9789137137483

Mons kallentoft

VATTENÄNGLAR

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 3

2012-08-21 - 34 14.24

Tidigare utgivning (på Natur &Kultur) Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011

Författarens kommentar Vattenänglar är en fiktion. Likheter med verkliga händelser och sammanhang är rena tillfälligheter. Med författarens rätt har jag i vissa fall ändrat den faktiska verkligheten för att göra den fiktiva berättelsen så effektiv som möjligt.

Tredje tryckningen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mons Kallentoft 2012 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency, Malmö Omslagsbild Eva Lindblad Omslagsdesign Niklas Lindblad Tryckt 2012 hos ScandBook AB i Smedjebacken ISBN 978-91-37-13748-3

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 4

2012-08-21 - 34 14.24

Prolog September 2012 Himlen är svart bakom ännu svartare moln.

De ensamma formationerna försöker ljudlöst närma sig varandra, misslyckas och släpper istället ett hårt regn. Tunga, täta droppar som splittras till flyende dimma när de når marken.

Under valvet av bly ligger staden frusen. Invånarna skänker ljus åt den ovilliga himlen, i fönstren tänds och släcks lampor, och blinkningarna blir till ett morsemeddelande: Vi är vid liv, vi ger inte tappt, vilka sorger som än drabbar oss.

Runt omkring vilar landskapet.

En svag vind rör sig över de skördade rapsfältens stubb. Slättens ensamma ekar gnisslar lågmält och släpper trötta löv mot marken.

Sjön Roxens yta är en orolig spegel för himlen och vågorna slår försiktigt mot de öde stränderna vid Sandvik. På andra sidan sjön porlar det i tio bäckars mynningar, och i de mörka samlingarna med stillastående vatten ska årets sista myggägg till att kläckas och törstiga djur gör sig redo att flyga ut över Östgötaslätten.

Fälten är stilla i natten. Nöjda med regnet som fallit över trakten den sista tiden, marken sank runt de sista grödornas rötter.

Kor råmar mot molnen.

Fåren flyr in under ekarnas kronor.

Rävarna vädrar i skogen.

Vildsvinen bökar i slyn.

Molnen låter sig föras av vinden in över staden, och över villaområdet Hjulsbro, vid de burgna hem som kantar Stångån, faller regnet.

Droppar landar på ett av husen, där världens alla skrik i detta ögonblick förenas och blir till ett enda stumt jämrande.

5

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 5

2012-08-21 - 34 14.24

Någon har höjt en pistol.

Darrar inte på handen.

Ljudet av dämpade skott hörs inte ut på Stentorpsvägen.

De nakna kropparna i jacuzzin slås sönder av kulorna, bortom räddning.

En flicka skriker rätt ut i natten.

Nästan bara de döda hör hennes skrik.

Men de kan inte hjälpa henne.

Blodet rinner ur kulhålen, och vattnet i den påslagna bubbelpoolen färgas rött.

Inga andetag mer.

Bara ett upprört brummande som blandas med ljudet av tyg som frasar, och blodet pumpar genom de ännu levandes blodkärl, en kall hand över en flickas mun, såja, tyst nu, tyst nu.

Rummet är nästan helt mörkt och väggarnas vita kakel mönstras svagt av skuggor från buskarna i trädgården utanför fönstren. I simbassängen skimrar svart mosaik.

Mannens och kvinnans kroppar är nära varandra, men kvinnans livlösa hand har glidit ner från mannens axel och vilar i det röda, fräsande vattnet.

Flickan gråter.

Försvinner bort i natten.

Hon kämpar inte emot, försöker bara att komma ihåg att andas, hon är fem år gammal och följer med den främmande kraften.

Mamma, pappa. Hur länge ska ni ligga där?

Husets trädgård slutar vid Stångån, vattnet lugnt här bortom kraft­ verkets dån. Ån flyter bort från de sönderskjutna kropparna.

Regnet har upphört.

Flickans gråt har blivit till ett annat vatten, en bred flod långt borta, längre bort än något moln kan vandra. Ånga stiger ur den främmande floden, omfamnar en kvinnas ansikte, plågat av saknad.

