EVA HILDÉN
RÄVPOJKEN
Läs mer om Eva Hildén på wahlstroms.se
B. Wahlströms Bokförlag wahlstroms.se © Text: Eva Hildén 2022 Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2022 © Omslag: Maria Sundberg © Foto: Adobe Stock Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2022 ISBN 978-91-32-21496-7 B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till mamma och pappa
PROLOG Finland 1944
Klumpen i halsen växte och gråten rev i strupen. Han svalde och svalde. Fick inte släppa fram några tårar. Måste vara stark inför mor. I handen höll han väskan som var packad med hans få ägodelar. Några nötta klädesplagg, läderfodralet med fotografiet som de hade tagit i en riktig fotoateljé och överst den nästan sönderkramade räven av tyg. Den som hade tappat ena ögat. Som han älskade så mycket fast han egentligen var för gammal för gosedjur. Ute i hallen ropade mor att det var dags. Det var något med hennes röst. Den lät gäll och hård, som en sträng som spänts för hårt. Trycket inne i hans bröst kom tillbaka, något ville välla ut. Krampaktigt knöt han händerna. Han visste 7
att det inte fick släppas lös. För då skulle det aldrig sluta. Ute på gatan tog mor hans hand och hon höll den hårt, hela den korta promenaden till tågstationen. Han frös, jackan var för kort i ärmarna och snö flingorna smög sig in mot den bara huden. Det var länge sedan de kunnat köpa nya kläder. Allt var för litet, trådslitet eller lappat. Han försökte att inte tänka på hur allt var förr. Innan far blev inkallad i armén, innan mor blev sjuk, innan hungern. Han mindes knappt hur det var att äta sig mätt längre. Överallt syntes spår av kriget. Militärer med vapen och raka ryggar, på väg ut i strid för att försvara landet. Och så alla vanliga människor, som gick hukade som under en osynlig tyngd. På tågperrongen hade det redan samlats massor av barn. Vissa grät högt. Andra pillade nervöst på de små skyltarna som hängde runt deras halsar: Eino, Timo, Juha, Ritva, Minna. Han såg ner på sin egen. Jarmo Kettu, stod det med svarta bokstäver. Mors grepp runt hans hand hårdnade. Som om hon aldrig tänkte släppa taget. Snälla, låt henne inte släppa taget! 8
Men så gled hans lilla hand ur hennes stora och hon sköt honom bestämt bort mot tågdörren. Han steg upp på tåget utan att vända sig om. Hörde bara hennes mjuka röst bakom sig när hon sa de välkända orden. Rakas pieni kettu! Golvet i kupén gungade under honom. Ute på per rongen blåste konduktören i visselpipan. Det var dags. Samtidigt som tåget började rulla pressade han sig fram till fönstret. Det sista han såg var mors blick som sökte efter hans, hur hennes ögon fylldes av tårar när hon såg honom trycka ansiktet mot fönstret. Så ökade tåget farten och strax syntes bara snötäck ta vidder utanför. Förgäves bankade han med knyt nävarna mot fönstret. Äiti, äiti, äiti! Han upprepade orden allt mer desperat tills en okänd kvinna varsamt la sin hand på hans axel. Hon såg på skylten runt hans hals. – Så du heter Jarmo, sa hon och drog ner honom på sätet bredvid sig. Han nickade. – Jag heter Märit, sa hon. Och jag kommer att vara med hela resan över till Sverige. 9
Han satt tyst, stirrade på en punkt långt bort. – I Sverige finns det gott om mat och du får såklart komma hem igen när kriget är slut, fortsatte hon. När kriget är slut. Men tänk om det aldrig tog slut? Skulle han inte få komma hem då? Han öppnade sin väska och tog fram räven och bor rade in ansiktet i dess mjuka trygghet. Bredvid sig kän de han värmen från den främmande kvinnans kropp och det fick honom att slappna av. Nu kunde han inte hålla emot längre utan lät dem komma. Tårarna.
