9789137136172

Page 1

Andrew Taylor

Nattvandraren

ÖversĂ€ttning Jan Malmsjö Forum

Nattvandraren_inlaga_.indd 3

10-07-19 13.47.50

Citat ur James Boswells ”Samuel Johnsons liv”, pĂ„ sid 5. Forum 1969, översĂ€ttning av Jane Lundblad. Citat ur Samuel Johnsons ”Prins Rasselas av Abessinien”, pĂ„ sid 217 och pĂ„ sid 307. Natur och Kultur 1964, översĂ€ttning av Ann-Marie Vinde. Citat ur Edward Youngs ”Natt-tankar”, pĂ„ sid 352. S. Magnus förlag 1850, översĂ€ttning av Lars Magnus Enberg.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Anatomy of Ghosts Copyright © Lydmouth Ltd, 2010 Omslagsfoto Martin Pick/Alamy Omslagsdesign Henry Steadman, Anders Timrén Tryckt 2010 hos GGP Media GmbH, Tyskland isbn 978-91-37-13617-2

Nattvandraren_inlaga_.indd 4

10-07-19 13.47.50

Till minne av Don

”Det Ă€r underbart att femtusen Ă„r nu förflutit sedan vĂ€rldens skapelse och fortfarande Ă€r det inte faststĂ€llt om det nĂ„gonsin har intrĂ€ffat att en mĂ€nniskas ande har visat sig efter döden. Alla skĂ€l talar emot, men all tro talar för det.” Doktor Johnson, 31 mars, 1778 (ur ”Samuel Johnsons liv” av James Boswell)

Nattvandraren_inlaga_.indd 5

10-07-19 13.47.50

Nattvandraren_inlaga_.indd 6

10-07-19 13.47.50

1

Den sista mĂ„ltiden nĂ€rmade sig kulmen, sent pĂ„ kvĂ€llen onsdagen den 15 februari 1786. Den nye aposteln hade svurit eden, skrivit sitt namn i medlemsboken och under jubel och visslingar svalt innehĂ„llet i det heliga glas som skĂ€nkts av den numera bortgĂ„ngne Morton Frostwick. Nu var det dags för de skĂ„lar som utgjorde ceremonins höjdpunkt. ”Botten upp, gentlemĂ€n”, beordrade Jesus frĂ„n bordets huvudĂ€nde. ”StĂ„ upp. Hans majestĂ€t konungens skĂ„l.” Apostlarna reste sig klumpigt, flera med svĂ„righet. Fyra stolar föll bakĂ„t och nĂ„gon slog ner en flaska frĂ„n bordet. Jesus höjde glaset. ”Konungen, Gud vĂ€lsigne honom!” ”Konungen, Gud vĂ€lsigne honom!” brölade tolv röster tillbaka. Apostlarna var stolta över sin patriotism och sina förbindelser med hovet. Alla tömde sina glas. ”Gud vĂ€lsigne honom”, upprepade aposteln Matteus frĂ„n bordets bortre del och avslutade sitt passionerade utrop med ett ljudligt hickande. Jesus och apostlarna satte sig och den livliga konversationen fortsatte. Det höga och lĂ„nga rummet var starkt upplyst av brinnande ljus. Böljande grĂ„ rökslingor hĂ€ngde över bordet. En rejĂ€l brasa brann i den öppna spisen av marmor. Gardinerna var fördragna. Speglarna mellan fönstren reflekterade lĂ„gorna och det gjorde ocksĂ„ det blĂ€nkande silvret och kristallen och de glittrande knapparna i herrarnas klĂ€der. Alla apostlarna bar samma slags rockar – en ljusgrön livrĂ© kantad med siden och prydd med rejĂ€la 7

Nattvandraren_inlaga_.indd 7

10-07-19 13.47.50

förgyllda knappar framtill och pĂ„ Ă€rmarna. ”Hur lĂ€nge mĂ„ste jag vĂ€nta?” frĂ„gade den unge mannen till höger om Jesus. ”TĂ„lamod, Frank. En sak i taget.” Jesus höjde rösten. ”Fyll glasen, gentlemĂ€n.” Han serverade bordsgrannarna och hĂ€llde sedan upp mer vin Ă„t sig sjĂ€lv. De andra lydde honom, som en fĂ„rskock. ”En skĂ„l till före upphöjelsen”, viskade han i örat pĂ„ Frank. ”Sedan Ă€r det dags för offret.” ”UrsĂ€kta”, sa Frank och vilade armbĂ„gen pĂ„ bordet nĂ€r han vĂ€nde sig mot Jesus. ”Vet mrs Whichcote om att jag ska bli vĂ€lsignad i kvĂ€ll?” ”Varför frĂ„gar ni det?” Nu var Frank mycket röd i ansiktet. ”Jag 
 jag bara undrade. Eftersom det Ă€r meningen att jag ska tillbringa natten hĂ€r sĂ„ tĂ€nkte jag att hon kanske borde veta det.” ”Det gör hon inte”, sa Jesus. ”Hon vet ingenting. Och ni fĂ„r inte berĂ€tta nĂ„got för henne. Det hĂ€r Ă€r bara för mĂ€n.” ”Ja, naturligtvis. FörlĂ„t att jag frĂ„gade.” Franks armbĂ„ge gled undan och han skulle ha ramlat ner frĂ„n stolen om Jesus inte hade gripit tag i honom. ”Jag ber tusen gĂ„nger om ursĂ€kt. Ni har tur som har en sĂ„dan fru, hon Ă€r sĂ„ förbĂ„lt vacker – ja, jĂ€klar. Men ta inte illa upp, Philip. Jag borde kanske inte ha sagt sĂ„ dĂ€r.” ”Jag lyssnade inte.” Jesus reste sig och struntade i Franks fortsatta försök att urskulda sig. ”GentlemĂ€n, det Ă€r dags för Ă€nnu en skĂ„l. StĂ„ upp. Jag ger er förbannelsen över den stora skökan Babylon, den skĂ€ndlige i Rom, Pius VI, och mĂ„ han ruttna i helvetet för evigt tillsammans med sina papistanhĂ€ngare.” Apostlarna tömde glasen och applĂ„derade hĂ€ftigt. Det var den gamla vanliga skĂ„len, samma skĂ„l som utbringats inom den Helige Andes klubb sedan den grundades. Jesus hade personligen ingenting emot papisterna. Faktum var att hans egen mor hade vĂ€xt upp med den romersk-katolska lĂ€ran. Men hon hade lagt den pĂ„ hyllan nĂ€r 8

