HISHAM M ATA R
ÅTER– VÄNDA ATT
öv e r s ät t n i ng: Hanna Axén
FORUM
Tidigare utgivning Ingen i världen 2007 Analys av ett försvinnande 2012
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel: The Return: Fathers, Sons and the Land in Between Copyright © Hisham Matar 2016 Översättning: Hanna Axén Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-15021-9
I N N EH Å LL 1. Fallucka 2. Svart kostym 3. Havet 4. Landet 5. Blo’thaah 6. Dikter 7. Din hälsa? Din familj? 8. Vapenvilan och clementinen 9. Den gamle mannen och hans son 10. Flaggan 11. Det sista ljuset 12. Benghazi 13. Ett annat liv 14. Kulan 15. Maximilian 16. Kampanjen 17. Diktatorns son 18. Gamars fina sätt 19. Talet 20. År 21. Benen 22. Innergården
7 23 38 47 52 66 80 86 97 108 117 131 144 154 181 200 215 239 246 258 275 293
Författarens tack
301
Madrid
por
Lissabon
tug
al
N
spanien
A t l a nt e n Alger
Tunis
ni
sie
n
Rabat
tu
Marocko
mauretanien
Algeriet
mali
0
300 miles
0
500 km
Niger
montenegro kosovo bulgarien Rom
makedonien
italien
Ankara
albanien
turkiet
grekland Aten
malta
Med el ha vet Tripoli Zliten
Al-Bayda Misrata
Tubruq
Benghazi
Sirte
Darnah
Cyrenaika
Alexandria Al-Minufiyya
Brega
El-Agheila (koncentrationsläger)
Ajdabiya
libyen
Egypten
tchad
Sudan
Kairo
1. Fallucka
Det var tidig morgon, mars 2012. Min mor, min hustru Diana och jag satt på en golvfast stolsrad i en vänthall på Kairos flygplats. En högtalarröst meddelade att flight 835 till Benghazi förväntades avgå i tid. Mor kastade oroliga blickar på mig med jämna mellanrum. Diana såg också bekymrad ut. Hon lade en hand på min arm och log. Jag borde resa mig upp och gå en sväng, tänkte jag. Men min kropp var som förstenad. Aldrig förr hade jag känt en sådan förmåga till stillhet. Vänthallen var nästan tom. Där fanns bara en man som satt mittemot oss. Han var överviktig, såg trött ut och var kanske i femtiofemårsåldern. Det var någonting i sättet som han satt på – händerna knäppta i knäet, bålen lutande en aning åt vänster – som utstrålade uppgivenhet. Var han egyptier eller libyer? Skulle han på besök i grannlandet eller var han på väg hem efter revolutionen? Hade han varit för eller emot Gaddafi? Eller var han kanske en av de där obeslutsamma som höll alla förbehåll för sig själva? Högtalarrösten hördes på nytt. Det var dags att gå ombord. Plötsligt stod jag i främre delen av kön med Diana vid min sida. Hon hade mer än en gång tagit med mig till den stad i norra Kalifornien där hon är född. Jag 7
känner till växterna och ljusets skiftningar och avstånden på den plats där hon växte upp. Nu skulle jag äntligen ta med henne till mitt land. Hon hade packat med sin Hasselblad och sin Leica, hennes båda favoritkameror, samt hundra rullar film. Diana är mycket samvetsgrann i sitt arbete. Hittar hon en tråd följer hon den tills den tar slut. I stunden kändes den vetskapen både lockande och oroande. Jag vill ogärna ge Libyen mer än det redan har tagit ifrån mig. Mor vankade av och an framför fönstren ut mot startbanan medan hon pratade i sin mobil. Vänthallen fylldes sakta med folk, framför allt män. Diana och jag stod nu längst fram i den långa kön. Den krökte sig bakom oss som en flod. Jag låtsades att jag hade glömt någonting och drog henne åt sidan. Jag tyckte med ens att det var en dålig idé att återvända efter alla dessa år. Min familj hade lämnat landet 1979, trettiotre år tidigare. Det var den avgrund som skilde mannen i mig från den åtta årige pojke jag då hade varit. Nu skulle flygplanet