9789144123363

NÄR SAMHÄLLET TRÄDER IN B A R N, F Ö R Ä L D R A R O C H S O C I A L B A R NAVÅ R D

R E DA KTÖ R E R

Gunvor Andersson Ingrid Höjer Marie Sallnäs Yvonne Sjöblom

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 33810 ISBN 978-91-44-12336-3 Upplaga 2:1 © Författarna och Studentlitteratur 2012, 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: John Persson/ArtStory Omslagsillustration: John Persson/ArtStory Printed by Dimograf, Poland 2019

INNEHÅLL

Författarpresentation 11 Förord 13 Introduktion 17

Gunvor Andersson, Ingrid Höjer, Marie Sallnäs & Yvonne Sjöblom Några ord om lagstiftningen och statens styrning 18 Hur många berörs? 19 Hur boken är upplagd 20 Referenser 21 Del I Ramar, premisser och organisation 1 Social barnavård och barns utsatthet 25

Gunvor Andersson & Marie Sallnäs Barn med utsatta barndomsbetingelser 25 Stat, familj och barn 28 Centrala samhällsinstitutioner viktiga för barndomen 30 Social barnavård – ett residualsystem 30 Klass, kön och etnicitet som markörer 31 Olika modeller för social barnavård 35 Barnavårdsproblem och välfärdsstaten 37 Ungdomar som beter sig illa 38 Slutord 40 Referenser 40

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3

Innehåll

2 Organisering, sortering och marknadsorientering 45

Marie Sallnäs, Stefan Wiklund & Francesca Östberg En del av individ- och familjeomsorgen 45 En människobehandlande organisation 47 Organisationer – resurser och makt 48 Gränsdragning – vem och vad är barnavårdens ansvar? 49 Inflöde och ”people processing” 50 Vad spelar roll för sorteringsprocessen? 52 Är barnavården likadan i alla kommuner? 53 Offentligt och privat 54 En marknad 54 Hur stort är de privata aktörernas utrymme? 55 Offentliga organisationer som köpare 58 Slutord 59 Referenser 60 3 De professionella i den sociala barnavården 63

Ingrid Höjer & Staffan Höjer Professionalisering inom socialt arbete och i social barnavård 63 Det viktiga uppdraget och arbetsuppgifterna för de professionella 65 Vilka arbetar i socialtjänstorganisationen? 66 Utbildning, vidareutbildning och forskning inom social barnavård 67 Den sociala barnavården är ett politikerstyrt område 68 Intern och extern status för barnavårdsarbete 70 Rörligheten mellan olika arbetsuppgifter och flykten från myndighetsutövningen 70 Att både arbeta med stöd och myndighetsutövning – balansen mellan hjälp och kontroll 72 Strategier för att hantera det komplexa barnavårdsarbetet 74 Standardisering som ett sätt att lösa komplexiteten? 75 Evidensbaserad praktik – en möjlig väg att professionalisera arbetet? 76 Slutord 78 Referenser 78

4

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Innehåll

Del II Barn, unga och familjer 4 Föräldrar möter social barnavård – att ha sitt barn i familjehem 85

Ingrid Höjer Familjer och den sociala barnavården 85 Vilka familjer gäller det? 86 Hjälp eller kontroll? 87 Ensamstående mammor och frånvarande pappor 88 Mödrar och missbruk 89 Kunskapsläget – hur uppfattar föräldrar kontakten med socialtjänsten? 90 Föräldrar möter socialtjänsten 92 Fokus på det bristfälliga föräldraskapet 92 Delaktighet och respekt 95 Att inte bli lyssnad till 97 Föräldraskap under placeringstiden 98 Föräldrarnas synpunkter på kontakt under placeringen 98 Samarbete med familjehemsföräldrarna 98 Känslor av underlägsenhet och konkurrens 100 Slutord 101 Referenser 102 5 Om yngre barn i socialt arbete 105

Gunvor Andersson Att förstå sig på yngre barn 105 Barn och familj i teoretiskt perspektiv 106 Yngre barn i utveckling 109 I väntan på barnet 109 Barnets första år – spädbarnstiden 111 Barn i förskoleåren 1−6 år 112 Yngre skolbarn 7−12 år 118 Familj, barn och omvärld 123 Familj och familjebegreppet 123 Barn med nutid och framtid 124 Omvärldens betydelse 126 Slutord 127 Referenser 128

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

5

Innehåll

6 Ungdomsproblem och ungdomars problem 133

Yvonne Sjöblom Ungdom som social kategori 133 Ungdomstiden som psykologisk utvecklingsfas 134 En ny syn på unga och på ungdomstiden? 135 Sårbara och utsatta ungdomar 136 Ungdomar och sociala problem 137 Konstruktionen av sociala problem som är knutna till ungdomar 138 Framväxten av unga och sociala problem 138 De som tidigt ofrivilligt bryter upp hemifrån − ett ungdomsproblem eller ungdomars problem 142 Familjen som både skapare och lösare av problem 143 Kön och ungdomsproblem 145 Ett ungdomsperspektiv 148 Den förlängda ungdomstiden 149 Övergångsfasen från ung till vuxen 150 Ungdomsliv kontra familjeliv 151 Övergången till vuxenlivet för unga som lämnar samhällsvården 152 Vikten av delaktighet för unga som planerar att lämna samhällsvården 156 Slutord 157 Referenser 158 7 Ensamkommande barn och unga i en föränderlig värld 163

Åsa Söderqvist Forkby En heterogen grupp av barn och unga 163 En kort historisk tillbakablick 165 Flyktorsaker 166 Asylsökningsprocessen och den första tiden i Sverige 168 Utredningsprocessen (utredningstiden) 170 Åldersbedömning 171 Socialtjänstens roll 172 Kampen om tillhörighet 177 De professionella 178 Slutord 181 Referenser 182

6

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Innehåll

8 Vuxna med barndomserfarenheter av samhällsvård 185

Gunvor Andersson Glimtar från annan forskning 185 Social situation och hälsa 185 Relationer 187 Ett longitudinellt forskningsprojekt om barn i samhällsvård 188 Placeringshistoria 190 Social situation och hälsa i vuxen ålder 191 Utbildning 191 Laglydighet 192 Arbete och försörjning 193 Hälsa och välbefinnande 196 Egen familj och relationen till föräldrarna i vuxen ålder 197 Egen familjesituation 198 Relationen till de egna föräldrarna i vuxen ålder 200 Resultat i teoretiskt perspektiv 205 Slutord 209 Referenser 209 Del III Bedömningar, insatser och utfall 9 Risk och riskbedömningar 215

Tommy Lundström Bedöma, utreda, värdera 215 Bakgrund 216 Barnavårdsanmälningar och riskbedömningar 218 Forskning om riskbedömningsinstrument 219 Behövs professionella när man använder instrument? 224 Utvecklingen i Sverige 225 Slutord 228 Referenser 230 10 Öppenvård 233

Yvonne Sjöblom & Stefan Wiklund En bred uppsättning insatser 233 Öppenvårdens omfattning, karaktär och utveckling över tid 234 Öppenvårdens olika funktioner 235 Prevention 236

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

7

Innehåll

Stöd och behandling 239 Kontroll 245 Slutord 247 Referenser 248 11 Institutionsvård för barn och unga 251

