9789137505268

  

 

Det låsta rummet Översättning: Carla Wiberg

Tidigare utgivning Flickan under jorden 2009 Janusstenen 2010 Huset vid havets slut 2011 Känslan av död 2012 En orolig grav 2013 De utstötta 2014 De öde fälten 2015 En kvinna i blått 2016 Dolt i mörker 2017 Den mörka ängeln 2018 En cirkel av sten 2019 Irrbloss 2020 Nattfalkarna 2021

´

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Locked Room Copyright © Elly Griffiths 2022 ”Till Althea, från fängelset” översatt av C. R. Nyblom Omslagsdesign: Helena Hammarström Omslagsfoto: Nic Skerten/Arcangel Images, Shutterstock Tryckt 2022 hos ScandBook, EU ISBN 978-91-37-50526-8

Till alla vänner som hjälpte mig genom lockdown, särskilt Frauke, Julie, Lesley, Mel, Nancy, Rob, Stephany, Veronique och William.

Han sade inte: ”Du skall slippa stormar, du skall slippa möda, du skall slippa sjukdom”, utan han sade: ”Du skall inte bli besegrad.”

Julian of Norwich Uppenbarelser av den gudomliga kärleken (utgivna 1670 men troligen skrivna under pestepidemin 1373)

Prolog

Först tror hon att han ska komma tillbaka. Det är ett misstag alltihop, tänker hon. Han kan inte ha tänkt lämna henne inlåst i mörkret för alltid. Och mörkt är det. Hon har inte mobilen med sig. Var har hon lämnat den? Hon har minnesluckor som skrämmer henne ännu mer än det låsta rummet.

Hon försöker stega upp det. Åtta steg tvärs över åt ena hållet, åtta steg tvärs över åt det andra. När hon kommer till en vägg är den kall och fuktig. Det finns inget fönster. Dörren är av plåt. Hon hörde den metalliska skrällen när den slog igen efter honom. Hon minns inte att hon kom in i rummet. Hade han drogat henne? Kylan och fukten får henne att tro att hon befinner sig under markytan. Hon föreställer sig jord ovanför sig, flera meter tjock. Är hon i källaren under ett hus?

Finns det någon människa ovanför henne?

Vad sa han? Att han skulle komma tillbaka senare? Varför kommer hon inte ihåg mer än så?

Tänker han lämna kvar henne här i mörkret för alltid?

1 Lördag 22 februari 2020 Det känns konstigt att vara ensam här. När hon växte upp var det som om mamma alltid härskade här i huset, till och med – helt oförklarligt – när hon faktiskt inte befann sig i det. Ruth minns att hon kom hem från skolan och blev skuldmedvetet lättad när båda låsen i ytterdörren var låsta. Det betydde att Jean Galloway var på sitt deltidsjobb. Men när Ruth satte på tv:n och plundrade kexburken hade hon alltid en känsla av att Jean iakttog henne, inte bara från det svartvita bröllopsfotot ovanför apparaten – Jean i obekvämt kort sextiotalsklänning, Arthur förvånansvärt cool i modskostym och smal slips – utan ur varje vrå i det prydliga radhuset. Nu har Jean varit död i snart fem år men Ruth har fortfarande samma känsla av att hennes mamma svävar någonstans i utkanten av medvetandet.

Att Jean svävar där just nu kan bero på att Ruth sitter i hennes sovrum och tittar på en bunt foton i en skokartong märkt .

Ruths pappa är bortrest över helgen tillsammans med sin nya fru, Gloria. När de kommer tillbaka vill Gloria göra om inredningen, så Ruth har erbjudit sig att gå igenom sin mammas tillhörigheter. Gloria (hur mycket Ruth än gillar henne kan hon inte tänka på henne som sin styvmor och absolut inte som sin ”bonusmamma”) har varit väldigt taktfull i fråga om allt det där. Hon har inte ändrat på något i huset sedan hon flyttade in för två år sedan utan levt med Jeans kläder i gästrums8

garderoben och Jeans tavlor på väggarna. Det är bara naturligt att hon vill göra ändringar och ärligt talat kan huset behöva det. Ruth lägger märke till de flagnande snickerierna nu när hon inte bor där längre, de urblekta tapeterna, de omoderna möblerna. En gång i tiden var det bara vad ”hemma” bestod av, men när Ruth ser på huset med Glorias ögon kan hon förstå att hon vill snygga upp lite. Och om Gloria har lyckats övertala Arthur att sluta kamma över flinten, då finns det inga gränser för vad hon kan åstadkomma.

