46
Amerikansk högerpopulism och universella mänskliga
rättigheter 50
Glapp mellan uttryckta ideal och faktisk politik 54
Institutionaliserad nationell och internationell politik 57
Avslutning 64
3 Regimer och system 67
Den komplexa staten 68
Stater och regimer som entydiga (demokratiska) subjekt 72
Stater, nationer och länder 76
Att jämföra politiska regimer och system 80
Demokratimätning 84
Synlig och osynlig metodologisk bias 88
Demokratiska och institutionella regimer 92
Avslutning 101
4 Normer och beteenden 103
Att analysera politiska normer och beteenden
statsvetenskapligt 104
Spelar masspopulationers normer och beteenden någon roll? 108
Hur masskulturellt är politiskt ansvar? 113
Urval och tolkning i norm- och beteendeanalys 116
Psykologisk reduktionism och mångtydighetsproblem 118
Sanna och falska utsagor 121
Meningsanalys och metodologisk behaviourism 124
Avslutning 129
5 Idéer och ideologier 133
Idéer, värden och rationell utrotningspolitik 134
Politiska idéer har värderande syften och strävar efter allmängiltighet 137
Idéer om diktatorer och hanterbart politiskt våld 142
Faustsk idépolitik 146
Idépaket och ideologiska konstrukter 148
Idéanalytisk metod och politisk-ideologiska
rangordningar 152
Avslutning 155
6 Begrepp och diskurser 157
Tre språkteoretiska paradigm 159
Begreppsteori och identitetspolitisk aktivism 164
Fallstudier och forskningsdesign 166
Två slags glapp mellan ideal och praktik 169
Diskurser och begrepp 174
Att ge begrepp politisk mening 177
Avslutning 181
7 Statsvetenskaplig kunskapsbildning 183
Att bedriva statsvetenskapligt kunskapsarbete 184
Att skilja mellan idealtyper och normativa ideal 187
Att skilja mellan subjekt och objekt 189
Att arbeta metodiskt och reflexivt 192
Att använda teoretiska ramverk och ansluta till tidigare
forskning 195
Att vara analytiskt originell 197
Att använda experiment eller laborationer och tänka
forskningsetiskt 201
Att arbeta med tät och tunn analys 204
Att identifiera empiriska källor och material 206
Avslutning: att tänka som en statsvetare 209
Efterord 211
Referenser 213
Nästa empiriska domän att utforska är staters och andra politiska ordningars konstitution vad gäller makt, styrning, ledning och syften. Statsvetenskaplig litteratur pratar i det sammanhanget gärna om och plockar isär ”regimer” och ”system”. En grundläggande regim är den administrativa staten och de normer och strukturer den driver och drivs av. En annan är den suveräna nationalstaten – det vill säga den grundläggande juridiska enheten i det internationella politiska systemet. Men även internationella och nationella organisationer är regimer i meningen att de reglerar och styr sin existens och verksamhet med hänvisning till syften och principer som har politisk-ideologiska och normativa inslag. När administrativa stater kombineras med organisationer, frivilligsammanslutningar, ekonomiska verksamheter, institutioner och andra kollektiva aktörer uppstår i sin tur politiska system. I jämförelse med institutioner har regimer mer framträdande normativa drag. Regimer klassificeras typiskt ideologiskt. Det finns en tydlig styrningsaspekt, som tar hänsyn till vad politiska ledningar har för mål och visioner. Vilka värden vill man förverkliga? Vilket ansvar har staten gentemot landets medborgare? Gentemot andra stater och en global mänsklig gemenskap? Gentemot miljön, klimatet och kommande generationer? Dessa frågor är innehållsligt politiska i sedvanlig idéhistorisk mening, snarare än kopplade till formella institutioners och organisationers karaktär.
