9789137149868

Anne B. R agde

Det finns alltid förlåtelse Översättning Margareta Järnebrand

Tidigare utgivning

Berlinerpopplarna 2006 Eremitkräftorna 2007 Vila på gröna ängar 2008 Arseniktornet 2010 Nattönskningen 2011 Jag ska göra dig så lycklig 2012 En tiger för en ängel 2013

Jag har ett täcke i tusen färger 2015

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Alltid tilgivelse Copyright © 2016 Forlaget Oktober A/S Omslag: Nebojsa Zoric Tryckt ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-14986-8

DEL 1

Det var alldeles tyst ute i korridoren.

Han satt i fåtöljen, böjd över den öppna boken han hade i knäet. Läslampan kastade en skarp ljuskägla över boksidorna, och han var så fördjupad i texten att han ryckte till när det knackade på dörren. Ändå hann han köra in den högra tumnageln hårt på stället dit han hade kommit, mitt i en mening. ”Ja”, sa han.

En ung kvinnlig sköterska öppnade dörren och kom in, på ljudlösa gummisulor. ”Jag heter Marthe”, sa hon och höll fram handen.

Han tittade ner i boken och placerade den vänstra tumnageln där den högra just hade suttit och räckte henne handen, det blev invecklat, han var tvungen att trycka hårt med fingret mot boksidan så att boken inte skulle glida ner ur knäet men bytte hand igen så snart hon hade släppt taget. ”Ursäkta, jag stör visst”, sa hon. ”Ja, nej … jag … det är ingen fara.” ”Jag är ny här, så jag ville bara titta in och säga hej”, sa hon. ”Jag gör mitt första nattpass i kväll. Och du är Tormod Neshov?” ”Ja.” ”Du har tydligen inga mediciner, såg jag på listan?” ”Nej.” ”Det var inte illa. Inte ens sömntabletter?” ”Nej.” ”Så du är frisk som en nötkärna”, sa hon.

7

”Jag är gammal”, sa han. ”Inte så gammal”, sa hon. ”Snart åttiofem bara. Och hur länge har du bott här?” ”Fyra år till sommaren. Varför frågar du om … sådant? Jag ska vara här. Det är här jag …” ”Klart att du ska vara här, jag bara småpratar, förstår du väl.

Vad läser du om i kväll då?” ”Terboven.” ”Å? Vad är det?” ”En … en man.” ”Men då ska jag inte störa längre, du klarar av kvällsbestyren själv, tandborstning och sådant?” ”Ja.” ”Alla andra har gått och lagt sig, klockan är nästan elva. Jag kan ta av sängöverkastet åt dig åtminstone. Och dra för gardinerna.” ”Nej. Inte gardinerna.”

När hon hade stängt dörren efter sig tittade han ner på boksidan innan han lyfte blicken igen, tog av sig glasögonen och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt ute och ingenting att se, men i morgon skulle han kunna se långt ut över Byneslandet som böljade i grå och bruna senvinterfärger ut mot Trondheimsfjordens mynning.

Han slog igen boken och blundade. Vad hon hade frågat och förhört sig! Räckte det inte att vara gammal, måste han vara sjuk också?

Nej. Margido hade försäkrat honom många gånger om att han hade en permanent plats här nu, hon var bara ny och nyfiken och ung och visste inte ens vem Terboven var, det var ingenting farligt.

Långsamt öppnade han boken igen och letade fram rätt sida.

Skenet från läslampan fick skuggan i det djupa märket efter nageln att framträda. I morgon skulle hon inte ha något att fråga om, nu visste hon allt hon behövde veta om honom, han kunde läsa vidare.

8

”Det här är helt enkelt så fasansfullt, Krumme, att jag saknar ord. Titta här! Så alltigenom anskrämligt och fasansfullt!”

En trave tjocka heminredningsmagasin låg på matbordet, Erlend hade köpt dem på väg hem från jobbet. Han hade slagit på stort, utgiften kunde han hur som helst låta firman stå för, detta var tidskrifter som skulle inspirera och öppna nya designhorisonter, eller i det här fallet det rakt motsatta, när han nu viftade med en av dem framför Krumme. ”Och vad är det som är så fasansfullt?” sa Krumme med ryggen till.

Krumme stod vid spisen och donade med diverse kastruller, som han brukade göra så här dags med tanke på middagen de skulle äta i lugn och ro sedan barnen kommit i säng. Han vände sig om och kastade en pliktskyldig blick på tidningen, så blixtsnabb att han förstås inte uppfattade någonting alls. ”Men titta då, Krumme!” ”Pappa. Mer juice”, sa Nora.

Krumme tittade en gång till, lika irriterande blixtsnabbt. ”Jag ser bara en hel del vackra mönster, Erlend, varför hetsar du upp dig så? Tänk på ditt hjärta.” ”Du ser mönster, ja, men materialet, Krumme!” ”Mer juice, pappa!” ”Jag med”, sa Ellen. ”Det är plast! Det är plastmattor!” sa Erlend. ”Trasmattor av plast! Tänka sig att de är på väg tillbaka. Blotta tanken, även 9

om mönstren är aldrig så fina. Jag ryser. Jag vänder mig i min framtida grav.” ”Far! Pappa lyssnar inte! Jag vill ha mer juice! Nu!” sa Nora. ”Jag med”, sa Ellen.

