Folk dör ständigt. Ofta på sjukhus. Därför var planen genial. Enkel, nästan banal: Alla de nära döden-upplevelser som läkarna hörde talas om skulle beläggas. Hur då? På akutmottagningarna, naturligtvis. För det fanns ett mönster i det som folk berättade – de människor som hade förklarats kliniskt döda när andningen upphört och hjärtat inte längre slog: de svävade uppåt. De hängde uppe under taket och såg ned på sig själva. Ofta kunde de beskriva detaljer som hjärnan omöjligen hade kunnat fantisera ihop i ett sista dödsrus: Hur en läkare hade vält omkull en vas, vad han eller hon hade ropat till sjuksköterskorna, vem som hade kommit in och ut ur salen – och när. En del kunde även berätta vad som hade hänt i salen bredvid. Men det var inte vetenskapligt bevisat. Det skulle det rådas bot på nu. Akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar och trauma enheter – de ställen där man brukade återuppliva människor – skulle tas i bruk. Som ett led i en världsomspännande undersökning satte man upp hyllor, små hyllor ända uppe under taket. På hyllorna lade man bilder, illustrationer som var vända uppåt – omöjliga att se nedifrån. Bara om man svävade i luften uppe under taket kunde man se bilderna. Agnes Davidsen ingick i den danska gruppen. Läkarna hade 11
Den sista goda människan_inlaga.indd 11
2011-07-08 09:11:08