9789137133263

Vi kรถpte ett zoo

Benjamin Mee

Vi köpte ett zoo

Översättning Ing-Britt Björklund Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel We bought a zoo Copyright © Benjamin Mee 2008 Omslagsbild Tigress productions och Getty images Omslagsdesign HarperCollins Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping med 11/13,5 AGaramond och Animal Tryckt 2009 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-13326-3

A förord

Första gången mamma och jag kom till Dartmoor Wildlife Park i Devon som de nya ägarna var vid sextiden på kvällen den 20 oktober 2006. När vi steg ur bilen hörde vi vargar som ylade i kvällsdimman och min bror Duncan hade tänt alla lampor i huset för att vi skulle känna oss välkomna. Han kom utspringande och kramade mig så hårt att jag nästan tappade andan.

Med mamma var han lite försiktigare. Det hade tagit en dag längre än beräknat på banken i Leicester, eftersom ett viktigt papper saknades och fick köras dit från London i iltransport med motorcykel. Duncan hade ordnat med mammas flytt från Surrey och åtta personer, som hade sina vanliga jobb att sköta dagen därpå, körde hela hennes bohag till djurparken med hjälp av tre stora släp. Eftersom köpekontraktet inte var klart fick de inte något särskilt hjärtligt mottagande när de kom fram, men till slut gick den förre ägarens advokat med på att låta sakerna få stå i ett av rummen och i det illaluktande lilla köket så länge.

Mamma, Duncan och jag gick i storögd förundran förbi de höga, ostadiga staplarna med kartonger och ut i det stora, förhållandevis prydliga köket med stengolv som vi tänkte skulle kunna bli en bra operationsbas.

Ett jättelikt gammalt bockbord som jag hade haft i mina föräldrars garage i tjugo år hade ställts in i ett av rummen där det äntligen kom till sin rätt.

Det står förresten kvar i samma rum fortfarande och används numera som matsalsbord. Den här första kvällen hade det här bordet hur som helst ett oerhört stort symboliskt värde. I det lilla köket hade det runnit vatten på ett par kartonger och på några mattor som Duncan hade lyckats få lov att förvara där så länge och medan han rensade avloppet körde jag till en kinarestaurang som jag hade sett när vi svängde av från A38:an. När jag kom tillbaka satte vi oss ner och åt vår första måltid tillsammans i vårt 5

nya hem. Vi var en aning medtagna men vid gott mod och vi skrattade mycket när vi gick omkring i det kalla, mörka och stökiga huset den här första kvällen. Det kändes skönt att veta att vi i alla fall bodde nära en bra kinarestaurang.

Lite senare, när mamma hade gått och lagt sig, gick Duncan och jag ut i djurparken i dimman för att försöka bilda oss en uppfattning om vad det var vi hade gett oss in på. Överallt där vi lyste med ficklamporna såg vi ögonpar i alla de storlekar som tittade på oss och eftersom vi fortfarande inte hade hunnit skaffa oss någon tydlig bild av hur området såg ut hade vi ingen aning om vad det var för djur som smög omkring bakom stängslen, vilket bara gjorde det hela extra spännande. Men vi visste var tigrarna var och eftersom vi ville undersöka närmare hur förfallen djurparken egentligen var började vi gå bort mot ett hägn där vi visste att staketstolparna behövde bytas ut. Inga tigrar syntes till så vi klättrade över skyddsstaketet och lyste med ficklamporna på trästolparna som gallerstängslet var fäst i. Sedan satte vi oss på huk och började noga undersöka en av dem. Vi bankade och skrapade på de yttersta lagren av murket trä tills vi nådde den hårda kärnan som just i det här fallet låg betryggande nära ytan. Vi var överens om att det nog inte var så farligt, men när vi reste oss upp fick vi till vår förskräckelse se att alla de tre tigrarna befann sig mindre än en meter bort. De stirrade på oss som om vi vore ett mål mat och det såg ut som om de tänkte kasta sig över oss vilken sekund som helst.

Det var helt otroligt. Alla tre djuren – som var oerhört ståtliga – hade utan att någon av oss hade märkt det lyckats ta sig så nära att de hade kunnat krafsa på oss genom nätet. Trots att vart och ett av dem var större än oss båda tillsammans hade de lyckats ta sig ända fram till oss utan att vi hade hört ett ljud. Om det hade varit i djungeln – eller på den sibiriska tundran, vilket stämde bättre med verkligheten i just det här fallet – skulle vi nog redan ha haft en stor käft runt nacken. Tigrar har speciella sensorer på framsidan av sina fem centimeter långa rovtänder och de här sensorerna kan spåra bytets kroppspulsåder. Först biter de tag om sitt byte, sedan lokaliserar de kroppspulsådern med hjälp av tänderna, placerar dem på exakt rätt ställe och låter dem sjunka in. De här gigantiska, muskulösa djuren som stod och betraktade oss med sina iskalla ögon var verkligen en imponerande syn. Till slut markerade en av dem genom att gäspa – så att de böjda rovtänderna som var vassa som dolkar blänkte till – och sedan 6

titta bort, att detta, på grund av omständigheter som de inte kunde råda över (det vill säga stänglset mellan oss), fick betraktas som ett genrep. Vi stod där och bara gapade.

