9789144131634 by Smakprov Media AB

STIGMA

DEN STÄMPLADES ROLL OCH IDENTITET

ERVING GOFFMAN

Denna titel har tidigare givits ut av Norstedts förlag och utges från och med den fjärde upplagan av Studentlitteratur. Originalets titel: Stigma. Notes on the management of spoiled identity Copyright © 1963 by Simon & Schuster, Inc. Published by arrangement with Simon & Schuster, Inc. through Ulf Töregård Agency AB

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38108 ISBN 978-91-44-13163-4 Upplaga 5:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Richard Matz, revidering av Henrik Gundenäs Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Metamorf/Jesper Sjöstrand Printed by Interak, Poland 2020

Innehåll

Inledning till den svenska utgåvan 7 Anders Persson

Förord 21 1. Stigma och social identitet 23 Preliminära begrepp 23 De egna och de upplysta 46 Den moraliska karriären 61

2. Informationskontroll och personlig identitet 75 De misskrediterade och de misskreditabla 75 Social information 77 Synlighet 83 Den personliga identiteten 86 Biografiproblemet 99 Att passera 112 Informationskontrollens teknik 136 Skylning 149

3. Grupptillhörighet och jagidentitet 153 Ambivalens 154 Representanternas framställningar 157 Inomgruppsliga relationer 161 Utomgruppsliga relationer 164 Identitetspolitik 175

4. Jaget och de andra 179 Avvikelser och normer 179 Den normale avvikaren 183 Stigma och verklighet 189

5. Avvikelser och avvikare 195

Grupptillhörighet och jagidentitet

I denna bok har jag sökt skilja mellan social och personlig identitet. Båda typerna av identitet kan bli mer begripliga om de förs samman och ställs i motsats till vad Erikson och andra har kallat ”jagidentitet” eller ”upplevd identitet”, nämligen den subjektiva känsla av sin egen situation och sin egen kontinuitet och karaktär som individen förvärvar genom sina olika sociala erfarenheter.1 Den sociala och den personliga identiteten ingår först och främst som delar i andra personers förbindelser med och definitioner av den individ vars identitet det rör sig om. När det gäller den personliga identiteten kan dessa förbindelser och definitioner uppkomma redan innan individen är född och fortsätta även sedan han är död och begraven, och alltså exi stera under tider då individen i fråga inte kan ha några känslor alls, minst av allt någon känsla av sin egen identitet. Jagidentiteten däremot är i första hand en subjektiv, reflexiv företeelse som måste upplevas av den individ vars identitet det rör sig

1 Termen ”självidentitet” skulle i och för sig passa bra här, men dess avledning ”självidentifiering” används vanligen för att beteckna något annat, nämligen det individuella jag som bekräftar sin personliga identitet med hjälp av dokumentation eller vittnesmål. 153

Ambivalens Då den stigmatiserade individen i vårt samhälle förvärvar vissa identitetsnormer som han tillämpar på sig själv utan att kunna uppfylla dem, blir det oundvikligt att han känner en viss ambivalens i förhållande till sig själv. Vissa yttringar av denna ambivalens har redan beskrivits på tal om växlingarna i identi fikationen och umgänget med stigmatiserade likar. Andra yttringar kan anföras. 2 Den trefaldiga identitetstypologi som tillämpas i denna bok specificerar inte uttrycket ”identifiera sig med”, som i och för sig har två vanliga betydelser: att på ett ställföreträdande ta del i hur en person har det vars situation har vunnit vår sympati respektive att införliva vissa drag från en annan person i den jagidentitet man bygger upp. Uttrycket ”identifieras med” kan ha dessa psykologiska betydelser men därtill avse den sociala personkategori vars antagna egenskaper man tilldelar sig själv som en del av den sociala identiteten. 3 Hartman, ”Criminal Aliases” (1951), s. 54–55. 4 Det finns exempelvis en välkänd tendens att man värderar det egna yrkets prestige högre än vad personer med andra yrken värderar det. 154 � 3. Grupptillhörighet och jagidentitet

om.2 När en brottsling använder ett täcknamn, lösgör han sig alltså från sin personliga identitet; men när han behåller sina ursprungliga initialer eller något annat drag i sitt ursprungliga namn, markerar han samtidigt en viss känsla för sin jagidentitet.3 Självfallet bygger individen upp sin självbild av samma material utifrån vilket andra människor bygger upp sin sociala och personliga identifikation av honom, men han kan åtnjuta ett avsevärt mått av frihet gentemot det han formar.4 Begreppet social identitet gjorde det möjligt för oss att behandla stigmatiseringen. Begreppet personlig identitet gjorde det möjligt för oss att behandla informationskontrollens roll vid hanteringen av ett stigma. Idén om jagidentitet gör det nu möjligt att undersöka hur individen upplever sitt stigma och dess hantering och leder oss att speciellt uppmärksamma de råd han får sig till livs härvidlag.

