9789144140193

Perspektiv på hälsooch sjukvårdskuratorns mångfacetterade arbete Joakim Isaksson Sara Lilliehorn Helena Hansson (red.)

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 43171 ISBN 978-91-44-14019-3 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2022 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Jesper Sjöstrand/Metamorf Design Group Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: Francisco Ortega Printed by Eurographic Group 2022

Innehåll

Förord 11 Författarpresentation 15

Del I

Socialt arbete i hälso- och sjukvården – medicinsk och juridisk kontext 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård 21 Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

Relationen patient–sjukvård 21 Vetenskapliga paradigmskiften och modeller av hälsa 23 Skifte i förhållningssätt och styrningslogiker 26 Sammanfattning av kapitlet och introduktion till bokens övergripande innehåll 32 Tips på vidare läsning 33 Referenser 33

2 Juridiska ramar och dilemman för kuratorns arbete 37 Kavot Zillén

Är hälso- och sjukvårdskuratorer hälso- och sjukvårdspersonal i lagens mening? 38 Gränserna för hälso- och sjukvårdskuratorers yrkesansvar och kompetens 40 Hälso- och sjukvårdskuratorers rättsliga ansvar i vården tydliggörs 44 Centrala krav med fokus på patientsäkerhet 44 Krav på god och säker vård 44 Krav på vetenskap och beprövad erfarenhet 47

Anmälningsplikt – särskilt gällande barn 48 Ett förstärkt barnperspektiv i lagstiftningen 48 Krav på journalföring 49 Sekretess inom vården – ett skydd för patientens integritet 52 Avslutande diskussion 55 Tips på vidare läsning 56 Referenser 56

Centrala teorier för och perspektiv på kuratorns arbete och professionella förhåll­nings­sätt

Del II

3 Relation och förändring 61 Pär Salander

Olika hjälpare 62 Den kontextuella modellen 63 Avslutande diskussion 68 Tips på vidare läsning 69 Referenser 69

4 Ett narrativt ­f örhållningssätt i mötet med trauma, kris och sorg 71 Anneli Silvén Hagström

Hälso- och sjukvårdskuratorn som lyssnare och möjliggörare av bearbetande samtal 72 Biografiskt avbrott – när det oväntade sker 75 Kronisk sjukdom och förlust av självet 78 Sjukdom och funktionsnedsättning som biografisk kontinuitet 78 Krisen som kaosberättelse – tystnader och skrik 82 Ett narrativt återskapande av mening och identitet 84 Stora och små berättelser – kulturella och kollektiva berättelsers påverkan 88 Att skapa ett psykologiskt rum för berättande 93 Tre fallbeskrivningar av meningsskapande och självformerande samtal 96

6

Innehåll

Avslutande diskussion – hälso- och sjukvårds­kuratorns unika position och dess potential 104 Tips på vidare läsning 105 Referenser 105

5 Utsatthet och hopp vid malign sjukdom 109 Pär Salander

Döden och tiden 110 Möjligheternas perspektiv 111 Möjligheter i kroppen 111 Möjligheter i en hjälpande relation 112 Möjligheter i ett kognitivt schema 114 Den kreativa illusionen – leken och övergångsområdet 119 Vardagens meningsfullhet 121 Avslutande diskussion 122 Tips på vidare läsning 123 Referenser 123

6 Anhörigperspektiv 127 Helena Hansson

Begreppen anhörig, närstående och omsorgsarbete 128 Att stödja och hjälpa en närstående 128 Lagrum och ansvarsfördelning 131 Påverkan – de anhörigas välbefinnande 133 Anhörigas behov av professionellt stöd 136 Barnperspektivet och vikten av att uppmärksamma barn som anhöriga 138 Avslutande diskussion – hälso- och sjukvårds­kuratorns roll gällande stöd till anhöriga 142 Tips på vidare läsning 143 Referenser 143

Innehåll

7

7 Kuratorns roll i transnationella och transkulturella processer 147 Veronica Svärd

Sociala determinanters betydelse för ohälsa 148 Kuratorns arbete i transnationella processer 150 Transkulturella perspektiv 154 I skärningspunkten mellan länder och system 155 Urfolks rättigheter 157 Kulturalisering av de andra – osynliggörandet av det egna 159 Vikten av kritisk reflexivitet i antidiskriminerande socialt arbete 160 Kuratorns kompetens och uppdrag 162 I relation till människor i migration 162 I relation till frågor om religion och kultur 163 Avslutande diskussion – kuratorns kompetens, bidrag och uppdrag 164 Tips på vidare läsning 165 Referenser 165

Del III Kuratorns arbete - empiriska och teoretiska nedslag 8 Kuratorn inom cancersjukvården 171 Joakim Isaksson & Sara Lilliehorn

Kort om projektet 173 Kuratorer i svensk cancersjukvård – hur ser gruppen ut? 174 Vad möter kuratorn i det direkta arbetet med patienter? 175 Vad möter kuratorn i det direkta arbetet med anhöriga? 177 Vad handskas kuratorer konkret med i olika ärenden och vilken funktion får de? 179 Upplevda hinder för optimal funktion och möjliga lösningar 182 Vad är det ”goda” respektive ”svåra” med att arbeta som kurator inom cancersjukvården? 184 Avslutande diskussion 186 Tips på vidare läsning 189 Referenser 189 8

Innehåll

9 Kuratorns arbete inom psykiatrins förändrade fält 193 Urban Markström & David Rosenberg

Från slutna rum till öppna landskap 195 Det samhällsbaserade arbetet 196 Kommunernas roll 197 Samverkan 198 Psykisk hälsa åt folket! 200 Att ta med det sociala – från patient till samhällsmedlem 202 Stöd till återhämtning – att delta i samhällslivet som andra 206 Avslutande diskussion – från psykisk ohälsa till hälsa 211 Tips på vidare läsning 212 Referenser 212

10 Att förstå hälso- och sjukvårdskuratorns arbete 217 Elisabet Sernbo

Historisk och samtida kontextualisering 218 Arbetets funktioner 220 Arbetets positioner 225 Arbetets riktningar 228 Avslutande diskussion 233 Tips på vidare läsning 234 Referenser 234

