BREV TILL MIN DOTTER RedaktàžŁàžr Elcim Yilmaz
INNEHĂ LL
ELCIM YILMAZ
Vi skapar ett helt nytt trÀd
7
K ATARINA MAZETTI
Det finns inga talangscouter
20
NABILA ABDUL FATTAH
En lista
38
CAROLINA NEURATH
Den hÀr vÀrlden Àr inte alltid sÄ snÀll, tyvÀrr
54
K ATERINA JANOUCH
VĂ„ga vara en bitch!
68
MAXIDA MĂRAK
NÀr du kom blev jag plötsligt sÄrbar men ocksÄ fullkomligt livsfarlig
84
ANNELI FURMARK
Snöfront 106 ELAINE EKSVĂRD
Det Àr okej att vilja hacka sten
120
MIA SK ĂRINGER
Dotter av mig
136
THERĂSE SĂDERLIND
Fri som en fÄgel
144
ALEXANDRA PASCALIDOU
Jag kommer alltid att vara din lite för högljudda hejaklack
162
MARTINA MONTELIUS
KĂ€ra Sivan!
174
MĂRTA TIKKANEN
NÄgra ord till min kÀra dotter, ifall jag hade nÄgon ...
190
Tack 199 Brev till min egen dotter
203
ELCIM YILMAZ
VI SKAPAR ETT HELT NYTT TRĂ„D
Jag stod i rökrutan utanför sjukhuset och ringde min advokat. Jag var som i trans, rökte sĂ€kert fyra cigaretter innan mötet var bokat och fötterna kunde röra pĂ„ sig igen. Sedan gick jag till Clas Ohlson och köpte en hĂ„rddisk. âOm cirka tvĂ„ veckor fĂ„r vi veta exakt, men det Ă€r en tumör i din mage, och en i benetâ, hade lĂ€karen sagt till mig mindre Ă€n tio minuter tidigare. Jag hörde inte det. Jag hörde: Om tvĂ„ veckor kommer du att dö. Och allt jag kunde tĂ€nka pĂ„ var att du var fyra Ă„r. Fyra Ă„r, ensam, utan rötter eller framtid om jag försvann. Det var dĂ€rför jag ringde advokaten allra först. För att fixa sĂ„ att du kunde fĂ„ leva med dina gudförĂ€ldrar. De Ă€r de bĂ€sta som finns och de Ă€lskar dig. De skulle berĂ€tta om mig för dig, ge dig mod och styrka och kraft för att bli den du vill bli. I Sverige vill man verkligen att ett barn ska leva med de anhöriga nĂ€r vĂ„rdnadshavaren dör. I ditt fall, min Ă€lskling, finns det inga. Eller jo, de finns, men de Ă€r varken nĂ€rvarande, bra mĂ€nniskor eller pĂ„ nĂ„got sĂ€tt en del av vĂ„ra liv. DĂ€rför var jag tvungen att skriva ett rekommendationsbrev till Socialstyrelsen som förklarade de sĂ€rskilda omstĂ€ndigheter som omger oss. Som förklarade varför du bara skulle vara trygg och Ă€lskad hos Deniz och Geir och deras familj, den familj som Ă€r vĂ„r nu. Jag ringde Deniz och sa att hon skulle kĂ€mpa för att fĂ„ dig, att hon aldrig skulle lĂ„ta nĂ„gon ta dig ifrĂ„n dem. âJag river ner himlen innan jag lĂ„ter henne försvinnaâ, sa hon. Deniz, din andra mamma, min syster. 9
NÀr jag hÀmtade dig pÄ dagis den dagen lekte vi i parken och Ät glass och jag trodde att mina timmar med dig var rÀknade. Den natten luktade jag pÄ ditt hÄr och höll din hand, jag sov inte en sekund. Jag inprÀntade din lukt i varenda fiber av min kropp. Jag viskade att jag Àlskade dig en miljon gÄnger. Och jag grÀt. Floder, oceaner och lite till. Varje natt satt jag vid din sida med datorn i knÀt och skrev till dig. Skrev om vilka böcker du ska lÀsa. Filmer att se. Jag spelade in smÄ videosnuttar dÀr jag sjöng det jag brukar sjunga innan du somnar sÄ att du alltid skulle kunna höra min röst. Men viktigast av allt: jag började