Marie Sallnäs Samhällsvård – vårdformer och utvecklingsdrag 251 Några utvecklingsdrag 252 En förstärkt tillsynsapparat 253 Olika slags institutioner 255 HVB – en flora av verksamheter 255 Särskilda ungdomshem som drivs av staten – mellan behandling och straff 258 Behandling, omsorg, hem och familj 260 Reglering av tid och rum i en kollektiv miljö 263 Kamratgruppen – på gott och ont 265 Barns uppfattningar om institutionsvård 266 Barnens skolgång och hälsa 268 Behövs institutioner? 269 Slutord 270 Referenser 271 12 Vård i familjehem 277

Ingrid Höjer Familjehemsvård 277 Rekrytering och utredning av familjehem 278 Vilka är det som blir familjehemsföräldrar? 280 Vilken är familjehemmets uppgift? 280 Vårdnadsöverflyttning 281 Placeringar i släktinghem 283 Kontakt mellan placerade barn och ungdomar och deras ursprungsfamiljer 284 Förändringar av familjehemsuppdragets karaktär 284 Placerade barns och ungas åsikter om kontakt med ursprungsfamiljen 285 Familjehemsföräldrarnas erfarenheter av kontakt med placerade barns och ungas föräldrar 286 Återförening och återplacering 287 Att vara placerad i familjehem 288

8

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Innehåll

Utbildningssituationen för placerade barn och unga 291 Ett familjeorienterat perspektiv – vad innebär det? 294 Slutord 297 Referenser 297 13 Att studera utfall och effekter – om social barnavård och nytta 303

Marie Sallnäs Några påpekanden 303 Några begrepp 306 Olika design – olika frågor och svar 307 Serviceutfall och klientutfall 307 Randomiserade kontrollerade studier 308 Kvasi-experimentella studier 311 Före-efter-studier 312 Registerstudier 314 Kvalitativa studier 315 Översikter 317 Forskning, utfall och nytta 318 Slutord 320 Referenser 322

Med blicken framåt 327

Gunvor Andersson, Ingrid Höjer, Marie Sallnäs & Yvonne Sjöblom Organisering och utförande 327 Evidensfrågan 328 Om professionen 330 Mer lättillgängliga insatser 331 Samhällsvård 332 Omvärld, familj och barn som individer 333 Barnavårdens beroende av omvärlden 334 Barns beroende av familjen 335 Barn och unga som individer 336 Det spelar roll vad som görs 337 Referenser 338 Sakregister 341

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

9

3 De professionella i den sociala barnavården I ngr i d Höj e r & Sta ffa n Höj e r

I drygt ett hundra år har det funnits personer som har haft som yrke att arbeta med socialt arbete, och med det som vi i den här boken kallar social barnavård. Socialt arbete med barn och familjer har dock funnits mycket längre än så, att på olika sätt ta hand om och skydda utsatta barn har varit en uppgift för samhället, vilket har tagit sig olika uttryck under olika tidsperioder. Vi vet sedan länge att oavsett organisation och välfärdssystem, har de personer som arbetar i dessa system stor betydelse för hur verksamheterna kommer att utföras och utvecklas. Därför är det naturligt att i en bok om social barnavård ha ett särskilt kapitel som beskriver och diskuterar vilka de professionella är och vilka villkor de arbetar under.

Kapitlet inleds med att beskriva situationen för de professionella inom den sociala barnavården. Det handlar om vad som utmärker de professionella, hur uppdraget inom den sociala barnavården är formulerat, vilka arbetsuppgifter och arbeten som finns, något om utbildning, vidareutbildning och forskning inom området, om den politiska styrningen av arbetet och om statusen för arbetet i den sociala barnavården. Kapitlet avslutas med en diskussion om hur den svåra uppgiften att bedöma och placera barn har kommit att bli ett ingångsområde för nyblivna socionomer, och vad som skulle kunna göras för att förhindra en flykt från dessa arbetsuppgifter.

Professionalisering inom socialt arbete och i social barnavård Det finns många sätt att beskriva och diskutera professionalisering, men låt oss i detta kapitel hålla oss främst till två. För det första kan professionaliseringen sägas vara en kollektiv process, det vill säga hur en specifik yrkesgrupp (i vårt fall socialarbetare som arbetar inom den sociala barnavården, men det kunde lika gärna handla om läkare, lärare eller sjuksköterskor) på olika sätt försöker uppnå och utöka sin © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

63

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

status, sin auktoritet, sitt professionella handlingsutrymme (diskretion) och kontroll över till exempel utbildning och arbetsförhållanden.

Professionaliseringen handlar således om yrkeskårens sätt att reglera och skapa effektiva och legitima relationer med staten (den lokala och den nationella), andra professioner och med allmänheten. I denna kollektiva process blir den formella kompetens som yrkesgruppen kan hävda genom utbildning, forskning och vetenskaplig kunskap mycket viktig. Skapandet av en socionomutbildning, liksom masterutbildning och forskarutbildning i socialt arbete, kan ses i ljuset av sådana professionaliseringssträvanden. Likaså kan skapandet av fackföreningar, etiska regler, auktorisation och krav på handledning ses som instrument för att förbättra professionens position (Abbott, 1988; Macdonald, 1995; Dellgran & Höjer, 2003).

Emellertid kan professionalisering också ses som en individuell process, där det i stället handlar om hur den enskilde socialarbetaren blir mer professionell i sitt dagliga arbete. När denna sida av professionaliseringen beskrivs handlar fokuseringen i stället om kompetenser och färdigheter, samt om hur dessa kan utvecklas genom erfarenheter i praktiken, liksom genom vidareutbildning, specialisering och handledning. När det handlar om individens relation till forskning och forskningsresultat blir fokus i stället på hur socialarbetarna bäst kan integrera, använda och översätta dessa kunskaper i den dagliga praktiken (Eraut, 1994; Yelloly & Henkel, 1997).

Man kan säga att socialt arbete i Sverige har haft både framgångar och bakslag vad gäller professionaliseringens kollektiva sida. Under 1900-talet skapades sammanhållna socialarbetarutbildningar, yrkesbeteckningen ”socionom” accepterades, fackföreningar bildades och senare antogs också etiska regler. Socialt arbete blev en del av universiteten med egen master- och forskarutbildning. I dag finns drygt 40 000 utbildade socionomer och fler än 350 personer har en doktorsexamen inom socialt arbete, den högsta siffran för socialt arbete i Europa (Shanks m.fl., 2018, Dellgran & Höjer, 2017). Inom vissa områden, till exempel socialkontoren, anställs oftast personer med socionomutbildning och yrkesfältet där socionomer arbetar verkar utökas successivt med nya arbetsuppgifter och arbetsområden för varje decennium som går. Å andra sidan finns i Sverige inte något register eller någon förteckning över vilka som har rätt att utföra socialt arbete (som till exempel i USA, England eller Italien). Således kan andra professionella, och även personer utan formell utbildning, ha rätt att inneha en tjänst inom socialt arbete. Socialarbetare har heller 64

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

inte lyckats få legitimation, trots att företrädare för yrkesgruppen har strävat efter detta i många år. Legitimationen är ett instrument som staten kan utfärda till professioner för att betona att det just är personer med viss utbildning (och legitimation) som har rätt att utföra vissa arbetsuppgifter, som till exempel sjuksköterskor och läkare inom vården. En orsak till att socionomer hittills inte fått rätt till legitimation, är att lokala politiker fattar beslut också i individärenden inom vissa delar av professionens arbetsområde och att den därför inte kan sägas ha tillräcklig självständighet och auktoritet (Wingfors, 2004).

