9789144135427

Om våldshändelser bland unga på institution … en personal ville kasta en burk bearnaisesås i huvudet på mig … … då kom det skitmånga personal och bara brotta ned oss, alltså fy fan … … alltså konflikter kommer vi inte undan, så enkelt är det …

I Vanskligt och kort analyserar författaren fem händelser från vardagen på särskilda ungdomshem i Sverige, en välkänd plats för många ungdomar med kriminella erfarenheter och psykosociala problem. Genom att närstudera händelser blir återkommande drag tydliga i det våld som kan inträffa vid den här typen av institutionsplacering. Både de unga och personalen får berätta och deras tolkningar jämförs med journalanteckningar och tidigare forskning av bland andra Erving Goffman, Jack Katz, Randall Collins och Hannah Arendt.

Författaren återger de ungas och personalens knep för att undvika våld samt formulerar nya eller nygamla begrepp som anspänd vardaglighet, hopkrympt svängrum, institutionell behärskning och moraliska känslor.

Vanskligt och kort vänder sig till studerande vid högskolor och universitet, särskilt inom sociologi, socialantropologi, socialt arbete, socialpsykologi, etnologi, kriminologi och annan beteendevetenskap. Boken riktar sig också till personal och ungdomar vid olika behandlingsinstitutioner. ”Det är länge sedan jag blev så berörd och fångad av en akademisk text. Det som händer och sker på dessa institutioner görs tillgängligt även för den som aldrig varit där.”

| VANSKLIGT OCH KORT

VANSKLIGT OCH KORT

DAVID WÄSTERFORS

David Wästerfors är professor i sociologi vid Lunds universitet.

Han har publicerat flera böcker och artiklar om ungdomsvård, kvalitativa metoder och interaktionistisk teoribildning.

VANSKLIGT OCH KORT Om våldshändelser bland unga på institution

Sabine Gruber, docent i socialt arbete, Linköpings universitet.

Art.nr 40614 I S B N 978-91-44-13542-7

studentlitteratur.se

9

789144 135427

D AV I D WÄ S T E R F O R S

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40614 ISBN 978-91-44-13542-7 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Sakgranskning: Sofia Enell, Johanna Esseveld och Sabine Gruber Formgivning inlaga: Helena Jansson Ombrytning inlaga: Lotta Bruhn Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Anders Larsson Printed by Eurographic Group, 2019

INNEHÅLL

1 Våldshändelser på institution Anspänd vardaglighet Hopkrympt svängrum Institutionen ingår i dramatiken Infriar och bryter mot förväntningar Mikaela lugnar sig inte ”Dom håller så jävla hårt” Så kastar man stolar Jävlas med dom Institutionell glömska Vanskligt och kort Material och begrepp Händelse Total institution Bakgrund, förgrund och moraliska känslor Analytic bracketing Får jag gå ut och röka?

11 11 13 14 16 17 19 22 23 24 26 28 31 32 35 38 44

2 Händelsen med ryktet ”Jag är mer en kill-tjej” Ett moraliskt ställningstagande Mobboffer och konstellationer Påhejat våld ”Du missade inte” ”Inte lyssnat på instruktioner”

47 48 50 54 55 60 62

3 Händelsen med fjärrkontrollen Aktörsskingring och ­begriplighetsarbete Sektionerad och med gråten i ögonen

65 65 69

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

5

Innehåll

”Jag var alltså med när det hände” Förgrund och bakgrund Första slag och etnicitet Institutionell behärskning ”Du är fräsch” En mytare mot en landsman Casper ”tappade det”

72 75 78 82 85 88 90

4 Händelsen med saxen ”Som att prata med en vägg” ”I hennes värld är det ju stort” Rätt och nödvändigt?

Jämförelser, del 1 Jämförelser, del 2 Sjukdom och politik

93 93 100 102 106 108 111

5 Händelsen med bacon Brutalitet och lojalitet Jävelskap och eskalering Vem jävlas med vem?

Per-Åke, Ylva och självkontrollen Intagna versus personal

115 115 122 125 128 130

6 Händelsen med kaoset Kul att kaosa ”Alltså vi var helt galna” Ut i det vilda, bort från tristessen Inte så kul Stävja kaoset Roligheternas rebus Roligheterna redigeras bort

135 135 138 141 143 146 149 150

6

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Innehåll

7 Anvisningar inifrån Ge plats Trängselns problematik Dörrar som smälls igen Iaktta moralen Aktörers rättmätiga ilska På förhand tillplattade Håll tillbaka Det svajar till och planar ut Behärskat våld

153 154 154 157 161 161 164 165 165 168

8 Avslutning Vanmakt i en ­integritetsfattig miljö Våldets socialitet Stillhetens dominans

171 171 173 176

APPENDIX : ME TODOLOGI OCH R ÅD

181

REFERENSER

193

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

7

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.

