Som erfaren marinsoldat ville Danny absolut inte få sitt rykte befläckat. Om han skulle bistå i logistiken för att få ned mig på de osäkra och krångliga rutter som erbjöds ville han vara övertygad om att jag, en svennebanan från Trollhättan, skulle palla trycket. Annars skulle Dannys ställning inom YPG hotas. Wannabe-stridisar och posörer fanns det redan gott om bland de västerlänningar som nu flockades i norra Syrien för att göra en insats (eller skapa sig ett namn). Jag försökte övertyga honom om att ”Remedy” fortfarande hade det som krävdes. Men svaret från Danny dröjde.
* Jag rycker till. Bussen har stannat. Redan? Efter bara någon kilometer. Slutstation. De andra passagerarna hastar iväg från busshållplatsen. Jag ser mig omkring. Här ska jag mötas av någon som ska föra mig vidare i bil. Är jag övervakad? Står det någon här bakom busskuren och synar mig? Jämför mitt yttre med ett foto han fått? Jag granskar omgivningen. Kolsvart. Svagt lysande gula gatlampor kastar sitt bleka sken över trottoaren. Skräpigt och vanskött längs trottoarerna. En åsna står och brölar på ett gärde mellan husen. Vad är det för land jag hamnat i? Sträcker på mig. Rätar på ryggen. Inte uppträda nervöst. Ge intryck av lugn och stabilitet. Ska de låta mig vara med i kampen vill de inte ha någon nervös jävla klant. Ur mörkret dyker det plötsligt upp en medelålders man med typiskt kurdiskt eller turkiskt utseende och väser: ”Mr Jasper?” ”Yes, yes, thats me”, svarar jag och skakar hand med främlingen. ”Come with me.” Mannen med svart jättemustasch viftar med 25