9789137150994

Anna Fredriksson

Ett enklare liv

Av Anna Fredriksson har tidigare utgivits: Sommarhuset Lyckostigen Augustiresan Tisdagsklubben Avskedsfesten Mellan himmel och hav

På annat förlag: Risk för regn 11 nätter före jul

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anna Fredriksson 2019 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag Eva Lindeberg Design Tryckt 2019 hos ScandBook EU isbn 978-91-37-15099-4

Hönsen skulle få en ny utomhusgård vid ladans ena gavel. Hela förmiddagen hade Josefin grävt utmed raden av stängselstolpar som Harald fått ner i jorden. Hon hade tagit reda på att nätväggarna som skulle fästas vid stolparna måste ner en bit i marken, så att inte rävar skulle kunna ta sig in.

Det var viktigt att ungefär trettio centimeter av nätet blev utvikt längst ner, och sedan täckt med jord. Men arbetet var besvärligt. ”Vi kanske borde ha skaffat sådana där lättmonterade nätsektioner i stället?” sa hon. ”Som man kan köpa färdiga.”

Harald torkade bort några svettdroppar från halsen. Pannan glänste i solen. ”Nej, då ser det bara ut som en fängelsebunker.”

Josefin nickade. Det var bättre med en egenbyggd träkonstruktion som målades med faluröd slamfärg så att den passade in i den övriga miljön. Dessutom var det en prisfråga.

Harald hade varit över hos grannbonden och fått en stor rulle galvaniserat hönsnät gratis, eftersom den ändå skulle kasseras.

Inhägnaden skulle bli sju gånger tretton meter och ha ett litet träd i mitten, så att hönsen kunde söka skydd mot sol och regn. De var värmekänsliga men behövde också solljus, i lagom mängd. Han tänkte sig en träram med nät över, eftersom det var nödvändigt med tak. Ingen rovfågel skulle komma åt deras hönor.

Det började bli varmt. Klockan närmade sig lunch och solen stod högt. Josefin tog av sig mormors gamla skinnjacka.

5

Hon lade den på vedtraven intill, vilade sig sedan mot spadens handtag och såg ut över ängar och sädesfält. Vegetationen skiftade i olika gröna och gula nyanser. Så här färskt och saftigt skulle det bara se ut ett kort tag till, innan kulörerna blev tyngre och mörkare.

Grannens kor glodde från sin hage. Varenda gång de fick syn på henne var det som om de sett en fascinerande rymdvarelse. Det spelade ingen roll att hon bott på Vallmogården i tre år, de var alltid lika förundrade.

Hon lyssnade till den intensiva fågelsången från träd och busksnår, försökte minnas vad Åke lärt henne om fåglarnas läten. Det var svårt att höra skillnad på dem, men det viktigaste kom hon i alla fall ihåg: att fåglarna kommunicerade nästan som människor. De uttryckte sina viljor och försökte övertala varandra, och tränade på sin sång för att bli allt duktigare. Somliga hade mer talang än andra.

Josefin såg upp mot skyn. Det var stekhett nu. Solen brände på ryggen. Lite svalare väder hade varit skönt, men hon hoppades ändå att värmen skulle hålla i sig. I morgon var det midsommarafton och invigningsfest. Mamma skulle öppna sitt Pensionat Pomona, efter två månaders slitsamma förberedelser.

Josefin gick fram och lade armarna runt Haralds midja.

Han pussade henne på pannan. ”Trött?” ”Ja, och hungrig. Vad tror du om lunch?” ”Om en stund.”

Hon strök honom över ögonbrynen med pekfingret. De där snälla ögonen. Harald var så trygg, och envis. Han hade alltid tusen olika projekt igång och ständigt nya idéer. Det var som om han hade en liten motor inuti sig.

Han pekade mot ena hörnet av rektangeln. ”Gräv klart dit bort, så tar vi lunch sedan.”

Josefin greppade spaden igen och fortsatte gräva. Hittills hade de arbetat varje förmiddag i en vecka. De skulle göra 6

det i morgon också, och i övermorgon. Och dagen efter det.

I eftermiddag hade hon helst tagit ledigt för att åka och bada, men det skulle antagligen inte bli någon tid över. På eftermiddagarna var det så mycket annat.

Harald vände sig mot henne igen. ”Förresten, jag ska be Björks komma över någon dag och hjälpa till med vallklippningen. Då kan vi bjuda dem på kaffe.”

En fikastund med grannbönderna Svante och Kristin Björk var inget Josefin längtade efter. Kristin pratade nästan oavbrutet och med Svante fick man anstränga sig för att höra vad han sa eftersom hans Österlendialekt var så grov.

Samtalen handlade mest om jordbruk eller djur eller väder. ”Vi skulle behöva köpa någon sorts vallmaskin”, sa hon. ”Så vi slipper be grannarna hjälpa oss att slå vallen varje år.

Och bala och plasta.” ”Ja, men maskiner kostar.” ”Man kanske kan hitta en begagnad slåttermaskin på nätet?” ”Det har vi inte råd med.”

Josefin slog bort en fluga. Att klippa vall till hö och ensilage hade varit ett bekymmer länge. Som vanligt hade de dåligt med pengar. Just nu mer än någonsin.