Ur Esaias Tegnérs dikt ”Det ev iga” (v a l d a

dikter,

s. 15)

Prata med mig som en människa Liam, 16 , placer ad på särskilt ungdomshem

VÅLDSHÄNDELSER PÅ INSTITUTION

1

ANSPÄND VARDAGLIGHET Det är nog svårt att förstå känslan av ett särskilt ungdomshem om man aldrig varit där. Husen och korridorerna, taggtråden och kamerorna, låsen och allrummen, kontoren och den ibland bedårande natursköna inramningen, klungorna av unga och vuxna som står och pratar – ingenting låter sig riktigt beskrivas.

Jag har gjort fältarbete på sex institutioner sedan 2006 (och låtit samla in intervjumaterial från några till) och jag tycker varje anläggning och varje avdelning är speciell. Varje nedsutten fåtölj framför varje tv har sin särskilda karaktär, varje fikarast och varje timme man stirrar ut genom fönstret mot buskarna och träden. Systemet som styr institutionerna är naturligtvis proppfullt med regler och procedurer som borde göra alla institutioner helt standardiserade, men det räcker knappast som beskrivning. Redan på infarten skymtas något hus med historia, en snidad brevlåda, ett cykelskjul, porten till en överraskande rymlig verkstad, en stig över gräsmattan som blivit en genväg till parkeringsplatsen. En personal­ medlem bär på en nätkasse full med basketbollar, en grupp ungdomar skrattar högt på en grusplan utanför matsalen.

Det finns 23 särskilda ungdomshem i Sverige och de tar emot cirka 1 100 ungdomar per år.1 De placeras av landets olika kommuner som då väljer de särskilda ungdomshemmen ”i den insatsrepertoar som social­ tjänsten har att tillgå avseende ungdomar med omfattande psyko­social 1 Andersson Vogel & Enell 2018: 191.

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

11

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

problematik”.2 Ungdomarna tillhör ”de mest svårfostrade”, för att använda en historisk formulering.3 De flesta är mellan 15 och 17 år men somliga yngre eller äldre, och nästintill alla är placerade med tvång. Missbruk, kriminalitet eller annat så kallat ”socialt nedbrytande beteende” är anledningen, en ganska plastisk beteckning som kan användas för en rad olika livsomständigheter.4 De flesta är placerade enligt LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, men de särskilda ungdomshemmen tar också emot ungdomar som dömts för brott enligt LSU, lag om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Ungdomshemmen ligger ofta på landsbygden och i samma byggnader som tidigare uppfostringsanstalter och skyddshem.5 Stängsel, låsta portar och bommar, inhägnade rastgårdar, låsta dörrar, kameror och larm möter en besökare. Här arbetar först och främst behandlingsassistenter, utspridda på olika avdelningar i olika hus, stugor, flyglar och liknande. Även lärare, administratörer, psykologer och sjuksköterskor arbetar här men de träffar ungdomarna mer sällan eller på avgränsade sätt.

Det är lätt att förlora sig i en juridisk och formell beskrivning av dessa ungdomshem. Man kan också prova ett annat sätt, mer jordnära. I ett kök med spärrade fönster sitter en sjuttonåring i träningskläder och äter yoghurt med russin och skivad banan. Handskrivna lappar på en anslagstavla upplyser om ett teaterprojekt och en innebandyturnering med priser.

Det doftar från nygräddade muffins. Bakom glaset till personalens kontor skymtas skärmar med direktsända övervakningsbilder från korridorerna.

På kontoret sitter två kvinnor i engagerat samtal och en äldre man upp­ tagen i telefon. En annan man går förbi med ett papper i handen och pratar högt om Dimitris nya plan för nikotintuggummin. Han går rakt och bestämt. Han är bredaxlad och bär en åtsittande t-shirt.

Beskrivningarna sönderfaller i sina detaljer. Jag har våndats över det fåfänga i att försöka gestalta vad jag skulle vilja kalla anspänd vardaglighet på den här typen av institutioner. Ett särskilt ungdomshem är avslappnat 2 Enell, Gruber & Andersson Vogel 2018: 30. Författarna syftar på den barnavårdsmarknad som skapats sedan 1980-talet med olika institutioner och program för ungdomar som anses vara i behov av vård, där alltså särskilda ungdomshem utgör ett av flera alternativ. Se även Andersson Vogel & Enell 2018.

3 Enell, Gruber & Andersson Vogel 2018: 31.

4 Enell, Gruber & Andersson Vogel 2018: 32.

5 Enell, Gruber & Andersson Vogel 2018: 30.

12

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

fast ändå strikt, lojt fast ändå uppstyrt, ett ”hem” fast ändå inte. Det är ett lokalt och partikulärt stycke verklighet i en viss kommun och en viss bygd men det är ändå innästlat i, och styrt av, det mest generella och uniforma vi kan tänka oss: staten.

