9789144125367

VERB PREDIKAT ADVERB FRAS SIMMA SPRÅKETSALLTID BYGGSTENAROVANPÅ Grammatik ochFÖR textarbete förMEDAN lärarstuderandeNÄR F–6SNABBT NOMINAL PREPOSITION OBJEKT FUNDAMENT TEXT Katarina Lundin BOKEN HONOM EFTERSOM

Språkets byggstenar Grammatik och textarbete för lärarstuderande F–6

Katarina Lundin

KOPIER INGSFÖR BUD

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39895 ISBN 978-91-44-12536-7 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Formgivning omslag: Werner Schmidt Printed by Eurographic Group, 2019

Innehåll

Tack 9

1 Grammatik – varför då? 11 Läroplaner och läromedel 12 Bokens upplägg 15

2 Två utgångspunkter 17 Fraser och ordklasser 17 Nominalfrasen 18 Verbkedjan 19 Prepositionsfrasen 19 Adjektivfrasen 20 Adverbfrasen 21 Infinitivfrasen 22 Avslutande ord om fraser och ordklasser 23

Satsschemat 25 Form och funktion 30

3 Verbkedjan – utgångspunkten för satsen 33 Verbkedjan i satsschemat: form, funktion och position 33 Finita och infinita verbformer 35 Enkla och sammansatta tempus 36 Presenssystemet och preteritumsystemet 37 Huvudverb och hjälpverb 39 Mer om verbet: V2, rak ordföljd och inversion 42 Verbkedjan i en faktatext 45

Satsschemat som redskap för språkutveckling 46 Bra att veta om verb, predikat och positionen V 49

4 Nominalfraserna – leden som hör tätt ihop med verbet 51 Nominalfraserna i satsschemat: form, funktion och position 51 Nominalfrasens kärna: substantiv eller pronomen 55 Att bygga ut nominalfrasen 59 Nominalfraser i en faktatext 63

Satsschemat som redskap för språkutveckling 66 Bra att veta om nominalfraser och positionerna N1 och N2 71

5 Adverbfraserna och prepositionsfraserna – leden som nästan alltid ger tilläggsinformation 73 Adverbfraserna och prepositionsfraserna i satsschemat: form, funktion och position 73 Adverbfraser 76 Prepositionsfraser 77 Två specialvarianter hos prepositionsfrasen: agent och prepositionsobjekt 79 Adverbfraser och prepositionsfraser i en faktatext 83

Satsschemat som redskap för språkutveckling 85 Bra att veta om adverbfraser, prepositions­fraser och positionerna A1 och A2 87

6 Bisatserna – leden som är större än fraserna 89 Bisatserna i satsschemat: form, funktion och position 89 Hur hittar man en bisats? 90 Nominala bisatser 92 Relativa bisatser 95 Adverbiella bisatser 97 Bisatserna i satsschemat 98 Satsradningar, ofullständiga meningar och meningsfragment 103 Bisatser i en faktatext 108 Bisatser i en berättande text 113

Satsschemat som redskap för språkutveckling 118 Bra att veta om bisatser 123

7 Att hantera fraser, bisatser och funktioner i satsschemat – en manual 125 Den första byggstenen: leden i verbkedjan 126 Den andra byggstenen: nominalfraserna 127 Den tredje byggstenen: extrainformationen 129 Den fjärde byggstenen: bisatserna 130 Checklista 133

8 Avslutande ord 137 9 Tillämpning av de grammatiska redskapen 141 Satsschemat som redskap för språkutveckling 142 Mönster i elevskrivna texter 142 Respons till en elev 143 Pronomenformerna de och dem 144

Grammatiska undersökningar 145 Grammatikavsnitt i läromedel 145 Språkbrukares känsla för fraser 146

Litteraturförteckning 147 Sakregister 149

3. Verbkedjan – utgångspunkten för satsen

Man skulle med viss rätta kunna säga att verbet är den viktigaste beståndsdelen i hela satsen. Om man ser till innehållet så är det verbet som bestämmer vad som händer eller sker i en sats, och det finita verbet i verbkedjan bestämmer också när i tiden det hela utspelar sig. Men verbet spelar också en viktig roll när det gäller att helt enkelt bestämma vilka andra led som både måste och får finnas med i satsen. I det här kapitlet ska vi gå igenom några olika saker som har med verbet att göra.