Kvinnan är en kapsel med ord: 6

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 6

2012-08-21 - 34 14.24

”Jag sitter här vid floden, vid den branta slänten, där gräset inte vill växa.

Varje fiskare skyr platsen, för det sägs att det bor andar här, kvarglömda sedan kriget, andar som väntar på att deras käraste ska komma och hämta dem. Är andarna oroliga kan jag trösta dem för att glömma min egen oro och saknad.

Det finns fiskar här.

Men än idag kan de födas med två huvuden och fyra hjärtan som slår oregelbundet utanför deras silverfjäll.

Jag minns den varma huden mot min, mjuk som det allra dyraste silket på marknaden, men varmare, varmare mot huden och i mitt inre.

Minnet är saknad nu, och därför tillåter jag mig inte att minnas dig.

Jag tillåter mig inte att hoppas.

Vad kan jag göra?

Jag kan gå hit till floden och vänta på andarna, ansiktena i molnen.

Jag ser inte ditt ansikte i molnen.

Istället ser jag ner i flodens ljumma vatten, anar de små strömvirvlarna från de gigantiska malar som suger botten ren.

Jag ser ålar kråma sig, glänsa.

Deras rörelser är dina i mig, dina i mitt ljumma vatten, och jag vill inte minnas, men minnet av dina rörelser som ofödd kan jag inte tvinga ur min själ.

Det finns där som en förbannelse.

Men också som en gåva.

Jag är du.

Det kan inget ändra på.

Ingen pengahunger. Ingen annan kärlek. Ingen jordisk makt. Inga andars klagan eller önskan.

Var finns du? Någonstans finns du. Jag vet det.

Du kan köpa en gris för pengarna, sa han och skrattade. En gris kan ta hand om dig, istället för tvärtom.

De skrattade när han sa det.

Jag böjde mig.

Gick därifrån.”

7

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 7

2012-08-21 - 34 14.24

En kran droppar i ett av världens mörkaste rum.

Ett förrum till det som är helvetet på jorden. Eller så är rummet helvetet.

Barnen gråter inte här.

De kvider, men har ännu inte börjat tvivla på att de är människor.

A child for a pig.

A child for a pig.

Regnet driver ner på ett plåttak, världen så fuktig att barnens lungor fylls med vatten vid varje andetag, så fuktig att det går att drunkna utan att befinna sig under ytan.

Men barnen andas ändå.

Drömmer om lekar, om människomonster, om den kärlek de aldrig fick, ovetande om den plåga som väntar dem, ovetande om att det ännu finns hopp om deras själar.

Flickan är ännu långt borta men på väg till dem.

Var är jag?

Undrar flickan i sin ensamma sömn.

Jag vill inte vakna, vill inte vakna.

De svarta molnen är på väg att lösas upp, vill inte se ännu en dag.

Tacksamma rör de sig mot undergången.

Fria från människornas dilemman.

8

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 8

2012-08-21 - 34 14.24

Del 1 Den ensamma kärleken

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 9

2012-08-21 - 34 14.24

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 10

2012-08-21 - 34 14.24

1 Onsdag den elfte september Malin Fors ligger hopkrupen i sängen på Ågatan. Sömnen har henne i ett fast grepp och regnet som hamrar mot fönsterblecket når inte in i hennes drömmar, och hon viskar: ”Tove, Tove, Tove.”

Det enda som är mig mer kärt än mitt eget liv, är ditt liv.

Försvinn aldrig från mig, för vem ska då rädda mig ur mardrömmen?

Malin Fors vrider sig mellan lakanen. ”Jag vill vakna”, viskar hon.

Men hon kan inte vakna. Istället ser hon Stångån rinna genom Linköping i natten, hur den mynnar ut i Roxen och den stumma sjöns alla drunknade ord blir till ånga som stiger upp över nejden.

I ångan ett ansikte.

Ett spädbarns ansikte. ”Vem är du?”

Malin skriker in i drömmen.

Hennes kropp översköljs av ett ljummet vatten som vaggar hennes själ i en våg som aldrig kommer att ta slut.

Ur drömmens mörker hörs en röst: ”Du kommer aldrig att kunna bära ett barn.”