HOPKRYMPT SVÄNGRUM Alla vandrar omkring i statens lokaler. Staten äger nästan allt här, minsta dörrmatta, skolbok, kaffekopp och tv-spel. Bara i personalens klädskåp och ungdomarnas sovrum gömmer sig det helt privata. Bara de ungas egna tröjor, kepsar och smycken kan visa vilka de annars är – på ­ut­sidan, bortom ungdomshemmet, före och efter placeringen. De unga har skickats hit av kommunen, närmare bestämt socialtjänsten efter beslut i förvaltningsdomstol, eftersom frivilliga vårdinsatser inte längre anses möjliga.6 Statens institutionsstyrelse har anställt personalen. Varje dator och varje skivad banan är tänkt att fylla vårdande och skyddande syften. Allt sker i offentlig regi.

Det är som sagt svårt för utomstående att förstå känslan av ett särskilt ungdomshem, men en sak är ganska lätt att förstå och det har på sätt och vis med staten att göra. Jag tänker på slutenheten och ofriheten, den reglerade tiden, den relativa trängseln, övervakningen och det hopkrympta svängrummet. Den här aspekten finns med i nästan varje berättelse, varje erfarenhet. Man behöver bara ta några steg på ett särskilt ungdomshem för att känna att här kan man inte göra vad som helst. Det räcker med att man fastnar mellan två rum i en vitmålad korridorstump och tvingas gestikulera genom glaset till förbipasserande personal – Jag är fast! Jag har ingen nyckel! Eller tillbringar några kvällar framför tv:n på en avdelning där de unga hänger i soffan i molokna poser medan de vuxna går fram och tillbaka genom dörrarna, låser och låser upp, hämtar och lämnar sina papper bakom glasväggar och kontorsdörrar.

Här går tiden långsamt. Här ska vi ingenstans. Här är vi fast. Vi har vår tv och personalen som går på scheman. Utanför håller det på att bli sommar.

Ett hopkrympt svängrum är själva poängen med ett ungdomshem.

Institutionen ska disciplinera de unga, även om det sällan sägs rakt ut.

6 Mattsson 2018: 42.

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

13

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

De har begått brott eller på andra sätt avvikit på ett dramatiskt och oacceptabelt sätt från vad som förväntas. Därför anförtros de inte längre frihet – inte nu, inte i sina nuvarande tillstånd. Institutionen ska forma de unga i konventionell riktning. Den ska skydda det övriga samhället från ”utagerande” och oberäkneliga unga och, omvänt, skydda de unga från andra. Att stänga in betraktas då som ett måste, ett nödvändigt ont, ett slags legitimt våld i behandlande syfte.

De våldshändelser som jag analyserar i den här boken sker i denna instängdhet, i det här hopkrympta rummet. De överlappar och flätas in i institutionen och dess mer implicita eller lågintensiva våld.

Många ungdomar på särskilda ungdomshem har erfarenhet av våld före placeringen. Bland intagna under 2015 uppger nästan hälften att de varit inblandade i misshandel någon gång i livet, 18 procent i misshandel med vapen. Trettiosju procent uppger att de begått misshandel under det senaste året. Trettiotre procent uppger att de varit med då någon närstående utsatts för våld. Femtionio procent uppger att de inte kan kontrollera sitt beteende när de är arga, 23 procent att de lidit av ”våldsamt beteende” den senaste månaden. Arton procent uppger att de ofta eller mycket ofta utsatts för misshandel av en föräldrafigur.7

INSTITUTIONEN INGÅR I DRAMATIKEN Är alltså unga människor på institutioner våldsamma? Ja, ibland. Vill de vara våldsamma? Ibland. Men är inte våld snarare ett resultat av själva placeringen och en del av personalens maktutövning? Ja, så är det också.

Den här boken är en detaljerad förklaring av dessa skenbart motsägelsefulla påståenden.

Jag börjar med lätt hand, från det etnografiska och fältantecknande hållet. Om en ungdom intagen på ett ungdomshem till exempel höjer rösten, knuffar till någon annan, riktar en spark eller tar ett grepp, om han eller hon hotar att trycka ned någon på golvet eller faktiskt gör det – då samlas snabbt både personal och ungdomar och svängrummet krymper än mer. Om personalen blir arg, drar i någon, trycker ned någon eller släpar 7 Siffrorna är hämtade från de så kallade ADAD-intervjuerna vid inskrivningen, en standardiserad intervju som genomförs med alla nyintagna. Se Statens institutionsstyrelse 2017.

14

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

någon mot isoleringen sker i regel något motsvarande: nyfikna blickar, en liten folksamling i en dörröppning, protester eller hånfulla skratt.

De unga har personal omkring sig nästan hela tiden – och andra unga.

Personalen har de ungas ögon på sig – och kollegornas.

Nästa dag på grusplanen utanför matsalen pratar man om det som hände. ”Hon är fan galen”, ”Han tog i för mycket”. Institutionerna ”drar ihop sig” och mobiliseras. Det rör sig om fysisk mobilisering men också retorisk, moralisk och kunskapsmässig. Institutionens medlemmar vill formulera sig om våld, begripliggöra det och lägga det till rätta. Formuleringarna arbetas in i händelsen och blir omöjliga att skilja från den.

