9789137134581

Page 1

PROLOG Glasgow Insatsstyrkan smög fram mot ingångarna i skydd av skuggorna och gjorde sig klar att anfalla. I närheten på floden Clyde möttes två bogserbåtar. Trubbiga förar sköt undan det bläcksvarta vattnet. Insatsstyrkans mål var en låg lagerbyggnad. Från sina positioner tvåhundra meter längre bort höll sig de fyra prickskyttarna beredda med sina ljuddämpade gevär i kaliber 7,2 x 51 mm. De bevakade alla sidor och taket, redo att omedelbart varna om de såg rörelser som tydde på ett hot mot insatsstyrkan när den trängde in i byggnaden. Prickskytt ett höll uppsikt över alla fyra ingångarna medan grupperna ryckte fram. Han rapporterade fortlöpande till hela styrkan och till befälhavaren, som befann sig bakom målet med sin signalist. Det var han som var länken mellan insatsstyrkan, helikoptern och London. ”Sierra Ett. Ingen förändring. Inget ljus, inga rörelser.” Tre av de fyra grupperna var framme vid ingångarna. Varsamt fäste de två sprängladdningar, 10 x 15 centimeterstora plattor med självhäftande undersidor, vid dörrarna. Sprängladdningarna, stora som tegelstenar, klibbades fast nära dörrarnas gångjärn som satt på insidan. ”Sierra Ett. Ingen förändring.” De lugna orden stärkte teamets självtillit: allt var okej och spejande ögon vakade över deras säkerhet medan de fullgjorde sitt uppdrag. De kunde inte kosta på sig några misstag. Att sätta in antiterroriststyrkan mot icke-terrorister på engelsk mark var en stor apparat och tillstånd för en sådan aktion kunde bara komma från allra högsta ort. Drogen, som fått namnet Meltdown, var ett hot mot den nationella och 7


internationella säkerheten och dess existens hade hemlighållits för alla utom ett fåtal. Uppdraget att hitta och förstöra drogfabriken var viktigt men operationen måste förbli strängt hemlig. När det kom in ett tips om en misstänkt drogfabrik var man tvungen att genast slå till. Man rådgjorde med premiärministern, han gav sitt tillstånd och SAS antiterroristteam ryckte ut från sin bas i Hereford. Alla som ingick i insatsstyrkan måste kunna ta sig till basen inom en halvtimme efter att de larmats. I likhet med medlemmarna i en frivillig brandkår släppte de vid larm allt de hade för händer och gav sig iväg. Samtidigt lyfte en Chinookhelikopter från sin RAF-bas för att hämta insatsstyrkan. När mannarna kom till lägret och gick in i samlingsrummet stod deras utrustning där, packad och klar, och gruppledarna skrev redan instruktioner på de vita tavlorna. Den viktigaste upplysningen om uppdraget stod angiven med stora bokstäver i rött: HÄMTNING MED HELIKOPTER HEMLIG OPERATION STORBRIT. Alla i insatsstyrkan förstod genast att operationen skulle genomföras i civila kläder, i kängor och jeans. Efteråt skulle det inte stå ett ord om den i någon databas och själva måste de låtsas som att det som hänt aldrig hade hänt. Mindre än en halvtimme senare var styrkan luftburen i Chinookhelikoptern. Med ombord fanns också två Range Rovers. Alla var beväpnade med en MP5-SD, den version av automatkarbin som försetts med ljuddämpare, och de bar hörlurar och mikrofon så att chefen kunde hålla genomgång och fördela arbetsuppgifter under flygfärden norrut. Chinooken landade fem kilometer från målområdet, på en öde sträcka av lerbankar nedströms. Jeeparna lastades snabbt av och efter några minuter var styrkan på väg mot målområdet med dess övergivna magasin och varvsbyggnader. Hela samlingen och förflyttningen av insatsstyrkan till målområdet hade tagit mindre än fyra timmar, och nu gjorde sig tre av de fyra grupperna beredda att gå till anfall medan prickskytt ett utan avbrott fortsatte sin rapportering. ”Sierra Ett har Röd Ett, Två och Tre beredda för insats.” Röd fyra var på väg mot ingången som låg längst bort från deras startposition – långsamt kröp de fram under det sista fönstret innan de var framme vid branddörren där de skulle ta sig in. 8