korsa det svalget. Sådana resor var med största sannolikhet skoningslösa. Den här riskerade att beröva mig en färdig het jag hade arbetat hårt för att förfina: att klara mig utan de platser och människor jag älskar. Joseph B rodsky hade rätt. Det hade också Nabokov och Conrad. De var författare och återvände aldrig. De hade var och en på sitt sätt försökt kurera sig från sitt hemland. Det du har lämnat bakom dig förflyktigas. Återvänd och du kommer att ställas inför frånvaron eller förvanskningen av allt du värdesatt. Men Dmitrij Sjostakovitj och Boris Pasternak och Naguib Mahfouz hade också rätt: lämna aldrig ditt hemland. Om du lämnar det klipps banden till 8
ursprunget av. Du blir som ett dött träd, hårt och ihåligt. Vad gör man när man varken kan lämna eller återvända? * I oktober 2011 övervägde jag att aldrig mer återvända till Libyen. Jag var i New York, promenerade på B roadway, luften var frisk och sval, när möjligheten plötsligt slog mig. Den kändes oförvitlig, som en tanke mitt medvetande hade åstadkommit på egen hand. Som i ungdomens stunder av berusning kände jag mig djärv och oövervinnelig. Jag hade åkt till New York månaden innan, inbjuden av Barnard College för att föreläsa om romaner som diskuterar exil och utanförskap. Men jag hade en betydligt tidigare anknytning till staden än så. Mina föräldrar hade flyttat till Manhattan våren 1970, då min far utsågs till Libyens FN-ambassadör. Jag föddes samma höst. Tre år senare, 1973, återvände vi till Tripoli. Sedan dess hade jag besökt New York fyra eller fem gånger, men alltid mycket kort. Så även om jag just hade återvänt till den stad där jag var född var det en plats jag knappt kände. Under de år som hade gått sedan min familj och jag lämnade Libyen hade vi skapat relationer till flera olika städer, städer som fungerade som substitut för oss: Nairobi, dit vi tog vår tillflykt efter att ha lämnat Libyen 1979 och som vi har fortsatt besöka sedan dess; Kairo, där vi året därpå slog oss ner på obestämd tid; Rom, som kom att bli vår semesterort; London, dit jag flyttade som femtonåring för att studera och där jag nu 9
i tjugonio år har envisats med att försöka skapa mig ett liv; Paris, dit jag, trött och irriterad på London, flyttade strax efter det att jag hade fyllt trettio och lovat mig själv att aldrig återvända till England, bara för att två år senare konstatera att jag var tillbaka igen. I alla dessa städer har jag föreställt mig hur jag en dag med lugn i sinnet ändå skulle bo där på Manhattan, denna avlägsna ö där jag en gång föddes. Jag föreställde mig hur någon ny bekantskap skulle ställa den där gamla uttjatade frågan, kanske under någon middag eller på ett kafé eller i omklädningsrummet efter en lång simtur: ”Var kommer du ifrån?” varpå jag obesvärat och utan min sedvanliga sinnesrörelse skulle svara: ”New York.” I de fantasierna njöt jag av tanken på att ett sådant svar skulle vara både sant och falskt, som ett magitrick. Att jag skulle flytta till Manhattan under mitt fyrtionde levnadsår, samtidigt som Libyen var på väg att slitas itu, och att det dessutom skulle ske den 1 september, samma datum som en ung officer vid namn Muammar Gaddafi 1969 hade avsatt kung Idris och som så många avgörande faktorer i mitt liv – var jag bor, språket jag skriver på, samma språk som jag nu använder för att skriva det här – hade satts i rörelse: allt detta gjorde det svårt att släppa tanken på att någon form av gudomlig vilja var inblandad. * I vilken bok som helst om Libyens politiska historia utgör 1980-talet ett särdeles grymt kapitel. Människor som motsatte sig regimen hängdes offentligt på torg och 10
