9789137153940

Hundra skäl att leva

richard roper

Hundra skäl att leva Översättning av Emö Malmberg

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Originalets titel: Something to Live For Copyright © Richard Roper 2019 Översättning på sidan 156 av dikten Himmelshamn av Gerard Manley Hopkins: Johannes Edfelt Översättning på sidan 181 ur Rubaiyat av Omar Khayyam: Bo Utas Omslag: Emma Graves Inlaga: Brytakuten AB Tryckt hos Scandbook, EU 2020 isbn 978-91-37-15394-0

Till mamma och pappa

Lag om folkhälsa (smittskyddskontroll), paragraf 46

(1) Det är de lokala myndigheternas skyldighet att gravsätta eller kremera person som har påträffats avliden inom ansvarsområdet i de fall myndigheten finner att inga andra begravningsarrangemang planeras eller är planerade för den avlidne.

Kapitel ett

Andrew tittade på kistan och försökte komma på vem som låg i den. Det var en man, så mycket var han säker på. Men hans namn hade, förskräckligt nog, fallit honom ur minnet.

Han trodde att han hade snävat ner det till antingen John eller James, men så dök Jake upp som ett alternativ. Det var väl inte mer än väntat att det skulle ske med tanke på hur många sådana här begravningar han hade varit på, men icke desto mindre kände han ett styng av självförakt.

Om han bara kunde komma på namnet innan prästen sa det, det vore alltid något. Det fanns inget begravningsprogram men han kanske kunde kika i telefonen. Var det fusk? Antagligen.

Dessutom, det hade varit en knepig manöver i en kyrka full med sörjande; när den enda närvarande personen utöver honom själv var prästen var den näst intill omöjlig. I vanliga fall brukade även begravningsentreprenören vara på plats, men han hade ringt och sjukanmält sig.

Prästen stod bara någon dryg meter från Andrew och hade irriterande nog knappt släppt honom med blicken sedan han började ceremonin. Andrew hade inte haft med honom att göra tidigare. Han var pojkaktig och talade med ett vibrato som obarmhärtigt förstärktes i det ekande kyrkorummet. Andrew kunde inte avgöra om det berodde på nervositet. Han försökte sig på ett litet uppmuntrande leende, men det tycktes inte 9

hjälpa. Var det opassande att göra tummen upp? Han bestämde sig för att låta bli.

Andrew tittade på kistan igen. Han kanske hette Jake ändå, trots att han var sjuttioåtta år när han dog och Jake inte var ett särskilt vanligt namn bland män mellan sjuttio och åttio. I alla fall inte nu. Om femtio år skulle ålderdomshemmen antagligen vara fulla med gamlingar som hette Jake och Wayne, Tinkerbell och Appletiser, med bleknade tribaltatueringar och Carpe Diem i svanken.

Men herregud, skärp dig! Hela vitsen med att närvara var att visa vördnad för den arma stackare som skulle skickas till den eviga vilan, att vara något slags sällskap i brist på släkt och vänner. Värdighet – det var hela grejen.

Dessvärre var värdighet något som John eller James eller Jake inte hade haft i överflöd. Enligt dödsfallsutredningen hade han dött när han satt på toaletten och läste en bok om vråkar. För att göra saken värre hade Andrew senare upptäckt att det inte ens var en bra bok om vråkar. Han var visserligen ingen expert på området, men han tyckte inte att författaren – som utifrån de stycken Andrew hade läst framstod som synnerligen grinig – borde ha ägnat en hel sida åt att prata illa om tornfalken.

Den avlidne hade markerat just den sidan med ett hundöra så han kanske hade hållit med. När Andrew hade dragit av sig latexhandskarna påminde han sig själv om att nästa gång han såg en tornfalk – eller vilken annan falk som helst – hylla den med en förolämpning.

Bortsett från ytterligare några fågelböcker saknade huset ledtrådar till mannens personlighet. Det fanns inga skivor eller filmer, inga tavlor på väggarna eller fotografier i fönstren. Det enda utmärkande var den förbluffande stora mängden paket med fiberberikade frukostflingor i köksskåpen. Så förutom att han var ornitolog med utmärkt tarmfunktion, var det omöjligt att gissa sig till vad John eller James eller Jake hade varit för person.