Bombteknikern ställde sig på höger sida om dörren och klistrade fast sprängladdningarna medan de andra tre intog attackställning. Ettan befann sig endast trettio centimeter från sprängladdningarna medan tvåan och trean tryckte på bakom. De var tvungna att tränga ihop sig nära varandra så att alla fortast möjligt kunde ta sig in och oskadliggöra motståndarna på andra sidan. Bombteknikern rullade ut kopplingstråden från laddningarna och ställde sig till vänster om dörren. Han anslöt tändapparaten till kopplingstråden och nickade åt ettan. Endast en sak återstod att göra innan de kunde inleda anfallet. Sista gruppens tvåa drog ut sprinten på en behållare stor som en sprejburk. Det var en chockhandgranat som exploderade med bländande ljussken och knallar som påverkade mänskliga trumhinnor så starkt att offren föll ihop i hemska plågor. Insatsgrupperna måste gå in samtidigt som chockhandgranaten exploderade för att inte förlora initiativet. De hade övat med granaterna en längre tid och påverkades numera nästan inte alls av ljusblixtarna och knallarna. Tvåan sträckte fram armen och höll chockhandgranaten framför ansiktet på ettan – han visste att männen bakom honom var beredda. Prickskytten såg att den sista gruppen var i position. ”Sierra rapporterar Röd Fyra klar. Alla grupper klara.” Chefen för insatsstyrkan ville inte spilla mer tid på att vänta och riskera att det dök upp fler motståndare. Han lät sig inte heller hejdas av tankar på hur många motståndare det kunde finnas inne i byggnaden. ”Lystring samtliga, allt klart för insats. Var beredda! Var beredda! Nu!” De fyra bombteknikerna tryckte på knapparna och genast flög dörrarna bort i öronbedövande explosioner. Grupperna fortsatte att huka vid dörröppningarna medan kraften i laddningarna fick träflisorna att yra genom luften. Tvåorna kastade in sina chockhandgranater samtidigt som ettorna stormade in. Starka ljuskäglor från lamporna på de extra tjocka piporna till de ljuddämpade automatkarbinerna skar genom röken och dammet och de övriga i gruppen följde efter in medan ljusblixtarna och knallarna sände chockvågor genom deras kroppar. De höll munnarna öppna för att inte trumhinnorna skulle spricka av tryckvågorna från de ekande explosionerna inne i byggnaden. Med dunkande pulsar sökte de efter motståndare att bekämpa. Men där fanns inga motståndare. Inte en enda. Och inte ett spår av någon drogfabrik – byggnaden såg ut att vara helt och hållet tom. 9


När Röd Fyra gick längre in i röken och de bländande och dånande ljusflammorna upphörde, hittade ettan en död kropp. Död sedan länge. Killen såg ut att vara i tjugoårsåldern. Han låg utsträckt på rygg i den pöl av blod som hade forsat ut ur hans mun, ögon och öron. Ansiktet var svullet och förvridet i en krampaktig grimas av smärta och rädsla. Ettan stack handen i fickan och fiskade upp en kamera. Han tog några bilder på den blodiga kroppen och grep sedan tag i den och släpade ut den ur byggnaden. Bara några sekunder efteråt fick London en rapport om den misslyckade insatsen och ett beslut fattades. Det var dags för en helt ny taktik.

10


HEMLIGT – HEMLIGT – HEMLIGT Operation Meltdown – en specialstyrka inrättas Bakgrund och nuläge Meltdown (också känd som Dödsdrogen): en på syntetisk väg framställd s.k. designerdrog som först dök upp i Storbritannien och Europa under våren 2006. Det är känt att den har skapats och tillverkats i Storbritannien. Tabletterna (märkta med ett karakteristiskt ”M”) tillverkas och sprids med alarmerande hastighet: tillverkningsställe(n) och distributionsmetod(er) ännu inte kända.

Drogens verkningar Av många skäl är detta den potentiellt absolut farligaste drog som någonsin har skapats. Den har fått namnet Meltdown på grund av sina verkningar. Första gångerna den intas får den hjärtat att slå långsammare vilket medför en behaglig och rogivande känsla, ett tillstånd av lugn och välbefinnande. Men upprepat bruk leder till rakt motsatta verkningar: obehärskad vrede och extremt våldsamt beteende. Drogen är synnerligen beroendeframkallande. Laboratorietester tyder på att Meltdown orsakar nedbrytning av hjärnceller och inre organ. Obduktionen av det hittills enda kända offret för upprepat bruk av drogen (man, 23 år) tycks bekräfta alla tidigare farhågor. Offret, som hoppat av sin militärutbildning, hade tidigare dokumenterat god hälsa (A1) och drabbades av snabb atrofiering av hjärnceller och omfattande skador på lever och njurar. Av obduktionsrapporten framgår att offrets hjärta vid dödsögonblicket bok-

11


stavligen ”brast”. Se bifogad fullständig obduktionsrapport (Dok: MDO/574688C).

Kemiska beståndsdelar, formel och framställning Även om våra vetenskapsmän har identifierat drogens kemiska ”ingredienser” är dess exakta sammansättning ännu helt okänd liksom tillverkningsmetoden. Begripligast för lekmannen blir det om man jämför med Coca-Cola. Vi vet vad som ingår i Meltdown men inte hur eller med vilken metod drogen framställs.

