9789137155630

Bortbytaren

Tidigare utgivning: Geim, 2010 Bubble, 2011 Buzz, 2012 MemoRandom, 2014 UltiMatum, 2015 Slutet på sommaren, 2016 Höstdåd, 2017 Vintereld, 2018 Våroffer, 2020 Tillsammans med Måns Nilsson: Döden går på visning, 2021 Ett fynd att dö för, 2022 Det här är en fiktiv berättelse. Jag har därför tagit mig en del friheter i förhållande till verkliga platser och företeelser.

Alla likheter med riktiga personer är en ren slump.

Författaren

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anders de la Motte 2022 Omslag: Marcell Bandicksson Omslagsfoto: Tryckt hos ScandBook EU, 2022 isbn 978-91-37-15563-0

Bortbytaren En vårkväll när han var åtta år gammal sprang han bort.

I ena ögonblicket lekte han med några äldre barn i skogen – i nästa var han försvunnen.

Hela trakten letade förtvivlat efter honom i regnet och nattkylan.

Ropade hans namn gång på gång med allt hesare röster som ekade mellan grantopparna. Men han var som uppslukad av jorden.

Så strax efter gryningen, när hoppet var på väg att slockna, hittades han i en klippskreva, genomblöt och brinnande av feber.

Han varken grät eller skrattade över att ha blivit räddad, stirrade bara tomt rakt ut i luften. Kunde inte tala om vad som hänt honom – kände inte ens igen sina egna föräldrar. Åtminstone var det så han fick alltihop berättat för sig.

Själv kommer han inte ihåg något av händelsen, annat än på det sätt man minns gamla sagor. En historia han fått berättad för sig så många gånger att den nästan blivit verklig.

Men bara nästan.

Tiden efter händelsen framstår däremot som desto tydligare.

Sträva sjukhuslakan, människor i vitt med medlidsamma leenden och viskande röster. Den intensiva huvudvärken och feberdrömmarna som fick honom att vakna genomsvettig och med skenande hjärta. Drömmar om mörka, fuktiga platser djupt nere i berget; om stålportar, kedjor, isande skräck och brinnande smärta.

Det tog flera veckor innan hjärnhinneinflammationen gav med sig och han kunde åka hem.

Han kände sig som en främling. Fick ta hjälp av sin mamma för 5

att hitta till sitt rum. Frågade henne minst hundra gånger om han verkligen bodde där.

Inte förrän långt senare insåg han hur allt hängde ihop. Skälet till att han inte kunde minnas något av sin barndom före den där natten. Varför hans huvud var fyllt av förvridna tankar och mörka begär.

Han var en bortbyting.

Någon som kommit i stället för den lille pojke som sprungit bort.

En varelse född ur smärta och feberdrömmar, som på utsidan liknade en människa. Men som i själva verket var ett odjur.

Det är så hans berättelse börjar.

6

Fredag

Smilla ”Där är det!”

Han springer före henne genom snåren och Smilla har svårt att hänga med. De har gått minst en kilometer från den nästan igenväxta timmerväg där de parkerat bilen. Växtligheten kring dem består av dyster blå barrskog avbruten av lövsly i guldskimrande oktoberfärger. Här och där stora björnbärssnår med blodröda slanor som krokar fast i kläderna och svider i skinnet. ”Vänta!” ropar hon.

Sluttningen och lövmattan gör marken hal. Hon halkar till, hamnar på knä. Bärremmen hugger i nacken. Systemkameran är tung, men den tar överlägset bäst bilder i svagt ljus.

Hon kravlar sig upp på fötter. Borstar bort blöta löv från knäna.

Han är redan försvunnen bland snåren.

Vad var det han sett? ”MM!” ropar hon. Han vill att hon kallar honom så, fast han har ett så vackert namn. Malik Mansur. Lika mjukt som hans ögon.