Krumme hämtade kartongen ur kylskåpet för drycker, där champagne, öl och groggvirke nu delade plats med juice och mjölk och smoothies. ”Men du får inte hälla vatten i!” sa Nora. ”Klart att det ska vara vatten i”, sa Krumme och skakade energiskt på kartongen. ”Annars blir det för mycket socker, det vet du ju, gumman.” ”Jag älskar socker”, sa Ellen. ”Ja, det var dagens bomb”, sa Krumme. Han vred på kranen och lät vattnet rinna innan han tog med sig deras glas. ”Bomb? Som på TV?” sa Leon nästan utan att lyfta blicken från Kalle Anka-tidningen. Han kunde givetvis inte läsa ett ord än men bläddrade alltid sakta igenom tidningen medan han åt sitt mellanmål. Nora och Ellen satt med Ipaden och tittade på Frost på väldigt låg volym eftersom de redan hade sett filmen några hundratal gånger, till Erlends irritation. Men han hade slutat säga något, loppet var kört, och han tvingades alltid balansera den disneyfierade versionen mot den riktiga sagan som var skriven av H.C. Andersen. ”Nej, Leon, det är bara något som vuxna säger”, sa Erlend. ”Kommer du förresten ihåg vad Fedtmule heter på norska?” ”Ja! Langbein!” sa Leon och skrattade. ”Och han har ju så korta ben!” ”Plastmattor, Krumme. Det är outhärdligt. Vet du vad jag ser för min inre syn när jag tänker på plastmattor?” ”Det kan faktiskt vara både det ena och det andra, så hur i himmelens namn skulle jag …” ”Spruckna, nakna hälar i skor utan bakkappa. Hon använde något som hette Raffskor, hon köpte ett par om året, och jag kan lova dig att det inte var något raffigt över de skorna, Krumme.

10

De hade tåparti med hål i för att släppa ut fotsvettsångorna, och det där tåpartiet var kanelfärgat, om jag inte minns fel. Hon stod vid diskbänken eller vid spisen, precis som du står nu, och jag satt vid köksbordet och väntade på att hon skulle bre en smörgås åt mig, eller också höll jag på att äta den, och det enda jag såg var de där ovårdade, grå hälarna med lodräta och delvis blödande sprickor. Och under Raffskorna en randig plasttrasmatta. I rött och svart och vitt. Full med fläckar och matrester.” ”Jag utgår från att du pratar om …” ”Min avskyvärda mor, ja. May she rest peaceless.” ”Vad är avsyyvärd?” sa Leon. ”Men Erlend då. Små grytor har också öron, hur många gånger ska jag behöva säga det, lilla hjärtat, de förstår ju mer och mer.

Det är bara ett norskt ord, Leon, jag vet inte vad det heter på danska, tänk inte mer på det, lilla gubben.” ”Hon här har till och med fått ett designpris! En svenska, ja, det förklarar ju det mesta, en Anna Becker, ett designpris för plastmattor! Vad ger du mig för det? Det är som om man vann Bocuse d’Or för att anrätta potatisskal.”

Krumme skrattade högt. ”Du är fandeme bra på att hetsa upp dig för ingenting, Erlend.” ”Far sa fandeme!” ropade Leon. ”Ja, det gjorde han!” ropade Nora, och Ellen nickade. ”Små grytor har också öron, Krumme, nu måste du tvätta munnen med vatten och tvål.” ”Ja! Ja! Det måste han! Far! Du ska tvätta munnen! Det har pappa sagt!” ”Er pappa säger så mycket konstigt.” ”Men far! Du måste!” ”Då får det bli med mjölk”, sa Krumme. ”JAAAAA!” skrek barnen i munnen på varandra. ”Det gills”, sa Erlend eftersom Krumme avskydde att dricka mjölk; han ansåg att mjölk lämpade sig enbart för barn och kalvar och vissa såser. Krumme hämtade en mjölkkartong och ett glas 11

och hällde upp en skvätt som han tömde i munnen utan att svälja. I stället började han gurgla sig kraftigt, med ögonen hårt hopknipta. Barnen satt knäpptysta och följde varenda rörelse med blicken. Och Krumme gjorde dem inte besvikna.

Efter avslutad gurgling störtade han, i den mån en liten klotrund man kunde störta, tänkte Erlend, med fäktande armar mot den ena köksvasken och spottade ut mjölken medan han vrålade högljutt och körde in munnen snett under vattenkranen. ”Uäääh, uäääh!” upprepade han gång på gång mellan vatten­ klunkarna, och barnen skrattade så att de halkade ner från köksstolarna och hamnade på golvet. ”Men kold melk er dejligt! Det är dejligt!” ropade Nora. ”Det är det!” ropade Ellen. ”Nej”, sa Krumme. ”Det är det f… inte.” ”Jo”, sa Erlend. ”Vores søde små piger har förstått det.” ”Men inte drengen”, sa Leon, som inte heller tyckte om mjölk. Ändå drack han ett glas när han blev tillsagd, för att han skulle växa och få starka ben och tänder. Som Krumme brukade säga om han protesterade: Små barn har mjölktänder, det är för att de ska dricka mjölk. Ingen har någonsin hört talas om juicetänder.

Erlend hade insisterat på att mjölk och smörgås var god och när­ ingsrik föda för barn. Som mellanmål fick de därför bröd bakat på ekologiskt odlad spannmål, med pålägg, och juice eller mjölk till. Till kvällsmat fick de havregrynsgröt med frukt, även när de var hos mödrarna. Det var lätt att laga, och nyttigt. Havregrynen var givetvis också ekologiska.

