9789144130576 by Smakprov Media AB

DISTRIKTSSKÖTERSKANS SPECIALISTOMRÅDEN Eva-Karin Hultgren (red.)

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39616 ISBN 978-91-44-13057-6 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Sakgranskning: Eva Drevenhorn Formgivning inlaga: Jesper Sjöstrand/Metamorf Design Group Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Francisco Ortega Printed by Interak, Poland 2021

Innehåll

Författarpresentation 19 Redaktör 19 Författare 19 Till läsaren 23

Del I

Distriktssköterskan 1 Den professionella distriktssköterskan 27 Anna Josse Eklund

Professionellt förhållningssätt 27 Det professionella mötet 33 Relationen med patienter och närstående 34 Samverkan med andra inom vården 37 Samverkan med andra utanför vården 38 Nationella kompetenskrav 39 Distriktssköterskans kompetensbeskrivning 42 Global hälsa 42 Internationella riktlinjer 43 Till sist 45 Referenser 45

2 Professionellt ledarskap 49 Anna Josse Eklund

Patientsäkerhet 49 Kvalitet i vården 51 Leda omvårdnadsarbetet 52 Handledning av studenter 53

Att företräda patienter 55 Till sist 58 Referenser 58

3 Läkemedel och förskrivning 61 Christina Petersson & Eva-Karin Hultgren

Att förskriva läkemedel och förbrukningsartiklar 61 Naturläkemedel 66 Rapportering av biverkningar 66 Delegering 67 Läkemedelsförmåner 68 Fördelar och nackdelar med förskrivningsrätt 68 Hållbar utveckling 70 Hållbar utveckling i tre dimensioner 71 Till sist 72 Referenser 73

Barnhälsovård & elevhälsans medicinska insatser

Del II

4 Barnhälsovård 77 Margaretha Magnusson

Barnets rätt 77 Varför undersöka friska barn? 78 Barnhälsovårdens mål 79 Förebygga ohälsa hos barn 80 Amning och mat 80 Vaccination 82 Barnsäkerhet 83 Barnhälsovårdens nationella program 84 Hembesök 87 Föräldrastöd i grupp 88 Nedstämdhet 89 Barn som far illa eller befaras fara illa 90 Samverkan och samarbete 91 Dokumentation, kvalitetssäkring och statistik 93 Till sist 94 Referenser 94

6 Innehåll

5 Att förbereda barn inför undersökning 97 Christina Petersson

Att bemöta barn 97 Att förbereda barn inför procedurer 98 Att använda olika former av distraktion 100 Att hålla fast – hur barnets upplevelse bemöts 100 Till sist 101 Referenser 102

6 Elevhälsans medicinska insatser (EMI) 103 Eva K. Clausson, Eva-Lena Einberg & Agnetha Fredin

Organisation 104 Elevhälsans uppdrag 105 Elevhälsoteam 106 Skolsköterskans arbete 106 Hälsobesök 106 Hälsosamtal 107 Hälsoundersökning 108 Hälsoenkät 108 Vaccinationer 108 Öppen mottagning 109 Skolbarns hälsopanorama 110 Hälsofrämjande arbete 110 Administrativt arbete 111 Kvalitets- och utvecklingsarbete 112 Till sist 113 Referenser 113

Del III Hälsofrämjande & sjukdomsförebyggande arbete i primärvården 7 Primärvård 117 Eva-Karin Hultgren

Triage 118 Telefonrådgivning 119 Lagstiftning 120 Patientens förväntningar 120 Utmaningar i telefonrådgivning 121 Följsamhet till egenvårdsråd 122

Innehåll

Rådgivningssamtalet 122 Att samla information 123 Att analysera och tolka 123 Att bedöma och återkoppla 123 Att åtgärda 124 Tolk 124 Specialistmottagning 125 Till sist 127 Referenser 127

8 Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete 129 Eva-Karin Hultgren & Lisbeth Johansson

Hälsofrämjande arbete i primärvården 129 Hälsopromotion 130 Levnadsvanor som påverkar hälsa 132 Biologiska riskmarkörer 134 Riktade hälsosamtal 135 Effekter av hälsosamtal 136 Till sist 137 Referenser 137

9 Tobaksbruk 141 Lars-Göran Persson

Tobaksvanor 141 Dokumentation i journalen 142 Samhällskostnader för rökningsrelaterad sjuklighet 142 Cigarrettrökning 143 Snus 147 Vattenpipa 147 E-cigaretter 147 Miljöpåverkan 147 Detta händer vid rökstopp 148 Tobaksberoende 148 Socialt tobaksberoende 148 Psykologiskt tobaksberoende 149 Farmakologiskt tobaksberoende 149 Abstinens 150 Socialstyrelsens riktlinjer om tobaksavvänjning 151 Olika samtalsmodeller vid mötet med en patient 152 Samtalsmodell i fem steg 152 Motiverande samtal (Motivational interviewing, MI) 152 8 Innehåll

Läkemedelsbehandling 155 Nikotinläkemedel 155 Rökfri operation 156 Tobaksanvändning och tobaksavvänjning på nationell och internationell nivå 157 Till sist 157 Referenser 158

10 Diabetes i primärvården 161 Anders Tengblad

Epidemiologi 161 Diabetes typ 1 162 Diabetes typ 2 162 Behandling av diabetes typ 2 i primärvården 163 Organisation av diabetesvård på vårdcentral 165 Diabetesvård på särskilt boende och i hemsjukvård 166 Egenvård 166 Till sist 168 Referenser 169

11 Astma i primärvården 171 Johan Bood

En kronisk inflammatorisk luftvägssjukdom 171 Diagnos 174 Astma på vårdcentralen – ett teamarbete 177 Behandling 178 Astma hos barn 181 Astma och graviditet 182 Astma och NSAID 182 Till sist 182 Referenser 182

12 Akut smärta 185 Kerstin Eriksson & Lotta Wikström

Smärta 185 Nociceptiv smärta 186 Neuropatisk smärta 189 Smärtmodulering 190 Sensitisering 190 Grindmekanism 191 Endogen smärthämning 191 Innehåll

Uppmärksamhet mot smärta 192 Smärtupplevelse 192 Dimensioner i tolkningsprocessen av smärta 193 Påverkande inre och yttre faktorer 194 Smärtanalys 196 Skalor för skattning och bedömning av smärta 198 Skalor för vuxna 198 Skalor för barn och unga 200 Komplexiteten med smärtskattning 202 Användning av icke-farmakologiska metoder 203 Kyl- och värmebehandling 203 Transkutan elektrisk nervstimulering 204 Kinesiologi 204 Distraktion 205 Användning av farmakologiska metoder 205 Paracetamol 205 Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel 206 Till sist 208 Referenser 209

13 Yrsel 215 Ann-Sofi Kammerlind

Vad är yrsel? 215 Balanssystemet 216 Olika orsaker till yrsel 217 Godartad lägesyrsel 217 Akut unilateralt bortfall av perifer vestibulär funktion 218 Bilateralt bortfall av perifer vestibulär funktion 219 Vestibularisschwannom 219 Ménières sjukdom 219 Central yrsel 220 Läkemedel och yrsel 221 Multisensorisk yrsel hos äldre 221 Cervikogen yrsel 222 Persisterande postural perceptuell yrsel 222 Blodtryck och yrsel 222 Anamnestagning vid yrsel 222 Till sist 223 Referenser 224

10 Innehåll

14 Blås- och tarmdysfunktion 227 Marie Lundell

Inkontinens 227 Prevalens 228 Livskvalitet 228 Anatomi 229 Nedre urinvägar 229 Tarmen 229 Distriktssköterskans yrkesroll 230 Basal utredning av blås- och tarmdysfunktion 230 Basal utredning 231 Läkarundersökning vid den basala utredningen 233 Gynekologisk undersökning 233 Blåsdysfunktion 233 Urininkontinens med lagringsproblem 233 Ansträngningsinkontinens 234 Trängningsinkontinens 237 Blandinkontinens 238 Urininkontinens med tömningsproblem 239 Överrinningsinkontinens 239 Urininkontinens med problem efter tömning 240 Tarmdysfunktion 241 Förstoppning 242 Toalettassistans 244 Förskrivningsprocessen 244 Hållbar utveckling 245 Förbrukningsartiklar vid blås- och tarmdysfunktion 245 Urinuppsamlande produkter, icke-absorberande 246 Läckagehindrande produkter 246 Urinavledande produkter vid retention 246 Tillbehör till kvarvarande kateter och urindroppsuppsamlare 247 Övriga hjälpmedel 247 Tarmtömningshjälpmedel 247 Distriktssköterskans vårdpedagogiska förmåga, kunskapsöverföring 247 Teamarbete 248 Samverka och vara företrädare 248 Till sist 249 Referenser 250

Innehåll

15 Sexuell hälsa 253 Hanna Möllås

Sexualitet 255 Sexuell hälsa genom livet 256 Systemteoretiska perspektiv på sexuell hälsa 256 Kroppens funktion 257 Sexuell hälsa vid olika sjukdomar och tillstånd 259 Underlivsbesvär 259 Cancer 259 Diabetes mellitus 259 Demenssjukdomar 260 Parkinsons sjukdom 260 Stroke 261 Multipel skleros 261 Ryggmärgsskada 261 Kronisk smärta och sjukdomar som försvårar rörelse 262 Rusmedelsanvändning 262 Blås- och tarmsjukdomar 262 Kardiovaskulära sjukdomar 262 Åldrande 263 Själ, psyke och relationer 263 Samhället, normer och kultur 268 Distriktssköterskans roll för sexuell och reproduktiv hälsa 270 Sexuell hälsa, lyxvård? 270 Förhållningssätt 271 Tillåtande hållning 271 Sexualupplysning 272 Sexualrådgivning 273 Till sist 276 Referenser 277

