Läs mer om Pia Hagmar på wahlstroms.se
Till Bengt som räddade mig när äventyret blev för stort.
Du & jag. Visst då!
© Pia Hagmar 2024
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2024
Omslag: Eric Thunfors
Kapitelvinjett: dreamstime.com
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-32-21790-6
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kapitel 1
Dunker bockar efter sista hindret, kör ner huvudet och gör en hel rad med fåniga skutt. Jag blir inte rädd, för han försöker inte kasta av mig på allvar. I vanliga fall brukar han vara rätt trög och loj, så det är kul att han visar lite livsglädje för en gångs skull. Kanske vet han att det är den allra sista lektionen på terminen.
– Bra där, Tova! ropar Jenny. Låt honom skritta nu.
Jag saktar av och ger Dunker en klapp på halsen innan jag länger tyglarna. Det måste vara urtråkigt att vara ridskolehäst. Tänk att behöva gå runt i samma manege dag efter dag. Skritta, trava, volta och vända snett igenom. Kanske en liten galopp på slutet om det inte är nybörjarlektion. Folk som skumpar runt och drar en i munnen eller bankar med hälarna. Tvång och ofrihet. Ungefär som i skolan, tänker jag. Sitta still, vara tyst, lyda order. Bita ihop och stå ut.
Men nu är det snart sommarlov för både mig och ridskolehästarna. Äntligen! Det kniper till i magen av både förväntan och oro. Den här sommaren kan verkligen bli hur som helst. Det kan bli underbart, men det kan lika gärna bli katastrof. Om jag måste gissa lutar det brant åt
katastrofhållet. Pappa och jag i samma bil i massor av timmar. Hjälp, liksom. Vi känner ju inte varandra.
De andra i ridgruppen hoppar också den lilla serien av studshinder. Gullan dunsar ner i sadeln vid varje språng, precis som vanligt. Rycker Bolle i munnen, flera gånger. Jenny borde säga åt henne, men det gör hon inte. Kanske tycker hon synd om henne. Det gör man ju. Bara en sadist döper sin unge till Gullan. Det är som att be alla att mobba ens barn. Kanske var hon ovanligt gullig som bebis, även om det är svårt att föreställa sig. Men ingen är ju bebis för evigt.
– Bara du kvar, Arvid! ropar Jenny. Försök att koncentrera dig den här gången.
– Vad då? protesterar Arvid. Det är väl inte mitt fel om hästen inte vill hoppa?
Jennys suck hörs ända bort till mig. Arvid är smartast och snyggast av alla. Han är faktiskt helt perfekt och har inte gjort ett enda fel i hela sitt liv. Ja, enligt sig själv alltså. Vad som än händer är det alltid andras fel. Det måste vara sjukt praktiskt att ha det så. Min pappa verkar vara lite åt det hållet men förhoppningsvis har jag fel där.
Dunker frustar och sträcker ut halsen, öronen viftar. Asha rider upp på ena sidan av mig, Olivia på den andra. Jag känner mig trängd, vet vad som kommer. Men allt är mitt eget fel, jag borde haft vett att hålla tyst. Inte försökt göra mig märkvärdig och skryta med min resa.
– När sticker du? frågar Asha.
Hennes mörka hår är så långt att det når ända ner till
midjan. Tjockt och blankt. Jag skulle göra vad som helst för att få ett sånt hår, men jag misstänker att det inte finns några mirakelmedel som förvandlar tunt, flygigt svennehår till tjockt mörkbrunt.
– I morgon, svarar jag.
– Jag är skitavis på dig, säger Asha. Åka på ridläger i Norrland, det är ju sjukt fett. Min pappa skulle aldrig komma på idén. Det bästa han kan komma på för att bonda med mig är att grilla hamburgare eller tvinga mig att hjälpa till att tvätta bilen.
Hennes ögon glimmar svarta i skuggan under hjälmens skärm. Samtidigt fnissar hon. Jag försöker förstå vad hon egentligen menar. Skämtar hon? Är hon bara lite lagom avundsjuk på mig eller är hon arg? Som vanligt har jag ingen aning. Ashas humör kan skifta hur fort som helst.
– Du vet att det är mycket mygg i Norrland, va? flikar
Olivia in. Och att det regnar jämt och är skitkallt. Jag fattar inte varför du vill dit. Vi ska till Kreta, har jag sagt det? Hotellet har en jättestor pool.