Det handlar bland annat om skillnaden mellan finita och infinita verb, om svenskans olika tempus och om vad som skiljer huvudverb från hjälpverb. I kapitlet tas också upp hur svenskans tempus förhåller sig till varandra i olika tempussystem. Även svenskans V2-regel presenteras.

Verbkedjan i satsschemat: form, funktion och position För att kunna specialstudera verbkedjan tar vi utgångspunkt i sats­ schemat i tabell 5, där fem olika meningar är införda. De positioner som verben kan stå i är markerade med grått, och positionerna innehåller alltså olika verbformer.

33

Fundament Typplats

N1

A1

På lördag­ arna

äter

Liv

alltid

Björn

har

<

Gustav

tycker

I februari

Student­ erna

N2

A2

ägg

till frukost.

tränat

simning

i år.

<

om

handboll.

hade

hela familjen

bokat

en skid­ resa

med buss || till Hovfjället.

ska

<

lämna in

sin tenta

i morgon.

inte

V

Verbformerna i satsschemat i tabell 5 är äter, har tränat, tycker, hade bokat och ska lämna. De verbformer som hör ihop och tillsammans beskriver en händelse eller ett skeende bildar en verbkedja. Verbkedjor i svenskan kan göras långa, som exempelvis de fem verben i kedjan Sofi skulle ha velat kunna springa fortare visar.

Men till verbkedjan hör också de små orden om i tycker om och in i lämna in i tabell 5 ovan. Dessa småord kallas verbpartiklar. Ofta utgörs verbpartiklar just av prepositioner som om och in, men även andra ord räknas som verbpartiklar eftersom de bildar en enhet tillsammans med verbet. Till exempel är adverben upp och fram i lägga upp och komma fram verbpartiklar, enligt kriteriet att verbpartiklarna har mer betoning än det verb som de hör samman med. Även om verbpartiklarna alltså inte är några verbformer så står de tillsammans med verbformerna i V, och på så sätt blir de del av verbkedjan. De kan också stå ensamma i V, om de nämligen är partiklar för enkla verb (som i tycker om och lägger fram).

Verbpartiklar känner man alltså igen genom att de alltid har betoning, faktiskt mer betoning än själva verbet. En vanlig preposition får där­emot aldrig betoning. Man kan jämföra meningarna Vi körde om den långsamma bilen, där ”om” är en verbpartikel som får betoning och Vi körde om Lomma på väg till Malmö, där ”om” är en preposition och där i stället ”körde” betonas.

Sammanfattningsvis har vi en verbkedja, där formen hos de led som ingår i kedjan antingen är verb eller verbpartiklar. Hela verbkedjan kommer sedan att fungera som predikat i satsen: verbkedjans funktion 34 | K a p i t e l 3

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Tabell 5 Verbkedjan i satsschemat.

är alltså predikat. Predikatet svarar på frågan om vad som händer i en sats, även om olika verb har mer eller mindre av ”händelse” över sig. Att någon exempelvis heter något, bor någonstans eller tycker något är inte lika aktivt som att någon springer, handlar eller skriver, men även de verben uttrycker en form av skeende eller en aktivitet i satsen.