När vi var på väg tillbaka till huset satte vargarna i gång med sitt ödesmättade ylande som ackompanjerades av ugglornas hoande – det fanns omkring femton ugglor i djurparken – och skriket från en ensam örn.

När vi gick förbi markattornas bur hörde vi deras nattliga varningsrop. Vi började få en aning om vad det här handlade om. Nu gällde det bara att ta reda på vad som behövde göras härnäst.

Det var en otrolig resa vi hade gjort för att komma hit. Även om det var början på något nytt för oss allihop så var det också slutet på en lång och krokig väg. Min egen del av berättelsen börjar i Frankrike.

A

7

E ett I början …

L’Ancienne Bergerie 2004. Livet var underbart. Min fru Katherine och jag hade bestämt oss för att börja leva ett helt nytt liv så vi hade sålt vår lägenhet i London och köpt två fantastiska ladugårdar i guldgul natursten i södra Frankrike där vi levde på baguetter, ost och vin och njöt av värmen. Byn som vi hade bosatt oss i var vackert belägen mellan Nîmes och Avignon i Languedoc som är den kargaste delen av Provence och det område som har minst nederbörd i hela Frankrike. Jag hade en egen krönika The Guardian om hemmafixande och två andra krönikor i tidskriften Grand Designs.

Dessutom höll jag på att skriva en bok om humor hos djur, något som jag länge hade planerat att göra. Jag hade insett att jag behövde mycket tid och en stimulerande miljö för att kunna ro i land det projektet och nu hade jag skaffat mig bådadera.

Våra två barn, Ella och Milo, var tvåspråkiga och brunbrända och sprang omkring och lekte med våra kattungar i en stor, muromgärdad trädgård. De jagade jättegräshoppor tillsammans och skuttade omkring i det höga, torra gräset där det även växte små rader av vete som antagligen hade självsått sig av korn som hade spillts ut från vagnarna på den tiden då ladorna hörde till ett lantbruk. Vår jättelika hund Leon låg glatt flämtande mellan de båda stora rostiga grindarna och vakade över oss som en riktig vakthund.

Vi hade det, som sagt, helt underbart och började känna oss ganska hemmastadda i den nya miljön. Våra futtiga sextiofem kvadratmeter i centrala London hade bytts ut mot ettusentvåhundra lantliga kvadratmeter i södra Frankrike. Dessa var förstås inte lika välinredda och låg inte lika nära Marks & Spencer, South Bank och British Museum, men det var sommar från mars till november och vinet som odlades i trakten och som kostade åtta pund flaskan på Tesco kunde vi köpa för tre och en halv euro i mataf9

fären, eller var snarare tvungna att göra det eftersom det var så man levde här. Vi grillade nyfångad forell och hemgjorda korvar från Cevennesbergen, som låg en bit norrut, och vi drack kallt rosévin med isbitar i som smälte fort i den sydeuropeiska värmen. Det var rena idyllen.

Det hade krävts tio år av krångliga förberedelser, såväl yrkesmässiga som ekonomiska, innan jag lyckades ta mig till den här sagolika miljön där jag levde som en enkel bonde i en förfallen ladugård. Byn var förstås full av andra, bra mycket nyttigare bönder som försörjde sig på hederligt jordbruksarbete. Jag var den galne engelsmannen och de övriga byborna, de som alltid hade bott där, var förbryllade, toleranta, vänliga och artiga, men ofrånkomligen var de också kolossalt kritiska och hade en hel del åsikter om oss.