Del IV Avslutning 11 Epilog 239 Joakim Isaksson, Sara Lilliehorn & Helena Hansson

Register 243

Innehåll

9

Kapitel 1

Perspektiv på relationen patient–sjukvård Ӽ SA R A L I L L I E HOR N, JOA K I M I SA K S S ON & H E L E NA H A N S S ON

I kapitlet diskuteras kunskapsutvecklingen kring hälsa och ohälsa, individens ökade autonomi i förhållande till staten samt förändringar i organisation och styrning av offentlig verksamhet – skeenden som vi menar är värdefulla att ha förståelse för när man navigerar som kurator inom hälso- och sjukvården i dag. Dessa förändringar påverkar förutsättningarna för mötet och relationen mellan patienten och sjukvården (inklusive kuratorn) och utvecklingen står dessutom ibland i konflikt med det relationsarbete som utgör delar av kuratorns grundfärdigheter och grunduppdrag.

Relationen patient–sjukvård Relationen mellan patient och sjukvård kan betraktas ur olika perspek­ tiv. Dels kan den ses som den konkreta relationen mellan två individer (mikronivå), exempelvis en patient med magsmärtor som möter en läkare på vårdcentralen, dels som mötet mellan patient och sjukvårdsorganisa­ tion (mesonivå), vilket då även inbegriper patientens första kontakt med 1177, telefonkön till vårdcentralens rådgivning, tillgängligheten gällande besökstider, mötet med vårdcentralens receptionist och alla andra tidi­ gare och fortsatta kontakter med sjukvården. I ett vidare perspektiv kan

21

22

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

relationen avse mötet mellan individ och samhälle (makronivå), mellan individ (patient) och en av samhällets offentliga verksamheter (sjukvård).

Här innefattas välfärdsstatens politik och regelverk, likväl som organisa­ toriska styrningslogiker.

Ett annat sätt att se på relationen patient–sjukvård ges av Mishler (1984; Waitzkin, 1989) som liknar den vid ett möte mellan två olika röster – livets röst (eng. voice of the lifeworld) och medicinens röst (eng. voice of medicine). Livets röst syftar på personens (patientens) subjektiva upplevelse av händelser och problem som hen ställs inför i livet, till exempel ohälsa i form av magsmärtor. Hur dessa smärtor begripliggörs påverkas av per­ sonens historiska, kulturella och sociala sammanhang, men beror också på vederbörandes biografiska situation och position i världen. Smärtorna kan tolkas på olika sätt baserat på personens erfarenheter och övriga hälsotillstånd. De kan ge olika associationer beroende på om personen exempelvis har en familjemedlem med Crohns sjukdom (”var det inte så här det började för pappa”) eller om personen lider av hälsoångest och bär på återkommande rädsla för allvarlig sjukdom (”tänk om det är cancer”).

De kan även resultera i helt andra associationer om magsmärtorna inte kopplas till tidigare erfarenheter eller om det inte finns någon under­ liggande oro. Tecken på ohälsa kan också ha olika innebörd beroende på hur lätt- eller svårtillgänglig sjukvården är för personen i fråga, vilket rör både sjukvårdens faktiska tillgänglighet och hur socialt och kulturellt accepterat det är att bry sig om sin hälsa och söka vård. Medicinens röst, däremot, syftar på sjukvårdens strävan att utifrån medicinsk kunskap dekontextualisera, det vill säga att utifrån en anamnes (patientens sjuk­ domshistoria) avgränsa och reducera det komplexa i patientens berättelse om sina besvär och medicinska fynd till en diagnos för att därefter kunna behandla och prognostisera. Livets röst och medicinens röst kan sägas mötas när personen uppsöker sjukvården i strävan att begripliggöra, få legitimitet för och hjälp med sin ohälsa.

I Sverige och i stora delar av västvärlden har de tre nivåerna av relatio­ nen patient–sjukvård och mötet mellan livets och medicinens röst föränd­ rats på ett genomgripande sätt på förhållandevis kort tid. Kortfattat har sjukvården gått från ett utpräglat paternalistiskt till ett personcentrerat förhållningssätt gentemot patienten. Detta skifte åskådliggörs i två frans­ka

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

studier som undersökt i vilken utsträckning läkare delgav diagnos till cancer­sjuka patienter. I Okens studie (1961) fann man att endast 12 procent av läkarna delgav cancerdiagnosen till sina patienter, medan Novack med kollegor knappt två decennier senare (1979) konstaterade att 98 procent av läkarna informerade patienterna om deras diagnos. Hur kan vi förstå denna förskjutning och varför den skedde under den här tidsperioden?

Ett klargörande kräver en utblick som omfattar en accelererande kun­ skapsutveckling, därpå följande medicinska behandlingsframsteg samt etablering och implementering av nya vetenskapliga modeller av hälsa och ohälsa. Denna utblick omfattar även hur rörelser och samhällsutvecklingar under ungefär samma tidsperiod samverkat till att förändra relationen individ–samhälle och därmed även relationen mellan patient och sjukvård.

Vetenskapliga paradigmskiften och modeller av hälsa Medicinsk vetenskap vilar vetenskapsteoretiskt på ett biomedicinskt para­ digm. Ur paradigmet har en biomedicinsk modell vuxit fram med fokus på fysiska dimensioner av hälsa. Fram till mitten av 1900-talet domine­ rade modellen helt hur hälsa och ohälsa studerades, definierades och för­ klarades. Utgångspunkten i modellen är att allt är materia och kroppen, i sina beståndsdelar (organ, vävnad, celler, nervsystem, hormoner osv.), ses därmed som själva källan till kunskap. Enligt modellen antas sjukdom ”be fully accounted for by deviations from the norm of measurable biological (somatic) variables” (Engel, 1977, s. 130). Hälsa förstås alltså här som från­ varo av (somatisk) sjukdom eller (somatiska) avvikelser och uteslutande som ett somatiskt fenomen. Psykologiska eller sociala dimensioner av hälsa och ohälsa ges ingen betydelse och lämnas oförklarade i den biomedicinska modellen. Detta kan i dag tyckas som ett snävt sätt att förstå hälsa på. Dock har den biomedicinska modellen möjliggjort en kunskapsutveckling kring somatiska sjukdomar som gör att vi i dag så framgångsrikt kan behandla allt från mindre allvarliga åkommor till tidigare ohjälpliga kroniska och/ eller dödliga tillstånd.