Nationella och internationella konsekvenser En speciellt sammankallad statlig expertgrupp som samarbetar med våra europeiska partners, förutspår att om bruket av Meltdown fortsätter att sprida sig i nuvarande takt, blir alla sjukhus i Europa svårt överbelastade inom två år och gatuvåldet tar sig så okontrollerbara former att det blir nödvändigt att införa militärt undantagstillstånd. Expertgruppen varnar också för faran att formeln för Meltdown faller i händerna på en terroristorganisation. Flera värsta scenarion pekar på risken att Meltdown kan komma att framställas i flytande form och spridas genom de kommunala färskvattensystemen eller i högkoncentrerad gasform som kan användas i begränsade utrymmen där många människor vistas som i kollektivtrafiken. Utförlig expertgruppsrapport bifogas (Dok: GTT/829745a).

Ett växande hot, här hemma och utomlands Risken för att terroristorganisationer ska intressera sig för denna drog utgör ytterligare ett hot och vi är tvungna att så länge det går hemlighålla existensen av Meltdown för allmänheten. Obs! Denna instruktion kommer från allra högsta ort och stöds enhälligt av våra europeiska partners. Allmänhet, press, media, polis och andra grenar av säkerhetspolisen måste hållas ovetande om operationen.

12


Situationen i dagsläget (Storbritannien) Den totalt misslyckade stormningen av en misstänkt drogfabrik och avsaknad av pålitlig ny information har lett till en omprövning av taktik och strategi och till beslut om upprättandet av en specialstyrka. Övervakningsoperationerna fortsätter som hittills med inriktning på brukare och säljare av Meltdown. Det arbetet har gett en del nya uppslag men ett beslut har tagits på högsta nivå om att inte utföra fler direkta aktioner förrän specialstyrkan kommit igång med sitt arbete. Det är oerhört viktigt att specialstyrkan snarast möjligt görs operationsduglig.

Operativa mål Styrkan ska infiltrera organisationen som framställer drogen, förstöra fabriker, identifiera och eliminera europeiska distributionsnätverk och kontaktpersoner. Samt eliminera alla med kännedom om Meltdownformeln och förstöra uppgifter om den.

HEMLIGT – HEMLIGT – HEMLIGT

13


1 Kanada ”Stick iväg till nödmötesplatsen!” Vid det här laget hade Danny lärt sig hur viktigt det var att följa sin farfars förhållningsorder och han lydde genast utan att säga emot. Han gav sig inte tid att ta med något – allt han behövde för de närmaste timmarna och, om nödvändigt de närmaste dagarna, låg redan gömt på nödmötesplatsen. Ljudlöst smög han ut och bort från stugan vid stranden av den stora mörka sjön. Han försvann in bland de höga träden. Nödmötesplatsen låg en kilometer längre in i skogen och Danny tog sig dit för att vänta. I sex timmar. Om hans farfar fortfarande inte hade dykt upp då fanns andra redan uppgjorda planer att följa. Men det behövde han inte tänka på än. Inifrån stugan kikade Fergus genom en halvstängd fönsterlucka ut mot den leriga stigen som höjde sig i en hundra meter lång och allt brantare backe. Högst där uppe stod en svart fyrhjulsdriven jeep. Fergus hade redan tagit ner jaktgeväret med kikarsiktet från stället ovanför den öppna spisen. Han lyfte slutstyckshandtaget och drog det varligt bakåt tills han såg den blanka patronhylsan av mässing som redan satt i patronläget. Han lade igen slutstycket utan att säkra bössan efteråt. Han tog sikte på jeepen tvärs genom fönsterluckan. I det kraftfulla kikarsiktet syntes ansiktet på personen som satt bakom ratten. Fergus kände genast igen mannen. Han blev förvånad. Han hade inte väntat sig att de skulle ta kontakt så här, snarare att de plötsligt skulle slå till med en stor styrka. Han behöll sitt 14


