9789137154824

Ja n-Philipp Sendk er

Hjärtats minnen Översättning av Jesper Festin

Tidigare utgivning Konsten att höra hjärtslag 2014 Hjärtats innersta röst 2016 Viskande skuggor 2017 Ensamhetens språk 2018 Vid nattens ände 2019

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Originalets titel: Das Gedächtnis des Herzens Copyright © 2019 Jan-Philipp Sendker This translation in arrangement with Other Press LLC Översättning: Jesper Festin Omslag: Emma Graves/designstudioe.com Omslagsbilder: Shutterstock/Istock Tryckt hos ScandBook, EU 2020 isbn 978-91-37-15482-4

Till Anna, Florentine, Theresa, Jonathan och Dorothea

.

första delen

kapitel 1 Alla historier handlar om kärleken, sa min morbror. De stora och de små, de vackra och de inte fullt så vackra, de som gör oss ledsna och de som ska trösta oss.

Vi satt på golvet i köket. Ute hade det blivit mörkt och lite svalare. Min morbror började frysa. Jag reste mig, hämtade en filt, lade den över hans axlar och satte mig igen.

Framför oss knastrade en brasa. Jag tittade in i glöden och lyssnade på honom, fastän jag inte var säker på om jag förstod allt han berättade för mig.

Det spelade ingen roll om historierna hade blivit till för hundra- eller tusentals år sedan i främmande, fjärran länder eller om de hade blivit påhittade i går kväll i en liten hydda på andra sidan floden, förklarade han. Alla stora berättelser kretsar kring ett och samma ämne: människans längtan efter kärlek. ”Förstår du, Bo Bo?” Jag nickade. ”Det finns ingen större kraft”, fortsatte han med lugn röst, ”oavsett om vi vill erkänna det eller ej. Oändligt många är dess ansikten och färger, dess språk och former. Det är därför som diktarna aldrig har sysslat med något annat och aldrig kommer att syssla med något annat heller. Och det är bra det, för vi har en benägenhet att glömma bort det ibland.”

Han lade märke till mitt förundrade ansikte och böjde sig ner mot mig som om han tänkte dela med sig av en hemlighet – men det kom inget mer.

9

Det var inget nytt för mig. Under de senaste veckorna hade vi suttit många kvällar vid brasan, och han hade berättat historier för mig som plötsligt bara tog slut.

Om tiden när han var liten och världen ännu var stor eftersom det varken fanns några bilar eller tv-apparater i Kalaw.

Om sin fru som hade varit alldeles för ung för att dö.

Om sin mor som hade lärt honom att man inte övervinner avstånd genom att räkna steg.

Och om en pojke som lär ha kunnat känna igen olika fjärilar på ljuden från deras vingslag.

Mycket av det lät underligt. Ingen människa kan höra fjärilar flyga. Men det var aldrig långtråkigt, och jag lyssnade gärna på hans ord. ”Vad är det med mig egentligen”, hörde jag honom mumla. ”Vad ska det här leda till? Vad pratar jag om? Vad kan väl en pojke i din ålder veta om kärlek?”

Vad skulle jag svara på det? Vad vet en tolvåring om kärlek?

Ingenting.

I alla fall inte särskilt mycket.

Eller kanske mer än han anar?

Den kvällen slutade vårt samtal med hans fråga, och jag blev lite besviken. Jag skulle gärna ha lyssnat längre på honom, min morbror har en underbart vacker röst. När han talar tillräckligt länge glömmer jag allt som ibland kan göra livet svårt. Som förr, när han varje kväll brukade sjunga visor för mig tills jag somnade.

Hur skulle jag kunna ana att det här bara var början på en lång historia? En historia vid vars slut jag skulle förstå vad han på de mest skilda sätt, både med och utan ord, försökte tala om för mig under de här veckorna.

Nästa morgon började min morbror berätta om sin yngre syster. Det var ovanligt.