Vid mitten av 1900-talet började den medicinska kunskapsutvecklingen och teknologiseringen av medicinen accelerera. Tidigare var möjlighe­ terna till bot och behandling vid framför allt svårare sjukdomstillstånd,

Kapitel 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård

23

24

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

exempelvis cancer, ytterst begränsade och mycket av vården kring patien­ terna handlade om lindring. Under decennierna just före och efter Okens studie (1961) implementerades nya behandlingsregimer som exempelvis cytostatikabehandling och organtransplantation, men också något som i dag före­faller självklart – antibiotikabehandling (Borgquist & André, 2016).

I dag kan därför många vanliga somatiska sjukdomstillstånd förebyggas och botas, och vid svårare kroniska sjukdomstillstånd ökar stadigt möjlig­ heterna att behandla för att förlänga liv. En väsentlig konsekvens av dessa framsteg är hur de påverkar innebörden av att drabbas av en mer allvarlig sjukdom. Det som för bara några decennier sedan betydde en snar död för den drabbade, kan i dag betyda många år av fortsatt liv och ibland även bot.

Samtidigt som den medicinska kunskapsutvecklingen accelererade, uppmärksammades orsaker till och perspektiv på hälsa och ohälsa som inte lät sig förklaras av den biomedicinska modellen. Till en början pekade framför allt medicinska sociologer på hur exempelvis klass, socioekonomisk status och livsstil påverkar och genererar hälsa/ohälsa och därmed kan ses som hälsodeterminanter (Wainwright, 2008). Fokus på sociala hälsodeter­ minanter resulterade sedermera i utvecklingen av ett antal sociala modeller av hälsa. Här ses sociala faktorer, exempelvis relationer, sysselsättning, ekonomi, miljö och kultur, som källor till kunskap och kroppen förstås som skapad och begränsad av samhället. Ohälsa kan därmed anses uppstå i mötet mellan individen och (det begränsande) samhället, varför ansvaret för ohälsan i större utsträckning läggs på samhället, det vill säga inte på den enskilda individen. Modellerna har fått fäste inom många vetenskapliga fält och haft stor betydelse för folkhälsan. I dag är de sociala modellerna av hälsa ett väletablerat och centralt perspektiv i ämnet socialt arbete och annan samhällsvetenskaplig forskning, och de har även fått betydelse för politik och reformer inom hälsoområdet.

Såväl den biomedicinska modellen som sociala modeller av hälsa har sammantaget bidragit till en enorm kunskapsutveckling och förbättring av den allmänna folkhälsan. Bägge modellerna är dock reduktionistiska såtillvida att de utesluter de hälsodeterminanter som den andra har som utgångspunkt – den biomedicinska modellen utesluter sociala faktorer, och sociala modeller utesluter biomedicinska faktorer. För att förstå och förklara hälsa och ohälsa på ett mer holistiskt sätt introducerade Engel i

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

slutet av 1970-talet ytterligare en modell, en biopsykosocial modell av hälsa (Engel, 1977). Denna har sedan följts av fler (t.ex. Fausto-Sterling, 2005).

I biopsykosociala modeller tas hänsyn till biomedicinska, psykologiska och sociala faktorer samt hur dessa samverkar till att orsaka och vidmakthålla hälsa och ohälsa, och kroppen ses som källa till levd erfarenhet. Psykolo­ giska faktorer som exempelvis kognitioner, emotioner, personlighet och motivation har här ett förklaringsvärde. Modellerna har gett upphov till en rad nya, tvärvetenskapliga forskningsfält och en teoriutveckling som beaktar hälsa och ohälsa ur ett holistiskt perspektiv.

Efter denna introduktion av hur förståelsen av hälsa utvecklats är det intressant att lyfta fram en av de mest etablerade definitionerna av hälsa och beakta tidpunkten för när den lanserades. Redan 1948 definierade WHO hälsa som ”fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte enbart från­ varo av sjukdom” (Regeringskansliet, 2008; WHO, 2020). Definitionen är förvånansvärt holistisk för sin tid och rymmer en medicinsk, psykologisk såväl som social dimension av hälsa. Vidare bör noteras att definitionen lägger vikt vid välbefinnande, vilket syftar på känslan av att må bra.

Av den svenska befolkningen (16–84 år) skattar 73 procent sin hälsa som bra eller mycket bra (Folkhälsomyndigheten, 2020). Beaktat den totala sjukdomsbördan i befolkningen går det att ana en distinktion mellan hälsa och välbefinnande. Hur vi upplever och värderar vår hälsa och vårt välbe­ finnande beror på det sociala sammanhang vi lever i och förändras i takt med att livsvillkoren förändras av exempelvis ålder eller sjukdom.

Detta resonemang aktualiserar att sjukdom och ohälsa inte självklart är synonyma begrepp samt att gränsen inte enkelt kan dras mellan friskt och sjukt. Detta är relevant i samhällets sätt att hantera hälsa/ohälsa och över­huvud­taget mänskligt lidande. Precis som olika tider har haft olika för­k laringar för ohälsa, har människor genom historien vänt sig till olika instanser för att få hjälp med att förstå, hantera, få legitimitet för och för­ hoppningsvis bot för sin ohälsa (Frank & Frank, 1991; för en mer detaljerad antropologisk beskrivning, se t.ex. Sarkohi & Andersson, 2019). Filosofen Fredrik Sveneaus (2013) menar att vi i dag ”lider på medicinskt vis”. Vi vänder oss till sjukvården (medicinen) med vårt lidande och medicinen har tolkningsföreträde med avseende på hur vi ska förstå och hantera det.

Vidare går sjukvårdens sätt att processa lidandet via diagnoser. ­Lidandet

Kapitel 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård

25

Skifte i förhållningssätt och styrningslogiker Parallellt med att kunskapsutvecklingen inom det biomedicinska fältet tog fart och nya modeller av hälsa introducerades växte demokrati- och med­ borgarrättsrörelsen och en rad sociala rörelser svepte över världen, exem­ pelvis fredsrörelsen, kvinnorörelsen och solidaritetsrörelsen med Vietnam.