10

Andrew hade varit lika noggrann som alltid med genomgången av bostaden. Han hade gått igenom hela huset, en märklig enplansvilla i nygammal tudorstil som trotsigt stod ut mot de andra radhusen på gatan, tills han var säker på att han inte hade missat något som kunde tyda på att mannen hade släktingar som han fortfarande hade kontakt med. Han hade knackat på hos grannarna, men de hade antingen struntat i eller varit ovetande om mannens existens, eller det faktum att den var över.

Prästen gled osäkert in på lite Jesussnack och Andrew visste av erfarenhet att akten snart var slut. Han måste komma på mannens namn; det var en princip. Han försökte alltid, även när det inte fanns någon annan där, att vara en föredömlig sörjande, att visa samma respekt som om hundratals sörjande familjemedlemmar hade suttit i bänkarna. Han hade till och med börjat ta av sig klockan innan han gick in i kyrkan för att den avlidne skulle få gå till den sista vilan utan sekundvisarens obönhörliga tickande.

Prästen var på upploppet nu. Andrew måste fatta ett beslut.

John, bestämde han. Helt klart John. ”Och medan vi antar att John …”

Ja! ”… hade en del svårigheter under sin sista tid i livet och att han sorgligt nog lämnade jordelivet utan släktingar eller vänner vid sin sida, finner vi en tröst i att veta att Gud väntar på honom med öppna armar, full av kärlek och godhet, och att den här resan är den sista han gör ensam.”

Andrew brukade inte stanna kvar efter begravningen. De få gånger han hade gjort det slutade det alltid med krystade samtal med begravningsentreprenören eller några senkomna nyfikna.

Det var anmärkningsvärt hur många av det senare slaget som kunde samlas utanför bara för att hänga och leverera meningslösa floskler. Andrew hade tränat på att smita i väg för att slippa den sortens möten, men i dag hade han blivit distraherad av ett 11

meddelande på kyrkans anslagstavla med den plågsamt hurtiga rubriken ”Förtrollande midsommarfest!” Plötsligt kände han någon knacka honom på axeln med samma ihärdighet som en otålig hackspett. Det var prästen. På nära håll såg han ännu yngre ut med sina babyblå ögon och blonda lugg med en prydlig mittbena, som om hans mamma hade kammat honom. ”Andrew, eller hur? Visst är det du som är från kommunen?” ”Det stämmer”, svarade Andrew. ”Så du hittade inga släktingar?”

Andrew skakade på huvudet. ”Tråkigt. Verkligen tråkigt.”

Prästen verkade ivrig på något sätt, som om han tryckte på en hemlighet som han bara väntade på att få dela. ”Får jag fråga en sak?” ”Ja”, sa Andrew och kokade raskt ihop en ursäkt för varför han inte kunde närvara vid kyrkans förtrollande midsommarfest. ”Vad tyckte du?” frågade prästen. ”Menar du … begravningen?” frågade Andrew och pillade bort en lös tråd från rocken. ”Ja. Eller närmare bestämt min roll i det hela. Det var – nu ska jag vara helt uppriktig – min första begravning. Det var faktiskt ganska skönt att börja med den här och eftersom det inte var några besökare kändes det lite som en generalrepetition. Nu fixar jag förhoppningsvis en riktig begravning med kyrkan full av släkt och vänner, och inte bara en kille från kommunen. Ta inte illa upp”, tillade han och lade en hand på Andrews arm.

Andrew fick anstränga sig för att inte backa. Han hatade när folk gjorde så. Han önskade att han varit en bläckfisk och kunnat försvara sig med att spruta bläck i ögonen på folk. ”Så … vad tyckte du?” fortsatte prästen. ”Hur klarade jag mig?”