Nattvandraren_inlaga_.indd 8

10-07-19 13.47.50

hon gifte sig och hade antagit sin mans religion, som det anstĂ„r en god hustru. Han vĂ€ntade tills applĂ„derna och jublet dog ut. ”VarsĂ„goda och sitt, gentlemĂ€n.” Stolar skrapade mot polerade golvbrĂ€dor. Aposteln Jakob satte sig, men missade stolen nĂ€stan helt och föll sprattlande till golvet. Aposteln Johannes sprang in bakom en skĂ€rm i bortre delen av rummet och det hördes att han krĂ€ktes vĂ„ldsamt. Aposteln Barnabas vĂ€nde sig bort frĂ„n sĂ€llskapet, knĂ€ppte upp och urinerade i en av de kommoder som stod strategiskt placerade i rummet. Det hördes en lĂ€tt knackning pĂ„ dörren bakom Jesus stol och det var bara han som hörde den. Han reste sig och glĂ€ntade lite pĂ„ dörren. Pagen stod utanför med ett ljus i handen, storögd av rĂ€dsla. ”Vad vill du?” frĂ€ste Jesus. ”Om det behagar er, sir. Hennes nĂ„d en trappa ner skulle betrakta det som en ynnest att fĂ„ vĂ€xla nĂ„gra privata ord med er.” Jesus stĂ€ngde dörren rakt i ansiktet pĂ„ pojken. Leende slĂ€ntrade han tillbaka till bordet och tog stöd med armen över ryggstödet pĂ„ aposteln Petrus stol, till vĂ€nster om hans egen. Han lutade sig fram och viskade i Petrus öra. ”Jag Ă€r strax tillbaka, jag mĂ„ste bara försĂ€kra mig om att allt Ă€r klart. LĂ„t dem skĂ„la för sina Ă€lskarinnor om de blir otĂ„liga.” Ӏr det dags nu?” frĂ„gade Frank. Ӏr det dags?” ”Snart”, sa Jesus. ”Tro mig nĂ€r jag sĂ€ger att det Ă€r vĂ€rt att vĂ€nta pĂ„.” Han rĂ€tade pĂ„ sig. Aposteln Andreas frĂ„gade Frank om vattenspanielns kvaliteter som apportör, en temporĂ€r men effektiv distraktion. Jesus lĂ€mnade rummet och stĂ€ngde mahognydörren efter sig. Luften blev med ens betydligt svalare. Han stod i en fyrkantig hall upplyst av tvĂ„ ljus som brann i en lampett bredvid ett litet fönster dĂ€r gardinerna var frĂ„ndragna. Under ett kort ögonblick höll han huvudet nĂ€ra glaset. Han gned bort kondensen. Det var för mörkt för att han skulle kunna se sĂ€rskilt mycket, men i den andra delen 9

Nattvandraren_inlaga_.indd 9

10-07-19 13.47.50

av trĂ€dgĂ„rden lyste en lampa ovanför sidoingĂ„ngen till Lambourne House. Han gick snabbt nedför trappan. Paviljongen lĂ„g lĂ€ngst ner i trĂ€dgĂ„rden. Planlösningen var enkel – övervĂ„ningen utgjordes av det stora rummet, trappan i den ena Ă€nden gick till en hall pĂ„ bottenvĂ„ningen dĂ€r det fanns tvĂ„ dörrar. Den ena öppnade mot trĂ€dgĂ„rden utanför och den andra till en smal korridor som löpte genom hela byggnaden fram till en tĂ€ckt terrass nĂ€ra floden. PĂ„ vĂ€gen lĂ„g flera mindre rum. Pagen, som bar det absurda namnet Augustus, satt pĂ„ en bĂ€nk i hallen. Han flög upp och bugade. Jesus nickade kort och pojken öppnade dörren till korridoren. Jesus passerade honom utan ett ord och stĂ€ngde dörren efter sig. Lampetter med dubbla ljus kantade vĂ€ggarna och skapade lysande sfĂ€rer i dunklet. Jesus knackade pĂ„ dörr nummer tvĂ„ och nĂ„gon öppnade inifrĂ„n. Mrs Phear drog in honom. Hon stĂ€llde sig pĂ„ tĂ„ och mumlade i hans öra: ”JĂ€ntungen har svikit oss.” Kammaren var liten och vitmĂ„lad som en munkcell. Men den var vĂ€l ombonad. En kolbrasa brann i eldstaden, draperierna var fördragna och fönsterluckorna stĂ€ngda. Rummet var enkelt möblerat med bara en liten sĂ€ng omgĂ€rdad av vita gardiner, ett bord och tvĂ„ stolar. PĂ„ bordet stod en flaska vin, en flaska saft, tvĂ„ glas och en skĂ„l med nötter. PĂ„ spiselkransen stod ett ljus, som var den enda belysningen i rummet förutom skenet frĂ„n eldstaden. ”Svikit oss?” sa Jesus. ”Se sjĂ€lv.” Mrs Phear var klĂ€dd som en nunna med ett svart dok som ramade in och dolde delar av ansiktet. ”Ta med ljuset.” Jesus tog ljusstaken och gick fram till sĂ€ngen. Gardinerna var uppbundna. DĂ€r lĂ„g en flicka pĂ„ rygg med sitt ljusa hĂ„r utbrett över kudden. Vita band fjĂ€ttrade hand- och fotleder vid de fyra sĂ€ngstolparna. Hon bar ett vitt nattlinne, öppet i halsen. Han tĂ€nkte att hon mĂ„ste ha varit mycket vacker nĂ€r hon levde, den sortens flicka som det kĂ€ndes som man skulle kunna klĂ€mma sönder om 10