Dessa rörelser drevs kring olika kärnfrågor, som solidaritet med och stärkta rättigheter för förtryckta människor och marginaliserade grupper. Gemen­ samt för dem var protesten mot missförhållanden och konflikten med etablerade system. Som följd ställdes myndigheter i granskningens ljus på ett nytt sätt och människor krävde rätt till information. Konsekvensen blev en maktförskjutning, en ökad transparens i staters och myndigheters före­ havanden samt större möjligheter till självbestämmande för medborgarna (för vidare läsning om avinstitutionaliseringen av psykiatrin, se kapitel 9 i denna bok). Detta påverkade i förlängningen relationen mellan individen och samhället och därmed även patientens ställning i sjukvården.

Backar vi till mitten av 1900-talet kan vi, med bland annat Okens studie (1961) som exempel, se att sjukvårdens förhållningssätt till patienten präg­ lades av paternalism. Patienten var då, liksom i dag, motpart i sjukvårdens uppdrag att bota, lindra och trösta (Sveriges läkarförbund, 2017). Patientens position var dock passiv: en sjukdomsbärare och en generaliserad motta­ gare (Bejerot & Hasselbladh, 2003). Sjukvårdens medicinska auktoritet var

26

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

dekontextualiseras – avgränsas och reduceras – för att avgöra om det uppfyller kriterierna för en sjukdom (eng. disease) eller en svaghet (eng. infirmity). Diagnosen är alltså en slags inkörsport till en förklaring av lidan­ det och till fortsatt hjälp. Detta är i många fall alldeles okomplicerat men väcker, särskilt när det gäller psykisk ohälsa, nu och då diskussioner om vad som ska förstås som ”normalt” lidande, exempelvis normala reaktioner på förluster, och vad som är ett sjukdomstillstånd som föranleder en diagnos (se t.ex. Rück, 2020; Salomonsson, 2020). Här menar vissa att mänskliga problem medikaliseras i alltför stor utsträckning, en utveckling som även drivs på av kommersiella krafter i takt med att sjukvården och välbefin­ nandet blivit föremål för en marknad (se t.ex. Conrad, 2005; ­Horwitz & Wakefield, 2007; Sveneaus, 2013).

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

stark och stärktes ytterligare av den omfattande kunskapsutveckling och de behandlingsframsteg som följde. Som starkast var den just vid mitten av 1900-talet, vilket har beskrivits som medicinens ”guldålder” (Frawley, 2020).

Under 1900-talets senare hälft kom dock sjukvårdens medicinska auktoritet att utmanas och förhållandet mellan sjukvård och patient att förändras.

Ett av de tidiga och viktiga initiativen till ett förändrat förhållningssätt var etableringen av begreppet patientcentrerad vård. Begreppet utgår från en holistisk syn på patienten och betonar vikten av att sjukvården ser och bemöter varje patient som en unik person. Begreppet utvecklades redan under 1950-talet av allmänläkare i Storbritannien (Wainwright, 2008) och lanserades därefter som ett nytt slags medicinskt tänkande (Balint, 1969) och en vårdform som förespråkades av WHO (1997). Sedan dess anses patientcentrerad vård höra till god vård och rekommenderas frekvent i den vetenskapliga litteraturen. Därefter har ytterligare ett begrepp som talar för ett förändrat förhållningssätt introducerats – personcentrerad vård. Begreppet utgår från en filosofisk syn på människan som en rationell varelse som kan tala för sig själv och bekräfta/erkänna andra, och anses vara en utveckling av begreppet patientcentrerad vård (Håkansson Eklund m.fl., 2019). Det rymmer tre nyckelbegrepp som sammantaget menar att patienten och sjukvården ingår i ett partnerskap som utgår från patientens berättelse och som befästs i en personlig hälsoplan där det gemensamma ansvaret dokumenteras (GPCC, 2020). I den personcentrerade vården ses patienten som en medaktör, en partner, i sjukvårdens uppgift och strävan mot diagnos, behandling och eventuell bot. Patientcentrering och person­ centrering är överlappande begrepp och förväxlas ofta, men skillnaden har konstaterats ligga i vad de formulerat som vårdens mål. Patientcentrerad vård har som mål att patienten ska ha ett fungerande liv, medan person­ centrerad vård har en vidare ambition, nämligen att patienten även ska ha ett meningsfullt liv (Håkansson Eklund m.fl., 2019).

En annan utveckling som påverkar relationen mellan patient och sjuk­ vård rör hur vården är organiserad och styrd. Inom detta område har stora förändringar skett parallellt och sammanflätat med de processer som beskri­ vits här. Det handlar om inträdet av nya välfärdsregimer, och hur dessa adderat nya styrningslogiker i sjukvården som i sin tur påverkat relationen mellan sjukvård och patient. Bruhn (2018, s. 50–51) beskriver tre välfärdsre­

Kapitel 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård

27

28

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

gimer som introducerats sedan mitten av 1900-talet (se även t.ex. Freidson, 2001 för vidare läsning). För det första den professionella styrningslogiken, där professionella med sin expertkunskap anses bäst lämpade att styra och leda verksamheter och därför har ett stort handlingsutrymme. För det andra den byråkratiska styrningslogiken som i stället betonar fördelning av arbete mellan olika roller i en verksamhet, hur de professionella rollerna är konstruerade samt reglering av arbetet. I marknadslogiken, den tredje styrningslogiken som Bruhn (2018) beskriver, är en ny aktör – avnämaren av verksamhetens aktivitet, exempelvis kunden, brukaren eller patienten – central. Tillgången till en viss marknad styrs av efterfrågan och kunden/ patienten väljer själv i utbudet, vilket i förlängningen förväntas sortera fram de ”bästa” och sortera bort de ”dåliga” alternativen från marknaden.