Institutionen ingår i dramatiken. ”Jag blir alltid mer arg när nån håller i mig”, säger en 16-årig pojke när han berättar om en incident. Han tillhör dem som inte vill ha kroppskontakt när han är uppretad, som absolut inte lugnar ned sig av en hand på axeln utan snarare exploderar av det: ”Jag hatar när folk håller i mig.”

När då personalen gör tvärtom – närmar sig honom, omringar honom, försöker dämpa honom genom att ta i honom – blir det i sig en anledning till att slå bakut. ”Så puttade jag bort dom och så bad jag dom bara att vara, du vet, flytta på sig, backa lite, så jag kan få andas.” Svängrummet försvarades, den trängda känslan mildrades något. ”Då efter det så lugn­ ade jag ner mig ganska fort.”

Jag har många gånger slagits av att det kan vara vackert på ungdomshem, att maten är god och att personal och ungdomar skämtar mycket med varandra. Man arbetar respektive bor så nära varandra att man utvecklar en jargong. Men faktum är att det också är svårt att vara sig själv, att vidmakthålla sitt svängrum, att ”få andas”, som den 16-årige pojken säger. Institutionslivet är påpassat och strikt, anspänt och reglerat – oavsett och inuti den sammankittande jargongen. Skämt kan kvickt bli arga blickar, en ledig kväll kan lätt komma att regleras minutiöst.

En helg som börjar med innebandy och nygräddade muffins kan mycket väl sluta på isoleringen. Institutionens mobilisering av kontroll kan ske ytterst snabbt.

I den speciella kombinationen av kontroll och trängsel, standardiserad avprivatisering och kroppslig närhet är starka känslor inbäddade (”jag blir alltid mer arg när nån håller i mig”). Här kan det ibland uppfattas som lockande, logiskt, rätt och nödvändigt att ta till våld eller ”bättra på” ens redan påbörjade våld, att stänga in respektive putta bort andra. © F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

15

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

Det sistnämnda syns inte enbart i etnografiska studier utan också i statistik. Fyrtiofem procent av de unga på särskilda ungdomshem har någon gång avskilts, drygt 20 procent mer än en gång.8 Avskiljningarna skiljer sig inte nämnvärt i relation till kön, även om avskilda flickor i genomsnitt är yngre än avskilda pojkar.9 Många av de unga har med andra ord erfarenhet av våld under institutionsvistelsen eftersom avskiljning i praktiken ofta innebär något slags nedläggning eller fysisk fasthållning.10 Många i personalen har också erfarenhet av våld, åtminstone så länge själva avskiljningsproceduren kan betecknas som våldsam. År 2016 fattades 760 beslut om avskiljning inom ungdomsvården.11

INFRIAR OCH BRYTER MOT FÖRVÄNTNINGAR I samhället i stort kan varje våldsam sammandrabbning betraktas som en händelse – det överraskar och bryter mot förväntningar – och samma betraktelsesätt finns också på särskilda ungdomshem. Även här anses våld speciellt och udda. Men ibland är det också förväntat och relativt alldagligt. Det kan flyta in i institutionen och, åtminstone delvis, förlora sitt överraskningsvärde, vilket är typiskt för våld i slutna miljöer.12 Det utgör en taktisk och dramatisk handlingsmöjlighet för de unga och ett slags dov, nästintill omärkbar resurs för personalen.

Våld i det här sammanhanget kan alltså infria snarare än bryta förväntningar. Samtidigt är våld ogillat, beklagligt och söndrande, såsom det beskrivs, omtalas och erfars. Det är en utbredd uppfattning i alla läger att en institution utan våld vore önskvärd, även om den i praktiken är svår att föreställa sig. Placering av de unga för med sig våld – och i någon mening är den också våld. Den bygger på tvång och lås, stängsel och taggtråd, larm och övermanning, även om det bara visar sig ibland. I en sammanpressad och intensiv miljö med hård kontroll kan en ung människa känna sig triggad till – rentav tjusas av idén! – att försöka slå sig fri, även om chansen att lyckas är liten.

8 Pettersson 2017: 36.

9 Andersson Vogel & Gruber 2018: 66.

10 Mattsson 2018: 59.

11 Mattsson 2018: 53.

12 Collins 2008: 158, 172–173. Se även Wästerfors 2016b: 52–53, Wästerfors 2013b: 32–40.

16

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

Placeringen av isoleringsrummen på institutionerna påminner om det både diskreta och påtagliga i institutionernas ”motkapacitet”. Rummen ligger lite avskilda, inte i direkt åsyn, men de är ändå lätta att nå och alla vet var de finns. Många av de unga vet precis hur de ser ut inuti: sprickan i den gula väggen som man ägnat timmar åt att studera, luckan i dörren, toalettstolen i rostfritt stål utan plastsits.