Den komplexa staten
Etymologiskt är det ord för ”stat” som finns i europeiska språk härlett ur latinets status, som betyder ”tillstånd” eller ”det som föreligger”.1
En lexikal stat är därför en politisk struktur som föreligger och ger en ram åt sakernas tillstånd. Det betyder inte att en given stat måste förekomma just nu. Det betyder inte heller att den nödvändigtvis måste ha förekommit någon annan gång i historien. En stat kan i denna mening både vara reell och hypotetisk, faktisk och föreställd eller framgångsrik och misslyckad. Vissa stater är i princip enbart ideala och utopiska. Alla stater är i själva verket – trots att vardagliga konversationer och politiska inspel har en tendens att glömma bort den saken – allt detta samtidigt. De är på så vis egentligen alldeles för abstrakta och fragmenterade för att låta sig sammanfattas under entydiga rubriker och alldeles för sammanvävda med resten av de samhällen de ramar in för att utgöra tydliga fokuspunkter för den politiska makt de symboliserar. 2 Stater själva strävar dock normalt efter att framställa sig som sådana centrala punkter som nämns i kapitel 1. Men inte ens de mest auktoritära stater vi känt till är helt centralpunktsmässiga. De är alltid spruckna, tillfälliga, ambivalenta, internt motstridiga och komplext sammansatta. Postmarxistiska politiska teoretiker som Chantal Mouffe (1993; jfr Laclau & Mouffe 1985; Dryzek & Dunleavy 2009, 302; Benhabib 2006, 169f.; Fives
1 Jämför hur en läkare bedömer en patients status, en lärare bedömer en elevs status eller Jan-Ove Waldner som SVT:s expertkommentator bedömer spelets status i det VM i bordtennis i Houston 2021 som resulterade i ett svenskt guld i herrdubbel och ett svenskt silver i herrsingel.
2 Gerd Baumann (2004, 1) fångar detta på ett strålande sätt när han poängterar att ”nationalstater älskar att klä upp sig som stabila, organiska och självgående enheter”. Jämför även den theory of conditional statehood som jag utvecklar på annat håll (Strandbrink 2017, 58).
2013, 12) noterar att det är denna ambivalens som både skapar och gör det möjligt att utmana pågående makt och därmed gör att nya positioner och politisk-ideologiska spänningar kontinuerligt uppstår. Detta pekar i sin tur på en grundläggande konflikt i allt politiskt liv: mellan att bekräfta den pågående maktens sätt att tänka och organisera stat och samhälle och att utmana de värde- och intressekonflikter som alltid underbygger en given politisk ordning och ibland normaliserats i så hög grad att de varken kan urskiljas eller artikuleras (jfr de maktanalyser som finns hos Lukes 1974; Dahl 1956; Bachrach 1980; jfr även den omfattande rättviseanalytiska litteraturen, t.ex. Rawls 1971; 1993; Walzer 1983; Dworkin 1978; Sandel 1982; jfr även feministisk teoribildning). Konflikten reflekteras i statsvetenskaplig forskning och teori. Ligger man alltför nära den bekräftande positionen stelnar bilden av statens maskineri och samhällets politiska värdedistribution. Betonas konflikt, spruckenhet och ambivalens alltför hårt kan ingen institutionell ordning eller politisk gemenskap i slutänden upprätthållas.
I medborgarskapsteori skymtar samma problem i spänningen mellan att betrakta medborgare som lika (civic universalism) eller olika (civic particularism) i relation till den moderna staten (jfr Marshall & Bottomore 1992; Kymlicka 1995; 2006, 129f.; Strandbrink 2017; 2019a; 2018b; Liedman 1997, 153ff.; Ball 1987a, 35). Drivs identitets- och minoritetspolitiska principer alltför långt blir gemensamma samhällsprojekt i slutänden omöjliga. Om dessa kritiker ska fungera kan de alltså inte vara mer än additiv till en i grunden universalistisk ordning om inte samhället som gemensam konstruktion ska bryta samman. Detta är det centrala dilemma liberal politisk teori (jfr den rättviseteoretiska litteraturen ovan) – och därför i förlängningen kanske även modern politik – försöker balansera. Statsvetare har –till skillnad från aktivister – normalt inga normativa eller principiella skäl att ifrågasätta sådan värdepluralism. Allt detta ställer intressant
nog den ofta förekommande ståndpunkten att någon – en minister, regering, partiledare eller myndighetschef – måste ”ställas till svars” för vissa politiska åtgärder i ett nytt ljus. Givet att stater och andra politiska aktörer aldrig är helgjutna subjekt utan alltid sammansatta av olika viljor, idéer, intressen och handlingsmöjligheter är ”ansvar” normalt formellt och symboliskt, sällan reellt. Ansvarsutkrävande är alltså en besvärlig logisk domän men samtidigt naturligtvis ett utmärkt sätt att demonstrera hur missnöjd man är med en viss politik, myndighet eller regering. Logiskt krävs dock makt över och intention kring något för att ansvar ska föreligga. Det gäller såväl individuella som kollektiva subjekt, inklusive enskilda medborgare, företag, föreningar, stater och regeringar. Ministrar och myndighetschefer har naturligtvis ett direkt ansvar för specifika beslut de fattar men mer sällan för den generella policy och politik dessa beslut härrör ur.