Barnet, Malin.

Jag vill vakna nu.

Jag vill födas ur den här drömmens väta.

Jag vill återfödas som en människa utan vare sig begär eller drömmar, en människa som är fri och sammansatt enligt de lyckligaste av principer och omständigheter.

Drömmen hånskrattar åt henne.

11

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 11

2012-08-21 - 34 14.24

Hon skrattar tillbaka, och bakom hennes skratt hör hon barnet, flickan, gråta. Är det du, Tove? ”Det är inte jag, mamma.”

Då måste det vara ett annat barn.

Hon vill vara kvar i drömmen nu, men drömmen släpper henne och hon känner det fuktiga kalla lakanet under huden, känner den sträva varma kroppen bredvid sig, den glansiga fukten som gömmer sig i partikelsmå droppar mellan håren på Peters rygg, och hon är vaken nu, och hennes första tanke är: Den här sängen är för liten, vi måste köpa en större säng.

Hon tänker på hur de älskade innan de somnade. Sexmaskiner båda två. Mekaniskt, hans minsta rörelse verkade säga ”måtte det fästa denna gång”, hans tilltagande desperation det senaste halvåret, men i kvällens rörelser fanns en annan ton, som om han gett upp, som om det får räcka nu.

Samtalet de hade för några månader sedan, just i den här sängen: ”Jag måste bli pappa, Malin. Det är dags.” ”Vi får försöka igen.” ”Du måste träffa en läkare igen.” ”Varför?” ”Haglet som fastnade i livmoderväggen kan ha gjort skada.”

Peter hade aldrig förut hänvisat till skottskadan hon fått förra våren i samband med ett särskilt svårt fall. Den hade varit en osynlig hink med grus i bakgrunden av deras förhoppningar. ”Läkaren sa att det var okej.” ”Vad vet en läkare?” ”Du är läkare, så du borde väl veta.”

Peter hade resignerat inför hennes ord, tystnat och vänt bort blicken, som om han på något vis försökte övertyga sig själv om att ett gemensamt kärleksbarn faktiskt var möjligt, trots att de båda vara nära fyrtio år gamla, trots hagelskott, trots tvivel och misshandel av den egna kroppen.

Trots allt.

Malin flyttar sig intill Peter, pressar hans svettiga kropp mot sin, och 12

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 12

2012-08-21 - 34 14.24

hela sängen är ett växelvarmt hav som hon aldrig vill lämna, och hon vill ge honom det där barnet, vågar inte gå till någon jävla doktor, för tänk om han säger att det inte går?

Säger det rakt ut.

Eller sa han det?

Lämnar du mig då, Peter?

Bättre att inte veta.

Att hoppas.

För jag hoppas väl?

Du får inte lämna mig, Peter, och hon känner att ett liv med honom är möjligt på alla vis, med eller utan barn, nu när Tove har flyttat hemifrån för att med största sannolikhet aldrig flytta hem igen.

Måste vi ha barn?

Kan det inte räcka med bara oss två?

Ansvaret för vår egen kärlek.

Att gå upp på morgonen, jobba, laga mat tillsammans, äta, diska, sova sked, handla, resa på semester, borsta tänderna, klaga på att den ena inte skruvar på locket på tandkrämstuben och att den andra inte slänger smutstvätten i tvättkorgen.

Malin reser sig och lämnar honom ensam i sängen, släpar sin ­drömtrötta, nakna kropp ut ur sovrummet, bort till vardagsrumsfönstret, och grynings­ljuset börjar sakta höja sig över S:t Larskyrkans svarta torn.

Världen verkar tät och fuktig denna morgon och en märklig kyla rör sig mot hennes hud, sveper över hennes bröst. Hon öppnar fönstret och den kalla höstmorgonen är som en välbekant andedräkt mot henne, och hon andas, känner den unga dagen fylla henne.

Hon känner på de små och runda, ilsket röda ärren på magen, där haglet trängde in.

Tänker: Vad som än händer ordnar sig allt.

Hon känner ett cyniskt leende sprida sig över läpparna och hon avskyr det nya leendet. Vill inte vara en av dem som tror sig ha sett och hört allt, upplevt allt i den mänskliga naturen, och sedan gett upp hoppet och börjat ljuga för sig själv.