Fram till 1990-talet styrdes sjukvården av en kombination av profes­ sionell och byråkratisk styrningslogik (Bejerot & Hasselbladh, 2003; Bruhn, 2018). Den kliniska vården och den medicinska kunskapsutvecklingen leddes främst av läkarprofessionen som hade stort handlingsutrymme och auktoritet. Därefter övergick styrningen av sjukvården till dagens neoli­ berala välfärdsregim som utgörs av en byråkratisk logik och en marknads­ logik ”i samexistens” (Bruhn, 2018, s. 51) med nya aktörer på styrningens spelplan. Något förenklat kan man säga att marknadslogiken styr mål och resultat, medan den byråkratiska logiken styr och reglerar vägen till målen.

Mål och resultat styrs via modeller och verktyg som sammanfattningsvis betecknas som new public management (NPM). Vägen till mål och resultat styrs av regler, rutiner (gärna standardiserade) och kvalitetssystem. Mål och resultat ska vara mätbara och kontrolleras (t.ex. antal patienter i en viss behandling, tidsåtgång och antal sessioner), vilket skapar administrativt arbete (t.ex. att dokumentera vad som kan utgöra underlag för kontroll).

Detta medför sammanfattningsvis att både målen och vägen dit styrs hår­ dare än i tidigare styrningslogiker.

Vad förändringarna i styrningslogikerna under de senaste decennierna har inneburit för sjukvårdens del är en omfattande och komplex fråga som inte ryms inom ramen för det här kapitlet (för vidare läsning, se t.ex.

Bejerot & Hasselbladh, 2003; Borgquist & André, 2016; Bruhn, 2018). Vi vill emellertid lyfta fram några intressanta och viktiga förändringar som påverkat såväl professionella som patienter i sjukvården. Från slutet av

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

1990-talet infördes nya lagar och föreskrifter och andra styrpraktiker för att stärka patientens rättigheter och främja en kundorienterad kvalitets­ styrning (Bejerot & Hasselbladh, 2003). I den byråkratiserade logikens anda infördes även en rad kvalitetsmätningssystem samt krav på kartläggning och systematisering av den medicinska praktiken. Nya aktörer med ansvar för systematisering, olika kunskapsområden och tillsyn av sjukvården trädde in på scenen (a.a.). Socialstyrelsens regeringsuppdrag att utfärda nationella riktlinjer för hälso- och sjukvård är ett exempel. Ett annat är den statliga myndigheten Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som inrät­ tades 2013. IVO:s främsta uppgift är att svara för tillsyn av att befolkningen får vård och omsorg av god kvalitet och att sjukvården bedriver vården i enlighet med lagar och andra föreskrifter (IVO, 2019). Tillsynsansvaret låg tidigare hos Socialstyrelsen och tillsynen skärptes i och med att IVO fick ett mer renodlat uppdrag. Även om varje aktör har ett specifikt syfte anses aktörernas roller dock vara oklara och den mängd styrsignaler som de genererar bedöms inte vara tillräckligt väl koordinerade (SOU 2016:2).

I vad som kan anses vara en följd av marknadslogik, har lagstiftningen i senare skede öppnat upp för fri etableringsrätt för offentligt finansierade privata vårdutförare och införandet av ett vårdvalssystem. Dahlgren (2018) menar att sjukvården i dessa förändringsprocesser genomgått ett skifte från behovsstyrd till vinststyrd vård och att regionerna, i och med öppnandet för privatisering, inte längre kan styra över den vård man finansierar. Vidare har vinststyrningen i sjukvården visat sig missgynna patienter med stora vårdbehov (a.a.).

I Sverige, liksom i många andra länder där man anser sig ha skiftat till en mer kostnadseffektiv sjukvård (Kuhlman & Annandale, 2012) har staten strävat efter att minska utgifterna för sjukvård. En konsekvens av detta är ett minskat antal vårdplatser i den slutna vården1 (Socialstyrelsen, 2016) och en utbyggnad av den öppna vården2 och hemsjukvården. Sedan 1 Med sluten vård avses ”hälso- och sjukvård som ges till en patient som är intagen vid en vårdinrättning” (2 kap. 4 § HSL), vanligtvis en sjukhusavdelning, och ges när patientens tillstånd inte kan behandlas i öppen vård eller hemsjukvård (Socialstyrelsens termbank, u.å.).

2 Med öppen vård avses ”annan hälso- och sjukvård än sluten vård” (2 kap. 5 § HSL) som förväntas kunna avslutas inom några timmar (Socialstyrelsens termbank, u.å.), vanligtvis vård som ges i primärvården eller på specialistsjukvårdens mottagningar.

Kapitel 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård

29

30

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

år 2000 har antalet vårdplatser per capita i slutenvården minskat i nästan samtliga OECD-länder (OECD, 2019). Detta beror delvis på medicintekno­ logiska framsteg (som att operationer som tidigare krävde inläggning på sjukhus nu genomförs som dagoperationer), men är också en konsekvens av kostnadseffektivitet. Neddragningarna inom slutenvården har också motiverats med behovet av att flytta medel till öppenvården som ansetts ha haft alltför stora brister (SOU 2016:2). Det genomsnittliga antalet vård­ platser i OECD-länderna är i dagsläget 4,7 per 1 000 invånare (OECD, 2019).

I skrivande stund placerar sig Sverige, med sina 2,2 vårdplatser per 1 000 invånare, på plats sju från botten, och är därmed det europeiska land med lägst antal vårdplatser. Vi har även bland de kortaste vårdtiderna inom slutenvården i OECD-länderna. I praktiken innebär det att mer vård än tidigare bedrivs inom öppenvården. Ur ett patientperspektiv har detta fördelar som att patienten i större utsträckning kan vara hemma och slippa bli inlagd på sjukhus samt kan vara mer delaktig i behandlingen i form av egenvård. Men det finns även mer problematiska sidor av skiftet. Med egenvård läggs ett större ansvar dels på patienten, dels på anhöriga att vårda (se även kapitel 6 i denna bok). ”Samexistensen” mellan olika logiker förefaller varken friktionsfri eller komplikationsfri. Styrningen, regleringen och kontrollen av sjukvården har hårdnat, samtidigt som marknadsekonomiska reformer tycks leda till splittring och kontrollförlust. Dessutom involveras fler aktörer än tidigare, aktörer som många gånger har oklara eller osynkroniserade roller. Föränd­ ringarna har gett förutsättningar för ökad insyn i och utjämning av skill­ naderna i sjukvården, granskning och jämförelse av vårdgivare samt ökad valmöjlighet för patienten. Samtidigt har de inneburit nya utmaningar för såväl patienter som professionella. De professionellas administrativa arbete med att dokumentera, följa upp och utvärdera verksamhetens arbete har ökat (SOU 2016:2) och inte sällan med fokus på kvantitativa resultat som antal besök och andra enkelt mätbara så kallade pinnar (Bruhn, 2018).

