HITTA HITTA DIN SANNA DIN SANNA
STORY STORY UPPTÄCK KR AFTEN I DIN EGEN LIVSBER ÄTTELSE UPPTÄCK KR AFTEN I DIN EGEN LIVSBER ÄTTELSE
KAT R I N S A N D B E R G KAT R I N S A N D B E R G
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Katrin Sandberg 2017 Foto, bildark, privat Omslagsfoto, framsidan, Shutterstock Omslagsfoto, baksidan, Karl Nordlund Omslagsdesign Jonna Olsson Tryckt 2017 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-15183-0
INNEHÅLL
1
J AG & S T O R Y N 5
2
H I T TA D I N S T O R Y 2 9
3
ÄG D I N S T O R Y 8 5
4
DE L A DI N S TORY 111
5
B LI S TORY S TRONG 139
6
LE V DI N S TORY 17 3
......
M I N S TORY 209
We tell ourselves stories in order to live JOAN DIDION
K APITEL
1
JAG � STORYN
När börjar en story? Jag ligger på ett tak i Essaouira, Marocko. Bredvid mig ligger min fyraårige son. Vi ligger bredvid varandra på en madrass och tittar upp på den mörka stjärnhimlen. Det är en stjärnhimmel av det slag som man möter på ställen som inte har så många ljusföroreningar, den är oändlig, mörk som en skogstjärn och fullströsslad med glittrande stjärnor och dimmiga nebulosor. Vi låter hänförelsen sakta smälta in och delar ett ögonblick av evighet. Efter ett tag bryts tystnaden av min son och jag hör honom, liksom självklart konstatera: ”Från den där stjärnan kommer jag.” Han pekar mot en ljusprick långt ut i rymden. Jag hajar till och vänder mig mot honom: ”Vad menar du? Hur kan man veta en sådan sak?” Utan tvekan kommer svaret: ”Jag har alltid vetat det.” ”Men”, säger jag, ”hur kan du veta?” Och på det svarar han: ”Jag vet det för mitt hjärta klappar där.”
6
Alla har vi en historia att dela – vilken är din? Jag trodde länge att intressanta historier bara kunde berättas av riktiga berättare. I min värld hade de här människorna tillgång till något som de flesta av oss inte har, nämligen en unik berättelse full av dramaturgiska kurvor och smått fantastiska händelser. Ja, dessa storytellers hade en närmast magisk förmåga att fånga vårt intresse med sina berättelser och fängslande personligheter – och till den här gruppen räknades definitivt inte jag och inte du heller (tänkte jag). Nej, det här var de som trollband miljonpubliker på Youtubekanaler, stod på teaterscener, förgyllde bröllopsmiddagen med sina vackra tal eller fick barnens kinder att glöda runt lägerelden vid scouternas sammankomster. Somliga hade det bara. Det. Men det här var förr – det var innan jag hittade mitt syfte och hittade på mitt jobb – det var innan jag blev Storycoach. Idag håller jag fortfarande dessa berättare högt, jag älskar deras karisma och jag värdesätter deras känsla för dramaturgi och retorik, men numera tänker jag att alla människor har en historia att berätta. Eller: jag vet att det är så. Alla har vi en historia att dela. Inte för att vi har en, utan för att vi är en. REFLEK TION
Om det är så att alla har en historia att berätta – vilken är din? Vet du? Om inte, vill du veta?