Erlend hade lärt Jytte att baka bröd. Jytte och Lizzi hade fram till förlossningarna levt uteslutande på ljus limpa och halvgräddade frysta småfranska, men mat för barn var inte bara mat, ansåg både Krumme och Erlend, mat var byggklossar i det oändligt komplicerade arbete det var att utveckla en vuxen kropp. Tre vuxna kroppar. ”Och då ska ingenting fattas!” som Krumme brukade säga 12

med så stort patos att ingen för ett ögonblick betvivlade att han menade det och att det fanns pengar och slagkraft bakom.

Erlend älskade när han talade på det viset, han blev oändligt trygg av det, kände att han stod på bryggan ombord på ett stort fartyg där Krumme var kapten och han själv förste styrman och där båda var iförda klädsamma uniformer med guldgaloner och knappar och ränder och vit uniformsmössa med ett ankare broderat med guldtråd ovanför den skinande blanka skärmen.

Men de var inga hysteriker. Bland varorna i skafferiet fanns även Nutella, och om de inte fick tag i ekologisk ost köpte de en helt vanlig och förmodligen skadlig variant, detsamma gällde kött. Det var en bra balans.

På vardagarna åt barnen inte huvudmålet hemma eftersom de gick på en privat förskola som Erlend kallade äckligt svindyr. De fick inte ens mängdrabatt trots att de hade alla tre barnen där. Men det var ingenting att bråka om, väntelistorna var oerhört långa, och de hade fått plats uteslutande därför att föreståndaren, som också var delägare i förskolan, tyckte att familjekonstellationen var oerhört intressant och fascinerande och därför ville bidra på alla upptänkliga sätt till en välfungerande uppväxt för barnen. Krumme tog tämligen illa vid sig av att hon formulerade sig på det sättet men behärskade sig för småttingarnas skull, som han sa efteråt.

Förskolan odlade sina egna grönsaker i trädgården bakom byggnaderna, de åt fisk, och vitt kött från frigående höns, och rött kött bara en gång i veckan. Utöver högutbildade förskollärare höll sig förskolan med en egen kock, och menyn överträffade vida den genomsnittliga danska medborgarens kosthållning vad gällde nyttighet och variation.

Under helgerna åt storfamiljen huvudmålet tillsammans, antingen hos Jytte och Lizzi eller hemma på Gråbrødretorv, helst alla sju om ingen hade andra planer. Helgerna var gemensam kvalitetstid, med spännande utflykter och läckra, utdragna måltider då barnen fick springa till och från matbordet och förse sig av det som de tyckte såg spännande ut.

13

Om något av barnen gillade det han eller hon smakade på blev de båda andra också ivriga att pröva. Mödrarna var övertygade om att frivillighet vid matbordet utvecklade lustprincipen vad mat beträffade, en uppfattning som Krumme helhjärtat anslöt sig till, medan Erlend tyckte att det snarare påminde om total gastronomisk anarki. Vilket han ändå höll tyst med för att i stället kunna fördjupa sig i sin egen tallrik, eftersom anarkisterna i alla händelser var i majoritet. ”Och efter juicen vill jag också ha mjölk”, sa Nora. ”Faktiskt”, tillade hon, eftersom hon just hade lärt sig det ordet och använde det i alla möjliga sammanhang då hon ville framhäva något. ”Om jag måste säga något gott om Norge så har de världens bästa mjölk”, sa Erlend. ”Där kan jag inte säga emot”, sa Krumme. ”Eftersom jag aldrig har smakat på den.” ”Världens bästa. Jag ljuger inte”, sa Erlend. ”Och det är för att kossorna lever så sunt.” ”Vad är kossorna?” sa Leon. ”Køerne. En ko. En sådan som äter gräs och har horn och producerar mjölk”, sa Erlend. ”Har de horn?” sa Krumme. ”Det trodde jag bara tjurarna hade.”

Erlend blev plötsligt osäker själv. ”Vad lagar du till egentligen?” sa han. ”I de där grytorna?” ”Linssoppa med rökt fläsklägg, och fänkål, lök och örter i en skål bredvid, för det vill jag inte låta koka sönder i soppan.” ”Mmm. Det låter fantastiskt. Men i alla fall. Kossorna, Leon, de går ute på fälten, andas frisk luft och äter rent, grönt gräs, och inne i sin mage förvandlar de det där gräset till härlig mjölk.

Medan korna här i Danmark står inne i lagården och får helt andra saker att äta.” ”Jag har sett dem”, sa Ellen. ”De var ute.”

14

”En del går säkert ute här också, raring”, sa Erlend. ”Men i Norge går de högt uppe på fjället, där luften är mycket renare än här i Danmark. Bre några fler smörgåsar åt ungarna, Krumme, den där soppan kan väl sköta sig själv i två sekunder. Vad vill ni ha på?” ”Ost.” ”Ost.” ”Nutella.” ”Nej. Det räcker med en Nutellasmörgås, Leon. Tre med ost, Krumme. Och gräset är grönare där uppe, och …” ”Så i Norge finns det alltså fjällkor med horn?” sa Krumme. ”Måste du tjata mer om de där hornen?” ”Ja! Det borde vi faktiskt göra ett reportage om i BT, det låter väldigt exotiskt. Vill du ha en espresso, lilla hjärtat? Jag måste få den där mjölksmaken ur munnen.” ”Då smakar den väl cappuccino när du tar en klunk. Hur som helst, världens bästa mjölk. Det blir ju som i Schweiz, Krumme, där går korna också högt uppe i bergen, de går inte och trampar omkring på strandängarna som här i Danmark, om de över huvud taget vistas utomhus. Jag har visserligen inte smakat på schweizisk mjölk per se, men de gör fantastisk choklad, det gör de i Norge också, och det handlar uteslutande om mjölken.” ”Belgisk choklad är också god, och Belgien har inte många berg att skryta med.” ”Belgisk choklad handlar ju enbart om fyllningen, Krumme!