skriva historien om mitt liv. Jag skrev om allt. Ingen censur. Jag skulle be Deniz att ge den till dig nÀr du var gammal nog. Det finns inga bilder av mig innan jag fyllde tjugofem. Inga som jag har i alla fall. De försvann i hÀrvan av det som Àr mitt liv. Men jag beskrev allt för dig. Precis som det var. Efter tvÄ veckor fick jag reda pÄ att det inte var vÀrre Àn nÄgra operationer och lite cellgifter. Jag hade vunnit högsta vinsten, hjÀrtat. Första gÄngen nÄgonsin. Jag har aldrig vunnit nÄgot förut. Inte ens sÄdana dÀr stora chokladaskar man vinner pÄ Gröna Lund, du vet. Jag fick alltid betala för att fÄ en garanterad vinst i fiskdammen. Turen kom aldrig av sig sjÀlv till den lysande ruta jag hade valt. Nummer tjugoett. Men nu vann jag. Jag vann livet med dig. Jag skulle fÄ lukta pÄ ditt hÄr fler nÀtter. Du anar inte min lycka. Det var ur den smÀrtan idén till den hÀr boken föddes. Jag ville samla fler kvinnors röster, olika kvinnor frÄn olika sorters liv och bakgrunder. LÄta dem höras utan den sjÀlvcensur vi gÀrna har nÀr vi tilltalar vÄra barn, vÄra döttrar. Vi ljuger rÀtt ofta. Vi ljuger för att vi berÀttar hur det BORDE vara oftare Àn hur det faktiskt Àr eller har varit. Vi ljuger för att vi vill skydda er och bygga upp er sjÀlvkÀnsla innan vÀrlden och livet trasar sönder den. Men nÀr 10
döden dansar framför oss, dĂ„ ljuger vi inte. Och det Ă€r de orden jag vill att du ska fĂ„ lĂ€sa, min Ă€lskling. MĂ„nga kvinnors röster, sĂ„ att du ska fĂ„ veta att du inte Ă€r ensam, att du tillhör en gemenskap. Jag Ă€r bra pĂ„ att hitta kraft i smĂ€rta. Jag var kanske tre eller fyra Ă„r nĂ€r jag upptĂ€ckte det. Vi bodde fortfarande i byn i Turkiet och jag och min lillebror satt innanför myggnĂ€tet vid dörröppningen. Jag minns att jag slet i en leksak han ville ha. Och jag minns hur det sekunden efter small till och att det var blod överallt. Mamma hade kastat en trĂ€sko pĂ„ mig, för att jag skulle sluta brĂ„ka. Den trĂ€ffade precis under ögat. Du vet det dĂ€r Ă€rret du har frĂ„gat om och pussat pĂ„? Det jag sa att jag inte mindes hur jag fĂ„tt? Det. Jag grĂ€t inte, jag var mest förvĂ„nad över alla skrik. Jag kommer ihĂ„g mammas blick nĂ€r hon sĂ„g vad som hĂ€nt och allt blod. Den blicken kommer jag aldrig att glömma. Hon var rĂ€dd för att jag bara satt dĂ€r, bara satt alldeles stilla. Jag vet nu att det var dĂ„ jag lĂ€rde mig att hitta kraft i smĂ€rta. I just det ögonblicket. NĂ€r jag var gravid med dig började jag gĂ„ i terapi. Jag ville inte bli som min mamma. Alla sa att nĂ€r man blir mamma â dĂ„ blir man som sin egen mamma. Fan heller. Jag satt i timmar för att bryta vĂ„ldets mönster i mig. Det skulle inte fĂ„ gĂ„ i arv. Jag var fast besluten om att det skulle ta slut med mig. Min mamma lĂ€rde sig ocksĂ„ nĂ„gonting den dĂ€r dagen med trĂ€skon â hon förstod att jag skulle fightas tillbaka och att hon inte skulle kunna hantera det. DĂ„ började hennes livslĂ„nga kamp för att besegra mig, bryta ner mig. Göra mig följsam och lydig. Det gick inte sĂ„ bra för henne. Men inte heller för mig. Tills du kom. Du, min Ă€ngel som rĂ€ddade mig frĂ„n mina demoner och mig sjĂ€lv. I den sekund jag sĂ„g dig skrynklade du sönder det sjĂ€lvhat 11