idrottsarenor. Dissidenter som flydde landet förföljdes – flera av dem kidnappades eller mördades. Det var också under 80-talet som det i Libyen för första gången fanns ett beväpnat och beslutsamt motstånd mot diktaturen. Min far var en av oppositionens mest framträdande figurer. Den organisation han tillhörde hade ett träningsläger i Tchad, söder om den libyska gränsen, samt ett flertal underjordiska celler inne i landet. Min fars militära karriär, hans korta tid som diplomat samt den förmögenhet han hade lyckats skapa sig under mitten av 70-talet, då han var en mycket framgångsrik affärsman – han importerade så vitt skilda produkter som Mitsubishibilar och Converseskor till Mellanöstern – gjorde honom till en farlig fiende. Diktaturen hade försökt köpa honom, hade försökt skrämma honom. Jag minns en eftermiddag när jag satt bredvid honom i lägenheten hemma i Kairo, jag var kanske tio eller elva år och jag kände tyngden av hans arm över mina axlar. I stolen mittemot satt en av de män jag kallade ”Farbror” – män som jag av någon anledning visste var hans bundsförvanter eller anhängare. Ordet ”kompromiss” nämndes, varpå min far svarade: ”Jag kommer aldrig förhandla. Inte med människor som är kriminella.” När vi reste till Europa bar han alltid pistol. Innan vi satte oss i bilen bad han oss alltid att gå undan och ställa oss en bit bort. Därefter lade han sig ner på knä och tittade under chassiet, kupade sedan händerna och kikade in genom bilrutorna för att se om där syntes några spår av kablar. Män som han hade skjutits ihjäl på tågstationer och kaféer, deras bilar hade sprängts i luften. Under 80-talet, då jag fortfarande bodde i Kairo, 11
läste jag i tidningen om mordet på en ryktbar libysk ekonom. Han hade klivit av tåget på Stazione Termini i Rom när en främling hade kommit fram till honom, satt en pistol mot bröstet och tryckt av. På fotot intill artikeln låg den döde mannen, täckt av dagstidningar, förmodligen den dagens tidning, ner till vristerna, där de välputsade skinnskorna stack fram. En annan gång stod det om en libysk student som hade blivit ihjälskjuten i Grekland. Han hade suttit på en uteservering på Monastirakitorget i Aten. En förbipasserande skoter hade stannat till och mannen bakom föraren hade riktat en pistol mot studenten och avfyrat flera skott. En libysk nyhetsuppläsare för BBC World Service dödades i London. I april 1984 anordnades en demonstration utanför den libyska ambassaden på St James’s Square i London. En av de anställda på ambassaden öppnade ett skjutfönster på första våningen, stack ut ett maskingevär och började skjuta mot folksamlingen. En kvinnlig polis, Yvonne Fletcher, dödades och elva libyska demonstranter sårades, varav några allvarligt. Gaddafis hetskampanj mot regimkritiker som levde i exil och som tillkännagavs av Musa Kusa, chefen för underrättelsetjänsten, i samband med ett offentligt massmöte under tidigt 80-tal, skulle snart komma att omfatta även dissidenternas familjer. Min ende bror, Ziad, var femton år när han började på en internatskola i Schweiz. Bara några veckor senare, knappt halvvägs in på terminen, återvände han till Kairo. Vi åkte alla ut till flygplatsen och mötte honom. När han dök upp bland passagerarna som vällde ut ur ankomsthallen såg han blekare ut än vad jag mindes honom. Några dagar tidigare 12