Utrymmet för direkta möten med patienterna minskar, liksom de profes­ sionellas handlingsutrymme/autonomi. Utvecklingen är kort sagt komplex och skapar dilemman för både patienter och professionella. Utvecklingen är dock inte unik för sjukvården eller för Sverige, utan liknar i stort utveck­ lingen i många länders välfärdsregimer (se t.ex. Frawley, 2020).

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

Ytterligare ett skeende som påverkar relationen mellan patient och sjukvård är evidensrörelsen. I evidensbaserad praktik (EBP) beaktas fyra olika kunskapskällor – bästa tillgängliga kunskap, patientens önskemål och erfarenheter, patientens situation och kontextuella omständigheter samt den professionellas expertis – och dessa ska vägas samman vid beslut om insatser och behandling (Sackett m.fl., 1996; Socialstyrelsen, 2020). EBP innebär alltså att det pågår en dialog mellan dessa fyra kunskapskällor, där samtliga ges legitimitet. Inom ramen för EBP används ibland standardise­ rade verktyg vid bedömning och insatser, som stöd för att ge ”rätt” insats på ”rätt” sätt. Detta kan vara oproblematiskt så länge alla kunskapskällor beaktas och erkänns. Det är dock centralt att dessa verktyg inte tillåts få tolkningsföreträde. Verktygen bygger på antag­anden (om likformighet) som i bästa fall stämmer överens med patientens situation, men överens­ stämmelsen kan också vara liten. Att en insats har hög intern validitet (effekt under optimala förhållanden som kan påvisas inom ramen för en vetenskaplig studie) är inte liktydigt med hög extern validitet (att insatsen fungerar i en mer komplex klinisk verklighet) (Philips & ­Holmqvist, 2008).

Härav följer att inte oreflekterat följa en manual för att manualen påbjuder strikt tillämpning. Vidare är det viktigt att vara uppdaterad på kunskaps­ läget inom sitt kliniska område.

Debatten kring evidens och EBP är omfattande och från samhälls­ vetenskapligt håll, bland annat socialt arbete, har rörelsen kritiserats för att vara styrd av ett vetenskapsteoretiskt positivistiskt ideal (se t.ex. Bergmark & Lundström, 2011). När det gäller diskussionen om EBP inom psykologi har American Psychological Association (APA) konstaterat att vetenskaplig kunskap behöver balanseras mot beprövad erfarenhet (Philips & Holmqvist, 2008). Detta aktualiserar betydelsen av en levande dialog mellan kun­ skapskällorna i varje enskilt ärende. Den professionella behöver hålla sig à jour med och beakta bästa tillgängliga kunskap och tillämpa den när det är motiverat utifrån egen expertis och patientens situation och önskemål.

Intentionen att med hjälp av standardiserade verktyg säkerställa att ”rätt” insats ges på ”rätt” sätt är givetvis god, men inte helt oproblematisk.

När EBP-verktyg omsätts inom ramen för nuvarande styrningslogik bidrar det dessutom ytterligare till att det professionella handlingsutrymmet begränsas och tilliten till de professionella minskar (Bruhn, 2018). Att i

Kapitel 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård

31

praktiken erbjuda en insats som träffar rätt och bidrar till en meningsfull förändring för patienten är en komplex process som kräver utrymme för patientens situation och preferenser, den professionellas expertis och mötet, det vill säga relationen dem emellan.

Kapitlet har introducerat och diskuterat hur skeenden som kunskapsut­ veckling, förändringar av välfärdsregim, utveckling av styrningslogiker i det offentliga samt evidensrörelsen omgärdar och formar relationen mellan patient och sjukvård på mikro-, meso- och makronivå. Det sociala arbe­ tet inom hälso- och sjukvården är sammankopplat med välfärdsstatens aktiviteter, och hälso- och sjukvårdskuratorn har därför att förhålla sig till olika intressen och röster, såsom hälso- och sjukvårdspolitikens intres­ sen som exempelvis kostnadseffektivitet och kontroll samt medicinens respek­tive livets röst. Ytterligare ett intresse och en röst är kuratorns – hens professionella intresse av exempelvis handlingsutrymme, integritet och meningsfullhet (jfr Lilliehorn, Isaksson & Salander, 2021) och hens egen röst i skärningspunkten mellan andra röster.

I kommande kapitel vänds blicken mot hälso- och sjukvårdskuratorns roll och funktion, mot möten med patienter och anhöriga samt mot hur föränderligheten i nämnda skeenden påverkar och formar det sociala arbe­ tet (jfr Stiels, Moriarty & Manthorpe, 2021).

En nytillkommen förändring för det sociala arbetet i hälso- och sjuk­ vården i Sverige är införandet av legitimation. Hälso- och sjukvårdskurator är numera en skyddad yrkestitel och vad legitimationen innebär ur ett rättsligt perspektiv behandlas i bokens andra kapitel. Boken vill också ge fördjupade teoretiska perspektiv inom områden som är centrala i kura­ torns arbete (t.ex. möten med patienter och anhöriga samt den medicinska kontexten) och där skärningspunkten mellan olika intressen och röster kan vara högst påtaglig. Hit hör kapitlen i bokens andra del, vilka berör kuratorns relations- och förändringsarbete (kapitel 3), trauma, kris och sorg (kapitel 4), utsatthet och hopp vid svår somatisk sjukdom (kapitel 5), anhörigperspektiv (kapitel 6) samt transkulturella perspektiv (kapitel 7).