Att Ruth är ensam beror på att svägerskan Cathy har tagit med sig hennes dotter Kate till djurparken, motvilligt åtföljd av Kates sjuttonårige kusin Jack. Kate älskar djur och har sett fram emot besöket hela veckan. Själv har Ruth inte varit på London Zoo på många år, men hon får en plötslig vision av pingvinhuset – ett underverk i art déco, fullt med kurvor och blått vatten. Men har hon inte läst någonstans att pingvinerna inte bor där längre eftersom det visat sig att huset inte var lämpligt för dem? Hon har en besvärande känsla av att djurparker, särskilt om de ligger i storstäder, inte är lämpliga för djur över huvud taget. Hon stålsätter sig inför en debatt med Kate om den frågan när hon kommer tillbaka. Kate är mycket för filosofiska debatter. Ruth förstår inte var hon har fått det ifrån. Kates pappa, kriminalöverkommissarie Harry Nelson, är allergisk mot blotta ordet filosofi. Se även konst, arkeologi, andlighet, yoga och vegetarianism.

Hittills har fotona i skokartongen inte levt upp till sin lockande etikett. Det finns några bilder av Jean när hon var ung, som skolflicka i flätor och som nybliven bankkassörska i mörk dräkt. Ruth granskar de urblekta korten och försöker urskilja tecken på släktskap med sig själv eller Kate. Hon har ofta fått höra att hon ser ut som sin mamma men alltid trott att det varit bara för att båda haft en tendens att gå upp i vikt. När hon nu betraktar den unga Jean tycker hon sig se en svag likhet med Kate i den rättframma blicken och trotsiga hållningen redan 9

på bilden med flätorna. Ruth är uppriktigt ledsen för att Kate aldrig fick lära känna sin mormor som hon – det börjar Ruth upptäcka nu – är ganska lik till karaktären.

Ett foto av en lurvig hund är en gåta. Jean vägrade alltid att ha husdjur, och när Ruth skaffade sig två katter när hon närmade sig fyrtioårsstrecket tyckte Jean att det var ett tecken på att hon hade ”gett upp”, som hon sa. Sedan kommer en bild av en äldre Jean i lång vit klänning, som ett nattlinne. Vad i all världen? Sedan får Ruth syn på den dystra byggnaden i bakgrunden. Föräldrarnas frikyrka. Det här kortet måste vara från Jeans vuxendop, när hon blev ”pånyttfödd”. Ruth delar inte sina föräldrars tro och under uppväxttiden var hon djupt förbittrad över kyrkans inflytande på deras liv. När föräldrarna fann Gud hade det tydligen inneburit att de tappade kontakten med allt annat. För de riktigt rättfärdiga är religionen ett heltidsjobb. Men med åren har Ruths inställning veknat och hon var särskilt glad att hennes pappa hade kyrkans stöd efter Jeans död.

Det var faktiskt i församlingens stödgrupp för människor i sorg som han träffade Gloria.

Hon bläddrar igenom ett antal vuxendopsfoton och sedan finns det bara ett enda kort kvar i kartongen. Det visar en länga som består av tre små hus med platta våtmarker runt omkring.

Ruth tittar en gång till. Det är ju hennes eget hem! Hennes älskade, opraktiska hem långt från all ära och redlighet, med utsikt över saltängarna där bara flyttfåglar bor och drunknade barns vålnader ropar från havet. Jean tyckte alltid illa om Ruths lilla radhus. ”Varför kan du inte bo på något mer civiliserat ställe?” brukade hon säga, storstadstösen som var född och uppväxt i södra London. ”Någonstans där det finns affärer och vettiga bussförbindelser?” Varför i all världen sparade Jean ett foto – en vacker vy, till och med – av den föraktade huslängan?

Men det är något konstigt med bilden. Stugorna är inte vita utan målade i gammalrosa och omgivna av låga häckar i stället för spjälstaket. Bilen som står parkerad utanför det yttersta 10

huset ser märkligt fyrkantig ut. Ruth vänder på kortet och får se en kort anteckning med mammas typiska handstil: D. 1963.