lugn medan han funderade över vad han hade för alternativ. Under sina år i Regementet och senare verksamhet som förnekelsebar agent, en ”K”, hade han alltid tvingats hålla sig beredd på alla eventualiteter. Han centrerade hårkorset på ansiktet. Det skulle bli ett enkelt skott, lika enkelt som på skjutbanan på ett tivoli. På nödmötesplatsen gjorde Danny genast vad han skulle utan att ens ge sig tid med att hämta andan. Han saknade formell utbildning inom det militära eller underrättelsetjänsten, ändå agerade han som en yrkesman – men så hade han också haft en bra lärare, den allra bäste. Och Danny hade lärt sig snabbt. Det hade han varit tvungen att göra för att överleva. Nu verkade det som om deras liv på nytt var i fara, men i likhet med sin farfar hade Danny lärt sig att inte gripas av panik när fara hotade. De hade valt denna röjning i skogen till nödmötesplats för att man härifrån hade god uppsikt åt alla håll och för att en kullfallen jättelik trädstam tjänade som landmärke. Intill den grova trädstammen låg en stor grå och flat sten. I området fanns gott om liknande stenar och det såg därför helt naturligt ut att den låg som den gjorde. Danny drog stenen åt sidan och rafsade undan vissnade löv. Han använde händerna för att gräva djupt ner i jorden och hade snart halat upp två svarta plastsäckar som legat gömda alldeles under jordytan. I varje säck fanns en plastpåse som innehöll en dagsranson mat på burk, vatten på flaska, en omgång rena kläder och en bunt sedlar. Snabbt och metodiskt tog Danny upp påsarna ur de skyddande säckarna och såg efter att innehållet var oskadat. Hela tiden var han på sin vakt mot fiender som när som helst kunde närma sig genom skogen. Men det kom ingen. De enda ljud som hördes var fågelsång och suset från en svag vind som drog genom trädtopparna. Danny fyllde igen hålet han grävt upp och lade tillbaka de vissnade löven och den flata stenen. När han och Fergus gick härifrån skulle de inte lämna några spår efter sig. Danny reste sig och synade marken där han grävt. Allt såg precis likadant ut som när han kom. Hans farfar skulle bli nöjd, om han alls kom till nödmötesplatsen. De hade ofta pratat om sina planer för den händelse de plötsligt skulle bli tvungna att fly och även om Danny inte kände någon panik så var han orolig. Det enda han nu kunde göra var att vänta. Om hans farfar efter sex timmar fortfarande inte hade visat sig, fick han klara sig på egen hand. Men han 15


grubblade inte över den saken, inte än. Han satte sig med ryggen mot en trädstam och kikade bort mellan träden åt det håll varifrån han kommit. Där syntes ingen. Han höjde blicken: himlen var lika grå och kall som de lite varstans utspridda stenarna. Kanske skulle han aldrig mer få se sin farfar. Kanske var hans farfar redan död. De hade inte känt varandra mer än något år, men under det året hade det hänt så mycket. Större delen av tiden hade de varit på flykt och kämpat för att rentvå Fergus från de falska anklagelserna som riktats mot honom. Nu var de på flykt igen. Stämningen mellan Danny och Fergus hade stadigt försämrats under de fyra månader som gått sedan de lämnat New York. De hade nästan blivit främlingar för varandra igen. Danny suckade och tänkte: Så fort det händer något säger han alltid åt mig att sticka. Det är som om jag fortfarande var en liten barnunge, som om han inte litar på mig. Jag kunde ha stannat och hjälpt honom. Han stirrade bort mellan träden igen. Innerst inne visste han att hans farfar agerade som han gjorde för att skydda honom. Fergus kunde inte längre fly – två skottskador i samma ben gjorde det omöjligt för honom att springa – medan Danny var en vältränad terränglöpare. Fergus hade stannat och gjort sig beredd på strid för att ge sin sonson chansen att komma undan. Danny suckade igen och tänkte: Han har säkert gått och blivit dödad.

16


2 Fergus hade inte långt till ett leende när han såg den småvuxne, äldre mannen kliva ur den fyrhjulsdrivna jeepen och knäppa sin överrock. Han gjorde som man skulle enligt regelboken. Genom gevärets kikarsikte såg Fergus honom hålla ut båda armarna från kroppen till tecken på att han tänkte komma närmare. När han gick nedför den långa, branta backen hade Fergus honom hela tiden på kornet. Även om den lille mannen verkade ofarlig och tycktes vara ensam, var Fergus alltför erfaren för att ta något för givet. Han iakttog och avvaktade med fingret krökt om jaktgevärets avtryckare. De första stegen mannen tog uppe i backen var tveksamma, men allteftersom han kom närmare tycktes han känna sig säkrare. Han kunde inte se Fergus eller Danny men visste utmärkt väl att någonstans var ett vapen riktat mot hans huvud. Ju närmare han kom, desto säkrare blev han på att Fergus skulle låta honom framföra sitt ärende och inte bara tänkte skjuta honom innan han fick chansen att öppna munnen. Femton meter från stugan stannade han. Han talade med hög och tydlig röst, fortfarande med båda armarna utsträckta. ”God morgon, mr Watts. Ni har mitt ord på att jag är helt ensam och obeväpnad. Jag skulle vara mycket tacksam om ni tillät mig att sänka armarna och göra er sällskap i er, hm … stuga.” Det kom inget svar. Han suckade. ”Jag är för gammal för sådant här, mr Watts. Jag vill bara prata. Det är allt.” Danny kollade på klockan. Han hade nu varit på nödmötesplatsen i nästan två timmar och fortfarande syntes hans farfar inte till. 17