13

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 13

2012-08-21 - 34 14.24

För även om cynikerna har rätt, går det inte att leva så.

Utan verklig kärlek, utan att känna något.

Utan tro, om man så vill, tänker Malin. Utan drömmar. Och hon fnyser åt sig själv.

Hon erbjöds att ta över Conny Nygrens chefsjobb uppe på krim i Stockholm när han blev dödad förra våren, men hon tackade nej, trots att hon alltid velat dit.

Det var Peter som inte ville flytta, fastän han lätt kunde få jobb på Karolinska eller Danderyd.

Så han vill nog ha ett liv med mig här, tänker hon. Hur det än blir med barn. Kanske är vår kärlek tillräcklig för honom ändå?

Ett par trasiga moln svävar tätt intill varandra över kyrktaket innan de drar vidare. De molnen, tänker Malin, skulle kunna höra hemma var som helst, och Malins tankar går till Karin Johannison, och hon undrar vad Karin gör nu, vad hon och det lilla vietnamesiska underverket gör just nu.

För hon har väl svårt att sova på natten? Visst har Tess det?

Som om hennes vietnamesiska dygnsrytm är omöjlig att helt anpassa efter vår, som om det främmande barnets blodomlopp har en alldeles egen puls.

Karin Johannison, kriminaltekniker och rättsläkare, tillika kollega med Malin Fors, håller sin dotter, Yin Sao Dao, tätt intill sig, viskar: ”Såja, Tess, du ska sova nu, såja”, och hon ser sig omkring i vardags­ rummet i lägenheten på Drottninggatan, hur det blivit alltmer bohemiskt i stilen under det senaste året och hur hon ansträngt sig att fylla det med saker från Tess hemland, bara för att flickan ska kunna se och kanske minnas något gott, om hon nu har något gott att minnas.

Hon har säkert det.

Fast vissa nätter har Karin tvivlat på de goda minnena.

Hållit den skrikande treåringen intill sig och försökt lugna henne, känt hur kärleken inte räckt till, som om det kanske hänt flickan något som vägrar att försvinna ur hennes kropp.

I skriken har Karin nästan tvivlat på att Tess verkligen finns hos henne.

14

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 14

2012-08-21 - 34 14.24

Att det gick till slut.

Att det hade blivit möjligt, trots allt.

I fönstren hänger två röda marknadslyktor, köpta i Hoi An för tio år sedan. Långt innan jag visste att du skulle komma därifrån, tänker Karin.

En propagandaaffisch från kriget med en stiliserad stridsvagn i rött och blått.

Rökelsekar. En svarvad mal i grånat lärkträ.

Ett blåblänkande vågmönstrat sidenöverdrag till Josef Frank-fåtöljen.

Tess är lugn i Karins knä nu. Stirrar ut i det morgonskumma rummet med sina stora bruna ögon.

Klockan är kvart i sex, och de skulle kunna sova ännu en timme. Karin vill det, vill ha sömnen, har känt sig utmattad den senaste månaden, som om sömnlösheten slutgiltigt håller på att knäcka henne.

Den varma, mjuka kroppen.

Den lilla i hennes famn.

Hon trycker henne intill sig, vill ge sin egen lugna hjärtrytm till barnet.

För knappt ett år sedan satt hon på planet till Ho Chi Minh-staden, eller Saigon som hon tänker, för att det låter mer romantiskt, och hon var full av rädsla och hård beslutsamhet och förväntan, och av kärlek till ett runt flickansikte på en svartvit bild hon fått via mejl.

Yin Sao Dao. Föräldralös.

Pappa död när en gammal blindgångare kreverade på ett risfält.

Mamma drunknad när hon fastnade i översvämningsvatten.

Krig och klimatförändringar.

Och jag får bli din mamma.

Så var det. Det var så det gick till.

Jag ska få bli din mamma, tänkte jag.

De hade hämtat dig från Hoi An till Saigon.

Till ett slitet, fuktigt barnhem i stadens västra utkanter.

Du var tveksam först. Stapplade bort från mig över det skitiga betonggolvet, men vart skulle du ta vägen?