Nattvandraren_inlaga_.indd 10

10-07-19 13.47.50

man kramade henne tillrĂ€ckligt hĂ„rt. Han böjde sig ner. Hon var ung – kanske tretton eller fjorton. Huden sĂ„g mycket blek ut, men kinderna var röda, nĂ€stan lila. Ögonen var vidöppna och lĂ€pparna sĂ€rade. Han höll fram ljuset. Hon hade fradga pĂ„ lĂ€pparna och en rĂ€nnil spyor i ena mungipan. Ögonen buktade ut. ”JĂ€klar!” ”Ett sĂ„dant slöseri”, sa mrs Phear. ”Och jag tror faktiskt att hon var jungfru ocksĂ„.” ”Den lilla satungen. Hur kan vi ha en sĂ„dan otur? Vad var det som hĂ€nde?” Kvinnan ryckte pĂ„ axlarna. ”Jag gjorde henne i ordning Ă„t honom. Jag gick upp till huset för att hĂ€mta fler ljus, men innan jag gick bad hon mig att stoppa ett par nötter i munnen pĂ„ henne. Och nĂ€r jag kom tillbaka var hon som ni ser henne nu. Hon Ă€r fortfarande varm.” Jesus rĂ€tade pĂ„ sig, men blicken dröjde kvar vid flickans ansikte. ”Det ser ut som om nĂ„gon har strypt henne.” Han sĂ„g sig snabbt om i rummet. ”Jag lĂ„ste dörren efter mig”, sa mrs Phear uttryckslöst. ”Hon kvĂ€vdes av en nöt helt enkelt. Pojken satt i hallen hela tiden och han har inte sett nĂ„gon. Kan vi lita pĂ„ honom?” ”Han Ă€r bara ett barn. Men han hörde ingenting?” ”VĂ€ggarna Ă€r tjocka.” Med ljuset i handen gick Jesus runt i rummet. Mrs Phear vĂ€ntade med knĂ€ppta hĂ€nder och blicken riktad mot golvet. Han pekade pĂ„ taket, upp mot det stora rummet ovanför. ”Jag har inte rĂ„d att göra Frank Oldershaw besviken. Framförallt inte Frank.” ”Han kan inte tĂ€nka sig att ta henne som hon Ă€r?” ”Vad? NĂ€r hon Ă€r död?” Han stirrade pĂ„ mrs Phear. ”Jag sa ju att hon Ă€r varm fortfarande.” ”Det skulle han naturligtvis inte göra.” 11

Nattvandraren_inlaga_.indd 11

10-07-19 13.47.50

”Men skulle han mĂ€rka det?” ”Herregud, ma’am, ja 
 det tror jag nog. SĂ„ berusad Ă€r han inte. Dessutom Ă€r det motstĂ„ndet som Ă€r sjĂ€lva sporten för dem. Tro mig nĂ€r jag sĂ€ger att det Ă€r kampen de skryter om efterĂ„t nĂ€r de Ă€r pĂ„ fyllan. Det och blodet pĂ„ lakanet.” ”Kan vi inte ordna det?” Jesus skakade pĂ„ huvudet. ”Hon kan ju inte kĂ€mpa emot. Och titta bara sĂ„ hon ser ut i ansiktet. Han skulle ju inte fĂ„ nĂ„gon respons alls.” Mrs Phear klĂ€mde pĂ„ fĂ„llen. ”Ni ger honom alltsĂ„ beskedet att han mĂ„ste vĂ€nta?” ”Han Ă€r alldeles vild, ma’am. Han Ă€r inte van vid att inte fĂ„ sin vilja igenom. Och vi kan knappast stilla hans passion med en slinka frĂ„n Barnwell, Ă€ven om vi fick tag pĂ„ en sĂ„ hĂ€r sent. Hur snart kan ni fĂ„ fram en ny som hon hĂ€r?” ”Om en mĂ„nad, kanske. Men inte ens det kommer att bli lĂ€tt. Inte sĂ„ snart efter den hĂ€r.” ”Han Ă€r vĂ€rd mer Ă€n alla de andra tillsammans”, sa Jesus. ”Jag kan inte sĂ€ga att hon Ă€r död. Jag mĂ„ste sĂ€ga att hon var rĂ€dd för det som vĂ€ntade och lyckades fly.” ”Vi har ett problem till”, sa mrs Phear. ”Vad ska vi göra med 
 med det hĂ€r?” Jesus vĂ€nde sig om och tittade igen pĂ„ den vita kroppen i den vita sĂ€ngen. Plötsligt accelererade tiden och den ena blixtsnabba hĂ€ndelsen avlöste den andra. Han hörde en högljudd röst utanför och ljudet av fotsteg. Handtaget trycktes ner. Han försökte hinna fram till dörren innan den öppnades, men sĂ€ngen med den döda flickan stod i vĂ€gen. Mrs Phear snodde runt, förvĂ„nansvĂ€rt snabbt, men klĂ€nningen fastnade pĂ„ bordshörnet och dörren var redan pĂ„ vĂ€g att glida upp innan hon lyckades slita sig lös. Frank Oldershaw stod och svajade pĂ„ tröskeln. Ansiktet var lika rött som vĂ€sten var oknĂ€ppt. ”Ah, dĂ€r Ă€r ni ju”, sa han. ”Jag Ă€r glödhet, ska ni veta. Jag stĂ„r inte ut med att vĂ€nta en minut till.” 12