Ju längre tid som gick, desto starkare blev hans oro. Han övervägde att kanske ändå bryta mot farfaderns noggranna och ”heliga” instruktioner och försiktigt smyga tillbaka till stugan för att själv ta reda på vad som hände där borta. Fergus skulle bli ursinnig, men det var Danny van vid. Ända sedan de tog sig in i Kanada hade de smågrälat och haft långa stunder av tystnad. Efteråt hade ingen förmått sig att släta över och göra det bra igen. Danny tänkte på Elena. Hon hade varit hans bästa vän, hans närmaste förtrogna och långt mer än så: han hade älskat henne. Det gjorde han fortfarande. För varje dag stod det alltmer klart för honom. Och han saknade henne. Han tänkte på hur de hade pratat och skrattat och planerat sin framtid när han plötsligt hörde det torra knäppet från en kvist som bröts. Han tittade upp. Det var hans farfar. Fergus såg minen av lättnad i sonsonens ansikte. Han log. ”Vad har jag sagt om att du hela tiden måste vara på din vakt? Du borde ha upptäckt mig för flera minuter sedan.” Danny lyckades också pressa fram ett småleende. ”Jag … satt och tänkte.” ”Ja”, sa Fergus och nickade. ”Vi har också fått en hel del att tänka på.” Danny reste sig. ”Vem var det – i jeepen?” ”Dudley.” Han märkte hur häpen sonsonen blev. ”Det är bäst att du kommer med och hör vad han har att säga.” Dudley tillhörde högsta ledningen inom MI5. Det var han som hade lett Operation Black Star, som med Elenas död hade fått ett så tragiskt slut i New York. Det var också han som var den ytterst ansvarige för det tidigare beslutet om att eliminera både Fergus och Danny. Undra på att de inte litade på honom. Det var Dudley som tänkt ut den nya planen för Operation Meltdown. Den var osäker och mycket riskabel, men det brydde sig Dudley inte om. Inte nu längre. De hade övertalat honom att uppskjuta sin pensionering, de fick därför vackert finna sig i att han använde sig av okonventionella metoder. Han hade sett fram emot sin pensionering, men de vädjade och antydde att det var tänkbart att han kunde bli adlad om den viktiga operationen blev framgångsrik. En hygglig kompensation för att han väntade med att gå i pension. Dudley visste inte mycket om designerdroger, men när expertgruppen i 18


sin rapport kallade Meltdown för det farligaste hopkok som någonsin framställts i ett olagligt laboratorium insåg han att det skulle bli nödvändigt med drastiska åtgärder. Tusentals, möjligen hundratusentals liv stod på spel, och dessutom tillkom den skrämmande varningen för att formeln för Meltdown kunde falla i händerna på terroristorganisationer. Operation Meltdown såg ut att bli ett komplicerat, farligt och smutsigt uppdrag, och Dudley hade kommit fram till att den person han helst ville ha att leda specialstyrkan var Fergus Watts.

19


3 Långsamt rörde Dudley om i muggen med hett starkt kaffe. Han såg trött ut – flygresan från Storbritannien och den långa bilfärden hade tagit på krafterna. Han smuttade på kaffet och kände koffeinet verka. Sedan han för Danny i stora drag redogjort för det växande hotet från Meltdown och specialstyrkan som han stod i begrepp att sätta ihop verkade han plötsligt mycket trött. Han knäppte upp knapparna i överrocken som han alltid hade på sig och bad om mer kaffe. Fergus bryggde en kanna till. Dudley såg på Danny, som begrundade vartenda ord Dudley sagt. Vilka beslut som än fattades så var det uppenbart inget som Fergus ensam bestämde om. ”Varför just vi?” sa Danny. ”Först och främst därför att din farfar har stor erfarenhet av att bekämpa knarksmugglare – FARC i Colombia, IRA-knarksmugglare i Nordirland. Han nästlade sig in i de organisationerna, och han vet hur de opererar. Den kunskapen är ovärderlig.” Danny ryckte på axlarna – det kunde knappast vara skäl nog att locka iväg Dudley från hans bekväma kontor i London och göra den långa resan hit. ”Men också med tanke på vad för sorts människor vi har att göra med”, tillade Dudley hastigt. ”De är fåfänga och arroganta. De gillar att leva lyxliv och de gillar att umgås med kändisar, även sådana vars namn solkas av misstankar om brott. De blir säkert intresserade av två så omskrivna personer som ni två när de får egna problem.” ”Omskrivna?” sa Danny. ”Vi?” ”Ja, det ska ni bli”, sa Dudley och stack handen i överrockens innerficka. Han drog fram ett hopvikt papper, vecklade ut det och lade ner det på bor20