Till stanken av urin. Skräpet på gården. De gallerförsedda fönstren.

15

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 15

2012-08-21 - 34 14.24

Så du tog emot mina kramar, klängde dig upp i mitt knä från den kalla betongen.

Jag går ingenstans, viskade jag i ditt öra.

Jag lärde mig orden på vietnamesiska.

Viskade dem om och om igen.

På det slitna hotellrummet på Hotel Majestic, där Saigonfloden syntes flyta på andra sidan boulevarden. I receptionen när vi skulle checka ut, och en märkligt kall kvinna med europeiskt utseende stod bredvid oss och betedde sig som om hon kände dig, försökte få din uppmärksamhet men bara gjorde dig ledsen.

Jag viskade orden på planet.

Viskar dem nu. ”Mamma är här, mamma är här.”

Andetag. Värme. Lugn.

Ingen sömn.

Men ett lugn.

Skriken har tystnat.

Mardrömmarna är borta, eller hur? Och nu vill du bara ur sömnens mörker, för något finns inom dig alltjämt, och i sömnen känner du det.

Du vill inte leka, bara sitta i mitt knä i vardagsrummet, sitta stilla, och om jag försöker lägga dig igen, så skriker du. ”Nej, nej, nej.”

Karin Johannison vaggar Tess, stryker det sträva svarta håret, känner pulsen innanför bröstkorgen, tydlig genom den vita pyjamasen.

Sjunger: ”Nu ska Tess sova, sova så sött, för Tess är så trött, så trött.”

Vietnam.

Människornas respektingivande obändighet, intagande kärvhet.

Fattigdomen, förtvivlan och korruptionen hon mötte där. Ångorna ur nudelkaren, dofterna av fräsande palmolja och brynt vitlök och av mynta som krossades i hundraåriga mortlar, de blinkande ljusen och ljuden från tusentals motorcyklar. Övergreppen.

Hur hon sedan fått höra att det sålts barn från landet till pedofilringar.

16

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 16

2012-08-21 - 34 14.24

Senast i Australien hittades sex vietnamesiska barn i en källare i Melbourne, fyra i en källare i Darlinghurst, Sydney.

Slavar.

En liten nyhet, sedan ingen nyhet alls.

En femårig flicka, en treårig pojke.

Sexslavar.

Min kärlek, vår kärlek, all kärlek räddade dig från det, Tess.

Så var det. Så är det.

Du ska sova nu.

Du är trött.

Mamma är trött.

Vi ska sova så sött.

Klockan är tjugo över sju på morgonen och Malin Fors står i hallen till sin lägenhet, kan inte slita sig från radion. P1 sänder en intervju med en barnpsykolog på mottagningen Elefanten i Linköping och han berättar om sin stilla ilska över att så få orkar se offren, de barn som drabbats av sexuella övergrepp, de barn som han möter i sitt arbete.

Och han berättar om en videoinspelning de har av ett barn som han träffat, en femårig pojke som våldtas av en man om och om igen.

Under övergreppet ser pojken in kameran, säger: ”Vad är jag för något? Är jag en människa? Är jag det?”

Läkaren uttrycker förvåning över att en så liten pojke kan formulera sig så insiktsfullt, som om han ställde den mest grundläggande existentiella fråga.

Så är programmet slut, men pojkens ord dröjer sig kvar inom henne när hon går nedför trapporna till husets port. ”Är jag en människa?”

Du är en människa.

Hon motar bort tankarna på pojken, tvingar dem in i osynligheten.

Peter har skyndat iväg till sjukhuset. Han har jour inatt, så hon får sova ensam hemma ikväll.

Han har kvar sin lägenhet på Linnégatan, vill inte släppa en så bra lägenhet, men han bor på Ågatan och de har pratat om att skaffa något 17

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 17

2012-08-21 - 34 14.24

tillsammans, men de kommer aldrig till skott och den senaste månaden har diskussionen ebbat ut.

Himlen hotar med regn. Så efter viss tvekan har Malin tagit på sig den svarta Barbourrocken som Peter gav henne i födelsedagspresent.

Rocken skaver, sitter illa, det styva oljetyget känns som en tvångströja om kroppen.