16 Psykisk ohälsa 281 Christer Allgulander

Ångest och nedstämdhet 281 Covid-19-pandemin 282 Alkoholkonsumtion 283 Psykiatriskt status 283 Exempel på psykiatriskt status 285 Det professionella samtalet 286 Betydelsen av etnicitet och kultur 288

12 Innehåll

De papperslösa 290 Tvångsvård och orosanmälan 290 Våld 292 Psykiatriska diagnoser av betydelse i primärvården 292 Utmattningssyndrom 292 Ångest vid kroppssjukdom 294 Depressiva syndrom 294 Dystymi 296 Premenstruellt dysforiskt syndrom 296 Generaliserat ångestsyndrom (GAD) 296 Socialt ångestsyndrom (social fobi) 298 Paniksyndrom 299 Neuropsykiatriska diagnoser 300 Bipolär sjukdom typ I och typ II 301 Psykoser 302 Samlarsyndrom 303 Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) 303 Kroppssyndrom och relaterade syndrom 304 Kroppssjukdomar och psykiatri 306 Neurologiska sjukdomar 306 AIDS (autoimmune deficiency syndrome) 306 Andra kroppssjukdomar 307 Suicid 307 Psykofarmaka 311 Till sist 315 Referenser 315

17 Våld i nära relationer 323 Eva-Karin Hultgren

Våldsutsatthet 323 Olika former av våld 324 Särskilt sårbara grupper 325 Uppbrott från förövaren 326 Varningstecken 327 Att ta emot svar om våldsutsatthet 328 Dokumentation 329 Anmälningsskyldighet 329 Till sist 329 Referenser 330

Innehåll

18 Sömnstörningar 333 Martin Ulander

Sömnbehov och sömnbrist 333 Varför behöver vi sova? 334 Sömn återställer hjärnans energiförråd 334 Sömn återställer den synaptiska homeostasen 334 Sömn rensar hjärnan från slaggprodukter 335 Sömn behövs för immunförsvaret 335 Hur mycket sömn behöver vi? 335 Konsekvenser av akut och kronisk sömnbrist 336 Sömnens neurofysiologi 337 Sömnstadier och sömncykler 337 Vad styr sömnen? 338 Varför sover vi när vi sover? 338 Sömnmedicinsk symtomlära 339 För lite sömn 339 För mycket sömn 340 Sömn vid fel tidpunkt 340 Andningsstörningar under sömn 341 Avvikande beteenden under sömn 342 Utredningsmetoder 342 Sömnanamnes 342 Sömndagbok och frågeformulär 344 Fysiologiska undersökningsmetoder 345 Till sist 346 Referenser 347

19 Insomni 349 Christina Sandlund

Sömnbesvär 349 Förklaringsmodell för insomni 350 Diagnos 353 Prevention 354 Behandling 355 Behandlingsrekommendationer 355 Läkemedelsbehandling 356 Kognitiv beteendeterapi 357 Psykoedukation 359 Sömndagbok 360 Avslappning 360

14 Innehåll

Paradoxal intention 362 Stimuluskontroll 362 Sömnrestriktion 363 Nedtrappning av sömnmedel 365 Kognitiv omstrukturering 365 Orostid 367 Stresshantering 367 Hantera dagbesvär 368 Till sist 369 Referenser 369

20 Sömnapné 373 Anders Broström

Apné och hypopné 373 Definition och symtom vid obstruktiv sömnapné 374 Prevalens av obstruktiv sömnapné 376 Koppling till andra sjukdomar 376 Behandling av obstruktiv sömnapné 378 Central sömnapné och Cheyne–Stokes andning 382 Patofysiologi vid obstruktiv sömnapné, central sömnapné och Cheyne–Stokes andning 384 Behandling av central sömnapné och Cheyne–Stokes andning 385 Vård och stöd vid sömnapné 386 Till sist 389 Referenser 389

21 Bedömning för triagering 393 Andreas Rantala & Lena Forsell

Bedömningar är mer än algoritmer 393 Omvårdnadsprocessen som grund för akuta bedömningar 394 Bedömning 394 Bedömning och beslut 396 Den strukturerade bedömningen (S-CABCDE) 396 S – Situation 397 C – Katastrofal blödning 398 A – Luftvägar 398 B – Andning 398 C – Cirkulation 399 D – Neurologiskt status 400 E – Exponering och helkroppsundersökning 400

Innehåll

Den strukturerade anamnesen 400 SAMPLER 401 OPQRST 401 RETTS 403 ViSam 403 Metodologiska överväganden vid bedömningar 404 Till sist 406 Referenser 406

22 Informatik i primärvården 409 Lene Martin

Den mobila revolutionen 409 Definitioner och begrepp inom e-hälsa – digital vård 411 E-hälsa och digital vård i primärvård och hemsjukvård 412 Mobilt internet som kommunikationskanal 415 Hur kan svensk sjukvård använda teknologin? 415 IT-stöd vid telefontriage 416 Videokonsultationer – digitala vårdmöten 417 Digital samverkan och interoperabilitet 418 Egenvård och behandling via internet 420 Hälsosajter – internet som kunskapsförmedlare 420 Internetbaserat stöd 422 Appar 423 Journalen – på nätet 425 Användandet av e-hälsa och välfärdsteknik i kommuner och regioner 425 Nya arbetssätt – ny teknik – nya möjligheter 427 Till sist 428 Referenser 428

Del IV Äldre & hemsjukvård 23 Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser för äldre 435 Lina Behm & Ulrika Olsson Möller

Perspektiv på åldrandet 435 Perspektiv på hälsa 436 Att identifiera och förebygga ohälsosamma levnadsvanor 437 Generella åtgärder vid ohälsosamma levnadsvanor 437 Riskbedömning ohälsosamma matvanor 438 16 Innehåll

Att främja hälsosamma matvanor 439 Riskbedömning otillräcklig fysisk aktivitet 439 Att främja fysisk aktivitet 441 Identifiera riskbruk av alkohol 442 Att främja minskad alkoholkonsumtion 443 Riskbedömning tobaksbruk 444 Vägledning för att sluta röka eller snusa 444 Att identifiera och förebygga skörhet och fall 444 Riskbedömning av skörhet 444 Insatser för att förebygga skörhet 445 Bedömning av risk för att falla 446 Insatser för att förebygga fall 447 Att identifiera och förebygga psykisk ohälsa och ensamhet 449 Riskbedömning av psykisk ohälsa och ensamhet 449 Insatser för att förebygga psykisk ohälsa och ensamhet 450 Till sist 450 Referenser 451

24 Utmaningar i mötet med den äldre personen 455 Marie Ernsth Bravell & Linda Johansson

Biologiska åldersförändringar 455 Multisjuklighet 457 Polyfarmaci 458 Skörhet 460 Social situation 461 Våld och försummelse i nära relationer 462 Kognitiv sjukdom 464 Att möta personer med beteendemässiga och psykiska symtom vid demens 466 Tvång- och begränsningar 467 Till sist 468 Referenser 468

25 Närståendes livssituation vid vård av personer i palliativ vård – inriktning demens 475 Christina Melin-Johansson

Palliativ vård 475 Existentiella aspekter 476 Palliativ vård vid demenssjukdom 477 Palliativa vårdbehov i olika faser 477

Innehåll

Vuxna barns livssituation 478 Partners livssituation 479 Vårdpersonalens förhållningssätt i mötet med närstående 481 Samtal i palliativ vård 482 Till sist 483 Referenser 484

26 Medicinteknik i hemmet 487 Berit Munck

Medicinteknik och avancerad medicinteknik 487 Delegering av medicinska arbetsuppgifter 488 Egenvård vid medicinska arbetsuppgifter 490 Patientsäkerhet i samband med medicinteknik i hemmet 491 Medicinteknikens påverkan på patienten och närståendes dagliga liv 492 Till sist 494 Referenser 494 Till sist från redaktören 497 Eva-Karin Hultgren

Redaktörens tack 497 Bilaga 1 Distriktssköterskans kompetensbeskrivning 499 Bilaga 2 Hälsokurvan 507 Bilaga 3 Stjärnmodellen 509 Bilaga 4 Välj rätt värktabletter 510 Register 513

18 Innehåll

Till läsaren

En distriktssköterska arbetar inom primärvård, hemsjukvård, barn- eller elevhälsa. Arbetet bedrivs vid egna mottagningar, i hemmiljö, i boenden och i skolor. Vid de specifika mottagningarna möter distriktssköterskan patienter och närstående gällande hälsofrämjande eller sjukdomsförebyggande åtgärder, sjukvårdande insatser eller behov av att förnya recept. Inom hemsjukvården arbetar distriktssköterskan i vården av patienter med sjukdomar och funktionsnedsättningar, samt med vård av personer i livets slutskede. Distriktssköterskan med förskrivningsrätt får självständigt förskriva ett av Socialstyrelsen fastslaget antal receptbelagda läkemedel. Genom detta breda verksamhetsfält kan inte distriktssköterskans kompetens i detalj beskrivas, utan boken syftar till att ge läsaren en liten inblick i distriktssköterskans arbetsuppgifter. Sammanfattningsvis kan sägas att en distriktssköterskas kompetens omfattar ett hälsofrämjande arbetssätt för att möta, stödja, hjälpa, förebygga, råda, vårda samt behandla en person och dennes familj i livets alla skeenden utifrån fysisk, psykisk, social, kulturell och existentiell hälsa och sjukdom. Oavsett arbetssitua tion kan distriktssköterskan sprida kunskap och hopp i sin omgivning. ”Wherever you go, no matter what the weather, always bring your own sun shine” (Anthony J. D’Angelo). Häldeholm 2021 Eva-Karin Hultgren

Kapitel 1

Den professionella distriktssköterskan Ӽ A N NA JO S SE E K LU N D

I detta inledande kapitel beskrivs olika aspekter av distriktssköterskans professionella förhållningssätt, de viktiga relationer distriktssköterskan har med patient, närstående och andra yrkespersoner i teamet runt patienten och den samverkan som sker i alla konstellationerna. Nationella kompetens krav för distriktssköterskans profession samt internationella riktlinjer för distriktssköterskans yrkesutövande presenteras också. Distriktssköterskans åtagande att, som en del av omvårdnaden, företräda patienten när denne av olika skäl inte kan, vill eller orkar föra sin egen talan diskuteras.