det så att Danny kunde läsa. Utskriften var gjord så att den skulle likna en tidningsrubrik. FÖRRÄDARE VAR HJÄLTE ”Det här har jag själv totat ihop”, sa Dudley och ryckte anspråkslöst på axlarna. Det varma kaffet hade en uppiggande verkan. ”Men jag är säker på att mina experter kan skriva än mer lockande rubriker och artiklar.” Danny såg på sin farfar. ”Nu hänger jag inte med.” ”Låt honom förklara”, sa Fergus lugnt. Dudley berättade kortfattat om sin plan. ”Din farfar har ju varit med om ett och annat och en del är känt. Det vill jag använda som lockbete för människorna som vi vill åt.” ”Men varför just min farfar? Ni har väl egna män?” ”Jo, men tiden är för knapp, Danny. Drogen sprids okontrollerat. Vi hinner inte skapa en trovärdig historia om en påhittad hjälte. Historien om din farfar finns redan i arkiven, i svart på vitt.” Danny hörde på medan Dudley förklarade att han redan förberett en noga uttänkt presskampanj. En avsiktlig läcka från MI5 skulle avslöja att Fergus, sedan han i hemlighet rekryterats för Operation Black Star, hade spelat en stor och viktig roll i ansträngningarna att sätta stopp för vågen av tonåriga självmordsbombare runtom i världen. Han skulle hyllas som nationalhjälte och efter det skulle regeringen inte ha annat val än att offentligt ”benåda” honom för hans tidigare landsförrädiska brott. Fergus var sedan länge beskylld för att vara en förrädare, för att han, som haft i uppdrag att bekämpa drogbaroner i Colombia, i stället låtit sig mutas och gått deras ärenden. Inom MI5 visste man förstås att beskyllningen var falsk, men lögnen skulle fortsätta att fläcka hans namn. ”Men han är oskyldig”, sa Danny hastigt. ”Det vet ni. Det bevisade vi redan innan Operation Black Star.” Dudley nickade välvilligt. ”Klart att jag vet det. Men vi vill att bytet ska tro raka motsatsen. Vi vill slå i dem att han är skyldig, att han är en sådan som låter sig mutas och kan tänka sig att begå vilka olagligheter som helst bara han tjänar pengar på det. Det gör honom attraktiv i deras ögon.” ”Men varför skulle ...?” ”Var snäll och låt mig tala till punkt”, sa Dudley och höll upp händerna. 21


”Vi ska göra absolut klart att även om vi är tacksamma för allt din farfar har gjort, så kan han aldrig mer få en statlig tjänst. Det sista är viktigt.” Han lutade sig tillbaka och verkade nöjd med sin plan. Han lyfte på ögonbrynen till tecken på att Danny kunde ställa frågor. ”Bytet som ni talar om, vilka är de?” Den äldre mannen skakade på huvudet. ”Det måste tyvärr förbli hemligt tills jag vet om ni ställer upp eller inte.” Danny sköt tillbaka stolen och reste sig. ”Jag har fått nog av allt hemligstämplat skitsnack.” Han blängde på sin farfar. ”Och av att allting måste göras på ett visst bestämt sätt.” Han gick mot dörren. ”Vänta, Danny!” sa Fergus. Danny stannade vid dörren och Fergus spände blicken i Dudley. ”Bytet? Vilka är de?” Dudley suckade. ”Två unga bröder – tvillingar. De heter Headingham.” ”Om ni vet vilka de är, varför tar ni dem inte bara?” ”Därför att det skulle vara fel sätt, det är jag säker på nu. Vi har inte fått in fler tips om var de har sin drogfabrik – vi lät en insatsstyrka gå in i en lagerbyggnad där vi trodde att de tillverkade drogen, men den var helt tom. Vi vet inte var och hur de framställer Meltdown. Hur de distribuerar drogen är också ett fullständigt mysterium. Jag är helt säker på att det någonstans i Europa finns åtminstone en mycket större fisk som vi måste identifiera och gripa. Jag är övertygad om att enda sättet att ta alla skyldiga är att infiltrera tvillingarnas organisation. Men det måste ske snabbt.” Danny stod fortfarande kvar vid dörren. Han lutade sig bakåt mot väggen. ”Vi?” Han nickade mot farfadern men fortsatte att rikta sina ord till Dudley. ”Jag kan förstå att ni vill ha honom, men var kommer jag in i bilden?” Fergus svarade på frågan innan Dudley hann göra det. ”Vi är ett team, Danny. Jag åker ingenstans utan dig.” ”I tidningsartiklarna ska vi ha med uppgifter om att du också gjorde en betydelsefull insats i Operation Black Star”, sa Dudley hastigt. ”Du kan verkligen göra nytta.” Danny skrattade cyniskt. ”Göra nytta? Vad ni egentligen menar är att eftersom ni vill ha med min farfar blir ni tvungna att ta mig på köpet. Nytta? Ha! Dessutom glömmer ni en annan sak, eller hur?” Dudley visste vad saken gällde men lät Danny fortsätta. ”Hur blir det med Deveraux? Ska hon vara med?” Dudley suckade. ”Du ska veta att jag är uppriktigt ledsen för det som hände din vän …” ”Ja ja, säkert”, fräste Danny. Han ville inte diskutera Elena med Dudley. 22