Han låg på soffan under en tunn filt. Jag hade stoppat in 10

två små kuddar under huvudet på honom, kokat te och slagit mig ner på golvet framför. Hans ögon hade fallit igen på nytt.

Munnen var en aning öppen – det såg ut som om han hade somnat. Det hade slutat regna, fåglarna kvittrade, och jag var just på väg att tyst resa mig, gå ut på gården och mata hönsen när han viskade mitt namn. ”Bo Bo, är du där?” frågade han.

Istället för att svara tog jag tag i hans hand. Det gör jag ofta, den är så mjuk och varm. Han log utan att öppna ögonen.

Jag höll hårt i handen. Det tycker han om, särskilt när han är trött eller vaknar om nätterna och ropar på mig eftersom han inte kan somna om.

På sistone har han ofta varit trött, framför allt på morgnarna. Ibland är jag rädd att han håller på att bli sjuk, men han säger att jag ska sluta oroa mig jämt och ständigt. Det beror bara på åldern, säger han. När man närmar sig åttio blir man helt enkelt lite trött då och då. Jag vet inte om det är så, för jag är ju bara tolv, och några andra åttioåringar känner jag inte. I alla fall inte lika bra.

Vi var tysta en stund. Ute på gården knarrade bambun i vinden, runtom oss surrade några flugor. Från grannarna kom doften av en färsk currygryta. U Ba kramade min hand och började berätta.

Hans syster hade ett stort hjärta och var den vackraste kvinna han någonsin mött, bortsett från hans hustru, förstås.

Och hans mor. Hon rörde sig lika elegant och betagande som en dansös. Hennes ögon lyste med en kraft han aldrig hade upplevt förut, och på hennes leende kunde man värma sig.

Jag vet inte om det stämmer, det var så länge sedan jag såg henne att jag inte längre minns hur hon ser ut eller hur hennes skratt låter och om man verkligen kan värma sig på det. ”Är ni lika?” undrade jag.

Han funderade länge, och jag hann bli orolig för att han skulle tystna helt.

11

”Ja och nej”, sa han till slut. ”Så är det med syskon. På vissa sätt känner de varandra utan och innan och på andra är de så främmande för varandra att det gör ont.”

Jag har inga syskon, och ifall jag har några så känner jag dem inte, därför vet jag inte om det stämmer. Jag har U Ba, min morbror, och han är inte främmande, i alla fall inte så att det gör ont. ”Hur många barn har hon?” frågade jag försiktigt.

U Ba vickade på huvudet och rynkade samtidigt på pannan, men utan att svara. Jag hade ingen aning om vad han ville säga med den gesten. Vuxna är inte alltid så lätta att förstå.

Det fanns så mycket jag hade velat fråga honom om hans syster. Till exempel om hon är frisk, om hon mår bra och om hon kanske kunde komma och hälsa på hos oss någon gång, men jag visste att jag inte skulle få några svar på de frågorna heller.

För att han inte skulle sluta berätta helt kröp jag upp hos honom i soffan, lade hans fötter i mina händer och började massera dem. Det gjorde honom gott och fick honom för det mesta att bli lite mer pratsam. ”U Ba, berätta mer om henne”, bad jag honom i för­hoppning om att få reda på något nytt. ”Berätta hennes historia för mig.” ”En annan gång”, svarade han och gäspade. ”Nej, nu. Snälla.”

Men han var tyst, slog hastigt upp ögonen och log mot mig.

Han såg utmattad ut.

Strax därpå vickade hans huvud ner på kudden. En fluga kom och satte sig på hans kind och kröp ut på nästippen. Jag viftade bort den med handen. ”U Ba”, viskade jag. ”U Ba.” Men han rörde sig inte.

Jag satt kvar några minuter för att inte väcka honom.

Till slut reste jag mig och smög ut på gården. Där väntade mina sysslor på mig, som varje dag: mata hönsen och grisen, tvätta kläder, rensa ogräs. I dag behövde jag dessutom laga 12

min gamla cykel eftersom jag hade kört över en flisa eller en spik i leran.