7
Vi är våra stories Ord är de linser vi betraktar världen genom. Yuri Herrera
Vi människor har alltid relaterat till och interagerat med varandra genom att försöka sätta ord på vår verklighet. Sen urminnes tider har vi samlats kring lägerelden för att berätta våra historier – det är så vi fört berättelserna från våra förfäder vidare och det är så vi delat våra drömmar och vår oro för framtiden. Den muntliga berättelsen har haft uppgiften att bilda ett kitt mellan dåtid och nutid – långt innan vi började skriva ned den. Orden har alltid haft makt att både hela och söndra såväl människor som nationer – det är genom dem vi förmedlat vår tro och våra ståndpunkter. Det är också med hjälp av berättelser, det vill säga hur du pratar till dig själv eller med dig själv, som du försöker bringa klarhet i allt som händer dig. Våra hjärnor behöver omtolka våra upplevelser till berättelser för att hjälpa oss att förstå hur vi blev de vi blev, vart vi är på väg och ge oss en känsla av mening och syfte. Inom forskningen i narrativ psykologi, ett forskningsfält som undersöker hur våra berättelser formar våra liv och personligheter, menar man att berättelserna vi skapar spelar stor roll för vilka vi är. Det hävdas till och med att berättelserna om våra liv inte bara formar vår personlighet utan att de är våra personligheter. Så ja, människan är en berättande varelse utifrån flera sätt att se det. Den här förmågan att dela såväl som att uppleva oss själva och världen genom stories ligger djupt inbäddad i oss alla – det sägs till och med att den är så pass inbäddad att den finns inkodad i vårt dna … Vi är våra stories. 8
Vi längtar efter oss själva Jag föreställer mig att de stories som vi delade runt lägerelden kom från hjärtat. Tänk dig, hur vi satt där tätt, sida vid sida, axel mot axel och hur våra kroppar tillsammans bildade en cirkel. Jag är säker på att den där gemensamma upplevelsen transcenderade tid och rum och rent fysiskt bildade ett band mellan våra kroppar och sinnen, ett band som för alltid skulle förena människa och story. Som den levande organism vi måste upplevt att vi blev är det lätt att föreställa sig att berättelserna bundit samman oss människor i evighet och att känslan de förmedlar liksom sitter i våra kroppar. Vad vill jag säga med det här? Jo, att storyn inte bara är vårt personliga sätt att hantera livet, det är en kollektiv process som fortfarande lever. Den började leva när vi beslöt oss för att dela våra berättelser, då, för så många år sen och den lever vidare idag. Därför är det min starka övertygelse att vi bäst möter världen genom de stories som kommer ur våra hjärtan. Genom att vara sanna. Jag tror att vi alla har en liten bit i oss som tycks längta tillbaka till lägereldarnas tid och det här är varför. Vi längtar helt enkelt efter oss själva.
Hur hittar man rätt? Jag vill vara en möjliggörare för dig som längtar och som vill hitta tillbaka till något väsentligt som förlorats under livsresan. Hur hittar man någorlunda rätt? Jag är inte helt hundra, men kan definitivt säga att jag har en tydligare grund att stå på idag än för bara några år sen och det är tack vare att jag upptäckte möjligheterna att utforska mig själv och andra med hjälp av just våra stories. Det kan hända att jag ser på en story – din story – lite annorlunda än du är van vid. Hur då tänker du? Jo, dels ser jag det 9
som att vi alla har en kort sann story om oss själva, låt oss kalla den din kärnberättelse. Dels har vi den långa storyn om oss själva, det vill säga ”allt som hänt – allt du känt”, och den kallar jag för din livsberättelse. Min förhoppning är att du, liksom jag och de Storyfinders jag coachat, kommer att kunna hitta in i din sanna story, din kärnberättelse, och få fatt i mer av dig. Om det finns någon vinning? Ja, som minst kommer det att ge dig verktyg till ökad självkännedom och tydligare kommunikation samt möjligheten att fatta klokare beslut. Som mest kan du komma att förstå varför du är här på jorden, det vill säga kunna se och namnge ditt syfte. Vi funderar ofta på vad som är vår gåva, hur vi kan bidra till världen mer medvetet – i min värld väntar den bara på att bli återupptäckt av dig. Förutom den personliga vinningen är jag också övertygad om att vi räddar världen med hjälp av djup självinsikt och genom att leva våra syften. När vi känner till vår sanna story blir vi de bästa ambassadörerna för våra liv (och våra företag) – vi utgår från autenticitet och delar med passion. Och så förändrar vi världen, en story i taget …
10
Första chockmötet med S torytelling Sometimes you never know the value of a moment until it becomes a memory. Dr Seuss
Jag går på en lerig grusväg ute på Värmdölandet. Luften är kall. Det är i slutet av mars och träden är så där mörka och kala att grenarna avtecknar sig likt svarta kolstreck mot den knallblå himlen. Det gör det lätt för solen att leta sig fram precis överallt. Det är bara jag på vägen och jag känner mig tomhänt – det är ovant att inte gå med en barnvagn framför mig och jag vet inte vad jag ska göra av händerna eller mig själv heller för den delen. Jag känner mig exponerad och lite utlämnad, men när jag med en ansträngning skjuter obehaget åt sidan kvarstår bara förväntan. Det är första gången jag lämnar min dotter hemma sen hon föddes och jag ser fram emot att tillbringa en hel helg på egen hand. Eller, på egen hand är det ju inte, jag har anmält mig till en workshop och det är den sista sträckan mellan tågstationen och kursgården som jag nu travar fram på. Inbjudan till workshopen dök upp när jag som mest behövde den, tiden, privatekonomin och platsen stämde perfekt, jag behövde en paus från mammalivet och anmälde mig lite på vinst och förlust. Jag hade varit nyfiken på kvinnan som höll i kursen under en längre tid men vad helgen egentligen handlade om hade jag inte brytt mig om att ta reda på.