min mamma slagit in i varje del av min kropp. Du Ă€lskade mig tillbaka till mig sjĂ€lv bara genom att finnas. Jag var tretton Ă„r nĂ€r min mamma kallade mig hora första gĂ„ngen. Vi sĂ„g ett inredningsprogram pĂ„ teve. Jag tyckte att det var sĂ„ fint och jag undrade hur det skulle se ut hemma hos mig nĂ€r jag blev vuxen, nĂ€r jag fick ett eget hem. âLĂ€ngtar du redan efter att flytta och knulla runt din hora?â var svaret jag fick. I början försökte jag sĂ€ga emot henne, försökte förklara hur fel hon hade, men med tiden slutade jag. NĂ€r jag kom lĂ€ngre upp i tonĂ„ren sĂ„ var jag Ă€ndĂ„ en hora oavsett vad jag sa eller gjorde. SĂ„ jag började utmana henne istĂ€llet. Jag brukade ofta skratta nĂ€r hon slog mig. Mest för att jĂ€vlas, men ocksĂ„ för att det liksom inte gjorde lika ont dĂ„. Hennes ord var faktiskt vĂ€rre. Hennes elaka, vidriga kommentarer. De var en miljon gĂ„nger vĂ€rre Ă€n slagen. Jag vet inte varför jag har det i mig. Att inte lĂ„ta mig kuvas. Men jag tror det var den dĂ€r trĂ€skon som vĂ€ckte det i mig. Du Ă€r likadan, min Ă€lskling. Du lĂ„ter inte nĂ„gon vara orĂ€ttvis mot dig. Du sĂ€ger ifrĂ„n, du Ă€r orĂ€dd. Men du Ă€r sĂ„ mycket mjukare och smartare Ă€n vad jag var â för du Ă€r trygg. Du anar inte hur stolt jag Ă€r över dig. Din mamma Ă€r inte som andra, det vet du vid det hĂ€r laget. Men det du inte vet Ă€n Ă€r att jag Ă€r en av miljoner kvinnor som vĂ„gar gĂ„ min egen vĂ€g fast det Ă€r ensamt och alla omkring Ă€r emot. Jag Ă€r inte unik alls, min Ă€lskling. Men du gör mig starkare Ă€n jag trodde var möjligt. Vet du att âkycklingâ var det första ord jag minns att jag kunde stava till i skolan? Jag fick en guldstjĂ€rna för det av fröken. Jag gick i ettan och var sĂ„ stolt över mig sjĂ€lv. Jag Ă€lskade skolan, ville alltid vara dĂ€r. Den blev en trygg plats 12
för mig, jag fick beröm och blev sedd och bekrĂ€ftad. Jag lĂ€ste allt jag kunde komma över. Det gör jag fortfarande. Böckerna blev mina vĂ€rldar jag kunde fly in i â fantisera mig bort och leva alla liv som fanns, vara överallt. Det var sĂ„ jag hanterade min mamma: jag gick upp pĂ„ rummet och lĂ€ste. Det var sĂ„ jag lĂ€rde mig argumenten mot den verklighet jag levde i. Det var sĂ„ jag hittade de alias jag skapade för att kunna vara som mina vĂ€nner, det var sĂ„ jag kunde hitta gemensamma referenspunkter med mina klasskamrater. NĂ€r jag gick i tvĂ„an blev jag bjuden pĂ„ ett kalas dĂ€r alla skulle klĂ€ ut sig. Jag klĂ€dde ut mig till Yassir Arafat. Inte för att jag gillade honom, men det var allt som fanns hemma: en kökshandduk över huvudet, lite mascara till skĂ€gget och ett vitt linne. NĂ€r jag kom till kalaset mötte jag mina kamrater utklĂ€dda till prinsessor och sjörövare och sĂ„dant som Ă„ttaĂ„ringar brukar klĂ€ ut sig till. Jag gick inte pĂ„ fler kalas pĂ„ mĂ„nga Ă„r efter