Hon hade annars inget emot att leva sparsamt. Begagnade redskap, enkel standard och lite ensidig mathållning i perioder var inget större problem. Avlagda kläder var hon van vid sedan barndomen, mamma hade många gånger haft det knepigt med försörjningen. Men det påtvingade, ytliga umgänget med grannbönderna var svårare att stå ut med. ”Kan vi inte försöka laga den gamla maskinen? Få igång den.”

Det stod en gammal avställd klippmaskin i ett skjul bakom ladan som gårdens förra ägare lämnat kvar, men den var rostig och trasig.

Harald skakade på huvudet. ”Den är död. Ingen idé.”

7

Skinnjackan var på väg att glida ner från vedtraven. Josefin lade upp den ordentligt igen. Om mormor ändå hade bott kvar, uppe i sin gula länga hos Peter i Svinaberga. Hon skulle säkert ha kunnat fixa den gamla trasiga klippmaskinen på något fiffigt sätt. Mormor hade nästan superkrafter när det gällde lantbruk. Lyckades hon inte åtgärda en sak hittade hon alltid ett sätt att komma runt problemet. ”Vi ska i alla fall inte vänta med att skörda vallen tills grönfodret blivit för grovt och näringsfattigt”, sa Harald. ”Så jag frågar Björks.”

Han log mot henne, blinkade i solljuset. ”Du kanske ska försöka hitta ett nytt jobb? Så vi får in lite pengar.” ”Om det går att få något. Mitt i sommaren.”

Josefin tryckte resolut ner spaden i jorden. Det hade inte varit så lätt att hitta ett deltidsjobb som hon trott i våras.

Hon hade fått nöja sig med ett sex veckors korttidsvikariat som assistent på biblioteket i Simrishamn. Så värst mycket pengar hade hon inte tjänat, men den lilla lönen hade ändå varit betydelsefull. Bibliotekarierna hade hjälpt henne första veckan, sedan hade hon lärt sig att själv katalogisera och registrera böcker och tidskrifter. Det hade varit roligt att visa besökarna tillrätta och småprata om allt möjligt.

Vikariatet var slut och hon saknade det intensivt. In i det sista hade hon hoppats på att få fortsätta i höst. När det mörknade för varje dag och blev allt kyligare, då hade det varit ljuvligt att få fortsätta stiga upp om morgnarna, köra den korta biten till Simrishamn och stiga in i det varma, ljusa biblioteket. Men den ordinarie assistenten skulle vara tillbaka i augusti.

Planen från i våras fanns i alla fall kvar. Josefin skulle deltidsarbeta under ett år för att få extrainkomster. Om det då ändå inte gick att driva gården vidare fick de hitta på något annat. Men nu var det säkert ännu svårare att få jobb än det varit i april.

8

Harald torkade sig i pannan med handryggen. ”Din mamma kanske behöver hjälp nere på pensionatet?” ”Hon kan nog inte betala mig ändå.” ”Fråga i alla fall. Vi behöver varenda krona.”

Hon fortsatte gräva. Jobba nere hos mamma. Det kändes fel. Som att gå tillbaka i tiden på något sätt. ”Det är väl toppen om du kan tjäna lite extra”, sa Harald.

Han skakade en av stolparna för att se om den var stadigt nedkörd i marken. Josefin önskade att hon kunnat vara lika positiv till allting som han. Häromdagen när hon oroat sig över det skamfilade boningshuset hade Harald bara skrattat och sagt att på sommaren gjorde det ingenting. Fasadens patina var vacker ihop med stockrosor och vinrankor. Det hade han förstås rätt i.

Spaden hade blivit blytung. Hon masserade sin högra axel medan hon såg bort mot odlingarna. Försommaren var en hektisk tid, listan över sysslor tycktes oändlig. Viktigast var att tömma växthuset och sätta ut alla plantor, efter att de tillbringat en tid på sina avhärdningsplatser.

Potatisen skulle vara klar att skördas någon gång i juli. Den hade förodlats i krukor med jord och på så vis fått en tidig start. Resten av grönsakerna var också på väg.

Josefin lät blicken glida bortåt fårhagen. Det låg någonting i gräset. ”Vad är det där?” ”Vilket?”

Hon pekade. ”På marken. Till vänster om träddungen.”

Harald satte handen över ögonen för att skärma av solen.

Så fick han bråttom. Han ställde spaden mot laduväggen och rusade mot fårhagen på den leriga stigen. Kom fram till träddungen, stannade upp och vevade med armen.

Josefin skyndade efter honom. På håll kunde hon se Harald sitta på huk vid det som låg på marken, i en liten sänka där gräset var högre.

9

Hon saktade in och gick närmare. Fåret låg orörligt i gräset med benen rakt ut. ”Nej. Inte Ullis.”

Hon sjönk ner på knä. Byxorna blev fläckade av jord och smuts, men det brydde hon sig inte om. Strök bara den livlösa kroppen. ”Vad kan hon ha dött av?”

Harald kliade sig i nacken medan han studerade det döda djuret. ”Ålder, antagligen. Hon var ändå tolv år. Kanske hjärtat.

Som för människor.” ”Hon var i alla fall inte mager. Tänderna har hängt med.