Vad vill du att jag ska säga? tänkte Andrew. Du klarade dig från att välta kistan och du råkade inte kalla den avlidne för mr Hitler, så tio poäng av tio möjliga, skulle jag säga.

12

”Du gjorde det bra”, sa han. ”Åh, toppen”, sa prästen och såg på honom med förnyad kraft. ”Tack så hemskt mycket.”

Han sträckte fram en hand. Andrew skakade den, men när han skulle släppa greppet skakade prästen vidare, han ville inte släppa taget. ”Jaha”, sa Andrew. ”Jag ska nog ta och gå nu.” ”Ja, visst, naturligtvis”, sa prästen och släppte äntligen hans hand.

Andrew började gå, han suckade lättat över att ha sluppit fler frågor. ”Vi ses snart igen, hoppas jag!” ropade prästen efter honom.

13

Kapitel två

Begravningarna hade fått olika prefix genom åren: försäkrings-, allmän-, kontrakts-, men inget av försöken till omskrivning kunde ersätta originalet. Första gången Andrew hade hört talas om fattigbegravningar hade han tyckt att det lät stämningsfullt, nästan romantiskt på ett Dickenskt sätt. Det hade fått honom att tänka på någon som för hundrafemtio år sedan, i en avlägsen by någonstans – komplett med lervälling och kacklande höns – hade dött av syfilis i den ärevördiga åldern av tjugosju år och nu skulle nedsänkas i graven och åter bli mull. Men det han hade fått uppleva var deprimerande kliniskt. Begravningarna var numera en kommunal skyldighet gentemot dem som av olika anledningar hade fallit mellan stolarna och vilkas död kanske bara upptäckts på grund av kroppens förruttnelse eller en obetald räkning. På sistone hade Andrew vid ett flertal tillfällen upptäckt att den döde hade tillräckligt med pengar på ett konto knutet till autogiro för att täcka månadskostnaderna en lång tid efter sin död, vilket betydde att huset eller lägen­heten var vältempererat nog att påskynda förruttnelseprocessen.

Efter den femte vedervärdiga upptäckten hade han övervägt att nämna saken under ”övriga kommentarer” i sin årliga arbetsutvärderingsenkät. Det slutade med att han föreslog ännu en vattenkokare till det gemensamma köket.

Ett annat uttryck han hade fått lära sig var ”morgonlunken”.

Hans chef, Cameron, hade förklarat den för honom medan han 14

våldsamt hackade små hål i plastfolien till en indisk rispilaff innan han stoppade den i mikron. ”Om man dör ensam” – hack, hack, hack – ”kommer man sannolikt också att begravas ensam” – hack, hack, hack – ”och då kan kyrkan få saken ur världen klockan nio på morgonen” – hack, hack, hack – ”utan att det spelar någon roll om tågen är inställda eller det är kö på motorvägen.” Ett sista hack. ”För det är ju ändå ingen på väg dit.”

Föregående år hade Andrew arrangerat tjugofem sådana här begravningar (hans bästa årsresultat hittills). Han hade närvarat vid allihop, trots att han egentligen inte förväntades göra det.

Det var, intalade han sig, en liten, men ändå meningsfull gest att någon var där som inte måste vara där. Och allt oftare betraktade han den enkla kistan sänkas ner i jorden på en särskilt utvald och omärkt plats, väl medveten om att den skulle grävas upp tre, fyra gånger till för att ge plats åt andra kistor i ett makabert Tetrisspel, och tänkte att hans närvaro var helt meningslös.

Andrew satt på bussen till kontoret och betraktade sin slips och sina skor, vilka sannerligen hade sett bättre dagar. Slipsen hade en envis fläck av okänt ursprung som vägrade ge med sig.

Skorna var visserligen välputsade, men de började se slitna ut efter alltför många repor av kyrkogårdsgrus, för många gånger som tårna hade krullat sig och missformat lädret av prästens svammel. Han borde verkligen köpa nya vid nästa löning.