Hon öppnar porten.

Undrar: Vad väntar mig idag?

Något har hänt, kommer att ske. Det känner hon nu.

Några hundra meter bort, på väg till dagiset i Trädgårdsföreningen, går Karin Johannison tätt intill fasaderna på Klostergatan.

Hon skjuter vagnen med sin dotter mot parken och undrar: Vad händer idag?

Måtte inget stort hända.

Jag är alldeles för trött för det.

Hur kan det man önskar mest, göra en så trött?

18

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 18

2012-08-21 - 34 14.24

Vi är inte i sömnen.

Så var är vi? Vad hände?

Jag vet inte.

Vi ska inte vara här, det är något som är fel. Någon måste hjälpa oss. Är det vi som ligger där nere? Är det vi?

Det ser ut som du, älskling.

Det är jag. Jag vågar inte, vill inte komma närmare.

Vattnet är rött.

Jag är naken.

Det är jag bredvid dig. Jag är också naken.

Ser du våra kroppar? De mörka fläckarna.

Jag ser dem. Vill inte se dem. Jag vill inte, vill …

Var är Ella? Hon är inte här med oss, inte där nere. Var är hon, gud, var är hon? Var är du?

Kom fram!

Var ska vi leta? Jag ser henne inte.

Hon ska vara här hos oss.

Kom fram. Kom till oss. Du får inte försvinna.

Tänk om vi är de som är borta.

De ropar på henne om och om igen, och namnet slukas av den vithet som är varm och kall på samma gång, en vithet som är deras värld.

19

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 19

2012-08-21 - 34 14.24

2

Morgonen kunde inte vara mer septembergrå, tänker Malin. Tandläkar­ väder, för att citera stadens store son, Lars Winnerbäck.

Just när hon steg ut ur porten började ett stilla men ihärdigt regn falla, och de människor hon mötte på trottoaren hukade under stora paraplyer eller gömde sig under huvorna på sina regnjackor.

Vid Trädgårdsföreningen tyckte hon sig se Karin Johannison på avstånd, och först tänkte hon springa ifatt henne. Tänkte att de kunde göra sällskap när Karin lämnat Tess på dagis, men sedan ångrade hon sig, kände att hon ville vara ensam.

Nu rör hon sig längs Djurgårdsgatan upp mot polishuset.

Tänker beundrande på Karin.

Hon lämnade sin rike man för att hon inte längre älskade honom. Hon adopterade ett barn ensam när hon inte fann en man som passade, och när den hon fann inte ville lämna sin fru för henne.

På några få år har Karin i Malins ögon gått från att vara en bortskämd övre medelklassprätta till att bli en stark kvinna värd respekt.

Nästan vänner, tänker Malin, och hon önskar att hon kunde visa samma handlingskraft som Karin på livets alla plan.

Vi är vänner, visst är vi?

En rödorange buss åker förbi, stänker vatten upp på trottoaren och Malin måste ta ett hastigt kliv åt sidan för att inte bli blöt.

Hon sätter den ena foten framför den andra. Trampar i en vattenpöl, men hennes stadiga skor har tillräckligt hög sula.

Hon vill blunda när hon går förbi Barnhemsgatan där pappa och mamma bodde. Parkbänkarna under ekkronan i den lilla backen upp mot Infektionsparken skevar och skulle behöva oljas, och Malin kan 20

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 20

2012-08-21 - 34 14.24

än idag känna den ingrodda lukten i lägenheten, hur hon förväntades vattna blommorna, hålla dem vid liv, och hur hon misslyckades.

Hur allt i den lägenheten var minnen hon ville fly ifrån.

Det har gått mer än två år sedan hon och pappa sist träffades.

Pappas ansikte då.

Sjavigt, med en blick som avslöjade att han tyckte mest synd om sig själv. Hon har fortfarande inte förlåtit hans svek, att han undanhöll henne att hon hade en bror.

Stefan.

Ensam på sjukhemmet.

Malin blickar ner i trottoaren.

Fem månader sedan hon besökte honom senast uppe i Hälsingland.