Den stigmatiserade individen uppvisar en tendens att indela sitt ”eget” i olika skikt allteftersom hans stigma är mer eller mindre uppenbart och påtagligt. Han kan då i sina mellanhavanden med dem som är mer uppenbart stigmatiserade än han själv lägga sig till med samma attityder som de normala gentemot honom. Personer med nedsatt hörsel håller till exempel styvt på att de inte är döva och personer med nedsatt syn vill inte gälla för blinda.5 Det är genom att sälla sig till eller fjärma sig från sina mer uppenbart stigmatiserade likar som individen tydligast växlar i sin identifikation. I anslutning till detta slags självbedrägliga skiktning har vi frågan om sociala allianser, nämligen huruvida individens val av vänner, partner och make håller sig inom den egna gruppen eller företas ”över gränsen”. En blind flicka uttrycker saken på följande sätt: Förut, för ett par år sedan, trodde jag att jag mycket hellre skulle vilja gå ut tillsammans med en seende man än med en blind. Men jag träffar ju män lite av och till, och mina känslor kring det här har förändrats. Nu sätter jag högt värde på de blindas förståelse för de blinda, och nu kan jag respektera en blind man på grund av hans personliga förtjänster och vara tacksam för den förståelse han kan ge mig.6 Några av mina vänner är seende, andra är blinda. Jag tycker att det är så det ska vara – jag kan omöjligt anse att relationer människor emellan ska regleras på det ena eller det andra sättet.7

Förmodligen är det så att ju mer en individ lierar sig med normala personer, desto mer upplever han sig som icke-stig5 För exempel, se Criddle, Love Is Not Blind (1953), s. 44–47. 6 Henrich och Kriegel (red.), Experiments in Survival (1961), s. 187. 7 Ibid., s. 188. 3. Grupptillhörighet och jagidentitet � 155

8 Se Jean-Paul Sartre, Anti-Semite and Jew (New York: Grove Press 1960 [1946]), s. 102 ff., svensk översättning Holger Ahlenius, Tankar i judefrågan (Stockholm: Bonniers 1948), s. 95 ff. 9 Melvin Seeman, ”The Intellectual and the Language of Minorities”, i American Journal of Sociology årgång 64, nr 1 (1958), s. 29. 10 En intressant episod relateras i Criddle, Love Is Not Blind (1953), s. 71–74: en nästan blind ung man träffar en blind flicka vid ett välgörenhetsstånd, varvid hans reaktioner är högst blandade. 156 � 3. Grupptillhörighet och jagidentitet

matiserad, även om det också finns situationer där motsatsen tycks vara fallet. Vare sig den stigmatiserade individen är nära lierad med sina likar eller ej, kan han komma att uppvisa viss identitetsambivalens när han får närmare inblick i hur dessa uppför sig på ett visst stereotypt sätt och demonstrativt eller självömkande understryker de negativa sidor som tillvitas dem. Han kan bli illa berörd av att se sådant, eftersom han ändå på det hela taget håller på normerna inom samhället i stort, men hans sociala och psykologiska identifikation med dem som bryter mot normerna håller honom ändå kvar vid det som samtidigt stöter bort honom, varigenom hans avsmak övergår i skam, varefter själva känslan av skam förvandlas till något som han skäms för. Han kan kort sagt varken helt acceptera sin grupp eller bryta sig loss från den.8 (Uttrycket ”inomgruppslig renhetssträvan” används för att beskriva stigmatiserade personers bemödanden både att ”normanpassa” sitt eget uppträdande och att hyfsa till andra gruppmedlemmars uppträdande.)9 Denna ambivalens synes förekomma i mest påtaglig form under det som kallas ”närmande”, som innebär att individen kommer i oönskad närhet till en av sin egen sort när han är ”tillsammans med” en normal person.10 Man kan knappast vänta sig annat än att denna identitets ambivalens får sina organiserade uttryck i det skrivna, talade, spelade eller på annat sätt framförda material som härrör från gruppens egna representanter. Det finns en speciell ironi i de humoristiska scener om stigmatiserade personer som förekommer i tryckt form, på teatern eller på bio. Skämtteckningar,

vitsar och folksagor avslöjar i lättsam form de brister som en stereotyp medlem av kategorin är behäftad med, även om denne halvhjälte sveklöst och utan all förställning lyckas överlista folk med normal och högst imposant status.11 De allvarliga framställningarna av gruppens representanter kan uppvisa en liknande ambivalens och utgöra symptom på en liknande självalienation.