Akademikerförbundet SSR har under flera år arbetat för att åtminstone ge några delar av socionomprofessionen legitimation. Närmast verkar sjukhuskuratorerna vara, regeringen har lagt ett förslag som innebär att en legitimation ska kunna införas från 2019. En annan grupp som kan stå på tur är socionomer som arbetar med myndighetsutövningen inom den sociala barnavården.

Den sociala barnavården kan sägas vara ett av huvudområdena inom socialt arbete i Sverige, liksom i alla jämförbara länder i Europa.

När vi undersöker var socionomer jobbar i Sverige är andelen högst inom den sociala barnavården (Dellgran & Höjer, 2005, Meeuwisse m.fl., 2011). Emellertid består den sociala barnavården inte bara av socionomer. Beroende av hur området definieras, är kanske socionomerna inte ens i majoritet. Vissa arbetsuppgifter (t.ex. kontaktmannaskap och familjehem) utförs oftast av lekmän (Höjer, 2001; Franséhn, 2004; Regnér, 2006) och vissa sektorer (t.ex. en stor del av HVB-hemmen) har ofta personal utan professionell yrkesutbildning (IVO, 2013).

DET VIKTIGA UPPDR AGET OCH ARBETSUPPGIFTERNA FÖR DE PROFESSIONELLA

Som framgår i flera av de andra kapitlen i denna bok, är arbetsuppgifterna många och arbetsrollen skiftar för personer som arbetar inom den sociala barnavården. På ett generellt plan kan social barnavård beskrivas som insatser och policyer som har en inriktning mot stöd, utveckling och skydd för barn och ungdomar.

Det speciella med social barnavård är att den aldrig kan reduceras till enbart en fråga om vetenskaplig kunskap. Den sociala barnavården är också en avspegling av vår moral och av vad vår socialpolitik anser känneteckna en god uppväxt och ett gott föräldraskap. (Sundell & Egelund 2001, s. 24.)

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

65

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

Arbetet i den sociala barnavården ställer stora krav på den professionella kompetensen hos socialarbetarna. När far barn illa? Var går gränsen mellan ett acceptabelt och ett oacceptabelt föräldraskap?

I lagen finns inga tydliga kriterier för vad som definierar begreppet ”barn som far illa”. Olika yrkesgrupper kan göra olika bedömningar, men bedömningar om när barn far illa varierar också mellan olika socialarbetare (Östberg m.fl., 1999; Sundell & Egelund, 2001). Sundell och Egelund framhåller att det sociala barnavårdsarbetet aldrig kan reduceras enbart till en professionell fråga för socialarbetarna, eftersom social barnavård alltid är beroende av politiska beslut, vilket också innebär att den i teorin bestäms av den politiska majoriteten, i form av socialpolitiska beslut. Oftast är definitionerna vaga och otydliga, och socialarbetarna måste själva finna sätt att tolka dem.

De tolkningar som görs kan påverkas av socialarbetares egen moral och egna föreställning om vad som kännetecknar ett gott föräldraskap (Sundell & Egelund 2001). Vi återkommer till frågan om den politiska styrningen.

VILK A ARBETAR I SOCIALTJÄNSTORGANISATIONEN?

I en studie där 1 000 yrkesverksamma socionomer svarade på en enkät om sin yrkesverksamhet var drygt 23 procent verksamma inom den sociala barnavården (Dellgran & Höjer, 2005). De socialarbetare som arbetar inom den sociala barnavården kan sägas vara en relativt ung yrkeskår; i ovan nämnda studie är de den näst yngsta gruppen av tjugofyra valda yrkesområden. Endast fältassistenterna representerar en yngre yrkeskår. Samtidigt är det en delikat uppgift att dela in socialarbetarkollektivet i olika kategorier. Det finns en enorm uppsjö av olika tjänstebeteckningar på personer som arbetar inom socialt arbete, och det är besvärligt att ange vilka som ska sägas tillhöra den sociala barnavården.

Den kommunala socialtjänstorganisationen har ansvaret för myndighetsutövningen inom social barnavård. Inom socialkontoren (eller motsvarande) är arbetet ofta organiserat i barn- och familjegrupper respektive ungdomsgrupper. En mindre del (cirka 15 procent) av Sveriges kommuner har valt att separera myndighetsutövningen från andra arbetsuppgifter, men det vanligaste är att personer på socialkontoren har både rådgivande, stödjande och myndighetsutövande uppgifter.

Emellertid finns i många kommuner specialtjänster och projekt som sysslar med stöd åt barn, unga och familjer. En utförlig kartläggning 66

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

av organiseringen av kommunernas sociala barnavård har gjorts av Perlinski (2010). Många kommuner har startat olika former av ”hemmaplanslösningar” och öppenvårdsprojekt med avsikt att, om möjligt, arbeta intensivt med barn, ungdomar och familjer för att undvika placering utanför familjen. I en kartläggning av öppenvårdens olika former (Socialstyrelsen & Forkby, 2006) talas om sex olika öppenvårdsformer: programverksamhet, riktad dagverksamhet, socialpedagogisk insats, skolsocial insats, kvalificerat nätverksarbete samt enskilt samtalsstöd. De flesta arbeten inom ramen för den kommunala socialvården innehas av socionomer, även om tjänstebeskrivningarna ofta föreskriver socionom eller likvärdig utbildning.

Om inte barnens och ungdomarnas situation går att lösa inom ramen för ett öppenvårdsarbete finns i princip två alternativ. Ett är placering på institution där huvuduppdelningen är mellan så ka­llade HVB-hem (hem för vård eller boende) och § 12-hem, det vill säga statens ungdomshem för särskild tillsyn. Det andra alternativet är placering i familjehemsvård. Även om det finns undantag är de flesta familjehemsföräldrar lekmän och har inte någon särskild utbildning för detta arbete. Personer som arbetar inom behandlingshemmen har mycket varierad utbildning. Generellt kan man säga att personalen på § 12-hemmen och på kommunernas HVB-hem har längre utbildning än de som arbetar inom privata HVB-hem. Men variationerna mellan olika hem är mycket stora – se också kapitel 11 i denna bok (Socialstyrelsen, 2009).

Det finns ett stort antal professionella som arbetar med den sociala barnavårdens klienter, men som inte brukar räknas till den sociala barnavården. Det är till exempel skolkuratorer, fältassistenter och kuratorer samt psykologer på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Dessa professionella är ofta nyckelpersoner för samarbeten runt enskilda barn, ungdomar och familjer.

UTBILDNING, VIDAREUTBILDNING OCH FORSKNING INOM SOCIAL BARNAVÅRD

För femtio år sedan sköttes arbetet med den sociala barnavården i de mindre kommunerna ofta av politiskt valda lekmän, och ordföranden för socialnämnden spelade en viktig roll. Framväxten av socialarbetarutbildningar kan beskrivas som skolning av lokala ämbetsmän för att sköta de uppgifter som den nya välfärdsstaten skapade (Pettersson, 2001). Fram till i dag har socionomutbildningen i Sverige varit

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

67

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

en generalistutbildning, utbildningen ska ge formell kompetens till många olika arbeten inom det sociala området. Över 80 procent av dagens socionomer är kvinnor och andelen är högre inom barnavården än inom missbrukarvård och arbetet med försörjningsstöd (Kullberg, 2011; Dellgran & Höjer, 2005). I mitten av 1980-talet startade den första påbyggnadsutbildningen (dåtidens masterutbildning) i socialt arbete i Sverige. Dock har det inte förrän under de senaste 20 åren funnits kurser på masternivå med en specifik inriktning mot arbete med barn och familjer. Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68) föreslog att personer som arbetar med bedömningar och placeringar inom den sociala barnavården ska ha en specialiserad vidareutbildning. Därefter har frågan hamnat i någon slags långbänk och något tydligt förslag har ännu inte kommit. De som arbetar med den sociala barnavården, och med de svåra avgöranden som där görs, kommer i dag ofta direkt från socionomutbildningen och har varken lång erfarenhet eller någon specialiserad kunskap om området. Vi återkommer senare i kapitlet till frågan.