Jag pratar om ren mjölkchoklad! Och där är Norge och Schweiz suveräna. Su-ve-räna.” ”Jag vill ha choklad”, sa Leon. ”Du har ju just ätit smörgås med Nutella”, sa Erlend. ”Det innehåller kakao. Det får räcka en vardag, lilla gubben. Eller … vi har ju din fars åttioprocentiga mörka choklad, den nästan kol­ svarta som han är så förtjust i. Vill du ha en bit av den, Leon?” ”Nej! Usch …”

15

”Den är kolesterolsänkande, jag tror minsann att jag ska ta en liten bit till espresson jag också. Har treåringar kolesterol, Krumme?” ”Det hoppas jag verkligen, eftersom det är en livsviktig beståndsdel i kroppens metabolism. Var så god. Då ska jag hämta kolesterolmedicinen åt oss.”

Krumme kysste Erlend på pannan och satte ner den pyttelilla espressokoppen framför honom. Krumme var bara nätt och jämnt längre än Erlend när Erlend satt ner och Krumme stod upp. ”Nu minns jag plötsligt vad det var jag skulle berätta för dig!” sa Erlend. ”Vad jag fick veta i dag som har fått mig att se på hela världssituationen med nya ögon.”

Krumme suckade: ”Vilken energi du har, jag blir alldeles trött i öronen. Det normala skulle vara att tre små barn tröttade ut en vuxen mans öron, men det är faktiskt du som gör det.” ”Du älskar det. Du bara låtsas nu, och det här kommer du faktiskt att gilla att få höra.” ”Du vet att jag inte gillar skvaller.” ”Det är inte skvaller”, sa Erlend. ”Och du vet mycket väl att jag avskyr det ordet. Skvaller. Ett sådant motbjudande uttryck.

Som du också vet föredrar jag beteckningen informell informationsström. Men det här är hard facts, min sköne.” ”Kläm fram med det då”, sa Krumme och sjönk ner vid matbordet efter att ha sänkt gaslågorna under kastrullerna. ”Det handlar om Putin”, sa Erlend. ”Nu begriper jag allt!

Varför han lider av storhetsvansinne. Varför han vill invadera än här än där. Varför han låter sig avbildas i en massa pinsamma machomiljöer, det må vara på ubåtar eller med bar överkropp till häst. Varför han kör och domderar med folk och länder, sina egna landsmän inräknade.” ”Och skälet är?” ”Han är bara en och sextiotre lång! Det förklarar allt. Det är ju sådana komplex han lider av, förstår du väl!”

16

”Är det sant? Du milde! Det är ju verkligen något att skriva om. Faktiskt”, tillade han och smekte Nora över håret. Hon svarade med att komma och sätta sig i hans knä. ”Nej! Det får ni inte göra. Det är en inofficiell hemlighet. Om ni skriver om det i BT är Danmark illa ute och kommer antagligen att bli ryskt nästa dag. Ryska mousserande viner smakar förfärligt, Krumme, så det vill vi inte veta av. Men det förklarar alltså allt. Jag trodde att du skulle bli glad, eftersom du själv … är en och sextiotvå.”

I sista stund hann han svälja ett litet bara som hade verkat naturligt att ha med i meningen. ”Jag föredrar ärligt talat att jämföra mig med Tom Cruise och Dustin Hoffman”, sa Krumme och kysste Nora i nacken efter att först ha lyft upp hennes mörkbruna fläta. Både Nora och Ellen hade långt, mörkt hår som nästan alltid var flätat eftersom de avskydde att få tovor och skrek i kapp om håret skulle kammas eller borstas ordentligt. ”Apropå små män kom jag att tänka på en sak”, sa Krumme. ”Minns du vad Woody Allen sa en gång om att han aldrig kunde lyssna till Wagner, för då fick han en så obetvinglig lust att invadera Polen.” ”Gud … så märkligt att du skulle nämna Woody Allen. Nu får jag nästan gåshud! Jag har tänkt så mycket på honom i dag!” ”I vilket sammanhang, lilla hjärtat? Ett skyltfönster du håller på med?” ”Ja. Det blev fullkomligt genialt. Inte för att skryta, men det blev det. Faktiskt.”

Nora hade stuckit tummen i munnen och lyssnade till varje ord han sa, det oändligt vackra lilla flickebarnet, det var nästan så att han kom av sig, han blev tvungen att böja sig fram och smeka henne över kinden. Tänk så rädda och panikslagna de hade varit inför att få tre barn, och sedan hade allting blivit väldigt enkelt och naturligt och vardagligt. Inte till att börja med, förstås, den sista tiden före förlossningarna och omedelbart efteråt hade varit 17

ett förvirrande litet helvete, men nu gick allting på räls, tyckte han.

De var lugna, harmoniska barn, alla tre hade slutat med blöjor för länge sedan, de hade inte ens någon liten antydan till allergi eller matintolerans, trots att det var så hot nuförtiden, det var antagligen det enda hotta han inte hade saknat, till och med på fina restauranger måste det uppges på menyn om de olika rätterna innehöll gluten eller ägg eller nötter eller en kvarts dadel eller två sockerkorn, det var en modern masshysteri, och om han hade varit kock på ett sådant ställe skulle det inte ha dröjt länge förrän han satte förskäraren till handlederna. ”Men berätta om det där skyltfönstret nu”, sa Krumme. ”Javisst! Du vet den där tjusiga antikvitetsaffären som just har öppnat borta vid Gammeltorv?” ”Nej, lilla hjärtat, det vet jag inte.” ”Såklart inte. Du är inte mycket för att shoppa. Men i alla fall. Jag har hittat ett genomskinligt plastmaterial som jag täcker glasrutan med på insidan, det är ett helv… ett väldigt krävande jobb eftersom minsta lilla luftbubbla drar ner effekten, så vi har monterat det centimeter för centimeter, och nu är det på plats.