Professionellt förhållningssätt Förmodligen var Florence Nightingale inte bara den person som lade g runden till sjuksköterskeprofessionen, utan kanske också den första distriktssköterskan. Många sjuksköterskor vet att hon grundlade det vi i dag på svenska kallar för omvårdnad genom sina Notes on Nursing (Nightingale, 1859) och ett livslångt arbete för att ständigt utveckla och förbättra området. Det som kanske är mindre känt om hennes arbete är att hon också oförtröttligt verkade för att förbättra folkhälsan, i ett samhälle där sociala och ekonomiska skillnader ansågs vara givna av Gud och därmed i hög grad opåverkbara. I sitt arbete med att trots dåliga förutsättningar försöka förbättra folkhälsan, rörde sig hennes engagemang mellan detaljer som avlopp i trånga stadsdelar till att verka för övergripande samhälleliga reformer. Inget problem var för litet eller för svårt i hennes arbete för att minska både dödlighet och sjukdomar, framför allt hos dåtidens 27

Del I Distriktss köterskan

svaga grupper i samhället, de fattiga, fattighushjon och handikappade militärveteraner (Ward, 2016). Nightingale var kanske också den första omvårdnadsforskaren. Denna del av hennes gärning startade då hon i sitt arbete med att förbättra vården av skadade och sjuka soldater under Krimkriget 1853–1856 noterade att organisationen av vården sviktade allvarligt. När hon undersökte varför, fann hon att det fanns varierande sätt att klassificera sjukdomar och skador på olika sjukhus, att det inte fanns någon övergripande kontroll på de medicinska journalerna, inte ens tillförlitliga siffor på antal döda och skadade. Nightingale började då göra systematiserade undersökningar av problemen och med hjälp av sina fynd, vilka hon analyserade statistiskt, kunde hon dra slutsatser som låg till grund för kommunikation med militära ledare och brittiska politiker för att förbättra vården av soldaterna (Magnello, 2010). Resultaten i form av en fungerande organisation av vård tog hon med sig hem till Storbritannien och ägnade resten av sitt liv åt att utveckla och förbättra omvårdnaden av sjuka, skadade och döende personer. Sjuksköterskor som arbetar utifrån ett folkhälsoperspektiv har sedan dess funnits i stora delar av världen. I Sverige kallas professionen sedan 60 år distriktssköterska, i Storbritannien ”community public health nurse” eller ”district nurse”, i vårt grannland Norge ”helsesykepleier” och i USA ofta ”public health nurse”. Innehållet i arbetet ser delvis olika ut i olika länder men det gemensamma för yrkesutövningen, kärninnehållet, är att bidra till att hålla individer och, i förlängningen, befolkningen vid så god hälsa som möjligt. De utmaningar som Nightingale hade under mitten av 1800-talet är delvis borta, tack vare medicinska framsteg och förbättrade levnadsförhållanden som har lett till en bättre folkhälsa och ökad livslängd. Denna förbättring har i sin tur resulterat till en åldrande och därmed alltmer vårdbehövande befolkning. Nightingale kämpade mot vanliga infektionssjukdomar och undernäring, problem som just nu inte utgör de största hoten mot folkhälsan i den industrialiserade delen av världen. Hotet mot befolkningens välbefinnande ligger i dag i större uträckning inom andra områden som psykisk ohälsa, ohälsa relaterad till övervikt, hjärt–kärlsjukdom och cancer. Nya infektionssjukdomar som covid-19 och de samhälleliga effekter pandemier skapar kommer också att påverka folkhälsan negativt och innebär att distriktssköterskor behöver omprioritera sitt arbete för att möta de krav som ställs för närvarande. Det finns alltså flera gemensamma nämnare mellan Nightingale och en distriktssköterska i dag och den främsta är det hälsofrämjande arbetet. För att kunna arbeta hälsofrämjande, måste man veta vad hälsa är. Ofta används den definition Förenta Nationerna genom Världshälsoorganisa

tionen (WHO) skapade 1946: ”Health is a state of complete physical, mental and social well-being and not merely the absence of disease or infirmity”, översatt till svenska: ”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och ej blott frånvaron av sjukdom och funktionsnedsättning.” Det är en fundamental rättighet för alla personer oavsett etnisk tillhörighet, religiösa övertygelser, sociala och ekonomiska förutsättningar. En jämlik, global folkhälsa är en förutsättning för välstånd, trygghet och fred. Hälsa är därför en avgörande resurs för hela samhället och för enskilda individer (WHO, 2013). Hälsa är grunden för att varje människa, familj och andra sociala grupper ska kunna växa och för att varje samhälle ska kunna utvecklas, både socialt och ekonomiskt. På en övergripande nivå kallas detta för folkhälsa och att upprätthålla en god sådan lägger grund både för medborgarnas välfärd och för ett hållbart samhälle (Prop. 2017/18:249). I tabell 1.1 finns korta beskrivningar av olika begrepp och termer som är relaterade till folkhälsa och hälsofrämjande arbete, som är av värde att känna till för den blivande distriktssköterskan. För mer läsning rekommenderas till exempel Andreas Vilhelmssons och Per-Anders Tenglands bok Global folkhälsa: om livsvillkor, sjukdomar och social rättvisa (2016). En svensk distriktssköterska kan verka inom många olika kliniska verksamheter. Arbete på vårdcentral/hälsocentral med egen mottagningsverksamhet och rådgivning, inom barnhälsovård eller elevhälsans medicinska insatser, hemsjukvård och särskilda boenden är vanligt, men distriktssköterskor arbetar också till exempel inom företagshälsovård, inom ambulanssjukvård och sjukhusansluten avancerad hemsjukvård. En del av oss arbetar utanför den direkta kliniska verksamheten med arbetsuppgifter inom undervisning, forskning och inom hjälpmedels- och läkemedelsindustrin. Den kliniskt verksamma distriktssköterskan har ansvar för komplexa bedömningar och det kräver djupgående kunskaper i omvårdnad, sjukdomslära och medicin (Distriktssköterskeföreningen, 2019), men också övergripande kunskaper om allt från mikrobiologi och nutrition till psykologi och kulturkompetens. I vardagen kan det vara svårt att dela upp denna sammanlagda kompetens i dess inneboende delar. Ofta görs arbetsuppgifter utan djupare eftertanke, vilket är helt naturligt, men om vi tittar på ett exempel kan komplexiteten i distriktssköterskans arbete märkas tydligare.

Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Hälsa

kan definieras på olika sätt. Detta är WHO:s definition: ”Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning” (WHO, 1946).

Folkhälsa

ett begrepp som beskriver en befolknings hälsotillstånd. En god folkhälsa innefattar att befolkningens hälsostatus är god och jämnt fördelad, till exempel att det inte förekommer systematiska skillnader i sjuklighet och dödlighet mellan kvinnor och män, utlandsfödda och inrikesfödda och mellan olika socioekonomiska grupper (Prop. 2017/18:249).

Folkhälsoarbete

innebär arbete i syfte att öka folkhälsan och minska ojämlikheten i hälsa hos befolkningen genom insatser från offentliga, ideella och privata organisationer samt från individerna själva (Prop. 2017/18:249).

Hälsans bestämningsfaktorer

faktorer som påverkar personers möjligheter till hälsa och utveckling. Kan delas upp i icke påverkbara (som ålder, kön och genetiskt arv) och påverkbara. De påverkbara faktorerna delas in i olika nivåer i förhållande till hur nära de är den enskilda människan. Den första nivån rör sociala relationer, den andra nivån livsstilsfaktorer som motion, sömnvanor och matvanor, den tredje av samhällsfaktorer som utbildning, boende och socialt säkerhetsnät och slutligen den fjärde nivån som innefattar miljö och samhällsekonomiska strategier (Socialstyrelsen, 2014 efter Dahlgren & Whitehead, 1991 & 2007).

Förebyggande arbete Prevention

innebär att förebygga att något oönskat händer. Arbetet riktar sig mot hela befolkningen (universell prevention), till subgrupper i samhället (selektiv prevention) eller till individer (indikerad prevention) (Folkhälsomyndigheten, 2019). Förebyggande arbete kan delas upp i primärprevention som innebär att förhindra eller fördröja uppkomst av sjukdom och skador samt sekundärprevention där man försöker förhindra försämring, komplikationer och recidiv hos individer som redan har en sjukdom (Socialstyrelsens termbank, 2019).

Hälsofrämjande arbete

innebär att sträva efter att bibehålla och/eller förbättra fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande genom att stärka gruppers och individers möjligheter till delaktighet och tro på sin egen förmåga. Arbetet kan vara riktat till individer, grupper och samhälleliga strukturer (Socialstyrelsen, 2014).

Hälsofrämjande omvårdnad

utgår från antagandet att alla individer är kapabla till hälsa och välmående oavsett sjukdom och hälsotillstånd och förutsätter att vårdaren har en humanistisk människosyn som fokuserar på hälsa, sjukdom och lidande i stället för att ställa problem och diagnoser i centrum. Hälsofrämjande omvårdnad kräver ett personcentrerat arbetssätt och är en del i processen att stödja patienten att förhålla sig till en förändrad livssitua tion oavsett om det är i samband med en akut händelse eller vid långvarig sjukdom (Svensk sjuksköterskeförening, 2017).