Representanternas framställningar Det har sagts att den stigmatiserade individen betraktar sig själv som vilken annan människa som helst, men att samtidigt både han och hans omgivning betraktar honom som annorlunda. Med tanke på denna fundamentala självmotsägelse är det begripligt om den stigmatiserade individen gör vissa ansträngningar att ta sig ur sitt dilemma, om inte annat för att nå fram till en formulering som kan ge hans situation en sammanhängande begriplighet. I dagens samhälle innebär detta att individen inte bara på egen hand försöker utforma sådana normer, utan även, som redan nämnts, att en del professionella språkrör hjälper till – ibland genom att berätta sitt livs historia eller genom att beskriva hur de hanterat en svår situation. De normer som föreläggs den stigmatiserade individen tenderar uttryckligen eller underförstått att täcka vissa vanliga problem. Vi finner här idéer om hur stigman lämpligen bör röjas respektive döljas. (När det gäller före detta mentalpatienter rekommenderar man till exempel ibland att de ska hålla sitt stigma hemligt för mer ytligt bekanta, men att de bör kunna lita så pass mycket på sin hälsa och ha en tillräckligt fast övertygelse om de förutvarande bristernas rent medicinska, icke-moraliska natur för att kunna tala fullt öppet med make, nära vänner och arbetsgivare.) Andra vanliga ämnen är formler för att ta itu med kinkiga situationer; 11 Se till exempel John H. Burma, ”Humor as a Technique in Race Conflict”, i American Sociological Review årgång 11, nr 6 (1946), s. 710–715. 3. Grupptillhörighet och jagidentitet � 157

Jag fick också lära mig att en invalid måste vara noga med att inte agera på annat sätt än vad folk väntade sig av honom. Framför allt väntar de sig av invaliden att han ska vara invalid, att han ska vara handikappad och hjälplös, att han ska vara dem underlägsen, och de blir misstänksamma och osäkra så fort invaliden inte uppfyller dessa förväntningar. Det är rätt egendomligt, men invaliden måste spela invalidens roll, precis som många kvinnor måste vara vad männen vill att de ska vara, nämligen kvinnor. Likaså måste svarta personer 12 Uttrycket härrör från Anatole Broyard, ”Portrait of the Inauthentic Negro”, i Commentary årgång 10, nr 1 (1950), s. 59–60. Här ingår en medveten ansats att fullständigt spela sin roll, vilket ibland kallas ”imitation”. För svarta som imiterar svarta, se Wolfe, ”Ecstatic in Blackface” (1950), s. 203. 158 � 3. Grupptillhörighet och jagidentitet

frågan om i vad mån man ska stödja sina egna; vilken form av fraternisering med normala som man bör hålla sig till; vilka slags fördomar mot den egna gruppen man bör blunda för och vilka man öppet bör angripa; i vad mån man bör framställa sig som vilken annan normal person som helst och i vad mån man bör uppmuntra andra att i viss mån behandla en annorlunda; vilka förhållanden rörande den egna gruppen som man bör vara stolt över; i vad mån man bör ”försona sig” med sin olikhet. Fastän de normer eller förhållningsregler som föreläggs dem som är behäftade med något visst stigma skiljer sig avsevärt sins emellan, är man dock allmänt överens om vissa argument, hur motsägelsefulla dessa än må vara. Den stigmatiserade personen varnas nästan alltid för att försöka passera helt och hållet. (I själva verket kan det vara svårt för vem som helst utom den anonyme bekännaren att i tryck plädera för en sådan linje.) I allmänhet varnar man honom också för att anamma de negativa attityder som andra visar mot honom. Han varnas också ofta för ”minstrelisering”,12 där den stigmatiserade personen inställsamt inför de normala agerar ut alla de dåliga egenskaper som pådyvlas hans grupp, varigenom han gör en pajasroll av sin livssituation:

ofta uppträda som clowner inför den ”överlägsna” vita rasen, så att den vite mannen inte blir skrämd av sin svarte broder. Jag var en gång i tiden bekant med en dvärg som utgjorde ett mycket rörande exempel på detta. Hon var mycket liten till växten, bara omkring hundratjugo centimeter, och hon var synnerligen omsorgsfullt uppfostrad. I andra människors närvaro var hon emellertid ytterst noga med att inte vara något annat än ”dvärgen”, och hon spelade narrollen med samma gäckande skratt och med samma snabba, lustiga rörelser som varit utmärkande för narrar ända sedan de roade kungligheterna vid de medeltida hoven. Bara när hon befann sig bland sina vänner kunde hon kasta av sig narr kåpan och bjällrorna och våga vara den kvinna hon verkligen var: intelligent, sorgsen och mycket ensam.13

Å andra sidan varnas den stigmatiserade i allmänhet för ”norm anpassning” eller ”avminstrelisering”;14 han uppmanas att se med avsmak på sådana bland hans likar som, kanske utan att direkt hemlighålla sitt stigma, dock bemödar sig om att noga skyla det och som också är mycket måna om att visa upp att de skenet till trots är fullt friska, mycket frikostiga, mycket nyktra, mycket maskulina, ytterst dugliga till hårt fysiskt arbete och krävande sport, kort sagt att de är fullt respektabla avvikare, sympatiska människor som vilka som helst, trots det dåliga rykte som folk av deras sort dras med.15 Man måste ha klart för sig att dessa förespråkade uppförande 13 Carling, And Yet We Are Human (1962), s. 54–55. 14 Lewin, Resolving Social Conflicts (1948), s. 192–193, använder här uttrycket ”negativ chauvinism”; Broyard, ”Portrait of the Inauthentic Negro” (1950), s. 62, använder uttrycket ”rollomkastning”. Se också Sartre, Anti-Semite and Jew (1960 [1946]), s. 102 ff., sv. övers. Ahlenius, s. 95 ff. 15 För judar, se Sartre, Anti-Semite and Jew (1960 [1946]), s. 95–96; sv. övers. Ahlenius. s. 88–89; för svarta, se Broyard, ”Portrait of the Inauthentic Negro” (1950); för intellektuella, se Seeman, ”The Intellectual and the Language of Minorities” (1958); för japaner, se Morton Grodzins, ”Making Un-Americans”, i American Journal of Sociology årgång 60, nr 6 (1955), s. 570–582. 3. Grupptillhörighet och jagidentitet � 159

16 Det bör noteras att autenticitetslitteraturen visserligen handlar om hur individen bör uppföra sig och därför är moralistisk, men att den ändå framträder förklädd till saklig, neutral analys, därför att autenticiteten anses förutsätta en realistisk verklighetsorientering; och faktum är att denna litteratur för närvarande är den bästa källan till neutrala analyser av dessa identitetsfrågor. För kritiska kommentarer, se Irwin D. Rinder och Donald T. Campbell, ”Varieties of Inauthenticity”, i Phylon årgång 13, nr 4 (1952), s. 270–275. 17 Detta är bara en aspekt av den allmänna tendensen att en stigmatiserad individ får räkna med att hans liv utsätts för omfattande granskning och blir inkapslat, något som den normale sällan behöver utstå. En stigmatiserad person som bildar familj och får ett arbete sägs ibland ”ha gjort någonting av sitt liv”. Den som gifter sig med en stigmatiserad person sägs å andra sidan ha ”kastat bort sitt liv”. Allt det här förstärks i vissa fall genom att individen blir ett ”socialfall” och behåller denna sin ”fallstatus” under återstoden av livet. För en blind persons inställning till detta, se Chevigny, My Eyes Have a Cold Nose (1962), s. 100. 160 � 3. Grupptillhörighet och jagidentitet