Och hon hade inte tappat någon framtand.” ”Nej, där har vi alltid haft bra koll.”

Josefin borstade av byxknäna. Hon svalde ner gråten. Djur dog, det var sådant som kunde hända på en gård, det fick man vara beredd på. Men Ullis hade varit speciell. En riktig matriark, naturlig ledare för flocken. ”Kan hon ha varit sjuk, tror du? Något smittsamt?” ”Nej, jag tror inte det behövs någon utredning. Men jag kollar med veterinären om vi behöver en remiss till obduktion. Och vad det i så fall kan kosta. Plus kadavertransport.”

Harald lade armen om henne medan de gick tillbaka. ”Jag går och ringer lantbrukstjänst. Fortsätt jobba, du.”

Josefin började förbereda de buntband som skulle fästa hönsnätet vid virket. Det var en av grannbönderna som hade tipsat Harald om den metoden.

Någon dag framöver skulle grävandet vara över och den nya hönsgården stå klar. Det skulle bli en fin inhägnad med träet målat i falurött. Då skulle hönsen ha ett perfekt utrymme att spatsera runt på.

Men Ullis var borta.

10

Ännu en ljus sommarkväll i Köpenhamn. Vanja såg ut över innergården och hustaken. Från grannarnas öppna fönster hördes sorl och skratt och musik som ekade mellan tegelväggarna. Men här inne i lägenheten rådde frid.

I morgon var det Sankt Hans dag. Eller midsommarafton, som det hetat de senaste åren då hon bott i Sverige. Nu var det återigen den danska benämningen som gällde.

Vanja lämnade köket. Hon satte på Tjajkovskijs Barcarolle, Juni för att komma i en gladare sinnesstämning. De lätta tonerna fyllde vardagsrummet och hon slog sig ner i soffan för att försöka läsa en stund, med benen utsträckta på fotpallen. Ibsens Ett dockhem på danska. Hon hade hittat den tunna volymen på ett antikvariat i kvarteret. En enkel pocket i ganska tråkig utgåva, tummad och nött. Omslaget var inget att hurra för.

Hon fortsatte där hon lagt ett bokmärke. Läste vidare om Nora, Helmers hustru. Kvinnan som sa sig vara tvungen att lämna man och barn för att få vara en människa, inte en docka. Som blev tillsagd av Helmer att hennes heligaste plikter var dem hon hade mot sin man och sina barn men då sturskt svarade att hon minsann hade andra lika heliga plikter. Det hade hon inte alls, replikerade Helmer och frågade vilka plikter det skulle vara. Noras svar var enkelt: Plikterna mot henne själv.

Vanja lyfte blicken. Den fastnade på den stora krukväxten i rummets andra ände, blev kvar medan tankarna vandrade iväg. Plikt. Ett svårdefinierat begrepp. Kunde betyda precis 11

vad som helst, beroende på tidsepok och omständigheter.

I flera långa sekunder blev hon sittande. Sedan synade hon klockan. Halv åtta. Så här dags satt väl Josefin med Harald och Peter och Sally någonstans och åt middag utomhus, eftersom vädret var lika vackert i Skåne som här. Kanske grillade de hemma hos Haralds föräldrar. Hans farmor Erna var säkert också med. Vanjas ungdomsvän.

I morgon skulle hela gänget fira midsommar i Åkes hus.

Sally skulle öppna sitt Pensionat Pomona. Peter hade berättat i telefon att invigningsfesten skulle äga rum på midsommarafton.

Vanja slog ihop boken och lade den ifrån sig på soffbordet.

Hon reste sig ur soffan och gick fram till vävstolen som stod i rummets ena hörn, fortfarande med den halvfärdiga väven kvar. Det var en trasmatta som hon påbörjat för någon månad sedan, i förhoppning om att få ny energi och inspiration.

Men sedan hade hon tröttnat på den och låtit alltihop vara.

Saknaden var stor efter alla oljefärger och dukar borta i Svinaberga. Och så den luftiga ateljén i Peters gamla stall, där hon haft sådant flow under våren. Hon hade kommit igång med sin första målning på fyrtioåtta år och sedan fortsatt med flera till. För att sedan bara avbryta och ge sig iväg, likt en flykting från ett krig. Konstverken hade fått stå kvar i det skick de varit.

Nog med ältande. Vanja gick fram till grammofonen och bytte till en annan skiva. All Along the Watchtower. En genialisk låt. Hon föredrog Jimi Hendrix version framför Bob Dylans.

Så satte hon sig vid vävstolen och fortsatte väva, hårt och bestämt. Trasmattan måste bli färdig, hon kunde inte ha hur många halvhjärtat påbörjade projekt igång som helst.

There are many here among us who feel that life is but a joke.

Låten var från 1968, året innan hon rest sin väg. Vanja nynnade med. Jimi Hendrix röst och gitarrtoner smälte samman med bilderna i huvudet. Det hade varit en händelserik tid.

12

Efter en stund lämnade hon vävstolen, det fick räcka för i dag. Hon blev stående mitt på golvet. Underligt tömd, liksom urholkad.

Balkongdörren stod halvöppen. There must be some kind of way outta here.

Om hon skulle ta sig en whisky och en cigarill, trots allt?

Hon hade inte druckit något starkare än vin på två månader.