Socialt arbete betecknas ofta som ett ”ungt” universitetsämne. Det var först 1977 som ämnet blev en del av universitetet med den första professuren i socialt arbete och egen forskarutbildning. Forskarämnet är generellt beskrivet och de flesta av dagens professurer har en inriktning mot allmänt socialt arbete. Det finns i dag forskarutbildning i socialt arbete på tolv universitet/högskolor. Som forskningsområde är den sociala barnavården ett av de största inom ämnet socialt arbete.

I en genomgång av såväl avhandlingsforskning som den seniora forskningen håller forskning om barn och familj en tätposition tillsammans med omsorgsforskningen (Dellgran & Höjer, 2003, 2011).

Men, forskning från andra ämnen har alltjämt en viktig betydelse för arbetet inom den sociala barnavården, inte minst från psykologi, psykiatri och sociologi.

DEN SOCIALA BARNAVÅRDEN ÄR ETT POLITIKERSTYRT OMR ÅDE

Det är en central idé att svensk välfärdspolitik ska formuleras av politiker, men sedan realiseras till verksamhet av anställda i den offentliga förvaltningen. Tanken är att den politiska nivån i huvudsak fattar beslut om inriktning, ramar och policy – hur man vill att till exempel socialtjänsten ska arbeta. Men socialtjänsten och den sociala barnavården utgör ett undantag från denna princip. Här fattar politiker – eller 68

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

snarare politiskt tillsatta lekmän – fortfarande beslut i individuella ärenden. Dessa lekmannabeslut kan vara av de mest ingripande slag som samhället kan ta gentemot enskilda, såsom omhändertagande av barn – med andra ord avgörande beslut som rör de mest utsatta barnen i samhället. Vi vill kalla det lekmannainflytande eftersom eventuella skiljelinjer mellan ledamöter ska gå mellan deras personliga omdömen och värderingar, inte efter partipolitiska hänsynstaganden. Lekmännen i socialnämnder eller sociala utskott ska fatta beslut utifrån de utredningar som de professionella yrkesutövarna lagt fram, men lekmännen har det yttersta ansvaret för besluten, även om dessa i varierande grad är delegerade till yrkesutövarna.

De som sitter i de sociala utskotten och fattar besluten är inte helt representativa för befolkningen i sin helhet. De är äldre än genomsnittet (medianålder 56 år), är oftare kvinnor (55 %) och är mer utbildade än den genomsnittlige vuxna medborgaren. Cirka sju av tio har eftergymnasial utbildning jämfört med 35 procent i befolkningen. Lekmännen är själva positiva till att systemet finns och framhåller främst tre skäl till att förtroendevalda ska fatta beslut i individärenden (Höjer m.fl., 2014; Forkby m.fl., 2016): • Rättssäkerhet för den enskilde • Bevaka enskildas rätt till stöd • Kontrollera förvaltningen

Det händer inte ofta att utskottet helt går emot ett förslag som ställs av socialarbetare i utredningarna. Det har varit svårt att få fram en exakt siffra men det verkar vara i mellan 1−5 procent av ärendena som någon ändring görs. I tre kommuner där varje utskottsmöte följdes inträffade det inte vid något tillfälle (Forkby m.fl., 2015). Däremot påverkar utskotten ändå arbetet genom att ställa frågor och genom att göra påpekanden som kan handla om ekonomiska överväganden, frågor som har med administrativ kontroll att göra eller tankar om vilka förhållanden som behöver bevakas bättre (se Liljegren m.fl., 2018).

Sverige är, vad vi vet, tämligen unikt med att ha ett sådant lekmannasystem i Europa. Tidigare fanns liknande system i de andra nordiska länderna, men de senaste 20 åren har beslutssystemen förändrats i våra grannländer. Det finns fortfarande lekmän inblandade i beslutsfattandet i Danmark och Norge, men de är inte i majoritet. I Finland finns inga lekmän inblandade, varken vid beslut som tas med samtycke eller vid tvångsbeslut som tas i en social förvaltningsrätt (se Hultman

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

69

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

m.fl., 2017, 2018). För att återvända till den svenska situationen, påverkar den villkor och status för de professionella som arbetar inom den sociala barnavården.

INTERN OCH EXTERN STATUS FÖR BARNAVÅRDSARBETE

Ibland beskrivs statusen för socialt arbete som alltför låg. Det brukar anges olika förklaringar till varför det är så: lönen är för låg, klienternas status är för låg och det ”smittar”, förtroendet bland medborgarna är inte så högt, det bygger inte i tillräcklig grad på forskning, diskretionen, det vill säga rätten att bestämma arbetet efter eget gottfinnande är begränsad av politiska beslut. Trots det har ansökningstalen till svenska socionomutbildningarna under många år varit höga, med ofta mer än fem, ibland upp till tio, sökanden på varje antagen student. Här skiljer sig situationen markant från den i England, där flera universitet har svårigheter att finna studenter till sina utbildningar (Orme m.fl., 2009). En ofta nämnd förklaring till att så många söker till socionomutbildning i Sverige är att den är bred, det vill säga den kan ge tillträde till många slags jobb. Ett annat skäl är att den är en yrkesutbildning och att de flesta (åtminstone fram till nu) brukar få jobb. Det har under de senaste tjugo åren varit en mycket låg arbetslöshet bland socionomer. En ny socionomstudent behöver således inte vara klar över exakt vad hon eller han ska jobba med efter utbildningen, men ändå vara ganska säker på att få ett jobb.

Den interna statusen, det vill säga den uppfattning som socionomer har om sitt eget och om andra socionomarbeten, skiljer sig betydligt mellan olika arbetsuppgifter. Arbetet med den sociala barnavården kan sägas vara ett mellanstatusområde. Högst status har arbete med terapi, utbildning och forskning, familjerätt, barn och vuxenpsykiatri. Lägst status har arbete med försörjningsstöd, äldreomsorg och missbrukarvård (Dellgran & Höjer, 2005).