Nu när jordfästningen var över ägnade han några ögonblick åt att mentalt arkivera John (efternamn Sturrock, hade han upptäckt när han satte på telefonen). Han försökte, som alltid, låta bli att ge vika för frestelsen att gräva ner sig i hur John hade hamnat i en så sorglig situation. Fanns det verkligen ingen syster- eller brorsdotter eller gudson som han var på julkortsfot med? Eller en gammal skolkamrat som kanske bara ringde för att gratulera på födelsedagen? Men det var vanskligt. För sitt eget mentala välbefinnandes skull måste han förhålla sig objektiv för att orka ta sig an nästa arma stackare som slutade sina 15

dagar på samma sätt. Bussen stannade vid ett rödljus. Lagom till att det slog om till grönt hade Andrew tvingat sig själv att ta ett slutgiltigt farväl.

Han kom fram till kontoret och besvarade Camerons entusiastiska hälsning med en betydligt mer dämpad. När han sjönk ner i sin nötta kontorsstol som efter många år hade format sig efter hans kropp, utstötte han ett sorgligt välbekant stön. Man skulle tro att han vid nyss fyllda fyrtiotvå skulle ha några år kvar innan minsta fysiska ansträngning åtföljdes av konstiga ljud, men det tycktes vara universums försiktiga sätt att tala om för honom att han var på väg att bli medelålders. Han såg framför sig att han snart skulle ägna dagarna åt att beklaga sig över den låga kunskapsnivån i dagens skola och börja köpa beige chinos i storpack.

Han väntade medan datorn vaknade till liv och såg i ögonvrån hur hans kollega Keith slukade en bit chokladkaka och metodiskt slickade av glasyren från sina knubbiga fingrar. ”Var den bra?” frågade Keith utan att ta blicken från skärmen, vilken Andrew visste högst sannolikt visade bilder på skådespelerskor som hade varit dumdristiga nog att åldras, eller något litet och lurvigt på en skateboard. ”Den var okej”, sa Andrew. ”Några gamar?” hördes en röst bakom honom.

Andrew ryckte till. Han hade inte sett Meredith komma in. ”Nej”, sa han utan att vända sig om. ”Det var bara prästen och jag. Det var tydligen hans första begravning.” ”Åh fan, det var ju också ett sätt att bli av med oskulden”, sa Meredith. ”Fast hellre det än ett rum fullt med gråtande människor”, sa Keith och sög av det sista på lillfingret. ”Man skulle ju skita på sig.”

Telefonen ringde, men ingen rörde sig. Andrew skulle just vika ner sig när Keiths frustration blev för stor. ”Särskilda boutredningsenheten. Japp. Visst. Japp. Okej.”

16

Andrew sträckte sig efter sina hörlurar och tog fram spellistan med Ella Fitzgerald. Det var först nyligen han, till Keiths förtjusning, hade upptäckt Spotify och i en månads tid fick han stå ut med att kallas ”Farfar”. Han kände för att börja med något klassiskt, något trösterikt. Han bestämde sig för Summertime.

Men han hade inte hunnit mer än tre takter förrän han tittade upp och såg Keith stå framför skrivbordet. En strimma bukfett tittade fram i glipan mellan två skjortknappar. ”Hallååå? Någon hemma?”

Andrew tog av hörlurarna. ”Det var från rättsmedicinska. Vi har ett nytt fall. Eller nytt och nytt, kroppen är ju knappast ny, de tror att han har varit död åtskilliga veckor. Inga släktingar och ingen kontakt med grannarna. Kroppen är flyttad så de vill ha en genomsökning av bostaden så fort som möjligt.” ”Okej.”

Keith pillade på en sårskorpa på armbågen. ”Funkar i morgon bitti?”

Andrew tittade i kalendern. ”Det funkar.” ”Fan vad du är på”, sa Keith och vaggade tillbaka till sitt skrivbord.

Andrew skulle just stoppa in hörlurarna igen när Cameron kom ut från sitt rum och klappade i händerna för att fånga deras uppmärksamhet. ”Gruppmöte”, förklarade han. ”Och ni kan vara lugna – mrs Cameron har som vanligt bakat en kaka. Ska vi ta det i fikarummet?”