Rent officiellt är han faktiskt inte hennes pojkvän längre. De har uppehåll sedan tidigt i somras, även om ingen av dem låtsas om den saken. Båda tassar runt det faktum att hon snart åker tillbaka till Paris igen.

Då, i somras när hon gjorde slut, var han arg, svartsjuk, skrev elaka sms. Men nu är allt som vanligt igen. Eller i alla fall nästan.

MM har mognat på fyra månader, blivit mer manlig, spännande.

Till och med lite farlig.

Sexet är bättre också. Mycket bättre.

9

Kanske har han träffat någon annan medan hon varit borta?

Hon har sett små tecken på det, men inte velat fråga.

Det är enklare så. ”Smilla!” hörs hans röst inifrån snåren.

Hon fortsätter uppåt. Är försiktigare med var hon sätter ner fötterna.

Marken planar ut på toppen av höjden. Säkert femtio meter berg ligger under dem. Kanske ännu mer. ”Smilla!”

MM dyker upp alldeles framför henne, ansiktet så där lysande som hon tycker om. ”Där är den!”

Byggnaden han pekar på är så låg och överväxt att den knappt syns.

Som en dyster kiosk i betong, men med gallerburar där det borde sitta fönster. Burarna är fulla av tätt packad gråsten. Påminner henne om trädgårdsmuren vid sommarhuset i Falsterbo. Hon tar upp kameran och knäpper ett par bilder. ”Stenfilter”, säger MM och klappar på den ena buren. ”Den här bunkern är övre luftintaget till anläggningen, precis som han sa.”

Rösten är både spänd och upphetsad på samma gång.

Han drar med henne runt hörnet till byggnaden.

Under tiden de varit isär har han blivit ännu mer uppslukad av sitt urban exploration-intresse. Troligen hör det ihop med universitetskursen han läser. Det förfallnas arkitektur. Han kan i alla fall inte sluta prata om vare sig den eller sin fantastiske lärare Martin Hill.

Kanske är det på kursen MM har träffat sin nya kompis, även om han är betydligt mer hemlighetsfull på den punkten.

På baksidan av betongbyggnaden bryter sig berget igenom marken. Bildar stora urbergsblock med ryggarna täckta av mossa.

Genom kameran ser de nästan levande ut. Kurande, väntande.

Hon ryser till, kommer att tänka på hur långt det är till bilen. Hur svårt det skulle vara att hitta tillbaka om något hände.

10

Hon nuddar jackfickan. Telefonen ligger där, precis som den ska.

Men den är inte påslagen.

MM har sett till att de båda stängt av mobilerna tillsammans då de tankat, långt härifrån. Han har lovat sin kompis det.

För att hela den här expeditionen är superhemlig, sa han. Unik. ”Här, titta!” MM pekar mot baksidan av bunkern. En bit av väggen skjuter ut och man kan skymta en strimma mörker i öppningen. ”Porten är öppen, precis som han lovade.”

Smilla försöker dela hans upphetsning. Ändå kan hon inte skaka av sig olustkänslan. ”Vad sa du att han hette, din kompis?” frågar hon. ”Vem, Berg?” ”Berg? Heter han verkligen så?”

Han rycker på axlarna. ”Och ni har bara känt varandra några månader”, fortsätter hon. ”Ändå gav han dig det här fantastiska tipset om tunneln? Om grottregnet?”

MM hör inte frågan, eller så ignorerar han den. Han är fullt upptagen med att utforska porten. Den är i betong och säkert en halvmeter tjock. Öppningen är smal och ett ögonblick hoppas hon att den ska vara för liten att ta sig in igenom.

Men MM låter sig som vanligt inte stoppas. Han tar av sig ryggsäcken och klämmer sig in. ”Kom, du får också plats!”

Hon tvekar någon sekund.

Datorn därhemma är full av bilder från andra expeditioner. Nedlagda fabriker, övergivna hus, glömda platser precis som den här.