Regeringars, staters och myndigheters makt över politiska skeenden och lösningar är alltså sällan rak eller entydig. Maktbegreppet i sig är i den meningen residualt; det finns alltid ytterligare aspekter och lager av korspåverkan och indirekta samband att ta hänsyn till när vi analyserar var ”makten” kan sägas ligga i en viss fråga. Detta är en grundläggande orsak till att statsvetare ofta undviker att inrikta sina undersökningar på enkla aktörsbaserade förklaringsmodeller. Det går normalt varken att reda ut på robusta sätt (frågan berörs återkommande i denna bok) vilka egentliga bevekelsegrunder enskilda subjekt eller aktörer har för sina handlingar eller exakt hur mycket makt över en viss fråga en regering eller stat egentligen har. Statliga politiska handlingar fyller typiskt starkare normgivande än konkret och reellt bestämmande funktioner. Regim- och systembegreppen erbjuder vägar förbi detta problem i statsvetenskapligt kunskapsarbete. Samtidigt är det värt att notera att till exempel den svenska staten och den regim den också utgör är ett eget och ett enda rättssubjekt. Juridiskt kan det av det skälet vara befogat att tänka
©Författaren och
på den som en enda förvaltningsstruktur. Men den är samtidigt pluralistisk, både eftersom den innehåller delar och element som inte enbart är förvaltningsmässiga och eftersom den ofta är en kompromiss mellan olika viljor och ideologiska positioner.
Familjer, klaner, kriminella syndikat, bostadsrättsföreningar, idrottsföreningar, NGO:er, INGO:er, IO:er, föräldrakooperativ, stiftelser, universitet, forskningsråd, mediehus, kommuner, globala företag och publicistklubbar är också regimer. Alla har en administrativ form och är konstituerade vad gäller maktutövning, styrning och ledning. Det innebär att maktens premisser, normer, syften, cirkulation och effektivitet kan studeras. En komparativ fördel statsvetenskap i likhet med juridik men olikt andra samhällsvetenskapliga discipliner har är att ämnet inte kan bortse från hur politisk makt förvaltas. Det är statsvetenskapligt omöjligt att inte ägna statsmaktens flöden och villkor uppmärksamhet, eftersom det är omöjligt att begripliggöra politisk makt utan att ta hänsyn till hur den faktiskt organiseras och den viktigaste maktstrukturen i moderna samhällen är offentlig (eller ”allmän” som den kallas i regeringsformen). Det innebär att statsvetare från sina tidigaste kurser exponeras för teori om och uppmanas reflektera över politik som administration. Denna skolade blick för hur makt förvaltas kan riktas mot andra domäner än statens. All regim- och systemförvaltning kan analyseras av statsvetare.