Katherine, min lagvigda hustru sedan april samma år och min livskamrat sedan nio år (jag väntade med att fria tills hon hade gett upp hoppet helt och hållet), var byns älskling, vacker, omtänksam, artig, snäll och charmerande som hon var. Hon var noga med att försöka ta del av det som hände i byn och gjorde sitt bästa för att smälta in. Hon gick in för att verkligen lära sig språket, som hon redan hade läst på gymnasiet, och snart behärskade hon såväl traktens dialekt som riks- och byråkratfranska. Hon kunde både skämta med galleristen i den närbelägna staden Uzes om exakt vilken deklarationsblankett som han skulle fylla i efter att ha köpt in en skulptur av Elisabeth Frink – som hon även råkade ha gjort en intervju med en gång – och stå och ventilera sitt missnöje över det invecklade franska sjukvårdssystemet med de andra mammorna i byn. Själv hade jag haft bra betyg i franska i grundskolan, men tappade antagligen en hel del under tiden som jag bodde där. Jag försökte nämligen medvetet hindra min hjärna från att tänka på franska eftersom jag ville koncentrera mig på att bli färdig med boken. Jag gick och lade mig samtidigt som bönderna steg upp och umgicks inte med dem annat än när jag på min stapplande franska störde dem med någon praktisk fråga. De föredrog Katherine.

Den här idylliska tillvaron hade kostat oss en hel del. Vi hade varit tvungna att sälja vår älskade lilla lägenhet i centrala London för att ha råd att köpa de båda vackra, men helt förfallna ladugårdarna med stampat jord- och fårgödselgolv. Eftersom det varken fanns rinnande vatten eller el därinne så kunde vi inte flytta in direkt och samma vecka som vi skrev på köpe- respektive säljekontrakten var vi dessutom tvungna att lämna 10

det fina huset i natursten som vi hade bott i över vintern och där hyran skulle tredubblas när sommarsäsongen började och flytta till ett betydligt tråkigare hus som låg vid genomfartsgatan i byn. Det var omöblerat och vi – som hade kommit till Frankrike knappt två år tidigare för att stanna i ett halvår – hade inget bohag med oss. Man kunde lugnt påstå att det hela kändes en aning stressigt.

Så när Katherine började få migränanfall och bara satt och stirrade ut i tomma intet i stället för att som vanligt fixa och dona med allt praktiskt som behövde göras så skyllde jag på stress. ”Gå till doktorn eller åk till dina föräldrar om du inte orkar göra något”, sade jag i all välmening. En gång när vi skulle köpa möbler till barnens rum var vi tvungna att åka hem igen och eftersom Katherine är en person som älskar att shoppa borde jag ha förstått att det var allvarligt. När hon började sluddra i bilen blev vi ganska skärrade båda två, men efter att ha ringt och pratat med några goda vänner som led av migrän förstod vi att det här var helt normala symtom vid migränanfall och att det med all säkerhet handlade om stress och överansträngning.

Så småningom gick hon till doktorn och jag var helt säker på att hon skulle komma hem med medicin mot migrän. Men i stället fick jag veta per telefon att läkaren ville att hon omedelbart, ja, redan samma kväll, skulle genomgå en hjärnröntgenundersökning. Jag blev inte speciellt orolig eftersom fransmän är kända för att vara hypokondriker. Om man går till en vårdcentral och har snuva brukar läkaren skriva ut en hel kasse med mediciner, däribland ofta stolpiller. Att skicka henne på en hjärnröntgen kändes som en typisk fransk överreaktion. Det orsakade oss förstås en massa extra besvär, men det var ingen idé att protestera.

Katherine ordnade så att vår goda vän Georgia skjutsade henne till närmaste sjukhus som låg ungefär tre mil längre bort och för mig var det bara att vänta på att hon skulle komma hem igen. Men i stället fick jag fullkomligt oväntat ett telefonsamtal från Georgia som storgråtande berättade att det var mycket allvarligare än vi trodde. ”De har hittat något”, sade hon om och om igen. ”Du måste komma hit.” Först trodde jag att det hela var ett dåligt skämt, men snart förstod jag att Georgia var förtvivlad på riktigt.

Som i en dimma gick jag och bad en granne ta hand om barnen och fick även låna hennes otroligt risiga Honda Civic. Sedan gav jag mig i väg ut på den mörka landsvägen där jag aldrig hade kört förut. Det var bara en strålkastare som fungerade, det gick inte att lägga i vare sig trean eller backen och 11

bromsarna var hemskt dåliga så jag insåg snabbt att jag var tvungen att köra oerhört försiktigt för att inte krocka och kanske skada mig själv allvarligt.

Jag missade en avtagsväg och var tvungen att gå ur bilen och skjuta den bakåt en bra bit, men till sist var jag lyckligt och väl framme vid sjukhuset och lämnade rishögen på den helt tomma parkeringsplatsen.

När jag kom in avlöste jag en storgråtande Georgia och gjorde mitt bästa för att lugna och trösta Katherine som var likblek och chockad. Jag hoppades fortfarande att alltihop var någon sorts missförstånd, att det fanns en enkel förklaring som hade blivit förbisedd och som snart skulle lägga allt tillrätta igen. Men när jag bad att få titta på röntgenbilderna så såg jag att det mycket riktigt låg en svart klump som var stor som en golfboll hotfullt inbäddad i den vänstra hjässloben. Eftersom jag har läst psykologi en gång i tiden kunde jag hjälpligt tyda magnetröntgenbilderna och försökte förtvivlat komma på en förklaring till den här avvikelsen, men utan att lyckas.