hade mor ringt flera samtal, och jag hade sett hur hennes finger darrade när hon slog numren. Den schweiziska skolan låg helt avsides, högt uppe i Alperna. För att komma till närmsta by var man tvungen att åka linbanan, som bara var igång några timmar mitt på dagen. Två dagar i rad hade Ziad sett en bil stå parkerad utanför skolans huvudingång. I bilen satt fyra män. Alla hade långt hår, ett kännetecken för dem som tillhörde Gaddafis revolutionära kommittéer. Sent en kväll blev Ziad tillsagd att gå till skolans kontor eftersom han hade telefon. I andra änden av linjen hördes en mansröst: ”Jag är en god vän till din far. Du måste göra exakt som jag säger. Du ska omedelbart lämna skolan och ta första bästa tåg till Basel.” ”Varför då? Vad har hänt?” undrade Ziad. ”Det kan jag inte säga. Men du måste skynda dig. Ta första bästa tåg till Basel. Jag kommer att vänta där och förklara allting för dig.” ”Men det är ju mitt i natten”, sa Ziad. Mannen vägrade komma med ytterligare förklaringar. Han bara upprepade: ”Ta första bästa tåg till Basel.” ”Det kan jag inte. Jag vet inte vem ni är. Snälla ring inte hit igen”, sa Ziad och lade på. Mannen ringde då till vår mor, som i sin tur ringde till skolan. Hon förklarade för Ziad att han omedelbart måste lämna skolan och gav honom utförliga instruktioner. Ziad gick och väckte sin favoritlärare, en ung man med examen från Cambridge som nog hade tänkt att det kunde vara roligt att undervisa i engelsk litteratur i Alperna och samtidigt passa på att åka lite skidor. ”Ursäkta, men min far ska opereras och har bett att få 13
träffa mig innan han rullas in i operationssalen. Jag måste ta första bästa tåg till Basel. Vill ni vara vänlig och köra mig till stationen?” Läraren ringde min mor, som bekräftade vad Ziad hade sagt. Läraren såg sig tvungen att väcka rektorn. Även han ringde min mor och så snart han hade låtit sig övertygas tog Ziads lärare fram tidtabellen. Det gick ett tåg till Basel om fyrtio minuter. Om de skyndade sig skulle han kanske hinna med det. De var tvungna att passera den parkerade bilen eftersom det inte fanns någon annan väg ut. När de körde förbi männen låtsades Ziad som om han var tvungen att knyta ena skosnöret. Läraren körde försiktigt nerför den slingringa bergsvägen. Efter några minuter syntes strålkastarna från en bil bakom dem. När läraren sa: ”Jag tror att de följer efter oss”, låtsades Ziad som om han inte hörde. Väl framme på stationen skyndade Ziad in i vänthallen och gömde sig på toaletten. Han hörde tåget komma in. Han väntade tills det hade bromsat in, räknade sekunderna det skulle ta för passagerarna att först kliva av och sedan kliva ombord, och rusade sedan ut och hoppade på tåget. Dörrarna stängdes och tåget började rulla. Ziad var övertygad om att han hade lyckats skaka av sig förföljarna men efter en stund kom de fyra männen gående i mittgången. De fick syn på honom. En av dem log. De följde efter honom från vagn till vagn medan de mumlade: ”Så du tror du är en man? Kom och visa det då.” I främsta vagnen satt konduktören och småpratade med lokföraren. ”De här männen förföljer mig”, sa Ziad, utan tvekan 14