Stater är alltså inte de enda regimer man kan tänka sig. I snäv mening innebär ”stat” som gällande-upprätthållare-av-ett-visst-tillstånd (jämför med definitionen ovan) i princip den struktur för lagstiftning, förvaltning och hantering av samhällets alla angelägenheter som leds av regeringar, parlament och myndigheter. Det är en hårt institutionaliserad – normalt ofta förvånansvärt effektivt maktutövande – supertankervärld som är svår att plötsligt ändra inriktning på. Lagar bereds och stiftas långsamt. Myndigheter fungerar bättre om de inte utsätts för alltför radikal eller regelbunden
omstöpning. Regeringar kan härbärgera vilket ideologiskt och normativt innehåll som helst. Att Sveriges primära grundlag heter regeringsformen (de övriga är successionsordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen) anger att den beskriver formen för hur riket ska styras. Men alla stater och regimer har en form som pekar ut förutsättningarna för den offentliga maktens inriktning. Det är i princip omöjligt att föreställa sig en stat som inte hävdar sin existens med hänvisning till vissa grundläggande texter och de ideal och program som finns i dessa – Max Weber definierar staten som en apparat eller struktur som upprätthåller ett effektivt våldsmonopol inom ett klart definierat territorium (och erkänns som en stat av andra stater). Det betyder samtidigt inte att stater inte kan vara stater om de saknar konstitutioner, men det måste existera något slags statsrättsligt program för dem som politiska subjekt. De måste kunna påvisa att de är just stater. Men det handlar alltid både om en faktisk konkret form av statlighet och retorisk försköning av i sig komplexa politiska konfigurationer.
Stater och regimer som entydiga (demokratiska) subjekt
De socialdemokratiskt dominerade regeringarna Löfvén I och II regerade efter riksdagsvalen 2014 och 2018 i minoritetskoalition med det mindre Miljöpartiet (Löfvén II avsattes sedermera genom misstroendevotum mot statsministern sommaren 2021, varpå dock regeringen Löfvén III tillträdde en dryg vecka senare för att sedan avgå i samband med Magdalena Anderssons tillträde som partiordförande och Sveriges första kvinnliga statsminister den 30 november 2021). För att få igenom statens budget och löpande politik räknade regeringarna Löfvén I–II med hygglig acceptans från Vänsterpartiet och hoppande stöd från andra partier. Sedan en formell överenskommelse slöts i januari 2019 mellan regeringen, Centern och Liberalerna
©Författaren och
uppnåddes nästan en riksdagsmajoritet kring de 73 specifika punkter överenskommelsen innehöll. Men inte riktigt. De var fortfarande tvungna att förmå Vänsterpartiet eller något annat parti att om inte stödja så åtminstone avstå från att fälla regeringens förslag. Vad utgör i en sådan situation den statliga politikens centrum? Vem är subjektet? Alla nya politiska beslut av regeringen Löfvén II 2018–21 infärgades av (minst) fem politiska partier och dessas ideologiska ramverk: Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerns, Liberalernas och Vänsterpartiets. I vissa frågor även av övriga partiers. Vems röst
är det då som talar? Vems program drivs? Är detta en handlande stat?
Ja, kanske om vi syftar på den administrativa staten men absolut inte den ideologiska (jämför med definitionerna nedan). År 2018–2021
är en för svenska förhållanden extrem period som dock belyser den representativa demokratins existensvillkor. Staten påstår normalt att den är homogen och utgör den centrala politiska punkten. Sanningen är dock att denna punkt alltid är ett aggregat av många ideologiska subjekt och röster i ett definitionsmässigt vagt metasubjekt. Moderna stater är typiskt inte singulära, även om konstitutioner och politiska ledare gärna framställer dem i det ljuset. Poängen med ett demokratiskt styrelsesätt är inte heller att maximera den statliga maktens punktmässighet i denna mening utan att realisera ett radikalt jämlikhetsideal (jfr t.ex. Iggulden 2020, 38).
I vardagspolitiska samtal framkommer inte alltid att detta är en återspegling av den demokratiska idéns grundläggande funktion. Ju mer av demos (i representativa demokratier: folkets företrädare partierna) som finns med i statens metasubjekt, desto mer demokratiskt effektivt är alltså systemet. Ju mindre av demos som finns med, desto mindre demokratiskt effektivt. Presidentiella system som det amerikanska kan – i likhet med monarkiska och kejserliga system (jfr Västerbro 2018, 143; Strandbrink 2019a, 230) – med större fog sägas syfta till ett suveränt, singulärt centrum (jfr Beckman 2021, 84–85).