det, och jag gillar fortfarande inte att klĂ€ ut mig. Jag visste vem Arafat var för att jag lĂ€ste tidningarna nĂ€r mamma inte hade gĂ„tt med till biblioteket pĂ„ lĂ€nge och jag hade lĂ€st ut allt. Det var dĂ„ jag blev intresserad av vĂ€rlden, hur saker hĂ€ngde ihop. Det var sĂ„ jag förstod att jag ville vara med och pĂ„verka. Kommer du ihĂ„g nĂ€r du frĂ„gade om tre flyktingbarn kunde fĂ„ bo hos oss? TvĂ„ i min sĂ€ng och ett i din. Du har det i dig, min Ă€lskade, att vilja bidra och hjĂ€lpa, göra en insats. Jag var likadan. Jag var med i elevrĂ„det. Blev elevskyddsombud. Skrev i skoltidningen. Gick med i varenda organisation som fanns i Partille. Genom hela livet har jag varit med och pĂ„verkat dĂ€r jag kunnat. Ju mer jag lĂ€ste, desto mer verbal och trygg med sprĂ„ket blev jag. Du vet den dĂ€r gnistan du har i dina ögon? Den kommer frĂ„n mig â det var den som gjorde att jag klarade mig. Det var den som gjorde att jag fick kontakt med mĂ€nniskor och jag förstod ganska tidigt att jag kunde inspirera mĂ€nniskor. 13
Jag tror jag var femton nĂ€r jag höll min första förelĂ€sning. Ungdom Mot Rasism hade anordnat ett seminarium och som styrelsemedlem fick jag tala för medlemmar, familjer och skolans elever. Min kompis Marias mamma kom frĂ„n Trelleborg till Göteborg för att lyssna pĂ„ mig. Min egen mamma kom aldrig. Jag hade förberett talarkort med vad jag skulle sĂ€ga. VĂ€l pĂ„ scen kastade jag dem Ă„t sidan och körde utan. Det blev sĂ„ bra. Jag kĂ€nde mig levande och vĂ€rdefull. Jag bidrog till samhĂ€llet. En underbar motvikt mot hur jag egentligen sĂ„g pĂ„ mig sjĂ€lv. Det var i ettan pĂ„ gymnasiet som jag första gĂ„ngen försökte ta livet av mig. Jag gömde mig i en garderob hemma och skar upp handleden. Eller nej, jag försökte inte alls ta livet av mig den gĂ„ngen. Inte pĂ„ riktigt. Jag ville bara att jag skulle bli sĂ„ illa dĂ€ran att mamma skulle ta mig till sjukhuset och Ă€lska mig nĂ€r hon sĂ„g att jag kanske kunde dött. Det hĂ€nde inte. Hon sĂ„g inte ens bandaget â eller Ă€rret heller för den delen. NĂ„gonsin. Eller kanske sĂ„g hon det och sa inget. Det Ă€r dĂ€rför jag alltid har koll pĂ„ minsta lilla prick pĂ„ din kropp. Varje blĂ„mĂ€rke ser jag. Det Ă€r för att du ska veta att jag ser dig. Det Ă€r dĂ€rför jag alltid vill veta hur din dag har varit, hur du mĂ„r, vad du skrattat Ă„t och vilka du lekt med. Jag vet hur det Ă€r att inte bli sedd för den man Ă€r, hur det Ă€r att bara bli vĂ€rderad efter vad man gör. Du och jag lever inte sĂ„. Vi ser varandra. Min mamma sĂ„g aldrig mig â hon sĂ„g bara sin bild av mig. Konflikten mellan hur hon sĂ„g pĂ„ mig och den jag verkligen var â eller ville vara â slet mig i bitar. Den slet henne i bitar ocksĂ„. Jag vet att hon led, och att hon tog ut det pĂ„ mig. Jag svarade med Ă€nnu mer uppkĂ€ftighet. Ond cirkel. Om jag nu ska Ă„ngra nĂ„got i efterhand sĂ„ önskar jag att jag varit lite smidigare. Att jag inte varit sĂ„ jĂ€vla envis och hĂ„llit sĂ„ hĂ„rt pĂ„ min sak gentemot mamma. Jag önskar att jag hade kunnat se att 14