Vi fick stanna kvar på sjukhuset över natten och försökte ingjuta mod i varandra. På morgonen kördes Katherine i helikopter till Montpellier och närmaste neurologiska klinik som för övrigt antagligen var den bästa som fanns i Frankrike. Efter vår fina natt tillsammans kändes det svårt att se henne köras i väg i helikopter som akutpatient. När jag körde efter helikoptern på motorvägen kom chocken. Samtidigt som jag började förstå vad det var som hade hänt for tankarna åt alla möjliga håll och jag lyckades nätt och jämnt hålla kvar bilen på vägen så jag var tvungen att sakta ner. En timme senare körde jag in på parkeringsplatsen utanför det jättelika Gui de Chaulliac-sjukhuset, men upptäckte snart att det inte fanns några lediga platser. Det slutade med att jag parkerade på ett typiskt franskt, kreativt sätt intill en trottoarkant. En dörrvakt viftade ogillande med ena fingret åt mitt håll, men det enda jag hade i huvudet var att hitta Katherine så jag gick bara rakt förbi honom. Om han hade försökt stoppa mig tror jag att jag skulle ha knäckt armen på honom.

Jag skulle till neurologiska klinikens akutmottagning som låg på sjätte våningen och det fanns ingenting som kunde stoppa mig på vägen dit.

I den stunden insåg jag att man inte ska underskatta det känslomässiga kaos som människor på sjukhus befinner sig i. Alla normala regler var satta ur spel och det enda jag tänkte på var att leta upp Katherine och ta reda på vad som skulle hända härnäst. När jag hittade henne satt hon upp i en sjukhussäng iklädd gula sjukhuskläder och verkade förvirrad 12

och bortkommen. Hon såg oerhört sårbar ut men samtidigt vilade det en stor värdighet över henne och hon verkade vara inställd på att lugnt och behärskat ställa upp på det som krävdes av henne. Till slut fick vi veta att hon skulle bli opererad några dagar senare och att hon fram till dess skulle få höga doser med kortison för att inflammationen runt tumören skulle hävas så att det skulle gå lättare att ta bort den.

Det kändes hemskt att se henne köras omkring i korridorerna medan hon tyst och behärskad men med skräckslagen blick satt upp i sängen. De praktiska problemen var lösta, vi hade hamnat på rätt ställe, barnen var i goda händer och nu var det bara att vänta i tre dagar och så gott det gick försöka anpassa sig till den här nya situationen. Större delen av tiden tillbringade jag hos Katherine och emellanåt gick jag ner till sjukhusentrén och ringde till släkt och vänner och berättade den förfärliga nyheten. Alla reagerade ungefär likadant: först tonade de lite hurtigt ner det hela, men sedan kom chocken och inte så sällan tårarna. Efter tre dagar hade jag fått rutin på de här samtalen och lotsade dem jag pratade med genom de olika stadierna.

Till slut blev det fredag och Katherine gjordes i ordning inför operationen. Jag fick lov att följa med henne till ett rum utanför operationssalen där vi skulle vänta tills de kom och hämtade henne. Det var ett typiskt franskt rum, mycket vackert med fönster i taket där solljuset flödade in på träden som var planterade i stora krukor och vars röda och bruna blad tog upp ljuset och lyste som färgade glasbitar. Det fanns inte så mycket att säga och när jag kysste henne innan hon rullades in visste jag inte om jag skulle få träffa henne igen eller vilka skador hon skulle få av operationen.

I sista minuten frågade jag kirurgen om jag fick vara med inne i operationssalen. Jag hade arbetat som journalist och varit i operationssalar förut och jag ville veta vad de gjorde med henne. Kirurgen blev inte det minsta störd av frågan utan verkade snarare förtjust. Han var en av de skickligaste neurokirurgerna i Frankrike och jag är tämligen säker på att han hade Aspergers syndrom. En enda gång medan vi pratade med varandra tittade han mig i ögonen och log, ungefär som om han ville säga: ”Så ni är också förtjust i tumörer?” och därefter presenterade han mig ivrigt för de andra i operationsteamet. Narkosläkaren var definitivt inte lika tänd på den här idén som kirurgen utan han såg i stället märkbart orolig ut, och eftersom jag för allt i världen inte ville riskera att någon i teamet inte presterade optimalt bestämde jag mig genast för att låta det vara. Kirurgen såg besviken ut och 13

återgick till att bli sitt vanliga allvarliga och effektiva jag igen.