Ruth är född 1968. Hon betraktar fotot igen, noterar de gulnade färgtonerna och de nötta hörnen. Ingen tvekan. Jean hade ett foto av Ruths hem, taget trettio år innan Ruth själv såg huset för första gången.

Ruth tar med sig skokartongen med fotona in i sitt rum och ställer den bredvid resväskan. Hon sover i rummet som var hennes eget när hon var barn. Där ryms nätt och jämnt säng, bokhylla och klädskåp. Kate har fått Simons gamla rum som är större eftersom han var både äldre och pojke. ”Pojkar behöver mer plats”, brukade Jean säga som svar på Ruths ständiga klagomål. Men till skillnad från Ruth var Simon den ordentliga sorten som inte bredde ut sig. Han skulle ha trivts bra i det minsta rummet. Ruth minns att han aldrig spred saker omkring sig som Kate har gjort under en enda övernattning: kläder på golvet, uppslagna böcker på nattduksbordet. Ruth plockar upp kläderna fast hon vet att Kate borde få göra det själv. Hon är ju faktiskt elva år nu.

Ruth har sorterat sin mammas kläder i två sopsäckar, en att skänka till välgörenhet och en som ska till tippens textilcontainer.

Det fanns inte ett enda plagg som hon ville behålla. Arthur har redan gett Ruth hennes mammas guldklocka i kedja och hennes förlovningsring med diamanten. Ruth förvarar dem i en träask tillsammans med Kates rosa plastarmband från BB (Flicka, Ruth Galloway) och en trollsten – en förstenad sjöborre som påstås ha tur med sig. Den senare har Ruth fått i present av sin vän druiden Cathbad.

Att gå igenom sin mammas tillhörigheter har fått Ruth att känna sig ledsen och rastlös. Hon behöver frisk luft. Huset ligger i ett bostadsområde i Eltham med rad efter rad av huslängor från tidigt nittonhundratal och parhus från trettiotalet.

De är lite mer välhållna än på Ruths tid men ger fortfarande ett ganska grått och ogästvänligt intryck. Det finns inga särskilt 11

intressanta promenadvägar om man inte tar sig ända bort till parken eller begravningsplatsen. Ruth bestämmer sig för att gå till butiksgatan. Affärerna utgör en liten deprimerande rad men där finns ett Co-op där hon kan köpa The Guardian och en mjuk kaka till teet. På vägen tänker hon på att hon brukade gå här med skolkamraten Alison. När de var barn gick de till tobaksaffären varje lördag och köpte serietidningar. Senare jobbade båda som tidningsbud, traskade runt på gatorna tidigt på morgnarna och delade ut The South London Press. Ännu längre fram ljög de om sin ålder för att kunna köpa alkohol i den sjaskiga spritbutiken på hörnet. När Ruth går förbi den – numera ett Tesco – tar hon impulsivt en selfie och messar den till Alison. Hon är inte så bra på det där och bara halva ansiktet finns med på bilden, men Alison kommer att förstå budskapet.

När hon når barndomshemmet igen har Cathy, Kate och Jack kommit tillbaka från djurparken. Kate är full av information om tigrar, sengångare och en okapi som heter Meghan. Jack äter kaka och pratar inte lika mycket, men mellan tuggorna serverar han dem ett rent skrämmande antal fakta om spindlar.

Cathy ryser men Ruth säger att Cathbad alltid ber om ursäkt om han skadar ett spindelnät. ”Han säger att de är fantastiska konstverk.” ”Är det din vän trollkarlen?” frågar Cathy. Hon har tackat nej till kakan eftersom hon ”bara får äta femhundra kalorier i dag”, men egentligen är hon rätt okej. ”Han är druid”, säger Kate. ”Vad är det för skillnad?” säger Jack. ”Druider är på riktigt”, säger Kate. Hon har specialiserat sig på svar som inte går att säga emot. De kan låta ohövliga om hon inte tänker sig för. Ruth ska till att avleda dem med fler frågor om djurparken, men då piper hennes mobil. Ett sms från Alison.

12

Ruth svarar ja fast hon vet att Kate vill påminna henne om att mobiler är förbjudna vid matbordet.

Är hon det?