Isoleringen är den eskalerande konfliktens ändstation, slutet på äventyret, den sista hållplatsen i striden. Rebellerna hamnar här, de mest inbitna.

Jag ska nu berätta om avskiljningen av Mikaela, 14 år. På samma gång ska jag försöka klarlägga bokens begrepp och poäng.

MIKAELA LUGNAR SIG INTE Avskiljning innebär att personalen avlägsnar den unga från alla andra på avdelningen. Han eller hon placeras i ett rum för sig – en isolering – och ska övervakas av personal, även om de unga inte alltid uppfattar det som att de då verkligen blir övervakade.13 Personalen består av behandlingsassistenter och platsen är alltså ett särskilt ungdomshem, det vill säga en statlig institution som ska behandla ungdomar med kriminella erfarenheter eller (som det bedöms) psykosociala problem. Möjligheten att kraftigt begränsa fri- och rättigheter utgör det som skiljer dessa ungdomshem från andra aktörer på barnavårdsmarknaden, även om det brukar tonas ned i institutionernas image.14 När Mikaela avskiljs en kväll varar det i en timme och tjugo minuter.

I det formella beslutet beskrivs det så här:

13 Avskiljning innebär att personalen för bort den unga till ett särskilt och låsbart rum eller en cell, vanligen kallad isoleringen eller ”isson”. Tanken är att den unga ska lugna sig för att sedan komma tillbaka till avdelningen. En avskiljning fick under den här undersökningens tidsperiod pågå högst 24 timmar. Efter en lagändring 2018 är maxtiden fyra timmar. Beslutet ska skrivas ned av personalen. I informationen som ungdomarna får vid intagningen står bland annat: ”Om du är våldsam eller påverkad av alkohol eller droger så kan personalen avskilja dig.” Se www.stat-inst.se/for-ungdomar-och-klienter/ information-till-ungdomar-och-klienter/information-till-dig-som-vardas-pa-sis-sarskildaungdomshem-med-stod-av-lvu/ (2017-10-19). Avskiljning tillhör ungdomshemmens särskilda befogenheter, se Leviner & Lundström 2017: 33–34, Pettersson 2017: 36, Mattsson 2018: 46, 52–54, Andersson Vogel & Enell 2018: 194–195.

14 Andersson Vogel & Enell 2018: 194–195.

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

17

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

Mikaela är mycket våldsam mot personal och lugnar sig inte utan skall attackera dem. Hon fortsätter under lång tid i avskiljningen att uppträda oerhört våldsamt.

Våldet placeras här hos Mikaela. Hon ”är” våldsam och ”lugnar sig inte”.

Personalen framstår som måltavla för Mikaelas attacker men verkar inte göra så mycket på egen hand. Som det beskrivs är Mikaela oregerlig och drivande.

I personalens journalanteckningar framkommer en aningen mer utvecklad bild. Journalanteckningar kallas personalens mer ordrika texter om ungdomarna. Här finns utrymme för något längre beskrivningar än i dokument om beslut, men utrymmet är ändå inte särskilt stort. Personalen skriver en serie notiser om vardagen på institution, med hjälp av det vokabulär som institutionen tillhandahåller.15 I journalanteckningarna står det att Mikaela ”upplevs av personal som irriterad” tidigare under dagen, eftersom hon tvingats byta och städa sitt gamla rum. Hon beskrivs som otrevlig mot en annan flicka på avdelningen och vill på kvällen inte gå in på sitt nya rum. Hon sätter sig i korridoren och vägrar. ”Personal samtalar med henne utan framgång”, står det vidare, ”och väljer till slut att hjälpa henne in på rummet”. Mikaela blir då våldsam och ”personal tvingas hålla henne och ringer efter hjälp”, ”beslut om avskiljning tas”.

Så lyder, i stora drag, den institutionella beskrivningen av avskiljningen och dess upprinnelse. Språket är karakteristiskt för en institution av den här typen.16 Personalen framträder anonymt och uniformt, som om Mikaelas motpart inte bestod av enskilda människor – med namn, yrkestitlar, kön, ålder, egenheter och humörskiftningar – och heller inte kan agera på skiftande sätt. Personalen framstår som homogen och monolitisk.

De vuxna smälter samman till en figur: ”personal”. Mot denna figur står Mikaela, mer fylligt beskriven som ”mycket våldsam”.

Redogörelsen fästs vid Mikaela som individ, inte vid personalen som individer. Det artikuleras i ett avskiljningsbeslut och i journalanteckningar, det vill säga institutionella dokument som uttryckligen handlar om Mikaela och ingen annan. När andra personer nämns här anonymise15 Wästerfors & Åkerström 2015.

16 Wästerfors & Åkerström 2015.

18

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

ras de omedelbart (”personalen”, ”den andra flickan”). Även institutionen som helhet placeras i bakgrunden och blir anonym.