Ibland är U Ba en gåta för mig. Varför hade han börjat berätta om sin syster just den här morgonen? Han pratar så sällan om henne. Jag tror att han är rädd att det ska göra mig ledsen.

Min morbror har bara en syster, alltså är hon min mamma.

13

kapitel 2 Hönsen var hungriga. Oroligt for de fram runt benen på mig, och så fort jag slängde ut en näve foder kastade de sig kacklande över det som om de inte hade ätit på flera dagar. Två hönor bråkade glupskt om ett par korn, jag gick fram och särade på dem.

Jag tycker att hungriga djur är lite läskiga. Till och med höns.

Medan jag matade dem försökte jag att inte tänka på min mamma, men mina tankar löd mig inte.

Alla barn jag kände hade mammor som de bodde ihop med.

Nästan alla. Ma Shin Moes föräldrar omkom i en bussolycka ifjol. Ko Myats mamma arbetade i Thailand. Men hon kom ändå och hälsade på honom varje år. Eller vartannat.

När jag funderade lite längre mindes jag Ma San Yee och Maung Tin Oo, tvillingarna vilkas mamma dog när de föddes.

Deras pappa hade en ny fru, så en styvmamma hade de i alla fall. Hon var visserligen inte särskilt snäll mot dem, men hon var där.

Allt jag visste om min mamma var att hon bodde i Rangoon och inte mådde bra. Men jag visste inte varför hon inte mådde bra eller exakt vad det var som fattades henne.

Jag visste inte vad som gjorde henne glad eller bekymrade henne. Om hon helst åt ris som jag eller nudlar som sin bror.

Jag visste inte om hon sov gott eller om hon kanske brukade 14

vakna på natten och precis som U Ba ropa på mig, och så var jag inte där för henne.

Jag visste inte hur hon luktade. Hur hennes röst lät. Om jag var lik henne.

Jag kunde inte ens minnas när jag hade träffat henne senast.

Förut hade U Ba ett foto av henne – han använde det som bokmärke. Det visade min mamma, min morbror och mig. Vi stod på en snötäckt veranda, ordentligt påbyltade med mössor och vantar. Min mamma höll mig i famnen. Jag var inlindad i en filt och väldigt liten, bara en bebis. Vi tittade mycket allvarligt i kameran allihop.

Så glömde han boken ute på gården och en kraftig regnskur mjukade upp sidorna och fotot med. Sedan dess är min mamma en särskilt vacker upplöst färgfläck bland andra upplösta färgfläckar.

För att få tankarna på annat håll började jag räkna högt för mig själv. Det är en vana jag har. Om det finns något jag inte vill tänka på så räknar jag helt enkelt, och om det är något som tynger eller skrämmer mig särskilt mycket räknar jag saker. Frukterna på ett avokadoträd, till exempel. Blommorna på en hibiskusbuske. Ekrarna på min cykel. Eller trappsteg.

Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åtta-nio-tio-elva-tolv-tretton ...

Tankarna gjorde ändå som de ville med mig.

Jag kunde inte sluta tänka på min mamma.

Jag gick förbi hönsen bort till det bakersta hörnet av gården och hukade mig framför myrstacken.

Den hade blivit större igen och nådde nästan upp till höften på mig. Två svarta stigar med säkert flera tusen myror löpte längsmed bougainvilleabuskarna bort till papayaträdet. Där gjorde de, utan att jag förstod varför, en skarp sväng och försvann bakom häcken i snåret på granntomten.

Jag gillade att titta på myrorna. De visade mig att styrka inte hade något med storlek att göra. De släpade på blad, barr och barkbitar som vägde mycket mer än de själva.

15

Om jag lade pinnar eller stenar i vägen för dem stannade de upp en liten stund, trevade sig fram med sina pyttesmå ben och antenner och passerade sedan antingen över, under eller vid sidan av hindren, oavsett hur stora eller breda de var. Det var djur som hade ett mål och som på sin väg dit varken lät sig störas eller luras.