Nattvandraren_inlaga_.indd 12

10-07-19 13.47.50

Han fick syn pĂ„ mrs Phear och hennes ovĂ€ntade nĂ€rvaro fick honom att tveka en aning. Men han var alltför berusad för att kunna strypa ordflödet helt och den sista meningen lĂ€mnade lĂ€pparna som en viskning. ”Och var har ni gömt min söta lilla jungfru?” Kroppen hittades pĂ„ Jerusalem torsdagen den 16 februari i gryningen. Solen hade Ă€nnu inte stigit upp helt. CollegetrĂ€dgĂ„rden var försĂ€nkt i ett grĂ„tt halvdunkel. Det var tillrĂ€ckligt ljust för att man skulle kunna se nĂ„gotsĂ„nĂ€r, men Ă€nnu inga detaljer. Det var mycket lugnt. Den man som hittade liket hette Tom Floyd. Men alla kallade honom – ibland till och med hustrun – för Tom TrĂ€ckman. Han var lika brun som namnet och kĂ€nd som den som grĂ€vde fram oönskat strunt, bortglömda minnen och utsöndrade hemligheter. Jerusalem omfattade Ă„tta eller nio tunnland. Skolan omgavs pĂ„ tre sidor av en hög tegelmur som vilade pĂ„ en medeltida grund av grus och bearbetade stenblock och pĂ„ den fjĂ€rde sidan av huvudbyggnaderna. Murarna kröntes av taggar. Bakom kapellet strĂ€ckte sig dammen Long Pond i en bĂ„ge mot sydost. Tillflödet utgjordes av en bĂ€ck som passerade in under muren genom en kulvert som munkarna byggt för lĂ€nge sedan, innan Jerusalem ens var pĂ„tĂ€nkt. PĂ„ dammens bortsida lĂ„g kandidattrĂ€dgĂ„rden och rektorstrĂ€dgĂ„rden. SjĂ€lva staden lĂ„g pĂ„ ett visst avstĂ„nd frĂ„n de oregelbundna klungorna av collegebyggnader. De enda ljud som hördes var klapprandet frĂ„n Toms trĂ€skor och mullret frĂ„n skottkĂ€rrans jĂ€rnbeslagna hjul mot den stensatta vĂ€gen. Han besökte fyra college, Sidney Sussex, Christ’s, Jerusalem och Emmanuel. Han tyckte bĂ€st om att arbeta pĂ„ vintern eftersom han fick betalt efter volym, inte per timme, och stanken tvingade honom att göra sina rundor oftare pĂ„ sommaren. Han arbetade Ă„t en pensionerad spannmĂ„lshandlare som eleverna kallade skitgubben. Hans arbetsgivare fick en mĂ„ttlig inkomst nĂ€r han sĂ„lde gödningen frĂ„n skolorna till lantbrukare och trĂ€dgĂ„rdsmĂ€stare. 13

Nattvandraren_inlaga_.indd 13

10-07-19 13.47.50

Den hĂ€r morgonen hade Tom blivit sĂ„ kall att han knappt hade nĂ„gon kĂ€nsel kvar i hĂ€nderna. Han hade precis tömt rektorsavtrĂ€det, som varit ovĂ€ntat produktivt. Det arbete han utförde var aldrig sĂ€rskilt trevligt och nu sköt han kĂ€rran framför sig pĂ„ stenlĂ€ggningen bakom rektorsbostaden. VĂ€gen ledde till en grind som portvakten, mr Mepal, precis lĂ„st upp för honom, och sedan över Long Pond pĂ„ en skickligt konstruerad trĂ€bro. SkottkĂ€rrans hjul mullrade som avlĂ€gsen Ă„ska mot plankorna. Han fortsatte Ă„t höger mot det lilla avtrĂ€de som anvĂ€ndes av stĂ€derskorna och som lĂ„g diskret undanskymt i bortre delen av trĂ€dgĂ„rden. Stigen fortsatte nĂ€ra intill dammen i skuggan av ett stort trĂ€d. I dunklet under grenarna halkade Tom pĂ„ en isflĂ€ck. Han föll och hamnade raklĂ„ng pĂ„ stenlĂ€ggningen. KĂ€rran vĂ€lte ut mot det frostvita grĂ€set och minst hĂ€lften av det stinkande innehĂ„llet hamnade pĂ„ strandbanken. Skyffeln, som balanserat överst, gled ner i vattnet. FlĂ€mtande i kylan vĂ€nde han kĂ€rran rĂ€tt igen. Han skulle bli tvungen att skrapa bort sĂ„ mycket som möjligt av orenligheterna och hoppas, mot bĂ€ttre vetande, att regnet skulle spola bort resten innan nĂ„gon upptĂ€ckte det. Men skoveln lĂ„g nĂ„gonstans nere pĂ„ dammens botten och utan den kunde han ingenting göra. Inte kunde vĂ€l vattnet vara sĂ€rskilt djupt sĂ„ hĂ€r nĂ€ra kanten? Han tog av sig sin bruna rock och rullade upp skjortĂ€rmarna över de smala, spetsiga armbĂ„garna. Han skulle precis köra ner handen i vattnet nĂ€r han fick syn pĂ„ ett stort, mörkt föremĂ„l som flöt bland flaken av tunn is en meter eller tvĂ„ frĂ„n strandkanten. Först trodde han att ett tygstycke eller kanske en filt hamnat i vattnet. Det hade blĂ„st kraftig ostlig vind de senaste dagarna, ofta som obehagliga vindstötar. Ögonblicket dĂ€refter tĂ€nkte han pĂ„ en intressantare möjlighet – nĂ€mligen att den flytande saken kunde vara en cape eller rock som tappats av en rumlare kvĂ€llen före. Han hade vid flera tillfĂ€llen fiskat upp bĂ„de rockar och andra klĂ€der ur avloppsbrunnarna och antingen Ă„terlĂ€mnat dem till Ă€garna eller sĂ„lt 14