RÖRLIGHETEN MELLAN OLIK A ARBETSUPPGIFTER OCH FLYKTEN FR ÅN MYNDIGHETSUTÖVNINGEN

Att arbeta inom den sociala barnavården har blivit ett av de två vanligaste första arbeten som socionomer har efter sin examen (det andra är arbete med kommunernas försörjningsstöd). I en studie av alla kvinnor som examinerats från socionomutbildningen i Lund under olika årgångar på 1980-, 1990- och 2000-talen, visar Karin 70

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

Kullberg (2011) att rörligheten mellan olika yrkesinriktningar inom socialt arbete är mycket stor. Karriärvägarna är diffusa och framför allt handlar det om olika eftersträvade horisontella karriärer, det vill säga socionomerna strävar inte efter att bli chefer, utan snarare efter att specialisera sig (expertkarriär) eller att flytta sig mellan olika områden och specialiteter (spiralkarriär). Kullberg (2011) talar om att nutidens socionomer gör så kallade proteanska karriärer där det inte handlar om avancemang, utan frihet att växa och växla, många byter gärna arbetsplats och den egna trivseln på arbetet är viktigare än engagemang i organisationen. Det framgår också av studien att just den myndighetsutövande delen av den sociala barnavården både har blivit ett ingångsområde och ett genomströmningsområde. Efter fem år i yrket har en stor andel av socionomerna som arbetar med myndighetsutövning slutat till förmån för andra arbetsuppgifter inom det sociala arbetet. Det är inte en fråga om en flykt från yrket, färre än 20 procent av socionomerna uppger att de lämnat yrket efter 20 års yrkesarbete. Det är dock påtagligt att det handlar om en flykt från myndighetsutövningen, det vill säga där svåra beslut fattas rörande de mest utsatta barnen och deras familjer. När socionomerna fick ange vilka motiven var för att lämna området instämde mer än hälften av dem som slutat i följande motiv: (i) ville arbeta inom annat område, (ii) begränsade påverkansmöjligheter, (iii) begränsat handlingsutrymme, (iv) bristande resurser, (v) stress och (vi) dåligt stöd från arbetsledningen. Det är påtagligt att många av motiven har organisatoriska bottnar.

Pia Tham (2007, 2018) har också visat att socialarbetare på socialkontor rapporterar hög arbetsrelaterad stress och svår arbetsmiljö.

Hon tolkar det som att arbetsuppgifterna, och det faktum att så många nyutexaminerade socionomer arbetar på socialkontor, är huvudanledningen till att så många lämnar dessa arbetsuppgifter.

Störst önskan att byta arbete rapporteras bland dem som arbetar i utsatta områden nära de större städerna, där arbetsbelastningen verkar störst och där det finns en bredare arbetsmarknad att välja på för socionomerna. Denna situation föranledde staten att tillsätta en nationell samordnare som skulle undersöka hur villkoren inom den sociala barnavården kunde förbättras. Bland annat besöktes 50 kommuner vid flera tillfällen och många projekt initierades. En tidsstudiemätning som genomfördes bland utredande socialsekreterare inom barn och familj visade att endast 2 procent av personalens tid

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

71

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

användes till att tala med barnen och 13 procent med barn och/eller vuxna (Socialdepartementet 2017).

Men alla som arbetar med myndighetsutövning slutar inte. I en studie som undersökte varför man stannade kvar inom arbetet med barn och familj på socialkontor i Sverige, England och Italien visade det sig att tre slags förklaringar dominerade. För det första sådana som handlade om arbetsområdet i sig. De som var kvar älskade arbetet. Det var deras mission och passion att arbeta med barn och deras villkor. Dessutom menade de att det inom området fanns en större förändringspotential än inom många andra områden i socialt arbete och att det var motiverande i sig. Likaså kunde man se att insatser hade betydelse, barn fick det bättre, familjer fick stöd och, åtminstone i de kommuner där personer hade valt att stanna kvar, fanns ett stort utbud av insatser att ta till för denna grupp. För det andra fanns det olika organisatoriska förhållanden som hade påverkat socialarbetaren att stanna kvar. Arbetet var organiserat så att det var begripligt och överskådligt, trots det ofta kaotiska läget för de inblandade. Dessutom skulle chefen ha kulturkompetens samt ha förmåga att stödja och försvara handläggarnas beslut. För det tredje betonade man det informella stödet från kollegor som påverkar såväl beslutsfattande som arbetsgruppens resiliens. En sådan var lättare att utveckla om man jobbade i grupper där inte alla var nyanställda (Höjer m.fl., 2017, Frost m.fl., 2018).

ATT BÅDE ARBETA MED STÖD OCH MYNDIGHETSUTÖVNING – BALANSEN MELLAN HJÄLP OCH KONTROLL

Flera forskare har visat på komplexiteten i det professionella sociala arbetet med barn och familj (se t.ex. Andersson, 1991, 1995; Egelund, 1997; Sundell & Egelund, 2001; Pettersson, 2006). Donzelot (1977) menar att beslut fattas för att hjälpa klienten utifrån de bästa intentioner. De professionella har definierat sig som experter på hjälp. Deras professionella föreställningar utgår från att de vet vad som är bäst för klienterna, och klienterna möter socialarbetare som vill hjälpa klienterna till ett så bra liv som möjligt. Det finns risk för att klienternas individuella karaktäristika och särskilda livssituationer försvinner in i generella administrativa problemkategorier, som socialtjänsten använder sig av. Utgångspunkten för hjälpen och stödet blir således inte klienternas egna behov, utan de åtgärder som socialtjänsten kan erbjuda. Social72

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

tjänsten fokuserar på de aspekter av klienternas liv som passar in i förvaltningarnas sanningsregimer (Järvinen & Mortensen, 2002).

Den balans mellan hjälp och kontroll som Donzelot (1977) beskriver utgör den komplexa bas som professionella inom socialt barnavårdsarbete måste klara av att hantera. Balansen mellan hjälp och kontroll kännetecknar ofta socialt arbete, men i den sociala barnavården blir denna balans särskilt påtaglig, eftersom det i många fall för socialarbetarna handlar om en avvägning mellan två mål: att gå in så tidigt som möjligt för att förebygga skador hos barn och att samtidigt undvika onödig inblandning i människors privata liv (Andersson, 1995; Wächter, 1998; Ponnert, 2007).

För att kunna utföra arbetet inom den sociala barnavården måste socialarbetaren få tillträde till, och insyn i, familjens privata liv. En sådan insyn kan säkert av många familjer upplevas som ett utövande av kontroll. Emellertid går det inte att avstå från ett sådant kontrollmoment, eftersom det kan innebära att missförhållanden inom familjen, där barn kan misshandlas, utnyttjas eller skadas, riskerar att inte bli upptäckta. För att kunna erbjuda hjälp, måste socialarbetaren således också utöva kontroll (Donzelot, 1977). Denna balans mellan hjälp och kontroll kan vara svår att hantera ur de professionellas perspektiv.

Hur kan då socialarbetaren förhålla sig till det komplexa arbetet inom den sociala barnavården? Rut Wächter har i olika sammanhang diskuterat och problematiserat det dilemma som socialarbetare kan hamna i, då det gäller just balansen mellan hjälp och kontroll. Hon menar att en de av största svårigheterna som professionella inom den sociala barnavården möter kan vara sammanblandningen av behandlingsarbete och utredningsarbete.

Socialbyråernas dilemma är sammanblandningen av uppgifter som kräver formaliserad handläggning och uppgifter som kräver motsatsen, och att de saknar begrepp för att kunna skilja mellan dessa. (Wächter, 1998, s. 106.)

Det är en stor utmaning för socialarbetare att bedriva professionellt behandlingsarbete med barn och deras föräldrar, samtidigt som de också ska upprätthålla en formell utredningssituation och fatta formella beslut. Det kräver professionell kompetens att skapa goda och förtroendefulla relationer till barn och föräldrar, parallellt med att en utredning pågår som i många fall fokuserar på föräldrars brister.