normer förser den stigmatiserade individen inte bara med en plattform och en politik, och inte bara med vissa instruktioner om hur han ska behandla andra, utan också med recept på hur han ska kunna skaffa sig en lämplig attityd mot sig själv. Att inte följa normen är detsamma som att vara en självbedragare, en vilseledd person; att göra det är både äkta och värdigt, två andliga egenskaper som samverkar för att frambringa vad som kallas ”autenticitet”.16 Två följder av denna inställning bör nämnas här. För det första kan rådet om personligt uppträdande stimulera den stigmatiserade individen att kritisera den sociala miljön och bli en skarpsynt iakttagare av mänskliga relationer. Han kan förmås att liksom skärma av flödet av kausal social interaktion för att i stället undersöka vad däri kan rymmas av allmänna drag. Han kan bli ”situationsmedveten”, medan de normala som är närvarande är spontant inbegripna i situationen, som för dem bildar själva bakgrunden till oväntade händelser. Denna förstärkta medvetenhet hos den stigmatiserade personen förstärks ytterligare, som redan nämnts, genom hans vakna sinne för möjligheten att bli accepterad bland andra och möjligheten att röja sig, frågor som brukar vara mindre aktuella för normala personer.17

För det andra handlar de råd som den stigmatiserade får ofta helt öppet om den del av hans liv som han upplever som mest privat och skamlig; man petar i och granskar hans djupast gömda sår på det kliniska sätt som blivit modernt inom litteraturen.18 Intensiva debatter rörande personliga ställningstaganden kan framställas i fiktiv form jämsides med skildringar av djupgående samvetskriser. Drömmar om förödmjukelser och triumfer över normala kan förpackas och ställas ut till beskådande. Här är det mest privata och pinsamma samtidigt det mest kollektiva, för den stigmatiserade individens djupaste känslor är gjorda just av det stoff som talföra och högröstade medlemmar av hans kategori lägger fram i väl avrundad form. Och eftersom det som står till buds för de stigmatiserade blir tillgängligt också för oss, kan dessa framställningar knappast undgå att aktualisera frågan om de i själva verket inte avslöjar och förråder de stigmatiserade, även om de i sista hand nog kan gynna deras situation.

Inomgruppsliga relationer Dessa livsfilosofier, dessa tillvarorecept, läggs fram som om de vore tillkomna utifrån den stigmatiserade individens egna erfarenheter. Men ser man närmare efter framgår det tydligt att de är präglade av någonting annat, nämligen grupper, i den vida bemärkelsen av individer i likartade situationer. Det är just vad man kan vänta sig, eftersom det som en individ är, eller skulle kunna vara, kan härledas från hans grupps plats i den sociala strukturen. En av dessa grupper är det kollektiv som bildas av individens olyckskamrater. Språkrören för denna grupp hävdar att individens verkliga grupp, den som han av naturliga skäl hör till, är just 18 James Baldwins senaste arbeten ger rikligt med material av denna typ beträffande svarta personer. Chevignys My Eyes Have a Cold Nose (1962) är ett gott exempel beträffande blinda personer. 3. Grupptillhörighet och jagidentitet � 161

19 Därför kan till exempel Lewin i sin Resolving Social Conflicts (1948) diskutera den företeelse han kallar självhat utan att åstadkomma förvirring, fastän han med denna term inte avser individens hat mot sig själv (vilket han betraktar som en vanlig följd av självhat), utan hatet mot den grupp som individens stigma tvingar in honom i. 20 Uppmaningen till stigmatiserade individer att förhålla sig lojala mot sin grupp kan också professionella samhällsvetare instämma i. Så beskriver till exempel David Riesman i ”Marginality, Conformity, and Insight”, i Phylon årgång 14, nr 3 (1953), s. 251–252, hur en sociolog, en amerikan eller en professor var för sig kan förledas att ta emot komplimanger som i själva verket är skymfer mot den egna gruppen, och han tillägger den här anekdoten: Jag kommer själv ihåg hur jag en gång framhöll för en kvinnlig advokat att hon inte var så skarp och aggressiv som vissa andra Portior som jag hade lärt känna, och jag beklagar att hon tog detta som en komplimang och alltså var med på att förråda sina kvinnliga advokatkolleger.