Men inga grottregn. Sådana finns bara på ett fåtal underjordiska platser där förhållandena är så speciella att luftfuktigheten bildar synliga droppar i luften. Hon vill väldigt gärna fotografera ett grottregn, det vet han. Trots det tvekar hon fortfarande.

De är inga nybörjare, har mobiltelefoner, ficklampor och extrabatterier med sig. Ändå är det något med den här platsen: skogen, 11

höjden – de kurande klippblocken och den tunga betongporten – som gör henne illa till mods.

Och så den där kompisen. Berg.

Ett alldeles vanligt svenskt efternamn. Ändå klingar ordet så underligt i hennes huvud.

Berg.

Hon sneglar på stenblocken igen. De påminner henne om troll från någon gammal sagobok. Uråldriga bergsvarelser. Onda. ”Kom nu!”

MM sträcker ut handen mot henne genom öppningen. Rösten har blivit otålig. Ansiktet som skymtar i dunklet spänt.

Hon tvekar fortfarande. Helst av allt vill hon vända sig om och gå tillbaka mot bilen. Slå på telefonen och ringa någon – mamma, pappa, sin syster, vem som helst, bara för att höra en annan röst.

Tala om var hon befinner sig. Att hon vill åka hem, nu på en gång.

Men så slår MM:s ansikte om. Spricker upp i det där leendet som hon saknat så länge och som alltid får henne att smälta. ”Kom nu, Smilla”, säger han mjukt.

Hon tvekar ännu ett ögonblick.

Tar därefter hans hand och låter honom dra in henne genom portöppningen.

Rummet innanför är litet. Väggar, golv, tak, alltihop är av grå betong.

På insidan av porten de nyss slunkit in igenom sitter en stor ratt av brunrostig metall som styr låsmekanismen. Det är något med ratten och låset som stör henne, som späder på hennes olust.

MM verkar inte märka något. ”Ser du?” säger han upphetsat och sveper med ficklampan över väggarna. ”Inget klotter. Det betyder att nästan ingen kan ha varit här. Porten längst därnere är plomberad, det här är enda ingången.”

Smilla nickar sammanbitet.

Ur ett hål mitt i golvet sticker byglarna till en grå burstege upp.

Hon lyser med lampan i hålet.

En fuktig luftström slår emot henne. För med sig doften av vatten, 12

sten, metall. Bergets andedräkt. Hon har sett det uttrycket på ett urban exploration-forum någonstans och då tyckte hon att det lät vackert. Som om berget var en levande varelse. Men just nu, när lukten slår emot henne ur djupet, känns tanken mindre tilltalande.

Några meter nedanför lyser hennes ficklampa upp ett liknande rum med ett nytt golvhål där burstegen fortsätter vidare ner i mörkret. ”Kom.” MM hänger ficklampan i ett snöre kring halsen, greppar stegens handtag och börjar klättra ner.

Själv tvekar hon igen. Hon sneglar på porten. Det är något med det där stora vredet hon inte kan sätta fingret på. Något som förstärker hennes oro.

Men MM är snart nere i nästa rum och hon kan inte låta honom klättra vidare på egen hand.

Hon greppar stegen och följer efter.

Handtagen är kalla och sträva. Metallen brunfläckig där rosten ätit sig igenom den galvaniserade ytan.

Hennes hjärta slår allt hårdare.

MM stannar knappt upp för att utforska rummet de kommer ner i. Lyser bara kring sig med ficklampan innan han fortsätter. Bergväggar nu, ingen betong. Några kvadratmeter större än bunkern men helt tomt. MM har redan fortsatt längs stegen, genom nästa golvhål och vidare ner i mörkret.

Berget är tyst, allt som hörs är ljudet från deras rörelser och flämtande andetag.

Ett tredje rum, ännu lite större. Inte heller här finns något som får MM att stanna upp. Bergets andedräkt blir allt starkare. Kameran slår mot stegen och hon tvingas flytta över den till ryggen. ”MM, vänta lite!”