Operationen lyckades över förväntan och när jag gick in till Katherine på intensivvårdsavdelningen ett antal timmar senare var hon vaken och log mot mig. Men när jag pratade med kirurgen en liten stund senare berättade han att vävnaden som han hade tagit bort inte alls hade sett bra ut. ”Tumören kommer att komma tillbaka”, sade han. Men just då kände jag mig bara lättad över att Katherine hade överlevt operationen och förträngde det som kirurgen hade sagt. Den närmaste tiden ägnade jag i stället åt att se till att barnen hade det bra och att stötta Katherine som var kvar på sjukhuset och fick cellgifts- och strålbehandlingar. När barnen och jag hälsade på henne var vi ofta ute i den välskötta lilla parken utanför avdelningen som hon låg på och där det växte palmer och pinjeträd. I början fick hon sitta i rullstol, men så småningom kunde hon sitta på en filt i gräset dit solen fläckvis letade sig ner. Med en diskret sidenscarf om bandaget som hon hade om huvudet var hon lika vacker och avspänd som vanligt. Våra goda vänner Phil och Karen var på semester i Bergerac, som låg sju timmars bilresa norrut, och de åkte ner och hälsade på oss. Det var en känslosam upplevelse för oss allihop att se våra barn leka med varandra i den här idylliska miljön som om ingenting hade hänt.

Efter några omtöcknande dagars sökande på nätet stod det klart för oss att tumören med all säkerhet skulle komma tillbaka. Det brittiska och det amerikanska läkarförbundet, liksom alla internationella organisationer som bedrev cancerforskning och alla andra organisationer som jag tog kontakt med, gav mig samma svar när det gällde diagnosen glioblastom: ”Jag är hemskt ledsen.”

Jag finkammade mina kontakter inom sjukvården för att försöka få fram något positivt som ännu inte hade publicerats om den här sjukdomen, men det fanns inget. Medianöverlevnaden – den statistiskt mest frekventa överlevnadstiden – var nio till tio månader från det att patienten hade fått diagnosen. Tittade man i stället på genomsnittsöverlevnaden så levde femtio procent mer än ett år efter diagnosen. Tre procent av dem som fick diagnosen glioblastom levde mer än tre år. Det såg inte alls bra ut. Det var ett tungt besked, i synnerhet med tanke på att Katherine hade återhämtat sig så väl efter trepanationen, det vill säga operationen där man avlägsnade tumören (ovanligt nog hade man lyckats få bort all cancervävnad), och på att det utmärkta franska sjukvårdssystemet så snabbt hade lotsat henne 14

vidare till de mest avancerade strål- och cellgiftsbehandlingar som fanns att få. De som klarade sig längst med den här sjukdomen var unga friska kvinnor med rörligt intellekt, en beskrivning som på pricken stämde in på Katherine. Trots den dystra prognosen pågick mycket lovande forskning inom det här området och kanske skulle man hitta något botemedel innan tumören hann komma tillbaka.

När Katherine blev utskriven från sjukhuset och kom hem till vårt kala hus fick vi uppleva ett mycket starkt stöd från grannarna i byn. Hennes föräldrar och syskon var redan där och första dagen som hon var hemma knackade det plötsligt på fönstret. Det var vår granne Pascal som utan några krusiduller skickade in först ett matsalsbord med sex tillhörande stolar och därefter en gryta med varm, hemlagad mat. Vi försökte återgå till ett normalt liv och började med att göra i ordning en arbetsplats åt mig på den smutsiga vinden. Katherine följde sin behandlingsplan och jag arbetade på boken om humor hos djur som Katherine hade bestämt sig för att formge.

Hundra meter längre bort på vägen låg våra ladugårdar, ett fantastiskt renoveringsämne som vi kunde göra precis vad som helst av och som lätt skulle kunna hålla oss sysselsatta de närmaste tio åren, om vi så ville. Det enda vi saknade var den lilla detaljen pengar att renovera dem för, men det mest angelägna just då var att ge Katherine bästa möjliga livskvalitet och att ta väl vara på den tid som enligt läkarexpertisen nog inte skulle bli särskilt lång.

Jag försökte låta bli att tro på det och vi försökte leva i nuet och så gott vi kunde hantera situationen med magnetröntgenundersökningar och blodprover, men varje gång vi fick ett negativt provsvar började vi misströsta.