Den här plastfilmen har den effekten att allt som placeras i fönstret får ett slags sepiafärgad patina, det ser ut precis som på gamla fotografier. Och då tänkte jag en hel massa på Radio Days av Woody Allen, den filmen har också de färgerna, det där guldgula och nästan glanslösa, lite smutsiga, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är alltså på pricken som i Radio Days.” ”Blev det snyggt?” ”Gissa om! Fullkomligt sensationellt. Man kan köpa glas som ger samma ljusfilter, och det skulle ha kostat en förmögenhet för ett så stort skyltfönster, men de kommer kanske att kosta på sig det på sikt. Hur trist stolen eller byrån i skyltfönstret än är så ser fönstret ut som ett gammalt fotografi. Du måste gå förbi och se det. Folk älskar ju nostalgi. Kan du förstå denna längtan efter det förgångna? Kan du begripa den?”

18

”Ja, det kan jag, lilla hjärtat. Men då måste man ha bra minnen av sitt eget förgångna.” ”Där slog du huvudet på spiken, Krumme. Det tänkte jag också en hel del på i dag. Att jag har blivit en ansvarskännande familjefar …” ”Nåja …” ”… men att jag är en familjemänniska med fokus på framtiden. Inte en familjemänniska med fokus på det förflutna. Vi har skapat vår egen lilla familj nu, och jag har ingen lust att odla den gamla.” ”Vi har ju min syster och min far.” ”Snobbarna.” ”De existerar. Och vi träffar dem ju då och då.” ”Men vi odlar inte förbindelsen med dem, Krumme. De har mer än nog med sig själva och varandra.” ”Är det länge sedan du hörde något från Torunn, förresten?” ”Varför i hela friden ska du föra henne på tal? Du vet mycket väl att det är evigheter sedan, annars skulle jag naturligtvis ha sagt något. Det blev så ensidigt, det var ju alltid jag som fick ta initiativet, och det blev jag så jäkla trött på.”

Leon tittade hastigt upp. ”Så innerligt trött på”, sa Erlend snabbt. ”Ska du ha mer att dricka, Leon? En smoothie kanske?” ”Då blir han för mätt, det är ju inte så långt till kvällsgröten”, sa Krumme. ”Och Margido hamnar väl i samma kategori. Kategorin som är märkt familj i det förflutna.” ”Absolut. Vad tar det åt dem? De har telefon och postkontor och till och med en medelstor flygplats! Ändå iddes de inte ens komma till barnens namnfest, trots att vi erbjöd oss att betala hotell åt dem. Deras patetiska svepskäl! Nej, nu pratar vi om något trevligt. Putins ynka en meter och sextiotre centimeter.” ”Såja, såja. Jag klarar mig ju bra till och med utan den sista centimetern.” ”Det beror på att du har din inre styrka, min smukke. Du har 19

inget som helst behov av att sitta till häst med bar överkropp. Även om blotta anblicken skulle ha distraherat mer än en stridslysten agitator. Du skulle ha skapat fred, Krumme. Din mage skulle ha gett dig Nobels fredspris.” ”Vad tänker du läsa för dem i kväll?” sa Krumme. ”Medan jag lagar middagsmaten färdig?” ”Det har vi inte bestämt än, min egen Vladimir. Det gör vi upp under badet.” ”Pappa sa jäkla”, sa Leon. ”Det gjorde han.” ”Det gjorde jag inte alls, så hörde du fel, min prins. Jag sa … mäkta”, sa Erlend. ”You lie to our son?” sa Krumme. ”För att skydda honom. Det är faktiskt vårt jobb, som ansvarsfulla föräldrar. Ett ansvar som jag tar på stort allvar. Har du tagit fram ostarna ur kylskåpet, förresten? För du kommer väl ihåg att jag har köpt det där läckra fikonbrödet som vi kan ha till?

Efter linssoppan?” ”Ostarna ligger till sig framme på bänken.” ”Tack och lov. Då är världen god att leva i igen. Rysk invasion eller ej.”

20

”Jaha. Och vad är du för en liten gynnare då?”

Margido visste inte mycket om fåglar. Den pyttelilla varelsen som satt nere i ljungen och tittade upp på honom hade något rött på bröstet, resten var brun. Domherre? Nej, de var större, och det röda på bröstet mycket rödare, så mycket visste han åtminstone; domherrar hade han sett otaliga gånger både på fågelbordet på Neshov och på nostalgiska julkort där de kalasade på frodiga julkärvar omgivna av djup snö, gamla timrade trähus och tomtar som iförda röd toppluva tittade fram runt husknutarna.

Det var egentligen märkligt att han hade så dåliga kunskaper om fåglar när han hade vuxit upp bara en kort promenad från Gaulosen, som var ett mecka för ornitologer. En uppsjö av fågel­ arter utnyttjade området runt utloppet av Gaula som rastställe på väg både norrut och söderut. Men han ägde varken skidor eller fiskespö, fotvandrade aldrig i skogen eller besteg fjälltoppar, han kände ingen lust till det, fann det inte det ringaste lockande.

Skälet var antagligen att han inte var särskilt intresserad av naturen i största allmänhet. Han föredrog asfalt och trappor och släta golv, av människan skapade system och motoriserade fordon, förutsägbara omgivningar som var tillrättalagda för honom.