Asha fnyser.
–
Du har sagt det typ tusen gånger. Men pooler finns överallt, till och med här i Falköping. Det är stor skillnad att åka på cowboyläger rätt ut i vildmarken, om du frågar mig.
Blicken som Olivia ger mig är av den giftiga sorten. Hon och jag har en ständigt pågående strid om att vara Ashas bästa kompis. Det är Asha som har makten, den som det är status att vara vän med. Alla tassar runt henne
och försöker ställa sig in. Hon är stjärnan som alla vill vara nära. Riktigt varför vet jag inte, det är bara så det är. En oskriven regel som inte går att ifrågasätta.
Vi får ställa upp på medellinjen i en lång rad med några meters lucka innan vi sitter av. Jenny är noga med det. Så var det när hon själv lärde sig rida för femtio år sedan och det fungerade bra då, har hon sagt. Nya grepp är inte Jennys grej. Jag har ridit för henne i fem år, ända sedan jag var åtta, så jag vet.
– Nu tar vi hästarna till stallet, hojtar Jenny. Tvätta av dem där de är svettiga, kratsa hovarna och spraya med flugmedel. Om det hänger flugtäcken eller huvor på boxdörren så sätter ni på dem. När jag säger till leder vi dem tillsammans bort till sommarhagen. Okej?
Vi nickar allihop, utom Gullan som har fullt upp med att tugga tuggummi. Självklart vill vi vara med och släppa hästarna på bete. Se dem uppleva friheten. Jag har sett fram emot det ända sedan förra veckan då vi fick reda på att vi skulle få göra det. Det är första gången för just vår ridgrupp.
Väl i stallet sadlar jag av, tvättar bettet och hämtar en hink ljummet vatten. Dunker är inte den kelsjuka sortens häst. Han vill helst vara i fred och vänder bort huvudet när jag försöker klia honom i pannan. Jag förstår honom i och för sig. Vem vill att en massa människor ska ta på en, tränga sig på utan att fråga om lov? Men det hade förstås varit roligt om han gjort ett undantag för just mig. I stället för att envisas tvättar jag av honom på bringan, halsen och
under magen där sadelgjorden lämnat en decimeterbred svettrand efter sig. Det gillar han, det syns. Ögonen halvslutna, underläppen hänger slapp.
– Om ni är klara så går vi, ropar Jenny.
Jag skyndar mig att knyta loss grimskaftet och följa efter de andra. Vi går på en lång rad med Jenny i täten. Det är en bra bit att gå. Vi passerar den vanliga hagen, den som hästarna alltid går i medan ridskolan är i gång. Den ser ut som en öken, inte ett grässtrå i sikte och helt upptrampad framför grinden. När det regnar förvandlas alltihop till geggig lera, men just nu är det torrt och dammigt. I jämförelse med den är sommarhagen ett paradis. Mycket större, flera träd som ger skugga och massor med gräs.
Själva släppandet av hästarna blir en besvikelse. Jag har föreställt mig hur de ska galoppera i väg med fladdrande manar, sparka bakut, rulla sig och verkligen njuta av friheten. Förvandlas till lyckliga vildhästar. Vi håller alla mobilerna redo för att filma, men inget av det där händer. När vi tar av grimmorna kör de bara ner sina huvuden och börja äta. Vi smackar och viftar med armarna för att det ska bli lite action, men hästarna blänger bara surt, tar några få steg och fortsätter äta. De får en värld av frihet och det enda de vill är att glufsa i sig.
– Vad tråkiga de är, säger jag besviket.
– Inte tråkiga, bara sugna på gräs, säger Jenny. Tänk dig själv att leva på torrt hö i nio månader, klart att de har längtat.
Det har hon i och för sig rätt i, men jag är ändå besviken.
Nog sjutton måste man kunna använda frihet till något annat än att äta?
Vi lämnar hästarna och går tillbaka till stallet. Olivia och Asha ska cykla hem, jag blir upplockad av mamma som är på väg hem från jobbet.
– Du fattar att jag hatar dig, va? säger Asha. Tänk om du får en massa följare av det här och blir typ kändis, då kommer jag aldrig att förlåta dig!
Hon skrattar som om det vore ett skämt, men jag är rätt säker på att det inte är det. Jag önskar intensivt att jag inte hade berättat om pappas och min resa. Men jag klarade helt enkelt inte att låta bli.