Inte en droppe sprit sedan hon lämnat Svinaberga. Av någon anledning hade hon känt avsmak vid bara tanken. Samma sak med rökningen. Det var som om allt av hedonistiskt slag fått henne att känna sig ännu mer ödslig.

Vanja lade på en ny skiva. Layla med Eric Clapton. Hur vilt hade hon inte dansat till den här låten som ung? Senare också. Många, många gånger. Med stor inlevelse.

Vanja satte på sig mockajackan och sandalerna. Det var en lättnad att lämna den instängda lägenheten. Hon klev ut ur porten, traskade trottoaren fram. Svängde runt gat­hörnet och passerade lokalen där vinbaren legat förr om åren, sliten och mörk. Vid något bord hade det jämt suttit några gamla malätna existenser som man kunnat fördriva tiden med. Män med ovårdat skägg och ärrig hy, frodiga kvinnor med tunga bröst i oformliga t-shirts. Vanja hade känt alla stammisar.

De var snälla själar som tagit hand om varandra. Men vin­ baren var borta och ersatt av en glassbutik som sålde italiensk glass i säkert trettio smaker. Väggarna hade klätts i vitt kakel och lokalen var alltid starkt upplyst. Lika steril som en tand­ läkarmottagning.

Vanja skulle just korsa gatan när ett dämpat skrik fick henne att tvärstanna. Hon sökte med blicken uppåt en husfasad.

Ett fönster stod öppet, tre våningar upp. Förtvivlade rop från en ung kvinna hördes där inifrån. En mansröst mumlade dovt. Så kom ett nytt tjut, lite högre.

Vanjas hjärta slog en volt. Hon sprang fram till porten, såg genom rutan hur ett par lägenhetsdörrar öppnades.

13

Hon bultade på glaset. ”Hallå! Öppna!”

En äldre farbror med kalt huvud tittade förvirrat åt hennes håll. Hon knackade hårt igen för att han skulle förstå att läget var akut.

Till slut kom han hasande i tofflor och öppnade, utan ett ord. Vanja satte kurs mot trapporna medan hon ropade åt honom att samla ihop så många grannar han kunde.

Gode Gud, hjälp mig nu, tänkte hon även om hon egentligen var så mycket ateist man kunde bli.

Hon fick fram mobilen ur jackfickan. Gjorde sig beredd att trycka nödnumret och be polisen komma snarast. Under tiden forcerade hon trappsteg efter trappsteg, tills hon flåsande nådde tredje våningen. Innanför en av de gamla dörrarna i trä med mönstrat, ogenomskinligt glas hördes de upprörda rösterna.

Vanja ryckte i handtaget. Dörren var låst. ”Hallå, öppna!”

Hon bankade med knytnäven och fortsatte att ropa. Märkte att hon inte längre var ensam. Några andra grannar hade följt efter henne upp. ”Han som bor där inne är en idiot”, sa en ung kille med dreadlocks.

Flera grannar instämde. Någon berättade att mannen ifråga hade bråkat med sin flickvän i flera år. En äldre dam förklarade att hon brukade tala med hennes mamma, som gång på gång försökt få sin dotter att lämna mannen. Det brukade fungera ett tag, men inte i längden.

Vanja knackade på dörren igen. ”Öppna! Annars måste vi ringa polisen.”

Det blev knäpptyst. Så hördes steg och rörelser. Någon fipplade med låset. Dörren öppnades av en ljushårig, orakad man i trettiofemårsåldern, klädd i smutsig t-shirt och illa­ sittande jeans. Han stirrade ilsket på Vanja. ”Vad är det?” ”Vi undrar vad som pågår.”

14

En kvinna i trettioårsåldern, darrande och rödgråten, blev synlig bakom mannen. ”Kom här, skat”, sa Vanja och sträckte ut armarna mot henne. ”Han ska inte få göra dig illa mer.”

Kvinnan ryggade tillbaka. ”Men han har inte slagit mig.” ”Säkert? Jag ska inte ringa polisen?” ”Nej, nej. Det behövs inte.”

Mannen försökte dra igen dörren men Vanja satte foten emellan. ”Du behandlar henne illa.”

Han rynkade ögonbrynen. ”Hör du inte vad hon säger? Ni kan gå.” ”Jag går inte förrän jag vet att hon är trygg.” ”För helvete, stick!”

Kvinnan brast i gråt. Vanja fångade in henne och den här gången lät hon sig hållas om. Skälvande tryckte hon sig mot Vanja som en liten kaninunge. ”Min mor”, viskade hon. ”Jag ska ringa till min mor.” ”Gör det”, sa Vanja.

Mannen ryckte åt sig en grå huvjacka, trängde sig förbi gruppen av grannar och sprang nedför trapporna med smällande steg.

Vanja väntade medan den unga kvinnan hämtade sin telefon. Hon talade lågmält i luren under ett par minuter.

Grannarna försvann in i sina egna lägenheter, en efter en.

Till slut var det bara Vanja kvar.

Hon tänkte på Sally. Ensamstående. Hon och Josefin hade bott i en fastighet på Södermalm som måste ha liknat den här. Hade Sally farit illa någon gång?