10
KAPITEL 1 Svartsjöholm 1989 Klockradions siffror lyste ilsket gröna; 05.00. Var för hade jag vaknat så här tidigt? Något måste ha stört mig. Jag lyssnade ut i mörkret. I köket hördes dämpade röster. Varför var mamma och pappa vakna? Vi behövde ju inte gå upp förrän om två timmar. Jag tassade upp, och på vägen mot köket uppfattade jag lösryckta meningar. Jag tycker inte att vi ska oroa henne … Åk du … När jag öppnade dörren satt mamma och pappa på golvet. De tittade upp och jag hann se att de var ledsna, men när de såg att det var jag som kom sam lade de ihop sig. Mellan dem, på en filt, låg vår katt Majsan med slutna ögon. Jag såg direkt att hon inte mådde bra. 11
– Vad är det jag inte ska oroa mig över? frågade jag, fast jag redan anade svaret. Majsan var gammal och den senaste tiden hade hon varit hängig. Hon ville knappt se åt matskålen. Och ville hon inte äta var det definitivt något fel, för mat var hennes hobby. – Det har blivit värre med henne, sa mamma. – Är hon sjuk? Mamma reste sig, gick fram till mig och strök bort en hårslinga från mitt ansikte. – Jag tror det, hon har kräkts hela natten och nu är hon helt slut. Hon vill inte ens dricka vatten. – Jag måste åka till veterinären med henne, sa pappa. – Jag följer med, svarade jag bestämt. – Sanna, jag vet inte om det är en bra idé, sa mamma. – Kanske är det ändå bäst om vi åker in alla tre, sa pappa med en röst som lät olik den vanliga. Och då förstod jag. Den här natten kanske jag skulle behöva ta avsked av Majsan. – Djurakuten öppnar klockan sex, jag ringer och säger att vi är på väg, sa pappa. Jag skyndade tillbaka till mitt rum och drog på mig de kläder som låg närmast. 12
– Jag gör en macka till dig som du kan äta i bilen, ropade mamma efter mig. Och oroa dig inte över skolan, jag sjukanmäler dig idag. Pappa väntade på oss i hallen med Majsan i fam nen. Hon andades med små flämtande andetag och jag strök henne försiktigt över pälsen. Så gick vi ut till his sen. Precis när jag stängde gallerdörren ringde telefonen inne hos oss och jag tänkte att det var konstigt. Vem ringer så här tidigt? Mamma skyndade sig tillbaka in, men kom strax tillbaka. – Det var ingen där, sa hon och ryckte på axlarna. Nere i bilen la pappa en filt i baksätet och placerade Majsan på den. Jag satte mig försiktigt bredvid och smög in handen i hennes päls. Utanför bilfönstret började måndagsmorgonen gry. Snart skulle den övergå i den dag som jag alltid fasat för. Jag visste ju att min katt inte kunde leva för alltid, men jag hade ändå hoppats att hon skulle göra det, hur barnsligt det än verkade. Till slut svängde pappa in och parkerade framför en låg byggnad. Jag kände igen mig, vi hade varit här en gång förut och vaccinerat Majsan. Jag öppnade bildörren, den kalla luften utanför 13
kändes som en örfil och jag drog min jacka tätare om mig. Pappa lyfte upp Majsan som fortfarande bara låg där på filten. Mamma skyndade före och tryckte på ringklockan. Strax öppnade en kvinna i vita kläder. – Det var vi som ringde förut, sa mamma. Vi med katten som kräkts. – Ja, just det, kom in så ska jag skriva in er. Hon visade in oss i ett tomt väntrum. Överallt hängde affischer med reklam för olika sorters djurfoder. Men det var något mer som satt i väggarna. En doft som sakta sipprade ut och förorenade luften. En doft av sjukdom och … sorg. Jag höll fortfarande den orörda smörgåsen i handen och nu satte jag mig på en stol och tog motvilligt en tugga. Jag var inte ett dugg hungrig, men nu fick jag i varje fall något annat att tänka på. Pappas och mammas röster mumlade borta vid re ceptionen. Jag både ville och inte ville höra vad de pra tade om. Det syntes på dem att det var något allvarligt. Gråten brände bakom ögonlocken. Mamma sneg lade bort mot mig och log blekt. Så gick kvinnan som 14
tagit emot oss in i ett rum längre bort och mamma och pappa kom och satte sig bredvid mig. – Vad sa hon? frågade jag. – De kan inte säga något säkert förrän de har un dersökt henne, men det är aldrig bra när ett djur inte vill äta eller dricka och är så svag som Majsan är nu. Hon är ju sexton år, svarade mamma och kramade mig. – Hon ska bli undersökt av en veterinär alldeles strax, la pappa till. Tiden i väntrummet kändes som en evighet. Då och då hördes ett hjälplöst gny från Majsan som låg i pappas knä. Jag satt och tänkte på alla bilder i mitt fotoalbum från när jag var liten, Majsan var med på vartenda ett av dem. Mamma hade berättat att vår katt följde mig som en osynlig skugga från den dag jag föddes. Hur hon alltid vaktade utanför min dörr när jag låg och sov i spjälsängen och vid minsta ljud sprang hon till mamma och jamade uppfordrande. Jag väcktes ur mina tankar av steg som närmade sig. Framför oss stannade en kvinna i ljusblå kläder. Hon såg snäll ut. Hon kunde hjälpa Majsan, intalade jag mig. Allt skulle ordna sig. 15
DÖRREN, LJUDEN, RÄVEN. DE VAR ALLA TECKEN. Jag drömde om räven den natten. Jag var tillbaka i lekparken. Snön låg i drivor. Jag hade bara pyjamas på mig, ändå frös jag inte. Gungorna svingade fram och tillbaka, det gnisslade från kedjorna trots att inga barn satt där. En skugga lösgjorde sig ur mörkret längre bort och kom snabbt närmre. Jag visste direkt. Det var räven och den ville mig något. Märkliga saker sker i lägenheten ovanför. Mitt i natten hör Sanna konstiga ljud. Hissen åker av sig själv upp till nästa våningsplan. En dörr till en lägenhet står på glänt, men ingen svarar när Sanna ropar. Samtidigt smyger en räv omkring i området. Och Sanna bara vet att allt hör ihop. Tillsammans med sin vän Erik börjar hon nysta i mysteriet och bit för bit kommer en sorglig historia från andra världskrigets dagar fram. Är det försent att ställa allt tillrätta?