1 ”Helvete!” Pappa svär inte så ofta. Men den senaste tiden har han gjort det mer och mer. Kanske har det att göra med hans nya jobb och att vi ska flytta. Jag tycker inte om hur svärord smakar i munnen, men annars skulle jag också svära över flytten. Nu är det nåt med bilen som gör pappa arg. Jag sitter i baksätet och skjuter ut underläppen för att visa hur himla sur jag är över att vi ska flytta. Jag känner ingen på det nya stället och har inga kompisar där. Inte för att jag har några kompisar hemma heller, men ändå. ”Förlåt, Meralda. Man ska ju inte svära”, säger pappa. Han drar i handbromsen så den knakar och 3
kliver ur bilen med en suck. Bildörren gnisslar lika gnälligt som han kan göra när jag inte gör som han vill. Som när han ville att jag skulle hämta nåt i källaren i vårt gamla hus. Fastän jag förklarade att det kunde krylla av husspindlar i fukten där nere skakade han bara på huvudet och gnisslade som en bildörr. Jag kliver också ut. Pappa kravlar in under bilen och kommer ut igen med ett underligt leende. ”Tejp och ficklampa, tack”, säger han och håller ut handen. Jag rotar i lagren av skräp på bilgolvet tills jag hittar min vitröda ficklampa och en rulle silvertejp.
”Ett litet hål på bensintanken”, säger pappa från under bilen medan han jobbar. ”Inte konstigt att vi fick bensinstopp.” Han kravlar ut igen och ger mig ficklampan och tejpen. ”Kolla här!” säger han och visar en gråvit, trådig klump i handflatan. Han håller den lite för 4
nära mitt ansikte och när jag inser vad det är skriker jag till och tar ett steg bakåt. ”Det var ett spindelnät under bilen”, säger han och flinar. ”Då vet man att den är gammal. Kanske var det en spindel som snodde bensinen!” Han skrattar åt sitt eget skämt. Även om det är en rolig bild i huvudet är jag för rädd för att ryckas med. Bara tanken på vad som har spunnit det där nätet ger mig gåshud över hela kroppen. ”Förlåt”, säger pappa. Han slutar le när han ser hur rädd jag blir. ”Jag tyckte bara att det var lite häftigt med nätet. Jag glömmer hur spindelrädd du egentligen är.” ”Jag önskar att jag också kunde glömma det ibland”, säger jag och kliar mina knottriga armar. Det är fortfarande rädslan som gör mig prickig, men sommarkvällen har också börjat svalna och mörka moln syns på himlen. Jag försöker att inte tänka på att moln kan se ut som enorma bollar av spindelnät. ”Vi måste ha bensin”, säger pappa och tittar mot samma moln som jag. ”Vi får gå en bit och hoppas att vi hittar nån som har en dunk hemma som vi kan köpa.” ”Men vi är ju mitt ute i skogen”, säger jag. Vi 5
står på en slingrande asfaltsväg omgiven av höga träd och annan växtlighet. ”Vi får gå tills vi hittar ett hus”, säger pappa och tittar på sin mobil. ”Ingen täckning, det går varken att ringa eller surfa.” Han packar ner tändstickor, bananer, kakor och vatten i en tygpåse innan han vänder sig mot mig. ”Nåt du vill ha med, Meralda?” Jag nickar och ger honom både ficklampan och silvertejpen. ”Livsviktiga saker”, säger han och ler innan han börjar gå. Han går bakom mig med sänkt blick, som om huvudet har blivit tungt av alla tankar runt flytten och det nya jobbet. Men jag tittar inte ner. Efter att