11
Lite senare sitter vi plötsligt där, tolv kvinnor i ring runt Leah, som samlat oss alla till helgens workshop. Vi, eller rättare sagt jag, vet bara att vi ska ägna dagarna åt att utforska oss själva, men jag är nog ändå mest inne på att vila upp mig, njuta av den vackra naturen och äta god vegetarisk mat som jag sluppit laga själv. Nu hälsar Leah oss välkomna och hon får min uppmärksamhet. ”Hej och varmt välkomna hit till denna biografihelg! Under den här helgen ska var och en av er berätta sin livshistoria för gruppen. Ni har alla en timme till ert förfogande och som ni förstår kommer detta att ta hela helgen i anspråk.” Hon tystnar. Och min andning går upp i varv. Eller den är redan markant uppe i varv. Vad säger hon?? Ska vi berätta vårt livs historia? För varandra? Utan att ha förberett något, utan att känna någon? Nej, det här är för mycket. Vad fasen har jag gjort? Måste jag jämt vara så spontan? Det straffar sig alltid. Jag skruvar på mig, det hela känns oerhört jobbigt. Det här är inte vad jag tänkt mig. Jag ser på resten av gruppen att de inte riktigt är bekväma heller, men ingen säger något och jag inser att det bara är att gilla läget. Jag sitter så placerad i cirkeln att det kommer att dröja innan det är dags för min berättelse. Under tiden börjar de andra deltagarna att berätta. Var och en delar de sin story och allteftersom helgen fortlöper får jag höra de mest svindlande berättelser om hjärtesorger, euforier, kärlek, födslar, alkoholism, mobbning, resor, bröllop, skilsmässor, framgångar, husköp, övergrepp. Jag sitter fängslad. Ibland, när jag kommer på att det snart är jag som ska tala, så knyter sig magen av nervositet och jag gör allt för att slå bort obehaget. Emellanåt försöker jag mig på att skapa innehåll och struktur för min egen berättelse, men hjärnan ger vika när nästa 12
berättare går in och delar sin historia. Jag uppslukas av nuet och glömmer igen – och igen – bort att det någon gång kommer att vara min tur. På eftermiddagen den sista dagen är det dags för mig. Kvinnan bredvid mig är klar och vi har tackat henne. Sen vänds gruppdeltagarnas blickar mot mig och jag blir helt ställd. Tystnaden lägger sig som ett täcke över rummet. Vad sjutton ska jag prata om? Jag är mållös. Ordlös. Ja, hur det än kan komma sig så känner jag att i var och en av kvinnornas berättelser så fanns jag med. Fast jag inte gått i den personens skor så har en del av mig också känt kraften i den första tonårskärleken, blivit rasande över att ha blivit lämnad efter trettio år, upplevt cancerbesked, en traumatisk abort, tagit LSD i Peru och försökt gå genom väggar. Det här är den märkligaste av känslor som, där och då, känns fullkomligt sann. De har alla berättat min historia, jag har inget att tillägga. Det är så det känns. Jag sitter stum en stund och begrundar detta. Kvinnorna i ringen väntar och då infinner sig nästa överraskning, jag börjar prata. Orden bara kommer, ett efter ett. De riktigt forsar ut och jag antar att det bildas en berättelse som binder ihop mitt första ord med mitt sista. Jag har inget minne av vad jag sade, det var inte en förberedd historia – här fanns inga av de strukturer jag försökt mig på att bilda under helgens gång. Men det fanns en massa ord och jag upptäckte att det visst fanns något i mig också, något som räckte till att prata om i hela sextio minuter, något jag sett som omöjligt när uppgiften gavs till oss. Efteråt känner jag mig ren och skör. Som om jag tagit ett bad. Det vore så passande om jag nu kunde säga att det var här som jag fick min stora aha-upplevelse vad gäller just kärleken till och förståelsen för berättelser – men nej, inget Eureka! 13