De bemötte honom med samma entusiasm som kycklingen som ombetts iklä sig en bikini av prosciutto och springa in i en rävlya. ”Fikarummet” bestod av ett knähögt soffbord och två soffor som av någon oförklarlig anledning luktade svavel.

Cameron hade kastat fram ett förslag om att komplettera utrymmet med saccosäckar. Det hade ignorerats, precis som 17

hans förslag om skrivbordsbytar-tisdagar, en klagolåda – ”det är som en böteslåda för svordomar, fast för negativitet!” – och att ställa upp med ett lag i ett lopp. ”Jag är upptagen”, hade Keith gäspat. ”Men jag har inte ens sagt vilken dag det gäller”, hade Cameron sagt, medan leendet slocknade som ett stearinljus i drag.

Han lät sig dock inte nedslås: hans senaste förslag hade varit en förslagslåda. Även det hade ignorerats.

De samlades vid fikahörnan, Cameron skar upp kaka och serverade te och försökte få igång småpratet. Keith och Meredith hade klämt ner sig i den mindre av de två sofforna. Meredith skrattade åt något Keith just hade viskat till henne. Precis som föräldrar lär sig att känna igen olika slags gråt hos sina bebisar, hade Andrew börjat lära sig Merediths olika skratt. I det här specifika fallet betydde hennes gälla fnitter att de gjorde sig lustiga på någon annans bekostnad. Med tanke på de inte så diskreta blickarna åt hans håll var det antagligen på hans. ”Okidoki, min dam och mina herrar”, sa Cameron. ”Då sätter vi igång. Glöm inte att vi får en ny medarbetare i morgon.

Peggy Green. Vi har haft det lite körigt här sedan Dan och Bethany slutade, och jag tycker det ska bli superdupercoolt med nya krafter på kontoret.” ”Bara hon inte blir lika ’stressad’ som Bethany”, sa Meredith. ”Eller visar sig vara en idiot som Dan”, muttrade Keith. ”Hur som helst”, sa Cameron. ”Det jag egentligen ville prata om är veckans … tut! tut! …” Han tryckte på en låtsastuta. ”… roliga förslag! Kom ihåg att det här är något som alla kan engagera sig i. Det spelar ingen roll hur tokigt förslaget är.

Huvudsaken är att det är roligt.”

Andrew rös. ”Så mitt roliga förslag den här veckan är – trumvirvel – att vi en gång i månaden ses hemma hos varandra och äter middag.

Ett slags Halv åtta hos mig fast utan poängbedömning. Vi äter, dricker lite vino, och får tillfälle att bonda utanför kontoret, 18

lära känna varandra lite bättre, träffa familjen och så. Jag är megataggad på att vara först ut. Vad säger ni?”

Andrew hade inte hört något mer än ”träffa familjen”. ”Finns det inget annat vi kan göra?” sa han och försökte hålla rösten stadig. ”Åh”, sa Cameron och såg omedelbart tillplattad ut. ”Jag som trodde att det här var en av mina bättre idéer.” ”Jo, jo, det är det!” sa Andrew överslätande. ”Det är bara det att … kan vi inte gå på restaurang i stället?” ”För dyyyrt”, sa Keith och sprutade kaksmulor överallt. ”Kanske något annat då? Jag vet inte … lasergame, finns det fortfarande?” ”Jag lägger in mitt veto mot lasergame på grund av att jag inte är en tolvårig kille”, sa Meredith. ”Jag gillar middagsförslaget.

Jag är faktiskt lite av en hemlig Nigella i köket.” Hon vände sig mot Keith. ”Du kommer att älska min lammlägg.” Andrew kände hur det vände sig i magen. ”Kom igen, Andrew”, sa Cameron som fått nytt självförtroende efter Merediths positiva mottagande av hans idé. Han försökte sig på en kamratlig knuff i sidan på Andrew, vilket resulterade i att Andrew spillde te på benet. ”Det blir jättekul!