jag har sneglat bakåt på pappa riktar jag istället blicken uppåt, med huvudet och mitt mörka hår gömt i huvan på en lite för stor tröja. Efter ett tag tunnas skogen ut. Till höger syns ett fält där fåglarna flyger runt varandra i små virvelvindar och sjunger ut den sista sången innan natten kommer. Till vänster drar sig skogen också undan och jag kisar mot konturen av skogen. ”Vad ser du, min Meralda?” frågar pappa och gäspar. ”Trädtopparna ser ut som en kolsvart och spretig kungakrona”, säger jag och pappa skiner upp. ”Tänk att ha din fantasi. Där då?” Han pekar på skymningsmolnen. Jag skrattar till och kliar runt småsåren på mina bara ben. ”Det där, pappa, det ser väl vem som helst att det är lila blomkål”, säger jag och pappa skrattar och skakar på huvudet. Men när det sista ljuset rinner ner bakom den kolsvarta och spretiga kungakronan ser pappa orolig ut. Skratten försvinner med ljuset. Dessutom börjar det regna. Pappa sväljer ett svärord och ökar takten. Han går om mig och tar min hand. ”Vi skyndar oss.” 7
”Vart?” frågar jag och pappa stannar till så tvärt att jag nästan ramlar. ”Dit?” säger han tveksamt och pekar genom duggregnet. I en glänta till vänster står ett stort hus. Pappa börjar långsamt gå igen, men jag känner att det är nåt som får honom att tveka. Att jag är rädd är inte särskilt konstigt, men kan pappor vara rädda? Hans hand känns varm och kladdig av svett. Regnet blir värre och dropparna slår mot löven runt oss. Ljuden och rörelserna ger mig känslan av att hela skogen lever. ”Vi har inget val”, säger pappa. Det låter som om han försöker övertyga sig själv lika mycket som mig. ”Vi måste gå dit.”
2 Huset ser fel ut på nåt sätt. Det skrämmer mig. Trots att det ser gammalt och slitet ut känns det ändå nytt. Det har ett spetsigt torn och lutande skorstenar. Hur stort är det egentligen? Träet på väggarna har mörknat i otäcka mönster som ser ut som nät. Jag ser liknande nätmönster på dom svarta fönstren också. Det känns som värsta spindelhuset och jag får en klump i magen när jag vet vad pappa ska säga. ”Regnet blir bara värre och värre. Vi måste knacka på och se om vi kan få komma in.” Pappa inspekterar huset med sänkta ögonbryn. Gården runt det konstiga huset består av torr jord och fläckar av gulnat gräs. ”Det är bättre än inget”, säger pappa. ”Snart är 9
det helt mörkt. Och som det regnar nu kommer vi bli dyngsura och förkylda. Vi får vänta här inne tills det slutar regna. I värsta fall får vi övernatta här och försöka fixa bensin i morgon bitti.” Han går långsamt upp för en liten trappa och knackar försiktigt med knogarna mot den skrovliga trädörren.
”Vänta”, säger jag lågt. ”Vi borde kanske inte …” ”Det är bara ett hus, Meralda. Och dessutom ser det tomt ut. Här ute kan vi ju inte stå.” ”Men tänk om det finns spindlar där inne?” säger jag. Pappa skrockar. ”Vi ska nog vara glada om det är det enda vi delar hus med, med tanke på hur gammalt och öde det ser ut. Det kanske bor små gnagare och rävar där inne.” Hans försök att skoja lyckas inte och jag lägger armarna i kors. ”Jag vill inte gå in. Jag vågar inte. Jag är feg.” Erkännandet smakar lika illa som svärord. ”Min älskade Meralda, du är inte feg.” Pappa hukar sig framför mig. ”Ibland måste man bara våga göra saker som man egentligen inte vågar. Sånt är livet. Tror du att jag vågar flytta och byta jobb? Nej, men jag gör det ändå. Man är inte feg bara för att man är rädd för nåt. Att vara modig är att göra nåt fast man inte vågar.” Pappa kramar mig innan han reser sig och knackar på dörren igen, hårdare den här gången. Han slår med undersidan av näven och dörren öppnas med ett klick. 11