med rädsla i rösten för konduktören trodde honom genast och sa att han skulle sätta sig hos honom. När de fyra männen såg det återvände de till vagnen bredvid. När tåget rullade in på stationen stod flera uniformerade män och väntade på perrongen. Bland dem fanns fars kamrat, som också var den som hade ringt mitt i natten. Jag minns hur Ziad berättade det här för oss medan vi satt runt middagsbordet. Jag överväldigades av en stark känsla av trygghet och tacksamhet, samtidigt som en ny rädsla, stark och pulserande, tog form i mitt inre. Men det var ingenting som märktes utifrån. Medan Ziad berättade försökte jag se ut som om jag tyckte att det lät som ett spännande äventyr. Det var inte förrän sent samma kväll som vidden av det som hade hänt sjönk in i mitt medvetande. Jag kunde inte sluta tänka på det männen hade sagt och som Ziad flera gånger hade viskat till oss i en mycket skicklig imitation av deras hotfulla tonfall och typiska Tripolidialekt: ”Så du tror du är en man? Kom och visa det då.” Kort efter den händelsen behövde jag träffa en ögonspecialist. Jag var tolv år och min mor satte mig på flyget. Jag reste ensam från Kairo till Genève, där min far skulle komma och möta mig. Vi talades vid på telefon innan jag åkte ut till flygplatsen. ”Om du av någon anledning inte hittar mig i ankomsthallen går du till informationen och ber dem ropa ut det här namnet”, sa han och gav mig ett av de namn han brukade resa under. Jag kände mycket väl igen namnet. ”Vad du än gör, ge dem inte mitt riktiga namn”, sa han flera gånger. När jag landade i Genève kunde jag inte hitta honom. 15
Jag gjorde som han sa och gick bort till informationsdisken, men när kvinnan frågade vad han hette greps jag av panik. Jag mindes inte namnet. När hon såg min nervositet log hon och räckte mig mikrofonen. ”Vill du själv ropa efter honom?” Jag tog mikrofonen och sa: ”Far, far”, flera gånger, tills jag såg honom komma springande mot mig med ett stort leende på läpparna. Jag skämdes och minns att jag frågade när vi var på väg ut: ”Varför kunde jag inte bara få säga ditt namn? Vad är du egentligen rädd för?” Men när vi gick genom folkvimlet passerade vi två män som talade arabiska med libysk accent. Under de åren blev jag alltid lika förvirrad varje gång jag hörde någon tala vår dialekt eftersom den väckte såväl rädsla som längtan i mig. ”Hur ser den här Jaballa Matar ut egentligen?” sa den ene mannen till den andre. Jag blev alldeles tyst och efter den dagen beklagade jag mig aldrig över fars omständliga researrangemang. Det var uteslutet för min far att resa med sitt riktiga pass. Han använde alltid falska dokument och täcknamn. I Egypten kände vi oss emellertid säkra. Men så i mars 1990 kidnappades far från lägenheten i Kairo av egyptiska säkerhetspolisen och överlämnades till Gaddafi. Han fördes till Abu Salimfängelset i Tripoli, också känt under namnet ”Sista anhalten” – det fängelse dit regimen skickade dem man ville glömma. Under en period i mitten av 90-talet riskerade flera personer sitt liv för att smuggla ut totalt tre brev från far till oss. I ett av dem skriver han: ”Grymheten här i fängelset överskrider vida allt vi har läst om Bastiljen. Grymheten finns i precis allt, men jag är starkare än deras förtryckarmetoder … Min panna vet ej hur man bugar.” 16
I ett annat brev skrev han: ”Ibland går det ett år utan att jag ser solen eller släpps ut ur den här cellen.” Med en lugn, precis och emellanåt ironisk prosa gav han tecken på ett förvånansvärt tålamod: Och nu en beskrivning av detta ståtliga palats … Cellen är en betonglåda. Väggarna består av prefabricerade plattor. Här finns en ståldörr som inte släpper in någon luft. Ett fönster tre och en halv meter ovanför golvet. Möblerna är i Ludvig XVI-stil: en sliten madrass, använd av många fångar före mig, som dessutom är trasig på flera ställen. Världen här är tom.