De är samtidigt inte parlamentariska och av det skälet ofrånkomligen demokratiskt mindre effektiva. Den amerikanska kongressens båda kamrar är inget parlament i europeisk mening (jfr Bessette 1994, 17). Funktion och syften ser annorlunda ut. Det kallas typiskt för ett spoils-system, i vilket den ledare eller det parti som vinner ett val på någon nivå ersätter en ofta försvarlig mängd byråkrater och offentligt anställda vid myndigheter och departement med politiskt lojala trupper (ibid., 229). Det är skälet till att både amerikanska ambassadörer och departementschefer ofta hämtas från icke-politiska och icke-offentligt administrativa samhällssektorer. Det handlar alltid delvis om ersättning för gott politiskt, publikt eller ekonomiskt stöd. Spoils betyder ”krigsbyte”, vilket förtydligar upplägget. Vinnaren tar det vinnaren önskar och befolkar det politiska system som just erövrats med sina vasaller.
Detta är alltså en helt annan bild av staten än som weberskt oväldig institution. Den har tydliga drag av det engelska monarkiska styrelseskick statsordningen USA efterträder (jämför kapitel 2) och är alltså inte entydigt rationalistisk-modernistisk. Den europeiska bilden av ”folk” och ”nationalstater” saknar också motsvarighet i USA. Den amerikanska konstitutionens subjekt – We, the people –har en helt annan karaktär än dessa (jfr Beckman 2021, 23; Stranne 2021a, 654). Det är mer av en tablå än de platsassocierade ”folk” europeisk idédebatt kretsat kring under historisk tid. Den amerikanska modellens maktdelningsprincip – med utgångspunkt i upplysningsfilosoferna Charles de Secondat de Montesquieu (1689–1755) och
John Locke – spjälkar dessutom upp offentlig makt i tre horisontella grenar: lagstiftande (kongressen), dömande (domstolsväsendet) och exekutiv (presidentämbetet).3 Här blir visserligen den av presidenten
3 Det finns (jämför med resonemangen om konstitutiv ambivalens eller glidning och centralpunktsmässighet ovan) en intressant dimension av det
©Författaren och
suveränt tillsatta regeringen ett mer koncentrerat politiskt subjekt än i europeisk parlamentarism men makten delas samtidigt mellan de tre grenarna (emellertid nominerar presidenten och kongressen röstar om ledamöterna av Högsta domstolen, vilket innebär att den juridiska grenen av staten har en noterbar beroenderelation till den politiska exekutiven – och att landets rättsskipning därmed också blir politiskt infärgad).
Det exekutiva subjektets (det vill säga presidentens och dennes regerings; precis som svenska regeringar fram till 1973 formellt var en förlängning av ”Kungl. Maj:t” – alltså hans kungliga majestät) reella maktställning kan därmed diskuteras. I vilken ordning är makten mest fokuserad: hos ett mer entydigt singulärt subjekt vars verksamhetssfär är noga avgränsad eller hos ett mer pluralistiskt subjekt
amerikanska konstitutionella systemet som mig veterligen aldrig adresserats av statsvetare: den godtyckliga kombinationen av just dessa institutionella grenar i en suverän makttriad (förhållandet dem emellan är dock statsvetenskapligt välanalyserat; jfr t.ex. Dahl 1956, 19–22). Det finns naturligtvis andra tänkbara institutioner som skulle ha kunnat tilldelas statsbärande status i den amerikanska konstitutionen – som ett konventionellt parlament, en riksbank, ett nationellt utbildningssystem, allmän värnplikt eller ett solitt regelstyrt myndighetsväsende. Den idealistiska status konstitutionen tillskrivs som definiendum av amerikansk politik är slående och har få likheter med rationell (europeisk) politik. Denna orörbarhet omöjliggör konstruktiva samtal om hur USA skulle kunna tänkas reformeras eller behöva bearbeta sin politiska identitet och gemenskap för (eller emot) det allmänna bästa. Det är ur detta perspektiv svårbegripligt hur intellektuellt infångade även kritiska amerikanska teoretiker och filosofer är av rådande politiska normer. En grundläggande orsak till att systemet inte kan anpassas till förändrade politiska och historiska omständigheter är att det saknas institutionella format och arenor för sådana konversationer. Som politisk regim avvärjer de facto den amerikanska konstitutionalismen konstruktiva diskussioner om sin egen funktion. Det finns ett släktskap med andra bokstavstrogna ideologiska program.