Vanja visste inte mycket om sin dotters liv. Knappt någonting. ”Jag väntar här tills din mor kommer”, sa hon till flickan när hon var klar. ”Tack.”

15

”Mitt namn är Vanja. Vad heter du?” ”Grethe.”

De tog i hand. Sedan stod de kvar i trapphuset. Grethe verkade inte vilja bjuda in någon i lägenheten. Kanske för att den inte var hennes.

Efter en stund kom den gamla hissen rasslande upp. En kvinna med grått, kortklippt hår och svartbågade glasögon steg ur. Hon var i sextioårsåldern. ”Tack för din insats. Jag försöker hjälpa min dotter men det är svårt.”

Vanja tittade ingående på kvinnan. Det var något bekant över hennes mun, något med hakpartiet. Det där sättet att lägga överläppen en bit utanför den undre, som om hon sög på en minimal karamell. ”Vibeke?”

Den gråhåriga hajade till, sedan log hon. Hon var fortfarande vacker, fast det gått så många år. ”Vanja! Herregud. Det är du.”

De såg på varandra under tystnad. Vibekes ögon hade blivit fuktiga bakom glasögonen. ”Jag visste inte att du var tillbaka i Köpenhamn”, sa Vanja. ”Det är jag. Sedan en tid.” ”Du gifte dig väl? Flyttade till Helsingör?”

Vibeke nickade. ”Men så skilde jag mig. Det är två år sedan. Och nu är jag här.”

Vanja tryckte hennes hand. Att se Vibeke igen var overkligt. Förr hade hon alltid haft mörkt långt hår, ända ner till svanken. Men hon passade ännu bättre i den korta frisyren.

Glasögonen gav henne pondus.

Vibeke vände sig till sin dotter. ”Grethe, det här är Vanja. Min kära gamla vän och kollega.

Vi delade både bostad och ateljé en gång i tiden. Tillsammans med några andra konstnärer.”

Grethe nickade artigt mot Vanja.

16

Vibekes klädsel var lika enkel som förr. Kraglös, kort jacka och ett par raka, vida byxor, allt i benvitt linne. Hon måste ha sytt plaggen själv. På sjuttiotalet hade hon varit duktig på att sy. ”Har du kontakt med någon av de andra?” undrade Vanja. ”Nej. Ingen alls.”

Vibeke tog av sig glasögonen och torkade sig i ögonvrån.

Hon gned glaset med en flik av jackan.

Så mötte hon Vanjas blick igen. ”Tänk att du fanns kvar här, Vanja. Det hade jag aldrig kunnat tro.”

De började båda le, exakt samtidigt.

17

Josefin plockade upp några spillbitar av trälister från gräsmattan. Hon tryckte ner dem i en papperssäck som hantverkarna hade lämnat kvar under takfoten på husets bak­sida.

Dit skulle väl ingen gäst ha anledning att gå. Det störde henne att det fortfarande fanns byggskräp kring huset trots att det var dags för invigningsfest.

Mamma verkade inte bry sig så mycket om spåren efter renoveringskaoset. Så länge det gick att bo i flygelbyggnaden var hon nöjd. Ett tag hade hon varit ängslig för att gästrummen inte skulle bli klara i tid, men hantverkarna hade jobbat stenhårt och nu kunde äntligen sex gäster tas emot.

I flygeln fanns numera fyra små rum, varav två var dubbelrum. Alla hade fått äppelnamn: Ingrid Marie och Granny Smith, Astrakan och Cox Orange. Än så länge fanns det bara ett badrum som gästerna fick dela på. Det var väldigt fint med schackrutigt kakel och tvättställ i gammal stil. Någon gång i framtiden skulle varje rum få sin egen toalett och dusch. Kanske redan till nästa sommar.

Josefin synade tomten ännu en gång. En reva byggplast hade fastnat i ett buskage och hon skyndade sig att ta bort den. Om man bortsåg från några säckar murbruk i ena hörnet hade trädgården blivit hyfsad. Hon hoppades att folks blickar skulle dras till allt det vackra i stället. Lavendelhäcken till exempel, som löpte längs huset och som fjärilarna älskade.

Det såg nästan ut som om de dansade i solglimret när de satte sig på de ljust lila topparna för att strax lyfta igen.

Snöret med färgglada vimplar som Peter och Harald hade 18

fäst mellan äppelträdet och husgaveln fladdrade i vinden.

Mamma hade köpt två begagnade utemöblemang som hon placerat ut i olika ändar av trädgården. Deras vita färg hade börjat flagna, både borden och stolarna skulle behöva målas om så småningom, men de passade in perfekt. På grinden mot gatan hade mammas granne Flynn satt upp en plåtskylt som han formgivit. Pensionat Pomona stod det, och så ett stiliserat äpple. Redan hade flera förbipasserande turister tittat in och velat boka rum. Mamma hade fått beklaga att hon inte öppnat ännu, och hälsa dem välkomna efter midsommar.

Flynn och hans fru Britta hade också hjälpt henne att bygga en hemsida utan att vilja ha ett öre betalt. På sidan fanns en bokningskalender, men också bilder och information om fiskelägets historia, och om Åkes hus. Det hade redan kommit en hel del bokningar.