Det närmaste han kom fåglar till vardags var svalan som många ville ha som dekor upptill i dödsannonserna. Och fåglarna han läste om i Bibeln. Men det var trots allt något annat, där var de ju symboler. ”Se på himlens fåglar”, sa han till ingen alls, ”de sår inte, de 21

skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem …”

Han kunde ofta stå på sin lilla balkong och titta på stjärnorna, och någon enstaka gång på norrsken, sådant försatte honom i en närmast sakral stämning.

Det var den vilda naturen på marknivå som han fann så föga tilltalande. Visst var det själva skapelsen, det var han den första att böja sig för, men för honom personligen var det en skapelse av rent teologiskt och abstrakt intresse. Ändå satt han här nu, mitt i naturen. På en stubbe inne i en skog, med ett öppet smörgåspaket vilande på sina hopknipta knän, en helt vanlig vardag i början av mars. ”Här får du. Var så god. Jag är sannerligen inte din himmelske Fader, men jag kan ju mata dig lite i alla fall, det uppskattar han säkert.”

Margido lyfte bort mellanläggspapperet på den översta smörgåsen, bröt loss en rejäl kantbit och kastade den till fågeln, som hade börjat hoppa runt i den snustorra ljungen. Den ensamma lilla fågeln nappade åt sig brödbiten som om det rådde intensiv konkurrens om den innan den flög lågt och tungt lastad in mellan trädstammarna och försvann. Han följde den med blicken, vingslagen var så blixtsnabba att de bara blev till ett suddigt brus mot näthinnan.

Då lade han märke till fågelsången uppe i trädkronorna, den lät intensiv, det var verkligen gott om fåglar här. Och det hörde han inte förrän nu. Den ena upphetsade trudelutten avlöste den andra. Så de gick på!

De här varelserna som var så enormt intressanta för somliga att de kunde resa land och rike runt för att få en skymt av ett sällsynt exemplar. Han kom plötsligt att tänka på Yngve Kotum, sonen på granngården till Neshov. Han hade varit fågelskådare innan han begick självmord, hur länge sedan var det? Kort innan modern dog, om han mindes rätt, och det brukade han göra 22

när det gällde någon som han själv hade begravt, det var strax före jul för fyra år sedan. Han kastade en blick upp mot träden; enligt Adresseavisen höll de på med bobyggande och parning nu och var fullt upptagna, tidernas tidigaste vår, löd en rubrik häromdagen, häckningen är redan i full gång, stod det.

Vintern hade varit snustorr, och vårvärmen hade börjat komma redan efter jul, han orkade inte tänka på allt det där med klimatförändringar, var det förändring så var det förändring, antingen han lade en plastbit i den ena eller den andra containern, men han gjorde allting korrekt, visst gjorde han det, han sorterade noga och omsorgsfullt. Ändå var det knastertorrt, tallskogen var halvdöd, ljungen alldeles vissen. Bönderna var förtvivlade, kunde man läsa i tidningarna. Bäckfåror torkade ut, nivån i vattenmagasinen låg på ett minimum, folk uppmanades att undvika onödig vattenförbrukning, bland annat för biltvätt, men i det fallet kunde han som tur var ursäktas. En begravningsbil måste alltid vara skinande ren, det insåg alla, inte minst Stein-Ove på biltvätten. ”Din bil ska vara shiniest in the city!” sa Stein-Ove, som alltid svängde sig med engelska ord och uttryck. ”Till och med mer flashy än i Kalifornien, The Sunshine State, där de har börjat lackera sitt gräs med grön sprejfärg … tänk dig det, Margido!

De ger gräsmattan en green spray tan efter att först ha sprejat sig själva bruna. Ja, för du ska inte tro att de solar, trots att de har sol trehundrasextiofyra dagar om året! Ack, nej. För då kan de få wrinkles, du vet. Wrinkles and skin cancer. Men begravningsbilarna i Kalifornien har dispens de också. Det är bara att ösa på med vatten. Dessutom använder du ju så rejält med vax på din Caprice att det bara är att spola av vägdammet i ett nafs. Ditt vaxande sparar vatten.” ”Jag tror faktiskt att det är Florida som kallas för The Sunshine State.” ”Mycket möjligt. Whatever. De har i alla fall torka i Kääälifornien också, mark my words.”

23

Stubben var obekväm att sitta på. Han såg stubbar överallt omkring sig, det här var uppenbarligen ett hygge, ett gammalt sådant, skogsavfallet hade sjunkit ihop för länge sedan. Han tittade ner i det öppna smörgåspaketet. Det vilade något oändligt tryggt över anblicken, för så här hade paketet med hans egenhändigt bredda smörgåsar sett ut i alla tider, frånsett den ordning brödskivorna låg travade i – den var beroende av pålägget.

I dag var det smörgåsen med Jarlsbergost med ett S av kaviar som låg överst, nu med ett avbrutet hörn som han hade gett till fågeln. En smal månskära av salami stack nätt och jämnt fram intill kanten på smörgåsen under. Getosten på den understa skivan syntes inte, men han visste att den fanns där, och det räckte gott och väl. Han var väldigt förtjust i getost, i den lite skarpa eftersmaken. Smörgåsen med vitost låg inte alltid överst, det var bara om han hade kaviar att spruta på, då måste den ligga överst för att kaviaren inte skulle bli alldeles utkletad. Om han hade försett salamin med några gurkskivor ovanpå, och kanske en klick majonnäs, var det den smörgåsen som fick äran att ligga överst.