Nattvandraren_inlaga_.indd 14

10-07-19 13.47.50

dem till en man som handlade med begagnade akademiska plagg. Tom TrÀckman körde ner högerarmen i det iskalla vattnet. Han stönade nÀr kylan högg tag i honom. Till sin lÀttnad kÀnde han skovelskaftet mot fingrarna. Han distraherades av tanken pÄ att han skulle drabbas av Mepals hÀmndlystna ilska om portvakten upptÀckte vad som hade hÀnt, en risk som blev allt större för var minut som gick. Himlen bleknade. Men det förbannade trÀdet blockerade mycket av ljuset. Han stÀllde sig upp och tittade pÄ föremÄlet i vattnet. Om det var en cape eller en rock skulle han kunna tjÀna en rejÀl hacka. Han höll skoveln i den ena handen och lutade sig ut över dammen. Han strÀckte sig mot det som lÄg dÀr strax under den oroliga ytan. Vatten sipprade in genom en spricka i den ena skon. Han försökte skopa upp skuggan dÀr nere med skyffeln, men den gled undan. Han strÀckte sig lite lÀngre ut. TrÀskorna gled i leran. Med ett tjut föll Tom TrÀckman framÄt. Kylan trÀffade honom som en jÀrnstÄng mot huvudet. Han öppnade munnen för att skrika och svalde lite av dammvattnet. Han trampade med fötterna och sökte efter botten. VÀxter lindade sig runt fötterna. Han kunde inte andas. Han flaxade med armarna. Han gjorde sitt yttersta för att hÄlla sig flytande, desperat i försöken att hitta nÄgot att hÄlla fast vid. NÀr han började sjunka igen slöt sig högerhandens fingrar runt nÄgra ruttnande rötter, fÀstade vid nÄgot som inte gick att rubba. I samma ögonblick sjönk fötterna ner i dyn, och leran tycktes ta emot honom och dra honom allt djupare ner. Han visste inte att han skrek. Vid det laget hade Tom nÀstan slutat tÀnka och nÀstan slutat att kÀnna nÄgot över huvud taget. Men lÄngt innan han faktiskt förstod vad det var som han höll i, visste han att det inte fanns nÄgot levande i det som lindade sig runt fingrarna. Han visste att han rörde vid döden.

15

Nattvandraren_inlaga_.indd 15

10-07-19 13.47.50

2

En annan stad, ett annat vattendrag. Det John Holdsworth mindes mest av huset vid Themsen var ljuset. Skirt och skimrande fyllde det dagtid rummen som lÄg mot floden. Det var ett femte element inklÀmt nÄgonstans mellan luft, vatten och blek eld. Georgie brukade sÀga att det var spökvÀder och egentligen inget vanligt ljus alls och ibland tyckte han sig ana konturer av spöken som svajade och blinkade pÄ vÀggarna. Vid ett tillfÀlle larmade han hela huset med sina skrik. Han grÀt och sa att en drunknad prÄmkarl frÄn Goat Stairs strax intill hade kommit för att dra ner honom till flodens botten. LÀngre fram trodde Holdsworth att den drunknade mannen hade varit ett förebud om vad som komma skulle, ett slags preludium, eftersom drunkning löpte som en vattnig trÄd genom hela den sorgliga affÀren. I november 1785 halkade Georgie pÄ en isflÀck nÀr han lekte vid Goat Stairs. Medan han kÀmpade för att hÄlla sig pÄ fötter, snavade han över en tross som lagts runt en pollare. Maria, hans mor, bevittnade alltihop och sÄg hur pojken föll frÄn kajen. I det ena ögonblicket fanns han dÀr, en livlig, glad liten pojke. I nÀsta stund var han borta. Tidvattnet var högt och nÀr han föll slog han huvudet mot sidan av en kolprÄm. Det Àr mycket möjligt att det var slaget mot huvudet som dödade honom. Men det blÄste kraftigt den dagen. Den tungt lastade prÄmen ryckte i förtöjningarna och hÀvde sig vid kajen och 16

Nattvandraren_inlaga_.indd 16

10-07-19 13.47.50

det dröjde minst tio minuter innan man fick upp pojken ur vattnet. Det var alltsÄ inte sÄ lÀtt att avgöra exakt hur han hade dött. Kroppen hade malts mellan prÄmens skrov och stenkajen och fÄtt hemska skador. Men det var fullt möjligt att Georgie hade drunknat innan dess. Det fanns ingen möjlighet att veta med sÀkerhet. Holdsworth föredrog att tÀnka sig att sonen hade dött genast, att det var sjÀlva fallet som dödat honom, kanske nÀr han slog i huvudet. SjÀlv visste han inte vad som hade hÀnt förrÀn alltsammans redan var över, tills de kom för att hÀmta honom i butiken pÄ Leadenhall Street. Han skÀmdes för att han var otillbörligt tacksam för att han Ätminstone hade sluppit att se sin son falla mot döden. Efter den dagen fungerade ingenting som det borde ha gjort. Hur skulle det ha kunnat göra det? Maria var utom sig av sorg. Hon vÀgrade att resa en gravsten och sa att det inte var rÀtt eftersom Georgie egentligen inte kunde vara död pÄ riktigt. Hon tillbringade det mesta av sin tid med att be hemma i huset eller vid den lilla kullen pÄ kyrkogÄrden. Hon gav alla pengar hon hade till en kvinna som pÄstod att hon hade kontakt med andevÀrlden. Kvinnan sa att hon sÄg Georgie, att hon pratade med honom, att han var lycklig och att han hÀlsade till sin mor. Hon sa att Georgie lekte med lamm och med andra barn pÄ en stor solbelyst Àng dÀr luften fylldes av musik frÄn himlakören. Maria sÄlde sina ringar, en efter en, nÀstan alla klÀnningar och de finare möblerna. Hon matade kvinnan med mer pengar och i gengÀld berÀttade hon om och om igen att Georgie tÀnkte pÄ sin mor hela tiden, att han skickade kramar och varma hÀlsningar, att de skulle fÄ vara tillsammans igen och att Gud aldrig skulle tillÄta att de skildes Ät pÄ nytt. Ibland var Holdsworth inte riktigt sÀker pÄ om han sörjde Georgie eller om han var arg pÄ Maria. KÀnslorna flöt ihop. Han hade rÀtt att förbjuda sin hustru att trÀffa den dÀr kvinnan och att slÄ henne om hon inte lydde. Men han hade inte hjÀrta att göra det. Han kÀnde sig redan alldeles tillrÀckligt skyldig, eftersom han inte 17