Mamma stod på gräsmattan och försökte tålmodigt räta upp midsommarstången, vilket inte såg ut att lyckas. Stången som hon och Peter tillverkat i morse var inte mer än kanske en och en halv meter hög, klädd i björkris och med två blomsterkransar dinglande på varje sida om korset. ”Blev det här bättre?” frågade mamma när Josefin gick förbi. ”Tyvärr inte.”

De började skratta. Mamma gav upp. I stället gick hon en runda och ställde de nya utemöblerna tillrätta. Tätt följd av Märta, den stora lurviga hunden som ständigt lunkade efter henne.

Josefin kastade en blick åt Haralds håll. Han höll på att bära ut glas från köket och nickade uppmuntrande. Det gick inte att komma undan, hon måste ställa frågan till mamma.

Nu, innan gästerna kom. ”Vad tror du, mamma, blir det mycket att göra i sommar?

På pensionatet.”

Mamma stannade upp. ”Vi får väl se när jag väl är igång. Men alla jag pratat med 19

säger samma sak. Att man aldrig kan föreställa sig hur mycket jobb det blir. Hur förberedd man än är.” ”Då kanske jag skulle kunna jobba litegrann hos dig?”

Mamma höjde ögonbrynen. ”Här?” ”Ja. Halvtid. Jag kan städa och bädda. Vad som helst.”

Märta hade satt sig ner. Mamma klappade henne på hjässan under tystnad. ”Bara till augusti, eller kanske september”, sa Josefin. ”Medan jag söker andra jobb.” ”Visst. Om du vill. Men jag kan inte betala dig särskilt mycket.” ”Det förstår jag.” ”Okej, då säger vi så.”

Mamma fortsatte runt tomten. Josefin gick fram till Harald som stod vid ett bord och ställde glasen på rad. ”Jo, jag får jobba här hos mamma ett tag. Tills jag kan börja söka något nytt.” ”Bravo.” ”Vad sa veterinären om Ullis, förresten? Måste vi betala för obduktion?” ”Nej, han på lantbrukstjänst var säker på att det bara var åldern. Och transporten blev inte heller så dyr, eftersom hon vägde under hundra kilo.”

Josefin andades ut. Men sorgligt var det ändå. Det hade varit hemskt i går när de hjälpts åt att få upp Ullis på en skottkärra och sedan kört henne till gårdsplanen där hon fått stå med en presenning över sig. Några timmar senare hade kadavertransporten kommit med kranbil och hämtat den döda fårkroppen för att köra den till destruktion. ”Tänk inte på det nu”, sa Harald.

Hon började veckla ut några linnedukar och bredde ut dem på borden. Peter hade tagit fram gräsklipparen för att jämna till på några ställen. Han och mamma såg på varandra lite snabbt och log, så som de gjort i snart två månader nu.

20

Josefin iakttog dem diskret. De var förälskade, det märktes tydligt fast mamma hävdade att de bara var vänner. Just i dag var det som om de strålade så fort de hamnade i varandras närhet. Mamma hade tagit på sig en småblommig klänning som hon hittat i en secondhandbutik häromveckan och Peter var klädd i ljusa byxor och vit skjorta med upprullade ärmar.

De var solbrända och uppspelta, gav intrycket att just ha tagit studenten.

Mycket hade hänt sedan mamma kommit till Kivik. Det hade varit i mars, när hon precis gjort slut med Frank. Då hade hon sett glåmig och sliten ut, och försökt att inte låtsas om sina ryggsmärtor, fast Josefin sett att hon lidit. Men efter bara en kort tid i Kivik hade de gått över. Sedan dess hade mamma inte haft ont alls. Det var helt klart här hon skulle vara.

Borden var klara och dukarna fästa med klämmor. Josefin började bli nervös. Klockan var snart två. Om en liten stund skulle trädgården fyllas av folk. Mamma hade bjudit in många hon lärt känna i Kivik, både grannar och vänner. Den enda som fattades var mormor som var tillbaka i Köpenhamn sedan två månader. Josefin talade med henne i telefon då och då. Samtalen var trevliga men det var svårt att utröna om mormor trivdes eller inte. Hon pratade mest om sina promenader och om sin vävstol, hur oinspirerad hon var men att vävandet ändå betydde mycket. Det lät en smula ödsligt.

Josefin anade att mormor längtade till Kivik, där hennes egentliga liv fanns. Den vardag som avbrutits så plötsligt i våras, precis före valborg.

Inne i köket höll Liselott på med festmaten, flera sallader och lax och kallskuret. Hon hade bestämt sig för att hjälpa till på pensionatet hela sommaren, så fort hon fick tid över.

Josefin hjälpte till att skära upp nybakat bröd och lägga skivorna snyggt i korgar. Sedan torkade hon av köksbordet och blandade dressing och arrangerade lufttorkad skinka på ett uppläggningsfat. Mamma skulle få se att hon kunde hugga i.

21

När allt började bli klart tog Josefin ett varv och inspekterade husets undervåning. Här nere var det fortfarande inrett med Åkes gamla möbler. Allt nytt som behövts hade mamma köpt på loppisar och auktioner, utom sängarna ute i flygeln, som alla var nya. På Pensionat Pomona skulle man sova skönt, det var mamma noga med.