Hälsofrämjande förhållningssätt

innebär att sjuksköterskan stödjer patientens tilltro att kunna hantera sin sjukdom eller förändrat hälsostatus, att i partnerskap stödja patienten att ta kontroll över sin hälsout veckling samt att utgå från patientens vilja till förändring (Svensk sjuksköterskeförening, 2017).

Del I Distriktss köterskan

Tabell 1.1 Termer och begrepp inom området folkhälsa.

Fallbeskrivning: Soheila Soheila 45 år ringer till vårdcentralen för att få hjälp med sömnsvårigheter (se kapitel 18 Sömnstörningar). Hon berättar att hon har svårt att somna på kvällen, blir lätt väckt av sin partners snarkningar (se kapitel 20 Sömnapné) och har då svårt att somna om. För att kunna ställa de rätta frågorna (se kapitel 19 Insomni) behöver distriktssköterskan kunskap om tallkottkörtelns produktion av melatonin (endokrinologi), vikten av näring vid rätt tidpunkt och i rätt mängd i förhållande till sänggåendet (nutrition), samt sociala omständigheter som kan leda till stress och oro som i sin tur kan påverka sömnen (sociologi och psykologi). För att kunna sätta rätt omvårdnads diagnos (insomni) och ordinera omvårdnadsåtgärder behöver distrikts sköterskan kunna använda klassificeringssystem inom omvårdnad samt ha kunskap om lämpliga omvårdnadsåtgärder för att främja sömnen utifrån Soheilas situation. Att väga samman alla dessa aspekter och ge Soheila råd om exempelvis att gå ner i varv innan sänggåendet, att ha mörkt i sovrummet och att använda öronproppar, men att också vara inkännande och empatisk, känns ofta naturligt och okomplicerat för den kompetenta distriktssköterskan, men är ett resultat av teoretiska och praktiska studier, fortbildning, klinisk erfarenhet, reflektion och kollegiala samtal, vilket sammantaget skapar den professionella distriktssköterskan.

Att vara distriktssköterska innebär att ha en skyddad yrkestitel, i detta fall en skyddad specialistbeteckning, som innebär att bara personer med en statligt reglerad utbildning får kalla sig distriktssköterska (Vårdförbundet, 2020). En person som har en lång och formellt reglerad utbildning vilken leder till ett yrke där ingen annan än de specifikt utbildade har tillträde, kan definieras som en professionell person (Torgersen, 1972). Den formella utbildningen som visar att personen i fråga är kvalificerad för yrket, består i distriktssköterskans fall av en treårig sjuksköterskeutbildning och en specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot distriktssköterska på 75 högskolepoäng samt förskrivningsrätt för vissa läkemedel. Den gemensamma grunden för distriktssköterskor är att vi arbetar utifrån ett hälsofrämjande synsätt där målet är att patienten ska vara delaktig i sin vård, få stöd i enlighet med sina behov och bibehålla sin autonomi. Vi gör det genom att bedöma behov, stärka patientens egenvårdresurser och, när det behövs, planera, genomföra och utvärdera omvårdnad och viss medicinsk behandling i samråd med patienten. Yrkesutövningen kan ske i korta vårdkontakter som vid telefonrådgivning eller vaccinationsgivning eller i längre vårdkontakter som vi har med patienter, elever, barn (se Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Del I Distriktss köterskan

kapitel 4 Barnhälsovård) och vårdnadshavare inom hemsjukvård (se kapitel 25 Närståendes livssituation vid vård av personer i palliativ vård – inriktning demens) eller elevhälsa (se kapitel 6 Elevhälsans medicinska insatser). Distriktssköterskor är en viktig del av vårdens första linje med uppdrag att bedöma patientens tillstånd och besluta om det kräver råd för egenvård eller en fördjupad bedömning och behandling av distriktssköterska, allmänläkare eller akutsjukvården. Det innebär att distriktssköterskans arbetsuppgifter i relation till patienten ofta börjar med bedömning (triage, se kapitel 7 Primärvård och kapitel 21 Bedömning för triagering) av patientens status, via telefon eller i ett personligt möte. Efter bedömning beslutar distriktssköterskan om den vårdinsats som ska genomföras, vilket spänner från rådgivning och stöd, genomförande och uppföljning av omvårdnadsåtgärder, medicinska behandlingar, förskrivning av hjälpmedel och läkemedel, organisering av läkemedelshantering, såromläggningar, information till närstående och delegering till omvårdnadspersonal samt avancerad vård i livets slutskede. Allt detta sker utifrån de behov patienten har för stunden, men också utifrån de behovs- och riskbedömningar distriktssköterskan gör. I de längre vårdrelationerna arbetar distriktssköterskan ofta i en anda av det som i internationella sammanhang kallas för case management. Case management är ett samlingsbegrepp för att beskriva olika modeller för att säkerställa att patienten får individuellt anpassat stöd genom vårdkedjan (Socialstyrelsen, 2004). En fungerande svensk översättning kan vara vårdsamordnare, vilket funktionen kallas i denna text. Vårdsamordning innebär att en yrkesperson, ofta inom vården, samordnar och koordinerar vården, företrädesvis för patienter med långvariga och/eller komplexa sjukdomar tillsammans med den sjuke och dennes närstående (Joo & Liu, 2017). Vårdsamordning är en process med bedömning av vårdbehov, planering för vården med utgångspunkt i de olika alternativ personen står inför, stöd under och koordinering av hela vårdkedjan, samt att utvärdering av vården sker i samverkan med patient och närstående (Case management Society of America, 2019). En vårdsamordnare samordnar också vården i samverkan med det övriga teamet i syfte att underlätta för patienten och närstående, förbättra patientens status och minska antalet besök och inläggningar inom akutsjukvården. En systematisk litteraturstudie om case management (Joo & Liu, 2017) visar att återinläggningar såväl som besök på akutmottagningar och den totala kostnaden för vården minskar när man använder sig av en strukturerad vårdsamordning.

Det professionella mötet Grunden i distriktssköterskans arbete är möten med personer i alla åldrar med olika hälsotillstånd. Dessa möten sker oftast hemma hos den som distriktssköterskan vårdar eller på distriktssköterskans arbetsplats. Oavsett var mötet sker, kommer det till stånd för att distriktssköterskan med sin professionella kompetens har något att erbjuda personen som denne själv inte har förmåga, kunskap eller vilja att göra. Det här är kännetecken på det som Christoffersen (2014) kallar för professionsetik, att vitala delar av distriktssköterskans yrkesutövning sker i mötet med andra personer och genom en professionell kompetens som är förutsättningen för mötet. Dessa möten mellan distriktssköterskan och patienten betraktas ofta som självprioriterande av distriktssköterskan, det vill säga att de får förtur före andra arbetsuppgifter, som administration, eftersom de kan vara avgörande för en människas välbefinnande, hälsa och till och med liv. Mötet med personen är alltid handlingsorienterat, det vill säga att distriktssköterskan förväntas göra något vid mötet, som att vaccinera, lägga om ett sår, ge råd eller stöd. Mötet ska ske sakligt och yrkesmässigt då distriktssköterskan har en uppgift att utföra och är representant för såväl arbetsgivare som yrkeskår. Distriktssköterskan kan uppfattas av patient och närstående som en nyckelperson för att öppna upp tillgången till vårdens hjälp och stöd, därför måste också distriktssköterskan ta hänsyn till sin maktposition i förhållande till patienten och de närstående. Distriktssköterskans makt grundas i expertis formad utifrån utbildning, erfarenhet, sammanlagda kompetens (Ponte m.fl., 2007) och det förtroende en distriktssköterska åtnjuter från samhället i stort. Denna expertis har patienten inte själv, men är i behov av under en kortare eller längre period. Det kan till och med vara så att distriktssköterskans makt ökar i kraft av relationen som finns med patienten och familjen, då dessa kan komma i en beroendeställning till distriktssköterskan (Ponte m.fl., 2007). Det är därför viktigt att distriktssköterskan är medveten om sin maktposition och att arbetet påverkar patientens vård och upplevelse av vården. I kommunikation med patient och närstående bör distriktssköterskan reflektera över vilka budskap patient och närstående verkligen förmedlar och inte i för hög utsträckning utgå från sin förförståelse om liknande fall, utan i stället utifrån sina kunskaper och erfarenheter analysera det som patient och närstående förmedlar så att deras unika röster blir hörda. Distriktssköterskan, som har kunskap om patientens behov och önskemål, bör använda makten i yrket för att underlätta patientens vård genom att arbeta personcentrerat, samverka med övriga teamet runt patienten och vid behov företräda patienten. Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Denna typ av professionellt möte är också tydligt avgränsat då yttre förutsättningar som författningar, riktlinjer och tid till stor del styr mötet. Dessa villkor har distriktssköterskan och patienten begränsade möjligheter att påverka, men de inre förutsättningarna för mötet kan både distriktssköterskan och personen påverka. Distriktssköterskans möjligheter i mötet belyses i det följande avsnittet.