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Finita och infinita verbformer Verb kan alltså stå på typplatsen och i positionen V. Men om man tittar närmare så upptäcker man att verben i de olika positionerna inte är av samma slag. Verben på typplatsen – äter, har, tycker, hade och ska i tabell 5 – kan på egen hand utgöra predikatet i en sats, medan verben i V – tränat, bokat och lämna – inte klarar sig på egen hand. Verb som ensamma kan utgöra predikat i satsen är finita verb, och verb som inte kan stå ensamma är infinita verb. Svenskan har två finita och två infinita verbformer: presens och preteritum är finita, och infinitiv och supinum är infinita. Av de finita verben i satsschemat är äter, har, tycker och ska presens (nutid), medan hade är preteritum (dåtid). Av de infinita verben är tränat och bokat supinumformer, medan lämna har formen av infinitiv. Vi har alltså följande former i svenskan: Presens (har, springer, antar) Finita verbformer Preteritum (hade, sprang, antog) Supinum (haft, sprungit, antagit) Infinita verbformer Infinitiv (ha, springa, anta) Ett test för att se om en verbform är finit eller infinit är att sätta pronomenet jag eller det framför verbet. Konstruktioner som jag äter (mat) och jag har (en cykel) stämmer nog bra överens med språkkänslan hos en svensk språkbrukare. Testet visar att verbet är finit – det kan på egen hand utgöra verbet i en sats. Däremot accepterar nog inte språkkänslan konstruktioner som *jag bokat (biobiljetter) eller *jag lämna (Lund). Det betyder att verben är infinita, och de kan därför inte på egen hand utgöra predikatet i en sats utan behöver hjälp av ytterligare ett verb.

V e r bk e dja n – u t g å n g s p u n k t e n f ör s at s e n

| 35

Om vi går tillbaka till satsschemat i tabell 5 så ser du också ett tydligt mönster när det gäller placeringen av de finita och infinita formerna i de olika positionerna. I en huvudsats står det finita verbet alltid på typ­ platsen, och det måste stå just där. Dessutom får det bara finnas ett finit verb i en huvudsats. På motsvarande sätt står de infinita verben alltid i V – och de får bara stå där. Att de infinita verben bara får stå i V gäller både för huvudsatser och bisatser, något som vi kommer tillbaka till.

Presens, preteritum, supinum och infinitiv är alltså verbformer, och man kan likna dem vid byggstenar. Dessa verbformer – byggstenar – kan sedan användas när man vill konstruera olika tempus. I svenskan talar vi om enkla tempus och sammansatta tempus. Av namnet kan man anta att enkla tempus består av ett verb och sammansatta tempus av en verbkedja, och så är också fallet. Svenskan har två enkla tempus, nämligen presens och preteritum. Dessa motsvarar de två finita verbformer som vi precis gick igenom.

Men om man bara använder enkla verbformer så kan man inte uttrycka särskilt många olika tidsförhållanden. För att kunna uttrycka olika tidsförhållanden så behöver man tillgång till de två andra byggstenarna – verbformerna – som vi har gått igenom, alltså supinum och infinitiv. Då får vi några nya kombinationsmöjligheter i form av sammansatta tempus: Presensformen har + supinumformen sprungit = tempus perfekt Exempel: Jag har sprungit fem kilometer.

Preteritumformen hade + supinumformen sprungit = tempus pluskvamperfekt Exempel: Jag hade sprungit fem kilometer.

Presensformen kommer (att) + infinitivformen springa = tempus futurum1 Exempel: Jag kommer att springa fem kilometer.

Preteritumformen skulle + infinitivformen springa = tempus futurum preteritum Exempel: Jag skulle springa fem kilometer.

1 I vissa grammatikböcker presenteras även hjälpverbet ska + infinitivformen av verbet som ett sätt att uttrycka futurum, alltså Jag ska hoppa/sluta/meditera/avböja. Jag har valt att inte göra det eftersom ska inte bara uttrycker att något ska ske i en framtid utan även att det finns någon form av tvång över det framtida skeendet.

36 | K a p i t e l 3

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Enkla och sammansatta tempus

Poängen är alltså att man med hjälp av de olika verbformerna kan bygga olika tempus. Om vi sammanfattar svenskans olika tempus så får vi följ­ande uppställning: Presens (Jag springer)

Enkla tempus

Preteritum (Jag sprang) Perfekt (Jag har sprungit)

Sammansatta tempus

Pluskvamperfekt (Jag hade sprungit) Futurum (Jag kommer att springa)

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Futurum preteritum (Jag skulle springa)

Presenssystemet och preteritumsystemet Nu har vi gått igenom svenskans två enkla och fyra sammansatta tempus. Dessa tempus hör ihop med varandra i två olika system, nämligen presens­systemet och preteritumsystemet. De ”regler” som finns för dessa båda system framgår av följande textutdrag. De led som ingår i verbkedjorna är understrukna.