Han stannar upp, bara ett par meter nedanför henne. ”Vad är det?” ”Inget, kan vi inte pausa lite bara. Det går så fort! Vi hinner knappt se oss om.” ”Men vi är nästan nere i tunneln nu. Jag kan se botten.”

13

Han väntar inte på svar utan fortsätter att klättra.

Hon har inget annat val än att följa efter.

Burstegen tar slut halvvägs mellan tak och golv i det fjärde rummet. Tvingar dem att försiktigt hissa sig ner den sista metern. ”De har kapat stegen”, säger MM medan han hjälper henne. ”Säkert för att folk inte ska kunna ta sig hela vägen ner till tunneln.”

Smilla andas ut. De kommer inte längre, vilket är både en lättnad och en besvikelse. Hon ser sig om. Det fjärde rummet är kanske tre gånger så stort som det uppe i bunkern, de kantiga bergväggarna dryper av fukt. ”Kolla.”

MM lyser mot golvhålet där burstegen borde ha fortsatt.

Två blanka stag som hon först inte lagt märke till sticker upp någon decimeter. Det tar Smilla någon sekund att inse vad de är.

En annan stege, en betydligt nyare, av aluminium.

Olustkänslan är tillbaka. ”Vänta!” säger hon igen men MM har redan börjat klättra. Är försvunnen utom synhåll innan hon ens är framme vid stegen. ”MM, vänta!” Men han lyssnar inte.

Bergets andedräkt är nu så stark och så fuktig att hon måste gnida undan den med handryggen. ”Wow!” ropar han. ”Skynda dig, du måste se det här.”

Aluminiumstegen är kanske fem meter lång. Den slutar i en vattenpöl på ett golv av vass sprängsten.

Det här rummet är större än de övriga. Här och där på golvet ligger stenar och rostig, förvriden metall. Ena kortsidan av rummet är öppen, leder till en gång genom vilken bergets våta andedräkt strömmar mot henne och därefter letar sig vidare upp genom hålet i taket.

MM är redan igenom gången. Man kan se hans ficklampa svepa runt på andra sidan. Rösten ekar upphetsat: ”Kom Smilla, skynda dig.”

Gången sluttar kraftigt nedåt. Sprängstenen och lutningen får henne nästan att snubbla in i rummet där han befinner sig.

14

Hon drar efter andan. Med ens är all tvekan och oro som bortblåst. ”Nå?” säger han med ett av de där leendena hon tycker om. ”Det är fantastiskt”, flämtar hon.

Rummet de trott vara en tågtunnel är i själva verket en enorm, avlång grotta. Den är säkert närmare hundra meter lång och slutar vid en massiv stenport som skymtar precis i utkanten av deras ficklampsljus.

Takhöjden måste vara minst tio meter. Väggarna är en blandning av betong och rått berg där rännilar av vatten letar sig ner. Golvet en grund sjö där järnvägsspår sticker upp någon decimeter över ytan i änden där de står, men försvinner borta vid stenporten där vattnet är djupare.

Här och där tittar stenar, som troligen lossnat från tak och väggar, upp ur det svarta vattnet. Vid grottans högra sida finns en lastkaj med två rostbruna ståldörrar. Men det är varken dörrarna, järnvägsspåret eller porten som fascinerar henne – utan luften.

Självdraget från gången de nyss kommit från är så starkt att den kalla, fuktiga luften virvlar runt i grottan.

Bildar små, men fullt synliga vattendroppar i ficklampsskenet. ”Grottregn”, säger Smilla andaktsfullt. ”Jag sa ju det”, flinar MM. ”Berg håller vad han lovar.”

Smilla lägger ifrån sig ficklampan på en avsats och börjar ta bilder med systemkameran. ”Lys där”, säger hon åt MM. ”Hoppa upp på lastkajen.”