I matsalen hade Peter och Liselott tapetserat om väggarna och målat snickerierna. Peter hade kommit körande med en tung gammal bänk som han hittat i en antiklada i trakten, och så hade de hjälpts åt att kånka in den till matsalens ena vägg. Där skulle frukostbuffén dukas upp varje morgon klockan åtta. Åkes bokhyllor fanns kvar, fyllda med böcker. Josefin strök med fingret över ryggarna. Hon kände igen titlarna så väl. Det var både skönlitteratur och fackböcker, mest om biologi. Som biologilärare hade Åke kunnat det mesta om naturen.

På en av fönsterbrädorna i matsalen låg den panterfläckiga stenen som han hittat på stranden borta vid Haväng. Stenen hörde till huset. Josefin vägde den i handen. Hon hade fortfarande svårt att smälta det hon fått veta om Åke. Efter hans död hade en annan bild av honom tonat fram, utifrån vad Haralds farmor berättat. Åke hade varit avundsjuk på sin bror, morfar Georg. Både för hans utbildning och yrke som arkitekt, och för hans val att flytta till Stockholm. Men framför allt för hans familj, frun Vanja och dottern Sally.

När mormor rest iväg, 1969, hade morfar blivit förkrossad. Han hade ensam tagit hand om sin treåriga dotter, men druckit för mycket och haft flera olika kvinnor, som Josefin förstått det. Åke däremot hade alltid varit ungkarl, åtminstone utåt. Om han haft några romanser under åren hade de i så fall bara varit tillfälliga. Det visste Josefin inget om och han hade heller aldrig berättat. Åke verkade ha varit bitter på mycket, och besviken på sitt liv. Mormor hade några år senare ångerfull hört av sig och 22

försökt få träffa sitt barn, men då hade han fått Georg att säga nej. Och därmed splittrat familjen.

Det var så underligt att tänka på. I synnerhet eftersom de två bröderna bott ihop i huset på somrarna. Men Åke hade alltid varit tystlåten av sig.

Josefin stannade upp vid glasverandan som badade i solljus. Ett fönster stod öppet, fäst med hake. Doften av utslagna rosor och nyklippt gräs letade sig in, med ett svagt stråk av tång och strand. Havet längre bort liknade ett djupblått band mellan husen. Det var en dag för fest och firande.

Glada skratt utanför när gästerna började anlända. Josefin slätade till klänningen och skyndade sig ut. Bybor och grannar klev in genom grinden, sommarfina och högtidliga, några hade till och med blomsterkransar på huvudet. Hantverkarna var också med. Mamma fick mängder av presenter, kramades om och gratulerades. Märta skällde och viftade frenetiskt på svansen när hon fick se Flynns gula hund Chester. ”Välkomna”, sa mamma och pekade mot ett av trädgårdsborden. ”Ta gärna något att dricka.”

En tunnhårig man, klädd i ljusgrå kostym, lämnade fram en trädgårdslykta i järn med sidenband runt handtaget. Det var Jörgen Rådström på Sparbanken i Simrishamn, han som varit Åkes rådgivare och även hjälpt mamma med allt juridiskt och ekonomiskt kring arvet, som att ordna lagfarten och teckna villaförsäkring.

Olle och Yvonne, grannparet i huset mitt emot, hade tagit med sig en rottingfåtölj som invigningspresent.

Mamma placerade gåvan i ett hörn av trädgården. Precis vid schersminbusken så att man skulle kunna sitta där om kvällarna, omsluten av doften. ”Där kan du läsa böckerna till bokcirkeln”, sa Yvonne. ”Till hösten drar vi igång igen.”

Olle klappade mamma på axeln. ”Fast i sommar lär det inte bli mycket tid över.”

Gästerna tog för sig av sommarmaten och slog sig ner 23

runt om i trädgården. Josefin studerade Peter medan han serverade champagne till alla som ville ha. Han tittade på mamma nu också, lite diskret. Hon såg ut som en drottning, rak i ryggen och med det utsläppta håret belyst av solen.

Kanske hade hon aldrig varit så här vacker.

Någon klingade i ett glas och festsorlet tystnade. Liselott hade klivit upp på en av de rangliga trädgårdsstolarna. ”Dags att skåla för Sally. Hon har verkligen gjort ett otroligt jobb! Så klart att hon har fått hjälp av Peter och mig och en hel del andra också, men det mesta har hon fixat själv. Och i dag är det färdigt. Byggskräpet på baksidan får vi se som en bonus, ett konstverk kanske.”

Sprida skratt hördes. Josefin sneglade på mamma som log osäkert. Kanske tänkte hon också på den enda närstående som inte var här. Mormor.

Liselott höjde sitt glas. ”Grattis, Sally! Skål! För sommaren! Och för Pensionat Pomona!”

Alla hurrade och skålade. Liselott vände sig mot mamma. ”Och så vill jag bara påminna om det du sa till mig precis i början, innan du ens fått lagfarten på huset. Du ville att Pensionat Pomona skulle bli charmigt, hemtrevligt, personligt och välkomnande.”

Liselott höll upp fyra fingrar i luften. ”Det var dina fyra ledord, och de stämmer precis med hur du är som person. Skål igen! Du fattar inte hur glad jag är att ha dig tillbaka i Kivik.”