Idag passar Kalle andra lagkompisar och försöker inte hela tiden själv göra mål. Han dribblar på egen hand över halva planen, men sedan låter han ibland någon av de andra skjuta.

Kalles solospel har varit ett problem för laget hela säsongen, men det kommer nog att bli bättre i fortsättningen.

Idag passade Kalle andra lagkompisar och försökte inte hela tiden själv göra mål. Han dribblade på egen hand över halva planen, men sedan lät han ibland någon av de andra skjuta. Kalles solospel hade varit ett problem för laget hela säsongen, men det skulle nog bli bättre i fortsättningen.

Texterna är identiskt uppbyggda till innehållet, men den första texten utgår från presens (passar) och den andra från preteritum (passade). Om utgångspunkten i en text är presens – nutid – så kan man i sin text även V e r bk e dja n – u t g å n g s p u n k t e n f ör s at s e n

| 37

har dribblat hade dribblat

tidigare

NU

dribblar dribblade

utgångspunkt

DÅ

i framtiden

ska dribbla skulle dribbla

i framtiden

använda perfekt (har varit) och futurum (kommer att bli). Tillsammans utgör de tre tempusen presens, perfekt och futurum presenssystemet.

Om utgångspunkten i stället är preteritum (passade) – dåtid – så får man pluskvamperfekt (hade varit) och futurum preteritum (skulle bli) som valmöjligheter. Tempusen preteritum, pluskvamperfekt och futurum preteritum utgör alltså på motsvarande sätt preteritumsystemet.

Av den här genomgången kan man kanske få intrycket att det över huvud taget inte går att blanda tempus från de olika systemen. Den uppfattningen kan man faktiskt också få i flera läromedel som är skrivna för ämnet svenska som andraspråk. Men det stämmer inte riktigt. Det kan bli en välskriven och fungerande text även om man i någon mening i ett stycke använder ett tempus från det andra systemet. Bisatser måste däremot stå i samma tempus som den (huvud)sats som den är en del av: i ett exempel som *När hon har kommit hem från festen kunde vi äntligen sova gott så säger nog språkkänslan att man inte ska låta perfekt (har kommit) stå tillsammans med preteritum (kunde). Dessa båda tempus har olika förhållande till och relevans för ”nu” och ”då”, och därför haltar kronologin i meningen. Vi kan alltså dra slutsatsen att det inte går att blanda tempus hur som helst, utan en text tar sin utgångspunkt i ett av systemen – nu eller då – och måste i princip hålla sig till detta system.

38 | K a p i t e l 3

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

tidigare

utgångspunkt

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Huvudverb och hjälpverb I genomgången av verben har fokus hittills legat på formen hos verben, det vill säga vilken verbform som det gäller och om det är ett finit eller infinit verb. Om man i stället tittar på innehållet i de olika verbformerna så kommer diskussionen att handla om huvudverb och hjälpverb. Om verb­kedjan utgörs av flera led och det alltså finns verb både på typplatsen och i V så hamnar alltid huvudverben i V. Huvudverben är de verb som har det största betydelseinnehållet, alltså läsa, vinna, spelat och tänkt i exemplen skulle läsa, kommer att vinna, har spelat och hade tänkt.

Men det finns också verb som egentligen inte har något eget innehåll men som ändå räknas som verb. Det gäller så kallade kopulaverb, som Björn är en juste kille, Vi har varit på stan och Liv blev nyfiken. Däremot brukar kopulaverben inte räknas som huvudverb eftersom de är verb bara till formen. Kopulaverben är, var och blev fungerar i första hand som ”hopbindare” mellan de andra leden i satsen (av latinets co’pula ’band’, föreningsband’).