13

2

Nelson granskar ett foto av en död kvinna. Det är inget han normalt skulle göra hemma, en lördag, men hans fru Michelle har tagit med sig deras yngsta barn på semester i Blackpool där både hon och Nelson växte upp och därmed har han huset för sig själv. Han bestämde sig för att titta på rugby och dricka öl hela eftermiddagen, men den planen gick om intet när schäfern Bruno ställde sig framför tv:n och suckade. Till sist tog Nelson med sig Bruno ut på promenad, och när de kom hem igen kunde Nelson liksom inte få tillbaka den där känslan av lördagseftermiddag. Han tänker på Michelle och Georgie. De är på besök hos Michelles mamma och Nelson är nästan säker på att de skulle vara på Pleasure Beach i dag. Det är inte Nelsons favoritställe och han har ägnat en bra stund åt att oroa sig för säkerhetsselar och förbipasserande pedofiler. Sedan tänker han på Ruth och Katie i London. Ruth har sagt att hon ska packa ihop sin mammas tillhörigheter. Det måste vara en sorglig uppgift. Nelson kan inte föreställa sig ett liv utan sin mamma, även om han är glad att hon bor över trettio mil bort. Men tanken på mamma leder till minnet av ett samtal som han hade med henne i julas och ett beslut han måste ta. Fast det kan han inte tänka på nu – inte när Bruno stirrar så tillitsfullt på honom och Georgies leksaksgarage står där i hörnet. Alltså tar han sin tillflykt till jobbet.

Samantha Wilson hittades död klockan arton i går kväll.

14

Hon låg på sin säng med en tom tablettburk bredvid sig. Kroppen upptäcktes av hennes vuxne son, Brady, som hade begett sig till parhuset i Gaywood då han blivit orolig därför att Samantha inte svarade i telefon. Det krävs obduktion men alla tecken tyder på självmord. Fast ändå …

Samantha var femtiotvå år. Jämnårig med Nelson. Hon var frånskild och hade två barn: Saffron, kosmetolog, och Brady, personlig tränare. Samantha jobbade deltid på det lokala biblioteket. Två ordningspoliser ryckte ut till fyndplatsen. De rapporterade att de inte hade funnit några tecken på inbrott eller handgemäng. Fotot, taget av en av dem, visar en kvinna som ligger fullt påklädd på ett blommigt påslakan. Ansiktsuttrycket är fridfullt, det askblonda håret prydligt kammat. Brady var för chockad för att kunna höras ordentligt men uppgav att hans mamma inte hade verkat vare sig nedstämd eller orolig. I och för sig är detta ingen orsak att misstänka brott. Barn – även om de är vuxna – vet inte alltid vad som pågår i deras föräldrars tankar. Nej, det som bekymrar Nelson är beskrivningen av köket.

Inspektör Jane Campion har gjort ett grundligt jobb: The Daily Mail på bordet bredvid en tom kaffemugg, en vas med tulpaner, ett tomt dricksglas uppochnervänt i diskstället, en portion färdiglagad mat i mikrovågsugnen. Det är det sistnämnda som får Nelson att undra om inte enheten för grova brott borde kallas in. För inte sätter man väl in en tallrik kyckling med citronrisotto från Viktväktarna i mikron om man planerar att ta livet av sig?

Mobilen surrar till. Jo Archer. Varför ringer Nelsons chef hem till honom? ”Hej, Nelson”, säger Jo. ”Du, det är inget att oroa sig för.” ”Vad då?” säger Nelson och börjar oroa sig. ”Jag har funderat på coronaviruset.”

Inte ens Nelson har undgått att höra talas om den dödliga influensan som tydligen började i Kina. Nyheterna har varit fulla av inställda flyg och semesterfirare som sitter fast på ett 15

kryssningsfartyg som en sorts modern iscensättning av Den flygande holländaren. Nelson tycker naturligtvis synd om alla som har drabbats, men det bekräftar ju i viss mån hans åsikt att det är bäst att undvika semesterresor över huvud taget. ”Har vi fått fler fall här i landet?” frågar han. ”Tretton till i dag.” ”Men det är väl ändå inte särskilt många, va?” ”Det kommer att bli fler”, säger Jo och Nelson tycker att hon låter skadeglad, som om hon njuter av tanken. ”Men det är väl bara influensa?” ”Influensa kan man dö av”, säger Jo. ”Du kommer väl ihåg spanska sjukan?” ”Så gammal är jag inte.” Han vet att Jo vill att han ska pensionera sig men det här är ju löjligt. Spanska sjukan var väl precis efter första världskriget? ”Jag tror att vi måste vara beredda”, sa Jo. ”Jag kallar till möte på måndag.”