I Socialtjänstlagen finns ett klart uttalat fokus på samarbete och

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

73

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

frivillighet. Tvångsåtgärder ska endast användas då det inte är möjligt att få till stånd ett samtycke från föräldrar eller den unge. Detta kan ställa särskilda krav på professionella – i de fall där de behöver fatta beslut om tvångsåtgärder mot föräldrars och eller barns/ungas vilja kan det upplevas som ett professionellt misslyckande (Leviner, 2017; Ponnert, 2017). Situationen kan ytterligare kompliceras av att problemen i familjen också måste dokumenteras. Att genomföra en sådan dokumentation på ett tydligt och rättssäkert sätt, och samtidigt också involvera barn och föräldrar i dokumentationsprocessen, utgör en utmaning för det professionella barnavårdsarbetet.

STR ATEGIER FÖR ATT HANTER A DET KOMPLEX A BARNAVÅRDSARBETET

I forskningen återfinns olika beskrivningar av socialarbetares förhållningssätt och strategier för att hantera de motsägelsefulla krav som ställs i det barnavårdande arbetet. Ett sätt kan vara att betona de administrativa och formella delarna i utredningsarbetet, och på så sätt reducera föräldrarna till ”rationella varelser” (rational beings).

Om socialarbetarna i sin professionella roll alltför mycket betonar det formella utredningsarbetet, kan de riskera att helt glömma bort att föräldrarna också är sårbara individer i en besvärlig livssituation.

På så sätt kan socialarbetarna skydda sig själva från den oförutsägbarhet och komplexitet som kännetecknar den sociala barnavården (Howe, 1997; Ruch, 2005). Collings & Davies (2008) använder sig av de två dominerande diskurserna inom barndomssociologin – barnet som sårbart och oskyldigt och barnet som en rättsbärande individ − för att beskriva ytterligare försvar som socialarbetare kan komma att använda. Författarna menar att dessa två diskurser kan medverka till att skapa en tudelad bild av barn och föräldrar i familjen. En sådan tudelad bild kan underlätta för socialarbetarna att hantera sitt professionella arbete på så sätt att den medverkar till att fjärma barnet från familjen. Socialarbetarna väljer helt enkelt att fokusera på barnet och barnets behov, och behöver därmed inte förhålla sig till föräldrarnas situation och deras känslor av smärta och förlust. Om barnet ses som sårbart och oskyldigt kan socialarbetarnas uppgift koncentreras till att rädda barnet från olämpliga och farliga föräldrar (Collings & Davies 2008).

74

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

STANDARDISERING SOM ETT SÄTT ATT LÖSA KOMPLEXITETEN?

I olika sammanhang har standardisering förts fram som ett sätt att hantera denna komplexitet. En sådan kommer att ge socialarbetarna en större säkerhet och det sociala arbetet en ökad legitimitet (Ponnert & Svensson, 2015). Tankemodellen bygger på att om socialsekreterare som ska göra svåra bedömningar har ett bra standardiserat redskap för att göra bedömningar och utredningar, kommer dessa i mindre utsträckning att påverkas av de personliga moraliska värderingarna.

Resultatet blir en bättre likvärdighet i bedömningar i olika delar av Sverige och därmed en större rättssäkerhet. I den bästa av världar bygger standarden på forskning och beprövad erfarenhet. Sådana tankar låg bakom utvecklandet av BBIC, som är ett utredningsinstrument som ska se till att barnets behov sätts i centrum och att uppgifter som på bästa sätt kan belysa barnets behov, dess familjesituation och omgivningsbetingelser kommer fram (Socialstyrelsen 2015). Med hjälp av en sådan standard ska socialsekreterare (och i förekommande fall sociala utskott och rättsinstanser) kunna fatta bästa möjliga beslut.

Liknande motiv kan till exempel ligga bakom utvecklandet av riskbedömningsinstrument som FREDA och SARA (engelskt namn) när det handlar om våld i nära relationer (se Skillmark 2018) Det andra sättet att se på standardisering är att se det som slutet på professionellt handlingsutrymme och diskretion. Enligt detta synsätt kan arbetet komma att deprofessionaliseras, vem som helst kan utföra det, bara manualen följs. Socialarbetarna behöver inte själva fatta eller föreslå ett beslut, utan det finns så att säga inbyggt i manualen.

Ett avskräckande exempel som brukar nämnas är när ett distrikt i Queensland i Australien införde riskbedömningsinstrument inom social barnavård och socialarbetarna ersattes med icke socialt utbildade personer. En effekt blev, förutom att socialarbetarna fick sluta, att antalet omhändertagande ökade drastiskt (Lundström 2011). Den senaste forskningen om dessa frågor poängterar att standardisering inte är någon snabb lösning på dessa svåra komplexa frågor. I stället framhålls att de professionella måste förhålla sig till olika logiker och att använda dem med förnuft och därmed låta det professionella kunnandet avgöra i vilken utsträckning manualen ska följas eller inte.

Standardiseringen får ibland som bieffekt att den också medför en ökande administrativ börda för handläggarna, då till exempel BBIC kräver att man fyller i och följer utredningsmanualer som är mycket

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

75

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

omfattande. Om denna besvärliga sida av manualföljandet finns redan en hel del dokumenterat såväl nationellt som internationellt (se t.ex.

Skillmark, 2018; Lauri, 2016; Shaw m.fl., 2009).

EVIDENSBASER AD PR AKTIK – EN MÖJLIG VÄG ATT PROFESSIONALISER A ARBETET?

Idén om att socialt arbete i högre grad borde bygga på vetenskap och forskning har följt ämnet sedan det började få professionella ambitioner. Abraham Flexner menade till exempel redan 1915 att socialt arbete inte var en riktig profession (i USA) för att den byggde på politik, normer och god vilja i stället för en egen kunskapsbas grundlagd i en gedigen utbildning, forskning och ett vetenskapligt tänkande (Flexner, 1915; Kirk & Reid, 2002). Sedan slutet av 1990-talet har vi haft en diskussion om behovet av att ha en evidensbaserad praktik i socialt arbete. Denna evidensrörelse började i medicin och några år senare hade den spridit sig till bland annat socialt arbete (Bolin, 2011). En huvuduppgift för en evidensbaserad praktik, vare sig det handlar om medicin eller socialt arbete, är att den bästa kunskapen ska användas vid insatser. Klienter och patienter ska inte få olika kvalitet på vården beroende på vem de råkar träffa. Grundtanken för en evidensbaserad praktik är att man ska väga samman den forskningsbaserade kunskapen med professionellas erfarenhetsbaserade kunskap, klienters erfarenheter och önskemål samt lokala villkor (Sackett m.fl., 2000).

Ett (av många) problem när man vill säga något om vilka arbetssätt som är bäst är att metoder och program måste vara stabila, det vill säga alla socialarbetare ska göra likadant, för att man säkert ska kunna säga om programmet har effekt. Först därefter kan metoder och resultaten av dessa jämföras med varandra.

Inom den sociala barnavården förekommer arbete utifrån en mängd sådana metoder som ibland sägs vara evidensbaserade, eller ha visat ge god effekt. Det är viktigt att betona att vid beslut i enskilda ärenden måste annan information än den om metoden vägas in (det vill säga praktikerns erfarenhet, klientens erfarenhet och önskemål samt lokala och organisatoriska villkor). Några av metoderna som har en koppling till den sociala barnavården är MST (multisystemic therapy), MTFC (multidimensional treatment foster care), ART (aggression replacement training) och ”De otroliga åren”. Den övervägande delen av dessa program är importerade från USA. Det finns en skepsis bland många socialarbetare till dessa metoder, bland annat 76

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

för att det finns ett motstånd mot att arbeta enligt manualer. Metodskaparna menar att man måste göra likadant för att resultaten ska kunna garanteras (användandet av manualbaserade metoder, liksom utvärdering av desamma, diskuteras även i kapitel 9 och kapitel 13).