Att kopulaverbet inte har något eget betydelseinnehåll får konsekvenser för det led som verbet binder ihop subjektet med. För att detta ska bli klart och tydligt så jämförs kopulaverben vara och bli med verben känna och köpa. Formen hos de led som kopulaverbet involverar påverkas inte: en juste kille är alltid en nominalfras, på stan är alltid en prepositionsfras, och nyfiken är alltid en adjektivfras, oavsett om predikatet utgörs av ett kopulaverb eller ett vanligt verb. Detta framgår av exemplen nedan.

Björn är en juste kille.

[NF]

[NF]

Björn känner en juste kille.

[NF]

[NF]

Vi har varit på stan.

[NF] [PrepF]

Vi har köpt julklappar på stan.

[NF]

[NF] [PrepF]

Liv blev nyfiken.

[NF] [AdjF]

V e r bk e dja n – u t g å n g s p u n k t e n f ör s at s e n

| 39

Däremot skiljer sig funktionen åt hos en juste kille och på stan beroende på vilken typ av verb som de står tillsammans med. Det led som binds samman med subjektet med hjälp av ett kopulaverb får nämligen alltid satsdelsbeteckningen – funktionen – subjektiv predikativ. Om man sätter ut satsdelsbeteckningen i exemplen ovan så ser det alltså ut såhär.

Björn är en juste kille.

[NF] SU

[NF] SP

Björn känner en juste kille.

[NF] SU

[NF] DO

Vi har varit på stan.

[PrepF] SP

Vi har köpt julklappar på stan.

[NF] SU

[NF] DO [PrepF] R-advbl

Liv blev nyfiken.

[NF] SU

[AdjF] SP

Tabell 6 Funktionen subjektiv predikativ jämfört med funktionen direkt objekt.

Fundament Typplats

N1

Björn [NF] SU

är

<

en juste kille.

[NF] SP

Björn [NF] SU

känner

<

en juste kille.

[NF] DO

Vi [NF] SU

har

<

varit

Vi [NF] SU

har

<

köpt

Liv [NF] SU

blev

<

40 | K a p i t e l 3

A1

V

N2

A2

på stan.

[PrepF] SP julklappar [NF] DO

nyfiken.

[AdjF] SP

på stan.

[PrepF] R-advbl

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

[NF] SU

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

En grafisk illustration ges i tabell 6. Här visas nominalfrasen en juste kille både som subjektiv predikativ (Björn är en juste kille) och som den ”vanligare” satsdelen direkt objekt (Björn känner en juste kille), på samma sätt som prepositionsfrasen på stan visas både som subjektiv predikativ (Vi har varit på stan) och rumsadverbial (Vi har köpt julklappar på stan). Lägg märke till att fraserna i båda fallen står i samma position i satsschemat. Adjektivfrasen nyfiken i det sista exemplet visas endast som subjektiv predikativ eftersom detta är dess huvudsakliga funktion i de fall adjektivfrasen inte är en del av en utbyggd nominalfras.

Men nu lämnar vi kopulaverben och återvänder till genomgången av verbkedjan och huvudverbet. Om verbkedjan bara innehåller ett led – som då står på typplatsen – så blir detta led automatiskt också huvudverb, som läser, vinner, spelade och tänker i exemplen jag läser, du vinner, rektorn spelade och musikern tänker.

De verb i en verbkedja som inte är huvudverb kallas på motsvarande sätt för hjälpverb. Hjälpverb ”hjälper till” på så sätt att de fäster en handling eller händelse i tiden eller modifierar den på annat sätt. Det finns två typer av hjälpverb: temporala hjälpverb och modala hjälpverb. De temporala hjälpverben hjälper till att bilda de olika tempus som vi har gått igenom, som har, hade och kommer att i exemplen Lärarna har redan fått de nya klasslistorna, Rektorn hade godkänt ledigheten och Skolan kommer att ta emot fler nyanlända elever nästa år.

De modala hjälpverben påverkar i stället handlingen, händelsen eller skeendet genom att ange nominalets inställning. Om det är viktigt att något händer eller man skulle vilja att något förhöll sig på ett visst sätt så kan man få fram sitt budskap med hjälp av just modala hjälpverb.