Sociologiskt sett står det klart att individen, som befinner sig i olika sociala situationer, står inför olika anspråk i fråga om vilken av hans många grupper som är hans verkliga. Andra frågor är inte lika lättbesvarade. Varför ska till exempel individer som redan fått betala ett högt pris för sitt stigma bli uppmanade att inte passera, kanske i enlighet med regeln att ju mindre man fått desto mindre bör man försöka få? Och om nu föraktet för dem med ett visst stigma är någonting ont både nu och i framtiden, varför ska då de som har detta stigma i högre grad än de som inte har det ta ansvaret för att formulera och genomdriva en generösare inställning och för att förbättra förhållandena för kategorin som helhet? Ett svar är förstås att de som har stigmat bör ”veta bättre”, varvid man antar en säregen relation mellan kunskap och moral. Ett bättre svar är måhända att de som har ett visst stigma ofta av sig själva och av de normala betraktas som tidsligt och rumsligt förenade i en enda gemenskap som bör stödjas av dess medlemmar. 162 � 3. Grupptillhörighet och jagidentitet

denna grupp.19 Alla andra kategorier och grupper som individen också med nödvändighet tillhör betraktas inte som hans verkliga grupper; han är egentligen inte del av dem. Individens verkliga grupp är alltså den ansamling av personer som sannolikt får underkasta sig samma försakelser som han på grund av samma stigma; hans verkliga ”grupp” är i själva verket den kategori som kan göra honom misskrediterad. De egenskaper som dessa språkrör tilldelar individen är ett utflöde av hans relation till sina likar. Om han håller sig till sin grupp är han lojal och autentisk; om han vänder sig bort från den är han feg och dum.20 Detta illustrerar tydligt ett grund-

läggande sociologiskt tema: den natur som individen tillskriver sig och som vi andra tillskriver honom är ett utflöde av hans grupptillhörigheter. Som man kan vänta sig är professionella språkrör för ingruppen ofta förespråkare för en stridbar och chauvinistisk linje – ibland ända därhän att de förordar en utbrytningsideologi. Om en stigmatiserad individ med blandade kontakter slår in på denna kurs, hyllar han de speciella värden och insatser som sägs vara utmärkande för hans sort. Han kan rent av stoltsera med vissa stereotypa attribut som han i och för sig lätt skulle kunna skyla; sålunda finner man i USA andra generationens judar som aggressivt späckar sitt tal med judiska idiom och judisk accent, och stridbara homosexuella som uppträder feminint på offentliga platser. Den stigmatiserade individen kan också komma att öppet ifrågasätta det halvt dolda ogillande som de normala bemöter honom med, och söka avslöja de självutnämnda upplysta personerna, det vill säga fortsätta att granska de andras ord och handlingar till dess han lägger märke till något flyktigt drag som avslöjar att deras förståelse bara är ett yttre sken.21 De problem som är förenade med en stridbar attityd är välbekanta. När det slutliga politiska målet är att avlägsna stigmastämpeln från olikheten, kan individen finna att just de ansträngningar han gör politiserar hans eget liv, så att det blir ännu mer olikt det normala liv som från början förmenats honom – även om eventuellt nästa generation av personer i hans situation kan komma att bli mer accepterade på grund av hans ansträngningar. Härtill kommer att den individ som drar uppmärksamheten till sina likars situation i vissa avseenden bekräftar en allmän uppfattning om sin olikhet som en reell företeelse och om hans stigmatiserade likar som utgörande en 21 Om den stridbara attityden hos vissa patienter med deformerade ansiktsdrag, se Macgregor m.fl., Facial Deformities and Plastic Surgery (1953), s. 84. Se även Clement Greenberg, ”Self-Hatred and Jewish Chauvinism”, i Commentary årgång 10, nr 5 (1950), s. 426–433. 3. Grupptillhörighet och jagidentitet � 163

Utomgruppsliga relationer Individens ”egen” grupp kan alltså prägla de uppförandenormer som de professionella språkrören förespråkar. Den stigmatiserade individen tillråds också att betrakta sig själv från en annan grupps synpunkt, nämligen den hos de normala och det större samhälle som de bildar. Jag vill dröja vid den skugga som denna andra ståndpunkt kastar. Det språk som förknippas med denna av normala personer präglade ståndpunkt är inte politiskt, som i det förra fallet, utan psykiatriskt – man tar det mentalhygieniska bildspråket till hjälp som en källa till retorik. Den som håller sig till den förespråkade linjen sägs vara mogen och ha nått fram till god personlig anpassning; den som inte gör det sägs vara en svag person, rigid och defensiv, med otillräckliga inre resurser. Vad innebär nu denna argumentationslinje? Individen tillråds att betrakta sig själv som en fullvärdig människa som vilken annan som helst, en människa som i värsta fall råkat bli utestängd från det som i sista hand bara är en del av det sociala livet. Han är inte representant för någon viss typ eller kategori, utan människa rätt och slätt: 164 � 3. Grupptillhörighet och jagidentitet