vars verksamhetssfär saknar i förväg uppställda gränser och inte konkurrerar med andra maktgrenar? Svaret är inte givet, men frågan betydelsefull. Och: vilken makt är demokratiskt effektivast; alltså erbjuder demos störst inflytande och förverkligar därmed mer av ett radikalt jämlikhetsideal? Avsaknaden av parlamentarisk förankring av staten som politiskt subjekt i USA, uppdelningen av offentlig makt i tre grenar och den kvardröjande segregationism med rötter i slaveriet, det amerikanska inbördeskriget och Jim Crow-lagstiftning som på subtila sätt delar in amerikanska medborgare i grupper med olika inflytande och livsvillkor försvagar synbarligen systemets demokratiska effektivitet. Som ordning och regim finns det uppenbarligen till av andra skäl (att maximera jämlikt politiskt deltagande är ju inte heller poängen med Montesquieus modell). Symbolvärdet av el presidente ska dock inte underskattas; det är ämbetet som symboliserar nationen (jfr Bessette 1994, 232). Men det är inte eftersom den amerikanska presidenten utövar extra mycket makt över USA:s samhälle eller för att modellen är extra demokratiskt effektiv som ämbetet betraktas som globalt viktigast, utan eftersom USA:s ekonomiska, militära, industriella och kulturella inflytande i världen ( pax americana) under efterkrigstiden varit remarkabelt och accentuerats sedan Sovjetunionens kollaps.
Stater, nationer och länder
Bortsett från att hänvisa till skrivna konstitutioner för att markera kontinuitet och legitimitet kan stater, som i Storbritanniens common law-tradition eller det antika Atens demokrati, reproduceras med hänvisning till tidigare beslut om vad som är politiskt och juridiskt tillåtligt utan att det uttrycks i separata regler på högre statsrättslig nivå än i vanlig lagtext. Utöver på formella texter bygger stater också sin existens på halvt påvisbara, halvt föreställda symboler, myter,
©Författaren och
traditioner och kulturella vanor och identiteter. Det kan handla om monarkiska dynastier, folkets makt, vunna eller förlorade krig och imperier, havet, skogen, bergen, konsten, familjen, ledaren, moderniteten, traditionen, religionen, industrin, revolutionen, den koloniala frigörelsen, ekonomin, nationsspråket eller -språken, nationella epos eller i princip vad som helst. I denna vidare bemärkelse vilar även statlig-offentliga politiska regimer och system på ofta mycket specifika men vanligen outtalade premisser om var en viss gemenskap börjar och slutar (jfr Strandbrink 2019a, kap. 6), vem eller vilka som betraktas som fullvärdiga medlemmar, vilka värden som anses centrala för den identitet som ska upprätthållas och hur relationen mellan styrande och styrda förväntas se ut. Det vardagliga begreppsbruket är emellertid inte glasklart när det gäller vad som skiljer en ”stat” från en ”nation” eller ett ”land”. Låt oss precisera läget.
Administrativ stat Den institutionella apparat och juridiska person som utgör en folkrättsligt erkänd politisk ordnings primära handlande och regulativa subjekt (jämför med Max Webers klassiska statsdefinition).
Ideologisk stat Den normativa ledningsstruktur som vid en viss tidpunkt styr och handlar i en administrativ stats namn.
Nation En föreställd politisk gemenskap typiskt förankrad i språk, tro, kulturella traditioner, territoriella anspråk, livsideal och narrativ om en delad identitet. Etymologiskt härlett ur latinets nascere (att födas).
Nationalstat Lexikalt och institutionellt hårda tolkningar av nationalstatsbegreppet pekar mot ordningar där kulturell ”nation” och administrativ ”stat” överlappar och matchar varandra, helt eller i möjligaste mån. Svagare tolkningar ger i princip begreppet samma mening som ”land”.
I vardagligt språkbruk sker ofta ytterligare en uttunning när ”nation” används som kortform för det mer komplexa ”nationalstat”.