Nattvandraren_inlaga_.indd 17

10-07-19 13.47.50

hade lyckats rĂ€dda sin son. Maria hade berĂ€ttat att sonen sagt att han Ă€lskade sin far och att de snart skulle vara tillsammans med Ă€nglarna i Guds himmel. DĂ„ hade Holdsworth svurit Ă„t henne och sedan hade hon inte berĂ€ttat mer för honom. Holdsworth fick utlopp för sin ilska genom att skriva en liten bok dĂ€r han granskade berĂ€ttelser om andar och spöken, i det förflutna och i nutiden, som han hĂ€mtade frĂ„n bĂ„de samtida och klassiska författare. Det var bĂ€ttre Ă€n att slĂ„ Maria. Han började med att berĂ€tta om Georgies ande, anonymt förstĂ„s, och beskrev hur Georgies mor trodde pĂ„ det eftersom hon behövde göra det och hur en elak kvinna samvetslöst drog fördel av hennes godtrogenhet och sorg. Temat var att berĂ€ttelser om döda som gjorde Ă„terbesök bland de levande inte kunde tolkas bokstavligt. NĂ„gra av dem, skrev han, var föga mer Ă€n barnsliga vidskepelser som bara ungdomar och outbildade kvinnor kunde tro pĂ„. Andra baserades pĂ„ missuppfattningar och förvillelser, Ă„terberĂ€ttade i god tro, men numera i ökande grad förklarliga i takt med att naturvetenskapen avslöjade mer och mer om sanningen i Guds natur. Han höll med om att det fanns historier om andar som hade en nyttig moralisk eller religiös effekt pĂ„ sinnena hos barn, ociviliserade mĂ€nniskor eller den stora massan av outbildat enkelt folk, och att de – i det avseendet – hade ett begrĂ€nsat vĂ€rde som liknelser. Men de kunde inte betraktas som bevis pĂ„ gudomlig eller ens demonisk inblandning. Sammanfattningsvis konstaterade han att han aldrig hade hört en historia om andar som kunde betraktas som vetenskapligt underbyggd med fenomen som bildade mĂ€nniskor skulle kunna ta under seriöst övervĂ€gande. Han kallade boken för ”Spökens anatomi” och lĂ€t massframstĂ€lla den pĂ„ ett litet tryckeri som han Ă€gde pĂ„ Maid Lane pĂ„ Surreysidan av floden. Han gjorde reklam för den i tidningarna och sĂ„lde boken i butiken pĂ„ Leadenhall Street. Den vĂ€ckte viss uppmĂ€rksamhet. En anonym recensent i Gentleman’s Magazine anklagade honom för att vara snudd pĂ„ ateist. TvĂ„ prĂ€ster, ur olika samfund, förklarade 18

Nattvandraren_inlaga_.indd 18

10-07-19 13.47.50

att verket var hĂ€diskt. Kyrkoherden i S:t Ethelburga’s i Bishopsgate attackerade honom vĂ„ldsamt i en predikan som i utdrag publicerades i Daily Universal Register och dĂ€rmed kom att diskuteras i tusentals vardagsrum och allmĂ€nna lokaler över hela landet. Resultatet blev att försĂ€ljningen av boken ökade och det var vĂ€l lika bra det eftersom det inte var sĂ€rskilt mycket som annars gick hans vĂ€g efter Georgies död. I butiken saluförde han bĂ„de gamla och nya böcker, pamfletter, skrivmaterial och ett antal patentmediciner. Beklagligt nog hade Holdsworth tvĂ„ mĂ„nader före Georgies död tagit tvĂ„ rĂ€tt stora lĂ„n, ett för att bygga ut lokalerna och det andra för att köpa ett bibliotek som tillhört en privat samlare vars arvingar inte hade smak för lĂ€sning. Holdsworth var sĂ€llan i butiken efter Georgies död. Ett ovarsamt butiksbitrĂ€de bar ner den nyförvĂ€rvade boksamlingen i kĂ€llaren, dĂ€r den fuktiga vintern fördĂ€rvade tvĂ„ tredjedelar av den. Samtidigt hade förestĂ„ndaren för tryckeriet blivit sjuk och gett sig ivĂ€g. Holdsworth lĂ€t dennes bitrĂ€de ta över tryckeriet men mannen visade sig vara en slarver och fyllerist, som tog vad han kunde frĂ„n företaget. En kvĂ€ll visade det sig att bitrĂ€dets vĂ„rdslöshet blev Ă€n mer förödande Ă€n mannens tjuvaktighet – han lĂ€mnade ett brinnande ljus efter sig nĂ€r han gick hem en kvĂ€ll och morgonen dĂ€rpĂ„ hade hela tryckeriet, tillsammans med innehĂ„llet, brunnit ner till grunden. I branden förlorade Holdsworth dessutom det varulager som han hade flyttat över frĂ„n Leadenhall Street, dĂ€ribland nĂ€stan alla Ă„terstĂ„ende exemplar av ”Spökens anatomi”. Maria verkade oberörd av katastroferna. FrĂ„nsett utflykterna till kyrkan stannade hon hemma i huset pĂ„ Bankside alldeles i nĂ€rheten av Goat Stairs. Hon tillbringade merparten av sitt vakna liv antingen pĂ„ knĂ€ eller instĂ€ngd tillsammans med kvinnan som kunde tala med andar och levererade tröstande meddelanden frĂ„n Georgie. I mars lyckades Holdsworth bryta hennes fixering, Ă€ven om anledningen inte var den han hade önskat. Hyresperioden gick ut 19