Det slog honom som en plötslig och märklig insikt att han aldrig hade både gurka och kaviar i samma smörgåspaket. Det var alltid bara en av brödskivorna som fick lite extra piff.

Smörgåsarna bredde han på autopilot, det här med dekorationen och ordningsföljden gick tydligen av sig själv, tänkte han.

Och lika bra var det. Då slapp han fatta beslut redan innan han var ute ur lägenheten och arbetsdagen hade börjat.

Morgonrutinerna skulle vara just det: rutiner. Trygga ramar.

Alla skjortor hade sin tillhörande slips, och alla skjortor och slipsar kunde användas till varenda kostym han ägde. Det var ingenting som han behövde tänka på, det handlade bara om regelbunden variation och rullande slitage. Allt hade han lagt fram kvällen före, även på helgerna i händelse av plötsliga hembesök.

24

Han förde Jarlsbergsmörgåsen till munnen och tog en tugga.

Saltsmaken i kaviaren sved behagligt längst bak i gommen.

Inget kaffe. När åt han senast sina smörgåsar utan kaffe till?

Han hade bara svängt av från vägen, tagit smörgåspaketet i handen, stigit ur bilen, låst och vandrat in på en liten skogsstig som han råkade få syn på intill en liten björkdunge. Gått tills han inte kunde se bilen längre och slagit sig ner på den här stubben.

Han hade läst någonstans att det bara var norrmän som höll sig med matsäck, att inte ens danskar eller svenskar hade med sig brödskivor inslagna i smörgåspapper till matsäck, att det var en följd av hur fattiga norrmän hade varit. Bröd med lite pålägg.

Det var något annat än medelhavskost, med fokus på exotiska grönsaker. För norrmän var det rejäla rotsaker som gällde, potatis och morötter och kålrot, sådant som kunde växa tryggt nere i jorden medan bistert klimat rådde uppe på ytan. Men grönsaker åt man till middag. Allting före middagen handlade om bröd.

Han tuggade, började på smörgåsen med salami. Mellanläggspapperen knycklade han ihop och lade i det stora papperet, bredvid getostsmörgåsen. Getost utan kaffesmak, nej, det gick inte, tänkte han, den fick han nog spara i stället.

Han blev sittande med slutna ögon och sänkt nacke och ältade maten i munhålan; det var plågsamt torrt att tugga. Han öppnade ögonen när han hade svalt det sista, hans skor hade blivit mattgrå på tåspetsarna av den korta promenaden hit in, han borde ha tagit på sig galoscherna för att skydda skorna mot damm och repor, de låg ju i bilen. En pytteliten tussilago var på väg upp alldeles intill hans högra sko. En liten blomma som nätt och jämnt hade hittat tillräckligt mycket väta för att tvinga upp ansiktet mot ljuset, ett nytt liv som hämtade kraft ur ruinerna av fjolårets sedan länge döda artfränder. En knallgul liten symbol för skapelsen, för livet mitt i döden.

Döden.

Så marginell och samtidigt allestädes närvarande. Överallt 25

omkring honom, runt just den här stubben i den stora skogen, gick döden hand i hand med livet, döden stod på livets axlar och kunde när som helst tvinga det på knä. Här fanns sammanhang, balans, harmoni.

Ekvationen gick ihop.

Det gjorde den inte i hans eget liv, där fanns det inte mycket balans och harmoni, han var utled, så trött att han ibland ertappade sig med att önska att han fick en dödlig sjukdom utan alltför mycket smärtor, en sjukdom som kunde lyfta allt ansvar från hans axlar och ge honom en värdig och snabb död omgiven av yrkesskicklig sjukvårdspersonal som tillvaratog alla hans behov.

Ge sig hän, slappna av, få möta sin skapare, säker i tron.

Hans liv hade blivit så litet, det var en sorg som hade bitit sig fast i kroppen, en sorg som han inte förstod sig på.

Där var fågeln tillbaka, det måste vara samma fågel, den såg på pricken likadan ut. ”Då blir det getost den här gången.”

Det var lika bra att dela hela smörgåsen i småbitar. Han strödde ut dem framför sig i ljungen, slickade smör och ostrester av fingertopparna och knycklade ihop smörgåspapperet.

Vad i himmelens namn hade han här att göra, utan mål och mening? Men så skönt det skulle vara att bara kunna lägga sig ner här mellan stubbarna och dö lugnt och stilla, som den gamla kvinnan i Jan Eggums låt, hon som dog när hon gick för att hämta vatten, och runt hennes kjol växte liljekonvalj, jorden bara öppnade sig helt naturligt för henne, tog tillbaka henne på sitt eget ömma vis, det var så vackert, han blundade och överväldigades av en stark lust att gråta, givetvis utan att kunna göra det, det visste han så innerligt väl.

För vad var det för vits med alltsammans? Inte ens liturgin gav honom någon större glädje längre. Men vad var det som hade fått honom att stanna bilen och lämna den för att sedan gå in i skogen till den här stubben? Han försökte erinra sig det.

26

Bilradion hade stått på, var det något slags musik som hade tippat honom över i den här obalansen? Då kom han på det. Att någon hade pratat om sociala plattformar och att det hade känts som om han skulle kräkas.

Alla dessa ord, all denna tomma, nya verklighet som hade fått hans vardag och hans yrke att bli någonting annat. Hela begravningsbranschen rörde sig framåt med snälltågsfart medan han stod kvar på perrongen, en riktig plattform som man kunde se framför sig.