Hon tar bilder, kommenderar runt honom med lamporna.

Efter en stund tröttnar han på att vara fotoassistent och börjar utforska metalldörrarna vid lastkajen.

Smilla fortsätter att fota. Ljuset är svagt och hon får flytta runt ficklampan och jobba med kamerans inställningar innan bilderna blir som hon vill ha dem.

Hon tänker förstora dem, kanske hänga någon i sitt sovrum i Paris.

Ett kvävt ljud avbryter henne.

Det låter som ett skrik.

15

Hon tittar sig om efter MM, men han syns inte till.

Först nu upptäcker hon att den vänstra ståldörren på lastkajen står öppen. ”MM?” Hennes röst ekar i grottan. ”Malik?”

Inget svar. Hon huttrar till, inte bara av köld.

Olustkänslan från tidigare är tillbaka, dubbelt så stark den här gången.

Hon stirrar på den öppna dörren, mörkret som lurar alldeles innanför tröskeln.

Och plötsligt inser hon vad det är som stört henne redan uppe i bunkern.

Betongdörren som stod på glänt hade ett stort rattvred på in­ sidan.

Men på utsidan var dörren alldeles slät.

Det betyder att vem som än gläntat på den har gjort det inifrån. Öppnat en springa precis stor nog för att en människa ska kunna ta sig in. Som ett lockbete.

Och så namnet.

Berg.

Flyktimpulsen kommer från ingenstans, som en iskall ilning i kroppen. Förstärks av det täta mörkret där innanför ståldörren och får hennes hjärta att börja rusa.

Hon borde ta sig härifrån, nu på en gång.

Springa tillbaka till stegen och klättra mot ljuset så fort hon kan.

En del av henne vill inget annat.

Men en annan, förnuftigare del säger att MM kan ha skadat sig.

Att han kanske ligger där alldeles innanför dörren och behöver hennes hjälp. Att varje sekund hon dröjer kan vara avgörande. ”MM!” ropar hon igen.

Ekot blir hängande obesvarat i grottan några sekunder innan det tystnar.

Hon får fram mobilen och slår i gång den, vilket naturligtvis är dumt. En reflex som kostar sekunder och som bara talar om att hon inte har någon täckning här mitt inne i berget.

16

Hon stoppar undan telefonen och samlar sig.

Går sedan långsamt fram mot den svarta dörröppningen.

En svag doft letar sig ut. En unken lukt hon inte känt tidigare.

Som om bergets andedräkt bytt skepnad. Blivit tätare, råare.

Doften skrämmer henne. Gör henne alltmer övertygad.

Det här är en otäck plats.

En ond plats.

Men hon har inget annat val än att fortsätta.

In i mörkret.

17

Måndag

Asker Leo Asker vaknar med en krypande känsla i kroppen. En sorts föraning, ett varsel om att något kommer att drabba henne.

Något allvarligt hon inte hunnit förbereda sig för.

Det kan ha med det nya fallet att göra.

Ett ungt par som är försvunnet sedan i fredags, utan minsta spår.

Men hon har hanterat liknande ärenden tidigare, utan den här typen av undergångskänslor.

Trots hundra armhävningar och lika många situps på sovrumsgolvet vill känslan inte lätta. Snarare förstärks den av gråvädret och mörkret utanför.

Det är fortfarande oktober, träden i parken ännu höstfärgade.

Normalt är det en tid på året hon uppskattar.

Klar luft, V-formade gåssträck mot en hög himmel.

Men kylan och fuktdimman som den här morgonen bjuder på är, liksom känslan i hennes mage, en förvarning om vad som är på väg.

Vintern i Skåne är en blandning av blåst och iskallt regn som känns som om den går rakt igenom ens själ. Hon hatar vintern, hatar att frysa.

Har redan gjort det tillräckligt för en hel livstid.

För att det är viktigt att härda sig, som Prepper-Per brukade säga.