Det lugnade mig.

Dessutom visade de ingen rädsla. När jag närmade mig dem och stampade till med foten ignorerade de mig och fortsatte bara sin väg, istället för att fly åt alla håll som skalbaggar, maskar och gråsuggor gör så fort jag plockar upp en sten.

Jag satt där framför myrorna, koncentrerade mig på inget annat än myllret framför ögonen och glömde bort tiden.

Till slut mådde jag bättre och gick tillbaka till huset.

På trappan låg några skjortor som tillhörde min morbror, två gröna longyi som ingick i min skoluniform och ett bylte t-shirtar. Där bredvid stod krattan som jag skulle rensa ogräs med. Jag hade inte den minsta lust att ta hand om tvätten eller krypa omkring i de leriga rabatterna utan gick hellre och tittade till U Ba. Han låg alltjämt orörlig på soffan. Filten hade glidit ner på golvet, jag lyfte upp och vek ihop den. Det hade blivit varmt.

Istället för att laga däcket tog jag den andra cykeln och for in till byn.

Det var marknadsdag och i staden var det fler människor, fler bilar och motorcyklar i rörelse än vanligt. Jag fick se upp, det var nära att en moped trängde bort mig från körbanan.

U Ba säger att det inte var särskilt länge sedan som det varken körde runt några bilar eller motorcyklar i Kalaw. Man gick till fots, tog cykeln eller en av de många hästdroskorna.

Klockan nio varje kväll stängdes strömmen av och en underbar tystnad trädde in. De som hade råd tände ljus, de andra 16

gick och lade sig. Det fanns varken datorer eller telefoner, och det kom inga främmande besökare.

Jag har svårt att föreställa mig det. Nu för tiden håller varenda vuxen på med sin mobiltelefon. Vad gjorde de hela dagarna förut?

På marknaden täcktes de flesta stånden av presenningar, under dem var det mycket trångt. Det luktade torkad fisk, koriander och nymald chilipeppar. Jag gjorde en båge runt köttstånden, jag tycker inte om stanken från urtagna djur, den dröjer kvar i näsan flera timmar efteråt.

Trots att det var så mycket folk här kändes det som om jag bara såg mammor med sina barn. Vissa hade lagt dem i knät mellan morötter och potatis, andra hade knutit fast dem på ryggen eller bar dem i famnen. Kvinnorna klappade sina barn.

Matade dem. Sjöng visor för dem eller vaggade dem till sömns.

Deras åsyn gjorde mig ledsen igen. Oroligt och utan riktning drev jag omkring. Helst hade jag velat åka hem och lägga mig på soffan bredvid min morbror, men U Ba bad mig i går att köpa te och en förpackning cherootcigarrer åt honom.

Jag skaffade dessutom ägg och grönsaker till lunch, en påse småkakor och två knippen gula och vita krysantemum till vårt altare. I ett stånd med sötsaker köpte jag två bitar sockerkaka åt min morbror. Han bad mig aldrig om det, men jag visste hur mycket han tyckte om det. Jag satte mig på cykeln igen och for till Ko Aye Min. Hans kontor ligger på en sidogata i närheten av marknaden.

Utanför dörren står en skylt med texten ”Äventyrsturer med Aaron”. Han kallar sig så eftersom han är rädd att kunderna inte ska kunna lägga hans burmesiska namn på minnet. Han jobbar som turistguide, det betyder att han får pengar för att promenera runt med andra människor. Mer än en gång har jag frågat honom vad det är för ett konstigt jobb att gå omkring med besökare i trakten, och varför han dessutom får betalt för det. Sådant gör man ju i vanliga fall av vänlighet eller av 17

hjälpsamhet, om det är någon som inte hittar och har gått vilse. Han säger att det kallas för ”turism” och att jag inte begriper mig på det än.