Ă€ven hon var ett offer. Jag inser det nu, men jag var för ung och arg och vilsen för att inse det dĂ„. Kanske hade jag kunnat lirka lite med henne. Mina andra turkiska tjejkompisar lirkade med sina mammor, de var lite smidigare Ă€n jag. De gjorde det som förvĂ€ntades samtidigt som de hade sina hemliga liv. Det blev inga kriser för dem. Jag har aldrig kunnat göra sĂ„. TvĂ„ veckor innan jag tog studenten fick jag jobb i Stockholm. Som projektledare för Ungdomsriksdagen. Att be om lov att flytta fanns inte pĂ„ kartan. Det skulle de aldrig gĂ„ med pĂ„. Att bo ensam i Stockholm och hora dygnet runt? SĂ„ jag frĂ„gade inte. Jag bara drog, direkt efter sommaren, utan att sĂ€ga ett ord. Jag hade ingenstans att bo, inga möbler â ingenting â men jag hade ett jobb och vĂ€nner som lĂ€t mig bo pĂ„ deras soffor tills jag kunde hitta ett eget stĂ€lle. Mamma sa att jag var död för henne. Gött, tĂ€nkte jag och brydde mig inte sĂ„ mycket. Inte dĂ„. Jag trĂ€ffade en kille i Stockholm. Jag blev sĂ„ kĂ€r. Jag bodde i en tvĂ„a i Huddinge. Den var tom pĂ„ allt förutom en tĂ€ltsĂ€ng och lite krimskrams mina vĂ€nner fĂ„tt av sina mammor: tallrikar, bestick, en pall. Knapert men mitt eget. Min frihet bodde i den dĂ€r kala lĂ€genheten. Mina drömmar dansade pĂ„ de tomma fula vĂ€ggarna, och jag var sĂ„ glad att jag var fri att börja leva ett liv dĂ€r jag kunde bestĂ€mma sjĂ€lv. Plötsligt knackade min pappa pĂ„ dörren. Han hade kommit för att hĂ€mta hem mig. De hade inte pratat med mig pĂ„ över ett Ă„r, men nĂ€r de fick reda pĂ„ att jag hade en pojkvĂ€n kom de för att hĂ€mta hem den skam jag var för dem. Han tvingade mig att följa med. Jag visste att jag var tvungen. VĂ€l framme i Göteborg vĂ€ntade mamma. NĂ€r hon var klar sĂ„g jag 15
ut som Rocky i sista scenen. Mamma var trött och satt i köket och pratade med nĂ„gon i telefon om att jag skulle skickas till byn och giftas bort med en Ă€nkling. Jag var ju en hora, en besudlad kropp utan vĂ€rde. Pappa lĂ„g och sov. Bröderna hade gĂ„tt till skolan. DĂ€r och dĂ„ visste jag att min enda chans var att springa â sĂ„ jag smög ner för trappan och drog pĂ„ mig skorna, tog min ryggsĂ€ck. Och sprang. Jag hade helt glömt bort hur jag mĂ„ste ha sett ut: allt blod, mitt sönderslagna ansikte. Det var det hon ville â göra mig ful och Ă€rrad. Hon lyckades â men det sitter pĂ„ insidan. Min Ă€lskling, jag lovar dig med varenda cell i min kropp, att vad du Ă€n gör, hur illa det Ă€n blir: JAG KOMMER ALDRIG ATT LĂMNA DIN SIDA. Vi kommer att brĂ„ka, vi kommer att tycka olika, jag kommer Ă€ndĂ„ aldrig att lĂ€mna din sida. Jag lovar dig det. Jag önskar jag hade kunnat servera dig frukost frĂ„n en kopp jag kunde berĂ€tta att mormor hade gett dig. Eller att jag kunde visa dig bilder frĂ„n min barndom. Jag önskar att du kunde söka tröst i samma nalle som jag hade som liten. Jag har inget sĂ„dant att ge dig, min Ă€lskling. Bara mina ord och mina minnen. Jag har inget arvegods â inte ens en tallrik eller en trĂ€sked. Du och jag