Varför gav man denna nya verklighet, som inte var någon verklighet utan bara abstraktioner, alla dessa märkligt konkreta beteckningar? En plattform var tillverkad av betong eller trä, antingen den var byggd intill en järnvägsstation eller fungerade som terrass utanför ett hus. En mjölkbrygga var en liten plattform. De stora oljeplattformarna ute i Nordsjön var möjligen byggda av något annat, men de var gripbara och handfasta, man kunde åka dit, de kunde mätas och vägas.

Men sociala plattformar?

Han var urmodig, det var vad han var. Gravstensleverantörerna hade börjat mejla sina fakturor nu. Man visste ingenting om dagens post även om brevbäraren just hade varit inne på byrån, nej, mejlen måste kontrolleras en gång i timmen för att man skulle få sin post och sina räkningar.

Fru Marstad och fru Gabrielsen visste hur han kände inför detta, så de skrev ut fakturorna och lade dem släta och prydligt vikta på hans skrivbord så att de såg ut som riktiga fakturor, men det fanns inga rutiner längre, ingen förutsägbarhet.

Det gällde dödsfallen också. Minnessidor på Facebook, och minneslistor med namn på en skärm. Tänd ett ljus på FB. Det fanns en särskild mobil-app för underrättelse om dödsfall.

En app.

Inom branschen förutspådde man att dödsannonserna skulle 27

vara helt borta om bara några år. De kostade för mycket. Nätet var gratis. Alla dessa opersonliga kanaler, alla dessa känslor riktade till en skärm och inte till ett ansikte. Hur ofta hände det inte att nära anhöriga fick kännedom om dödsfall via nätet i stället för att en medkännande präst av kött och blod stod utanför dörren, kanske tillsammans med en polis och i värsta fall en läkare, om det handlade om en plötslig olycka. Värme, levande händer, en verklig axel att gråta mot, små tröstande ord i örat. Såja, såja …

Nu fick de veta det av en skärm.

Döden hade tagits ifrån honom. Döden hade lyfts ur hans händer. Hans yrke under flera decennier hade blivit till ett annat, ett som växte honom över huvudet, ett som han fick använda alla sina krafter åt att bemästra.

I gamla tider hade blivit till för bara några år sedan. Det var fortfarande så att nyhetsuppläsare inte gick ut med namn på omkomna innan anhöriga var underrättade. Men det skulle säkert inte dröja länge förrän även denna pietetsfulla praxis övergavs. Vart hade värdigheten tagit vägen? Vördnaden i mötet med döden?

Respekten? Och det uppseendeväckande var att parallellt med allt detta var döden mer avlägsen i folks liv än någonsin. Allt färre hade sett en död människa. Hur skulle de kunna sätta värde på livet när de inte kände till döden?

Nåväl. Han kände till döden. Om någon kände till döden så var det väl han. Och här satt han och dagdrömde om döden utan att sätta särskilt stort värde på livet. Han blundade och andades in djupt genom näsan, det luktade starkt och äkta av denna natur som han inte hade något förhållande till, allting försvann för honom, här satt han som en fetlagd kvarleva med smutsiga skor och ett hopknycklat smörgåspapper i händerna.

Om saker och ting bara hade gått annorlunda när Torunn dök upp den där gången, så att hon inte hade gett sig i väg och allt blivit liggande i träda. Han saknade henne så innerligt.

28

Det var Erlends fel. Det hade varit som i en såpopera. Han trodde att de kunde bli en familj med ett enda slag bara för att deras dna band dem samman, och han hade betett sig som om släktträdet hade huggits i sten över en natt. Han förstod inte att den sköra konstruktionen måste hanteras varsamt och inte slängas omkring med förrän limmet hade torkat.

Torunn.

Han hade inte bara hunnit bli fäst vid henne, han hade också fått djup respekt för henne.

Men han var långt ifrån säker på att hon hade förstått just det, och nu var det hur som helst för sent. Hon hade inte ens efterlyst sin del av köpeskillingen, trots att hon visste att Neshov skulle läggas ut till försäljning så snart hon hade åkt sin väg. Att gården visade sig omöjlig att sälja och nu bara låg där mörk och död och förföll bland utarrenderade åkrar brydde hon sig tydligen inte heller om.

Hon stod formellt som ägare till dödsboet. Hon var ju tvungen att skatta för Neshov som förmögenhet, beräknad på taxeringsvärdet, det var nästan skrattretande. De gamla förfallna husen med allt sitt skamfilade innehåll.

Förmögenhet. Löjligt.

Själv hade han inte heller ringt till henne utan hela tiden hoppats att en köpare skulle dyka upp. Av hennes mamma hade han fått veta att hon den gången velat hem för att sälja både lägenheten och sin andel i veterinärpraktiken, och han hade inte sett någon som helst logik i just det. Han hade trott att hon ville hem till sitt gamla liv för att sedan dra ett kompromisslöst streck över det nya. Men hon hade det uppenbarligen gott ställt eftersom hon inte tryckte på för att skynda på försäljningen av gården. Det var förresten ingenting han orkade tänka på. Inte det heller.

Husen fick bara stå där och förfalla, både invändigt och utvändigt.

29

Han reste sig. Stel i kroppen, iskall från korsryggen och ner till vaderna traskade han försiktigt tillbaka ut mot vägen.

Mobilen låg i passagerarsätet och lyste.

Fyra missade samtal, alla från begravningsbyrån. Han som alltid var tillgänglig. Alltid. Dag och natt. Han fick säga att han hade fått slut på batteriet och hoppas på att de skulle tro honom, trots att de visste att han hade mobilladdare överallt, tolvvoltsuttaget i bilen inräknat.

Han fick aldrig slut på batteriet.

30