För att obehag och smärta bara är lathet som lämnar kroppen.

Att han dyker upp i hennes tankar är inte underligt. Undergångskänslor har alltid varit Pers grej. Hans livsluft.

Det stora huset är inte hennes, hon vaktar det åt en familj som är utomlands. Bor i gästrummet. Ett av gästrummen.

21

Huset är gammalt och pampigt, har kostat många miljoner att renovera.

Koppartak, balkonger, fiskbensparkett och stuckaturer.

Panoramafönster med utsikt mot sjön.

Asker är sällan här. Hon kommer hem sent, drar i väg tidigt. Det är så hon föredrar att ha det.

Hon duschar skållhett i ångduschen, klär på sig jeans, skjorta och kavaj. Sveper sedan en espresso över marmorskivan i det enorma köket medan hon letar upp Smilla Holsts Instagram.

Fortfarande inga uppdateringar på vare sig hennes eller pojkvännens konton. Bara selfien hon postade i fredags, som är det sista livstecknet från dem.

Det var Smillas familj som slog larm i lördags kväll, eftersom hon inte svarat i telefon på över ett dygn. Polisutredningen inleddes nästan omedelbart, vilket är ovanligt då det gäller försvunna personer.

Men hela Malmö vet vem familjen Holst är. Vilken sorts rikedom de representerar. Vilken makt.

Trots kaffet biter sig varselkänslan kvar. Övergår alltmer i en molande huvudvärk. Asker sköljer ner två Alvedon innan hon låser och larmar huset. Sätter på sig lurarna, fäller upp huvan på jackan och låter musiken rensa hjärnan på Prepper-Per och allt han för med sig. ”Hej, Leo”, hojtar gubben med hunden, då hon passerar i riktning mot Pågatåget. ”Så var det måndag igen! Ny vecka, nya möjligheter!”

Asker hör honom inte, utan läser orden på hans läppar. En av många udda färdigheter hon har Prepper-Per att tacka för. Fast egentligen är läppläsningen i det här fallet ingen större utmaning.

Gubben har bara fyra hälsningsfraser och den här är nummer tre.

Asker klämmer ur sig ett artigt leende och en vinkning, stannar inte till trots att han gör det, pekar bara på handleden som för att tala om att hon har bråttom. Gubben är änkling, bor i det som en gång varit grindstugan längst ner i allén, vilket gör honom till hennes närmaste granne.

22

Han är typen som inte begriper att uppskatta ensamhet, utan bekämpar den genom att kallprata med främlingar.

Klockan är sju, soluppgången fortfarande en stund bort, perrongen halvtom. Dimman dämpar gnisslet från tågbromsarna.

Så fort hon stiger in i vagnen och slår ner jackhuvan känner hon cigarettlukten.

Källan till odören: en långhårig man med skinnjacka och håliga jeans. Orakad, ringar i öronen, läderarmband kring handlederna och en tatuering som slingrar sig upp mot halsen. Sitter så bredbent att man kan tro att han odlar kaktusar i skrevet.

Förutom att mannen ogenerat bolmar på en cigg är han uppenbart berusad. Antingen har han startat ovanligt tidigt, eller också – mer sannolikt – är han på väg hemåt efter nattliga äventyr vid någon av de mer avlägsna stationerna längs tågsträckan.

Framför mannen står en kvinnlig tågvärd i tjugoårsåldern för vilken han högljutt förklarar att han minsann röker sina jävla cigaretter var fan han vill. Övriga passagerare tittar ut genom fönstren, eller på sina mobiler. Låtsas inte märka vad det är som pågår eftersom de naturligtvis inte vill bli inblandade. En svensk nationalsport.