Jo älskar möten. Nelson kan slå vad om att hon kommer att leda det här klädd i heltäckande skyddsdräkt med Darth Vader-mask och allt. Han tycker att hon överreagerar men det kan han inte gärna säga. ”Jag kommer”, säger han. ”Och vi bör säga åt alla att ha med sig handsprit överallt. Jag har beställt extra mycket.”

Handsprit. Herrejösses. ”Jag har funderat på självmordet i Gaywood”, säger han. ”Det är något med det som inte känns riktigt rätt.” Han förklarar det där med maten i mikrovågsugnen. ”Hon kanske bara glömde bort att äta”, sa Jo. ”Det gör jag ofta.”

En av de många skillnaderna mellan dem. ”Så jag tror att vi har tillräckligt med ingredienser för att kunna baka bröd själva i flera veckor. Vi kan odla potatis, purjolök och

16

morötter i trädgården. Vi kanske borde skaffa några höns …”

Judy ser på krukorna med mjöl och jäst i skafferiet. När de köpte huset visste hon inte ens vad det lilla rummet bredvid köket skulle vara till. Men nu inser hon att Cathbad i all stillhet har varit beredd på världens undergång ända sedan dess. ”Tror du verkligen att det kommer att behövas?” säger hon. ”Att affärerna kommer att få slut på varor? Det har bara varit ett par fall här i landet.” ”Folk får alltid panik när det gäller mat”, säger Cathbad. ”Mat och toapapper.” De får sitt toalettpapper levererat hem från ett företag som bara har etiskt framställda varor. Judy är för principen men önskar att det inte stod Vem bryr sig ett skit? på kartongerna. ”Håller du på att få panik?” frågar hon. ”Nej”, säger Cathbad. ”Men jag gillar att vara beredd.” Och han ser rätt glad ut och gnolar för sig själv medan han sorterar pastapaket. Men Judy känner sig ändå lite skakad, trots de vardagliga ljuden: Michaels pianospel, Mirandas tv-tittande och bullterriern Things svaga gnällande i hallen. Kan det här coronaviruset vara allvarligare än alla tror? Hon är inte den typen som alltid går i katastroftankar men hon litar på Cathbads instinkter. ”Super-Jo har kallat till möte på måndag”, säger hon. ”Bra där”, säger Cathbad. ”Vad säger Nelson?” ”Han säger …” Judy kollar sin mobil. ”’Herrejösses. Vilken massa väsen för ingenting.’” ”Tyvärr har nog Nelson fel den här gången”, säger Cathbad. ”Jag tänker lägga en skyddsring runt huset.” ”Då måste det vara allvar”, säger Judy. Hon menar det lättsamt, men Cathbad säger nästan för sig själv: ”Bara det räcker med det.”

17

3

Cathy måste hem till sin lågkalorimiddag men Jack erbjuder sig att stanna som barnvakt åt Kate medan Ruth är ute. ”Vi kan äta fish and chips”, säger han. Kate verkar överlycklig. ”Tack ska du ha”, säger Ruth. ”Jag kör dig hem när jag kommer tillbaka.” Det är en bra ursäkt för att inte dricka alkohol.

Alison säger att de ska träffas på en pub i Blackheath. ”Det kommer några från vår årskurs. Paul Edwards. Dave Rutherford.

Kelly Prentis – Kelly Sutherland på den tiden.” ”Kommer Fatima?”

Fatima var den tredje i deras treklöver i skolan. Ruth har bara vaga minnen av Paul och David men kommer mycket väl ihåg Kelly Sutherland. Hon var den erkända drottningen i deras årskurs, cool och moderiktig med en pojkvän som väntade på henne på motorcykel utanför skolans grindar. Ruth tror inte att hon någonsin bytte mer än ett par ord med Kelly. Och hon förstår fortfarande inte varför kvinnor byter namn när de gifter sig.