32

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

Sammanfattning av kapitlet och introduktion till bokens övergripande innehåll

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

I bokens tredje del ges inblick i två av sjukvårdens verksamhetsfält: dels ett empiriskt nedslag som beskriver hälso- och sjukvårdskuratorns roll och funktion inom cancersjukvården (kapitel 8), dels en redogörelse för det psykosociala arbetet inom psykiatrins fält (kapitel 9). Båda kapitlen behandlar kuratorns roll i en mer konkret mening, men också i ett vidare sammanhang som berör sjukvårdens organisering och styrningslogiker.

Här blir det tydligt att det sociala arbetet i hälso- och sjukvården har olika karaktär beroende på vilken del av sjukvården det utförs i.

Kapitlet som avslutar del tre problematiserar kuratorns utmaning i att följa olika linjer, patienters livslinjer, sjukvårdens och annan vårdpersonals specialiseringslinjer samt sjukvårdens effektivitetslinje (se kapitel 10). Att följa linjer ger kuratorns arbete riktning, men kan också ge upphov till dilemman då linjer kolliderar med varandra.

I bokens avslutande del summeras en del av de utmaningar som kuratorn ställs inför i sitt arbete, men vi blickar också framåt och uppmuntrar till tankar kring hur forskningen om kuratorns professionella roll kan utvecklas och hur den legitimationsgrundande utbildningen kan möjliggöra detta.

Tips på vidare läsning Bruhn, A. & Källström, Å. (2018). Relationer i socialt arbete: I gränslandet mellan profession och person. Stockholm: Liber.

Edwards, D.J. & Best, S. (2020). The textbook of health and social care. London: Sage.

Sveneaus, F. (2013). Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid. Hägersten: Tankekraft Förlag.

Waitzkin, H. (1989). A critical theory of medical discourse: Ideology, social control, and the processing of social context in medical encounters. Journal of Health and Social Behavior, 30(2), 220–239.

Referenser Balint, E. (1969). The possibilities of patient-centered medicine. Journal of the Royal College of General Practitioners, 17(82), 269–276.

Bejerot, E. & Hasselbladh, H. (2003). Nya kontroll- och maktrelationer inom sjukvården.

Arbetsmarknad & Arbetsliv, 9(2), 107–127.

Bergmark, A. & Lundström, T. (2011). Socialstyrelsen, dronten och den evidensbaserade praktiken. Socialvetenskaplig tidskrift, 18(3), 244–251.

Kapitel 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård

33

34

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

Borgquist, L. & André, M. (2016). Utveckling av medicinsk kunskap styr organisation av sjukvård. Läkartidningen, 113:D43E. Bruhn, A. (2018). Förutsättningar för relationsarbete i yrkesutövning på det sociala arbetets fält. I: A. Bruhn & Å. Källström (red.), Relationer i socialt arbete: I gränslandet mellan profession och person. Stockholm: Liber, s. 37–58.

Conrad, P. (2005). The shifting engines of medicalization. Journal of Health and Social Behavior, 46(1), 3–14.

Dahlgren, G. (2018). När sjukvården blev en marknad: Effekter och alternativ.

Stockholm: Premiss.

Ds 2017:39. Legitimation för hälso- och sjukvårdskuratorer. Stockholm: Socialdepartementet.

Engel, G.L. (1977). The need for a new medical model: A challenge for biomedicine. Science, 196(4286), 129–136.

Fausto-Sterling, A. (2005). The bare bones of sex: Part 1. Sex and gender. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 30(2), 1491–1527.

Folkhälsomyndigheten (2020). Självskattat allmänt hälsotillstånd 2020. Hämtad 2022-02-26 från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/tolkad-rapportering/folkhalsans-utveckling/resultat/halsa/ sjalvskattat-allmant-halsotillstand/ Frank, J.D. & Frank, J. (1991). Persuasion and healing: A comparative study of psycho­ therapy (3 uppl.). Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Frawley, A. (2020). Sociology of health and illness. I: D.J. Edwards & S. Best (red.), The textbook of health and social care. London: Sage, s. 3–19.

Freidson, E. (2001). Professionalism – the third logic: On the practice of knowledge.

Chicago, IL: University of Chicago Press.

GPCC (2020). Om personcentrerad vård. Hämtad 2022-02-26 från: https://www.gu.se/ gpcc/om-personcentrerad-vard Horwitz, A.V. & Wakefield, J.C. (2007). The loss of sadness: How psychiatry transformed normal sorrow into depressive disorder. New York: Oxford University Press.

Håkansson Eklund, J., Holmström, I.K., Kumlin, T., Kaminsky, E., Skoglund, K., Höglander, J., Sundler, A.J., Condén, E. & Summer Meranius, M. (2019). ”Same same or different?”

A review of reviews of person-centered and patient-centered care. Patient Education and Counseling, 102(1), 3–11.

IVO (2019). Uppdrag. Hämtad 2022-02-26 från: https://www.ivo.se/om-ivo/ om-ivos-arbete/uppdrag/ Kuhlmann, E. & Annandale, E. (2012). Researching transformations in healthcare services and policy in international perspective: An introduction. Current Sociology, 60(4), 401–14.

Lalos, A., Blom, B., Morén, S. & Olsson, M. (2014). Socialt arbete i hälso- och sjukvård: Villkor, innehåll och utmaningar. Stockholm: Natur & Kultur.

Lilliehorn, S., Isaksson, J. & Salander, P. (2021). Two sides of the same coin – oncology social workers’ experiences of their working life and its pros and cons. Nordic Social Work Research. Publicerad online 28 juli. doi: 10.1080/2156857X.2021.1958907

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

Lundin, A., Benkel, I., De Neergaard, G., Johansson, B-J. & Öhrling, C. (2019). Kurator inom hälso- och sjukvård (3 uppl.). Lund: Studentlitteratur.

Mishler, E.G. (1984). The discourse of medicine: The dialectics of medical interviews.

Noorwod, NJ: Ablex.

Novack, D., Plumer, R., Smith, R., Ochitill, H., Morrow, G. & Bennett, J. (1979). Changes in physicians’ attitudes toward telling the cancer patient. JAMA: Journal of the American Medical Association, 241(9), 897–900.