Jag har längtat så himla mycket efter att ha en riktig pappa, en sådan där som alla andra verkar ha. En som bryr sig. Så när han plötsligt föreslog att vi skulle åka på ridläger tillsammans var det för stort att hålla tyst om.
Jag skröt om det, överdrev. Gjorde dem avundsjuka med flit. Ville att de skulle bli det, för en enda gångs skull. Nu ligger pressen över mig som ett cementblock, resan måste leverera. Under hela tiden jag är borta måste jag få dem att förstå hur härlig resan är, oavsett om det är sant eller inte.
– Nu måste jag skynda mig, säger Asha. Måste hem och hjälpa mamma.
Hon slänger med håret så där världsvant som bara hon kan, ger mig en vass blick.
– Alla är inte lika bortskämda som du.
Jag kippar efter luft. Asha är prinsessan i sin familj. Allt hon pekar på får hon. Om jag har förstått det hela rätt
försökte hennes mamma och pappa få barn i evigheters evigheter innan hon föddes. Nya kläder, resor nästan varje lov, alltid senaste mobilen. Hur kan hon tycka att jag är bortskämd?
– Men …, börjar jag. Jag har aldrig varit utomlands eller …
Blixtsnabbt slår Asha om igen, börjar gapskratta.
– Chilla, Tova. Jag skojade bara.
Jag känner hur tårarna trycker på, men håller emot.
– Fattade jag väl, ljuger jag.
Asha ler. Ögonen glittrar. Det här tycker hon är kul.
– Lägg ut en massa bilder. Lova!
– Okej, svarar jag lydigt.
Både Asha och Olivia hoppar upp på sina cyklar och trampar i väg.
Jag ser dem försvinna bort genom allén, sida vid sida.
I tio dagar ska pappa och jag vara borta. På den tiden kan mycket hända. Jag kan bli bortglömd, utsorterad, Olivia kan ta min plats. Jag vet att hon tänker försöka. Det hade jag gjort om det hade varit tvärtom.
Den vanliga oron rör sig i magen. Duger jag? Gör jag rätt eller fel? Asha är domaren, det är hon som avgör.
Tycker hon att någon är löjlig får alla veta det och då tycker de likadant. Minsta lilla misstag kan göra att man hamnar utanför. Jag har sett det hända massor av gånger.
Linjen mellan rätt och fel, att duga eller vara körd, är tunn som en sytråd och den ändras hela tiden. Det som är bra i dag kan vara helt galet i morgon. Det gäller att
hålla balansen för att inte hamna utanför. Jag försöker och försöker. Samtidigt vet jag att det egentligen inte är någon idé. Hela jag är fejk.
Som det här med ridningen. Egentligen rider jag mycket bättre än Asha. Hon vet det, jag med. Om jag inte hade gjort det skulle hon inte ha velat vara vän med mig alls. I stallet har jag status, Jenny litar på mig. På ridlägret förra sommaren var det mig hon valde som medhjälpare, jag fick till och med lite betalt för att hjälpa till. Men samtidigt, om glappet mellan oss blir för stort blir Asha arg. Därför vill jag inte få för mycket beröm när hon är i närheten. Ibland låtsas jag till och med vara sämre än jag är bara för att inte reta upp henne. Samtidigt hatar jag mig själv för att jag gör det.
Jag tar ett djupt andetag. Nu måste jag tänka framåt. På pappa och resan vi ska göra tillsammans. Hem och packa!
”Vill du följa med på ridläger i vildmarken?
Jag bjuder”, säger pappa.
I tretton år har Tovas pappa struntat i henne, men nu vill han plötsligt att de ska åka på ridläger tillsammans. I Norrland.
Rida rakt ut i vildmarken och laga mat över öppen eld. Det låter fantastiskt och är omöjligt att tacka nej till.
Men inget blir som Tova tänkt sig. Internet funkar inte och mobilen går inte ens att ladda. Hur ska hon nu kunna dela bilder som gör andra avundsjuka?
Ändå blir det tio oförglömliga dagar som förändrar allt.
Underbara hästar, äventyr och storslagen natur. Med på
lägret finns dessutom Finn, en kille som inte liknar någon
Tova har träffat tidigare.
Men vad är det för hemlighet pappa har, varför har han plötsligt så bråttom att lära känna sin dotter?