Tillsammans med Malin Åkerström har jag undersökt ordval och uttryckssätt i journalanteckningar på särskilda ungdomshem. Vi fann tre diskursiva tekniker: problem-zoomning, humörnoteringar och avledande av personalens aktörskap. Det sistnämnda handlar om passiva formuleringar eller omskrivningar som skingrar personalens aktörskap för att i stället måla upp bilden av en anonym och logiskt enhetlig institution: ”nedläggning sker”, den unga ”hölls”, incidenter ”ledde till” indragna hemvistelser och dylikt. Anteckningarna är systematiskt utformade så att de vidmakthåller bilden av en uniformt kompetent och inbördes lojal personalstyrka som besvarar de ungas förmodat avvikande beteenden och skiftande humör.

Mikaela skildras alltså som besvärlig. Hon är den intagna klienten som obstruerar medan personalen representerar lugn och logik. Att ”hjälpa” henne in på rummet verkar vara den enda relativt explicita markeringen av det tvång som skymtar mellan raderna i institutionens dokumentation. ”Hjälpa” är en eufemism för att handgripligen tvinga Mikaela dit hon säger att hon inte vill (till sitt nya rum) och indikerar att personalen betraktar denna hennes ovilja som destruktiv för Mikaela själv.

Hon borde vilja gå in på rummet på kvällen, antar man. Det skulle vara bra för henne. Därför kan hon ”hjälpas” dit. Ordvalet rättfärdigar tvånget.

”DOM HÅLLER SÅ JÄVLA HÅRT” När min medarbetare Jesper Hambert intervjuar Mikaela om denna avskiljning blir bilden delvis en annan. I intervjun vecklas skeendet ut på ett sätt som skiljer sig från språket i avskiljningsbeslut och journalanteckning. När institutionen diskursivt registrerar ”våld” sker en förkortning och normativ sammanfattning – av händelseförlopp, aktörer, känslor och förklaringar – på ett sätt som jag i den här boken vill parera och problematisera. Muntliga berättelser är i regel mer detaljerade, ambivalenta och emotionella, åtminstone om de tillåts breda ut sig i en löst strukturerad intervju. Mot ett institutionellt uppburet förtingligande av våld – där fysiska sammandrabbningar och konflikter summeras i ett stycke, såsom i ett avskiljningsbeslut – vill jag ställa interaktionistiska, sekventiella och

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

19

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

narrativa versioner, det vill säga versioner som skildrar våld som samspel, förlopp och berättelser.

I institutionens formella varianter blir våld ett abstrakt och behandlingstekniskt problem. I institutionsmedlemmarnas informella varianter (deras muntliga berättelser), däremot, blir det snarare konkret, personligt och emotionellt. I samtliga fall är våldet socialt. Det går inte att förstå på ett individualiserat sätt (i betydelsen atomärt) även om det institutionella skrivandet gör sina försök i den riktningen.

Den här boken är en narrativ och etnografisk invändning mot det institutionella skrivandet. Den som lyssnar på både personal och unga finner att deras muntliga skildringar av våld på institution befinner sig långt från officiella versioner. Under, bredvid och bakom formuleringar som ”Mikaela är mycket våldsam mot personal” och ”beslut om avskiljning tas” finns längre och mindre entydiga historier som inte bör negligeras. Här finns kunskap om våld som avviker från institutionernas formella språk och självförståelse.

Till att börja med använder Mikaela andra – och fler – ord för att beskriva ”sin” avskiljning. Hon nämner två kvinnor vid namn och säger att de ”förde in mig på mitt rum när jag inte ville gå in”. De ”höll för” dörren, varpå Mikaela började kasta saker och sparka på dörren. Hon ville ta sig ut och denna vilja tycks formuleras som våld. Kvinnorna slår då larm, två manliga personalmedlemmar anländer och alla ”trycker ner” Mikaela på golvet i rummet. Hon tror att personalen till slut består av fem personer som håller fast henne.

Men Mikaela ger sig inte. ”Jag är stark”, säger hon i intervjun. ”Dom håller så jävla hårt också, det gör ont, typ.”

Mikaela visar för Jesper hur hon försökte sträcka på sig och sparka med benen. Sedan drar personalen henne till rummet för avskiljning och trycker ned henne på golvet, ”och så kollar dom om man har nånting vasst på sig eller nåt sånt där och sen så springer dom ut”. Dörren stängs men Mikaela börjar banka på den. Hon fortsätter banka men efter ett tag ”så slutar det”, säger hon. Efter drygt en timme är Mikaela lugn ”fast jag är sur”, som hon säger. Hon tillåts gå tillbaka till avdelningen.

I Mikaelas skildring blir alltså ordvalet relativt konkret, emotionellt och materiellt. Händelsen får nu mer färg och märg, delvis på grund av att hon inte använder våld som etikett. Personalen höll för dörren, trycker ned Mikaela, ”tar så här”, ”tar tag i”, ”drar” och ”drar in mig”. Mikaela, å

20

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

sin sida, kastar, sparkar, spjärnar emot, sträcker på sig och känner smärta.