”Hallå”, ropar han in i mörkret. ”Är det nån hemma?” Vi kliver in och hallgolvet är fullt av löv och pinnar. Jag får känslan av att mörkret i huset sväljer oss. Luften där inne är dammig och instängd och sticker i näsan. ”Vi går inte för långt in nu”, säger pappa, som omedvetet har sänkt rösten till en viskning. Vi sneglar in i ett rum till höger. Där finns inget annat än damm och en stor spegel som fångar våra konturer. ”Vi vet inte hur gammalt huset är och såna här golv kan rasa. Det är säkert fullt av rostiga spikar och ruttet trä.” ”Och spindlar”, säger jag och höjer ljudnivån till det normala igen. Det är verkligen inte ett skämt, men pappa skrattar som om jag har sagt nåt roligt. Pappa gnuggar sig i ögonen. Han har kört länge och måste vara trött. Jag har sovit lite i bilen och känner mig ganska pigg. Men det kan också vara dammet som får honom att gnugga. ”Här verkar det inte bo nån i alla fall. Och regnet blir bara värre, så vi måste stanna här över natten. Ska vi gå på en liten upptäcktsfärd innan vi sover?” frågar pappa och klappar mig på huvudet så att 12
han rufsar till mitt redan rufsiga hår ännu mer. Sen rotar han fram ficklampan ur tygpåsen och ger den till mig. Jag vill verkligen inte sova i det här otäcka huset, men jag har inget val. Vad skulle jag och pappa annars göra? Gå hela vägen tillbaka till bilen i spöregnet? Då skulle vi behöva sova i bilen och vara alldeles blöta och kalla, och sen när vi vaknar ändå inte ha nån bensin. Jag vill verkligen inte övernatta i det här huset, men jag måste. Pappa letar också upp tändstickorna och tänder stearinljusen som sitter på väggarna i hallen innan vi går vidare in i ett rum till vänster. Även där sitter det stearinljus på väggarna som i gamla hemsökta herrgårdar i läskiga filmer. Pappa tar ett ljus i handen och tänder det. Jag lyser med ficklampan på en tavla och hoppar till. ”Vad är det?” frågar pappa, som blir skrämd av att jag blir skrämd. Hans trötta ögon glittrar i skenet från ljuset. ”Inget. Det, det var bara den där.” Jag lyser på tavlan. Det är en stor målning och ramen är högre än jag är lång. Motivet är en grå staty fångad i en 13
rörelse. Det ser nästan ut som att den är lindad i spindelnät och jag riktar bort ljuset från den. Vi går vidare längs en korridor. Jag går först och lyser med ficklampan, både rädd och nyfiken. ”Vi ska nog inte gå mycket längre”, säger pappa. ”Det verkar väldigt stort. Vi kanske går vilse.” ”Okej, vi går tillbaka”, säger jag. ”Det fanns soffor i det första rummet. Där tavlan var”, säger pappa. ”Vi kan sova där.” Han börjar gå, men stannar tvärt vid en ljusrosa dörr. ”Vi kan väl kolla ett rum till, sen går vi tillbaka.” Jag rycker på axlarna, men egentligen vill en del av mig gå tillbaka. Det känns … fel. Jag vill inte vara här och jag vill verkligen inte gå in i det här rummet. Men pappa vill. Och en liten del av mig vill det också. Magen pirrar när han öppnar dörren. Hjärtat slår som ivriga knackningar inifrån bröstkorgen när jag kliver in i rummet. Pappa står kvar bakom mig och håller dörren med en hand och ett ljus med den andra. Rummet är stort. Jag ser en massa gestalter och blir livrädd. Men när gestalterna inte rör sig inser jag att det är statyer, som den på tavlan. 14
”Men herregud”, säger pappa med uppspärrade ögon. Han höjer stearinljuset för att se bättre. ”Fy vad läskigt.” Nåt rör sig mellan två statyer nära mig. När min ljusstråle når dit hinner jag precis se en långbent spindel försvinna bakom ett statyben. Jag flämtar högt och backar ett steg. I ficklampans ljus syns en stor skugga med åtta smala ben. Jag skriker och slänger lampan. Pappa rusar in i rummet. ”Vad hände?” Han sneglar på statyerna innan han vänder sig mot mig igen. ”Meralda, vad hände?” ”En spindel. På lampan.” Jag skälver och munnen är så torr att tungan fastnar mot gommen. Pappa tar upp ficklampan och lyser över rummet igen. ”Den är i alla fall inte här längre. Du vet ju att dom är små och ofarliga. Och räddare för dig än vad du är för dom.” ”Det tror jag knappast. Spindeln står inte här och skakar och har svårt att andas”, säger jag. ”Men dom här däremot”, säger pappa och pekar på statyn närmast. ”Dom är riktigt otäcka. Och dom ser så verkliga ut.” 15