Och man behöver inte laga något märkvärdigt. Jag vill hemskt gärna träffa Diane och barnen. Vad säger du? Visst kör vi?”

Andrews hjärna gick på högvarv. Det måste finnas något alternativ. Kroki? Grävlingshetsning? Vad som helst. De andra tittade på honom. Han måste säga något. ”Men för helvete, Andrew. Du ser ut som om du har sett ett spöke”, sa Meredith. ”Så dålig kan du inte vara i köket. Dessutom är jag säker på att Diane, utöver sina andra förtjänster, är en klippa på matlagning. Hon kan nog hjälpa dig.” ”Mm-hm”, harklade sig Andrew och trummade med fingrarna mot varandra. ”Hon är advokat, eller hur?” sa Keith. Andrew nickade. Måtte det ske en katastrof någonstans i världen inom de närmaste 19

dagarna, ett trevligt litet kärnvapenkrig så att de glömde bort den här urusla idén. ”Och visst bor ni i ett gammalt fint hus bortåt Dulwich?” sa Meredith lömskt. ”Fem sovrum, var det så?” ”Fyra”, sa Andrew. Han hatade när Keith och Meredith gaddade ihop sig så här. Som ett stafettlag i hån. ”Men ändå”, fortsatte Meredith, ”ett stort och fint hus, duktiga barn vad det verkar, och en begåvad fru som drar in pengar; vilken otippad vinnare du är!”

När Andrew gjorde sig redo att gå hem för dagen, utan att ha fått något vettigt gjort efter gruppmötet, dök Cameron upp vid hans skrivbord och sjönk ner på huk. Det kändes som något han hade lärt sig på en kurs. ”Du”, sa han lågt. ”Jag vet att du inte gick igång på idén med middagsbjudningarna men du kan väl i alla fall tänka på saken? Okej?”

Andrew skyfflade runt lite papper på skrivbordet. ”Alltså … jag vill ju inte förstöra något, det är bara det att … ja, okej, jag ska tänka på saken. Men om vi inte gör det här är jag säker på att vi kan hitta på något annat kul.” ”Helt rätt inställning”, sa Cameron, reste på sig och vände sig till hela gruppen. ”Det gäller oss alla. Kom igen nu, gänget – nu ser vi till att göra något trevligt tillsammans. Okej?”

Andrew hade nyligen slagit på stort och köpt brusreducerande hörlurar att ha när han pendlade till och från jobbet, så trots att han såg mannen mittemot nysa obehärskat och treåringen i väntsalen skrika av frustration över det orättvisa i att behöva ha skor på båda fötterna, var det som att titta på en stumfilm med ett absurt soundtrack i form av Ella Fitzgeralds lugnande röst.

Men det dröjde inte länge förrän samtalet på kontoret började veva runt i hans skalle och dra uppmärksamheten från Ella. ”En begåvad fru som drar in pengar … duktiga barn … ett gammalt fint hus.” Keiths självbelåtna flin. Merediths hånfulla 20

blick. Samtalet förföljde honom hela vägen till hans hållplats och fortsatte in i mataffären dit han gick för att handla middag.

Till slut fann han sig själv stå vid chipshyllan med de nya sorterna som fått namn efter kändisar och försöka låta bli att skrika.

I tio minuter valde han mellan fyra olika färdigrätter utan att kunna bestämma sig, sedan lämnade han affären utan att ha handlat något alls; han gick ut i regnet med kurrande mage.

Huttrande stod han utanför sin port. Först när kylan till slut blev för jobbig tog han fram nycklarna. Det hände kanske en gång i veckan att han blev stående utanför dörren med nyckeln i låset och höll andan.

Den här gången kanske.

Den här gången kanske det verkligen skulle finnas ett gammalt fint hus innanför dörren: Diane som förberedde middagen.

Doften av vitlök och rödvin. Steph och David som gnabbades eller ställde en massa frågor om sina läxor, frågor som plötsligt förbyttes i glada utrop när han öppnade dörren: ”Pappa är hemma, pappa är hemma!”