verklig grupp. Om han å andra sidan eftersträvar någon form av avskärmning snarare än assimilering kanske han finner att han inte kan undvika att framföra sin stridbarhet med det språk och i den stil som hans fiender använder. De krav han ställer, de situationer han beskriver och de strategier han förordar ingår därtill i ett idiom av uttryck och känslor som tillhör samhället som helhet. Hans förakt för det samhälle som förkastar honom kan förstås endast inom ramen för detta samhälles uppfattning av stolthet, värdighet och oberoende. Såvida individen inte har någon främmande kultur att falla tillbaka på, blir han alltså kort sagt kulturellt alltmer lik de normala ju mer han strukturellt avskiljer sig från dem.

Vem är det som påstår att krymplingar är olyckliga? Gör de det själva eller gör du det? Bara därför att de inte kan dansa? Men musiken måste ju ändå ta slut någon gång. Därför att de inte kan spela tennis? Men ofta är det ju alldeles för hett i solen! Därför att ni andra får lov att hjälpa dem upp- och nerför trappor? Är det något annat som ni vill göra hellre? Polio är inte någonting sorgligt – det är bara förbannat opraktiskt – det innebär att man inte längre kan få något utbrott och rusa in i sitt rum och sparka igen dörren efter sig. Krympling är ett fruktansvärt ord. Det specificerar! Det avskiljer! Det är för intimt! Det är nedlåtande! Det gör att jag får lust att kräkas som ett litet krumbuktande kryp som håller på att ta sig ur sin kokong.22

Eftersom hans olycksöde i grund och botten ingenting är, bör han heller inte skämmas för det eller för andra som har det; inte heller bör han blottställa sig genom att söka dölja det. Å andra sidan bör han genom hårt arbete och ihärdig träning söka uppfylla vanliga normer så gott han kan, men dock aldrig driva dessa strävanden så långt som till ”normanpassning”; hans ansträngningar får med andra ord aldrig ge det intrycket att han försöker förneka sin olikhet. (Den här gränslinjen dras förstås olika av olika professionella språkrör, men just på grund av denna tvetydighet blir behovet av professionell framställning desto större.) Och eftersom de normala har sina bekymmer de också, bör den stigmatiserade individen inte hänge sig åt bitterhet, agg eller självömkan, utan i stället hos sig själv uppamma ett gladlynt, utåtriktat sätt. En logisk följd av detta blir en speciell formel för sam varon med normala. De färdigheter som den stigmatiserade individen förvärvar under sitt agerande i en blandad social situation bör användas för att hjälpa andra att bemästra motsvarande situationer. 22 Linduska, My Polio Past (1947), s. 164–165. 3. Grupptillhörighet och jagidentitet � 165

Erving Goffman (1922–1982) var professor i antropologi och sociologi vid olika amerikanska universitet. Han var en internationellt erkänd auktoritet inom socialpsykologisk och sociologisk forskning. Hans styrka låg framför allt i förmågan att kartlägga människors samspel i olika mikrosociala situationer och att på ett levande och åskådligt sätt förmedla sina iakttagelser.

STIGMA

DEN STÄMPLADES ROLL OCH IDENTITET

Bokens titel anspelar på den undantagsstämpel som de ”normala” sätter på fysiskt, psykiskt och socialt avvikande. Erving Goffman har lagt ett rikt källmaterial, hämtat ur självbiografier och fallstudier, till grund för denna analys av de stigmatiserades inställning till sig själva och sitt förhållande till de ”normala”. De stigmatiserade ställs ideligen inför frågan om hur de ska bemöta samhällets stereotypa krav och förväntningar: Ska de öppet erkänna sitt stigma, och kanske riskera att stöta bort många människor de kommer i kontakt med, eller ska de göra allt för att dölja stigmat, till varje pris eftersträva anpassning till det ”normala” samhället? Goffmans analys påvisar sammanhanget mellan samhällets normer och den konflikt eller kampsituation som de stämplade tvingas in i. Genom att analysera alla ”problemkategorier”, från kriminella och prostituerade till funktionsnedsatta, som en enhet lyckas han isolera en minsta gemensamma nämnare, stigmatiseringen, som är en politisk handling. Inför denna nyutgåva har Richard Matz översättning reviderats av Henrik Gundenäs. Boken har även försetts med en inledning av Anders Persson, professor vid Lunds universitet.

Femte upplagan Art.nr 38108

studentlitteratur.se