På vilket sätt det skulle vara ett äventyr att vandra omkring med honom i byarna Pa-O, Karen, Danu eller Palong runt om Kalaw är oförklarligt för mig, men under torrperioden kommer det en massa främlingar till vår stad och Ko Aye Min är mycket upptagen. Ibland är han ute varje dag under flera veckor, och då ses vi sällan. Under regnperioden kommer det däremot bara några få och då har han inte särskilt mycket att göra, utan sitter mest på sitt kontor och har tid för mig.

Vi spelar schack eller pratar om fotboll. Han har ingen fru och inga barn. Fram till nyligen hade han en flickvän, men hon bodde i närheten av Mandalay. Hon ville inte presentera honom för sina föräldrar. Därför träffades de inte så ofta. När hon var på besök hos honom hade han inte så mycket tid för mig. Men det var ingen fara. Hon stannade aldrig länge, och till slut kom hon inte alls.

Ko Aye Min är en sorts bror för mig, även om han är ganska mycket äldre. Ungefär trettio år, tror jag. Det gör inget. Vi kan prata om allt möjligt, och när jag inte känner för att prata, som i dag, kan vi tiga om allt möjligt.

Han vet precis vad han får fråga mig och inte. Jag tror att det finns människor som vet mer än andra utan att man behöver förklara särskilt mycket för dem.

Han har aldrig frågat om min mamma.

Han har aldrig sagt något om mitt ärr.

Till skillnad från barnen och lärarna i skolan. Det är mörkrött, brett som en tändsticka och löper från vänstra mungipan nästan ända upp till örat. Eftersom vi inte har någon spegel hemma tror U Ba att jag inte ser det så ofta. Men han har fel.

Jag ser det varje gång någon ser mig i ansiktet.

Vissa dagar känner jag hur det drar i ärret, då vet jag att vädret är på väg att skifta.

18

Andra dagar gör det ont och svider, då vet jag att jag inte mår så bra.

Ko Aye Min var glad att se mig. Han satt i den bakre delen av kontoret och läste en bok. På hans skrivbord låg oöppnade brev, några tidningar och kartor. Mellan benen på honom satt en halvfull Coca Cola-flaska fastklämd.

Han lade boken åt sidan. ”Tjena, Sherlock.” Han brukade kalla mig för det ibland efter att vi såg ett par Sherlock Hol­ mes­-filmer ihop. Han sa att jag påminde honom om detektiven med mina eviga frågor och mitt skarpsinne. ”Fint att se dig.

Hur är läget?” ”Bra. Och med dig då?” ”Bara bra.”

Det stämde inte. Något var det som tyngde hans hjärta, och inte så lite heller. Mig kunde han inte lura, för jag har en gåva som jag själv tycker är kuslig: jag kan se i folks ögon vad de känner.

Jag menar så klart inte att jag märker att någon är olycklig eftersom ögonen fylls av tårar. Det förstår ju vem som helst.

Jag ser om någon är ledsen fast han skrattar.

Jag ser om ilskan växer i någon fast hon verkar likgiltig till det yttre.

Jag ser om det bakom vrede i själva verket gömmer sig rädsla.

Jag ser det obehag som en vänlig röst försöker dölja. Ögon är förrädiska. Ögon kan inte låtsas. De kan inte ljuga, även om de skulle vilja. De berättar ofta mer för mig än jag vill veta, och det är inget trevligt. Jag tycker inte om att se på när någon far med osanning.

Därför har jag gjort det till vana att inte titta folk för länge i ansiktet och istället hålla mig borta från deras blickar.

När det inte alls går att undvika tittar jag utan att titta. Det är som att lyssna på någon utan att lyssna på riktigt.

Min morbror är den ende som vet. När jag berättade om 19

det för honom satt han försjunken i tankar och sög på sin slocknade cigarr och skakade då och då på huvudet, som om han knappt kunde tro sina öron. Jag hade ändå inte känslan att han tvivlade på mina ord.