utropades. Helgen blev istället en fin upplevelse och på måndagen återvände jag till mitt nystartade företag. Företaget som senare skulle komma att bli Sveriges största nätverk för kvinnor, där hela plattformen vilar på just delandet av berättelser. Men det visste jag inte då, lika lite som att jag idag – som Storycoach – skulle livnära mig på att vaska fram essensen ur människors livsberättelser. Ibland är vi med om något starkt och ordlöst som först senare kan förstås och kanske hittar sitt sammanhang, så ser jag på den här upplevelsen. Att på djupet få uppleva hur min historia är din och hur din är min, det var gåvan jag fick med mig. En gåva som jag på sätt och vis värderar mycket högre nu. Nu när den både blivit till ett värdefullt minne och en så väsentlig del av min vardag. REFLEK TION
Tänk hur mycket vi kan växa genom att dela stories! Kommer du på något tillfälle då du blivit rikare och klokare genom att lyssna till någon annans berättelse? Vad finns det att lära här?
Jag – en burfågel Sju år senare befinner jag mig igen på en kurs, nu tillsammans med min goda vän och affärspartner. Företaget som jag tidigare nämnde är sen länge etablerat och då vi står som arrangörer passar vi på att delta. Vi känner väl till de nytänkande kursledarna från Danmark och vet att de är unika i sitt slag. Kursen äger rum i centrala Stockholm och vi är ett tiotal tappra deltagare som väljer att tillbringa denna varma, somriga majdag i en mörklagd yogasal utan fönster. Dagen flyger fram 14
med många och varierande övningar, men det är när vi ombeds att beskriva hur vi ser på vår nuvarande jobbsituation som jag skärper mina sinnen. Uppgiften är en visualiseringsövning: vi ska frammana en bild av hur vi ser på vårt jobb. Hm, okej, jag sluter ögonen och ganska snart dyker bilden upp. Jag ser en fågelbur och inne i buren flyger en fågel runt. Jag får uppfattningen att den känner sig instängd och vill flyga ut genom den öppna burdörren. Kursledarna vill nu att vi delar våra bilder med grannen bredvid. Min granne är också min affärspartner och jag känner mig genast lite illa till mods, hur ska hon tolka detta? Men när jag berättar om fågelburen nickar hon instämmande som om hon kan se bilden framför sig, och så säger hon: ”Jag förstår att det är så du känner dig för det är så jag ser dig. Du både vill och behöver flyga fritt ute i världen för att trivas. Själv är jag kanske mer av den där fågeln inne i buren som är nöjd med att sitta på pinnen och se att dörren är öppen. Jag har det bra, allt är tryggt och välbekant, och jag är ändå fri att flyga runt när jag vill – det är perfekt.” Det här är mer än ett halvår innan jag ska berätta för min kollega att jag vill lämna företaget som vi drivit tillsammans så länge. Mitt medvetna jag vet ännu inte att det är dags att flyga vidare, men när vi under en dag plötsligt ombeds att visualisera vårt jobb, ja, då dyker en bild av en fågel i bur upp. REFLEK TION
Att jag blev så förvånad! Hur mycket vet vi egentligen innan vi vet ”på riktigt”? Bär du på en story om dig själv eller en önskan som inte kommer till uttryck?
15