Land Oprecis beteckning antingen på stater som är medlemmar i FN och erkänns som sådana av sina likar (och därmed genom delegation av sin oavvisliga rätt till autonomi och suveränitet är grunden för internationell rätt) eller på ”jord- och markbaserade” politiska strukturer på eller under statsnivå (jämför med ”nationer” eller tyska delstater i förbundsrepubliken: ”land/länder”, eller Frankrikes 40:e departement Les Landes [på svenska närmast ”markerna”] längs Atlantkusten söder om Bordeaux).
I inget av dessa fall implicerar respektive begrepp något särskilt politiskt system eller någon särskild regim. Samtliga går enkelt att kombinera med alltifrån demokratiska till monarkiska, auktoritära eller fascistiska styrformer. Sverige slutar på så vis inte att vara identiskt med sig självt som statsbildning om landet återgår till att styras fördemokratiskt (alltså från ideologiska och moraliska utgångspunkter som liknar de som rådde innan den allmänna rösträttens genomförande 1921) eller den demokratiska parlamentarismen ersätts av en auktoritär modell som förföljer oliktänkande, invandrare, högutbildade, fattiga eller icke-heterosexuella medborgare. I ingetdera fallet
upphör automatiskt svenskar att vara ”medborgare” även om det samhälle, de frihetsgrader, den välståndsutveckling och de specifika rättigheter och skyldigheter som krävs i liberala eller demokratiska politiska system ersätts av andra. Regimer och system är alltså oberoende av vilken term man använder för att beteckna grundenheten. Nationsbegreppet används idag ofta på sätt som i princip kapat de ursprungliga kopplingarna till blod och jord. Inom polismyndigheten finns NOA, Nationella operativa avdelningen; vi talar om nationella territorier, samarbeten och initiativ; BNP betyder bruttonationalprodukt; vi skiljer mellan nationell och internationell (”mellan-nationell”) politik; det finns multi nationella (”fler-nationella”) företag och organisationer; och för att existera som erkänt statligt subjekt krävs medlemskap i FN, det vill säga Förenta Nationerna . Ingenstans finns några starka associationer till blod och jord. ”Nation” framstår i dessa sammanhang snarare som en lite mer storslagen och sofistikerad synonym för de enklare ”stat” eller ”land” än som en aktiv länkning till ett exklusivt och unikt förflutet. Men det antyder något större, viktigare och mer beständigt än dessa simplare bestämningar. Nationsbegreppet delar i viss mån denna transcendenskaraktär med det neutrala ”land”, som framstår som det kanske minst politisk-ideologiskt överladdade av begreppen ovan. Det är tydligt att den lexikala betydelsen av nation typiskt lyft fram av national konservativa och andra uttalat nationalistiska rörelser, som gärna pekar på sin egen kontinuitet med och ideologiska omsorg om ett ärorikt och storslaget nationellt arv. En komplikation
är att flera av dessa begrepps innebörd är helt olika i USA och Europa (och även varierar mellan och inom europeiska traditioner). USA
är ingen ”nationalstat” i europeisk mening. I amerikanskt politiskt
språkbruk betecknar nationsbegreppet grupper ur den amerikanska urbefolkningen: som the Sioux, Cherokee, Kiowa, Lakota, Iroquois eller Apache nations. Men översättningsproblemen USA–Europa går
POLITIKENS FORMER
Denna introduktion till det vetenskapliga studiet av politik vill ge en grund till att förstå vad politik är och hur stats vetenskaplig kunskapsbildning går till. Med utgångspunkt i fem tematiska kategorier – institutioner och organisationer, regimer och system, idéer och ideologier, normer och beteenden och slutligen begrepp och diskurser – beskrivs villkoren för statsvetenskaplig kunskapsbildning på ett utförligt sätt.
I boken diskuteras också politikens olika former i nära samband med en principiell diskussion om vetenskaplig kunskapsbildning i stort: i kunskapsförnekelsens, desinformationens och de ogrundade påståendenas tidevarv ger den nödvändiga verktyg för den som vill förstå politiska förhållanden.
Politikens former är avsedd för såväl studenter i statsvetenskap som för andra intresserade som vill bringa reda i hur statsvetenskaplig kunskapsbildning om politik skiljer sig från allmänt tyckande och ideologiskt motiverade påståenden.