Katherine mådde allra bäst när hon fick arbeta och när hon visste att barnen hade det bra. Lika snabbt och effektivt som vanligt gjorde hon i ordning en arbetsplats åt sig själv på nedervåningen i huset där hon sedan började rita och klistra upp layouter och snart var skrivbordet översållat med färgprover och illustrationer. Hon skötte även allt som hade med myndigheter och byråkrati att göra, följde barnen till skolan och höll kontakten med alla snälla människor som hörde av sig eller kom och bodde hos oss ett tag. Jag fortsatte att skriva mina krönikor och samlade material till min djurbok, men ofta gick det plågsamt sakta på grund av ett uppringningsmodem som höll på att falla isär och var lagat med isoleringsband och på grund av att det franska televerket, som var det mest skuldsatta statliga bolaget i Europa, tillhandahöll så nyckfull ”service”. I jämförelse framstod det brittiska tele15

verket som föredömligt användarvänligt och effektivt.

Barnen älskade ladugårdarna och vi ville snarast möjligt försöka inrätta oss där på det ena eller andra sättet så vi beslöt oss för att använda våra sista sparpengar till att bygga en liten trästuga – som ändå skulle bli större än vår före detta lägenhet i London – längst bak i den ena hangarliknande ladan.

Att genomföra ett sådant projekt låg långt utanför mina kunskaper som hemmafixare och det var svårt för de vänliga byborna, som var beroende av sina långa luncher, att förstå hur snabbt det skulle behöva gå så vi tillkallade specialhjälp i form av Karsan, en angloindisk vän från London som är snickare. Karsan är en skicklig mångsysslare och så fort han kom började han stega upp ytan och bad mig sedan skjutsa honom till brädgården. Han arbetade oavbrutet i en månad och åstadkom på den tiden en fungerande bostad om tre rum och kök med rinnande vatten samt ett riktigt badrum med vattentoalett och nätansluten el, medan jag hela tiden gick i vägen för honom.

Eftersom jag hade arbetat en del på byggen och skrivit om hemmafixande i fyra år så var jag säker på att Karsan skulle bli imponerad av mina breda kunskaper, min arbetsmoral och min stora verktygssamling. Men det blev han inte alls. ”Alla dina verktyg är oanvända”, sade han. ”Jag har faktiskt använt dem lite grand”, invände jag. ”Om någon kom och ville arbeta åt mig med sådana verktyg så skulle jag säga åt honom att gå hem igen”, sade Karsan. Snart började han klaga. ”Här går jag och arbetar alldeles ensam.

Finns det ingen i byn som kan hjälpa mig?” ”Jag kan hjälpa dig, Karsan”, sade jag och var sedan där varje dag och lyfte brädor, sågade till olika saker som han bad mig om och försökte lära mig så mycket som möjligt av den här mångkunnige, blixtsnabbe byggnadsexperten. Men jag måste förstås tillstå att jag då och då var tvungen att ta ledigt i några timmar för att få undan det mest brådskande skrivarbetet. Jag märkte att rikstidningarna inte har någon som helst förståelse för att ett manus blir försenat på grund av att ”jag var tvungen att låna en cementblandare av monsieur Roget och sedan agera tolk åt Karsan i trävaruaffären”. ”Här går jag och arbetar alldeles ensam”, fortsatte han sin klagovisa så till slut lyckades jag övertala en snickare från byn att hjälpa honom. Denne tog visserligen lunchrast i tre timmar och ägnade en hel del tid åt andra åtaganden, men han arbetade trots allt hårt i två veckor. Vår tjusiga väninna Georgia, en av de unga engelska mammorna som vi lärde känna efter det att vi hade flyttat dit, hjälpte också till en hel 16

del och imponerade stort på Karsan med sina högklackade skor, urringade toppar och gedigna kunskaper i rörmokeri. De blev såta vänner och Karsan började prata om att bosätta sig i trakten ”där man kan köra precis som i Indien” och låta Georgia tolka och sköta pappersarbetet. Men på något sätt lyckades Karsans fru sätta stopp för de här idéerna.