Utifrån dessa brev, samt de vittnesmål från andra fångar som jag lyckats samla in med hjälp av Amnesty International, Human Rights Watch och den schweiziska frivilligorganisationen TRIAL, vet vi att far satt i Abu Salimfängelset åtminstone från mars 1990 till april 1996, då han flyttades från sin cell och antingen fördes till en annan hemlig avdelning på samma fängelse, till ett annat fängelse eller avrättades. * I slutet av augusti 2011 föll Tripoli och revolutionärerna tog kontroll över Abu Salimfängelset. De slog in dörrarna till cellerna och männen som hade trängts där inne i betonglådorna fick äntligen komma ut i solskenet. Jag befann mig i lägenheten hemma i London. Jag tillbringade dagen på telefon med en av de män som kämpade med fängelsecellernas ståldörrar. ”Vänta, vänta” skrek 17
han, varpå jag hörde släggan mot stålet. Inte som ljudet av en klocka ute i det fria utan av en som var djupt begraven, som ett avlägset minne, och som klämtade: Jag vill vara där och jag vill inte vara där. Jag hörde mängder av röster ropa: ”Gud är stor!” Mannen räckte släggan till någon annan och jag hörde honom flämta, målmedvetna och segervissa andetag. Jag vill vara där och jag vill inte vara där. Nu var de utanför en cell nere i källaren, den sista som var kvar att öppna. Skrikande röster, folk som slogs om att få hjälpa till. Jag hörde mannen ropa: ”Var? Där inne?” Där verkade råda en viss förvirring. Efter en stund hörde jag honom skrika: ”Är ni säkra?” Han återvände till telefonen och förklarade att man trodde att det i cellen satt en framstående person från Ajdabiya, min fars hemstad, en person som hade suttit isolerad i många år. Jag fick inte fram ett ljud. Jag vill vara där och jag vill vara där. ”Dröj kvar”, sa mannen. Sedan upprepade han med jämna mellanrum: ”Dröj kvar.” Jag kan omöjligt säga om det tog tio minuter eller en timme. När de äntligen lyckades bryta sig in hittade de en blind gammal man i en cell utan fönster. Solen hade inte rört vid hans hud på flera år. När de frågade vad han hette svarade han att han inte visste. Vilken familj kom han ifrån? Han visste inte. Hur länge hade han suttit där? Mannen hade uppenbarligen förlorat minnet. Han hade en enda ägodel: ett fotografi av min far. Varför? Vem var han för min far? Mannen visste inte. Men även om han inte mindes någonting var han glad över att vara fri. Det var vad mannen i telefonen sa: ”glad”. Jag ville fråga om fotot. Var det ett gammalt eller ett nytt foto? Satt det på väggen, låg det under kudden eller hittade man det på 18
golvet intill mannens säng? Fanns där över huvud taget någon säng? Hade fången en säng? Jag ställde ingen av alla dessa frågor. Och när mannen sa: ”Jag beklagar”, tackade jag och lade på. * I oktober, då jag befann mig i New York och försökte fokusera på min undervisning, intog revolutionärerna en efter en samtliga politiska fängelser och alla underjordiska, hemliga avdelningar. Fängelseceller öppnades och de män som hade suttit där registrerades och frigavs. Far fanns inte i någon av dem. För första gången kunde jag inte längre undvika sanningen. Det var tydligt att han hade blivit skjuten eller hängd eller dött av svält eller tortyr. Ingen kan säga när, eller så är de som vet döda eller försvunna eller alltför rädda eller likgiltiga för att tala. Skedde det under hans sjätte år i fängelset, samma år som breven upphörde att komma? Eller skedde det i samband med den massaker som ägde rum i fängelset samma år, då ettusentvåhundrasjuttio personer omringades och sköts ihjäl? Eller var det en ensam död, kanske under hans sjätte eller åttonde eller nionde år i fängelse? Eller var det under det tjugoförsta året, efter det att revolutionen bröt ut? Var det kanske under en av alla de intervjuer jag gav där jag anklagade diktaturen för vad som hade hänt honom? Eller så var far kanske inte alls död, vilket Ziad fortsatte att hoppas, även efter att alla fängelser hade öppnats. Ziad hoppades att han kanske hade kommit ut men att han av någon anledning – han kanske hade förlorat minnet, synen, talförmågan 19