När han kom in i trapphuset slog den fuktiga lukten emot honom värre än vanligt. Där var de välbekanta märkena på väggen och det gulaktiga, blinkande skenet från lysrören. Med tunga steg gick han uppför trappan, de blöta skorna knarrade, och skakade fram den andra nyckeln på nyckelknippan. Han rättade till tvåan på dörren som alltid hamnade på sniskan och gick in, och möttes – precis som varje dag de senaste tjugo åren – enbart av tystnad.

21

Kapitel tre

Fem år tidigare Andrew var sen. Det hade kanske inte varit hela världen om det inte var för att han på cv:t som han hade skickat in före intervjun hade uppgett att han var ”ytterst punktlig”. Inte bara punktlig, utan ytterst punktlig. Fanns det ens något sådant?

Fanns det ytterligheter i punktlighet? Hur skulle man mäta det?

Dessutom var det hans eget fel. När han hade korsat gatan blev han distraherad av ett konstigt tutande ljud och tittade upp.

Det var en gås som sträckte ut, dess undersida lyste orange i morgonljuset, dess märkliga skrin och ryckiga rörelser påminde om ett skadat jaktflygplan som försöker ta sig tillbaka till sin bas. Just som fågeln återfick kontrollen och fortsatte sin färd, halkade Andrew på en isfläck. Ett ögonblick flaxade han med armarna medan fötterna förgäves letade efter fast mark, precis som en tecknad figur som faller över ett stup, innan han slog i marken med en dov smäll. ”Hur gick det?”

Andrew väste något obegripligt till kvinnan som hjälpte honom att komma på fötter. Det kändes som om någon hade slagit honom med en slägga i ryggslutet. Men det var inte därför han inte hittade orden för att tacka kvinnan. Det var något i hennes sätt att titta på honom – det där halvleendet och sättet 22

hon strök håret bakom öronen – som var så förbluffande välbekant att han fick svårt att andas. Kvinnan granskade hans ansikte som om hon också upplevde en intensiv känsla av igenkänning och smärta. Det var först när hon hade sagt ”Jaha, okej, hej då” och gått sin väg som Andrew insåg att hon hade väntat på att han skulle säga tack. Han övervägde om han skulle skynda efter henne och be om ursäkt, men just då började en melodi spela i hans huvud. ”Blue moon, you saw me standing alone.” Han måste lägga fullt fokus på att tvinga bort den, han knep ihop ögonen och masserade tinningarna. När han tittade upp igen var kvinnan borta.

Han borstade av sig smutsen, plötsligt medveten om att folk hade sett honom ramla och nu flinade skadeglatt. Han undvek ögonkontakt och fortsatte framåt med sänkt huvud och händerna djupt i fickorna. Så småningom gav förlägenheten vika för något annat. Det var i efterdyningarna av missöden likt detta som han kände det välla upp ur sitt innersta, som något tjockt och kallt som spred sig ut i hela kroppen. Han hade ingen att dela missödet med. Ingen som kunde hjälpa honom att skratta bort det. Ensamheten var däremot ständigt närvarande, alltid redo att utstuderat långsamt klappa händerna varje gång han snubblade.

Han var lite omskakad efter sitt fall, men bortsett från ett litet skrubbsår på handen var det ingen fara. Nu när han närmade sig fyrtio var han dock fullt medveten om att en vanlig liten snubbling inom en nära förestående framtid skulle kunna bli ”en fallolycka”. (Och i smyg välkomnade han tanken på att en främmande person av medkänsla skulle lägga sin rock över honom, stötta hans huvud och hålla honom i handen i väntan på ambulansen.) Själv hade han inte gjort illa sig, men samma sak kunde inte sägas om hans en gång vita skjorta som nu var nedstänkt av brunt smutsvatten. Han övervägde som hastigast att göra något av skjortan och skrubbsåret för att imponera på intervjuaren. ”Det här? Det är ingenting. Jag blev lite försenad 23

på vägen hit eftersom jag blev tvungen att slänga mig framför en buss/kula/tiger för att rädda en treåring/valp/höjdare. Hur som helst, nämnde jag att jag är självgående och tar egna initiativ och en prestigelös lagspelare?” Han valde det förnuftigare alternativet och rusade in på närmaste varuhus och köpte en ny skjorta. Omvägen gjorde honom svettig och andfådd, och det var också i det skicket han presenterade sig i receptionen till den betongkatedral som var kommunhuset.