En gång avbröt han mig och undrade om jag hade en särskilt god hörsel också. Ingen aning var han fick det ifrån. Till sist ville han veta hur jag kunde skilja de olika känslorna från varandra. Jag kunde inte svara på den frågan. Jag ser det bara.

För mig kan ögon flimra, gnistra eller glöda som het glöd i en brasa. De kan lysa, darra, skymmas av skugga för att i nästa ögonblick bli nästan genomskinliga. Människoögon kan titta lika tomt som ögonen på en död fågel eller vara nära att spricka av skräck som på en höna före slakt. Ögon kan vara lika grumliga som vattnet i en lerpöl eller lika bländande som solens ljus. Varje uttryck har oändligt många nyanser, och alla har sin alldeles egen betydelse.

Min morbror påstod att spädbarn har en liknande be­gåvning under sina första månader i livet, att de då kan läsa i ögonen på sina mammor, och att det förmodligen var så enkelt att jag aldrig hade glömt hur man gör. Efter det har vi aldrig pratat om det igen, men jag har intrycket att han i vissa sammanhang vill undvika att jag ser honom i ögonen.

U Ba säger att det finns en och annan i Kalaw som kan läsa tankar. Till exempel den gamle astrologen. Tydligen också den ålderstigne munken i klostret på kullen ovanför staden. Jag vet inte om det stämmer. Jag har i alla fall ingen aning om vad folk tänker. Även om de avslöjar det för mig har jag ofta svårt att förstå vad de säger.

I ögonen på Ko Aye Min såg jag att det var något som tyngde honom. Nu kunde jag fundera på vad det kunde vara.

Jag står ofta inför det problemet. Jag ser på folk om de är bedrövade, lyckliga eller ängsliga, men varför det är så vet jag inte. Ibland påstår de att de mår bra, men samtidigt ser jag att de inte säger sanningen. Tidigare litade jag mer på 20

deras ord än på deras ögon, men jag har lärt mig att det är ett misstag.

Ko Aye Min teg och tog en klunk från sin Coca Cola. ”Vill du ha något att dricka?” ”Nej, tack.” Jag stirrade ett tag på den stora kartan över Burma som hängde bakom honom på väggen. ”Har du något nytt att läsa till mig?”

Han reste sig och gick fram till ett skåp där han förvarade sina böcker. Resenärer som han tog med på vandringar lämnade gärna kvar sina utlästa exemplar hos honom. Med de finska, koreanska eller franska utgåvorna kunde vi förstås inte göra så mycket, men de engelska gjorde oss desto gladare, de gick inte att få tag på i Kalaw på något annat sätt, och vi läste mycket båda två. Han lade huvudet på sned och studerade bokrygg efter bokrygg. Till slut drog han ut en och gav till mig.

International bestseller stod tryckt i fet stil på omslaget.

Författaren, John Green, sa mig ingenting, jag kastade en snabb blick på titeln, The Fault in Our Stars, och räckte tillbaka den till honom. ”Nej, tack. Jag är inte intresserad av astrologi.” ”Den handlar inte om det. Den är riktigt bra. Jag lovar.”

Jag stoppade ner den i påsen med varorna. ”Tack.” ”Vill du sitta lite vid datorn?”

Jag skakade på huvudet.

Det står en dator hos honom som jag får använda när han inte behöver den. Hemma har vi ingen dator, inte ens en tv, och vår telefon måste vara väldigt gammal, för man kan bara ringa med den.

Men det är så gott som ingen som ringer till oss. Och i adressboken står bara ett enda nummer.

U Ba säger att vi inte behöver en modernare. Hans hjärta är inte stort nog för att släppa in hela världen. Och mitt är ännu för ungt. ”Ska vi spela schack?” undrade jag.

21

Ko Aye Min nickade. Ur ett vitrinskåp plockade han fram pjäserna och sitt nya bräde som jag hade givit honom för några veckor sedan. Det var av teak. Med U Bas hjälp hade jag sågat till och limmat ihop träbitar och sedan målat dit fälten. Det gamla brädet hade varit av plast och blivit uppätet av råttor en natt. Han placerade schackklockan på bordet.