Nattvandraren_inlaga_.indd 19

10-07-19 13.47.50

pĂ„ midsommardagen och han var tvungen att berĂ€tta för henne att de inte kunde förnya kontraktet, inte ens för ytterligare ett kvartal. Han var inte helt bankrutt, förklarade han, men farligt nĂ€ra. De skulle bli tvungna att lĂ€mna huset vid Goat Stairs. ”Jag kan inte flytta hĂ€rifrĂ„n”, förklarade Maria för honom. ”Jag beklagar, men vi har inget val.” ”Men, sir. Jag kan inte lĂ€mna Georgie.” ”Min kĂ€ra, han finns inte lĂ€ngre hĂ€r.” Hon skakade vĂ„ldsamt pĂ„ huvudet. ”Men visst gör han det! Hans vĂ€rldsliga nĂ€rvaro dröjer sig kvar vid platsen dĂ€r han föddes, dĂ€r han bodde. Hans sjĂ€l tittar ner pĂ„ oss frĂ„n himlen. Om vi inte Ă€r kvar, kan han inte hitta oss.” ”Försök att inte bli upprörd. Men vi ska bĂ€ra honom med oss i vĂ„ra hjĂ€rtan.” ”Nej, mr Holdsworth.” Hon knĂ€ppte hĂ€nderna i knĂ€et. Hon var en smĂ„vĂ€xt, lugn kvinna, mycket prydlig och behĂ€rskad. ”Jag mĂ„ste stanna hos min son.” Holdsworth tog hennes hĂ€nder i sina dĂ€r de lĂ„g kalla och orörliga. Hon undvek att se pĂ„ honom. Han brydde sig inte om att tryckeriet var borta eller att det som Ă„terstod av butiken pĂ„ Leadenhall skulle klubbas bort pĂ„ auktion om en vecka och att de kanske inte ens skulle fĂ„ in tillrĂ€ckligt för att tĂ€cka skulderna. Det som han verkligen brydde sig om var att hans hustru hade blivit en frĂ€mling för honom. ”Maria, vi har fortfarande ett par veckor kvar att vĂ€nja oss vid tanken. Vi ska prata igenom alltihop och besluta om nĂ€r och hur vi ska kunna flytta tillbaka hit om det Ă€r vad ni vill. Vi kan ju promenera förbi huset nĂ€r vi vill, Ă€ven om vi inte kan komma in. Vi kommer att vĂ€nja oss vid tanken, vartefter.” ”Georgie hĂ€lsar till sin far och sĂ€ger att han Ă€lskar honom”, sa Maria och lĂ€spade som ett barn. ”Han sĂ€ger att mor och far inte fĂ„r lĂ€mna hans kĂ€ra hem.” Ett brusande ljud som frĂ„n strömmande vatten fyllde Holds20

Nattvandraren_inlaga_.indd 20

10-07-19 13.47.50

worths öron. Han slog sin hustru och slaget fick henne att sjunka ihop i ett av hörnen i vardagsrummet. Han slog sönder en stol och körde knytnÀven genom fönstret som erbjöd utsikt över floden. Han hade aldrig slagit Maria förut och han slog henne aldrig igen. EfterÄt stod han dÀr i vardagsrummet med blodet rinnande frÄn handen dÀr hennes tÀnder hade skrapat bort huden över knogarna. Han grÀt för första gÄngen sedan han var barn. Maria tittade upp pÄ honom dÀr hon satt pÄ golvet med ögon fyllda av smÀrta och förvÄning. Hon rörde vid sidan av huvudet och tittade pÄ blodet som hon fick pÄ handen. LÀpparna var ocksÄ blodiga. Det fanns blodstÀnk pÄ de kala golvbrÀdorna. Vem kunde ha trott att ett enda slag kunde göra sÄ mycket skada? Han lyfte upp sin hustru, kysste henne och kramade henne och sa att de naturligtvis snart skulle vara tillsammans allihop i himlen. Men det var för sent. Den kvÀllen gick de till sÀngs tidigt. Holdsworth var tacksam för att han sov sÄ bra. Sömnen var den enda fredade tillflyktsort han hade och nÀr han fick chansen hÀngav han sig girigt Ät den. Morgonen dÀrpÄ vaknade han av att det bankade pÄ dörren. Maria lÄg inte lÀngre vid hans sida i den sÀng dÀr Georgie hade blivit bÄde koncipierad och född. Hon hade gÄtt i vattnet vid Goat Stairs. Det Àr mÀrkligt hur snabbt ett liv kan kollapsa om grunden för det rycks bort. I samma ögonblick som Holdsworth vaknade sÄ abrupt, förlorade han allt konkret som han annars förknippade med sin egen person. Han vandrade fortfarande genom en handfast vÀrld i tre dimensioner, en vÀrld som existerade i tiden och som befolkades av mÀnniskor av kött och blod, men sjÀlv bestod han inte lÀngre av samma substans som de. Det var som om kroppen hade genomgÄtt en kemisk process som förÀndrat dess sammansÀttning. Han hade blivit lika konturlös som dimman över floden. Till skillnad frÄn Georgies kropp var Marias oskadd, frÄnsett en sprÀckt lÀpp och en liten skada, knappt mer Àn ett skrapmÀrke, 21