Socialarbetare är vana vid att tillsammans med klienten göra bedömningar av behov och val av insats och att alltså anpassa metoder efter situation och person.

Det förekommer en omfattande diskussion om vad det skulle innebära för socialt arbete om en evidensbaserad praktik fick ett större genomslag. Somliga menar att detta skulle leda till en ökad professionalisering, då det sociala arbetet i högre grad skulle bygga på vetenskap och därmed också få högre status och ge bättre resultat till glädje för brukare, profession och samhället i stort. Andra pekar på farorna med evidensbaserad praktik, och befarar att manualer ska ersätta socialarbetares kunskaper, alltså en deprofessionalisering av det sociala arbetet (Bolin, 2011).

Forskare i olika länder som studerat evidensbaserad praktik menar att de metoder som utvecklats för socialt arbete måste skärskådas i det lokala sammanhanget, samt att sådana metoder förutsätter att det är utbildade socialarbetare som använder dem. En studie som visat goda resultat i USA eller Kanada kan inte utan vidare importeras och användas i svenska förhållanden. Det är särskilt viktigt att vara skeptisk till program som kräver licenser och kostar pengar, och där utvärdering av programmet, som visar på goda resultat, är utförd av dem som säljer programmen (se också diskussion i kapitel 9). I framtiden kan vi förutse att det inte kommer att handla om att importera hela program, utan i stället att med forskningens hjälp lära oss om olika verksamma inslag i de olika programmen (se t.ex. Skolverkets utvärdering av olika mobbningsprogram, där verksamma inslag kunde utmejslas från olika program). För givetvis behöver också den sociala barnavården utvecklas, och forskningen borde kunna spela en viktig roll i detta utvecklingsarbete. Vi håller med andra ord med dem som säger att vi behöver mera forskning om interventioner i socialt arbete.

Samtidigt får vi aldrig glömma bort att social barnavård nog alltid kommer att vara en komplicerad, moraliskt besvärlig, värdebaserad och riskfylld verksamhet.

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

77

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

Slutord Vad finns det då för frågor som kommer att påverka de professionella i den sociala barnavården inom den närmaste framtiden? Ja, det finns många aktuella diskussioner, varav några berörs på andra platser i denna bok. Aktuella frågor berör till exempel olika bedömningsinstruments roll i den sociala barnavården, hur en evidensbaserad praktik kan utvecklas, möjligheten att få personer att stanna kvar inom myndighetsutövande delar av socialtjänsten, bästa sätten att organisera barnavårdsarbetet, och hur vi kan förstå marknadsorienteringens och privatiseringens betydelse för arbetet. Ytterligare en fråga handlar om kraven på ökad delaktighet av unga och ungas föräldrar, det vill säga om ökat brukarinflytande − kan det innebära ett hot mot professionaliseringen? Gemensamt för flera av frågorna är att de handlar om olika sätt att hantera den osäkerhet som är förknippad med insatserna inom den sociala barnavården. Både en osäkerhet om vilka insatser som är bättre än andra och en osäkerhet om hur arbetet bäst kan organiseras.

Referenser Abbott, A. (1988) The systems of professions: an essay on the division of expert labor. Chicago: University of Chicago Press.

Andersson, G. (1991) Socialt arbete med små barn. Lund: Studentlitteratur.

Andersson, G. (1995) Barn i samhällsvård. Lund: Studentlitteratur.

Bolin, I. (2011) Evidensens många ansikten. Om evidensbaserad praktik i praktiken. Lund: Arkiv förlag.

Collings, S. & Davies, L. (2008) For the sake of the children: Making sense of children and childhood in the context of child protection. Journal of Social Work Practice, 22(2), 181−193.

Dellgran, P. & Höjer, S. (2003) En delad och ambivalent profession.

Socionomers attityder till privatisering av socialt arbete. Socionomens Forskningssupplement, 15, 17−36. Socionomen, nr 4.

Dellgran, P. & Höjer, S. (2005) Rörelser i tiden. Om professionalisering och privatisering i socialt arbete, Socialvetenskaplig tidskrift, 2−3, 246–266.

Dellgran, P. & Höjer, S. (2011) Nya trender och gamla mönster.

Doktorsavhandlingarna i socialt arbete 1980−2009. Socialvetenskaplig tidskrift. 18(2), 85−106.

Dellgran, P. & Höjer, S. (2017) Varför forskarutbildning? Motiv, aspirationer och drivkrafter bland disputerade sjuksköterskor, lärare och socionomer.

Socialvetenskaplig tidskrift 24(2), 85−106.

Donzelot, J. (1977) The policing of families. London: The John Hopkins University Press.

Egelund, T. (1997) Beskyttelse av barndomen. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag.

78

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

Eraut, M. (1994) Developing professional knowledge and competence. London: Falmer Press.

Flexner, A. (1915) Is social work a profession? School and Society 1(26), 901–911.

Forkby, T., Höjer, S. & Liljegren, A. (2016) Making sense of common sense: examining the decision-making of politically appointed representatives in Swedish child protection. Child & Family Social Work 21(1), 14−25.

Franséhn, M. (2004) Den dolda triaden. Om ensamstående mödrar med söner & deras behov av stöd inom socialtjänsten. Avhandling, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.

Frost, E., Höjer, S., Campanini, A., Sicora, A. & Kullberg, K (2018) Why do they stay? A study of resilient child protection workers in three European countries. European Journal of Social Work, 21(4) 485−497.

Hessle, S. (1988) Familjer i sönderfall. Göteborg: Norstedts.

Howe, D. (1997) Psychosocial and relationship-based theories for child and family social work: Politics, philosophy, psychology and welfare practice.

Child and Family Social Work, 2, 162−169.

Hultman, E., Forkby, T. & Höjer, S. (2017) Mot bättre beslut. Lekmän och experter som beslutsfattare inom den sociala barnavården – en nordisk jämförelse. Rapport. Sveriges Kommuner och Landsting.

Hultman, E., Forkby, T. & Höjer, S. (2018) Professionalised, hybrid, and layperson models in Nordic child protection − Actors in decision-making in out of home placements. Nordic Social Work Research. Accepted.

Höjer, I. (2001) Fosterfamiljens inre liv. Avhandling. Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.

Höjer, S., Liljegren, A.& Forkby, T. (2014) Lekmän inom den sociala barnavården. Socionomens forskningssupplement, 35, 42−54. Socionomen, nr 2.

Höjer, S. & Kullberg, K. (2017) Varför stannar de kvar? – Socialsekreterare som arbetat längre än tre år inom den sociala barnavården i Sverige, England och Italien. Socionomens forskningssupplement 41, 20−33.

Socionomen, nr 1.

IVO (2013) En trygg och säker värld – har personalen lämplig utbildning? En granskning av vård och omsorgspersonalens utbildning och metoder i HVB för barn och unga. Stockholm: IVO. Järvinen, M. & Mortensen, N. (2002) Det magtfulde møde mellem system og klient: teoretiske perspektiver. I Järvinen, M., Elm Larsen, J. & Mortensen, N. (red.) Det magtfulde mode mellem system og klient. Magtutredningen. Århus: Århus Universitetsforlag.

Kirk, S. A. & Reid, W. J. (2002) Science and Social Work: A Critical Appraisal.

New York: Columbia University Press.