Jag ställde i ordning, och vi spelade två korta partier som han vann utan större ansträngning. ”Vad är det med dig?” Han var en duktig spelare, jag med egentligen, men i dag var mina tankar någon annanstans.

Hur betagande kan en dansös röra sig?

Hur vackert kan ögon lysa?

Hur såg ett värmande leende ut? ”Inget”, svarade jag. ”Inget.”

22

kapitel 3 ”Ärrtryne. Du ditt fula ärrtryne.”

Jag vände mig om. Där stod Soe Aung. Han tyckte lika lite om mig som jag om honom. Han var en skrytmåns och alla var rädda för honom eftersom han hade två äldre bröder som själva var lika stora i truten. Nu var han rasande på mig för att jag inte hade låtit honom skriva av mig på engelskaprovet. ”Ärrtryne.” ”Om du säger det en gång till så får du en smäll.” I ett ögonblick tänkte jag på U Ba och hans förmaningar. Var vänlig mot ovänliga människor, de behöver det som mest, brukade han säga. Men det brydde jag mig inte om nu. ”Ärrtryne.” Han gjorde en retsam grimas.

Jag slog snabbare än han hann ducka. Smällen från min hand mot hans kind lät bra, den hördes över halva skolgården.

Han försökte ta tag om mig och brotta ner mig på marken, men jag var starkare och klämde in hans huvud under min arm. Genast omringades vi av andra pojkar. Han sparkade mot mig, försökte bita mig, riva mig, dra mig i håret. Vi hade bråkat ganska många gånger förut, men aldrig så här häftigt.

När vi slogs dröjde det tyvärr aldrig särskilt länge innan någon hämtade Soe Aungs storebröder till hjälp. Jag kände deras starka händer på mina axlar. De slet undan mig från honom, boxade mig i magen och i bröstet och knuffade mig mellan sig tills jag föll pladask i leran och slog upp läppen.

23

En lärare särade på oss. De tre andra kom som vanligt undan med en tillsägelse, medan jag skickades till rektorn.

Hon var en liten kvinna, knappt större än jag, med en kall, vass röst. Hennes blick lovade inget gott – den hade en flammande ilska i sig.

Hon förväntade sig att jag skulle sänka mitt huvud, men det kunde jag inte. Istället sträckte jag på ryggen, ställde mig alldeles raklång och fäste blicken i väggen.

Hon hämtade sin käpp från hörnet, jag var tvungen att dra upp min longyi ovanför höften och så blundade jag. Jag föreställde mig ett mangoträd och började räkna frukterna tyst.

En. Två.

Tre. Vid första rappet ryckte jag till, vid det andra med, de andra kände jag knappt.

U Ba satt hukad på det översta trappsteget bakom ett draperi av vatten som forsade från den överfulla takrännan. Bredvid honom stod vår radio. Han hade gjort det till vana att en gång om dagen trots allt släppa in den stora världen i sitt hjärta genom att lyssna på nyheterna från BBC. Varje gång fick det hans min att mörkna. Jag undrade varför han fortsatte göra något som fick honom på dåligt humör.

Han såg mina blöta, smutsiga kläder, revan och blodfläckarna på min skjorta, och han begrep med ens vad som skett.

Jag slank förbi honom in i huset, bytte snabbt om till en ren longyi och en torr t-shirt och satte mig intill honom.

Min morbror stängde av radion, lade en hand på mitt knä och teg. En gecko ilade förbi oss och följdes av en till. De sökte skydd för regnet inne i huset. ”Är du hungrig? Ska jag laga något?” Han hörde inte mina frågor, så jag lutade mig närmare och upprepade dem lite högre.

24

”Nej, tack”, sa U Ba. ”Det är bra.”