Asker stänger av musiken, lägger huvudet på sned och scannar mannen uppifrån och ner. Runt femtio, drygt en och åttio, cirka nittio kilo, varav tio är för många. Han är självsäker, van vid att det räcker med att bli lite högljudd för att få som han vill. Tror sig vara en slagskämpe men rör sig definitivt inte som en sådan. ”Vi kan inte åka förrän du släcker!” Tågvärden försöker hålla rösten stadig. Mannen märker hennes rädsla, njuter av den. ”Skit ner dig!” flinar han och blåser rök i hennes ansikte.

Asker suckar. Hänger lurarna kring nacken och går fram. ”Släck den där!” Hon visar upp tjänstelegitimationen.

Mannens ögon smalnar. Hon kan se kugghjulen gå runt i hans skalle, läsa slutsatserna i hans blick medan han bedömer henne.

Polis, strax över trettio, blond, kortklippt – ovanligt lång och bredaxlad för att vara kvinna. Hennes ögon är olikfärgade – det ena 23

blått, det andra grönt. Tillståndet kallas heterokromi, men det vet naturligtvis inte mannen mittemot henne. Han har dessutom fullt upp med att kolla in hennes kropp. Hon kan se hur han summerar sina ytliga iakttagelser, parar dem med sin självöverskattning och berusning och landar i den väntade slutsatsen. ”Hallå snygging!” flinar han nikotingult. ”Tänk om alla snutar såg ut som du.”

Mannen klappar sig inbjudande på ena låret. ”Men nu är det så här, lilla gumman, att gamle Jocke har varit med förr, så om han ska släcka får du nog ta och ringa efter förstärkning. Annars är det bara att vackert vänta tills han rökt klart.” Han lyfter ciggen för att dra ett nytt bloss. Blinkar åt henne på vägen.

Det är inte underskattningen som retar henne mest, eller Jockes unkna kvinnosyn, utan det faktum att han pratar om sig själv i tredje person.

Dessutom har hon huvudvärk, vilket sänker hennes redan låga toleranströskel.

Utan att ge Jocke minsta lilla förvarning slår hon undan ciggen.

Greppar tag i örat med ringarna och klämmer åt rejält.

Hans kropp reagerar på smärtan långt innan hjärnan och gör instinktivt allt för att lindra den. Innan Tredjepersonsjocke hunnit tänka är han uppe ur sätet, stapplar hukande genom vagnen och har dessutom fått ena handleden låst i ett grepp bakom ryggen. ”Vafa…” är allt han hinner få ur sig innan benen sparkas undan och han dyker ut på den regnvåta perrongen i ett förnedrande magplask.

Ett par av de yrvakna passagerarna fumlar med mobilkamerorna, men det är för sent.

Ute på perrongen kravlar sig Jocke upp. Ansiktet är blårött, nävarna knutna. Asker står kvar i dörren och studerar honom.

Han har två val: att med våld försöka reparera sin sårade stolthet, eller att svälja förtreten och låtsas som om den här förargliga incidenten aldrig inträffat.

Hon höjer ögonbrynen till ett nå? för att skynda på hans beslut.

24

Jocke tvekar fortfarande. Nävarna knyts och öppnas, munnen gör samma sak. Han försöker stirra sig till ett beslut, men nu när självförtroendet är i gungning gör hennes tvåfärgade blick honom osäker. Hon kan se frågorna i hans ansikte.

Vad är hon, vem är hon, hur ska han hantera henne?

Innan Jocke hunnit bestämma sig stängs dörrarna och tåget rullar mjukt i väg. Han repar mod, rusar fram och bankar på tågfönstret. Skriker något idiotiskt för att rädda en liten gnutta av sin självbild, innan han och perrongen försvinner i grådiset.

Asker slår sig ner i ett säte och tar på sig hörlurarna igen.

Mobiltelefonerna runtomkring åker besviket ner. ”Tack”, mumlar tågvärden och får en nickning till svar.

Den unga kvinnan ser ut som om hon vill säga något mer.

Men Asker har slagit på musiken och vänt sig bort.

25