Mot den formella och luftiga beskrivningen ”våld” och ”våldsam” kan vi ställa det slags ordrika förteckning av våldets praktiker eller våldsam­ heternas fakticitet som används i muntliga skildringar. Aktören gör något – drar, kastar, bankar och så vidare – snarare än ”är” våldsam. Ordet våld hjälper sällan människor att karakterisera våld.

Att bringa ordning i och tolka muntlig detaljredovisning utgör en av bokens poänger. När våld konkretiseras, som i Mikaelas berättelse, förloras ofta möjligheten till entydig klanderfördelning. Moralen kompliceras i ungefär samma takt som skeendet. Att däremot nöja sig med att beskriva Mikaela som ”mycket våldsam” ger en moraliskt enklare bild än verb som ”drar”, ”trycker ner”, ”sparkar” och så vidare, som snarare indikerar ömsesidig involvering (oavsett vem som anses ha börjat). Personalen agerar, Mikaela agerar. Med konkreta beskrivningar blir personalen aktörer på ungefär samma premisser som Mikaela, och de båda parterna interagerar.

Den ena parten drar och trycker, den andra sparkar, sträcker på sig och så vidare. Den ena parten för in den andra i ett rum, den andra svarar med att försöka ta sig ut. Orden våld och våldsam, däremot, tenderar snarare att skymma ett händelseförlopp, som om det enkelt kunde summeras (”våld”) och placeras ”hos” en enskild (”våldsam”).

Få är våldsamma i sin ensamhet. Våldsamheter tar i regel form gent­ emot någon annan som då strängt taget är indragen i skeendet.17 Till och med när Mikaela är instängd och, formellt sett, avskild riktar hon sig mot personalen utanför, som då och då öppnar en lucka för att inspektera henne och försöka tala lugnande till henne. (Hon bankar på dörren och skriker.) Hon är inbegripen i samspel med personalen utanför dörren.

Och personalen utanför är i någon bemärkelse också engagerade i våldspraktiker: de har låst dörren, de har nycklarna, de har släpat dit en fjortonåring. Personalen har hela institutionen bakom sig som stöd för

17 Även tillblivelsen av en person som anses inneboende våldsam – som är kapabel till grovt och upprepat våld – är sannolikt en social process. Lonnie Athens (1992, 1997) har genom intervjuer med dömda våldsverkare i USA försökt visa hur deras övertygelser och interaktionsstil skapas i en mellanmänsklig erfarenhetsprocess av särskilt slag.

Processen omfattar bland annat en brutaliserande uppväxt, framväxten av stridslystnad eller en önskan och beredskap att ”slå tillbaka” samt våldsamma uppträdanden (helst framgångsrika sådana). För en sammanfattning och diskussion av Athens perspektiv och fynd, se Wästerfors 2016b: kap. 2. Se även Twersky Glasner 2013.

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

21

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

sitt tvång och kan, som individer, lämna över Mikaela till institutionen: ”sen så springer dom ut”. Larm och kollegial mobilisering, nedläggning och lås – här finns institutionens redskap för våld.

SÅ KASTAR MAN STOLAR I intervjun med Mikaela skingras också den homogena figuren ”personal”, åtminstone delvis. Namn nämns och personalen framstår som differentierad. Alla gör inte exakt samma sak, motståndet är inte uniformt. Ändå håller Mikaela också fast vid ett ”dom”: det är ”dom” som ”höll för dörren” och ”dom” som trycker ned henne, och så vidare. En hopklumpning av personalmedlemmarna hjälper alltså Mikaela att gestalta ett slags offerskap. Vid ”dom” fäster hon institutionens tvång och krafttag mot henne. Ordvalet påför ansvar på institutionen och dess företrädare och låter intervjuaren och Mikaela enas gentemot ett misstänkliggjort kollektiv. När Mikaela beskriver sitt eget agerande, däremot, blir ord­ valet mer distanserat. Hon talar om ”man” och ”en”. Bitvis beskriver hon händelsen i så allmänna termer att det verkar osäkert om hon syftar på just denna avskiljning eller en annan – eller avskiljningar i allmänhet: ”så stänger dom dörren så här”, ”så blir man sur och så kastar man stolar”, ”så kommer dom in och så går larmet och då trycker dom ner en”, ”då blir man sur på dom också”.

Mikaela friskriver sig inte helt från ansvar. Det finns än mer ansvarsbefriande möjligheter – hon skulle till exempel kunna ha sagt att ”det kastades stolar”18 – men hennes redogörelse lutar ändå mot ett mildare ansvar för henne jämfört med personalen. ”Man kastar stolar” blir moraliskt mindre distinkt än ”jag kastar stolar” – jag-formuleringar hade framställt Mikaela som tydligt ansvarstagande. Formuleringen ”så slutar det” gör på liknande sätt Mikaelas aktörskap diffust. Hon bankar på dörren i isoleringen men ”så slutar det” efter ett tag, som om bankandet upphörde

18 Jämför uttrycket ”det gicks bärsärkargång” i Malin Åkerströms studier av gränssättningar kring våld i äldreomsorg under 1990-talet. Mot bakgrund av att kategorin äldre inom äldrevården i princip ansågs oförmögen att utöva våld (trots förekomsten av slag, sparkar, skador med mera) kunde personalen i studien framställa handlingar i en språkligt passiv form och därmed kapsla in våldet i acceptabla former. På så sätt betraktade de händelserna genom en kulturellt etablerad lins; de förde skuld- och ansvarsfrågor åt sidan och undvek våldsetiketten. Se Åkerström 2000.