Feta droppar smattrade mot plåttaket och bladen på bananplantorna på gården och gjorde det svårt att prata. Det passade mig bra. ”Var det bråk i skolan?” frågade han efter en lång stund. ”Ja. Soe Aung, den …” Jag bet mig i tungan och lade hastigt till: ”Han kallade mig för ett fult ärrtryne.” ”Är det skäl nog att slåss?” ”Nej. Men om jag bara accepterar det, så …”, svarade jag tyst. ”Så vadå?” ”Så, så …” Ja, vadå? Det visste inte jag heller. Jag visste bara att jag hade övermannats av ilska, och jag kunde inte ens påstå att jag var ledsen för det. ”Behöver jag gå till rektorn?” ”Jag tror det. Det är allvar den här gången.” ”Det var det jag trodde”, suckade han. Mer sa han inte. Han gav mitt knä en lätt kram, stödde huvudet i sina händer och blickade oroat ut över den vattendränkta gården. Hans axlar hade sjunkit ner, hans överkropp lutade framåt. För första gången gick det upp för mig att jag var större och kraftigare än han. Det hade nog varit så ett tag, men jag hade inte märkt något. Jag tittade på den skrumpna huden på hans smala överarmar, såg ryggkotorna som avtecknade sig mot hans t-shirt. Tanken på att jag var starkare än min morbror, han som så länge jag kunde minnas hade tagit hand om mig och sett till att jag inte råkade ut för något, gjorde mig skamsen, även om jag förstås visste att det inte var mitt fel utan tidens gång. Jag ville ändå inte att det skulle vara så.

Jag tänkte på vårt schackparti förra veckan. Alldeles i början hade han varit lite slarvig och förlorat en av sina springare. Strax därpå en bonde också. Ju längre vi spelade, desto tydligare såg jag hur ansträngande det var för honom att följa mina kombinationer. Jag lockade in honom i en fälla, 25

sju eller åtta drag senare skulle han ha varit matt, och plötsligt var det något inuti mig som tog emot. Aldrig förut hade jag vunnit mot honom. Jag började göra misstag med flit. Först offrade jag en löpare, sedan en bonde. U Ba tackade och tog emot. Efteråt visste jag inte vad som var värst: det faktum att jag hade kunnat besegra honom eftersom han började bli gammal och glömsk eller att jag lät honom vinna utan att han märkte det.

Sedan dess hade jag hittat på nya ursäkter varje gång han föreslog att vi skulle spela schack.

Jag hoppade ner två steg på trappan och lade hans fötter i mina händer. Huden var grov och hård. Som barken på ett träd. De gör ofta ont. Då får han svårt att gå och blir sittande på soffan eller här på översta trappsteget, och jag masserar dem.

Jag tryckte hårt med mina knogar mot hans sulor. ”Det där känns bra.”

Det var inte svårt att göra min morbror glad. Det finns många nycklar till lyckan, brukade han alltid säga. En av dem är anspråkslöshet. En annan tacksamhet.

Hans tånaglar var för långa. Jag reste mig, hämtade en nagelklippare och klippte ner dem.

U Ba höjde huvudet. Han vek inte undan från min blick – jag hade känslan att han ville säga något. Hans ögon avslöjade för mig att han hade något på hjärtat. En oro talade ur dem.

Ett djupt obehag. De fladdrade lätt. Det fanns ingen glans i dem, de var matta, mörka och slöa. De påminde lite grann om valkarna på hans fötter. Det fanns ingen människa vars ögon jag kunde läsa lika bra som U Bas. Jag fick en föraning. ”Ska du åka iväg?” frågade jag så avspänt som möjligt.

Han pressade ihop läpparna, sedan nickade han utan att säga ett ord.

En gång om året hälsade min morbror på sin syster. I flera 26

veckor var han borta, nästan alltid i början av torrperioden på hösten.

Det var inte lätt för honom att ta avsked från mig, det visste jag, och för att inte göra det svårare för honom gjorde jag alltid mitt bästa för att inte visa att också jag var ledsen.

Men det fanns en tröst: varje gång U Ba åkte bort kom min pappa och hälsade på.

27