I exemplen Lärarna vill få de nya klasslistorna, Rektor måste godkänna ledigheten och Skolan borde ta emot fler nyanlända elever nästa år är vill, måste och borde modala hjälpverb.

Både huvudverb och hjälpverb räknas alltså till verbkedjan, och begreppen har med innehållet att göra på så sätt att huvudverbet står för det största betydelseinnehållet. Det finns ett huvudverb i en verbkedja. Begreppen finit verb och infinit verb, som vi gick igenom tidigare, handlar i stället om verbets form: det finns ett finit verb i en sats, men det kan finnas flera infinita verbformer. Här blir alltså åter skillnaden mellan ledens form och innehåll viktig. Däremot är hela verbkedjans funktion i satsen alltid predikat.

V e r bk e dja n – u t g å n g s p u n k t e n f ör s at s e n

| 41

Mer om verbet: V2, rak ordföljd och inversion Vi ska nu göra en liten utblick mot ett fenomen som är ganska vanligt i texter skrivna av elever som inte har svenska som sitt förstaspråk. Det har att göra med svenskans strikta så kallade V2-regel, nämligen kravet att det finita verbet alltid står i andra position i en sats, på typplatsen. Det passar alltså bra att introducera V2-regeln i detta sammanhang.

Vi utgår från några av de första meningarna i en återberättande text, skriven av en flicka i år 2. Denna elev har svenska som sitt förstaspråk.

Texten återfinns i satsschemat i tabell 7.

Tabell 7 En återberättande text i satsschemat.

N1

Vi

har

<

Vi

jik

<

Vi

hitta

<

Sen

fikade

vi.

Sen (så)

lekte

vi

Sen

jik

vi

A1

V

N2

varit

A2 i mala stenar. till mala stenar.

kantareler stora och små.

lekar. tillbaka.

I de tre första meningarna står satsens subjekt – alltså det nominal som förknippas med verbkedjan – i fundamentet. I alla tre meningarna utgörs subjektet av pronomenet vi. När subjektet står i fundamentet så står det samtidigt före de finita verben har, jik och hitta. Verbformen hitta representerar rimligen talspråksformen av hittade och måste alltså ses som en finit form här, även om den ser ut som infinitivformen av verbet. En sats där subjektet står före det finita verbet har rak ordföljd: Vi hittade kantareller. Se tabell 8.

42 | K a p i t e l 3

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Fundament Typplats

Tabell 8 Rak ordföljd illustrerad i satsschemat.

Fundament Typplats

N1

Vi

<

hitta

A1

V

N2

A2

kantareler stora och små.

I de tre sista meningarna står i stället adverbialet sen (sedan) i fundamentet. Eftersom det enligt V2-regeln bara får stå ett led före det finita verbet i svenskan så måste subjektet vi i dessa meningar stå kvar i sin utgångsposition, i N1. Då kommer satsens subjekt i stället att stå efter det finita verbet: Sen fikade vi. Detta illustreras i tabell 9.

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Tabell 9 Inversion illustrerad i satsschemat.

Fundament Typplats

N1

Sen

vi.

fikade

A1

V

N2

A2

I en huvudsats där subjektet står efter det finita verbet så har det skett en inversion, alltså ett skifte i ordningsföljd mellan subjekt och finit verb.

Därmed har satsen inte längre rak ordföljd.

Resonemanget om rak ordföljd och inversion är framför allt relevant när man pratar om språkutveckling för elever som har svenska som sitt andraspråk eller tredjespråk eftersom dessa elevers språkkänsla inte automatiskt tillämpar inversion när det behövs för att en mening ska få V2-ordföljd. Reglerna om rak ordföljd och inversion är alltså svåra för i princip alla som inte har svenska som sitt förstaspråk. Svenskans krav på V2 i kombination med att elever som inte har svenska som sitt förstaspråk inte ”hör” vad som är korrekt gör att man både i tal och skrift ofta möter exempel som nedan: *Sedan jag vill handla glass i kiosken. *På måndagen vi ska ha utflykt med skolan. *Då vi hörde en hög knall i mörkret.