fĂ„r skapa en ny gren pĂ„ det ruttna trĂ€d jag kommer frĂ„n. Eller nej! Vi skapar ett helt nytt trĂ€d. Du och jag och vĂ„ra vĂ€nner och vĂ„r nya familj. Ett sprudlande och levande trĂ€d som inte tyngs av skuld och skam över vĂ„r existens. Det finns en otrolig kraft i det, mitt hjĂ€rta. Att skapa sitt eget liv. Oavsett vad som hĂ€nt. Oavsett vad folk tycker. I somras tatuerade jag in texten âRebelheartâ i nacken. Det Ă€r sĂ„ jag kĂ€nner, det Ă€r sĂ„ mitt liv varit hittills, och jag vet att jag har en minirebell i dig ocksĂ„. Vi kommer att brĂ„ka, vi kommer att tycka olika, men jag lovar att du aldrig ska behöva strida mot mig 16
som jag gjorde mot min mamma. Jag lovar dig att alltid stĂ„ vid din sida oavsett vad du gör i livet. NĂ€r jag förstod att cancern skulle besegras â nĂ€r jag fick leva â bestĂ€mde jag mig för att bry mig Ă€nnu mindre om vad andra sĂ€ger om oss, vad andra sĂ€ger om mig. Jag bestĂ€mde mig för att Ă€nnu tydligare följa mitt hjĂ€rta. Mitt förflutna och mitt sjĂ€lvhat har lett till att jag har svĂ„rt att ha relationer som bestĂ„r, jag tycker liksom inte innerst inne att jag Ă€r vĂ€rd att Ă€lskas. Kommer du ihĂ„g vad Lasse Ă berg brukar sĂ€ga? âOm du gĂ„r fort och ler mycket sĂ„ Ă€r det ingen som ser att du Ă€r ful.â Vi brukar ju skratta Ă„t det du och jag, men det Ă€r faktiskt en ganska bra beskrivning av hur jag tog mig fram genom livet tills du kom. Du ser nĂ€rmare och lĂ€ngre in i mig Ă€n nĂ„gon annan nĂ„gonsin gjort, och du sĂ€ger Ă€ndĂ„ att du Ă€lskar mig. Med din hjĂ€lp kanske jag vĂ„gar öppna mig för en relation igen. Jag kanske vĂ„gar visa mig ful och sprucken, och kanske vĂ„gar nĂ„gon stanna kvar nĂ€r de ser. Du lĂ€r mig sĂ„ mycket mer Ă€n vad jag nĂ„gonsin kan lĂ€ra dig. NĂ€r jag var gravid med dig hade jag en mardröm. Jag drömde att du var tonĂ„ring och kom hem och berĂ€ttade att du blivit religiös. SnĂ€lla, lova mig att inte bli religiös! Bli vad du vill. Gör vad som helst. Men bli inte religiös. NĂ€r jag sĂ€ger âgör vad du villâ menar jag inte att du ska skada eller göra andra illa. Jag menar inte heller att du ska skada dig sjĂ€lv â som jag gjort. Jag menar: Lev hur du vill, lev med vem du vill, Ă€lska vem du vill, jobba med vad du vill. Bli bara inte religiös. Sök alltid fler svar Ă€n det givna, andra svar Ă€n majoritetens. Sök fler infallsvinklar, lĂ€r dig att det finns flera perspektiv pĂ„ allt. LĂ„t kĂ€rleken till dig sjĂ€lv, till livet och till dina medmĂ€nniskor vara din religion. Jag Ă€r ju inte religiös, sĂ„ nĂ€r jag trodde att jag skulle dö bad 17
jag till Liemannen. Jag bad om uppskov, att han skulle vĂ€nta tills du var vuxen nog, tills du var förankrad i din historia och hade blicken stadigt fĂ€st mot framtiden. Han hörde min bön, och jag Ă€r honom evigt tacksam. Det Ă€r snart femton Ă„r sedan jag trĂ€ffade min mamma. Mina bröder och min pappa ocksĂ„. Men det Ă€r mamma som spökar mest. Jag vet inte om jag minns hur hon ser ut lĂ€ngre. Ibland har nĂ„gon kusin lagt ut en bild pĂ„ Facebook â dĂ„ fĂ„r jag en glimt av henne. Det kĂ€nns sĂ„ bekant men sĂ„ frĂ€mmande pĂ„ en och samma gĂ„ng. Jag minns hur jag i din Ă„lder Ă€lskade att gosa mig ner i hennes överarmar â de var sĂ„ mjuka â men hon brukade sĂ€llan lĂ„ta mig göra det sĂ€rskilt lĂ€nge. Men jag minns det tydligt, hur mjukt det var, hur jag Ă€lskade att vara henne sĂ„ nĂ€ra. Innan du föddes kunde jag gömma och begrava min lĂ€ngtan efter henne â oavsett allt hon gjort. Det finns ett mycket starkt band mellan en mor och hennes dotter, Ă€ven om det Ă€r förödande sĂ„ Ă€r det utan tvekan starkt. NĂ€r jag första gĂ„ngen höll dig i mina armar, sĂ„ var hon den enda personen jag ville tala med. Jag ville frĂ„ga henne allt. Jag Ă€r ledsen att du inte har en mormor och morfar, Ă€lskling. Att dina morbröder inte finns för att bĂ€ra dig pĂ„ deras axlar och sparka boll med dig. Men jag har hittat andra mĂ€nniskor som har valt att vara i vĂ„ra liv, som har tagit de rollerna. Du har genom Deniz fĂ„tt systrar, moster och kusiner och morbröder. En mormor ocksĂ„, mitt hjĂ€rta. De Ă€lskar mig trots att jag rapar efter maten, och de Ă€lskar dig villkorslöst. Universum skĂ€nkte oss sĂ„ mĂ„nga andra mammor och systrar, mitt hjĂ€rta. Jag har systrar som Ă€r mina mammor ocksĂ„ och som hjĂ€lpt mig â nĂ€r du haft feber och jag vacklat har de stöttat mig, nĂ€r jag varit svag har de burit mig. De har lekt med dig sĂ„ att jag fĂ„tt sova eller tvĂ€tta eller stĂ€da. De 18
har varit vid vÄr sida varje dag. Vilken lyx! Vilket privilegierat liv vi lever min Àlskling! Vi Àr sÄ lyckligt lottade som har sÄ mÄnga som vÀljer att Àlska oss. Som aldrig viker frÄn vÄr sida. Allt som nÄgonsin hÀnt mig ledde till att jag fick dig. DÀrför vill jag inte Àndra pÄ nÄgonting. Att du kom till mig, att du valde mig som din mamma har gett mig liv. Du har rÀddat mig frÄn mina demoner, du har gett mig en framtid och visat mig vad kÀrleken Àr. Vilken kraft! För dig lever jag, för dig bestiger jag alla berg och för att fÄ ett lÄngt liv med dig kommer jag att Àlska mig sjÀlv. VÄrda mig sjÀlv sÄ att jag kan fÄ ynnesten att stÄ vid din sida lÀnge till. Den hÀr boken Àr till dig, Raël. Den Àr till mig. Till alla döttrar och till alla mammor. Den hÀr boken Àr början pÄ ett nytt samtal, bortom kvinnans funktioner i livet och samhÀllet och i familjen. Den hÀr boken Àr en hyllning till varenda partikel i oss som mÀnniskor. Den hÀr boken Àr ett ode till Liemannen och Livet, ett tack för att jag fortfarande varje natt fÄr lukta pÄ ditt hÄr. P.S. Jag lovar att aldrig sÀtta villkor pÄ min kÀrlek till dig (inte ens om du blir religiös) Jag lovar att alltid vara Àrlig och aldrig ljuga för dig Jag lovar att utmana dig, vara din största förkÀmpe och aldrig lÀmna din sida Jag lovar att fortsÀtta berÀtta om mitt liv och mina upplevelser, mina triumfer och mina misslyckanden Jag lovar att fortsÀtta utvecklas sjÀlv och aldrig sluta tro pÄ min kraft och förmÄga Jag lovar att lÀra mig att baka Jag lovar att jag ska leva till fullo utan att vara rÀdd 19