Den viktigaste relationen distriktssköterskan har är den med personen som vårdas: patienten, eleven, barnet. I texten används företrädesvis begreppet patient om den person som distriktssköterskan vårdar, vilket självklart lika gärna skulle kunna vara elev, barn eller vårdtagare. Förhållandet kan karakteriseras som personcentrerad omvårdnad med element av medicinska insatser. Relationen med patienten, oavsett om den är kortvarig eller långvarig, bör präglas av god kommunikation och ärlighet. För att patienten ska uppleva omvårdnaden som god är det viktigt att denne känner sig sedd, att distriktssköterskan har ett holistiskt förhållningsätt och ser personen som den är och beaktar alla aspekter av personens liv, inte bara de akuta behov denne har för tillfället (Maybin, Charles & Honeyman, 2016). Det holistiska synsättet hjälper distriktssköterskan att identifiera vad patienten uppfattar vara ett problem, vilket underlättar arbetet att stärka patientens egenvårdskapacitet och autonomi eftersom båda parter vet vilka problem som är aktuella och hur de lämpligen kan hanteras (Sandberg & Spjut, 2014). Det är också viktigt att ha kontinuitet i vården, att patienten möter samma distriktssköterska eller distriktssköterskor i så hög utsträckning som möjligt för att den betydelsefulla relationen mellan patient och distriktssköterska ska kunna utvecklas och för att patienten ska få förtroende för distriktssköterskan och dennes kompetens. Att distriktssköterskan och patienten känner varandra skapar också trygghet hos patienten, vilket underlättar för patienten att känna sig lugn i obekväma, kanske generande, och privata situationer, som omläggning av sår på intima delar av kroppen eller kateterisering. Patienten slipper också upprepa sin sjukdomsanamnes, sina önskemål och sin sociala situation till olika personer, vilket ofta uppfattas som tröttsamt och repetitivt av patienten. Kontinuitet i vården genererar också fördelar för distriktssköterskorna då det underlättar att följa effekterna av olika medicinska behandlingar och omvårdnadsåtgärder, vilket i sin tur gör att man snabbare kan sätta in åtgärder om patientens tillstånd förändras eller försämras. En nära yrkesmässig relation till patienten underlättar även för distriktssköterskan att arbeta personcentrerat och 34

Del I Distriktss köterskan

Relationen med patienter och närstående

patientssäkert samt att enklare få en överblick av patientens status och nytillkomna problem. Omvårdnad och medicinsk behandling kan anpassas utifrån patientens önskemål och distriktssköterskan kan vid behov stödja både patienten och närstående utifrån de omständigheter de befinner sig i. Exempelvis visar det sig att distriktssköterskor som arbetar i hemsjukvård ofta upplever sig vara en gäst i patientens hem, vilket kan påverka patientens autonomi och medbestämmande i planeringen av vården positivt och kan balansera upp den maktposition distriktssköterskan har i förhållande till patienten (McGarry, 2003). Ett annat exempel är att distriktssköterskor som arbetar inom elevhälsans medicinska insatser, kan etablera sina relationer till eleverna genom att ha en öppen dörr till sitt kontor och därmed visa tillgänglighet i vardagen och på så sätt minska tröskeln för eleverna att söka stöd och vård (Dahlen Granrud, 2019). Som en del av relationen till patienten kan distriktssköterskan ibland uppfatta att patienten lider (Sandberg & Spjut, 2014). I dessa fall bör distriktssköterskan vara inkännande och empatisk och kunna förmedla tröst. Distriktssköterskor tröstar genom att samtala med och fysiskt beröra patienten. Samtal innebär ofta att distriktssköterskan låter patienten styra samtalet och att distriktssköterskan lyssnar aktivt, bekräftar patientens känslor och funderar på lösningar på svåra situationer tillsammans med patienten. Även här är det centralt att inte helt utgå från sin förförståelse och snabbt presentera tänkbara lösningar utan att vara ödmjuk och hjälpa patienten att i så hög utsträckning som möjligt självständigt hitta en väg framåt. I samtalet är det viktigt att vara ärlig, men samtidigt varsam så att patienten känner sig sedd och blir bekräftad och stärkt av samtalet. Ibland innebär trösten också att distriktssköterskan ger patienten en klapp eller en kram, alltid helt utifrån patientens önskemål. Tröst kan skapa ett ökat välbefinnande hos patienten genom att denne blir lite lugnare och kanske kan se framtiden något ljusare. Att möta lidande och ge tröst faller sig ofta naturligt för distriktssköterskan. Det är många gånger en spontan handling, men den kräver såväl mod och vilja som känslomässigt engagemang samtidigt med förmågan att kunna distansera sig och upprätthålla det professionella förhållningssättet som bland annat innebär att kunna släppa saken när man går hem för dagen. Även när relationen till patienten och närstående är nära, är det viktigt att upprätthålla ett professionellt förhållningssätt. Distriktssköterskan bör vara artig och visa respekt, vara omtänksam och visa empati och vara tydlig i kommunikation med patient och närstående för att påtagligt inkludera dem i omvårdnaden (Maybin, Charles & Honeyman, 2016). Samtidigt ska distriktssköterskan visa sig vara kunnig, skicklig och inte förefalla ha Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Del I Distriktss köterskan

bråttom. Detta kan med stor sannolikhet, åtminstone vissa dagar, verka övermäktigt för den mest kompetenta distriktssköterska. Dock är det värt att investera i förhållandet till patient och närstående då de oftare känner sig lugna och tillfreds med vården, vilket i förlängningen underlättar distriktssköterskans arbete och förbättrar vårdens kvalitet. Andra aspekter att tänka på i relationen till patient och närstående är någorlunda punktlighet vid planerade besök och tillgänglighet till vården mellan dessa (Maybin, Charles & Honeyman, 2016). Punktlighet och regelbundenhet gör att patienten kan planera sin dag (såsom måltider, personlig hygien, gå på toaletten, åka och handla), sina övriga åtaganden i relation till vården (såsom läkar- och tandläkarbesök) och lättare upprätthålla sitt sociala liv med familj och vänner. Tillgänglighet anses av både patienter och närstående som en viktig aspekt på trygg vård. Det är viktigt att ha möjlighet att kunna ringa distriktssköterskan mellan de planerade besöken hemma eller på vårdcentralen, för att få råd och hjälp om patienten blir sämre eller får nya problem. Denna typ av tillgänglighet kan minska oro hos både patient och närstående. Självklart kan inte distriktssköterskan själv vara tillgänglig alla dygnets timmar för patient och närstående, men tydliga kontaktmöjligheter med vården måste kommuniceras till patient och närstående. Som del av distriktssköterskans professionella förhållningssätt och ett personcentrerat arbetssätt involveras patientens närstående i vården. Spannet för hur nära en närstående är till patienten i dennes dagliga liv och känslomässigt är mycket stort. De närstående kan vara riktigt nära, kanske vara den huvudsakliga vårdaren till patienten, de kan vara koordinatorer för patientens vård och helt och hållet insatta i varenda aspekt av vården. I andra fall kan de helt förlita sig på att vårdens organisation tillgodoser alla behov patienten har och anse att de som närstående inte är förpliktigade att ha något ansvar för sin närstående. I de fall patienten visar för oss distriktssköterskor vem de anser är deras närstående och om de vill att dessa ska vara delaktiga i vården är det viktigt att vi inkluderar dem i omvårdnaden. Det kan vi göra genom att informera och undervisa så att närståendes kunskaper om patientens tillstånd, behov och behandling ökar. Vi kan också inkludera dem i planering och utförande av omvårdnaden (Maybin, Charles & Honeyman, 2016) under förutsättning att de har tillräcklig kunskap och känner sig fysiskt och psykiskt beredda. Distriktssköterskan kan också förhöra sig om närståendes välmående och utifrån deras behov erbjuda praktiskt och känslomässigt stöd genom exempelvis avlastning, deltagande i anhöriggrupper samt undervisning och handledning. Den kanske viktigaste aspekten av att inkludera närstående är dock att vara lyhörd för

och respektera deras kunskap om patienten, dennes behov och önskemål. Att betrakta den närstående som en medaktör, en partner är ett sätt att respektera deras värdefulla insats och möjliggöra för dem att orka i många gånger jobbiga, svåra och tröttande sammanhang.

Samverkan med andra inom vården Distriktssköterskor utrycker ofta att en av de viktigaste aspekterna med arbetslivet är det kollegiala samarbetet. I detta kan man få råd, stöd, avlastning, handledning och debriefing. I gruppen fördelas arbetet efter de behov som finns, utifrån de resurser som finns och man stöttar varandra med svåra eller omfattande arbetsuppgifter, som delegering, palliativ vård och orosanmälningar. Denna samverkan kan fungera sammansvetsande och skapa trygghet, även om många av distriktssköterskans arbetsuppgifter genomförs självständigt (Johansson & Juhlin, 2014). Att ha någon att tala med och att reflektera tillsammans med ökar förutsättningarna för distriktssköterskan att analysera komplicerade situationer och fatta svåra och/eller obekväma beslut. Inom primärvården, kanske främst inom den kommunala hälso- och sjukvården, samverkar distriktssköterskor dagligen med det som ibland kallas omvårdnadspersonal. Primärvård kallas den hälso- och sjukvårdsverksamhet där öppen vård ges utan avgränsning avseende sjukdomar, ålder eller olika patientgrupper (Socialstyrelsens termbank, 2020). Verksamheter som brukar inkluderas i begreppet primärvård är vård- och hälsocentraler, hemsjukvård samt mödra- och barnavårdscentraler. Denna grupp, som består av undersköterskor, sjukvårdsbiträden och outbildade vikarierande sjukvårdsbiträden, står ofta för den kontinuerliga omsorgen och omvårdnaden och utför distriktssköterskans ordinationer om hemsjukvård (Josefsson & Peltonen, 2015). För att ha goda förutsättningar att klara sitt arbete behöver omvårdnadspersonalen ha regelbundna avstämningar med distriktssköterskan, samt kunna ha möjlighet att snabbt komma i kontakt om en patients tillstånd försämras. Detta ställer krav på distrikts sköterskan att vara tillgänglig, ha god kommunikativ förmåga samt kunna guida, undervisa och handleda omvårdnadspersonalen. En del av undervisningen är relaterad till delegeringsförfarande, när en person som är formellt kompetent överlåter en medicinsk arbetsuppgift till en reellt kompetent person, då detta är förenligt med en god och säker vård (HSLF-FS 2017:37). Detta tillvägagångssätt, som framför allt sker i kommuner där behovet av personal som kan överlämna läkemedel är så stort att distriktssköterskorna inte personligen kan göra det, upplevs inte alltid som oproblematiskt av Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Samverkan med andra utanför vården Distriktssköterskor som arbetar med vård av äldre interagerar med biståndsbedömare inom äldreomsorg eller socialtjänst som bedömer behov av och fattar beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453). Bistånd kan exempelvis bestå av hemtjänst, korttidsboende och särskilt boende utifrån socialtjänstlagens intentioner att individen ska kunna leva så självständigt som möjligt. Biståndsbedömare deltar vid och leder ofta samordnad vårdplanering (planering inför att medicinskt ansvar för en patient ska flyttas från en vårdgivare till en annan) tillsammans med distriktssköterska, fysioterapeut och arbetsterapeut. Då distriktssköterskor och biståndsbedömare är skolade inom olika discipliner, omvårdnad och socialt arbete eller sociologi, och därmed kan se på individen med olika perspektiv kan mötet mellan de olika paradigmen eller normsystemen skapa slitningar (Andersson, 2012). För att underlätta denna samverkan är det viktigt att tydligt organisera processerna runt patienterna, att ha ett gemensamt förhållningssätt, att tydligt klargöra respektive persons uppdrag och att regelbundet träffas för att upprätthålla den tänkta strukturen runt patienten, identifiera brister i processen och bestämma om åtgärder samt planera för utveckling av teamarbetet. En distriktssköterska inom elevhälsans medicinska insatser, skol sköterskan, interagerar kanske dagligen med kurator och ofta är denna person den närmaste arbetskamraten vilket skapar en naturlig samverkans arena. Vidare samverkar också skolsköterskan med tjänstepersoner inom socialtjänst och ibland polis som en del av det förebyggande och hälso 38