För Dudley hade ju medverkat till hennes död, även om det inte var han som kramat avtryckaren. ”Deveraux, ska hon vara med?” ”Inte alls. Miss Deveraux arbetar inte längre för säkerhetstjänsten.” ”Var är hon då?” ”Jag tror att hon väntade sig att få överta mitt jobb. När det inte blev så gick hon tillbaka till Secret Intelligence Service och är numera mer upptagen av operationer utomlands än av våra problem hemmavid. Efter vad jag hört går det mycket bra för henne. Bildandet av en specialgrupp sker på mitt initiativ och tackar ni ja och är med står ni under mitt direkta befäl. Efteråt kan ni, om ni så vill, bara gå er väg. Ni är då fullständigt rentvådda från alla anklagelser. Då är ni fria att göra vad ni vill och resa vart ni vill. Ni slipper att ständigt se er om för att kolla att ingen följer efter er.” Fergus ställde ifrån sig muggen med kaffe som han suttit och smuttat ur och såg på Dudley. ”Danny och jag måste få överlägga om det här ostörda.” Han nickade mot kaffekannan som fortfarande stod och puttrade på spisen. ”Ta gärna mer kaffe, om ni vill.” Utomhus var det kallt och skuggorna började redan bli långa. De gick ner till sjön men Fergus sa inget förrän de var utom hörhåll från stugan. ”Det ger oss en chans, Danny. Vi kan göra det här och få en ny start.” ”Därför att vi är ett team?” sa Danny sarkastiskt och upprepade orden som hans farfar hade sagt i stugan. ”För all del, så tänkte jag också ända tills du svek mig och Elena i New York. Om du talat om för oss att du visste att Deveraux hade dödat Elenas pappa, skulle Elena aldrig ha varit där. Vi hade stuckit därifrån och Elena skulle fortfarande ha varit i livet.” ”Sluta!” sa Fergus argt. ”Jag gjorde vad jag trodde var bäst då! Operativa hemligheter! Det är så det funkar. Kan du inte få in det i din trånga skalle är det lika bra att du tar jobb på ett lager.” Dannys egen ilska kokade över. ”Ja, det är kanske bättre än att gå och dra här med dig! Det är ditt fel alltihop! Här finns inget att göra. Utom att gå utefter stranden och glo ut över sjön. Jag kan snart varenda sten och vartenda träd!” Han plockade upp en sten och kastade ut den över sjön så långt han kunde. De såg den plaska ner och ringarna spred sig över vattenytan. ”Det är en chans att komma härifrån”, sa Fergus milt. ”Jag tycker att vi ska ta den.” Danny fortsatte att se ut över sjön. ”Hur ska vi kunna lita på Dudley, efter allt som hänt?” sa han i lugnare ton. 23


”Han kom ju hit. När de fått veta var vi fanns kunde de ha gjort slut på oss, Danny. De kunde ha skickat ett team för att eliminera oss. Dudley är här därför att han behöver vår hjälp.” ”Han behöver din hjälp”, sa Danny. Han vände sig om och såg på sin farfar. ”Jag är inte så viktig.” ”Det är du för mig.” Fergus såg oavvänt på sin sonson. ”Vi måste gå vidare med våra liv, Danny. Man kan inte leva i det förflutna. Vi går med på Dudleys förslag, vi gör det här jobbet och sedan är vi rentvådda och kan börja på ny kula.” ”Har du glömt Deveraux? Tror du verkligen att hon är ute ur bilden?” Fergus nickade. ”Jag tvivlar på att ens Dudley skulle komma på tanken att låta oss arbeta under Deveraux igen.” När de kom in i stugan igen hade Dudley inte rört sig ur fläcken. Mannen såg dystert ner i sin tomma kaffemugg. De slog sig ner vid bordet och Fergus gick rakt på sak. ”Vad händer efter att vi har framställts som hjältar i tidningarna?” Dudley nickade och log. ”I uppföljande nyhetsartiklar berättar vi att du har öppnat eget som oberoende säkerhetskonsult. En uppgift som alldeles säkert väcker tvillingarnas intresse när vi inleder fas två i operationen.” Innan de gick in på detaljer ville Fergus ha klara besked om ett par saker. ”Jag väljer själv vilka som ska ingå i teamet.” Dudley hade inte väntat sig annat. ”Självklart.” ”Men Danny är inte färdigutbildad. Han har aldrig arbetat i ett team. Han måste först utbildas.” Dudley reste sig och borstade av sin överrock. ”Frågan är om vi hinner. Meltdown är som en tidsinställd bomb. Vi har högst tio dagar på oss och jag behöver er ute på fältet så snart som möjligt.” Fergus såg på sin sonson. ”Danny är bra på att lära sig snabbt”, sa han med en underton av stolthet i rösten.