Josefin ställde sig intill Harald. ”Vad duktig du var som fixade jobb”, sa han. ”Jag är så stolt över dig.” ”Tack. Detsamma.”

Hon strök honom över kinden. Saker och ting skulle ordna sig. Mamma hade öppnat sitt pensionat, och här fanns i alla fall ett extrajobb över sommaren.

24

Ett par timmar senare körde de hemåt mot Vallmogården, efter att ha lämnat festen medan den fortfarande pågick. Djuren behövde utfodras. När Harald och Josefin svängt in på sin egen grusväg kom en Ford Ranger körande bakom dem, för att sedan glida in på gårdsplanen och tvärbromsa. Det var grannbönderna, paret Björk. Svante satt vid ratten och Kristin, den mest pratsamma av dem, vinkade genom sitt öppna fönster. ”Hallå där!”

Hon slog upp bildörren och steg ut. Hennes stadiga kropp var för dagen klädd i ett par avklippta snickarbrallor med en smutsfläck på ena sidan. De nakna benen som stack ut var bruna av solen. När byxorna åkte upp en bit syntes en tydlig linje mitt på låret där de slutade, och ovanför den skymtade kritvit hud. ”Vi tänkte fixa vallklippningen åt er. Så här är vi nu, med vår slåtterbalk.” ”Ni är otroliga”, sa Harald.

Han vände sig mot Josefin. ”Jag försökte säga att de inte behövde komma just på midsommarafton.”

Svante klev också ur bilen. ”Du nämnde ju att det måste göras. Och på en gård är alla dagar lika.”

Han hade sin vanliga arbetsoverall, och så lantbrukar­ kepsen nedtryckt på huvudet. ”Vi tänkte att vi kör hit och klarar av det så fort ni kommit hem. Det är så snabbt gjort när man har en slåtterbalk.

Annars är det ett drygt arbete.”

Harald strålade. ”Vad snällt av er. Ni som har så mycket att göra hos er själva.”

Svante log bara och baxade ner den tunga slåtterbalken från flaket. ”Jovisst, men då märks det knappt om man lägger till 25

några fler grejor på listan. Det går av bara farten.”

Kristin hjälpte till att lasta av. På överkroppen hade hon på sig ett bleknött svart linne, inte särskilt rent det heller. ”Vi ställer så gärna upp. Det är bara roligt. Och så får vi umgås också, på köpet. När det är midsommarkväll och allt.”

Maskinen kom ner på marken. Kristin strök svetten ur pannan, hennes redan solbrända ansikte hade fått en djupröd färg av ansträngningen. Hon gjorde en gest mot det pågående hönsgårdsbygget vid ladan. ”Ni bygger fortfarande på hönsgården?”

Harald såg lite skamsen ut. ”Ja, men vi ska snart vara klara.” ”Det blir nog bra”, sa Svante. ”Där får ni gott om plats.”

Harald log mot Josefin. ”En dag kanske vi har tjugo höns.” ”Elva räcker väl. Än så länge.” ”Jo. Men längre fram.”

Kristin öppnade bildörren igen, grävde runt i röran av prylar på golvet vid framsätet och fiskade upp ett par skitiga arbetshandskar. ”Så där, ja. Då sätter vi igång.”

Josefin stod lite vid sidan av. Långsamt och omsorgsfullt trampade hon ner ett reliefmönster av stelnad lera i ett gammalt traktorspår. Det här sättet att besöka varandra på landet hade hon fortfarande inte vant sig vid. Att grannar bara kunde dyka upp utan förvarning, när man inte var beredd.

Särskilt paret Björk.

Det förutsattes allmänt att man tyckte att det var trevligt att få besök, i synnerhet när man fick hjälp med någonting.

Och visst var det generöst. Men hon var trött efter invigningsfesten. Helst hade hon velat lägga sig på soffan framför en tv-serie.

Harald var förstås salig. Hans ögon lyste och han traskade efter när paret Björk började gå mot vallen med slåtterbalken.

Josefin fick bråttom att följa med. Hon tog honom i handen 26

och riktade blicken framåt, på Kristins breda bak och bruna vader. Vadmusklerna spändes varje gång grannkvinnan tog spjärn med hälarna för att skjuta slåtterbalken framför sig på stigen.

Framme vid vallen fick Svante igång maskinen och började arbeta. Kristin tog det lugnt, stannade upp vid dikes­ renen och såg ut över landskapets jämna, släta kullar. Josefin betraktade henne. Kristin hade en förmåga att verkligen njuta av naturen, hon tycktes aldrig bli blasé eller uttråkad.

Josefin försökte göra likadant. Borta vid grannens tjur­ hage kunde hon skymta den kraftfulle Atlas som stod vid sin stolpe, fastkedjad med en grov kätting.

Hon kom att tänka på stackars Ullis som inte skulle få uppleva någon mer sommar. En vindil gick genom trädkronorna.

Löven gav ifrån sig ett lågt rasslande.

Så kom Kristin fram, leende. ”Snart blir det grillat. Det är gott, det. Vi tog med oss lite blandade saker som vi marinerat.”

Josefin gjorde sig redo för ett intetsägande samtal. Det var bara att ställa in sig på att vara så sällskaplig som möjligt. Ännu en gång.

27