Del I Distriktss köterskan

delegerande sjuksköterskor. De beskriver att de inte alltid har möjlighet att bedöma den delegerade personens reella kunskaper och att språkförbistring skapar risk för missförstånd (Gransjön Craftman, 2015) vilket i förlängningen kan skapa risker för patientsäkerheten. Samverkan med läkare, fysioterapeuter och arbetsterapeuter sker ofta, framför allt om man arbetar på en vårdcentral, men samverkan med olika professioner inom vården sker regelbundet och vid behov oavsett vilken klinisk kontext man arbetar inom. Detta samarbete är beroende av en välfungerande kommunikation, tydliga ordinationer och klara riktlinjer för behandling, annars ökar risken för arbetsrelaterad stress (Galdikiene m.fl., 2016) och försämrad patientsäkerhet. Ett sätt att stärka och förbättra förutsättningarna för ett lyckat samarbete är interprofessionell utbildning som innebär att de professioner som ska samverka får gemensam utbildning i det område de ska verka inom (Berggren m.fl., 2017).

främjande arbetet inom elevhälsan. Andra yrkespersoner och instanser som distriktssköterskan kan samverka med är tolkar, andliga rådgivare och i ökande grad med välgörenhetsorganisationer. Samverkan i nationella och internationella sammanhang till exempel för att företräda en grupp av patienter som ett led i folkhälsoarbete, informera, delta i debatter och skriva insändare kommer troligen bli ett större engagemang för framtidens distriktssköterskor. Samverkan inom nationella och internationella sammanhang för att verka för professionen görs genom medlemskap i en eller flera professionsföreningar. I Sverige samordnas dessa av Svensk sjuksköterskeförening och de specifika sektionerna som är mest intressanta för distriktssköterskan är Distriktssköterskeföreningen och Riksföreningen för skolsköterskor. På Svensk sjuksköterskeförenings hemsida finns också länkar till hemsidor för andra föreningar och nätverk som arbetar med andra områden som också passar distriktssköterskors verksamhet, såsom astma, allergi och KOL, äldre- och demensvård, diabetes, tobak, palliativ omvårdnad, telefonrådgivning, sömn samt smärta och sår. Beroende på hur vården är organiserad i länet samverkar distrikts sköterskan ibland med personer som har andra arbetsgivare. För att denna typ av samarbete ska fungera är det viktigt att ha samma utgångspunkt och sikta mot samma mål i relation till patientens vård. Geografiska avstånd kan påverka samverkan negativt, men med de möjligheter som IT skapat och fortsätter utveckla bör det problemet inom kort var avsevärt mindre. För att lyckas med teamarbete krävs att medlemmarna i teamet har ambition och intresse att arbeta i teamet, att man har en icke-hierarkisk relation med varandra, samtidigt som varje teammedlems ansvar och befogenheter är tydligt definierade (Jaruseviciene m.fl., 2013). Ofta gynnar det samverkan och arbetet om en ledare eller samordnare utses för att underlätta kommunikation och beslutsfattande inom gruppen. Vidare krävs att teamets medlemmar kan lita på varandra och respekterar varandras kompetens och professionella gränser. Trots att teammedlemmarna har olika arbetsgivare kan det underlätta att jobba med teambuilding, för att både nå goda resultat för patienterna och för att varje profession ska kunna utvecklas och nå sin fulla potential (Griffths, Austin & Luker, 2004).

Nationella kompetenskrav Kraven på distriktssköterskans kompetens har förändrats under de omkring hundra år yrket har funnits, detta i takt med nya eller förändrade arbetsuppgifter, nya organisationer och förändrade demografiska och socioekonomiska förutsättningar i samhället. I dagens primärvård utförs avsevärt Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Del I Distriktss köterskan

mer tekniskt avancerad vård än för bara 20 år sedan, vilket medför inte bara behov av hög kompetens utan också ett större antal distriktssköterskor eftersom denna form av åtgärder tar tid. En intressant notis i sammanhanget är att i en Spri-rapport från 1987 (Sjukvårdens och socialvårdens planeringsoch rationaliseringsinstitut), som handlar om distriktssköterskans uppdrag, framhålls utmaningar i form av ökade krav på service hemma dygnet runt, ett ökat antal patienter som önskar palliativ vård i hemmet, ökade krav på samverkan med socialtjänst och ett ökat antal elever inom skolan. Detta visar att till viss del flyttas gränserna fram över tid för vad en distriktssköterska förväntas kunna hantera i sitt arbete, men grunduppdraget är detsamma. I Sverige styrs distriktssköterskans ansvar utifrån flera författningar och andra styrdokument som övergripande reglerar den svenska hälso- och sjukvården, definierar ansvarsområden och på detaljnivå styr det ansvar en hälso- och sjukvårdsanställd person har. En del av dessa styrdokument relaterar till och bygger på varandra. Ett exempel på detta är patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) som innehåller lex Maria (3 kap. § 5) som förtydligas i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete (HSLF-FS 2017:40) och Inspektionen för vård- och omsorgs föreskrifter om anmälan av händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada (HSLF-FS 2017:41). Hur dessa därefter ska verkställas och upprätthållas i respektive region, kommun och privat vårdgivare fastställs i interna riktlinjer inom organisationen. Följaktligen måste både blivande och verksamma distriktssköterskor läsa in sig och hålla sig uppdaterade om de styrdokument som gäller inom det område man verkar. Det första och grundläggande är naturligtvis att veta vad som gäller för att bli distriktssköterska. För att kunna använda titeln distriktssköterska krävs en specialistsjuksköterskeutbildning som oftast också innebär en akademisk examen på magisternivå. Dessa examina regleras i Högskoleförordningen (SFS 1993:100) med nationella examensmål som gäller för alla utbildningar i landet. För magisterexamen ska studenten uppnå generella mål inom områdena kunskap och förståelse, färdighet och förmåga, värderingsförmåga och förhållningssätt samt genomföra ett självständigt examensarbete på minst 15 högskolepoäng. Exempelvis ska studenten ha kunskap och förståelse för huvudområdet för utbildningen, i distriktssköterskans fall omvårdnad/vårdvetenskap, ha både överblick över området och fördjupade kunskaper inom vissa delar av det. Rörande vetenskap i området ska studenten ha insikt i områdets forskning, i dess vetenskapliga möjligheter och begränsningar och kunna anlägga ett etiskt perspektiv på forsknings- och utvecklingsarbete. Den blivande filosofie magistern ska också kunna analysera och hantera komplexa situationer

inom sitt område samt ha förmåga att planera och utföra kvalificerade arbetsuppgifter inom givna tidsramar. En person med magisterexamen ska också ha förmåga att identifiera och ta ansvar för sin kunskapsutveckling, vilket också överensstämmer med den internationella etiska koden för sjuksköterskor (International Council of Nurses (ICN), 2012). För en specialistsjuksköterskeexamen ska personen känna till sambandet mellan evidens och beprövad erfarenhet och vilken betydelse det har för yrkesutövningen (SFS 1993:100) vilket relaterar till patientssäkerhetslagen (2010:659 6 kap. 1 §) som anger att personal inom hälso- och sjukvård ska ge sakkunnig vård utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet i samråd med patienten. Två mål som rör alla specialistsjuksköterskor men som passar speciellt bra på distriktssköterskor är att individen ska ha fördjupade kunskaper i att starta, genomföra och utvärdera hälsofrämjande och förebyggande arbete och ha vårdpedagogisk förmåga (Högskoleförordningen, 1993:100). Det sistnämnda är grundläggande för att kunna informera och utbilda patienter, närstående och personal. I relation till palliativ vård ska personen kunna medverka vid och själv kunna genomföra undersökningar och behandlingar. Även det professionella förhållningssättet gentemot patienter och närstående behandlas i de nationella examensmålen för specialistsjuksköterskeexamen (Högskoleförordningen, SFS 1993:100 bilaga 2). Specialistsjuksköterskan ska utifrån en helhetssyn på personer kunna bedöma behov av åtgärder med utgångspunkt i relevanta vetenskapliga, etiska och samhälleliga aspekter och samtidigt beakta de mänskliga rättigheterna samt visa självkännedom och empatisk förmåga. Specifikt för distrikts sköterskeexamen ska individen:

• visa förmåga att självständigt bedöma, planera, genomföra och utvärdera de åtgärder som behövs för att främja fysisk, psykisk och social hälsa hos patienter och förebygga uppkomsten av sjukdom och sjukdomskomplikationer • visa förmåga att observera och bedöma komplexa behov av vård, habilitering och rehabilitering hos patienter • visa sådan kunskap som krävs för att ansvara för hälsoundersökning och vaccinationsverksamhet (Högskoleförordningen, SFS 1993:100, ändringsförordning SFS 2013:617). Texterna ovan visar för blivande distriktssköterskor och lärosäten vad alla distriktssköterskeprogram ska innehålla, en sorts gemensam nämnare, en kvalitetsmarkering för vilken kompetens en svensk distriktssköterska har. Dessutom kan olika universitet och högskolor lägga till ytterligare mål Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

utifrån sin specifika profil. Lagtexterna visar också samhällets uppfattning om vilken kompetens en distriktssköterska behöver och vilka arbetsuppgifter denna förväntas klara av. Dessutom ges arbetsgivare underlag för vad de kan fordra att en distriktssköterska ska kunna arbeta med och hur uppdraget kan utföras.