När det lilla trähuset var färdigt trodde byborna inte sina ögon. En utbrast till och med: ”Det var som tusan!” Den yngre generationen hade skaffat sig tomter runtomkring byn och många hade hållit på i flera år och byggt på sina hus, men för det mesta blev de aldrig riktigt färdiga. Det var förstås annorlunda med semesterhusen, som beställdes av holländare, tyskar och engelsmän som ofta anlitade arbetskraft från annat håll eller mer eller mindre slet livet ur sig för att få lokala hantverkare att se till att de blev färdigställda. Det allra bästa med att bo här var den väl avvägda balansen mellan att leva och att arbeta – tveklöst med mest betoning på att leva – vilket passade bohemen inom mig perfekt. Men det ska inte förnekas att jag njöt av att få visa upp ett färdigt hus som var byggt på engelskt vis under en lång rad arbetsdagar på fjorton timmar med en ostsmörgås och en kopp te på stående fot till lunch. Vi tog farväl av vår käre vän Karsan och flyttade in i vårt nya hem. Trädgården var så stor att en vuxen person med full kraft kunde kasta i väg en frisbee utan att den hamnade utanför muren längst bort. Det här var vårt första riktiga hem sedan barnen föddes och vi njöt av att ha gott om plats och av att äntligen ha slagit oss till ro. Men det var mycket som återstod att göra och under sommaren isolerade vi huset och installerade bredband och Katherine gjorde i ordning ett trädgårdsland där hon snart skördade saftiga körsbärstomater och hallon. Fikon från grannens träd ramlade ner på vår gräsmatta, vid häckarna runt vinodlingarna växte det vild vitlök och ute på åkrarna låg det ofta meloner som ingen skördade. Vi hade med andra ord ett närmast oändligt utbud av härliga, lokalt framställda produkter. När jag tog mina dagliga promenader med Leon och gick genom landskapet på de solvarma, dammiga småvägarna och hörde cikadorna sjunga tänkte jag ofta på Korfu där jag som barn hade tillbringat flera somrar tillsammans med mina föräldrar och syskon. Här växte de knotiga olivträden i planterade rader och inte lite hur som helst som de gjorde i Grekland, men jag levde på ungefär samma sätt, med den skillnaden att jag numera var vuxen och hade en egen familj. Det kändes helt overkligt att allt omkring oss var så fulländat samtidigt som Katherines 17

sjukdom gjorde att vår tillvaro var på väg att rasa samman.

Vi beslöt oss för att njuta så mycket vi kunde av livet och för min del innebar det att utforska djurlivet i trakten tillsammans med barnen. Den mest påtagliga skillnaden mot Storbritannien var fåglarna som var färgglada och uppenbarligen vana vid att tillbringa mer tid i Nordafrika än sina mer slätstrukna, brittiska kamrater vars fjäderdräkter verkar vara anpassade till en evig höst snarare än till de starka färgerna i Marrakech.

Tjugo minuters promenad därifrån låg Camargue med sina risfält och saltängar. Där var det så varmt att flamingor skulle kunna leva året runt, även om fåglar inte intresserade mig särskilt mycket. En gång var jag med på en naturvandring på Mull som visade sig vara en fågelskådarvandring.

Uttrar som kilade omkring struntade man i och ställde sig i stället runt en buske och väntade på något som hette rödstjärt, som tydligen var en rödaktig sparv som inte brukade finnas där vid den årstiden. Vanvett, säger jag bara.

Då var det bra mycket mer fängslande med insekter och de var dessutom svåra att undvika eftersom de fanns precis överallt och förökade sig friskt.

Syrsor stora som möss hoppade i det höga gräset och underhöll katterna och barnen som fångade dem av helt motsatta skäl, de förstnämnda för att äta upp dem och de sistnämnda för att försöka mata dem. På kvällarna gick utrotningshotade noshornsbaggar med exotiskt utseende med klumpiga steg över stigen framför oss som små förhistoriska stridsvagnar och svängde vilt med sina fullkomligt obrukbara känselspröt. Vi brukade ha de här skojiga små djuren i en glasburk där vi hade lagt jord, träflisor och för det mesta maskrosblad i några dagar för att se om de trivdes i den miljön. Men de fungerade inte särskilt bra som husdjur så det slutade alltid med att jag släppte ut dem i vingården. Andra kvällsbyten kunde vara stora tjocka paddor som jag brukade släppa ut på en flotte i ån – så småningom utvecklade vi det här till en formell ceremoni som ägde rum när skolan var slut för dagen – eller en igelkott som vi bar hem mellan två pinnar och lade i en plåtbalja där vi matade den med maskar. Tre dagar senare rymde den ut i trädgården. Det var först då som jag upptäckte att de här trevliga, om än något illaluktande och loppbitna djuren kunde vara rabiessmittade.

Men det allra mest dramatiska bytet var kanske en orm av okänd art som var nästan en meter lång och som vi också bar hem med hjälp av några pinnar. Vi lade den i en skål med lufthål i som vi sedan lade ett lock över 18

innan vi hängde upp den i vardagsrummet. ”Vad tycker du om ormen?” frågade jag Katherine på morgonen med stolthet i rösten. ”Vilken orm?” svarade hon. Skålen var tom. Ormen hade ringlat sig ut genom ett hål och hamnat på golvet precis intill oss där vi låg och sov (i en bäddsoffa) innan den fortsatte ut genom springan under dörren. Så hoppades jag åtminstone att det hade gått till. Katherine tyckte inte att det här var ett dugg roligt och jag beslöt mig för att i fortsättningen vara mer försiktig med vad jag släpade hem.