22

© F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

1 Vå lds h ä n d el s er på i n s t it u ti o n

av sig självt. Mikaela framställer sig som iakttagare av Mikaela eller situationen generellt, alltså med avsevärd distans. I Jesper Hamberts intervju med Mikaela blir hon själv en våldets analytiker. Även denna gestaltning av förlorad kontroll eller våldets ”utom­ aktörskap” är återkommande i denna bok. Berättare griper efter sätt att gestalta raseriets och desperationens tryck mot ens egen självkontroll och frihet. Med Patricia O’Connors ord kan vi tala om deflecting agency, avlett aktörskap.19 Aktörskapet ”leds bort” eller tonas ned med hjälp av vissa formuleringar. Vi kan också tala om gestaltningar av våldets tunnelseende eller bara våldets tunnel, i enlighet med Randall Collins.20 I stundens hetta förblindas den våldsamma aktören av sina känslor och finner inga sidovägar. Det enda som gäller är att ta sig igenom ”tunneln”. Först därefter ”slutar det”. ”När det väl hände [våldet] så typ struntar man i det”, säger Mikaela. ”Sen efteråt så tänker man efter.”

JÄVLAS MED DOM Mikaela vägrar alltså gå in på sitt rum och hamnar till slut i isolering.

Varför ville hon inte gå in på sitt rum? Det är lätt att föreställa sig ett motiv, till exempel protest mot städningen och rumsbytet, eller ”mår dåligt”. Men det kan räcka med ett kort intervju-utdrag för att ge prov på hur flera motiv artikuleras och läggs på varandra.

Mikaela Jesper Mikaela Jesper Mikaela Jesper Mikaela Jesper Mikaela

Ja, för jag ville inte gå in i mitt rum.

Okej, varför ville du inte det?

För jag vill inte sova typ.

Okej.

För det var tråkigt på rummet.

Ja. Har ni så— —och man ville gärna så här- så här jävlas med dom.

Ja, okej.

Så här sträva emot typ.

19 O’Connor 2000: 42; jfr Potter 1996/1997: 158. Se även Wästerfors & Åkerström 2015.

20 Collins 2008: 82. Jfr Katz 1988: 25, ”I got carried away”, ”I didn’t know what I was doing”, ”I wasn’t myself”. © F Ö R F AT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

23

Om våldshändelser bland unga på institution … en personal ville kasta en burk bearnaisesås i huvudet på mig … … då kom det skitmånga personal och bara brotta ned oss, alltså fy fan … … alltså konflikter kommer vi inte undan, så enkelt är det …

I Vanskligt och kort analyserar författaren fem händelser från vardagen på särskilda ungdomshem i Sverige, en välkänd plats för många ungdomar med kriminella erfarenheter och psykosociala problem. Genom att närstudera händelser blir återkommande drag tydliga i det våld som kan inträffa vid den här typen av institutionsplacering. Både de unga och personalen får berätta och deras tolkningar jämförs med journalanteckningar och tidigare forskning av bland andra Erving Goffman, Jack Katz, Randall Collins och Hannah Arendt.

Författaren återger de ungas och personalens knep för att undvika våld samt formulerar nya eller nygamla begrepp som anspänd vardaglighet, hopkrympt svängrum, institutionell behärskning och moraliska känslor.

Vanskligt och kort vänder sig till studerande vid högskolor och universitet, särskilt inom sociologi, socialantropologi, socialt arbete, socialpsykologi, etnologi, kriminologi och annan beteendevetenskap. Boken riktar sig också till personal och ungdomar vid olika behandlingsinstitutioner. ”Det är länge sedan jag blev så berörd och fångad av en akademisk text. Det som händer och sker på dessa institutioner görs tillgängligt även för den som aldrig varit där.”

| VANSKLIGT OCH KORT

VANSKLIGT OCH KORT

DAVID WÄSTERFORS

David Wästerfors är professor i sociologi vid Lunds universitet.

Han har publicerat flera böcker och artiklar om ungdomsvård, kvalitativa metoder och interaktionistisk teoribildning.

VANSKLIGT OCH KORT Om våldshändelser bland unga på institution

Sabine Gruber, docent i socialt arbete, Linköpings universitet.

Art.nr 40614 I S B N 978-91-44-13542-7

studentlitteratur.se

9

789144 135427

D AV I D WÄ S T E R F O R S