Distriktssköterskeföreningen i Sverige har utformat en kompetensbeskrivning för distriktssköterskor (2019), se bilaga 1, som beskriver de beståndsdelar kompetensen består av. De kunskapsområden som är av störst vikt för distriktssköterskan är omvårdnad, medicinsk vetenskap, folkhälsovetenskap samt vårdpedagogik och ledarskap. Det etiska förhållningssättet och hur sjuksköterskans kärnkompetenser kan omsättas i distriktssköterskans verksamhet beskrivs också i texterna. Kärnkompetenserna: personcentrerad omvårdnad, samverkan i team, evidensbaserat förhållningssätt, förbättringskunskap, säker vård och informatik har vi delvis behandlat på olika ställen i kapitlet och vill du läsa mer rekommenderas boken Omvårdnad på avancerad nivå: kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden (Edberg m.fl., 2013). Beroende på vilket område distriktssköterskan arbetar inom finns det specifika styrdokument. Om distriktssköterskan exempelvis arbetar inom barnhälsovården kan stöd för yrkesutövningen tas i den nationella målbeskrivning för sjukskötersketjänstgöring inom barnhälsovården som Nationella nätverket för barnhälsovårdsamordnare/vårdutvecklare sammanställt (Rikshandboken Barnhälsovård, 2017) såväl som i den av Socialstyrelsen sammanställda Vägledning för barnhälsovården (2014). De som verkar inom skolhälsovårdens medicinska insatser använder sig av den vägledning som Socialstyrelsen tillsammans med Skolverket (2014) sammanställt för att stärka en likvärdig elevhälsa i hela landet. De styrdokument som beskrivs ovan är viktiga för den som arbetar som distriktssköterska, då de utgör den formella ramen runt yrket. De uttrycker vilka yrkeshandlingar en distriktssköterska får utföra och i förlängningen vilka områden som distriktssköterskan inte har ansvar för.

Global hälsa En aspekt som inte framkommer i nationella styrdokument om distrikts sköterskans kompetens för närvarande är kunskap om global hälsa. Global hälsa är ett tvärvetenskapligt område som behandlar mellanfolkliga hälso 42

Del I Distriktss köterskan

Distriktssköterskans kompetensbeskrivning

frågor och innefattar kunskap om sjukdomar, ohälsotillstånd och socioekonomiska och miljömässiga risker som påverkar förutsättningarna för den världsomfattande hälsan (Ashorn, 2011). Oavsett om distriktssköterskan arbetar i Sverige eller utomlands behövs kunskaper om global hälsa. Grundläggande är att förstå hur geografisk och ekonomisk tillgång till vård, vårdens kvalitet och miljömässiga faktorer som föroreningar, överbefolkning och tillgång till rent vatten, påverkar hälsan (Clark, Raffray, Hendricks & Gagnbin, 2016). Exempel på global kunskap är att känna till att låg utbildningsnivå skapar risker för ohälsa, men att omständigheterna vid krig och flykt skapar risker för ohälsa även i land som i normala fall har god utbildningsnivå. Som distriktssköterska har man också nytta av att ha en övergripande bild om globala orsaker till sjukdom, dödlighet och sjukdomsutbrott och hur resor och migration påverkar hälsan i olika befolkningsgrupper.

Internationella riktlinjer En del förändringar av förutsättningarna för distriktssköterskans arbete under senare tid har skett nationellt, men det ökade antalet äldre, färre vårdplatser inom den slutna vården med följd att fler svårt sjuka vårdas i hemmet och ökade möjligheter till avancerade behandlingar utanför sjukhus, gäller även internationellt. Det innebär att ur många aspekter utför distriktssköterskor i hela världen samma arbetsuppgifter och står inför liknande utmaningar. Det finns inte en gemensam internationell definition av distrikts sköterskans arbete, inte heller en världsomspännande etisk kod. En genomgång av texter från andra länder visar att definitioner och beskrivningar av yrket dock finns beskrivna i flera länder. Här presenteras några av dessa. I USA arbetar ”public health nurse” på ett mer övergripande sätt än distriktssköterskan i Sverige och organisationen American Public Health association (2012) definierar yrket så här: ”att främja och skydda folkhälsan utifrån kunskap om omvårdnad, sociologi och folkhälsovetenskap.” Den övergripande organisationen Quad Council Coalition (2018) beskriver arbetet i tre kärnfunktioner:

• Bedömning, som innefattar att ha en övergripande kontroll på befolkningens hälsostatus för att kunna arbeta med folkhälso problem och för att kunna bevaka hälsorisker i samhället. • Utveckla riktlinjer som innebär att informera och utbilda personer om hälsofrågor och skapa riktlinjer för att främja hälsan både hos individer och i grupper. Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

• Genomföra, följa upp och utvärdera hur riktlinjer efterföljs, om

Hos systerorganisationen i Canada (Canadian Public Health Association, 2010) utgår definitionen av uppdraget ”public health/community nurse” i hög grad från den amerikanska beskrivningen, men man lägger till att distriktssköterskan också ska ha kunskap om primärvård. De beskriver dessutom att distriktssköterskan ska ha förståelse för kopplingen mellan ohälsa hos individer och folkhälsoproblem på en samhällelig nivå samt förstå att hälsofrämjande samhällen skapar möjligheter till hälsa och välbefinnande hos individer, familjer och grupper i samhället såväl som samhället i stort. I de brittiska kraven på professionen (Nursing & Midwifery Council, 2004) utrycks att distriktssköterskan (”community public health nurses”) ska övervaka och bedöma folkhälsan, samverka med andra professioner och organisationer, utveckla hälsoprogram, arbeta för att minska ojämlikheter i folkhälsan samt förebygga befolkningens hälsa och välbefinnande. Detta görs exempelvis genom att identifiera och minimera risker för våld i nära relationer samt i de fall när våld förekommer, delta i hanteringen av situationen. I Storbritannien verkar också ”district nurses” med arbetsuppgifter inom hemsjukvård och på särskilda boenden (The Queen’s Nursing Institute, 2015) på ett sätt som påminner om hur vi arbetar inom hemsjukvården i Sverige. De koordinerar vården, oavsett om den är planerad eller av mer akut karaktär, i samverkan med patienten och dennes närstående vid såväl akut sjukdom som långvarig sjukdom och vid multisjuklighet. De samverkar med sjuksköterskor på vårdcentralen, med socialtjänsten, apotek och andra för att förbättra hälsan och vården av sjuka med speciellt fokus på de allra sköraste patienterna. Precis som de svenska distriktssköterskorna fungerar de som omvårdnadsledare inom den kommunala hälso- och sjukvården. I Nya Zealand får sjuksköterskor i kommunal hälso- och sjukvård förskriva vissa läkemedel i syfte att förbättra patientens tillgång till hälso- och sjukvård inom adekvat tid och för att nyttja sjuksköterskornas bedömningskompetens bättre (Nursing Council of New Zealand, 2017). Enligt en fastställd lista får sjuksköterskan förskriva läkemedel i relation till vanliga diagnoser inom primärvård som eksem, öroninfektioner, viss smärtlindring och vanliga sexuellt överförbara sjukdomar. En del av ansvaret för förskrivarna är också att minska användningen av antibiotika för att värna om dess förmåga att verka antibakteriellt. 44

Del I Distriktss köterskan

den hälso- och sjukvård som ges är effektiv, tillgänglig och av god kvalitet.

En litteraturöversikt (Halcomb m.fl., 2016) visar att gemensamma teman som beskriver distriktssköterskans (”primary health nurse”) kompetens internationellt rör sådant som beskrivits i texten ovan som förmåga till samverkan, men också att hon eller han ska ha god förmåga att arbeta enligt omvårdnadsprocessen, att arbeta patientsäkert, kunna arbeta med smittskydd, utbilda patienter utifrån deras behov av kunskap och dessutom ha förmåga att använda sig av informationsteknologi i sitt dagliga arbete som känns igen som aspekter av sjuksköterskans kärnkompetenser.

Till sist Dagens distriktssköterska arbetar i spåren av föregående generationer, ibland utifrån situationer som är likadana som på Florence Nightingales tid och ibland med problem som har en stark koppling till hur det nutida samhället ser ut. I vilket fall som helst måste distriktssköterskan ha förmåga att ställa in sitt förhållningssätt och arbete till den situation och de personer som distriktssköterskan möter, utifrån de grundläggande förutsättningarna för professionen som har beskrivits i detta kapitel. De styrdokument som är presenterade i kapitlet visar att det finns en internationell samsyn på den grundläggande människosyn som måste prägla distriktssköterskans professionella förhållningssätt, för att ge möjlighet att ge lika vård till alla patienter utifrån deras behov. Om vi distriktssköterskor försöker utveckla och stärka vår profession genom att lära oss hela tiden, både av historien och i nutiden, skapar vi en kompetens som är gedigen, evidensbaserad och aktuell.