Alla vilda djur i det här området var inte ofarliga. Huggormar (les vipères) är vanligt förekommande och om man får syn på en ska man genast ringa till räddningstjänsten (les pompiers) som då kommer ”och hoppar omkring som småungar och viftar med pinnar mot den tills den flyr sin kos”, enligt Georgia som hade sett hur det gick till. En gång såg jag en huggorm under en sten i trädgården och därefter tog jag alltid på mig tjocka handskar varje gång jag skulle flytta på en sten. Jag brukade klappa lite på den först också.

Ibland hände det även att aggressiva bålgetingar kom insurrande i huset som små ondskefulla attackhelikoptrar. Byborna var överens om att tre stick kunde döda en människa. I mitt väl använda uppslagsverk om däggdjur och insekter stod det bara att de ”kunde vara farliga för människor”. Hur som helst så var jag noga med att alltid ringa efter räddningstjänsten när de dök upp.

Men det djur som gjorde störst intryck på mig var skorpionen. En kväll dök det upp en på väggen i mitt arbetsrum och jag trodde att det bara var i djungeln som man kunde bli så panikslagen och få en sådan adrenalinutsöndring. Fanns det ingenstans där vi kunde känna oss trygga? Hur många sådana här kryp fanns det i huset? Hade de letat sig in i barnens rum än?

En sökning på Internet talade om att under de senaste tio åren så hade femtiosju personer dödats av skorpioner i Algeriet. Algeriet låg ju inte alls långt bort. Men det visade sig att just den här skorpionen, som var mörkbrun och lika stor som en tumnagel, lyckligtvis inte var farligare än ett bi. Men det var ändå en ganska omskakande upplevelse som verkligen fick mig att inse att jag inte befann mig i London och att jag utsatte min familj för fara.

För första gången på sisådär tjugo år skrev jag en dikt som tyvärr innehåller alldeles för många kraftuttryck för att kunna återges här.

Sedan var det vildsvinsgalten också. För att inte vara sämre än insekterna, reptilerna och de ryggradslösa djuren så bjöd det här däggdjuret på 19

en mycket speciell överraskning en kväll när jag var ute med hunden. För ovanlighetens skull joggade jag och eftersom jag trodde att jag var en bit före Leon blev jag ganska förvånad när jag fick se honom ungefär tjugofem meter framför mig i vinodlingen. När jag kom närmare märkte jag också att han var alldeles kolsvart, vilket förvånade mig eftersom jag hade sett honom strax innan och då hade han haft sin vanliga gulbruna färg. Även om Leon var stor och lurvig och vägde femtio kilo så såg det här djuret både tyngre och mer kompakt ut. Dessutom grymtade det som en jättelik gris. Jag slöt mig till att det här inte var Leon utan ett vildsvin. Sådana strövade ofta omkring i vinodlingarna när det var mörkt och om de ville kunde de springa rakt igenom ett nätstängsel och bara lämna ett stort hål efter sig. Jag var beväpnad med ett hundkoppel, en stiftpenna (i händelse av inspiration) och en pannlampa som inte var tänd. När vildsvinet tog sikte på mig kändes det som att jag var tvungen att snabbt bestämma mig för om jag skulle tända pannlampan eller inte. Om jag tände den skulle vildsvinet antingen gå till anfall eller tycka att den kändes obehaglig och dra sig undan. Jag beslöt mig för att tända den och då vände sig det grymtande odjuret om och lufsade in bland vinrankorna, snarare irriterad än rädd, verkade det som. Då dök Leon upp – en senfärdig och tämligen oduglig livvakt – och rusade i väg efter honom. I vanliga fall brukar Leon, så fort han hör det minsta lilla prassel i gräset, springa omkring som ett jehu och jaga inbillade kaniner, men den här gången skyndade han sig tillbaka till mig och låtsades visserligen som ingenting men höll sig tätt intill mig hela vägen hem. Det gjorde han rätt i.

Dagen därpå gick jag dit med barnen för att försöka hitta spår efter vildsvinet. Till deras stora förtjusning hittade vi fotavtryck i den porösa jorden. Vi fotograferade dem och visade bilderna för några bönder på kaféet i byn som intygade att spåren mycket riktigt kom från ett vildsvin. ”Det var en stor en”, konstaterade de och när jag visade hur rädd jag hade blivit skrattade de så mycket att jag tydligt kände pastisångorna från deras andedräkter.

Med ormar och allt så var det här livet så nära Edens lustgård som jag kände att det gick att komma. Bredbandet var äntligen installerat, fladdermössen flög omkring i mitt provisoriska kontor i den tomma ladugården och jag hade på allvar satt i gång med boken som jag hade kommit dit för att skriva. Dessutom fick Katherine bästa tänkbara behandling och kunde 20