eller hörseln – inte kunde hitta hem igen, att han likt Gloucester i Kung Lear irrade omkring på heden. ”Ta mig i handen. Nu är ni knappt en fot från stupets rand”, säger Edgar till sin blinde far som har bestämt sig för att ta sitt liv. Det är en textrad jag har levt med under de här senaste tjugofem åren. Det måste ha varit historien om fången som hade tappat minnet som fick Ziad att tro att far fortfarande var i livet. Några dagar efter det att jag kom till New York ringde Ziad och bad mig leta reda på någon som kunde ta fram en bild av hur far kunde tänkas se ut i dag, så att vi kunde sprida den på nätet och runt om i landet. ”Tänk om någon känner igen honom”, sa han. Jag kontaktade en fantomtecknare i Kanada. Hon bad att få så många fotografier som möjligt av far, hans syskon och min farfar. När hon hade fått dem ringde hon och ställde en rad frågor om hur levnadsförhållandena i fängelset hade varit: vad hade han ätit, hur stor var sannolikheten att han hade blivit torterad eller varit sjuk? Tio dagar senare kom porträttet. Hon hade utan förskoning försett honom med hängande kinder och insjunkna ögon samt överdrivit ett litet ärr i pannan. Det värsta med porträttet var att det var så trovärdigt. Jag började fundera över andra eventuella förändringar. Vad hade till exempel hänt med hans tänder, de han varje år visade för dr Mazzoleni i Rom? Vi kände en tyst stolthet varje gång den italienske tandläkaren påpekade: ”Ni kan tacka Libyen och dess mineraler för era utmärkta tänder.” Eller tungan, som hade sitt alldeles egna sätt att forma mitt namn, halsen som vidgades och alla andra delar inne i kraniet – näsborrarna och håligheterna, tyngden av benen och köttet 20
och hjärnan – hur kunde de ha förändrat den milda röstens klang? Hur skulle denna nya äldre röst låta? Jag skickade aldrig porträttet till Ziad och han slutade fråga efter det. En gång när vi träffades visade jag honom det. Han betraktade det en stund och sa sedan: ”Det stämmer inte.” Jag höll med och stoppade ner det i kuvertet igen. ”Visa det inte för mor”, tillade han. Den där kyliga oktoberkvällen i New York började jag tvivla på såväl min förmåga att återvända till Libyen som min önskan om att inte göra det. Jag gick in i lägenheten på Upper West Side men sa ingenting till Diana om den ”oförvitliga” tanke som hade slagit mig under promenaden. Vi åt middag. Jag plockade undan tallrikarna och diskade långsamt. Efteråt lyssnade vi på musik och tog till sist en promenad på de mörka gatorna. Jag fick knappt en blund i ögonen den natten. Att aldrig återvända till Libyen, insåg jag, skulle vara det samma som att aldrig låta mig tänka på det igen, vilket bara skulle leda till en annan form av motstånd, och jag var trött på motstånd. När gryningen kom gick jag ut. Jag kände mig tacksam över den liknöjda stämningen i New York. Jag hade alltid förhållit mig till Manhattan på samma sätt som ett föräldralöst barn kan tänkas förhålla sig till den mor som har lämnat henne eller honom på trappan till en moské: den betydde ingenting men samtidigt också allt för mig. I mina förtvivlade stunder stod den för möjligheten att slutligen lura mig undan landsflykten. Mina steg var tunga. Det slog mig att jag hade blivit gammal samtidigt som mycket av min barnslighet fanns kvar, som om en del av mig hade slutat utvecklas i det ögonblick vi lämnade Libyen. Jag var som David Maloufs Ovidius efter 21
att han landsförvisats – infantiliserad av exilen. Jag gick mot universitetet och mitt arbetsrum. Jag ville försjunka i arbete. Jag försökte tänka på den föreläsning jag skulle ge samma eftermiddag om Kafkas Processen. Jag tänkte på hur vänlig K är mot de båda män som kommer för att avrätta honom, tänkte på hur han sorgset men hjältemodigt ger upp, på orden han säger för sig själv: ”det enda jag kan göra nu är att ända till slutet försöka behålla mitt förstånd och se lugnt och klart på situationen”, och så den tillrättavisande, ångerfulla insikten: ”Jag har alltid velat ingripa i alla möjliga sammanhang …” Jag försökte intala mig själv att det var bra att jag hade föreläsningarna att tänka på. Jag klev över ett galler i trottoaren. Under gallret fanns ett litet rum, knappt högt nog för att en man skulle kunna stå upprätt i det och med all säkerhet inte brett nog för att han skulle kunna ligga ner. En djup grå låda i marken. Jag hade ingen aning om vad den användes till. Utan att veta hur det gick till satt jag plötsligt på knä och tittade ner i hålet. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte hitta någon lucka, något ledningsrör eller någonting annat som ledde ut från den. Känslan drabbade mig helt plötsligt. Jag började gråta och kunde höra min egen gråt.
22