Nattvandraren_inlaga_.indd 21

10-07-19 13.47.50

vid vÀnster tinning. Skadan var lila och ungefÀr lika stor som ett pennymynt. Hon var fullt pÄklÀdd. Vid den officiella undersökningen konstaterade man, efter att ha hört vittnesmÄl frÄn Holdsworth och tvÄ av grannarna, att Maria ibland gav sig ut pÄ promenad tidigt om morgnarna och att hon haft för vana att gÄ fram och tillbaka pÄ kajen och ofta setts i nÀrheten av Goat Stairs dÀr hennes son hade dött i den dÀr oturliga olyckshÀndelsen sistlidna november. Man betonade att det hade varit mycket dimmigt. TvÄ bÄtkarlar som hade befunnit sig i nÀrheten sa att man knappt kunde se mer Àn nÄgra meter framför sig och definitivt inte kupolen pÄ S:t Paulskatedralen pÄ andra sidan vattnet. Sedan var det sjÀlva trapporna, dÀr stegen var slitna och smetiga av grönt slem och dÀrför hala. Coronern, som var en human man, tvekade inte att fastslÄ att dödsfallet var en olyckshÀndelse, i synnerhet som det inte fanns nÄgot som pekade pÄ motsatsen. NÄgra dagar senare sÄg Holdsworth sin hustru firas ner i jorden pÄ kyrkogÄrden. De lade henne i samma grav som sonen redan lÄg i. Holdsworth vÀnde bort blicken för att inte behöva riskera att fÄ en glimt av Georgies lilla kista. Vid begravningen stod Ned Farmer vid hans sida och mrs ­Farmer fanns i den lilla skaran av sörjande som samlats tÀtt bakom dem. I ungdomen hade Holdsworth och Farmer varit lÀrlingar tillsammans. Farmer hade varit en storvuxen, lite klumpig men godhjÀrtad pojke och nu var han en storvuxen och lite klumpig godhjÀrtad man. Det enda smarta han gjort var nÀr han gifte sig med dottern till en förmögen tryckare i Bristol, Àven om det beslutet egentligen inte fattades av honom utan av henne. NÀr hans svÀrfar dog och hon blev ensam arvtagerska ansÄg hon att det var dags för dem att flytta till London eftersom det var i huvudstaden som man kunde tjÀna en förmögenhet i tryckerioch bokbranschen. Hon övertalade Ned att lÀgga ett bud pÄ den rörelse som Holdsworth hade byggt upp under Ären. Det var inget generöst erbjudande men det var Ätminstone sÀkert, medan hans 22

Nattvandraren_inlaga_.indd 22

10-07-19 13.47.51

ursprungliga plan att lĂ„ta auktionera bort alltihop innebar ett stort risktagande. Dessutom sa Ned att de skulle överta hyreskontraktet för huset vid kajen. ”Betsy har blivit riktigt förtjust i det – för nĂ€rheten till floden och för att det ligger sĂ„ bra till”, förklarade han. ”Och hon vĂ€grar att bo ovanpĂ„ butiken. Men jag ber om ursĂ€kt, John, det mĂ„ste vara jobbigt för er att prata om det.” ”Det Ă€r inte floden som plĂ„gar mig”, sa Holdsworth. ”Och inte huset heller.” ”Nej, naturligtvis inte. Men sĂ€g mig 
 har ni bestĂ€mt var ni ska bo?” ”Nej, inte Ă€n.” ”Men i sĂ„ fall mĂ„ste ni absolut bo hos oss tills ni kommer pĂ„ fötter – om det inte skulle kĂ€nnas alltför obehagligt.” ”Det Ă€r mycket vĂ€nligt av er. Men mrs Farmer kanske 
?” ”Struntprat! Betsy gör som jag sĂ€ger”, sa Farmer. Optimism var Ă€nnu en egenskap som överlevt intakt frĂ„n Neds ungdomsĂ„r. ”Betrakta det som avgjort.” Att stanna kvar i huset vid floden, att bo hos paret Farmer, var inget önskvĂ€rt arrangemang. Men det var lĂ€gligt och besparade honom frĂ„n att behöva fatta Ă€nnu ett beslut. Holdsworth insĂ„g att det inte skulle fungera sĂ€rskilt lĂ€nge. Förr i tiden brukade Maria sĂ€ga att han sov som om han var död. Men den första natten som Farmers gĂ€st i huset vid kajen sov han inte som de döda, han drömde om dem i stĂ€llet. Han drömde att han, nĂ€r de begravde Maria, hade sett Georgies lilla kista i botten pĂ„ den öppna graven. Locket satt pĂ„ sned och trĂ€et var krossat, som om nĂ„gon hade försökt ta sig in eller ut. PrĂ€sten fortsatte att prata. Svart vatten vĂ€llde upp ur kistan. Det kom i vĂ„gor och böljade i takt med prĂ€stens böner och drog sig tillbaka bara för att störta fram pĂ„ nytt. Holdsworth vaknade, men vattnet fortsatte att stiga. Benen blev vĂ„ta och vattnet steg allt högre. Högre och högre steg det och blötte 23

Nattvandraren_inlaga_.indd 23

10-07-19 13.47.51

nattskjortan. HjÀrtat bultade som en stÄngjÀrnshammare. Han kunde inte andas och smÀrtan var sÄ stark att han inte ens kunde skrika. Snart skulle det svarta vattnet nÄ hans mun, dÀrefter nÀsborrarna. Sedan skulle han drunkna.

24

Nattvandraren_inlaga_.indd 24

10-07-19 13.47.51

Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.