V e r bk e dja n – u t g å n g s p u n k t e n f ör s at s e n

| 43

Tabell 10 Felaktigt formulerade meningar i satsschemat.

Fundament Typplats

N1

A1

V

N2

A2

*Sedan || jag

vill

handla

glass

i kiosken.

*På mån­ dagen || vi

ska

ha

utflykt

med skolan.

*Då || vi

hörde

en hög knall

i mörkret.

Att satser som bryter mot V2-regeln inte fungerar i svenska tydliggörs alltså också i satsschemat. Språkkänslans icke-acceptans kan enkelt åskådliggöras och förklaras såhär.

44 | K a p i t e l 3

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

I dessa exempel står det finita verbet – vill, ska och hörde – i satsens tredje position i stället för i den andra, och därför bryter ordföljden mot svenskans regler. Och det är fullt förståeligt att en person som lär sig svenska som sitt andraspråk skriver just såhär, eftersom det är logiskt att anta att ett led som sedan, på måndag eller då kan placeras i fundamentet utan att det skulle påverka ordföljden mellan de led som följer efter. Men den logiken gäller alltså inte för svenska huvudsatser, utan det är V2-regeln och kravet på inversion som styr så fort något annat led än subjektet står i fundamentet.

Men vad händer då om vi försöker placera in de felaktigt formulerade meningarna i satsschemat? Jo, det kraschar redan efter sedan, på måndagen och då. Eftersom de finita verben vill, ska och hörde måste stå på typplatsen så har de liksom hamnat för långt ”bak” i de stjärnmärkta meningarna, och det finns inte någon plats för det finita verbet i någon tredje position. Det finns inte heller någon plats för de två leden sedan jag, på måndagen vi och då vi eftersom fundamentet bara rymmer ett led och exemplen har strukturen [AdvF]+[NF], [PrepF]+[NF] respektive [AdvF]+[NF] före det finita verbet. Att den här ordföljden inte fungerar visas också i satsschemat i tabell 10.

Verbkedjan i en faktatext Innan vi går vidare och tittar på hur satsschemat kan användas som redskap för språkutveckling så ska vi se hur en mer formell text ser ut i satsschemat. Vi utgår från de första åtta meningarna i en faktatext om giraffer. Meningarna är införda i satsschemat i tabell 11. På typ­ platsen står som vi förväntar oss ett finit verb och bara detta finita verb: visar, talar, behöver, är, odlas, kan och har. De verbformer som står i V-positionen är på samma sätt infinita: få, försvunnit och fått. I V står

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Tabell 11 Verbkedjan i en faktatext införda i satsschemat.

Fundament

Typplats

N1

A1

V

N2

Experter inom Inter­ nationella natur­ vårds­ unionen

visar

<

att giraff­ beståndet har minskat drastiskt de senaste årtiondena

(och) de nya studierna

talar

<

sitt tydliga språk.

Girafferna

behöver

<

hjälp.

Det främsta hotet mot girafferna

är

<

tjuvjakten.

Därtill

odlas

stora mark­ arealer

Girafferna

kan

<

dessutom

få

Girafferna

har

<

alltså

försvunnit

(men) samtidigt

har

andra djur

upp

fått

A2

av olika inter­ nationella ex­ploatörer. mjält­ brand och boskaps­­ pest. i tysthet utökat skydd.

V e r bk e dja n – u t g å n g s p u n k t e n f ör s at s e n

| 45

även verbpartikeln upp. De finita verbformerna utgörs av verb i presens, och då förväntar man sig att texten använder de tempus som hör till presenssystemet, alltså presens, perfekt och futurum. Detta stämmer också väl överens med hur texten faktiskt ser ut: i de två meningar där verbet inte står i presens utgörs predikatet i stället av tempus perfekt (har försvunnit och har fått). Även den här typen av i princip autentisk text kan man alltså sätta in i satsschemat för att få en överblick över strukturen.