Referenser American Public Health Association, Public Health Nursing Section (2012). The definition and practice of public health nursing: A statement of the public health nursing section. Washington DC: American Public Health Association. Andersson Högberg, L. (2012). Organisering för samordning och samsyn: En studie av Kindas kärntrupp för rehabiliteringssamverkan kring äldre. FOU-rapport från Linköpings universitet. Ashorn, P. (2011). Vad är global hälsa? Finska läkaresällskapets handlingar. 1: 171, 6–8. Berggren, E., Ödlund Olin, A., Orrevall, Y., Strang, P., Johansson, S-E. & Törnqvist, L. (2017). Early palliative home care: Evaluation of an interprofessional educational intervention for district nurses and general practitioners about nutritional care. SAGE Open Medicine 18 aug., 5: 2050312117726465. Canadian Public Health Association (2010). Public Health: Community Health Nursing Practice in Canada Roles and Activities (4. uppl.). Case management society of America (CMSA). What is a case manager? Hämtad 2019-11-03 från www.cmsa.org/who-we-are/what-is-a-case-manager.

Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Del I Distriktss köterskan

Christoffersen, S.A. (red.) (2014). Professionsetik. Malmö: Gleerups. Clark, M., Raffray, M., Hendricks, K. & Gagnbin, A.J. (2016). Global public health core competencies for nursing education. A systematic review of essential competencies. Nurse education Today 40, 173–180. Dahlen Granrud, M. (2019). Mental health problems among adolescents: Public health nurses’ work and interprofessional collaboration within the school health service. Avhandling från Karlstads universitet. Dahlgren, G. & Whitehead, M. (1991 & 2007). Policies and strategies to promote social equity in health. Background document to WHO: Strategy paper for Europe Stockholm. Institute for Futures Studies. Working paper 2007:14. Distriktssköterskeföreningen (2019). Kompetensbeskrivning avancerad nivå: Distriktssköterska. Hämtad 2021-05-03 från www.swenurse.se/download/18.9f733441 70c0030623175b/1584023673165/kompetensbeskrivning%20distriktssk%C3%B6terska%202019.pdf Folkhälsomyndigheten (2019). Vad är prevention? Hämtad 2019-11-16 från www. folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/alkohol-narkotika-dopningtobak-och-spel-andts/narkotika-och-halsofarliga-varor/forebyggande-arbete/ vad-ar-prevention Galdikiene, N., Asikainen, P., Balciunas, S. & Suominen, T. (2016). Experienced stress among nursing teams in primary healthcare. Clinical Nursing Studies, 4:1. Gransjön Craftman, Å. (2015). Medicine management in municipal home care; delegating, administrating and receiving. Doktorsavhandling från Karolinska Institutet, Stockholms universitet och Sophiahemmet, Grifﬁths, J., Austin, L. & Luker, K. (2004). Interdisciplinary teamwork in the community rehabilitation of older adults: an example of ﬂexible working in primary care. Primary Health Care Research and Development 5: 228–239. Halcomb, E., Stephens, J., Bryce, M., Foley, J. & Ashley, C. (2016). Nursing competency standards in primary health care: An integrative review. Journal of Clinical Nursing 25, 1193–1205. HSLF-FS (2017:37). Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården. HSLF-FS (2017:40). Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete. HSLF-FS (2017:41). Inspektionen för vård och omsorgs föreskrifter om anmälan av händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada (lex Maria). International Council of Nurses (2012). ICN:s etiska kod för sjuksköterskor. Svensk sjuksköterskeförenings översättning. Stockholm: Svensk sjuksköterskeförening. International Council of Nurses, Genève, Schweiz. Jaruseviciene, L., Liseckiene, I., Valius, L., Kontrimiene, A., Jarusevicius, G. & Lapao, L. (2013). Teamwork in primary care: perspectives of general practitioners and community nurses in Lithuania. BMC Family Practice 14, 118. Johansson, P. & Juhlin. L. (2014). Distriktssköterskors erfarenhet av rollen som ledare för omvårdnadsarbetet i kommunal hemsjukvård. Självständigt arbete på avancerad nivå (magisterexamen), Karlstads universitet. Joo, J.Y. & Liu, M.F. (2017). Case management effectiveness in reducing hospital use: A systematic review. International Nursing Review 64, 296–308. Josefsson, K. & Peltonen, S. (2015). District nurses’ experience of working in home care in Sweden. Healthy Ageing Research 4:37.

Magnello, M.E. (2010). The passionate statistician. I: Nelson, S. & Rafferety, A.M. (red.) Notes on Nightingale. Cornell University Press, s. 115–129. Maybin, J., Charles, A. & Honeyman. M. (2016). Understanding quality in district nursing services. Learning from patients, carers and staff. The King’s fund. McGarry, J. (2003). The essence of ’community’ within community nursing: a district nursing perspective. Health & Social Care in the Community. Sep; 11(5), 423–430. Nightingale, F. (1859). Notes on nursing: What it is and what it is not. New York: Dover publications. Nursing & Midwifery Council (2004). Standards of proficiency for specialist public health nurses. Nursing Council of New Zealand (2017). Guideline for registered nurse prescribing in community health. Ponte, P.R., Glazer, G., Dann, E., McCollum, AG., Tyrrell, R., Branowicki, P. … Washington, D. (2007). The Power of Professional Nursing Practice: An Essential Element of Patient and Family Centered Care. The online journal of issues in nursing, 12:01. Prop. 2017/18:249. God och jämlik hälsa: en utvecklad folkhälsopolitik. Sveriges riksdag. Quad Council Coalition Competency Review Task Force (2018). Community/Public Health Nursing Competencies. Rikshandboken barnhälsovård (2017). Nationell målbeskrivning för sjuksköterske tjänstgöring inom barnhälsovården. Hämtad 2021-05-03 från www. rikshandboken-bhv.se/metoder--riktlinjer/professioner-inom-bhv/ nationell-malbeskrivning-for-sjukskotersketjanstgoring-inom-bhv/ Sandberg, K. & Spjut, U. (2014). Distriktssköterskors erfarenheter av att förmedla tröst. Självständigt arbete på avancerad nivå (magisterexamen), Karlstads universitet. SFS (1993:100). Högskoleförordning. Ändringsförordning SFS 2013:617, bilaga 2. Utbildningsdepartementet. SFS (2001:453). Socialtjänstlag. Socialdepartementet. SFS (2010:659). Patientsäkerhetslag. Socialdepartementet. Socialstyrelsen & Skolverket (2014). Vägledning för elevhälsan. Rapport nr. 2014-10-2. Socialstyrelsen (2004). Personligt ombud för personer med psykiska funktionshinder. En sexårsuppföljning av tio försöksverksamheter. Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (2014). Vägledning för barnhälsovården. Rapport nr. 2014-4–5. Socialstyrelsen (2019). Prevention. Hämtad 2021-05-03 från https://termbank.social styrelsen.se/ Spri-rapport 214 (1987). Distriktssköterskan. Spri: Stockholm. Svensk sjuksköterskeförening (2017). Hälsofrämjande omvårdnad. Hämtad 2019-11-15 från www.swenurse.se/levnadsvanor/halsoframjande-omvardnad/ The Queens Nursing Institute (2015). The QNI/QNIS Voluntary Standards for District Nurse Education and Practice. Torgersen, U. (1972). Profesjonssosiologi. Oslo: Universitetsforlaget. Vårdförbundet (2020). Yrkesansvar. Hämtad 2020-02-28 från www.vardforbundet.se/ rad-och-stod/yrkesansvar/ Ward, F. (2016). Florence Nightingale: Where most work is wanted. I: Forrester, D.A. (red.). Nursing’s greatest leaders. New York: Springer Publishing Company, s. 21–50. WHO (1946). Preamble to the Constitution of WHO as adopted by the International Health Conference, New York. Official Records of WHO, nr 2, s. 100. WHO (2013). Hälsa 2020: Ett policyramverk för sektorsövergripande insatser för hälsa och välbefinnande i WHO:s Europaregion. Folkhälsomyndighetens översättning.

Kapitel 1 Den professionella distriktssköterskan

Eva-Karin Hultgren (red.) är leg. sjuksköterska, specialistutbildad till distriktssköterska och arbetar som studierektor för verksamhetsintegrerat lärande (VIL) inom Region Jönköpings län.

DISTRIKTSSKÖTERSKANS SPECIALISTOMRÅDEN Distriktssköterskans kompetens är bred. Den omfattar ett hälso främjande arbetssätt för att stödja och vårda personer och deras familjer i livets alla skeenden utifrån fysisk, psykisk, social, kulturell och existentiell hälsa. En distriktssköterska kan arbeta inom primärvård, hemsjukvård och barn eller elevhälsa. Arbetet bedrivs vid egna mottagningar, i hem miljö, på boenden och i skolor. Vid de specifika mottagningarna möter distriktssköterskan patienter och närstående gällande hälsofrämjande eller sjukdomsförebyggande åtgärder. Inom hemsjukvården arbetar distriktssköterskan i vården av patienter med sjukdomar och funktions nedsättningar samt med vård av personer i livets slutskede. Distrikts sköterskan med förskrivningsrätt får självständigt förskriva ett antal receptbelagda läkemedel. Denna bok ger läsaren de grundläggande kunskaper som alla blivande distriktsköterskor behöver och visar på möjligheter till fördjupningar. Boken riktar sig till distriktssköterskestudenter och yrkesverksamma distriktssköterskor.

Art.nr 39616

studentlitteratur.se