24


4 SAS utbildningsläger nära Hereford, England Förr kallades de dödshus, men på 1990-talet fick pressen nys om det och Regementet övergick till en mer politiskt korrekt benämning. Numera använde man sig av initialerna på det officiella namnet och sa CQB-hus. Utbildningslägret såg vid första anblicken ut som en bisarr korsning mellan en liten övergiven stad i öknen och en krigszon. Här låg fristående hus och hyreshus i rött tegel och runt dessa stod flygplan och diverse markfordon. Allt var ödsligt och dystert och verkade tillkommet av en slump, men allt fanns där för ett speciellt ändamål. Fergus hade bett att Danny skulle få en specialistutbildning och det fick han. Som en icke simkunnig som kastas i djupt vatten var Danny tvungen att simma för att inte sjunka, och han simmade – han klarade i alla fall att hålla huvudet ovanför vattnet. Det var svårt, men det var just meningen. Regementet hade ett talesätt: Öva med svårighet, strid med lätthet. Öva med lätthet, strid med svårighet – och dö. Danny hade fyllt arton medan de bodde i Kanada så Fergus tyckte att det var helt i sin ordning att hans sonson underkastades samma hårda och krävande utbildning som alla andra SAS-rekryter. Instruktörerna tog därför inga särskilda hänsyn till Dannys ungdom och bristande erfarenhet. De genomförde kursen så som den skulle genomföras. Om Danny inte höll måttet så var det inte deras fel. Fergus var inte ens där för att övervaka Dannys utbildning. Han var uppe i Manchester och arbetade med fas två i Operation Meltdown. Fas ett, den med tidningsartiklarna, var redan inledd och hade som de räknat med väckt massmedias intresse. 25


Samtidigt befann sig Danny i Hereford tillsammans med de två andra medlemmarna av specialstyrkan. Det hette att de arbetade för Fergus säkerhetskonsultföretag och Fergus hade insisterat på att åtminstone en medlem måste ha egen erfarenhet av aktiv tjänst i en militär insatsstyrka. Phil Reddington hade tjänstgjort i Regementet tidigare. Han var tio år yngre än Fergus men deras vägar hade korsats många gånger. Fergus hade hög uppfattning om honom och det räckte för Dudley. Det hade inte varit svårt att få loss honom från hans företag, ett privat säkerhetsbolag, sedan Fergus väl talat om hur högt arvodet skulle bli för detta udda och tidsbegränsade uppdrag. Efteråt kunde han alltid gå tillbaka till sitt tidigare jobb – toppkrafter var alltid efterfrågade. Större delen av de senaste två åren hade Phil arbetat i Bagdad som livvakt åt diverse betydande personer och fått bevittna befolkningens inbördes strider och landets fortsatta spiralliknande fall ner i total anarki. Det enda koalitionsstyrkorna kunde göra var att hjälplöst se på, ducka för kulorna och sopa upp resterna. Ibland drabbades oskyldiga åskådare, ibland upprorsmän, men ibland – och det upplevdes som svårast för män som Phil – även vänner. Killar som han själv. Men Phil intresserade sig inte nämnvärt för politik, eller för frågor om vad som var rätt och vad som var fel – oftast var han alltför upptagen av att försöka överleva. Och av att sköta sitt jobb. Han levde sitt liv efter mottot ”förklara aldrig och klaga aldrig”. Han höll sig för sig själv, men Fergus gillade det. Dudley hade rekommenderat den fjärde medlemmen i teamet, även om Fergus hade sista ordet ifråga om vilka som skulle tas med. Mannen hette Leroy Simmons, var tjugofem år och redan mycket uppskattad inom Security Service. Fergus hade träffat honom, i detalj frågat ut honom och snabbt insett att Dudley haft rätt i sin bedömning. Mannen valdes in och därmed var teamet fulltaligt. Nu genomgick Phil, Leroy och Danny tillsammans kursen i Hereford. Phil hade inte mycket att lära – antagligen kunde han tvärtom ha lärt sina instruktörer ett och annat – men det var viktigt att de tre bekantade sig och lärde sig att lita på varandra, och det skedde bäst om de övade tillsammans och arbetade som ett team. Fergus ville dessutom att Phil höll ett vakande öga på Danny och, fast i mindre utsträckning, på Leroy som lärde sig att öva med vapen på ett sätt som han aldrig hade gjort i MI5. Tiodagarskursen var nu nästan avverkad och Danny kände sig slutkörd inte bara fysiskt och mentalt utan också känslomässigt. Det var lite för 26


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.