Liksom Ruth har Alison aldrig gift sig. I skolan var Ruth och Alison och Fatima ”de smarta” som fick premium varje år och satt på biblioteket och pluggade medan deras jämnåriga testade droger bakom gymnastiksalen. Själva kallade de sig las tres amigas. På en offentlig gymnasieskola på åttiotalet togs det inte för givet att de flesta skulle läsa vidare. När det blev dags för slutproven hörde de tre tjejerna till en elitgrupp som fick 18

särskilda lektioner i konsten att fylla i ansökningsblanketter och söka stipendier. På den tiden fanns det fortfarande stipendier som täckte alla kostnader. Annars skulle Ruth inte ha kunnat studera på universitet. Ruth och Alison gick i samma skola ända sedan första klass. Fatima kom i nian och gjorde starkt intryck med sin elegans (till och med starkare än det oundvikliga öknamnet Fatty) och det faktum att hon var en av ytterst få svarta elever. Eltham var ett etniskt blandat område men det märktes ännu inte i Ruths skola. Senare skulle Eltham bli beryktat för mordet på Stephen Lawrence, en ung svart man som blev dödad av vita ligister medan han väntade på bussen, men redan i början av åttiotalet fanns det en rasistisk underton i vardagslivet. Ruth skulle kanske inte ha märkt den om det inte hade varit för Fatima. ”De menar ’vältalig för att vara svart’”, förklarade Fatima när hon fick pris för att hon var bra på att debattera. ”De är förvånade över att jag inte pratar förortsslang.” I själva verket hade Fatimas pappa Reginald det snobbigaste uttal Ruth någonsin hade hört. Han var läkare – något som imponerade till och med på Ruths mamma.

Ruth studerade arkeologi på University College London, Alison pluggade engelska på universitetet i Bristol och Fatima flyttade till Edinburgh och läste medicin. Både Ruth och Alison fick premier på den sista avslutningen i skolan men det var Fatima som blev Årets elev 1986. Numera är Fatima allmänläkare i norra London, gift och har två barn. Alison tog en högre examen på Columbia University och bodde kvar i New York i över tjugo år som lärare och frilansjournalist. Nu är hon hemma i London igen men Ruth har inte sett henne sedan de tog ett glas i all hast efter Jeans begravning. Ruth blev djupt rörd när Alison dök upp i kyrkan.

Ruth hittar en parkeringsruta nära puben. Alison har sagt att hon tänker möta henne utanför. ”Det är så otäckt att gå in på en bar ensam.” Ruth tackade henne men tänkte att Alison måste ha förändrats om hon verkligen blir generad av att gå in 19

på en pub i södra London. Den här kvinnan har ju bott ensam på Manhattan.

När Ruth får syn på Alison, som står hopkurad i röd fuskpälsjacka under The Black Lions blinkande ljusslingor, tycker hon att väninnan inte har förändrats det minsta. Fortfarande kortklippt, fortfarande med glasögon, fast de här har trendiga svarta bågar och liknar inte alls barndomens tillknycklade brillor. De kramas och går in på puben. Eltham Parks återträff hålls i en reserverad lokal en trappa upp, och Alison säger att hon behöver något att dricka först. Det är inte förrän hon tar av sig jackan som Ruth upptäcker att hon har förändrats. Hon ser på något sätt mindre ut, och på nära håll är ansiktet magert och fårat. Har Alison alltid varit så här liten? Ruth är bara en och sextiofem men tycks ändå torna upp sig över gestalten bredvid sig.

Hon köper rödvin åt Alison och sodavatten med lime åt sig själv. ”Skål för oss.” De klingar i glasen. ”Du ser bra ut, Ruth.” Ruth känner sig för vardagligt klädd.

Hon har inga finkläder med sig till London, så hon har jeans och en blå tröja som är lite för stor för henne. Men hon har i alla fall tvättat håret. Det är fortfarande fuktigt i nacken. ”Du med”, säger hon. ”Tack”, säger Alison. Och sedan: ”Jag har gått ner rätt mycket i vikt.”

Jaså. Alison är inte kortare än förr utan smalare. Utan jackan är hon mager som en pinne. Huvudet med de enorma glasögonen verkar nästan för stort för kroppen. ”Jag gick med i Lean Zone”, säger Alison. ”Jag har gått ner tjugo kilo.” ”Fantastiskt!” säger Ruth. Hon vet att det är så man ska säga när någon har gått ner i vikt. Har du gått ner i vikt? betraktas ju allmänt som en stor komplimang. Men det har Ruth aldrig tyckt att det är. Dels beror det på ordet vikt, så massivt och 20