Han gjorde som han blev tillsagd och satte sig ner, och tog några djupa andetag för att stabilisera andhämtningen.

Han behövde det här jobbet. På riktigt. Han hade haft olika administrativa arbetsuppgifter inom förvaltningen i en annan stadsdel sedan han var strax över tjugo, och hade äntligen hittat ett jobb där han kunde vara kvar i åtta år när han plötsligt blev övertalig. Andrews chef Jill, en snäll och rosenkindad kvinna från Lancashire med en ”kramas först, fråga sedan”-attityd till livet, hade tyckt att det var så svårt att säga upp honom att hon hade ringt runt till alla kommunkontor i hela London och frågat om det fanns en öppning någonstans. Dagens intervju var det enda napp hennes ansträngningar hade gett, och den arbetsbeskrivning hon hade mejlat till honom var frustrerande vag. Vad Andrew kunde förstå handlade det om liknande arbetsuppgifter som de han haft dittills, mestadels administration av olika slag men även något som hade med fastighetsinspektioner att göra. Framför allt var lönen exakt samma som på det gamla jobbet och han kunde börja nästa månad. För tio år sedan hade han eventuellt övervägt en nystart. Resa kanske, eller satsa på en helt ny karriär. Men nu för tiden fick han en ospecificerad känsla av ångest bara han gick utanför huset, så vandringar till Machu Picchu eller att omskola sig till lejontämjare var inte att tänka på.

Han rev loss en liten skinnflaga på fingret med tänderna, det ryckte i knäna trots att han försökte slappna av. När Cameron Yates äntligen dök upp fick Andrew en känsla av att ha träffat 24

honom förut. Han skulle just fråga om så var fallet – det kanske kunde ge honom en fördel – när det slog honom att anledningen till att han kände igen Cameron var att han var en kopia av en ung Wallace i Wallace och Gromit. Han hade utstående, tätt sittande ögon och stora framtänder som hängde ner som ojämna stalaktiter.

De utbytte artighetsfraser i hissen, som inte var större än en likkista. Andrew kunde inte slita blicken från stalaktiterna. Sluta glo på hans jävla tänder, sa han till sig själv, samtidigt som han stirrade på sagda jävla tänder.

De väntade tills någon kom in med två blå plastmuggar med ljummet vatten innan själva intervjun började. Cameron började med att dra hela arbetsbeskrivningen i ett svep, han pausade knappt för att dra efter andan medan han förklarade att Andrew, om han blev erbjuden jobbet, skulle ta hand om alla dödsfall inom ramen för kommunens särskilda enhet för dödsbon och begravningar. ”Det betyder kontakt med begravningsentreprenörer för att arrangera begravningar, skriva dödsannonser i lokaltidningen, registrera dödsfall, spåra familjemedlemmar, indriva begravningskostnader från dödsbon. En väldans massa pappersarbete, som du förstår!”

Andrew såg till att nicka instämmande och försökte ta in alltihop, samtidigt som han svor inombords över att Jill hade råkat glömma bort att nämna den där dödsgrejen. Och innan han visste ordet av hade fokus flyttats till honom. Cameron tycktes lika nervös som han själv, han växlade mellan enkla, vänliga frågor till invecklade frågeställningar med skärpa i rösten – det var som om han agerade schyst snut/elak snut fast på egen hand. När Andrew fick några sekunder för att svara på Camerons nonsens hade han svårt att finna orden. Varje gång han lyckades formulera sig i en sammanhängande mening lät hans entusiasm som desperation, och hans försök att vara lustig tycktes bara förvirra Cameron, vars blickar mer än en gång gled över Andrews axel mot korridoren när någon gick förbi 25