OECD (2019). Health at a glance 2019. OECD Indicators. Paris: OECD Publishing. doi: 10.1787/4dd50c09-en Oken, D. (1961). What to tell cancer patients: A study of medical attitudes. JAMA: Journal of the American Medical Association, 175(13), 1120–1128.

Philips, B. & Holmqvist, R. (2008). Vad är verksamt i psykoterapi? Stockholm: Liber.

Regeringskansliet (2008). Svensk bedömning av multilaterala organisationser: Världshälsoorganisationen, WHO. Hämtad 2022-02-26 från: https://www. regeringen.se/49c842/contentassets/ca2ecf234d214181a4ef508945d5c562/ varldshalsoorganisationen-who Rück, C. (2020). DN Debatt: Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa. Dagens Nyheter. 20 augusti.

Sackett, D.L., Rosenberg, W.M.C., Gray, J.A.M., Haynes, R.B. & Richardson, W.S. (1996).

Evidence-based medicine: What it is and what it isn’t: It’s about integrating individual clinical expertise and the best external evidence. BMJ: British Medical Journal, 312(7023), 71–72.

Salomonsson, B. (2020). DN Debatt repliker: Professionalitet krävs för att skilja psykisk sjukdom från olycka. Dagens Nyheter. 25 augusti.

Sarkohi, A. & Andersson, G. (2019). Inledning. I: A. Sarkohi & G. Andersson (red.), Somatisk sjukdom: Ett biopsykosocialt perspektiv. Lund: Studentlitteratur, s. 13–34.

SFS 1993:100. Högskoleförordning.

Socialstyrelsen (2014). Legitimation för kuratorer i hälso- och sjukvård. 2014-4-21.

Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2016). Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård samt tandvård. Lägesrapport 2016. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2020). Att arbeta evidensbaserat: Ett stöd för praktiskt arbete.. Hämtad 2022-06-15 från: https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/ artikelkatalog/ovrigt/2020-10-6930.pdf Socialstyrelsens termbank. (u.å.). Sluten vård. https://termbank.socialstyrelsen. se/?Term=V%C3%A5rdenhet#results Socialstyrelsens termbank. (u.å.). Öppen vård. https://termbank.socialstyrelsen. se/?Term=V%C3%A5rdenhet#results SOU 2016:2. Effektiv vård: Slutbetänkande av en nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården.

Steils, N., Moriarty, J. & Manthorpe, J. (2021). The clarity and contribution of the hospital social work role: Observations on its professional identity. Practice: Social Work in Action, 33(4), 271–288.

Kapitel 1 Perspektiv på relationen patient–sjukvård

35

© F ÖRFAT TARNA OCH S T UDEN TL IT TER AT UR

Sveneaus, F. (2013). Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid. Hägersten: Tankekraft Förlag.

Sveriges läkarförbund (2017). Läkarförbundets etiska regler. Hämtad 2022-02-28 från: https://slf.se/rad-och-stod/etik/lakarforbundets-etiska-regler/ UKÄ (2017). Förslag till examensbeskrivning för yrkesexamen för kuratorer inom hälso- och sjukvård: Redovisning av ett regeringsuppdrag. Rapport 2017:5.

Stockholm: Universitetskanslersämbetet.

Wainwright, D. (2008). A sociology of health. London: Sage.

Waitzkin, H. (1989). A critical theory of medical discourse: Ideology, social control, and the processing of social context in medical encounters. Journal of Health and Social Behavior, 30(2), 220–239.

WHO (1997). The Vienna recommendations on health promoting hospitals. Hämtad 2022-02-28 från: https://www.hphnet.org/wp-content/uploads/2020/03/ViennaRecommendations.pdf WHO (2020). Basic documents. (49 uppl.). Geneva: World Health Organization. Licence: CC BY-NC-SA 3.0. IGO. Hämtad 2022-02-28 från: https://apps.who.int/gb/bd/

36

Sara Lilliehorn, Joakim Isaksson & Helena Hansson

Joakim Isaksson (red.) är docent och lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet.Sara Lilliehorn (red.) är fil. dr och lektor i socialt arbete vid Umeå universitet. Helena Hansson (red.) är dr. i medicinsk vetenskap, psykiatri, och lektor i socialt arbete vid Lunds universitet. Övriga medverkande författare är Urban Markström, David Rosenberg, Pär Salander, Elisabet Sernbo, Anneli Silvén Hagström, Veronica Svärd och Kavot Zillén. Samtliga författare har lång erfarenhet av att forska om frågor som är centrala för socialt arbete inom hälso- och sjukvård.

Perspektiv på hälso- och sjukvårdskuratorns mångfacetterade arbete Införandet av legitimation för hälso- och sjukvårdskuratorn har ytterligare aktualiserat behovet av kunskapsutveckling om socialt arbete i hälso- och sjukvård. Kunskap och utbildning är ett viktigt inslag i socionomers individuella professionalisering.

Perspektiv på hälso- och sjukvårdskuratorns mångfacetterade arbete ger en aktuell bild av arbetets innehåll och karaktär och en fördjupad teoretisk ram för det sociala arbetet i hälso- och sjukvård som vidgar förståelsen för yrkets utmaningar och för hur dessa kan hanteras.

Kuratorn befinner sig många gånger i en skärningspunkt mellan olika intressen och röster. I boken beskrivs och förespråkas en bred kunskapsbas som spänner över institutionella, organisatoriska, juridiska, kulturella och relationella aspekter av det sociala arbetet i hälso- och sjukvård. Vidare beskrivs det komplexa sambandet mellan hälsa/ ohälsa och det sociala sammanhanget. Boken är därför ett stöd till hälso- och sjukvårdskuratorn i att inhämta kunskap som stärker det professionella självförtroendet och förmågan att hantera arbetets utmaningar.

Boken vänder sig huvudsakligen till studenter på avancerad nivå som läser den legitimationsgrundande hälso- och sjukvårdskuratorsutbildningen samt yrkesverksamma hälso- och sjukvårdskuratorer, men kan med fördel också användas inom socionomprogrammet och professionsutbildningar inom vård och omsorg.

Art.nr 43171

studentlitteratur.se