Som du såg i samband med texten om girafferna ovan så får man enkelt en första översikt över strukturen i en text om man för in textens alla meningar i ett satsschema. På så vis kan man använda satsschemat när man vill bilda sig en uppfattning om hur en skribent – en elev – skulle kunna utveckla sitt skrivande. Eftersom fokus i detta kapitel har varit verbet och verbkedjan så är det naturligt att vi avslutar med att se hur sats­schemat kan användas för skrivutveckling med fokus på just verbet.

Med satsschemats terminologi kan vi då konstatera att det är typplatsen och V-positionen som blir aktuella.

Att en elev kan laborera med verb och tempus i en text är viktigt för att han eller hon exempelvis ska kunna placera händelser i en kronologisk ordning och därmed sätta olika händelser i förhållande till varandra. Att kunna organisera och strukturera olika typer av texter skrivs dessutom fram som en del av svenskämnets centrala innehåll i såväl årskurs 1–3 som årskurs 4–6.

Låt oss då se vilka iakttagelser som vi kan göra om en elevskriven text om vi fokuserar på verbet eller verben i meningarna. Vi utgår från ett utdrag ur Björns resedagbok, som illustreras i satsschemat i tabell 12.

I texten är V-positionen helt tom. Vad säger detta om texten? Rent konkret betyder det att huvudsatserna i texten bara innehåller ett verb, i något av de enkla tempusen presens eller preteritum. En effekt av det är att kronologin i texten endast framgår genom att uttrycken för de olika händelserna också rent grafiskt står efter varandra: badandet, hittandet och gåendet skedde i precis den ordningen. Björn skulle alltså kunna prova på att arbeta mer med kronologi och tidsperspektiv i sina texter framöver, bland annat genom att börja använda sammansatta tempus.

46 | K a p i t e l 3

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Satsschemat som redskap för språkutveckling

© F Ö R FA T T A R E N O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Tabell 12 Ett utdrag ur Björns resedagbok infört i satsschemat.

Fundament

Typplats

N1

Idag

var

vi

A1

V

N2

A2 vid havet || för första gången.

Jag, Liv och byggde mamma

<

Sedan (så)

badade

vi

Jag

hittade

<

Sedan

gick

vi

till hotellet.

Efter ett tag (så)

gick

vi

till poolen.

Sen

åt

vi

glass

Den

var

<

god.

Efter det (så)

gick

vi

och (vi)

förberedde

Det

blev

ett sandslott. i havet. två euros

på stranden.

till rummet

oss <

på botten.

för middag.

mexikansk buffé.

Även om användningen av olika tempus i en text hänger samman med vilken texttyp2 som man skriver så kan en elev ändå göras medveten om möjligheten att variera tempus. I denna dagbokstext har Björn valt att utgå från preteritum när han återger vad som hände under dagen. De tempus som han då skulle kunna variera med – inom preteritumsystemet – är pluskvamperfekt och futurum preteritum, alltså hade badat eller skulle bada i stället för badade.

2 Det jag här refererar till som texttyp kan i andra framställningar även kallas genre.

V e r bk e dja n – u t g å n g s p u n k t e n f ör s at s e n

| 47

Språkets byggstenar Grammatik och textarbete för lärarstuderande F–6 Grammatik – svenska språkets struktur – är en helt central del av studierna när man läser till lärare F–6. I den här boken presenterar författaren svenska språkets grammatik som en uppsättning analysredskap som kan användas i ett språkutvecklande arbete.

Språkets byggstenar innehåller teoretiska beskrivningar av svenska språkets struktur. Genom sina många exempel från elevers texter har den även ett tydligt praktisk anslag: Vad är det vi egentligen ser i de elevskrivna texterna, och hur vi kan sätta ord på det vi ser? Det praktiska anslaget förstärks genom förslag till olika typer av undersökande uppgifter. De grammatiska redskapen kan även användas i klassrummet för resonemang med eleverna om språkstruktur och texter liksom i diskussioner kollegor emellan om textutvecklande undervisning.

Språkets byggstenar. Grammatik och textarbete för lärarstuderande F–6 riktar sig i första hand till blivande och verksamma lärare i grundskolans tidigare år. Boken vänder sig även till språk-, läs- och skrivutvecklare samt specialpedagoger.

Art.nr 39895

studentlitteratur.se