Han var bara vaken någon timme och då visade han inga tecken på att känna igen henne eller ens glädjas över hennes närvaro. Hon har försökt och försökt men hennes bror verkar leva i sin egen verklighet, ett land dit han varken vill eller kan ge henne tillträde.

Jag är din halvsyster. Se mig. Jag finns.

En kropp i en rullstol, en tom blick ut genom ett fönster, grönskande träd där bortanför.

Karins Tess ville nog många adoptera. Dig Stefan, var det ingen som ville ha.

Håller jag också på att överge dig? Liksom alla andra övergav dig.

Jag vill åka upp till sjukhemmet i byn Sjöplogen.

Din stilla kropp.

Blicken som verkar helt tömd på innehåll.

Jag vill inte åka.

Och Malin vet att Tove åker dit ibland på helgerna. Hon tar bussen från Lundsberg och sitter hos Stefan, tar ut honom i sjukhemmets park som om han var en åldring. ”Han verkar bli glad.”

Som du klär dig nu, Tove. I Todsloafers, som kostade en tredjedel av det du tjänade på ditt sommarjobb, tajta jeans, tenniströjor med små polo­spelare vid hjärtat, och du pratar annorlunda även om du inte märker det själv, de långa, nasala iiii:na hörs ibland.

21

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 21

2012-08-21 - 34 14.24

Din pojkvän Toms rika fabrikörsfamilj från Östermalm är precis så outhärdlig och fisförnäm som jag föreställde mig. Vad är en jävla golvfabrik? Vem bryr sig om en hög pengar på banken?

Malin tar den långa vägen idag.

Hon går förbi det nedlagda artilleriregementets marketenteri, numera kristen kursgård, och de mogna lindarna ruvar över de gulmålade trähusen, som om de vill skydda all välvilja som döljs innanför fasaderna, i ­rummen där man på fullt allvar utbrister halleluja och lovar sin gud evig trohet.

Sådan finns inte.

Janne.

Hennes exman. De pratar obehindrat med varandra igen och han verkar glad över att hon klarar av att hålla sig nykter.

Han skulle bara veta hur in i helvete törstig jag kan bli ibland.

Törstig så att jag darrar.

Törstig så att jag nästan hellre vill dö än att aldrig mera dricka.

Han håller fortfarande ihop med sin bimbo.

En bimbo är hon.

Men okej. Hon är onekligen trevlig de gånger jag tvingas prata med henne.

Malin ser Universitetssjukhusets gula och bruna plåtfasad mellan träden, och hon tänker på Peter. Eller snarare på hans ansikte. Det skarpa ansiktet med en grop i hakan och något djupare rynkor i pannan än när de träffades.

Den bekymrade blicken.

Den är ny.

Malin vill inte tänka på den blicken.

Istället känner hon regnet mot den svindyra oljerockens tyg, tänker att pengar kan skydda mot väta, att de kan skydda mot nästan vad som helst.

Men kan de köpa vad som helst?

Kan man köpa kärlek för pengar?

Och så är det där igen på hennes läppar. Det förhatliga cyniska leendet.

22

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 22

2012-08-21 - 34 14.24

Vem är hon som går där nere och ler så märkligt?

Vad vill hon oss? Varför ser vi henne?

Ser du flygplanet nu?

Jag ser det.

Hur kan vi vara här? Så högt upp, det finns väl inget syre här, och det är tio tusen grader kallt.

Ser du kondensstrimman?

Jag ser dig röra vid den, du kan röra vid molnen också.

Tvivla inte. Det får räcka med att vi är här.

De ropar på henne, skriker sin dotters alla olika namn och sedan försvinner flygplanet bort på en isande blå himmel, fyra vita spolar faller ut i atmosfären i dess spår.

Strax därpå är de nere hos kvinnan igen, hon som går med så raska steg.

De ser henne försvinna in genom automatiska dörrar.

Kan du hjälpa oss att hitta henne? säger de i munnen på varandra.

Sedan viskar de tillsammans: Kan du göra så att vi får vara tillsammans igen?

Kan du göra vår familj hel?

Du måste hjälpa oss.

23

Kallentoft_Vattenanglar_Sattning 1.indd 23

2012-08-21 - 34 14.24