Kullberg, K. (2011) Socionomkarriärer. Om vägar genom yrkeslivet i en av välfärdsstatens nya professioner. Akademisk avhandling. Göteborgs universitet.

Lauri, M. (2016) Narratives of governing: rationalization, responsibility and resistance in social work. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2016.

Leviner, P. (2017) Samtyckeskonstruktionen i LVU – en analys av gränsdragningen mellan frivillighet och tvång, grundantaganden om människans

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

79

När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård

autonomi samt barns begränsade självbestämmanderätt. I Leviner, P & Lundström, T. (red.) (2017) Tvångsvård av barn och unga. Stockholm: Wolters Kluwer.

Liljegren, A., Höjer, S. & Forkby, T. (2018) `I don´t want to tell you how to do your job, but…‘ – laypersons challenging the authority of professionals in Swedish child protection. Nordic Social Work Research 8(1), 50−63.

Lundström, T. (2011) Om senmodernitet, riskbedömningar och social barnavård. I Höjer, I. & Höjer, S. (red.) Familj, vardagsliv och modernitet. En festskrift till Margareta Bäck-Wiklund. Göteborgs universitet.

Macdonald, K.M. (1995) The sociology of the professions. London: Sage.

Mahler, M. (1984): Barnets psykiska födelse: Symbios och individuation.

Stockholm: Natur och Kultur.

Meeuwissse, A., Scaramuzzino, R. & Swärd, H. (2011) Everyday realities and visionary ideals among social workers in the Nordic countries: A matter of specialization and work tasks? Nordic Social Work Research, 1(1), 5−23.

Orme, J., MacIntyre, G., Green Lister, P., Cavenagh, K., Crisp, B.R., Hussein, S., Manthorpe, J., Moriarty, J., Sharpe, E. & Stevens, M. (2009) What a Difference a Degree Makes: The Evaluation of the New Social Work Degree in England. British Journal of Social Work. 39(1), 167−178.

Perlinski, M. (2010) Skilda världar. Specialisering eller integration i socialtjänstens individ och familjeomsorg. Avhandling. Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Pettersson, G. (2006) Närvarande mödrar och tillräckligt frånvarande fäder.

Om socialtjänstens bedömningar av föräldrars omsorg. Socialvetenskaplig tidskrift 1, 51−65.

Pettersson, U. (2001) Socialt arbete, politik och professionalisering: den historiska utvecklingen i USA och Sverige. Stockholm: Natur och Kultur.

Ponnert, L. (2007) Mellan klient och rättssystem. Tvångsvård av barn och unga ur socialsekreterares perspektiv. Avhandling. Institutionen för socialt arbete, Lunds universitet.

Ponnert, L. & Svensson, K. (2015) Standardisering som lösning. I Johansson, S., Dellgran, P. & Höjer, S. Människobehandlande organisationer. Villkor för ledning, styrning och professionellt välfärdsarbete. Stockholm: Natur & Kultur.

Ponnert, L. (2017) LVU-utredningen – en barnavårdsutredning som andra och samtidigt en specifik utredningspraktik. I Leviner, P. & Lundström, T. (red.) Tvångsvård av barn och unga. Stockholm: Wolters Kluwer Regnér, M. (2006) Familjebilder. Avhandling, Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete.

Ruch, G. (2005) Relationship-based practice and reflective practice: holistic approaches to contemporary child care social work. Child and Family Social Work, 10, 111−123.

Sackett, D.L., Straus, S.E., Richardson, S.W., Rosenberg, W. & Haynes, R.B. (2000) Evidence-based medicine – how to practice and teach EBM. London: Churchill Livingstone.

80

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 De professionella i den sociala barnavården

Shanks, E., Lundström, T., Sallnäs, M. & Wiklund, S. (2018) Om socionomers arbetsmarknad i en tid av privatisering. I Sallnäs, M. & Wiklund, S. Socialtjänstmarknaden – om marknadsorientering och konkurrensutsättning av individ och familjeomsorgen. Stockholm: Liber.

Shaw, I., Bell, M., Sinclair, I., Sloper, P., Mitchell, W., Dyson, P., Clayden, J. & Rafferty, J. (2009) An exemplary scheme? An evaluation of the Integrated Children’s System. The British Journal of Social Work, Volume 39, Issue 4, 613–626, Skillmark, M. (2018) Uppdrag standardisering: Införande och användning av manualbaserade utrednings- och bedömningsverktyg i socialtjänsten.

Akademisk avhandling. Linnéuniversitetet.

Socialdepartementet (2017) Barnets och ungdomens reform. Förslag för en hållbar framtid. Slutrapport från den nationella samordnaren för den sociala barn-och ungdomsvården.

Socialstyrelsen & Forkby, T. (2006) Öppenvårdens former. En nationell kartläggning av öppna insatser inom socialtjänstens öppna ungdomsvård.

Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2009) Hem för vård eller boende för barn och unga: Slutrapport från en nationell tillsyn 2006–2008. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2015) Grundbok i BBIC, Stockholm: Socialstyrelsen SOU (2009) Lag om stöd och skydd för barn och unga. Betänkande av Barnskyddsutredningen. SOU 2009:68.

Sundell, K. & Egelund, T. (2001) Barnavårdsutredningar: en kunskapsöversikt.

Stockholm: CUS, Gothia.

Tham, P. (2007) Why are they leaving? Factors affecting intention lo leave among social workers in child welfare. British Journal of Social Work 37, 1225–2146.

Tham, P. (2018) Where the need is greatest: a comparison of the perceived working conditions of socialworkers in Swedish metropolitan low-, middle- and high income areas 2003 and 2014. Nordic Social Work Research 8(2), 185−200.

Wingfors, S. (2004) Socionomyrkets professionalisering. Akademisk avhandling.

Sociologiska institutionen, Göteborgs unversitet.

Wächter, R. (1998) Utredning. I Denvall, V. & Jacobsson, T. (red.)

Vardagsbegrepp i socialt arbete. Stockholm: Norstedts Juridik.

Yelloly. M. & Henkel. M. (red.) (1997) Learning and teaching in social work: Towards reflective practice. London: Jessica Kingsley Publishers. Östberg, F., Wåhlander, E. & Milton, P. (1999) Barnavårdsutredningar i sex kommuner. Stockholm: Socialstyrelsen och Centrum för utvärdering av socialt arbete (CUS).

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

81

Redaktörerna har alla erfarenhet av social barnavård i praktiken och är alla professorer i socialt arbete, Gunvor Andersson vid Lunds universitet, Ingrid Höjer vid Göteborgs universitet, Marie Sallnäs vid Stockholms universitet och Yvonne Sjöblom vid Högskolan i Gävle.

NÄR SAMHÄLLET TRÄDER IN Barn, föräldrar och social barnavård Social barnavård är den del av socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att ge stöd, hjälp och skydd till socialt utsatta barn och familjer. I När samhället träder in analyseras den sociala barnavården på flera nivåer och utifrån olika perspektiv. Boken behandlar den sociala barnavårdens organisering, professionellas insatser, olika vårdformer samt berörda barns, ungas och familjers livssituation och perspektiv. I boken diskuteras också insatsers utfall och hur de kan undersökas.

När samhället träder in vänder sig till studerande i socialt arbete och andra samhällsvetenskapliga ämnen vid universitet och högskolor samt till yrkesverksamma inom socialt arbete och angränsande områden.

Andra omarbetade upplagan

Art.nr 33810

studentlitteratur.se