Jag nickar. Och dom ser ut att vara fångade i nån sorts tjock spindelväv. Det måste vara säkert fyrtio, femtio stycken i olika storlekar, förstenade i alla möjliga positioner. Förutom dom som föreställer människor, fast helt utan ansiktsdrag, syns också mindre statyer som påminner om hundar, katter och andra djur. En staty ser ut som ett sovande barn, kanske några år äldre än jag. Den ligger på sidan med benen
16
indragna mot kroppen som om den fryser och jag får kalla kårar. Det är verkligen otäcka statyer. Vem har gjort dom? Och varför skulle man vilja ha såna konstiga och läskiga saker hemma? En annan staty ser ut som en skräckslagen kvinna med händerna framför sig. Det ser ut som om hon försöker skydda sig mot nåt. Om hon haft ett ansikte skulle säkert munnen varit öppen i ett skrik. ”Nu går vi tillbaka”, säger pappa och rör sig mot
17
dörren medan han ser ut att försöka skaka av sig en rysning. ”Jag kommer drömma mardrömmar om dom här statyerna i natt. Usch, nu går vi. Om du inte hellre sover här i natt.” Jag skrattar nervöst åt hans skämt och följer med tillbaka till rummet med tavlan. Pappa knuffar ihop två soffor, blåser ut alla ljus och lägger sig. Regnet smattrar mot rutorna. ”Tur att vi hittade det här huset”, säger pappa och gäspar i handen. Jag nickar, men vet inte om jag håller med. Det känns fortfarande fel. Pappa myser ner sig i soffan, sluter ögonen och småler. Det tar inte många minuter innan han snarkar, förlorad i sömnen. Men jag kan inte sova. Plötsligt känner jag mig fruktansvärt ensam. Jag försöker matcha pappas långsamma andning och bli lika avslappnad, men jag ligger ändå på rygg och stirrar i taket med pigga ögon. Hela huset knarrar och regndropparna slår mot fönstret innan dom rinner ner för rutan. Men jag kan inte slappna av. Jag tvingar mig själv att sluta ögonen. Det smäller till i rummet. Jag ligger kvar med stängda ögon. Hör min snabba puls i öronen. Vad var det som lät? Det tar några 18
sekunder innan jag vågar titta och först ser jag inget annorlunda. Men det lät så högt. Nåt måste ha fallit eller gått sönder. Sen ser jag väggen. Den är tom. Tavlan är inte kvar. Jag famlar efter ficklampan och lyser på golvet där tavlan ligger med motivet neråt. Jag tänker att jag ska strunta i det och försöka somna när jag ser att det står nåt på baksidan av tavlan. Jag kan inte sova nu. Jag måste få veta vad det står. Måste veta vilka ord som nån har försökt gömma bakom tavlan.
19
”KLARA GÅTORNA, STOPPA SPINDLARNA OCH HITTA MIG. DÅ FÅR DU OCH DIN PAPPA GÅ.” Meralda och hennes pappa får problem med bilen på en enslig skogsväg. För att skydda sig mot regnet går de tills de hittar ett stort, ödsligt hus. Meralda känner genast att det är något som inte stämmer, men hennes pappa går in. Det skulle han inte ha gjort ... Inne i huset vaktar en enorm spindel och snart har hon fångat pappa i sitt nät. För att rädda honom och sig själv måste Meralda lösa spindelns gåtor och hitta ut ur de farliga labyrinterna innan det är för sent!
SPINDELHUSET är en spännande kapitelbok, som även innehåller fem kluriga labyrinter för läsaren att lösa själv.